CIRKULERA 2/13 CIRKULERA 2/13 Viktiga år i Vafab- Miljös utveckling 1969 Första miljöskyddslagen stiftas. – Miljön är <strong>grunden</strong> <strong>för</strong> <strong>VafabMiljö</strong> Per Nilsson hälsar på i Vågen, infartskontrollen på Gryta avfallsstation. Det var här det hela började – med att avfallet kontrollerades och vägdes innan det kördes in på soptippen. Innan infartskontrollen fanns, kördes avfallet bara in och tippades. 1981 Vafab bildas. 1983 Verksamheten kommer igång. 1985/86 Utredning om framtida avfallsbehandling, bl a utveckla deponeringen, gasutvinning, lakvattensystem. 1993 Kretsloppspropositionen läggs fram av Riksdagen. Syftet är att skapa ett ekologiskt hållbart system med återvinning. 1994 Lag om producentansvar <strong>för</strong> <strong>för</strong>packningar. Producenterna får lagstadgad skyldighet att ta hand om avfallet som uppkommer som följd av att deras varor <strong>för</strong>brukas. 1994 Ny regional avfallsplan som styrde upp <strong>för</strong>ändringen av avfallshanteringen. 1996 Utredning om källsortering av matavfall. 1997 Källsorteringssystemet börjar byggas ut. Matavfall komposteras. 2005 Växtkraft bildas, biogasproduktionen kommer igång. Vafab går ihop med VMR i KAK-området. <strong>VafabMiljö</strong> bildas. 2013 VafabMljö fyller 30 år. Per Nilsson var <strong>VafabMiljö</strong>s <strong>för</strong>sta vd. <strong>Han</strong> var med att bilda avfallsbolaget, utveckla källsorteringen, bygga upp Återbruken och biogasanläggningen på Gryta avfallsstation. – Miljön är <strong>grunden</strong> <strong>för</strong> <strong>VafabMiljö</strong>, säger han. Nu är den lågmälda skåningen pensionär och kan se tillbaka på en 30 år lång och enormt spännande resa. Per Nilssons skorrande dialekt avslöjar honom. Inte är han infödd Västmanlänning inte. Rötterna finns i Skåne. Det var i Lund han läste till ingenjör och drömmen var att jobba som konsult inom väg och vatten. Men ödet ville annorlunda, eller som Per själv säger: – Jag halkade in i avfallsbranschen på ett bananskal. Detta var på 1970-talet och miljövindarna hade börjat blåsa. 1969 hade den <strong>för</strong>sta miljöskyddslagen kommit. Problemen med miljön var påtagliga. De okontrollerade soptipparna, som i Västmanland gömdes lite här och där i skogarna, började skrämmas. De läckte lakvatten, farliga kemikalier, drog till sig skadedjur och växte ohämmat. Farligt avfall hanterades hur som helst. PCB och kvicksilver var ämnen som fick stora rubriker i tidningar. I Skåne hade utvecklingen med soptippar kommit längre. – Det finns inte lika många skogar att gömma soptippar i där, ler Per. Göteborg hade startat ett regionalt avfallsbo- lag som hanterade avfall. Per var inblandad i arbetet att bilda Sysav, Sydvästra Skånes regionala avfallsbolag. Bland annat arbetade han med en utredning om att anlägga en soptipp i Öresund. Växande miljöproblem I Västmanland skötte kommunerna sina egna soptippar. Dessa soptippar fanns bland annat i Sala, Fagersta, Skinnskatteberg och inte minst på Gryta i Västerås. Där hade det lagts sopor sedan 1969. I och med de växande miljöproblemen hade politikerna i Västmanland börjat bekymra sig <strong>för</strong> soptipparna och inte minst den okontrollerade hanteringen av farligt avfall. De sneg<strong>lade</strong> söderut och fick upp ögonen <strong>för</strong> den talangfulla skåningen. – Lars Jansson, renhållningschef i Västerås, dök upp på min tröskel där hemma i Lund och frågade om jag var intresserad av att jobba i Västerås. Mitt svar var blankt nej. För mig var Västerås ASEA och domkyrkan. Det tog några månader innan Per överta<strong>lade</strong>s att i varje fall åka upp till Västerås på besök. Medarbetarna har betytt mycket <strong>för</strong> Per Nilsson. Här tillsammans med Karl-Gustav Carlsson som arbetat på <strong>för</strong>etaget sedan 1986. – Jag tog nattåget. Rullgardinen drogs upp precis vid Kvicksundsbron. Gryningen nalkades, morgonslöjor dansade på Mälaren och det var kärlek vid <strong>för</strong>sta ögonkastet. Det måste tilläggas att Lars Jansson gjorde sitt yttersta <strong>för</strong> att få Per med på tåget. Eftersom han visste att den unga skåningen var naturintresserad visade han honom några av Västerås godbitar, som Ängsö och Björnön. Stöttat helhjärtat Detta var innan det fanns något regionalt samarbete. Pers uppdrag var att göra en utredning om möjligheten till att bilda ett kommunalt bolag som gemensamt skulle ta hand om regionens avfall. Även om några av kommunerna var skeptiska brann politikerna <strong>för</strong> frågan. – Jag måste säga att de politiker som varit nära verksamheten, har stöttat oss helhjärtat. Vi har hela tiden varit noga med att vara öppna med vad vi ville – där var vi unika, tror jag. Kunde vi bara argumentera <strong>för</strong> vår sak, var politikerna positiva. Trots visst motstånd och mycket övertalning bildades Vafab 1981. 12 kommuner gick samman, inklusive Enköping som själva tog initiativet till att vilja vara med. – De såg <strong>för</strong>delarna, säger Per. 1983 kunde verksamheten startas. Syftet var att behandla avfallet, få ned volymen och få kontroll på farligt avfall. – Miljön är <strong>grunden</strong> <strong>för</strong> verksamheten, betonar Per. <strong>Han</strong> erkänner att han själv inte är född miljövän. Visst, han har alltid haft ett naturintresse, tyckt om friluftsliv, varit ute i skogen och fiskat. – Det är nog en av anledningarna till att jag trivs så bra i Västerås, säger han. Närheten till Mälaren och till fjällen. När vi flyttade hit började vi segla och åka skidor. Det var lite svårt att åka skidor nere i Skåne. Miljöintresset har kommit successivt. Städa upp Pers <strong>för</strong>sta uppgift i det nybildade bolaget var att städa upp på soptipparna, bland annat på Gryta i Västerås. <strong>Han</strong> säger: – Det såg hemskt ut på tipparna! När Per Nilsson <strong>för</strong>sta gången kom till Gryta avfallsstation i Västerås fanns här bara en stor soptipp och en arbetskupa. Första verksamhetsåret arbetade 10 personer inom bolaget. Idag finns det 187 tillsvidareanställda. Gryta var en ohanterlig soptipp där allt <strong>lade</strong>s på hög. Hushållsavfall och verksamhetsavfall tömdes okontrollerat. Skadedjur och bränder var vanliga. – Det värsta var oljegropen, säger Per. Allt flytande avfall kördes hit och tömdes i en grop i marken. Med jämna mellanrum tände man eld på den. Det <strong>för</strong>sta jag tänkte när jag kom hit var att det där skulle jag ändra på. Då fanns knappt några byggnader på Gryta, bara en liten arbetskupa. – Man tog betalt med kuponger, i varje fall av vissa kunder. På den tiden var det ”skitbilligt” att lämna avfall, säger Per frankt. Arbetet med att städa upp innebar att stängsla in tippen, bygga upp en infartskontroll och ta hand om lakvattnet. Genom infartskontrollen fick man kontroll på vad som kördes in på tippen och man kunde börja ta betalt <strong>för</strong> avfallet genom vägning. – Det var inte populärt att vi började ta betalt <strong>för</strong> avfallet, erkänner Per. Den allmänna uppfattningen var att avfall ska väl inte kosta pengar. 4 5