bryttystnaden_web slut

Barnens upplevelser
av första linjens vård
Få av de barn och unga som vi har träffat berättar spontant om möten
med husläkare, sjuksköterska eller annan personal inom primärvården.
Det är ett stort steg att söka hjälp, och framför allt uppfattar barnen inte
att primärvården är till för dem.
Stina berättar att det dröjde länge innan hon själv förstod att hon var
sjuk. ”Jag visste inte att jag var sjuk, fast jag visste säkert. Jag var helt
hundra på att jag visste inom mig att jag var på väg att bli det. Så vågade
ju inte jag prata med någon på grund av att jag inte hade några problem
än”, säger hon.
Esther uppfattar attityden på vårdcentralen som loj. ”Ja, okej du är sjuk,
det var lite tråkigt, här har du lite piller. Du kan ringa om det inte blir bättre.”
Men hon har också förståelse för att de som arbetar på vårdcentralen inte
är specialister: ”Samtidigt så begär jag inte att de här människorna som jag
aldrig har träffat ska vara insatta i ätstörningsproblem. Men jag tycker att
om man inte har den kunskapen själv, då behöver man ändå ta folk på så
stort allvar att man bör antingen göra lite efterforskning eller så får man
helt enkelt ge remiss till någon annan.”
Långa väntetider
Flera barn och ungdomar berättar om långa väntetider och känslan av att
bli bollad mellan olika enheter. För Ida ledde den långa väntetiden till att
hon mådde allt sämre. ”Allting gick ju bara neråt och neråt tills jag kom hit.
Då känner man sig så här bortputtad liksom, som att man inte har några
problem eller … mindre värde …” Lova skickades mellan olika enheter och
konstaterar efteråt att ”Jag förlorade år på den där processen. Om jag bara
hade kunnat gå vidare direkt till bup, istället …”
Många beskriver också att de en bit in i vårdkedjan har mött läkare som
36