2003-4-1

• ha begränsningar av kapacitet utan assistans men inte ha problem med genomförande
i den aktuella omgivningen (t.ex. kan en person med förflyttningsbegränsningar
genom samhällets försorg ha fått tekniska hjälpmedel för förflyttning)
• uppleva en viss påverkan i motsatt riktning (t.ex. kan inaktivitet i kroppsdelar
orsaka muskelatrofi och institutionalisering kan resultera i förlust av social förmåga).
Schemat i Figur 1 visar den roll kontextuella faktorer, dvs. omgivnings- och personfaktorer,
spelar i processen. Dessa faktorer interagerar med den personen som
har en viss hälsobetingelse och detta bestämmer nivån och omfattningen av personens
funktionstillstånd. Omgivningsfaktorerna är externa och utanför individen
(t.ex. attityder i samhället, arkitektoniska karakteristika och lagstiftning) och
dessa klassificeras enligt förteckningen av omgivningsfaktorer i klassifikationen.
Personfaktorer klassificeras däremot inte i den aktuella versionen av ICF. Dessa
inkluderar bl.a. kön, ras, ålder, personens hälsotillstånd, kondition, livsstil, vanor,
uppfostran, copingsätt och andra sådana faktorer. Bedömning av dem lämnas till
användaren om behov föreligger.
5.2. Medicinska och sociala modeller
Ett antal olika begreppsliga modeller 16 har föreslagits för att förstå och förklara
funktionshinder och funktionstillstånd. Dessa kan uttryckas i en dialektik mellan
en ”medicinsk modell” och en ”social modell”. Den medicinska modellen ser
funktionshinder som ett problem hos en person, direkt orsakat av sjukdom, skada
eller annan hälsobetingelse som kräver medicinsk vård. Vården erbjuds i form av
individuell behandling av professionella yrkesutövare. Behandling av funktionshinder
syftar till bot eller till anpassning och beteendeförändring hos en person.
Medicinsk vård ses som det viktiga och på politisk nivå är det huvudsakliga
ansvaret att förändra eller reformera hälsovårdspolicyn. Den sociala modellen
ser å andra sidan funktionshinder huvudsakligen som ett socialt skapat problem
och principiellt som en fråga om individers fullständiga integrering i samhället.
Funktionshinder är inte ett attribut som åsätts en person utan snarare en komplex
samling omständigheter, av vilka många är en följd av den sociala miljön. För att
hantera problemet krävs sociala åtgärder, och det är samhällets kollektiva ansvar
i stort att vidta nödvändiga förändringar i omgivningen för fullständig delaktighet
av personer med funktionshinder inom alla områden av det sociala livet. Frågan
gäller därför attityder och ideologi och den kräver social förändring. På politisk
nivå blir det en fråga om mänskliga rättigheter. Funktionshinder blir kort sagt en
politisk fråga.
ICF bygger på en kombination av dessa två motstridiga modeller. För att fånga
kombinationen av de olika perspektiven på hur människan fungerar har en ”bio-
16
Termen ”modell” betyder här konstruktion eller paradigm och skiljer sig från användningen av termen i
föregående avsnitt.
23