Växa.nu nr 8 som PDF - Svenska Missionskyrkan

en ingivelse
mig från att hälsa på uppe hos Frida
i Malå.
I februari ifjol tillbringade Emma en
vecka i Malå. Hon fick åka skoter, grilla
korv och träffa nya människor. Hon
beskriver det som en toppenvecka.
– Jag minns det som soligt och fint,
men Frida säger att det var mulet hela
veckan, skrattar Emma.
Redan då tänkte hon att hon skulle
kunna flytta norrut – någon gång.
Men ju mer hon tänkte på det desto
snabbare ville hon göra slag i saken.
När hon kom hem till Töcksfors
kände hon vad hon
ville, men hon lovade
sig själv att inte fatta
något beslut före
måndagen.
– Det kändes
nästan som att
jag var hemma
på besök, och på
måndag morgon
kunde jag inte hålla
mig längre. Jag ringde
Frida och sa: ”Jag
ska flytta till Malå.”
Omhändertagen
Emma packade sin bil och styrde
norrut utan att ha allt det praktiska
ordnat.
– Jo, lite jobbigt var det nog för mina
föräldrar. Mamma blev förvånad och
tyckte att det gick lite väl snabbt, men
pappa tänkte: ”Om vår Herre har tagit
hand om mig så ska han nog ta hand
om mina barn också.”
Så blev det. Samma dag som Emma
började leta lägenhet ringde Frida och
sa att hon hade hört om en ledig lägenhet.
Jobb var inte lika akut, Till en
början hjälpte hon Frida, som delat sin
tid som ungdomsledare mellan Malå
Missionskyrka och i Övre Norrlands
distrikt. Att jobba ideellt var Emma
van vid sedan tidigare, och nu fick hon
bland annat hjälpa till på tonår i kyrkan
och som kamratstödjare på skolan
i Malå. Via en annan kompis fick hon
tips om att skriva upp sig på lärarvikarielistan,
och en vecka senare fick hon
sitt första vikariat. Det har blivit timmar
i alla möjliga ämnen, även i favoritämnet
musik, och alltifrån dagis till
Komvux, men mest på högstadiet.
– Men jag har aldrig varit orolig för
min inkomst, säger Emma. Jag har
tänkt att om Gud verkligen vill att jag
ska vara här så får det ordna sig – och
det har det verkligen gjort. Jag har inte
haft något annat val än att lita på Gud,
och de pengar jag har fått in har verkligen
varit välsignat dryga.
Drömmen
”
Jag är inte en
person som planerar så
långt framåt, men jag tror
så här: Mina rötter är kvar
i Töcksfors, men framtiden
har jag nog mer
i Malå.
Nyligen blev Emma erbjuden ett vikariat
som körledare – i Umeå,
fyra timmars bussresa från
Malå.
– När jag kontaktades
om vikariatet
tänkte jag: ”Vilket
fantastiskt jobb
– om det hade
varit i Malå!”
Men tack vare
att jag bara jobbar
deltid kan jag
veckopendla, så
det fungerar jättebra:
Jag har ett roligt
jobb men får ändå bo
kvar där jag vill vara.
Församlingsmedlemmarna i Malå
Missionskyrka har alltid varit måna
om att Emma ska trivas, bjudit hem
henne på mat, gett henne en slant och
varit allmänt stöttande. Det finns inte
så många jämnåriga i församlingen
(kärnan består av ett tjugotal pensionärer),
men det verkar inte spela någon
roll för Emmas trivsel.
Församlingen är som en familj och
kompisar har hon även utanför den,
berättar hon och erkänner samtidigt
att drömmen är att få jobba i församlingen
i framtiden, helst som ungdomsledare
med musikinriktning.
Via sitt jobb på skolan vet tonåringar i
Malå vem hon är och vad hon står för,
så kopplingen mellan skola och församling
känns given.
När Emma flyttade upp till Malå var
planen att stanna åtminstone ett halvår.
Hur tänker hon nu om framtiden?
– Jag är inte en person som planerar
så långt framåt, men jag tror så här:
Mina rötter är kvar i Töcksfors, men
framtiden har jag nog mer i Malå.
Text: Irene Strålberg
Foto: Leif Henningsson
Ont i hjärtat?
Det har gått en del år sedan jag satt mitt i natten
på Bollnäs tågstation. Ute rasade den
hälsingska vintern med 25 minusgrader. Det
var några dagar innan jul och jag satt där på
småtimmarna och väntade på ett varmt tåg som skulle
ta mig hem till ett varmt hem med en varm, väntande
fru. Jag var helt ensam där på stationen förutom en av
Bollnäs uteliggare. Han satt inne i den varma stationsvärmen
för att inte frysa ihjäl. Vi började prata med
varandra, vi sade några ord om kylan och om tåget som
snart skulle komma.
Så kom mitt tåg och vi skildes åt, men hela den tågresan
så repeterades orden inom mig från Johannes första
brev (3:17–18)
”Om någon som har vad han behöver här i världen ser
sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom,
hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Mina barn, låt
oss inte älska med tomma ord utan med handling och
sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn.”
Jag fick anledning att fundera kring om jag är en person
som stänger mitt hjärta för andras behov? Den natten
dividerade jag med mig själv fram och tillbaka som
vi ofta gör.
Jag fick också, den där natten, svaret på en fråga som
jag under nästan hela mitt kristna liv hade kämpat
med. Hur vet man att man verkligen älskar Jesus?
Mellan 14 och 20 år var den här frågan helt akut. Att
ingen tycktes kunna svara på den var nära att knäcka
min tro. Hur vet man att man älskar Jesus egentligen?
– det var min ständiga fråga. Alltså teoretiskt visste jag
att han dog på korset för mig. Att jag fick alla mina synder
förlåtna tack vare det. Att jag är på väg mot en himmel,
helt och hållet tack vare Jesus och hans kärlek och
ändå, trots all den kunskapen, så skapade det knappt
några känslor hos mig. Borde inte också jag vara så där
störtförälskad i Jesus som alla andra tycktes vara?
Men det är faktiskt så att den som älskar sin medmänniska
älskar Gud själv. Gud kräver naturligtvis inte att
jag själv skall ta hand om hela världen, men det han
längtar efter i mitt liv är att jag skall få ont i hjärtat för
min omgivning. Gud älskar när du offrar av din egen
bekvämlighet för en annan människas skull. Då
njuter Gud. Numera vet jag att jag älskar
Jesus för att jag vill göra hans vilja. Jag
vill göra det Jesus vill. Jag klarar det
inte alltid – det är oviktigt, men jag
vill alltid – det är viktigt.
Krönika
Patric Forsling
generalsekreterare
equmenia
växa.nu nr 8 ◆ maj – aug 2010 15