Människor och miljö i centrum för insamling till mission i andra länder

en HEL värld
Sektion 2 av Sändaren 23 • 2007
Människor och miljö i centrum för insamling till mission i andra länder
– insamlingsperiod från första advent till trettonhelgen
pg 90 08 24–4 | www.missionskyrkan.se
en HEL värld 1

På bananodlingen i Impfondo. (Foton: Jenny Björkqvist)
Visby + Impfondo
Pastorerna Ruben Johansson och Michel Koubanza på Impfondo-församlingens expedition.
Vänförsamlingarna har funnit varandra
Missionsförsamlingen i Visby har en vänförsamling
i Kongo-Brazzaville. Att man kan få
ett ömsesidigt utbyte av varandra, kan församlingsmedlemmar
i både Visby och Impfondo
intyga. I oktober besökte Impfondos
pastor Michel Koubanza Sverige.
en HEL värld
Sektion 2 av Sändaren nr 23/2007
Ansvarig utgivare: Magnus Stenberg.
Redaktör: Eric Persson. Formgivning: Jan Hultman.
Omslagsfoto: Peter Värnelid, Michael Taubert, Karin Ahlgren,
Emanuel Furbacken.
Adress: Box 151 69, 118 46 Stockholm.
Tel: 08-545 78 450. Fax: 08-673 65 57.
Tryck: V-Tab, Norrtälje 2007.
Miljöcertifierat enligt ISO 14001.
– Om Jesus kommit tillbaka före 2000-talet hade
han säkert undrat varför Svenska Missionskyrkan
och den kongolesiska kyrkan inte gjort något i vår
region, säger pastor Michel Koubanza. Tack vare vår
vänförsamling i Visby finns nu ett utåtriktat arbete
även här.
År 2003 kom ett brev till den kongolesiska kyrkan
från Visby. Församlingen där ville ha kontakt med en
vänförsamling i Kongo-Brazzaville.
Kanske tänkte ledningen i Kongo på de geografiska
likheterna mellan regionerna när man formulerade
sitt svar till Sverige. Till ön Gotland kommer
man ju med båt eller flyg. Samma färdmedel gäller
om man vill ta sig någonstans i Impfondo, eftersom
vägar saknas.
Församlingarna har haft kontakt med varandra
genom brevväxling. Men förra året besökte en åldersblandad
grupp från Visby vännerna i Impfondo.
– Den resan glömmer vi aldrig. Värmen, gästfriheten.
Innerligheten i de långa gudstjänsterna.
Och ivern att få ge evangeliet vidare, berättar Ruben
Johansson, pastor i Visby missionsförsamling.
– Afrika har blivit mycket intressantare för oss.
Nu har vi ju systrar och vänner där. Impfondo har
blivit lite som Visby – fast i Kongo.
Koubanza i Sverige
I början av oktober fick Michel Koubanza möjlighet
att komma till Sverige. Ett besök som nog har
varit omtumlande.
– Sverige är ett sekulariserat land där församlingarna
har möjlighet att bygga vackra byggnader för sin
verksamhet. Men kanske finns inte samma glöd och
inspiration nu som när Missionskyrkan skickade ut
sina första missionärer, säger han.
– Jag upplever gudstjänstlivet i Sverige som lite
kallare och stelare än hemma i Kongo. Vi tillbringar
mycket tid i kyrkan, men vi detaljplanerar inte gudstjänsterna
som ni gör.
Fantastiskt med direktkontakt
Pastor Koubanza menar att det är en förmån att
i Kongo få be för ungdomsarbetet i Visby. Och det är
med stor tacksamhet man i Kongo tar emot ekonomisk
hjälp från Visby.
– Direktkontakten med våra vänner i Visby har
varit fantastisk. Nu känner vi ju varandra! Och att
själv kunna konstatera att det kan finnas ömsesidiga
behov både i ett rikt och i ett fattigt land är något jag
bär med mig hem.
– Jag talade med en av medlemmarna i Visby om
att vi kanske skulle kunna utveckla samarbete mellan
våra församlingar till att gälla hela regioner. Kanske
i form av vänregioner, där fler församlingar i våra
respektive länder engageras.
Ruben Johansson tycker att det vore spännande
att fundera kring detta med de andra församlingarna
på Gotland. Om de är intresserade tror han också att
det blir lättare att finna fler samarbetspartners och
sponsorer på ön.
– Michel har fått många vänner här. Han är en
god iakttagare och en uppmärksam lyssnare som på
kort tid gjorde goda analyser av hur en svensk församling
arbetar.
När Michel Koubanza kommer hem ska han
berätta om sina upplevelser och funderingar för sin
församlingsstyrelse. Därefter vill han återkomma till
församlingen i Visby med förslag på hur de kan bygga
vidare på vänskapen mellan församlingarna. Kanske
kan Mission i retur vidareutvecklas.
Tillbaka till vägskälet
De första missionärerna kom till Kongo när
Svenska Missionskyrkan var en ung kyrka. Idag finns
inte samma väckelse i Sverige. Detta får Michel Koubanza
att tänka på ett kongolesiskt talesätt.
– Om man kommit vilse måste man söka sig
tillbaka till vägskälet där det gick fel och söka efter
den väg man ska gå. När man förstått vilken väg det
är, så måste man precis som hos doktorn, följa hans
rekommendationer.
– Det räcker inte att ta intellektuella beslut. Vi
behöver Guds ingripande i det vi gör.
Ruben konstaterar att engagemanget i Impfondo
givit församlingen i Visby glädje och lust att fortsätta
vara en kyrka.
– Vi har fått ett förnyat engagemang för att be,
arbeta vidare och hoppas på Guds rike.
Tomas Lannfjäll
Din gåva kan du sätta in på pg 90 08 24-4. Ange Annandagen AMB
2 en HEL värld

När öppet krig i våras på nytt bröt ut i
Kinshasa mellan milisledaren Bemba och
president Kabila, när norra Indien i somras
drabbades av översvämning, när orkanen Félix
vräkte in över Nicaraguas Atlantkust i början av
september, då kände vi:
– Inte nu igen! Varför är det alltid samma folk
och länder som drabbas? De som redan lider brist,
varför ska de alltid drabbas?
Det är lätt att fokusera på allt som är negativt
i vår värld, problem av olika slag: miljön, orättvisorna,
våldet och konflikterna. Det är en del av
den verklighet vi lever i, allt sedan skapelsen och
syndafallets dagar. När synden kom in i världen fick
det till följd att människans relation till Gud blev
bruten, liksom relationen människor emellan, men
också relation till skapelsen.
Kyrkans budskap i alla tider har varit att Jesus
kom för att återupprätta relationerna igen, till
Skaparen och till det skapade, till människor, djur
En HEL värld
och natur. Jesus kom för att HELA världen – och vi i
kyrkan arbetar för en HEL värld!
Den återupprättade människan ger inte upp. Hon
blir i stället kreativ och tar nya tag, därför att Gud
finns med i allt. Han ger styrka och kraft mitt i allt
det svåra.
En av medarbetarna i vår indiska systerkyrka
berättade bekymrat att han kände sig hotad av sin
familj och sina vänner. Han kom från en muslimsk
familj med självmordsbombare i släkten och han
kände sig hotad för att han arbetade för en kyrka.
Han var orolig för sin fru och deras barn.
– Vill du lämna arbetet? frågade jag honom.
– Nej, berättade min nyvunne vän, jag vill inte
sluta mitt arbete. Det är det här jag vill göra, jag vill
hjälpa andra genom mitt arbete.
– Vad kan jag då göra för dig?
– Just pray for me! Be för mig! Det var det enda
han ville.
Så det gör jag, och jag vill också uppmana dig
som läser det här att be för HCC:s medarbetare i
norra Indien, som får utstå hot och förföljelser. Be
om kraft, tålamod och beskydd!
Men jag vill också be för Missionskyrkans och
systerkyrkornas andra medarbetare, var helst de
finns.
Årets missionsbilaga aktualiserar vårt gemensamma
internationella arbete i Missionskyrkan
och SMU, för en bättre värld, för en HEL värld.
Vi får offra och be för vårt
gemensamma arbete. Och Han
är med oss ”Nu gör jag något
nytt. Det spirar redan, märker
ni det inte? Jes 43:18-19
Gud välsigne dig i arbetet
för en HEL värld!
Bertil Svensson
Missionssekreterare
Miljön
– ett livsvillkor
för folket i
regnskogen
Costa Ricas cabécarindianerna lever i regnskogen. Deras hem
hotas ständigt av skövling. Och de lokala myndigheterna gör
inte mycket för att deras kultur skall kunna bevaras.
Här berättar Karin Ahlgren om arbetet med att få fram skolmaterial
på cabécarindianernas eget språk och om kampen för
den unika miljön.
De regnskogsbeklädda bergen har en vit molnslöja runt sig. Klockan är
sex på morgonen och det är 24 grader. Barn i vita och blåa skoluniformer
går i två och en halv timme genom den täta regnskogen för att komma till
skolan som börjar klockan sju. Detta är verkligheten för många cabécarindianer.
– I år tar jag examen från sjätte klass. Det är viktigt med skolan, det är
den som påverkar min framtid. Jag vill bli polis men jag vill bo kvar i min
by, säger artonåriga Morelia.
Cabécarindianerna bor i indianreservat runt omkring i det orörda regnskogsområdet
”Kyrkornas regnskog”. De är den största av Costa Ricas åtta
indiangrupper och är ett jägar- och samlarfolk. De ser sig själva som en del
av naturen och de får inte överutnyttja naturen, för då rubbas hela balansen.
Alla lever där på samma villkor, såväl djur som växter och människor. Detta
gör att allt de tar vara på nyttjas, inget får gå till spillo.
Cabécarindianerna sägs vara den ursprungsbefolkning i Centralamerika
som är mest bevarad mot omvärldens påverkan med tanke på språk och kultur.
De har sina speciella danser och sånger, som bara de erkända sångarna
får sjunga. De sitter i ring även på lektionerna i skolan och de anser att det
är respektlöst att titta någon i ögonen.
Regnskogen är cabécarindianernas hem. Ett hem som hotas varje dag av
skövling. I Costa Rica finns bara 10 % av orörd regnskog kvar och ”Kyrkornas
regnskog” är en del av den.
När regnskogen skövlas påverkar det inte bara de som bor i närheten av
den, utan även dig och mig här i Sverige. Regnskogen håller både det globala
Forts på nästa uppslag >>>
Foto: Michael Taubert
en HEL värld 3

”Idag ropar världen
förtvivlat efter skydd
av vår planet,
för vi håller på att
förgöra vår jord”
Regnskogen är viktig för jordens klimatsystem. Därför är det viktigt att den bevaras.
Svenska Missionskyrkan stöder Nairistiftelsen i Costa Rica, en lokal miljöorganisation som ansvarar för
”Kyrkornas Regnskog”. (Foton: Michael Taubert)
klimatet och den lokala naturen i balans. Den förser närliggande städer
med dricksvatten. Den förser jorden med syre och tar hand om växthusgaserna.
På så sätt motverkas den globala uppvärmningen.
– Cabécarfolket bor i regnskogen och har förstått relationen mellan
jorden, växterna, djuren och att vi är en del av detta. Med tiden har
vi utvecklat en kunskap och filosofi om hur man rationellt kan nyttja
skogen, säger Severiano Fernández, cabécarindian som arbetar på skolministeriet.
– Idag ropar världen förtvivlat efter skydd av vår planet, för vi håller
på att förgöra vår jord.
Myndigheterna är intresserade av träden, mineralerna och guldet i
reservaten, men annars bryr de sig inte om cabécarindianerna. Att vara
indian i Costa Rica ger ingen status i samhället. Många indianer försöker
dölja sitt ursprung genom att inte tala sitt språk för att bli accepterade i
samhället. Men de säregna, vackra dragen i utseendet går inte att dölja.
Att många indianer dessutom är analfabeter gör det inte lättare för dem
att bli en del i samhället och kunna stå upp för sig själva och sin omgivning,
regnskogen.
Stöd till miljöorganisation
Missionskyrkan stödjer den lokala miljöorganisationen Nairistiftelsen.
Nairistiftelsen ansvarar för ”Kyrkornas regnskog”. Den sätter människan i
centrum för att människan är viktig och det är människorna som bor där
som kan stå upp för skogen. Därför driver de ett skolboksprojekt där man
tagit fram skolböcker på cabécar för årskurs ett till fyra. Nu arbetar de
med att ta fram skolböcker även för årskurs fem och sex, samt en läsebok
som ett komplement till hela skolboksserien. Böckerna används i över
150 skolor runt om i landet under de sex lektionstimmar i veckan som
cabécareleverna har kulturtimmar.
Marine Hedström Rojas som är anställd i skolboksprojektet säger:
– Styrkan i projektet är att cabécarindianer själva är med i hela processen,
allt från samtal i byarna, sammanställning och korrekturläsning.
Texterna och övningarna i böckerna bygger på samtal som författarna,
två cabécarindianer och Marine, har haft under mer än sju år med äldre
och yngre cabécarindianer. Marine berättar hur de fick gå i regnskogen i
flera timmar för att komma till olika byar. Där har de suttit och pratat, lärt
sig om kulturen och vad som är viktigt att föra vidare då detta aldrig varit
nedtecknat förut. Att göra dessa samtal är grunden för böckerna. Det är
viktigt att besöka många olika människor för att få bredden på kulturen
och se vad det är som präglar den.
– Här i Costa Rica satsar inte skolministeriet på inhemskt skolmaterial.
4 en HEL värld

Marine Hedström Rojas är anställd för att utveckla skolböcker på
cabécar. (Foto: Michael Taubert)
Att få läsa skolböcker på sitt eget språk är kul, tycker cabécar-barnen.
Då satsar man ännu mindre på ursprungsbefolkningen, säger Carmen Rojas
som arbetar på skolministeriets indianavdelning,
– Stödet från Svenska Missionskyrkan har varit mycket viktigt för att kunna
ta fram ett material som dessutom är av hög kvalitet. Att materialet är snyggt
och i färg är också viktigt för det visar, för så väl cabécarindianerna som alla
andra, att det är av stor betydelse. Det bygger upp stoltheten hos barnen.
Det har tidigare inte funnits skolböcker på cabécar. Men det är inte bara
språket som är annorlunda i böckerna. Det speglar en annan verklighet, deras
verklighet, och det är den stora skillnaden.
– Jag tycker om böckerna, för de är på vårt språk. Jag vill lära mig mer om
det som är vårt. Det är kul att läsa det som jag aldrig tidigare har läst, säger
Carlos, åtta år.
Barnen går från skolan genom regnskogen för att komma hem till sina
hus i skogen bortom de höga bergen och floderna. Hus som har jordgolv och
palmbladstak, där de hjälps åt med att laga mat, mata grisarna, tvätta och göra
läxor. Mörkret slår till och barnen somnar till ljud av cikador, pilgiftgrodor och
alla tusentals fåglar.
Text & foto: Karin Ahlgren
Undervisningsmaterialet är snyggt och i färg och det bygger upp stoltheten hos barnen.
Costa Rica
Geografi: Centralamerika, mellan Nicaragua
och Panama
Antal invånare: 4 400 000 (2006)
Statsskick: republik, självständigt från Spanien
1821
Yta: 51 100 km 2
Huvudstad: San José
Språk: Spanska, engelska (på västra kusten) och
olika indianspråk
Viktigaste exportvaror: elektroniska komponenter,
bananer, kaffe och snittblommor
Största inkomstkällan: turism (speciellt
ekoturism)
Natur: tre vulkaniska bergskedjor som löper
genom landets centrala delar och separerar Stillahavskusten
från Atlantkusten
Fakta om filmen
Missionskyrkan stödjer den lokala miljöorganisationen
Nairistiftelsen i Costa Rica. De ansvarar
för ”Kyrkornas regnskog” och driver ett
skolboksprojekt där Marine Hedström Rojas är
anställd. Under novembermånad skickades en
nygjord informationsfilm om skolboksprojektet
till alla församlingar. Den går även att ladda ner
på www.missionskyrkan.se
en HEL värld 5

Vi bygger upp
i Nicaragua
SMU:s motsvarighet i Nicaragua, AJECIM,
hade planerna klara för hösten. Ungdomar
från hela landet skulle komma till staden
Waspám vid gränsfloden mot Honduras för
en samling om evangelisation och sport.
Sedan kom Félix.
Den fjärde september slog orkanen Félix till mot
Nicaraguas norra Atlantkust. Konsekvenserna blev
förödande och påverkar fortfarande hela samhället.
För AJECIM innebar det att släppa hela sin planering
och enbart fokusera på att vara med i krisarbetet.
– Vi tvekade aldrig på att ställa in våra aktiviteter,
säger Exdel Zamora som är anställd av AJECIM.
– Det är självklart att vi ska hjälpa till med vad
vi kan. Det är så många AJECIM:are som har påverkats.
Många ungdomar från AJECIM är med i de brigader
som åker ut till drabbade byar. Nu i början har
Möt Masooda
Masooda är hungrig och stjäl ett bröd. Det är så
spelet Masooda börjar. Vad gör Masooda sedan? Det
bestämmer du. Dina val leder dig till olika stationer,
frågekort, vägval och diskussionshörnor med mera.
Masooda är ett interaktivt spel om barns rättigheter
för barn och ungdomar från tio år och uppåt.
Spelet består av flera skärmväggar och ni behöver en
yta på 5 x 5 meter för att ställa upp spelet. Vill ni spela
Masooda? Ring SMU-riks på 08-545 915 32.
JEEC i Kongo-Brazzaville bedriver arbetet Flammorna.
(Foto: Dan Johansson)
Flammorna fortsätter!
SMU:s motsvarighet i Kongo-Brazzaville, JEEC, har
hjälpt barn att bearbeta sina traumatiska upplevelser
från kriget under många år. Arbetet har främst bedrivits
i Brazzaville och Dolisie. Vi i Sverige har lärt
känna detta arbete som ”Flammorna”.
Pool är det område i landet där oroligheterna har
pågått längst, ända fram till helt nyligen. Nu kommer
JEEC att arbeta med Flammorna i Poolområdet. Första
planerade perioden är på tio månader. Via SMU
och Alla På Samma Kula kan du stödja Flammorna.
Delar av byn Santa Marta innan Félix drog fram. Idag finns inte dessa
hus längre.
brigaderna främst haft med sig mat och vatten, men
man hoppas att snart få börja med uppbyggnadsarbetet.
Mötesplats
ID är SMU:s stora internationella projekt
2004–2009 tillsammans med samarbetskyrkorna
i Indien, Kongo-Brazzaville
och Nicaragua. Projektet har fokus på
hur det är att vara ung och kristen och
om det får några konsekvenser för samhällsengagemanget.
AJECIM skulle ha varit värdar för
sommarens Mötesplats för ID, men det
blev inställt på grund av visumsvårigheter.
Nu har AJECIM hittat ett snabbare sätt att
få visum för deltagarna från Indien och Kongo-
Känner du igen loggan för Rättvisemärkt? Den
ser ut som en människa som sträcker upp armen
och handen för att hälsa. Samma bild och gest kan
ses som en människa som jublar. Av glädje och
tacksamhet sträcker människan upp sin arm och
hand mot himlen och jublar och tackar.
Bibeln talar sitt tydliga budskap om rättvisa
och att arbeta för fattiga och behövande. Ingen
människa är mer värd än någon annan och alla
har lika stor rätt att leva ett värdigt och gott liv.
I Bibeln kan vi också läsa om jubelåret. Det 50:e
året då jorden skulle få vila och alla människor ska
dela med sig, så att alla har det som de behöver.
Världen och jorden är en. Banden mellan oss
människor blir allt fler, tätare och starkare. Vi som
är kristna säger att andra kristna är våra syskon.
Varje dag kommer vi i kontakt med människor
från andra länder, ofta långt bortifrån, genom de
matvaror vi köper, tillagar och äter.
Vi kan göra många val när vi handlar. Vi kan
handla närproducerat, KRAV- och Rättvisemärkt.
Genom att handla Rättvisemärkt/Fairtrade
ger vi odlare, producenter och arbetare i utvecklingsländer
möjligheten att få mer betalt för sina
produkter än vad det har kostat att ta fram dem.
(Världsmarknadspriset ligger ofta under själva
produktionskostnaden.)
Visst vill vi, du och jag, vara med och hjälpa
andra människor att jubla!
tro identitet rättvisa
Exdel Zamora
är anställd hos
AJECIM.
Brazzaville. Mellan 26 december och 10 januari
möts sexton ungdomar (fyra från vardera land), på
Mötesplats i Nicaragua. Temat är sociala
orättvisor.
– Trots att vi befinner oss i en svår
situation, så vill vi gärna att ID:s Mötesplats
kommer hit till oss. Nu behöver
vi ännu mer känna stödet från våra
kristna syskon, säger Exdel. Vi kommer
att fokusera på sociala orättvisor, men
också med att praktiskt hjälpa till i uppbyggnadsarbetet
efter orkanen.
Ulrika Morazán
Jubla med Rättvisemärkt!
Rättvisemärkt 10 år
Rättvisemärkt har:
• funnits i Sverige sedan 1997
• 32 medlemsorganisationer
i Sverige
• fler än 1 300 utbildade friviliga ambassadörer
Idag kan svenska konsumenter köpa Rättvisemärkt
kaffe, te, kakao, choklad, drickchoklad,
bananer och annan frukt, socker, juice, rosor, vin,
bomull, ris, quinoa, honung, snacks, glass och
fotbollar på den svenska marknaden.
Rättvisemärkt bidrar till att:
• anställda och odlare får skäligt betalt för det
arbete de utför
• motverka barnarbete
• främja organisationsrätten
• motverka diskriminering på grund av kön,
hudfärg och tro
• uppmuntra ekologiskt odlande
Rättvisemärkt och SMU
SMU är medlem i föreningen Rättvisemärkt. Vid
Riksmötet 2006 antog SMU en policy för Rättvisemärkt.
Den säger bland annat att lokala SMUföreningar
ska arbeta för att deras församlingar
använder Rättvisemärkta produkter. Du hittar
policyn på hemsidan www.smu.se/policy
6 en HEL värld

I skuggan av ett mangoträd
I skuggan av ett mangoträd i Luozi, Demokratiska
Republiken Kongo, sitter vi i våra
korgstolar och tittar ut över den enorma
Kongofloden. Just här har vi spenderat
många timmar eftersom vårt arbete inte har
kommit igång riktigt än.
Vi gör vad vi kan för att fylla dagarna med aktiviteter.
Det handlar då om scouter, bibelstudier och långa
gudstjänster. Tiden där emellan ska snart fyllas med
förskole-, evangelisations-, kvinno- och ungdomsarbete.
Det är på ungdomsavdelningen (departement de
la Jeunesse) som vi har vårt kontor. Här ska vi förhoppningsvis
starta upp alla de ungdomsaktiviteter
som för tillfället är nerlagda.
Missionsarbetet har lämnat tydliga spår efter sig
i Luozi. Varje aktivitet vi går till i kyrkan och varje
människa som hälsar oss med öppna armar bär spår
av vad ”la SMK” har gjort här och i områdena här
omkring. En av våra angenämare uppgifter är att ta
emot de många tack som människor här vill skicka
till Sverige.
Vi trivs bra med livet här. Vi har lärt oss vägen
till marknaden och till våra församlingar. Värmen är
överkomlig och det går framåt med kikongon.
Vår överdrivet stora tillgång av fritid kantas som
tur är av många små glädjeämnen. Dagen då vi fick
cyklar, då vi köpte en sockerrörsråtta, då vi önskade
varandra ”glad regnperiod” och inte minst när vi
hittade ett trådlöst nätverk på vårt kontor, är några
sådana.
Men det som betytt mest för oss är de jämnåriga
vänner vi skaffat här. Med dem sitter vi långa stunder
i vår paillotte och pratar om skillnaderna mellan våra
länder och liv. Av dem har vi lärt oss massor och vi
tror även att vi har gett dem något tillbaka.
Albin Sandell och Rebecca Sundberg
Vad ska vi göra?
Det kan hända att man inte kommer på en
enda idé när man ska planera ett program för
en grupp. När det händer eller om du bara vill
få lite mer inspiration, titta in på www.smu.se/
globalt/verktyg
Där hittar du en massa tips på program med
internationellt innehåll.
Under vårterminen 2007 var Linköping med
sin missionsförsamling och SMU-förening
hemma för Abel González och Iván Tannùs.
Abel och Iván kommer från Ecuador och var
här som SMU-volontärer.
SMU har sedan hösten 1999 skickat ungdomar som
volontärer i 6–8 månader till Ecuador och JNJ (ungdomarna
i Förbundskyrkan). Våren 2004 tog SMU
emot de två första volontärerna från Ecuador.
I februari kom äntligen två nya volontärer från
Ecuador till Sverige. De togs emot av Missionsförsamlingen
och SMU i Linköping. Abel och Iván har
arbetat i kyrkan, på skolor och på universitetet.
– Linköping är en vacker och intressant stad att
vara volontär i. Kyrkan och de anställda där tog emot
oss mycket väl. Allt är väldigt trevligt och fint ordnat,
säger Iván.
När Abel och Iván pratar om tiden i Sverige ler
de ofta. Många saker i Sverige är fantastiska. Men
somligt som dom säger visar på krockar och på vad
som är annorlunda här jämfört med Ecuador. Det
svåraste att vänja sig vid har varit kylan.
– Det är ju till och med kallt på sommaren! konstaterar
de.
– Jag tror att detta utbytesprogram är mycket,
Albin Sandell och Rebecca
Sundberg arbetar i Luozi i
Demokratiska Republiken
Kongo (Kongo-Kinshasa).
(Foto: Albin Sandell)
”Det är kallt och kul i Sverige”
Iván och Abel åker snowracer för första gången.
(Foto: José Morazán)
mycket viktigt för samarbetet och förståelsen mellan
systerkyrkorna i de båda länderna. Framför allt gäller
detta SMU och JNJ. Jag vill tacka för den här tiden.
Jag tackar i mitt eget namn och i JNJ:s namn. Jag
hoppas att samarbetet och utbytet kan fortsätta och
utökas, säger Abel.
Ulrika Morazán
En helt ny värld… Så sjunger Aladdin i filmen.
”En helt ny värld som öppnar sig.” Det är
höst igen. Ännu en gång fascinerats jag av
allt det vackra som händer under hösten, i den
svenska naturen. Alla dessa vackra färger. Mina
favoritfärger. Samtidigt har just den här hösten
varit så plågsam. Jag har tidigare varit förskonad
från att känna smärta, men nu har jag fått känna
på det rejält.
En dag i slutet av oktober ringer min syster.
Hon berättar hur det står på text-TV att en orkan
har kommit in i Karibien. Min man och jag börjar
spänt följa alla rapporter på nätet om orkanen.
Vi ser på kartorna hur den är på väg mot ”vårt”
Nicaragua.
En HELT ny värld
Den fjärde september är en av de längsta dagarna
jag har upplevt hittills. Dagen då orkanen gick in
över land. Under eftermiddagen och kvällen ringde vi
konstant till människor i Nicaragua. De berättade vad
som hände just i samma stund som vi pratade med
varandra. Hur taket slets av eller hur alltfler människor
kom springande just till deras hus, eftersom det
var det enda med taket kvar i hela stadsdelen.
– Tack för att ni ringer. Vi mår bra. Hur mår ni?
var dock det första som alla sa när vi ringde.
Jag tackar Gud för teknikens framsteg, som gör
att mobiltelefoner nu finns i nästan jordens alla hörn.
För några år sedan hade vi inte kunnat vara i kontakt
med Nicaragua under en orkan. Det är en HELT ny
värld som öppnar sig.
Jag tackar Gud för att vi alla nu börjar inse att
det faktiskt spelar roll hur vi lever. Vårt levnadssätt
hemma i Sverige påverkar andra, både vad det
gäller sociala förhållanden och miljön. Det är en
HELT ny värld som öppnar sig.
Jag tackar Gud för att SMU i sitt internationella
arbete hjälper barn och unga från olika länder att
mötas, via brev och i verkligheten.
Mycket positivt händer
i dessa möten. Det är en HELT
ny värld som öppnar sig.
Ulrika Morazán
internationell sekreterare
för SMU
en HEL värld 7

pp
Spanie
agua
Kr
ng
Niklas Bjernhagen
Mikaela Bjernhagen
Maria Lorentzon
Perolof Lundkvist
hum
ekonom
hiv/aids
Mamy Raharimanantsoa
Ruth Raharimanantsoa
Lillemor Stenman
Lars Kamparås
Josiane Kamparås
Korttidsvolont
lär
ar
8 en HEL värld
Katrin
Frida
Emil P

d
a öb
Carl-Johan Sävinger samordnare lärjungaskolorna
Birgitta och Bertil Åhman översättnings- och
informationsarbete
Tima Sheiakh
studier inför miss.arb. i Japan
Jan-Åke Palmaer
med familj
Missionsarbetare
Östra Europa
Göran Holmberg
evangelist
rn
rer Israel/Palestina:
Id
Jak
Kongo-Kin
as
Ruth Diyaba
Anne Sund
Kortti
en HEL värld 9

Kinshasa i skymningsljus
Missionskyrkan har mycket på gång
i de båda Kongo-länderna. På plats i
Kinshasa kan Els-Marie Carlbäcker rapportera
vad som händer just nu.
Klockan är sex på kvällen och himlen går från
rödlila till mörker på några minuter. Från altanen
ser jag hur lyktor tänds i dalen. Jag hör ljud
från människor, hundar, cikador, musik från
restaurangen på gatan, trumsolon och biltutor.
Ovanför mig breder en trädkrona ut sig med
mangofrukter dinglande från grenarna. Det
här är Afrika.
Tillsammans med Missionskyrkans Afrikasekreterare,
Peter Wärnelid, besöker jag våra
systerkyrkor i Kongo-Kinshasa och Kongo -
Brazzaville. Här är en glimt av vad vi hittills
mött på vår färd.
I Kinshasa har Missionskyrkan ett gemensamt
kontor med Svenska Baptistsamfundet
och Diakonia. En ny kontorschef har börjat
och tar över en del av arbetsuppgifterna från
Kimy Konde, Missionskyrkans hemvändande
missionär. Missionskyrkans nya utsända på
kontoret, Anne Sundberg, blir just nu introducerad
i arbetet. Hon kommer att arbeta med
stödet till systerkyrkans olika projekt.
Samtal om visionen
Vi möter personalen och talar om visionen
med det gemensamma kontoret och hur man
kan tolka samarbetsavtalet i praktiken. Om
vi vet mer om våra organisationers respektive
engagemang i Kongo, kan vi samverka
och komplettera varandra bättre. Genom våra
olika samarbetsorganisationer kan vi bidra till
en hållbar utveckling på lång sikt i länderna.
På svenska ambassaden träffar vi Helena
Rietz, den nya ambassadören. Sverige vill vara
med och aktivt bidra till utvecklingen i de båda
Kongo-länderna och intresserar sig bland annat för
den demokratiska processen, de lokala valen som
Stina Älverdal och resten av MUL-kursen från Lidingö folkhögskola besökte de båda
Kongo-länderna i oktober. (Foto: Johanna Folkesson)
återstår nästa år och inte minst hälsosituationen.
Man bevakar också speciellt utbildningsfrågorna
och samarbetar gärna med enskilda organisationer.
Missionskyrkans internationella enhet
Missionskyrkan har länge haft god kontakt
med ambassaden. Besöket kändes mycket positivt.
Tillsammans med vår systerkyrka (CEC)
besöker vi EHAIA, en organisation som är
kopplad till Kyrkornas Världsråd. EHAIA får
stöd av Missionskyrkan och Sida i arbetet med
hiv och aids bland kyrkorna i Afrika. Eftersom
CEC arbetat så länge med hiv och aids tror vi
att båda organisationerna kan få mycket utbyte
av varandra. Var för sig har de erfarenheter
och konkreta metoder i frågor som skam och
skuld samt i de levnadsmönster som bidrar till
att smittan sprids. Organisationerna beslutade
sig också mycket riktigt för att börja samarbeta
och gå vidare med flera idéer. Det kommer att
bli spännande.
Det framtida arbetet
Vi står på ett torg under några träd och
förhandlar med en minibussägare om priset
för att transportera MUL-kursen till och från
Luozi. Klassen från Lidingö folkhögskolas kurs
i Mission, Utveckling och Lärande är på besök
i de båda Kongo-länderna, och om ett par
dagar kommer de till Kinshasa. Mycket logistik
måste ordnas.
Under tiden står jag och insuper atmosfären.
Alla färggranna kläder på människorna,
herrarna som samtalar vid borden på caféet
intill, barnen i sina blå-vita skoluniformer är
på väg hem, damen under parasollet som har
famnen full med sedlar i små valörer som man
kan växla med. Det sjuder av liv.
Men Kongo har långt kvar. Det finns så
många behov, men myndigheterna gör så lite.
Det fattas fungerande sjukvård, utbildning,
infrastruktur och en fungerande poliskår. Det
finns många naturresurser i landet, men kommer
de innevånarna till del på ett bra sätt? FN har
ca 17 000 man kvar i östra Kongo – det dröjer innan
oroligheterna helt lägger sig.
Vad kan vi och vår systerkyrka tillsammans göra
för människorna i Kongo? Vad ska vi kräva att staten
där tar ansvar för?
Under hösten -07 finns många svåra frågor i samarbetet
med CEC. Det är dags för en ny femårsplan
efter att den förra perioden utvärderats och analyserats.
Vad har vi lärt av det som vi kan ta med oss in
i nästa period? Vad behöver CEC för stöd till deras
egen utveckling för församlingarna och pastorsutbildningen
med mera? Hur kan kyrkan hitta egna
inkomstkällor för att driva sin verksamhet?
Du är välkommen att hjälpa till i en spännande
ny period för Kongos folk! Dina gåvor förvaltas väl av
vår systerkyrka och du kan bland annat följa utvecklingen
på Missionskyrkans hemsida. Ta chansen att
bjuda in resurspersoner till din församling som kan
informera mer om vilka kontakter Missionskyrkan
har i olika delar av världen. Vi på internationella
enheten berättar gärna. Men det finns många andra
också. Bjud in deltagarna från MUL-kursen för att
under våren få en alldeles färsk bild från ungas ögon
av Afrika!
Els-Marie Carlbäcker
biståndssekreterare
Bortrest över jul?
Missionskyrkans internationella enhet vid Nimbus på Öckerö i början av hösten.
Från vänster: Bertil Svensson, Per-Olov Sveder Renklint, Rut Lindén, Emanuel Furbacken, Els-Marie Carlbäcker, Anita Jonsson, Peter
Wärnelid, Kimy Konde och Bertil Widén. Infälld: Annita Larsson. (Foto: Mats Gunnarsson, Eric Persson)
Då kan du ge din gåva via
pg 824-3, ange
Annandagen AMB
10 en HEL värld

Hur kan församlingar få större närhet till det internationella missionsarbetet
och hur kan den enskilde missionsarbetaren under
arbetsperioden mer tydligt känna sig buren av den sändande
kyrkan i Sverige? ”Församlingens missionär” ger vinst åt både
församling och utsänd missionsarbetare.
Värdefull
kontakt mellan
församling
och missionär
Vi har mött tre missionsarbetare i Kongo-Brazzaville:
Lillemor Stenman och Niklas och Mikaela Bjernhagen.
Lillemor har en lång erfarenhet av att arbeta
tillsammans med Kongokyrkan medan Niklas och
Mikaela gör sin första arbetsperiod. Alla tre har
erfarenhet av att ha en tydlig församlingskontakt i
Sverige och betraktar sig som sina respektive församlingars
missionärer. Alla tre känner sig ihågkomna
och det känns viktigt för dem.
Lillemor stöds med goda tankar och förböner av
flera församlingar i Sverige. För Niklas och Mikaela
är det hemförsamlingen som känner ett speciellt
ansvar. De har lovat att regelbundet informera och
rapportera om arbetet i Kongo.
Lillemor skriver brev som hennes församlingar
får en gång i månaden. Hon får uppmuntrande kommentarer
tillbaka och alla parter är glada för den
närhet som skapas. Vid något tillfälle har Lillemor
funnits med i gudstjänsten över direkt telefonlinje.
Mellan Niklas och Mikaela och deras församling
sker ett förbönsämnesutbyte som känns värdefullt
och viktigt. De får församlingens månadsblad och
församlingsmedlemmar skriver till dem regelbundet.
Lillemors kontaktförsamlingar kan förvänta sig
besök när hon är hemma i Sverige vilket ytterligare
fördjupar kontakten och skapar större närhet.
Att veta att man är buren i förbön av sin församling
i Sverige, gör det lättare att möta de tusen och en
utmaningar som alla tre möter i sitt arbete.
Peter Wärnelid
Församlingens missionär
”Församlingens missionär” är en möjlighet för
församlingar att få större närhet till missionsarbetet
i andra länder samtidigt som den enskilde
missionsarbetaren tydligare får uppleva hur hon
är en viktig och ihågkommen del i ett större
sammanhang.
Om en församling vill ta ansvar för en av
Missionskyrkans missionsarbetare upprättas ett
avtal som reglerar vad parterna – församling,
missionsarbetare och Svenska Missionskyrkan –
ansvarar för.
Församlingen lovar att be för och hålla kontakt
med missionären, att informera församlingsmedlemmarna
och att visa praktisk omsorg.
Man kan också ta på sig ett ekonomiskt ansvar
för missionsarbetaren om man så önskar.
Missionsarbetaren lovar att hålla kontakt med
församlingen och att besöka den före utresa och
efter hemkomst.
Missionskyrkan lovar att ta ett helhetsansvar
som arbetsgivare för missionsarbetaren och att
skriva avtal med samarbetskyrkan.
Lillemor Stenman
och några av hennes
arbetskamrater i det
humanitära arbetet i
Kongo-Brazzaville.
(Foto: Peter Wärnelid)
Givande utbyte med Kongo
Församlingarna i Dolisie i Kongo-Brazzaville och Flatåskyrkan i Göteborg har ett alldeles speciellt förhållande – de är vänförsamlingar.
Och i viljan att lära känna varandra bättre och förstå varandras villkor ingår de i ett utbytesprojekt. Förra året besökte Flatåskyrkan
Kongo och under två oktoberveckor var det dags för kongolesiskt besök i Sverige.
– Vi är fulla av upplevelser, säger besökarna. Vi har blivit väl omhändertagna och lärt oss mycket.
– Temat för vårt utbyte är utsatta barn och ungdomar. Vi är glada att se att det sociala engagemanget i Flatåskyrkan är så tydligt.
Men gruppen är bekymrad över att så få ungdomar finns med på gudstjänsterna i Sverige. Ett undantag är Missionskyrkan i Fiskebäck,
annars är de flesta i kyrkan så gamla …
På bilden från vänster: Jean-Paul M’bori, Karolina Colliander från Flatåskyrkan, MartheElyse Mafoua Nzoukou, Nelly Massala och
Joachim Mitonamona. (Foto: Eric Persson)
en HEL värld 11

Visioner från Varberg
– Kyrkan
måste
ta ansvar
för miljön!
Den internationella kommittén i Håstenskyrkan
i Varberg har sedan nittiotalet engagerat
sig i rättvise- och miljöfrågor. De är ett
exempel som också andra församlingar kan
inspireras av.
Ulf Norenius, Claes Lager och Gunhild Ringberg från Håstenskyrkan i Varberg. (Foton: Eric Persson)
Ett brev damp ner hos missionsföreståndare Göran
Zettergren med titeln ”Härlig är jorden! Men hur
länge till?”. Brevet ledde till ett seminarium om miljöfrågor
på kyrkokonferensen tidigare i år. Varberg kan
snart bli en Fairtrade City och i samma kommun kan
nu gömda flyktingar få fri medicinsk hjälp.
Bakom detta och mycket annat står en liten
församling med en kyrka av mexitegel i utkanten
av Varberg: Håstenskyrkan med dess internationella
kommitté.
– Det är en väldigt aktiv kommitté, det är nästan
jobbigt, skrattar församlingens pastor Gunhild
Ringberg.
När man arbetar med internationella frågor och
perspektiv kommer man osökt in på miljöaspekter.
Hur orättvisor i världen ser ut. När klimatet förändras
är det de fattiga som drabbas. Igen.
– Vi känner en vanmaktskänsla, säger Claes
Lager. Vad kan vi göra lokalt i Varberg?
Internationell kommitté sedan 90-talet
Sedan början av 1990-talet har internationella
kommittén träffats regelbundet. Idag består den av
Claes Lager, Ingegerd Elftorp och Ulf Norenius. De
arbetar bland annat med insamlingen till Världens
Barn, med försäljning av rättvisemärkta produkter i
kyrkan samt anordnar varje höst en gudstjänst med
ett internationellt tema.
– Församlingens medlemmar är i allmänhet väldigt
intresserade av internationella frågor, säger
Claes Lager.
Men kommittén sysslar också med påverkansarbete.
Som när man föreslog att Varberg ska bli en
Fairtrade City. Kommittén författade ett brev som
församlingen skickade till kommunstyrelsen. Men
när brevet kom fram åkte det direkt till en jurist.
Mottagarna var osäkra på om även organisationer
har förslagsrätt. Vad gör man då?
– Vi bjöd in kommunpolitikerna till ett Rättvisemärkt
kafferep, säger Ulf Norenius.
Brevet och kafferepet fick genomslag över blockgränserna.
Förhoppningen var att politikerna skulle författa
egna motioner och ett par stycken har hittills kommit
in. Opositionens kommunalråd, Jana Nilsson (s), hänvisade
till brevet när kommunfullmäktige behandlade
frågan i september. Ärendet återremitterades.
Nu har ett nätverk bildats som sysslar med att
göra den inventering till exempel av staden som
behövs innan man kan påbörja omställningen. Man
I kyrkans Sackeus-shop har man i år sålt för 25 000 kr.
måste till exempel veta var och i vilken omfattning
som rättvisemärkta produkter redan säljs i staden.
Kommittén har också arbetat med frågan om
medicinsk hjälp till gömda flyktingar.
Med inspiration från Rosengrenska stiftelsen i
Göteborg författade de ett upprop som publicerades
i lokaltidningen angående gömda flyktingars rätt till
sjukvård.
Det ledde till att Liljengrenska stiftelsen bildades,
en stiftelse som helt är inriktad på medicinsk
hjälp till gömda flyktingar. Stiftelsens arbete är nu
självgående. Ett nätverk med sjuksköterskor, läkare,
tandläkare och andra står till hands för att hjälpa
behövande.
Öppet brev till Missionskyrkan och SMU
Carl XVI Gustaf talade om klimatfrågan vid
Riksmötets öppnande förra hösten. Al Gore och FN:s
klimatpanel fick Nobels fredspris i år och att anta en
miljöpolicy blir vanligare och vanligare för företag
och organisationer i Sverige. Men Missionskyrkan
har hittills saknat en sådan.
– Vi formulerade ett öppet brev med titeln ”Härlig
är jorden! Men hur länge till?” som vi sände till
missionsföreståndare Göran Zettergren och Göran
Bondesson, förbundssekreterare för SMU, berättar
Ulf Norenius.
Innan brevet sändes hade det diskuterats i församlingsstyrelsen
och det togs även upp på årsmötet. Det
kändes viktigt för gruppen att inte handla i egen sak.
Och församlingen stod verkligen bakom brevet.
Brevet resulterade i ett seminarium på kyrkokonferensen
i somras.
Tankar om en klimatpolicy för Missionskyrkan
finns även på andra håll i landet. Den internationella
kommittén hoppas att man kan bygga upp någon
form av webbforum för att kunna diskutera miljöoch
klimatfrågor inom Missionskyrkan centralt. Att
Missionskyrkan skulle kunna bli föregångare och mer
visionär vad det gäller klimatfrågor, är de eniga om.
Missionskyrkans miljöpolicy på väg!
Glädjande nog finns idag en grupp inom Missionskyrkans
kansli som arbetar med att ta fram en
miljöpolicy.
– Vi hoppas att få bli en remissinstans i det centrala
arbetet, säger Ulf Norenius.
– Jag tror att medlemmarna känner sig stolta
över vårt arbete. Att Håstenskyrkan syns i sådana här
sammanhang, säger Claes Lager och visar en tvåsidig
annons från Coop där en liten notis inför ett föredrag
om klimatfrågan är med. Som medarrangörer står
bland annat Håstenskyrkan.
– Tron måste få konsekvenser! Att engagera sig
hänger verkligen ihop med den kristna solidaritetstanken.
”Allt ni gjort mot dessa mina minsta bröder
har ni också gjort mot mig”. Nu får vi tillfälle att
praktisera det, säger Gunhild Ringberg.
Internationella
kommitténs tips:
Eric Persson
• Förankra vad ni gör i församlingen och
styrelsen. Det är skönt att veta att man har
uppbackning för det man gör.
• Odla era kontakter med andra organisationer.
Det ger en bra grund för samarbete och
därmed ökad genomslagskraft.
• Bjud in politiker på Rättvist kafferep och be
dem skriva motioner, som i fallet med Varberg
som framtida Fairtrade City.
• ”Det är viktigt att man inte bara jobbar
internt. Kyrkan ska vara en del av samhället”.
12 en HEL värld

Foto: Frida Zandén
Halverad fattigdom till år 2015
– hur går det egentligen?
Världens länder enades år 2000 om åtta mål
för att halvera fattigdomen till år 2015. Vi
känner dem som Millenniemålen för utveckling.
Nu har halva tiden gått. Vad har hänt? Är
världen på rätt väg? FN har följt upp situationen
i världens olika regioner utifrån de
uppställda målen.
1. Halvera världens fattigdom och hunger
En miljard människor lever fortfarande i extrem
fattigdom, det vill säga på mindre än en dollar om
dagen. Det är en femtedel av jordens befolkning.
Men utvecklingen går i rätt riktning. En tredjedel av
mänskligheten levde så år 1990.
Framför allt har den positiva utvecklingen i länder
som Kina och Indien visat sig i statistiken. På
andra håll har minskningen av andelen fattiga bara
börjat, som i Afrika söder om Sahara.
2. Alla barn ska kunna gå klart grundskolan
Skolgång ger ökade möjligheter till arbete och försörjning.
Vi ser en positiv utveckling i Latinamerika
och Sydasien. Afrika söder om Sahara har de största
problemen, där bara ungefär två tredjedelar av barnen
går i skola. I hela världen går 100 miljoner barn
inte i skolan.
3. Öka jämställdheten
mellan kvinnor och män
Det här är ett mål som är svårt att mäta. Man kan
räkna på jämställd inskrivning vid skolor och gymnasier.
Detta sattes som delmål redan år 2005 men har
inte uppfyllts.
Man kan mäta antalet kvinnor som får betalt för
sitt arbete. Där ligger Nordafrika, Väst- och Sydasien
sämst till. I Latinamerika och Karibien jobbar nästan
lika många kvinnor som i utvecklade regioner. En
stor ojämlikhet står dock orubbad: Kvinnor har lägre
löner än män i hela världen.
Man kan också mäta formellt politiskt deltagande
bland kvinnor, vilket har ökat väsentligt sedan 1990.
Idag utgör kvinnor omkring en femtedel av världens
parlamentariker. Skillnaden mellan länder är dock
enorm. Latinamerika har den mest positiva utvecklingen.
4. Minska barnadödligheten
med två tredjedelar
Varje år dör elva miljoner barn innan de fyllt fem år.
Stora framsteg har gjorts framför allt i arabländerna
och Latinamerika för att minska detta. Hälften av alla
barn som dör innan de blivit fem år är från Afrika
söder om Sahara.
5. Minska mödradödligheten
med tre fjärdedelar
Idag genomförs nästan hälften av alla förlossningar i
utvecklingsländerna utan assistans från utbildad personal.
Det är den största anledningen till att en halv
miljon kvinnor årligen dör i samband med graviditet
och förlossning. Afrika söder om Sahara har längst
kvar till målet, tillsammans med Sydasien.
6. Stoppa spridningen av hiv och aids
och andra sjukdomar
Detta mål är det enda där utvecklingen går åt fel
håll. Många länder har lyckats att minska spridningen
genom preventiva åtgärder. Ändå ökar spridningen
globalt, om än i något mindre omfattning. Ungefär
40 miljoner människor är hiv-smittade i världen,
varav 25 miljoner i Afrika söder om Sahara. Över
fyra miljoner människor smittades och nästan tre
miljoner dog i aids-relaterade sjukdomar under 2006.
Största ökningen sker nu i Östasien samt i delar av
gamla Sovjetunionen (OSS-länderna).
Kampen mot malaria och tuberkulos går också
trögt. Afrika söder om Sahara är hårdast drabbat.
Ökningen av tuberkulosfall i början av 2000-talet i
OSS-länderna och Afrika söder om Sahara har dock
kunnat hejdas. Nästan nio miljoner människor smittas
varje år av tuberkulos, och 1,6 miljoner av dem
dör (2006). Hälften av dödsfallen sker i kombinationen
av aids och tuberkulos.
7. Säkerställa en miljömässigt
hållbar utveckling
Detta förutsätter politisk vilja och beslut i varje land
att hushålla med naturresurserna. Världens skogar
avverkas i långsammare takt än tidigare, men landytan
som täcks av skog minskar. Den återplanterade
skogen håller inte samma kvalité som den som
avverkats.
En miljard människor i världen har fortfarande
inte rent vatten. Två miljarder människor väntar på
förbättrad sanitet. Halvering av dessa siffror till 2015
ser idag realistiskt ut beträffande vattnet, men knappast
när det gäller förbättrade sanitära förhållanden.
8. Utveckla ett globalt partnerskap
för utveckling
Det åttonde och sista målet handlar om de rika ländernas
ansvar för att nå övriga mål i resten av världen.
Detta ska ske genom ökat bistånd, rättvisare handel
och minskade skuldbördor för utvecklingsländerna.
År 2006 nådde världens samlade bistånd rekordnivån
106,8 miljarder dollar, beroende bland annat på en
omfattande skuldavskrivning. Men i reella termer
sjönk biståndet under 2006, för första gången sedan
1997. Trots goda föresatser och generösa löften verkar
det vara lång väg mellan ord och handling för de
rika länderna.
Det mest positiva är att utvecklingsländernas
skuldbörda har fortsatt att minska väsentligt. Beträffande
rättvis handel är situationen inte lika ljus:
Andelen tullfria varor till utvecklade länder från
utvecklingsländerna har under de senaste åren inte
fortsatt att öka.
Bland millenniemålen finns inte värdemål som
demokrati och mänskliga rättigheter. Men målen
är konkreta och mätbara och är avgörande för människors
liv och hälsa i hela världen.
Kyrkornas utvecklingsarbete berör direkt flera av
målen: undervisning, hälsovård, jord- och skogsbruk
och rent vatten. Kyrkorna kan samtidigt vara en röst
som utmanar regeringar och internationella organ
till att påskynda utvecklingsarbetet.
Svenska Missionskyrkan har som största uppgift
att stärka sina systerkyrkor i syd i deras arbete för
en hållbar utveckling med ett rättvise- och jämställdhetsperspektiv.
Det viktigaste mötet sker när
människor kommer samman för att lära sig förstå sitt
sammanhang och hur de kan vara med och förändra
villkoren för sig själva och sina medmänniskor. Och
när de sedan lär sig att gå från ord till handling.
Bertil Widén
regionsekreterare för Europa och Latinamerika
en HEL värld 13

Cora Antonio – första kvinnan
i ledningen för Moravakyrkan i Nicaragua
Cora Antonio är den första kvinnan i ledningen
för Moravakyrkan i Nicaragua, den kyrka hon
alltid tillhört. Hon är också en förkämpe för
jämställdhet. Vi träffar henne när hon besöker
Svenska Missionskyrkans kansli i Stockholm,
bara några veckor efter att hennes hemland
drabbats av en fruktansvärd katastrof.
I januari utnämndes Cora Antonio till superintendente
(motsvarande missionsföreståndare) för Moravakyrkan
i Nicaragua. I mars tillträdde hon tjänsten som
den första kvinnan på den posten i sitt land.
Kvinnorna inom Moravakyrkan hade jobbat i
många år för att få in en kvinna i ledningen för samfundet.
Självklart blev utnämningen en stor nyhet
med intervjuer i tidningar, radio och teve flera månader
efteråt. Men Cora Antonio känner sig väldigt
ödmjuk inför det hela.
– Det handlar om att vara ärlig mot sig själv, uppriktig
i sitt arbete.
Vissa av pastorerna i kyrkan hade svårt att acceptera
en kvinnlig ledare från början, men hon känner
nu att hon har fullt stöd.
I det katolska Nicaragua har Moravakyrkan sitt
starkaste fäste utmed Atlantkusten. Det är den etniskt
mest blandade delen av landet, med stora indian- och
kreolbefolkningar. Cora Antonio är verkligen en dotter
av regionen med en kreolsk skomakare till far, och
en indiansk bagare till mor.
Cora utbildade sig till pastor vid teologiska institutioner
i huvudstaden Managua och i Costa Ricas
huvudstad San José. Hon deltog under några år på
1990-talet i kvinnoarbetet inom Kyrkornas Världsråd.
Svenska Missionskyrkan har sedan 1990-talet varit
en viktig partner för Moravakyrkan. Redan under sin
pastorsutbildning fick Cora kontakt med Sverige och
den nu bortgånge missionären Arne Norman.
Tillsammans med Svenska Missionskyrkan har två
viktiga projekt genomförts med Cora som projektledare.
Det ena gäller kapacitetsuppbyggnad för lokala
ledare inom kyrkan, med betoning på kvinnorna. Det
Moravakyrkan
Moravakyrkan har funnits i Nicaragua sedan mitten
av 1800-talet. Men kyrkans rötter sträcker sig
längre än så. I 1400-talets Böhmen och Mähren (på
tjeckiska Moravia) startade den tjeckiska reformationen
ett hundratal år före Luther. Reformatorn
Jan Hus pläderade en radikal hållning för bland
annat gudstjänster på modersmålet och ett avskaffande
av läran om skärselden, vilket påven kände
sig manad att döma honom till bålet för år 1415.
Jan Hus firas nu bland annat i Moravakyrkan som
martyr och det var bland hans anhängare som
Moravakyrkan grundades år 1457. Man firar alltså
550-årsjubileum i år.
På 1700-talet fick den då landsflyktiga kyrkan
en fristad i Tyskland hos greve von Zinzendorf,
och det är där, i byn Herrnhut, som kyrkans
moderna historia börjar. Redan 1732 skickades
Moravakyrkans första missionär ut, och missionen
har allt sedan dess varit en viktig del av rörelsen.
Idag finns Moravakyrkan förutom i Nicaragua i
bland annat Tyskland, Tjeckien, USA, Tanzania
och Sydafrika. I Sverige motsvaras den av Evangeliska
Brödraförsamlingen och i andra länder är
den känd under sitt latinska namn Unitas Fratrum
(brödragemenskapen) eller det tyska Herrnhuter
Gemeinde.
Cora Antonio på besök på Tegnérgatan 8 i Stockholm.
(Foto: Eric Persson)
Orkanen Félix fällde en stor tall över Cora Antonios tjänstebostad.
(Foto: Cora Antonio)
andra är ett projekt för organisationsförstärkning och
strategisk planering. Moravakyrkan har de senaste
åren visat framfötterna i jämställdhetsfrågan, vilket
Cora till stor del medverkat till.
Cora Antonio valdes alltså till superintendente i
januari 2007, och i mars tillträdde hon posten. I slutet
av augusti hade fem månader gått och hon började
äntligen känna sig varm i kläderna. Nu skulle hon åka
till Europa på sin första resa efter tillträdandet. Hon
skulle delta i ett ekumeniskt seminarium i Genève, och
besöka systerkyrkor i Tyskland, Sverige och Tjeckien.
Hon såg mycket fram mot besöket i Sverige. Tillsammans
med regionssekreteraren för Latinamerika,
Bertil Widén, skulle hon gå igenom Moravakyrkans
och Missionskyrkans samarbete ordentligt.
– Och jag hade ju inte träffat Göran Zettergren,
säger hon och ler.
Men natten mellan den tredje och fjärde september
kom orkanen Félix.
Ett nytt kapitel för Moravakyrkan öppnades.
Orkanen Félix
Det höll på att inte bli någon Europaresa.
På Nicaraguas Atlantkust bor de flesta av Moravakyrkans
80 000 medlemmar. Där slog Félix till som
hårdast. Resdagen låg bara ett par veckor efter katastrofen,
men hennes pastorskollegor stöttade hennes
beslut att ändå åka.
Hon kunde ju ge förstahandsinformation till de
europeiska samarbetskyrkorna.
– Första helgen i september firade vi 100-årsjubileum
i en kyrka längs gränsfloden Rio Coco när vi
nåddes av budet att orkanen var på väg. Klockan var
ett på natten. Det var bara att packa ihop och åka
hem.
Följande natt åkte Cora runt till lokala radiostationer
i Puerto Cabezas för att varna för det som höll på
att hända. Många sade sedan att de först hade förstått
allvaret i situationen när de hörde henne på radio.
Mängder av träd föll för vinden, hus rasade, båtar
hängde i träd.
För personalen på Missionskyrkans kansli visar
hon bland annat bilder på kyrkor utan tak och väggar
på grund av orkanen. Kyrkor dit människor rusat, och
som de var tvungna att rusa ifrån. Som genom ett
under dog ingen där.
– Vi åkte runt i byarna och såg på förödelsen,
berättar Cora. Men trots allt visade folk sin fantastiska
gästfrihet och bjöd på den sista kokosmjölk de hade.
Totalt skadades över ett sextiotal av Moravakyrkans
kyrkor och andra lokaler. Över Antonios tjänstebostad
föll en stor tall.
– Jag hade aldrig trott att min första stora utmaning
som superintendente skulle bli något sånt här,
säger Cora och skakar på huvudet.
– Jag tror ändå att det kan komma ut något positivt
ur det här. Vi kan känna större enighet och gemenskap.
Det här var säkert inte den sista katastrofen som
kommer att drabba oss. Vi måste lära oss att förutse
och förbereda oss på sådana här saker.
Det pågår en insamling i Missionkyrkans regi
för katastrofarbetet. Dessutom har Missionskyrkan
beviljats 945 000 kronor för katastrofarbete av Sida.
Pengarna ska bland annat gå till matpaket, provisoriska
bostäder och husgeråd. Enligt Bertil Widén,
Missionskyrkans regionssekreterare för Latinamerika,
inleddes det humanitära arbetet redan i september
i det område som Moravakyrkan tagit ansvar för
genom sitt institut för social utveckling.
Eric Persson
14 en HEL värld

Översvämning i Sangli. (Foton: HCC)
Båtar är väldigt användbara i räddningsarbetet.
Översvämningar i Indien!
Klimatförhållandena har påverkats i hela Asien.
Hindustani Covenant Church i Indien har tillsammans
med Missionskyrkan genomfört
räddningsaktioner i områden som drabbats av
svåra översvämningar i år. Missionsföreståndare
Steven David berättar om arbetet.
Växthuseffekten och den ekologiska obalansen berör
oss alla. I Indien har vi de senaste femton åren tydligt
märkt av förändringar i ekologin, i form av torka i
vissa regioner och översvämningar i andra. I december
2004 drabbades Indien av Tsunamin, en katastrof som
följts av förändrade väderförhållanden i hela Asien.
Cykloner och översvämningar har blivit vanligare
de senaste åren, och vi märker framför allt av skillnader
i de återkommande översvämningarna i samband
med monsunregnen. Till och med regnfattiga områden
som Gujarat, Rajasthan och Maharashtra har de
senaste åren upplevt svåra översvämningar.
Över 6 000 byar drabbade
Även i år svämmade områden över. Staterna Karnataka
och Andhra Pradesh i centrala Indien och Uttar
Pradesh och Bihar i norr drabbades hårt. Vattenmassor
vällde in över totalt 6 198 byar vilket orsakade
en enorm förstörelse. 900 människor rapporteras ha
dött och 25 miljoner människor fick överge sina hem.
Många har sett sina skördar totalförstöras. I pengar har
man uppskattat förlusterna till 8 miljarder dollar.
Hindustani Covenant Church (HCC) har församlingar
i de drabbade områdena och kom snabbt igång
med att ge hjälp till nödställda. Tack vare två miljoner
kronor i stöd från Sida kunde Missionskyrkan tillsammans
med HCC organisera hjälpinsatser som nådde ut
till närmare 70 av de drabbade byarna.
Katastrofinsatser
Insatsen kan ses som en droppe i havet jämfört
med hur stora behoven var, men trots allt betydde
vårt arbete mycket för de människor som nåddes av
hjälpen. Vi har hjälpt många att återfå en tro på framtiden.
Det här har HCC och Missionskyrkan arbetat med
i norra och centrala Indien från juni till oktober i år:
Distrubution av livsmedel till översvämningsdrabbade människor.
• Sjukvårdsteamet har servat totalt 19 560 människor
som skadats eller drabbats av sjukdomar som spridits
med det smutsiga vattnet. Denguefeber, malaria och
chikungunyavirus är vanligt förekommande.
• Matservering har nått 8 000 av de hårdast drabbade.
Dessutom har rent vatten och matvaror delats ut till 1
500 familjer.
• Plåt för att bygga upp ett tillfälligt skydd, eller om
möjligt laga sitt skadade hem, har distribuerats till 900
familjer.
• Till dem som förlorat allt har baspaket delats ut.
1 350 familjer har fått sådana paket innehållande bland
annat filtar, tvål, köksredskap och matvaror.
• 45 nya brunnar har borrats och försetts med handpumpar.
Folket i byarna har tillsammans med de lokala
myndigheterna valt ut var brunnarna ska placeras.
• Terapisamtal, både enskilda och i grupp, har getts till
totalt 3 978 människor.
Nu när 3–4 månader gått efter översvämningarna
kan vi konstatera att situationen är stabil och att människor
har börjat återgå till ett normalt liv.
Vi är mycket tacksamma för det stöd vi fått från
Svenska Missionskyrkan i dessa insatser.
Steven David
en HEL värld 15

en HEL värld
På morgonen den fjärde september 2007
vräkte orkanen Félix med förödande kraft
in mot den oskyddade nordöstra nicaraguanska
kuststaden Puerto Cabezas. Ingemar
Hedström är Missionskyrkans medarbetare
i Nicaragua. Här speglar han något av den
reflektion som följt efter orkanen inom
Moravakyrkan.
Förödelsen var enorm. Ett 60-tal kyrkor och hundratals
hem skadades svårt, även om många av de enkla
bostäderna klarade sig någorlunda efter att ”bara”
takplåtarna blåst av. Träd knäcktes som tändstickor
och i Puerto Cabezas är idag de flesta större träden
nervräkta.
Det är inte så konstigt att några av den nicaraguanska
Moravakyrkans pastorer funderar på om
katastrofen var ett ”Guds straff ”. Deras kristna gudstro
har berikats med traditionella föreställningar om
gudomlig närvaro i allt som sker såväl i naturen som
i människornas liv. Alltså finns Dawan God (miskitoengelsk
mix som namn på Gud) också i orkanvinden,
och i spåren av dess härjningar ligger det nära till
hands att tolka in Guds vrede. Alternativet – att detta
En av det 60-tal kyrkor på Nicaraguas atlantkust som orkanen Félix raserade. (Foto: Cora Antonio)
Orkanen Félix – ett Guds straff?
har skett utan hans inblandning – existerar egentligen
inte. Och när man å ena sidan har en mycket
elementär skolutbildning (eller ingen bildning alls i
naturkunskap), och å andra sidan väl känner till alla
våra tillkortakommanden som människor, då är det
kanske naturligt om förklaringar får med Guds vrede
att göra.
Men missionsföreståndare Cora Antonio håller
inte med. Hon säger att till allt annat som måste röjas
upp efter orkanen Félix ska också läggas föreställningar
som skuldbelägger de drabbade, genom en
fördjupad teologisk undervisning för pastorerna.
Det kan tilläggas att en mer naturvetenskaplig
förklaringsmodell då också finns med.
En katastrof av det här slaget får aldrig bli kalla
siffror. Men 200 000 människor berördes av katastrofen,
alltså två tredjedelar av befolkningen längs den
norra kustremsan. Cirka 300 människor dog och
många kroppar har inte återfunnits. Omkring tjugo
tusen hem blev mer eller mindre ödelagda och över
100 skolor, drygt 40 sjukstugor och ett 60-tal kyrkor
förstördes.
40 000 tamdjur dog, varav 70 procent av alla
höns, 20 procent av alla grisar och tio procent av alla
kor. En halv miljon träd i tropisk torrskog skadades
eller blåste ner. Som sagt, Guds straff är ingen underligt
tanke.
Koppling till klimatförändringen
Inom Moravakyrkan samtalar vi nu om de möjliga
vetenskapliga orsaksförhållandena bakom katastrofen.
Som biolog och naturgeograf med många
år i tropikerna påstår jag, tillsammans med tusentals
forskarkollegor, att det som drabbade Puerto Cabezas
snarare har en koppling till den globala klimatförändringen.
Antalet cykloner kommer troligen att öka i det
karibiska området, där östra Nicaragua ligger. Det är
FAKTARUTA
En grupp nordamerikanska forskare menar
att antalet orkaner har fördubblats det senaste
seklet till följd av klimatändringarna och att hela
60–70 procent av ökningen under de senaste tio
åren kan förklaras av den globala uppvärmningen.
(Latinamerika/UBV, nr 3, 2007)
Moravakyrkans missionsföreståndare Cora Antonio och missionsarbetare
Ingemar Hedström. (Foto: Maria Teresa Ruiz)
en effekt av den pågående globala uppvärmningen.
Oceanograferna har ännu ingen fullständig bild
av orkaners uppkomst. Man vet att en orkan kan
utvecklas i samband med att ett kraftigt lågtryck uppstår
över ett tropiskt hav, till exempel i det Karibiska.
Ett normalt lågtryck, över både land och hav,
suger åt sig den omkringliggande varmluften. Eftersom
varm luft är något lättare än kall, stiger den
varmare uppåt.
Startpunkten för en tropisk orkan är dock en
kombination av ett kraftigt lågtryck och en havs
vattenyta som värmts upp till onormala 26–27ºC
eller något där över.
Den utlösande faktorn i en orkanutveckling anses
alltså vara mera lokalt förekommande extremt höga
ytvattentemperaturer i tropiska hav – till följd av just
växthuseffekten som har givit upphov till den hotfulla
globala uppvärmningen.
Snurrade i flera dagar
Orkanen Félix’ minst sagt kraftiga virvelvind
snurrade flera dagar runt sitt eget nästan vindstilla
”öga” därute till havs. I rasande fart virvlade den
sedan i sicksack nästan rakt västerut. Den ohämmade
blötvinden lyckades sedan ödelägga nästan allt
under dödsmarschen tätt över den nicaraguanska
östkusten.
Klimatförändringen har under senare år fått
många människors uppmärksamhet. Att Nobels
fredspris i år gick till Al Gore och FN:s klimatpanel
kan ses som ett resultat av den ökade medvetenheten
om frågorna.
FN:s klimatpanel uppskattar en allmän temperaturökning
på mellan 1,5ºC och 4,5ºC under tidsperioden
1990–2100. Även om just dessa siffror senare
har visat sig vara något oriktiga, är det högst troligt
att onormalt varmt väder och intensiva regnperioder
blir allt vanligare. Och att vi får se fler tropiska stormar
och cykloner – och därtill ännu kraftigare!
Ekologisk teologi
Därför är kunskaper om detta, och åtgärderna
man kan ta till, helt nödvändiga.
På receptet mot växthuseffekten står ett ökat
skogsskydd, planteringar och vård av sådana träd och
en dämpad energiförbrukning. Frisk skog suger upp
en hel del av den koldioxid-metangas vi människor
orsakar.
Man kan studera ekologisk teologi på Moravakyrkans
teologiska seminarium sedan ett år tillbaka.
Även universitetsfilialen BICU, kopplad till Moravakyrkan,
har nu börjat erbjuda kurser i bland annat
ekologisk agronomi.
Det är en stor nåd att få vara med i arbetet med
Guds skapelse.
Ingemar Hedström
missionsarbetare i Nicaragua
FAKTARUTA
Inte bara motortrafik och okontrollerad energiförbrukning.
Även konstgödningen i tropiska
jordbruk förstärker växthuseffekten genom att
avge kvävegaser. När vi dricker ekologiskt kaffe
bidrar vi faktiskt till att dämpa växthuseffekten.
I ekologiska kaffeplantager får man inte använda
konstgödsel utan enbart naturlig-organisk gödning.
De tropiska orkidébina är tydliga så kallade
levande bio-indikatorer eller ”hälsoinspektörer”.
Artikelförfattaren har under flera års forskning
i Costa Rica och Nicaragua upptäckt att orkidébin
undviker att besöka kaffeplantager där man
använder konstgödning.
(Intern. Journal of Tropical Biology & Conservation,
nr 3 och 4, 2006)
16 en HEL värld