Ladda ner gratis - Vinnova

REGIONALA FÖRETAGSKONSORTIER 

1994–2001 

En utvärdering av dåvarande NUTEKs program 

Åke Uhlin, Nordregio samt Nordlandsforskning 

VINNOVA Information VI 2002:6 

April 2002 (2:a tryckningen)

TITEL Regionala företagskonsortier 1994–2001. En 

utvärdering av dåvarande NUTEKs program 

FÖRFATTARE: 

Åke Uhlin, Nordregio samt Nordlandsforskning 

SERIE: VINNOVA Information VI 2002:6 

ISSN 1650-31204 

PUBLICERINGSDATUM: 

April 2002 (2:a tryckningen) 

UTGIVARE: VINNOVA – Verket för 

Innovationssystem/Swedish Agency for Innovation 

Systems, Stockholm 

REFERAT (syfte, metod, resultat): 

Målen för utvärderingen preciserades enligt följande: 

• ”Att utvärdera och bedöma programmet genom att jämföra uppnådda resultat med 

uppställda mål. I uppdraget ligger också att analysera oplanerade effekter av programmet, 

dvs. effekter som ej var avsedda men som ändå uppstått om en aktiv konsekvens av det 

aktiva programarbetet. 

• Bidra till att öka förutsättningarna för nya satsningar liknande 

Företagskonsortieprogrammet kan förbättras. 

• Bidra till en ökad förståelse kring hur innovationspolitik, regional näringspolitik och 

regionalpolitik kan utvecklas. Speciellt med fokus på hur nätverk och nya relationer 

uppstår mellan aktörer (företag, institutioner, etc.). 

• Bedöma NUTEKs roll i programmet, speciellt med avsikt att förstå behovet av externa 

aktörer i utvecklandet av nya företagsgrupperingar. 

• Att programhantering internt i NUTEK och externt utanför NUTEK kan utvecklas.” 

I VINNOVAs – Verket för innovationssystem - publikationsserier redovisar forskare, utredare och analytiker sina projekt. 

Publiceringen innebär inte att VINNOVA tar ställning till framförda åsikter, slutsatser och resultat. 

De flesta VINNOVA-publikationer finns att läsa eller ladda ner via www.vinnova.se. 

VINNOVA – Swedish Agency for Innovation Systems - publications are published at www.vinnova.se

REGIONALA FÖRETAGSKONSORTIER 

1994–2001 

En utvärdering av dåvarande NUTEKs program 

Åke Uhlin, Nordregio samt Nordlandsforskning

Förord 

Den här utvärderingsrapporten avser (dåvarande) NUTEKs Företagskonsortieprogram, som 

startade 1994och som nu stegvis har avslutats. Totalt har staten under en sexårsperiod genom 

NUTEK investerat 170 mkr i programmet. Inklusive privat medfinansiering uppgår 

programsatsningen till ca 450 mkr. Programmet har omfattat 22 företagskonsortier med 

sammanlagt 257 deltagande företag. 

Direktiven för denna slututvärdering upprättades av NUTEK, medan VINNOVA blev slutlig 

uppdragsgivare. En viktig uppgift i utvärderingsuppdraget har varit ”att integrera 

utvärderingen i en för uppdragsgivaren utvecklande läroprocess”. Under utvärderingen har 

därför seminarium genomförts med deltagare från Näringsdepartementet, 

Utbildningsdepartementet, NUTEK och VINNOVA (Referensgruppen). Vid ett tillfälle 

inbjöds samtliga konsortieledare för att diskutera olika aspekter på programmet och 

utvärderingen. Under hela utvärderingen har de diskussioner som uppstått i samband med 

seminarier och avrapporteringar varit ett viktigt inslag i kunskapsspridningen. 

NUTEK/VINNOVA hoppas att denna form av en mer ”lärande” utvärderingsprocess skall bli 

vanligare i framtiden. 

Det är vår förhoppning att rapporten ska vara till stor nytta i utveckling av kluster och 

innovationsnätverk. 

Vi vill avslutningsvis tacka för referensgruppens medverkan och synpunkter. 

Arbetet är utfört på uppdrag av VINNOVA där den ansvarige handläggaren varit Gunnar 

Jonsson. Arbetet är utfört av ett team forskare från Nordregio i Stockholm och 

Nordlandsforskning i Bodø. Projektledare har varit Åke Uhlin, Nordregio. 

För analyser och slutsatser svarar respektive författare. 

Stockholm, januari 2002 

Staffan Larsson 

Avd Analys NUTEK 

Gunnar Jonsson 

Avd för aktörsgruppen VINNOVA 

2

Innehåll 

Förord 2 

Sammanfattning 5 

Kapitel 1: Uppdrag och uppläggning 15 

Företagskonsortieprogrammet 15 

Uppdraget 15 

Rapportens fortsatta uppläggning 16 

Kapitel 2: Teoretiska utgångspunkter 19 

Tre fällor man måste försöka undvika 19 

Värdeförskjutningar och teoriförändringar 24 

Utvärderingens axel 28 

Halvtidsutvärderingen 32 

Effekt- och resultatområden, målnivåer och metodfrågor 33 

Utvärderingens fokus och idé 35 

Kapitel 3: Kvantitativ utvärdering 

av programmet på företagsnivå 37 

Dataunderlag för analysarbetet 38 

Konsortiedeltagarnas engagemang och utbyte av programmet 39 

Jämförelse mellan deltagarna och kontrollgruppen 41 

Värderingar och slutsatser 43 

Kapitel 4: Kvalitativ utvärdering av 

programmet på företagsnivå 45 

Inledning 45 

Resultat mot programmål 46 

Programmål mot företagsmål 47 

Resultat mot företagsmål 48 

Halvtidsomdömen mot slutomdömen 49 

Frågor om styrning 49 

Kapitel 5: Programmet och dess genomförande 50 

Inledning 50 

Situationen i stort 1993/94 50 

Den specifika situationen 52 

Regeringens uppdrag 1994-02-10 till NUTEK 53 

En föreskrivande strategi 57 

Programmets start – en principdiskussion 59 

En första lägesrapport 67 

Den fortsatta avrapporteringen och framdriften 70 

NUTEKs sätt att möta företagens strategier 72 

3

Kapitel 6: Programhanteringsnivån: 

Lärande och oplanerade effekter 74 

Om en lärande regional utvecklingspolitik 74 

Om lärande och det oplanerbara 77 

Om lärande i ”programmet” 78 

NUTEKs operativa hantering av ett komplext system 79 

Styrning av ett komplext system fordrar komplexa resurser 81 

Slutsatser, lärdomar, värderingar och rekommendationer 84 

Kapitel 7: Policynivån: Värdering av 

konsortieprogrammet och konsekvenser 

för framtida utvecklingspolitik 86 

Inledning 86 

Olika sätt att se på kunskap 87 

Programmets konfliktfyllda utgångspunkter 87 

Det frustrerande gapet mellan avsikter och effekter 89 

Komplexa resurser 91 

Avslutande reflektion 92 

Slutsatser, lärdomar, värderingar och rekommendationer 94 

Kapitel 8: Bidrag till modeller 

för regional innovation 96 

Situationen i stort 96 

Teoretiska grundförutsättningar 96 

Förutsättningar på policynivå 98 

Förutsättningar på programnivå 99 

Förutsättningar på företagsnivå 101 

Bilagor 

1 Direktiven till utvärderingen 103 

2 Analyser av programmet på företagsnivå 113 

3 Faktablad över de 22 konsortierna 141 

4

Sammanfattning 

Företagskonsortieprogrammet 

Regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) gav i februari 1994 (dåvarande) NUTEK i 

uppdrag att ”främja vissa insatser för tekniköverföring och tillämpad FoU i regionalpolitiskt 

prioriterade områden”. Områdena som åsyftades var norra Sverige, sydöstra Sverige och 

Bergslagen. Medelsramen var 150 mkr. Senare utökades den till totalt 170 mkr. 

I april 1994 inbjöd NUTEK företag, näringslivsorganisationer, länsstyrelser, 

utvecklingsfonder, näringslivskontor, forskningsinstitut och stiftelser, samt universitet och 

högskolor att söka planeringsanslag för att utarbeta förlag till gemensamma utvecklings- och 

kompetensprogram för företagskonsortier eller intressegrupperingar, alternativt att lämna 

färdiga förslag till sådana program. Som förutsättningar angavs att 

• flera företag måste samverka och ta ansvar för utarbetande av förslagen, 

• näringslivet måste stå för minst 50% av totalkostnaden, 

• de statliga medlen avsåg driftskostnader för kunskapsoch kompetensuppbyggnad upp till 

15 mkr per program i högst fem år, 

• syftet var att främja företagens egen utvecklingsförmåga genom att använda den kunskap 

som skapas genom samarbete med andra företag, universitet och högskolor, 

forskningsinstitut, etc., samt att 

• det förväntade resultatet var ökad omfattning av tillämpat forsknings- och 

utvecklingsarbete av betydelse för deltagande företag samt nätverksbyggandet till 

kunskapsorganisationer i regionen och i andra delar av landet. 

Totalt anmälde 273 företagsgrupper sitt intresse. Av dessa erhöll 30 grupper planeringsanslag 

om 50 tkr vardera för att utarbeta programförslag. Efter behandling av 80 slutförslag 

beviljades 22 företagskonsortier finansiering. Av dessa har 21 genomfört sina program. Totalt 

har 257 företag medverkat i programmet. Den statliga medfinansieringen har i genomsnitt 

omfattat 37.5%. Programmet har 1997 halvtidsutvärderats. 

Uppdraget 

Direktiven för denna slututvärdering framgår av en inom NUTEK 2000-11-06 upprättad 

anbudsförfrågan (dock blev slutligen VINNOVA uppdragsgivare). Av direktiven framgår 

inledningsvis att ”Företagskonsortieprogrammet är ur både en innovations- och 

regionalpolitiskt synvinkel ett intressant program. Utvärderingen bör därför som en 

vägledande princip för hela utvärderingen relatera initiativet till i vilken mån programmet kan 

tillföra ovanstående politikområden ny kunskap. […].” 

Målen för utvärderingen är preciserade enligt följande: 



dvs. effekter som ej var avsedda men som ändå uppstått om en aktiv konsekvens av det 




5







Utvärderingens idé 

I vårt uppdrag ingår explicit att bedöma konsortieprogrammet mot ”relevant innovations- och 

regionalpolitisk bakgrund”. Här har vi alltså att göra med ett nytt politikfält – det 

innovationspolitiska fältet. Inte så att detta fält egentligen är nytt. Det handlar fortfarande om 

den blandning av närings-, regional-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik som 

förhoppningsvis har med ekonomisk tillväxt att göra. Det är istället idéerna, idealen och 

modellerna på detta fält som är nya. Det är mot detta nya som konsortieprogrammet och 

konsortiepolicyn enligt direktiven skall bedömas. Vi måste då alltså akta oss för att ”orättvist” 

bedöma programmet och policyn från ett s.k. tidsimperialistiskt perspektiv. Istället måste vi i 

ljuset av de nya idéerna, idealen och modellerna försöka lära oss av det genomförda 

programmet och den tillämpade policyn. Och när det gäller modellerna är det inte de 

vetenskapliga ’modellerna av’ vi skall koncentrera oss på, även om dessa naturligtvis är en 

viktig utgångspunkt. Nej, utvärderingsidén bör vara att utvärdera NUTEKs 

företagskonsortieprogram på ett sådant sätt att effekterna av utvärderingen blir ett verksamt 

bidrag till utveckling av såväl strategiska (policynivån) som operativa (programnivån) 

’modeller för’ regional innovativ verksamhet. Kort sagt är alltså vår idé med utvärderingen att 

i första hand bidra till att utveckla modeller för regional innovation. 

Utvärderingen arbetar med fyra nivåkategorier: 

(a) Företagsnivån, som avser de effekter av programmet som bör ha uppstått inom ett eller 

flera enskilda företag och då som en följd av verksamheten i specifika (del)projekt inom 

ramen för konsortieverksamheten (kapitel 3 och 4); 

(b) Konsortienivån, som avser de effekter av programmet som kollektivt har uppstått i och 

mellan de företag som ingått i konsortierna (kapitel 5); 

(c) Programhanteringsnivån som i första hand gäller NUTEK resp. VINNOVA och vad 

man där bör dra för slutsatser av programmet vad gäller den operativa styrningen av 

programmet i relation dels till policynivåns utgångspunkter och intentioner, dels till de 

konkreta erfarenheterna av arbetet med konsortierna och de resultat dessa presterat 

(kapitel 6); 

(d) Policynivån som i första hand avser närings- resp. utbildningsdepartementen och vad man 

där bör kunna dra för slutsatser av utvärderingen av programmet vad gäller teoretiska 

utgångspunkter, målbilder, strategidirektiv, strategisk styrning, osv. (kapitel 7 och 8). 

Kvantitativ utvärdering av programmet på företagsnivå 

Data om nyskapande arbete, kompetensresurser och nätverksarbete är hämtat från företag som 

har varit med i konsortieprogrammet och från en kontrollgrupp av företag som sökte medel 

för att delta i konsortieprogrammet, men som fick avslag. Om programmet har haft betydelse 

för deltagande företag, bör konsortiemedlemmarna rimligen ha haft en bättre utveckling än 

företagen i kontrollgruppen. 

6

Av de 257 företag som deltog i konsortierna lyckades vi finna adresser till 184, och av dessa 

har 137 företag svarat på vår telefonenkät (74%). Av 360 företak som deltog i konsortier som 

inte blev finansierade av NUTEK fann vi adresser till 163, varav 89 har svarat på vår enkät 

(55%). 

De 22 konsortierna och deras huvudsakliga regionala hemvist 

Nr Namn Huvudsaklig regional hemvist 

1 Avancerad kallformning Värmland, Örebro län 

2 DEPLEX Värmland, Örebro län 

3 SKILL Kalmar län 

4 GJUTIT Åtta län över hela landet 

5 Industriell miljöteknik (KIMA) Västernorrland 

6 Integrerade sätessystem Kronoberg, Skåne, Västra Götaland 

7 Verkstadssektorn för rostfria produkter Dalarna 

8 Komp.utvecklingsprogr. för smidesindustrin. Sju län i mellersta Sverige 

9 Kompositföretag i samverkan Västerbotten, Norrbotten 

10 Komp.utv. i tillverkningsindustrin i Jämtland Jämtland 

11 Logistikutv i mellansvenska och Norrlandsföretag Halland, Södermanland, Västernorrland 

12 Miljökravanpassade färg och lacksystem för träindustrin Fem län i södra Sverige 

13 Mineralteknisk utveckling Tretton län över hela Sverige 

14 Stålgruppen i Dalarna Dalarna 

15 VERCTEC Kronobergs län 

16 Svetsning med laser i produktion Sex län i norra Sverige 

17 Systemleverantörsproj. för underlev. till Volvo PB AB Blekinge, Västra Götaland 

18 TKFIN Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland 

19 Teknikutveckling från råvara till färdig produkt Gävleborg 

20 Träindustrin i Kalmar Kalmar län 

21 Trävision Norr 2000 Norrbotten, Västerbotten, Täby 

22 Framtagningsprocessen för formade verktyg Fem län över hela landet 

Vid en jämförelse mellan de deltagande företagen och kontrollgruppen finner vi att dessa är 

lika med hänsyn tagen till antal anställda, omsättning och antal utvecklingsprojekt som är 

genomförda under utvärderingsperioden. Det finns dock en viss skillnad mellan de två 

grupperna med hänsyn till branschtillhörighet. Företagen som deltog i programmet finns i 

större grad än kontrollgruppen i verkstadsindustri och övrig industri. Företagen i 

kontrollgruppen å andra sidan finns i större grad inom tjänstesektorn. Detta bör förstås som ett 

resultat av urvalsprocessen: Industriföretag har mer konkreta ock teknikspecifika 

utvecklingsprojekt, och det var dessa som blev fokuserade genom handläggningen av 

ansökningarna. 

Konsortieprogrammet skall, när det värderas på företagsnivå, utvärderas i förhållande till om 

det har lett till mer tillämpad FoU, om det har lett till nätverksbyggande med 

kunskapsorganisationer och om det har bidragit till företagsutveckling i de tre stödområden 

till vilka de statliga medlen allokerades (jfr. NUTEK inbjudan 1994-04-19). Vi kan 

konkludera med att konsortiedeltagarna svarar positivt på frågor om programmets betydelse 

på dessa områden. Men det finns små skillnader mellan konsortiedeltagare och 

kontrollgruppen när det gäller ökad användning av FoU. Detta kan tolkas som om det skett en 

positiv utveckling generellt sett, och att det är svårt att urskilja konsortieprogrammets bidrag 

från den allmänna utvecklingen. 

Det finns dock indikationer på att typen av kontakt är något olika mellan konsortiedeltagarna 

och företagen i kontrollgruppen. Kontakterna mellan företagen inom konsortierna har 

förstärkts och bidragit positivt till utveckling av regionala nätverk. Företagen har engagerat 

sig i styrningen av konsortierna. Likaså har kontakterna med kunskapsleverantörer förstärkts. 

7

Det förefaller ha skett ett nätverksbyggande till kunskapsorganisationer som inte fanns 

tidigare. Konsortiedeltagarna tycks i större grad än företagen i kontrollgruppen ha fokus på ett 

mer substantiellt samarbete som bl.a. är knutet till användning av laboratorier. 

Vår kvantitativa analys visar att programmet tycks ha haft en viss additionalitet. Man har med 

detta program nått många företag som annars inte skulle ha genomfört utvecklingsprojekt. 

Man har också bidragit till att skapa vilja i företagen till att fortsätta denna typ av 

utvecklingsprojekt. Med bakgrund i de data som inhämtades i telefonundersökningen, 

konkluderar vi därför med slutsatsen, att de utvecklingsprojekt som initierades av programmet 

för företagskonsortier, har haft en viss positiv effekt för de deltagande företagen. Det är 

särskilt värt att notera den positiva effekt som konsortieprogrammet ser ut att ha haft för 

mikroföretagen. 

Kvalitativ utvärdering av programmet på företagsnivå 

Kompetensutveckling var huvudmålet för företagskonsortieprogrammet. Men 

kompetensutvecklingen i konsortierna har varit av mycket varierande slag. Inom ett och 

samma konsortium kan ett projekt ha varit lyckat, medan ett annat helt misslyckats. Inom hela 

programmet finns också hela skalan representerad, alltifrån ett par konsortier där det över 

huvud taget inte har ägt rum någon kompetensutveckling till tre á fyra konsortier som 

framstår som mönsterexemplariska. 

I målet för konsortieprogrammet utgjorde ”nätverksbyggande” både ett mål i sig, och ett 

medel för kompetensutveckling. Även här finns konsortierna spridda över en skala som 

omfattar allt från totalt misslyckande till framgångsrika nätverksbildningar. Några särskilda 

observationer är dock på sin plats. För det första är det påtagligt att företag som inte tidigare 

har samarbetat har haft svårt att bilda nätverk. Även om mycket drivande konsortieledare för 

en tid har kunnat åstadkomma tillsynes framgångsrika nätverk, så har dessa lösts upp så snart 

konsortiet avslutats och/eller konsortieledaren gått över till annan verksamhet. Å andra sidan 

har företag som tidigare samarbetat haft lätt att bilda konsortienätverk, oftast för att de redan 

utgjort en del av ett mer eller mindre formaliserat nätverk. Det samlade intrycket är att 

”nätverksbyggande” tar mycket lång tid och att fem år är för kort tid. 

För det andra tycks nätverksbildning mellan företag och högskolesystem vara ännu svårare. 

Det finns visserligen exempel på framgångsrik nätverksbildning mellan dessa i ett par 

konsortier, men motsatsen är i det närmaste legio. Små företag i traditionella branscher med 

liten andel högutbildade tycks ha särskilt svårt att gå in i relationer som leder till 

kunskapsbildning tillsammans med FoU-systemet. Med ett generellt undantag, och det är s.k. 

ex-jobb. Studenter har i ett flertal fall utfört sina examensarbeten i små och mellanstora 

konsortieföretag, och då med positiva effekter för alla parter. Annars har ”nätverksbildning” i 

den mån den förekommit mellan företag och FoU-system oftast byggt på gamla ”personliga 

kontakter”, ofta med en enda framstående och drivande forskare. När denne övergått till 

annan verksamhet har ”nätverket” upphört. 

Företagsmålen var mer konkreta än programmålen i den meningen att de i stort satte 

försäljningsutveckling, produktutveckling, produktionsutveckling, marknadsutveckling, osv. 

före kompetensutveckling och nätverksbyggande. För ett produktionsföretag är detta 

naturligtvis självklart. I ett samhällsperspektiv däremot, och särskilt under 80- och 90-talen då 

kunskap lanserades som den viktigaste produktionsfaktorn i ekonomin, var det lika självklart 

att sätta kompetensutveckling, dvs. ”själva förutsättningen för ekonomisk tillväxt”, före det 

8

enskilda företagets partikulära mål. Företagsmål kommer således alltid före programmål. Men 

företagsmålen har varit olika i de olika konsortierna. Sammantaget innebär detta att 

företagskonsortieprogrammet med tiden innehållsligt har ”spritts ut” mer och mer. Att styra 

programmet mot målet har m.a.o. blivit svårare och svårare för varje år som gått. I förhållande 

till sina ursprungliga mål har programmet oundvikligen blivit alltmer ”spretigt” vartefter tiden 

gått. 

Om man jämför Temaplans halvtidsutvärdering av de enskilda konsortierna med våra egna 

omdömen fyra år senare så är det påfallande att NUTEK från hösten 1997 i mycket liten 

utsträckning har kunnat påverka konsortierna att ändra kurs och styra in mot de centrala 

programmålen. Tvärtom verkar det som om konsortierna fortsatt på sina redan tidigt inslagna 

spår, vare sig de varit framgångsrika eller mindre lyckade. 

Programmet och dess genomförande 

I början av 1990-talet gick Sverige igenom en ekonomisk kris av sällan skådat slag. Näringsoch 

regionalpolitiken vid den här tiden talade mycket om kunskap och kompetensutveckling 

som den avgörande faktorn för ekonomisk tillväxt. Begrepp som ’kunskapsspridning’, 

’kunskapsförsörjning’ och ’kunskapsöverföring’ stod i centrum för den offentliga retoriken. 

Kunskaps sågs som en struktur och som ett objekt, och som något som så effektivt som 

möjligt borde överföras och spridas från företrädesvis universitet och högskolor till små och 

mellanstora företag. Man talade ännu inte mycket om lärande som process. Kärnan i den 

doktrin som fortfarande i början av 90-talet dominerade bland departement och myndigheter 

gick istället ut på att sambandet mellan vetenskap och teknologi var strukturellt och 

enkelriktat: Vetenskapen var "sändare" och företagen "mottagare”. Och ändå fanns tecken på 

att man i början av 1990-talet försiktigt började fjärma sig från den linjära utvecklingsidén. 

Ett sådant tecken var intresset för begreppet ’aktörsorienterade nätverk’. Plötsligt blev 

”nätverk” lösningen på många problem. Man började diskutera systemeffekter i nätverk, 

företrädesvis i företagsnätverk, men alltså också i nätverk mellan företag och 

universitet/högskolor. 

Direktiven till NUTEK finns i en till regeringsuppdraget bifogad promemoria med rubriken 

”Utvecklingsprogram för näringslivet i regionalpolitiskt prioriterade områden”. Problemet 

som promemorian fokuserar är att ”koncentrationen av kunskapsutvecklingen till ett fåtal 

universitetsorter innebär att det måste finnas vägar för kunskapsförmedling eftersom 

kunskapsanvändningen är geografiskt spridd”, och att man måste hitta på sätt att utveckla 

kompetens och kunskap även i sådana företag som ligger långt från universitetsorterna: 

”Efterfrågan på ny kunskap, såväl i form av långtidsutbildade som i form av extern 

specialistkunskap, är låg i regionalpolitiskt prioriterade områden. Från regionalpolitiska 

utgångspunkter behövs mot denna bakgrund åtgärder som ökar kunskapsspridningen och 

omfattningen av tillämpad forskning och utvecklingsarbete i näringslivet i dessa områden.” 

NUTEK gavs i uppdrag ”att stödja kompetenshöjande insatser i främst norra Sverige, 

Bergslagen och sydöstra Sverige. Syftet skall vara att öka företagens egen utvecklingsförmåga 

genom kunskapsprogram som finansieras gemensamt av staten och lokala/regionala 

intressenter med näringslivet som en viktig aktör.” Observera att programmet inte gick ut på 

att tillföra företagen kunskap, utan att det handlade om att tillföra företagen kunskap för att 

utveckla sin kunskap (dvs kunskap av andra ordningen). Vidare skulle flera företag 

gemensamt utveckla sin utvecklingsförmåga genom att utveckla länkar till 

kunskapsorganisationer i andra regioner. Samfinansieringen av utvecklingsprogrammen 

9

förutsatte enligt promemorian också en ”intresseförening” eller ett ”konsortium” i de berörda 

regionerna. Den slog vidare fast att det var av väsentlig betydelse att det var de 

lokala/regionala aktörerna som skulle ha ansvaret för att utarbeta programförslag. ”Skälen till 

detta är flera. Ett är att en lokal kraftsamling måste ha sin drivkraft lokalt. Ett annat är att det 

inte på förhand går att identifiera de potentiella grupper och program som kan uppstå.” Idén 

om nätverk och nätverksbyggande var således ett centralt element i departementets ideala 

strategi: ”NUTEK bör i sin värdering (av inkomna programförslag) framför allt fästa 

avseende vid hur omfattande ’nätverksbyggande’ som programförslagen innehåller och vilken 

kvalitet som nätverken har”. 

Det är en föreskrivande strategi som vi finner i regeringens direktiv till NUTEK; 

departementet är huvudet och NUTEK är handen. Direktiven uttrycker dessutom en 

delstrategi i en större strategi för hur regeringen mot bakgrund av en ovanligt lång och svår 

ekonomisk kris ville expandera produktion och sysselsättning i näringslivet genom massiva 

satsningar på ny kunskap och ny teknik. Högskolesystemet tillfördes nya resurser via 

”utfasning” av löntagarfonderna. Kommunikationerna mellan högskolesystem och näringsliv 

skulle stärkas genom att man inrättade teknikbrostiftelser med uppgift att bygga nätverk Ett 

problem man då stod inför var att det i vissa arbetsmarknadsoch regionalpolitiskt 

prioriterade delar av landet var ett alltför stort avstånd, såväl fysiskt som mentalt, mellan 

kunskapscentra och företagen. Det strategiska syftet med det program som regeringen i 

februari 1994 uppdrog åt NUTEK att implementera och genomföra var därför, att täcka in 

även dessa delar av Sverige med ”kompetenshöjande åtgärder”. Det strategiska instrumentet 

för detta var nätverksbyggande. Företagen skall bygga nätverk tillsammans med 

”kunskapsleverantörer” av olika slag, t.ex. med universitet och högskolor, forskningsinstitut. 

expertinriktade konsultföretag, etc. Den formaliserade organisationsform som påbjöds var 

utvecklingsbolag eller konsortium. Staten tänkte sig ursprungligen att maximalt stå för hälften 

av kostnaderna. 1 Företagen skulle stå för resterade kostnader, framför allt i form av kostnader 

för eget arbete. 

Men är det möjligt att ”bygga nätverk” med mål-medel rationalitet, vilket regeringen 

förutsatte i uppdraget till NUTEK? Vi tror inte det. Vi tror att sociala nätverk enbart kan 

uppstå som en effekt av handlingar vars mål inte är att skapa nätverk. Vi menar att sociala 

nätverk handlar om tillitsfulla relationer och att sådana uppstår över lång tid genom 

handlingar som i sig, och i sitt specifika sociala sammanhang, uppfattas som hederliga, 

omtänksamma, kärleksfulla, generösa, innovativa, allmännyttiga, ömsesidigt och legitimt 

egennyttiga, osv. Den senare typen av handling är dessutom speciellt viktig i ett 

näringslivssammanhang. Egennytta är en erkänt viktig drivkraft i affärssammanhang, men alla 

egennyttiga handlingar är för den skull inte legitima. Det finns gränser för vad som är socialt 

accepterad egennytta, dvs. vad som i en viss social miljö anses vara legitim egennytta, och 

detta gäller i hög grad även mellan företag som konkurrerar. Men det finns således en 

ömsesidig acceptans av legitim egennytta. Det är ömsesidigheten i detta accepterande av den 

legitima egennyttan som över tiden skapar de starka och uthålliga företagsnätverken. 

Hur skall regeringsstrategi kunna utformas så att den leder till handlingar som på oräkneliga 

platser och i oändligt många olika situationer uppfattas som hederliga, tillitsfulla, osv.? Detta 

är en nyckelfråga för hela denna utvärdering. Och som vi kan se leder det enda rimliga svaret 

på fråga till en paradox, nämligen att en regering antingen måste vara närvarande i varje 

sådan situation för att genom sina handlingar visa tillit, omtänksamhet, osv, vilket naturligtvis 

1 Genom EUs regler för statligt stöd till företagsutveckling kom detta senare att ändrats så att staten i program av 

det här slaget får bidra med högst en tredjedel av kostnaderna. 

10

är omöjligt av bl.a. praktiska skäl, eller att regeringen överlåter till aktörerna i varje situation 

att handla på sådant sätt att förhoppningsvis tillit, ömsesidig nytta osv. uppstår. Detta senare 

alternativ innebär dock att regeringen i praktiken ger upp sina möjligheter att kunna styra mot 

målen eftersom dessa mål snabbt fragmentiseras i lokala varianter efter situationsspecifika 

omständigheter, normer och värderingar. Detta andra alternativ innebär också en mycket 

speciell situation för NUTEK, som operativt skulle hantera regeringens strategi. 

Företagen utvecklade således i betydande utsträckning egna strategier i förhållande till den 

ursprungliga idealmodellen i arbetsmarknadsdepartementets direktiv till NUTEK. Temaplan 

påpekade detta i halvtidsutvärderingen och NUTEK kommenterade det med att man försökt 

komma till rätta med situationen ”men inte lyckats fullt ut”. Denna påtagligt förskönande 

omskrivning skall enligt vår mening emellertid inte tolkas som att NUTEK vek undan inför 

företagen. Tvärtom, NUTEK utvecklade uppenbarligen ett nära och ömsesidigt respektfullt 

och krävande samarbete med företagsgrupperna. Emellertid, komplexiteten i den totala 

verksamhets- och samarbetsbilden blev så stor, att den till slut inte gick att beskriva i 

idealmodellens snäva termer och kategorier. NUTEK saknade helt enkelt ett språk för en 

sådan beskrivning. 

Programhanteringsnivån: Lärande och oplanerade effekter 

Hur har då styrningen på programhanteringsnivån gått till? Utgångspunkten är NUTEKs 

organisering av ledningsfunktionen för programmet, sett från verkets horisont. För den direkta 

ledningen av programmet utsågs en programkoordinator, med lång erfarenhet av arbete med 

stödprogram av olika slag. Hans huvudansvar riktade sig ”uppåt” mot verksledningen och 

departementet. Som ”parhäst” till programkoordinatorn utsågs en handläggare (”controller”) 

vars huvuduppgift riktade sig ”nedåt” mot konsortierna och företagen. Han besökte 

regelbundet samtliga konsortier. Efter Temaplans halvtidsutvärdering har han med konsortieoch 

företagsledare diskuterat de synpunkter som kommit fram i utvärderingen. Dessa möten 

har uppenbarligen inte gått ut på att ”styra tillbaka” de konsortier och företag som mer eller 

mindre avvikit från vägen mot programmets ursprungliga mål utan har istället handlat om ett 

ömsesidigt lärande. NUTEK har dessutom givit ut ett nyhetsbrev, ”Aktuellt i 

företagskonsortierna”, som sammanlagt kom ut med 14 nummer mellan 1996 och februari 

2000, och man har haft sammandragningar med samtliga konsortier och till vilka man inbjudit 

forskare och specialister av olika slag. 

Genom detta sätt att arbeta har kommunikationskanalerna varit öppna ”upp” i NUTEKs 

verksledning och ”ned” i företagsledet. En annan kvalitet på programhanteringsnivån har varit 

att man kunnat utnyttja erfarenheter från andra program som NUTEK arbetade med parallellt, 

t.ex. materielkonsortieprogrammet och kompetenscenterprogrammet. 

Vi tror emellertid att en annan och mer subtil typ av kvalitet har varit än viktigare. Den 

handlar om tillit. Vid flera tillfällen har programledningen ställts inför situationer där det gällt 

att mer eller mindre omedelbart och intuitivt ta ställning till konsortier som befunnit sig vid 

olika typer av vägskäl. Något hårddraget kan man säga att valen har stått mellan å ena sidan 

trogenhet mot regeringens principer för programmets mål, medel och framdrift, och å den 

andra den specifika situation som ett visst konsortium befunnit sig i. NUTEK har som regel 

gått konsortieföretagen till mötes, nota bene inte som representanter för en kravlös och allmän 

stödverksamhet, men som professionella och krävande diskussionspartners. Effekterna har 

emellertid inte sällan blivit att konsortierna över tiden har utvecklat verksamheter som 

visserligen ligger långt från de ursprungliga programidéerna, men som ändock framstår som 

11

a satsningar i ett näringslivspolitiskt perspektiv, och möjligen även i ett regionalpolitiskt, 

åtminstone på sikt. 

NUTEKs egen dialog med universitet, högskolor och forskningsinstitut kan på ett plan 

jämställas med företagens och konsortiernas motsvarande dialog. Den förtjänar varken kritik 

eller beröm i förhållande till programmets ursprungliga mål eftersom den utvecklats på 

konsortiernas villkor. På ett annat och högre plan, som gäller hela programmet som ett 

närings- och regionalpolitiskt nytt grepp i förhållande till traditionella stödprogram, har 

NUTEK dock visat brist på förståelse för att systematiskt och i forskningsmässiga former 

studera programmets förändring över tiden. För framtiden rekommenderar vi därför att 

NUTEK och VINNOVA utvecklar former för lärande utvärderingar och följeforskning. 

Policynivån: Värdering av konsortieprogrammet och 

konsekvenser för framtida utvecklingspolitik 

”Beslutsfattare” vill naturligtvis helst vara rimligt säkra på resultaten innan de fattar beslut om 

insatser. Och efteråt vill de kontrollera hur det gick. Helst vill de att det skall vara som när 

man skjutit till måls, dvs. att man omedelbart skall kunna springa fram till måltavlan för att 

kontrollera resultatet. Det är naturligtvis därför som gapet mellan riktlinjer, förväntningar, 

avsikter och mål, å ena sidan, och genomförande, effekter och utfall, å den andra, är så 

frustrerande när man istället står inför komplexa och icke-linjära samhällsprogram, som t.ex. 

konsortieprogrammet där målet var något så pass diffust som att höja kompetensen bland 

företag genom nätverksbyggande. Sambanden mellan insatser och utfall är förvirrande, 

genomförandet blev inte vad man förväntade sig, resultaten är svåra att relatera till de 

ursprungliga målen. Man står alltså inför en uppenbar styrproblematik. 

Till bilden hör också att kommunikationerna mellan NUTEK och departementet vad gäller 

konsortieprogrammet har varit sparsamma. NUTEK har vid fyra tillfällen skriftligt redovisat 

läget i programmet, men inte fått någon reaktion tillbaka. I detta kommunikationsvakuum har 

naturligtvis NUTEK varit tvunget att agera efter eget skön. Men bristen på förståelse har 

därmed vartefter blivit dubbelriktad. Av NUTEKs redogörelser framgår mycket litet av vad 

programoperatörerna lärt sig och vad som med tiden kommit att prägla hela 

programhanteringsnivån. Det vill säga, gapet mellan avsikter och effekter har med tiden blivit 

allt större och alltmer frustrerande. Gapets storlek torde stå i direkt proportion till bristen på 

direkt kommunikation mellan policynivå och programhanteringsnivå. Detta är det omvända 

förhållandet till hur kommunikationen mellan programhanteringsnivå och konsortieoch 

projektnivåerna utvecklats, och där gapet istället för att växa alltmer har slutits. 

Ett regionalpolitiskt program, inklusive dess mål och de komplexa resurser som sätts in för att 

genomföra det, befinner sig aldrig någonsin i början av ett händelseförlopp. Ingenting är från 

”scratch”. Allt och alla befinner sig redan ”från början” i sedan länge pågående historiska 

skeenden och processer som är fyllda av handlingsvanor, tankestilar, attityder, praktiska och 

sociala förutsättningar, osv. Departementets ideala och rationella modell för 

konsortieprogrammets framdrift sögs snabbt upp i och ”försvann” i alla dessa pågående 

skeenden och processer. I dialog med konsortierna fortsatte NUTEK istället att utveckla en 

pragmatisk och pluralistisk modell som både för verket och de flesta av konsortierna har varit 

lärorik och verksamhetsmässigt meningsfull, i några fall direkt framgångsrik. 

12

Det har inte förekommit någon aktiv uppföljning av programmet på policynivån; 

departementet tycks ha ”abdikerat” från programmet och ställt sig utanför den interaktiva 

lärprocessen – och står där fortfarande. Men vill man på policynivån ha någon som helst 

möjlighet att påverka program och resursanvändning måste man engagera sig på plats. Detta 

betyder inte att man skall lägga sig i den operativa hanteringen av programmet, men man kan 

inte hantera de strategiska konsekvenserna av det utan att förstå logiken i dess dynamiska 

komplexitet, och den kunskapen kan man inte skaffa sig på ”läktaren”. Man måste ut på 

”planen”. Ett innovationssystem innefattar policynivån (den nationella, regionala eller 

lokala). 

I ett program som det nu aktuella tenderar man på policynivån i första hand att fråga efter 

resultat som bekräftar den ursprungliga insatsen. Därmed finns risk att man inte ser andra och 

”oplanerade” resultat. Och om man ser dem, finns en uppenbar risk att man värderar dem som 

misslyckanden, även om de enligt andra kriterier än de ursprungliga är av godo. Det vill säga, 

man missar någonting som har med lärande och det nya att göra. Det oundvikliga gapet 

mellan avsikter och effekter i ett komplext och tidsmässigt lång program som det aktuella 

tenderar att bli onödigt stort när nya begrepp som introducerats utifrån/uppifrån inte utvecklas 

tillsammans med kunskapsbildning inifrån/underifrån. Det är här som såväl ”lärande 

utvärdering” som en väl genomförd följeforskning skulle ha kunnat spela en viktig roll för att 

minska gapet mellan mål och resultat i konsortieprogrammet. 

Behovet av en välutvecklad diskursinstitution som omfattar policynivån är större än på länge. 

Den delvis radikala teori- och värdeförskjutning som ägt rum under 1990-talet inom 

ekonomiämnena, geografiämnena, kognitionsvetenskaperna, men även inom sociologi, 

statsvetenskap, arbetslivsvetenskap, osv. har lett till en flod av nya ’modeller av’ 

samhällsprocesserna. Innovationsansatsen står egentligen bara för en av dessa ’modeller av’. 

Det är viktigt för policynivån att man snarast möjligt får rimlig klarhet i vad som förenar 

respektive åtskiljer alla dessa modeller. 

Bidrag till modeller för regional innovation 

Utvärderingens slutsatser och rekommendationer kan formuleras i följande punkter: 

• Det är nödvändigt att kunskapsbildningen om innovationssystem, industriella kluster, 

företagsnätverk och om regional utveckling över huvud taget breddas. Det är alltså 

nödvändigt, att departement och myndigheter aktivt engagerar även andra än 

ekonomer i kunskapsbildningsprocessen om regional(ekonomisk) utveckling. 

• Från ett teoretiskt perspektiv framstår det som bättre att rikta stödåtgärder mot grupper 

av företag i samverkan med sitt omgivande samhälle än mot enskilda företag. Från 

samma teoretiska perspektiv bör man uppfatta styrning som påverkan och omformning 

av föreställningar, idéer och tankemönster. En praktiskt konsekvens av detta synsätt är 

att kontinuerliga, formativa och ”lärande utvärderingar” framstår som mer adekvata än 

summativa slututvärderingar. 

• Policynivåns styrning av ett regionalpolitiskt program måste samtidigt ha ”två 

ansikten”. Det ena, som är det traditionella, måste vara vänt ut mot det övergripande 

och långsiktiga ansvaret. Det andra måste vara vänt in mot verksamheten, och på ett 

eller annat sätt måste det låta sig konkret involveras i verksamheten; det är det enda 

sättet att få kunskap om vad som händer i ett komplext socialt system. 

13

• Effektiva ’modeller för’ regional innovation förutsätter att gapet mellan avsikter och 

effekter i programverksamheten minskas. Lärande utvärdering, följeforskning och 

utveckling av diskursinstitutioner förefaller vara viktiga instrument för att minska 

gapet. 

• Utmaningen på den nationella policynivån är att utveckla metakompetens för att bädda 

för regionala utvecklingsprocesser. Det handlar om förmåga att influera två eller flera 

ledningsnätverk så att de börjar överlappa och komplettera varandra och så att de 

därmed bildar grunden för ledningskomplex av andra ordningen. 

• Metodiken för urvalsarbetet i samband med ”call for proposals” kan och bör 

ytterligare utvecklas vad gäller legitimitets-, minimikvalitets- och prioritetskriterierna. 

• I samband med ”call for proposals” måste man på programhanteringsnivån försäkra 

sig om att det i utvalsarbetet finns kompetens för att i sökargruppernas ansökningar 

känna igen kvaliteter som har att göra med gruppernas praktiska och sociala 

förutsättningarna att bedriva kollektivt utvecklingsarbete. 

• Vi rekommenderar att både NUTEK och VINNOVA utvecklar former för lärande 

utvärderingar. Vi rekommenderar också att man som verktyg för programhantering 

utvecklar dels former för följeforskning, dels begreppet ”diskursinstitution”. 

• Experiment och lärande hör ihop; begreppet ’trial and error’ kan trots allt tolkas som 

att man lär av sina misslyckade experiment. Att riskera att pröva nya idéer är m.a.o. en 

form för ”learning by doing”. Eftersom effekten av sådana lärformer emellertid 

avsevärt ökar om de genomförs medvetet och med systematisk reflektion 

rekommenderar vi att man i regionala utvecklingsprojekt regelmässigt och från början 

bygger ihop verksamhetsutvecklingen med kontinuerlig och formativ utvärdering 

(”lärande utvärdering”). 

• Konsortie- och projektledning på företagsnivå handlar mer om att förstå, hantera, 

parera och utnyttja dessa processer än om att ”styra mot mål” och att administrera 

budgetar o.dyl. Programledning är på metanivå i förhållande till projektledning och 

handlar bl.a. om att hjälpa konsortieoch projektledare att se och förstå dessa 

processer. Vi rekommenderar VINNOVA och NUTEK att träna medarbetare i den här 

formen av programledning. 

• Projektledare i företagsgrupper måste ordna gemensamma möten. Man kan bara lära 

sig att tala ett gemensamt språk när man träffas, och man kan bara fullt ut lita på den 

man regelbundet träffar. Nätverk är emellertid självorganiserande sociala system som 

förutsätter distribuerad tillit inom systemet. Tillit kan inte ”manageras” fram. 

Projektledare kan bara ordna förutsättningarna, dvs. möten som skapar gemensamt 

språk, tillit och trovärdiga framtidsberättelser. 

14

Kapitel 1 

Uppdrag och uppläggning 

Företagskonsortieprogrammet 

Regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) gav i februari 1994 NUTEK i uppdrag att ”främja 

vissa insatser för tekniköverföring och tillämpad FoU i regionalpolitiskt prioriterade 

områden”. Områdena som åsyftades var norra Sverige, sydöstra Sverige och Bergslagen. 

Medelsramen var 150 mkr. Senare utökades den till totalt 170 mkr. 

I april 1994 inbjöd NUTEK företag, näringslivsorganisationer, länsstyrelser, 

utvecklingsfonder, näringslivskontor, forskningsinstitut och stiftelser, samt universitet och 

högskolor att söka planeringsanslag för att utarbeta förlag till gemensamma utvecklings- och 

kompetensprogram för företagskonsortier eller intressegrupperingar, alternativt att lämna 

färdiga förslag till sådana program. Som förutsättningar angavs att 

• flera företag måste samverka och ta ansvar för utarbetande av förslagen, 

• näringslivet måste stå för minst 50% av totalkostnaden, 

• de statliga medlen avsåg driftskostnader för kunskapsoch kompetensuppbyggnad upp till 

15 mkr per program i högst fem år, 

• syftet var att främja företagens egen utvecklingsförmåga genom att använda den kunskap 

som skapas genom samarbete med andra företag, universitet och högskolor , 

forskningsinstitut, etc., samt att 

• det förväntade resultatet var ökad omfattning av tillämpat forsknings- och 

utvecklingsarbete av betydelse för deltagande företag samt nätverksbyggandet till 

kunskapsorganisationer i regionen och i andra delar av landet. 

Totalt anmälde 273 företagsgrupper sitt intresse. Av dessa erhöll 30 grupper planeringsanslag 

om 50 tkr vardera för att utarbeta programförslag. Efter behandling av 80 slutförslag (54 

företagsgrupper lämnade in programförslag trots att de inte fått planeringsanslag) beviljades 

22 företagskonsortier finansiering. Av dessa har 21 genomfört sina program. Ett konsortium 

avbröt sin verksamhet efter några år. Totalt har 257 företag medverkat i programmet. Den 

statliga medfinansieringen har i genomsnitt omfattat 37.5%. Programmet har 1997 

halvtidsutvärderats. 

Uppdraget 

Direktiven för denna slututvärdering framgår av en inom NUTEK 2000-11-06 upprättad 

anbudsförfrågan (dock blev slutligen VINNOVA uppdragsgivare). 

Av de omfattande direktiven framgår inledningsvis att ”Företagskonsortieprogrammet är ur 

både en innovations- och regionalpolitiskt synvinkel ett intressant program. Utvärderingen bör 

därför som en vägledande princip för hela utvärderingen relatera initiativet till i vilken mån 

programmet kan tillföra ovanstående politikområden ny kunskap. […].” 

Målen för utvärderingen är preciserade enligt följande: 

15



dvs. effekter som ej var avsedda men som ändå uppståtts om en aktiv konsekvens av det 










Direktiven anger därutöver en lång rad specificerade krav på utvärderingen. När det gäller 

policynivån betonar uppdragsgivaren sålunda att ”Arbetet inom företagskonsortieprogrammet 

har styrts av en rad olika målbilder. En huvuduppgift för utvärderaren är att granska dessa 

målbilder och relatera dessa till kunskap inom relevanta forskningsområden. I uppdraget 

ligger också att bedöma eventuella målkonflikter som påverkat programmets 

genomförbarhet.” 

VINNOVAs direktiv till utvärderaren återfinns i sin helhet i bilaga 1. 

Utvärderingens uppläggning 

Arbetet är gjort på uppdrag av VINNOVA där den ansvarige handläggaren varit Gunnar 

Jonsson. Under projektets gång har diskussioner förts med en referensgrupp bestående av 

representanter för Näringsdepartementet, Utbildningsdepartementet, NUTEK och VINNOVA. 

Vid ett tillfälle inbjöds samtliga konsortieledare för att diskutera olika aspekter på 

programmet och utvärderingen. Vid detta tillfälle redovisades också arbetet med Norges 

forskningsråds REGINN-program av projektledaren, Jørn Rangnes. Vi tackar referensgruppen 

och alla som deltagit i gruppens möten för goda diskussioner och kommentarer. 

Arbetet är utfört av Åke Uhlin, Hallgeir Aalbu och Åsa Pettersson, Nordregio, samt Odd-Jarl 

Borch, Elisabet Ljungren och Bjørn Brastad, Nordlandsforskning i Bodø. Eva Aalbu, Asken 

Uppdrag AB, har deltagit i arbetet med att samla och bearbeta data. Nordlandsforskning 

ansvarar i första hand för den kvantitativa delen av projektet. Projektledare har varit Åke 

Uhlin. 

Rapportens fortsatta uppläggning 

I nästa kapitel går vi närmare in på de begreppsliga förutsättningarna och teoretiska 

utgångspunkterna för utvärderingen: 

• Kapitel 2 inleds med att diskutera några fällor man måste försöka undvika när man skall 

utvärdera ett program som detta. Vi går så in på de fundamentala värdeförskjutningar och 

teoriförändringar som under 1990-talet ägt rum på regionalekonomins område och som 

har direkt bäring på denna utvärdering. Vi syftar särskilt på den nya innovationsansatsen 

och det faktum att forskningen nu som regel tar avstånd från den linjära utvecklingsmodell 

som fortfarande dominerade regionalpolitiken när programmet startade. Denna teori- och 

värdeförskjutning är den axel kring vilken vi menar att hela utvärderingen måste vrida sig. 

16

Vi går därför också kort in på dels motsatsen till linjär utveckling, dvs. icke-linjär 

utveckling och komplexitetsteori, dels skillnaden mellan den nya forskningens ’modeller 

av’ respektive politikens ’modeller för’ regional utveckling. Detta leder avslutningsvis 

fram till hur vi ser på denna utvärderings ”utvärderingsidé”. 

Rapporten er därefter strukturerat efter de fyra nivåer som specificeras i utvärderingsdirektiven. 

De två följande kapitlen handlar därför om företagskonsortieprogrammets resultat 

på företagsnivå: 

• Kapitel 3 är en kvantitativ analys, baserad på telefonintervjuer dels med företag som har 

varit med i konsortieprogrammet, dels med en kontrollgrupp av företag som sökte medel 

för att delta i konsortieprogrammet, men som fick avslag. Här jämför, mäter, värderar och 

analyserar vi resultat mot mål: Vilka är resultaten av verksamheten i företagskonsortierna 

givet de mål som formulerades för programmet? 

• I kapitel 4 gör vi en kvalitativ sammanfattning av konsortiernas verksamhet. Underlaget är 

ekonomiska och andra data för vart och ett av konsortierna. Men framför allt bygger detta 

kapitel på personliga intervjuer med konsortieoch företagsledare. Uppläggningen är i 

stort densamma som vid halvtidsutvärderingen våren 1997. I bilaga 3 redovisas varje 

konsortium för sig. 

Därefter går vi över till konsortienivån, som avser de effekter av programmet som kollektivt 

har uppstått i och mellan de företag som ingått i konsortierna: 

• I kapitel 5 problematiserar vi företagskonsortieprogrammet och dess genomförande. Detta 

är en kvalitativ undersökning som bygger på arkivstudier och intervjuer med 

departements- och NUTEK-tjänstemän, konsortieledare och ett urval företagsledare. Vi 

analyserar först de policies som gällde i början av 90-talet när konsortieprogrammet 

designades. Vi preciserar den ”idealmodell” som Temaplan AB hänvisade till i sin 

halvtidsutvärdering och undersöker programmets startfas, dvs. dels gjorda insatser, 

vidtagna åtgärder och förväntade effekter på policynivå, dels hur NUTEK initialt 

organiserade programmet, hur det växte fram och till slut fick sin form 

Nästa tema är programhanteringsnivån. Detta gäller i första hand NUTEK resp. VINNOVA 

och vad man där bör dra för slutsatser av programmet: 

• I kapitel 6 går vi i första hand in på hur NUTEK hanterat programmet och vilka 

reflektioner och lärdomar man kan dra därav. Vi diskuterar i det sammanhanget den 

regionalpolitiska utredningens (SOU 2000:87) förslag att man i framtiden skall låta 

programhantering och utvärdering smälta samman i ”lärande utvärdering”. Temat lärande 

för oss in på frågan om oplanerade effekter av konsortieprogrammet. Vi driver tesen att 

lärande till stort del ger ”oplanerbara” effekter, och en sådan effekt är den s.k. ”doubleloop” 

som vi tycker oss se i NUTEKs programhantering. Vi går så över till en diskussion 

om vad man inom samhällsvetenskaplig forskning idag menar med uttrycket att styrning 

av komplexa system (som t.ex. konsortieprogrammet) fordrar komplexa resurser. 

Slutligen kommer vi till policynivån som i första hand avser närings- resp. 

utbildningsdepartementen och vad man där bör kunna dra för slutsatser vad gäller teoretiska 

utgångspunkter, målbilder, strategidirektiv, strategisk styrning, osv.: 

17

• I kapitel 7 diskuterar vi först att man på policynivån vad gäller ett program som det nu 

aktuella som regel förväntar sig ett resultat som bekräftar de ursprungliga insatserna och 

avsikterna. Därmed finns risk att man a priori bortser från andra resultat och värderar 

dessa som misslyckanden. Vi återkommer i det sammanhanget till de värdeförskjutningar 

som skett inom regionalekonomisk teoribildning och som påverkat beslutsfattare under de 

senaste årtiondena. Analysen utmynnar i en diskussion om varför gapet mellan avsikterna 

med programmet och dess effekter kan uppfattas som frustrerande. Kapitlet avslutas med 

ett resonemang om vad som i fallet med konsortieprogrammet menas med komplexa 

resurser och hur sådana kan hanteras i en framtida utvecklingspolitik. Det vill säga, 

resonemanget gäller vad kan man lära av företagskonsortieprogrammet och vilka bidrag 

det kan ge till utveckling av såväl strategiska som operativa modeller för regional 

innovativ verksamhet. 

• I kapitel 8 ges en sammanfattning av arbetet i form av vårt bidrag till modeller för 

regional innovation, där vi också kommer in på erfarenheter från ett liknande program i 

Norge. 

I bilagor finns utvärderingsdirektiven och vårt empiriska grundlag för diskussionen vad angår 

konsortierna och företagen: 

• Direktiven till utvärderingen 

• Den kvantitativa analysen av programmet på företagsnivån 

• Faktablad över de 22 konsortierna 

18

Kapitel 2 

Teoretiska utgångspunkter 

Att utvärdera ett ovanligt program i en ovanlig tid fordrar en ovanlig uppläggning. Vi inleder 

därför detta kapitel med att diskutera några fällor man måste försöka undvika när man skall 

utvärdera ett program som detta. Vi går så in på de fundamentala värdeförskjutningar och 

teoriförändringar som under 1990-talet ägt rum på regionalekonomins område och som har 

direkt bäring på denna utvärdering. Vi syftar särskilt på den nya innovationsansatsen och det 

faktum att forskningen nu som regel tar avstånd från den linjära utvecklingsmodell som 

fortfarande dominerade regionalpolitiken när programmet startade. Denna teori- och 

värdeförskjutning är den axel kring vilken vi menar att hela utvärderingen måste vrida sig. Vi 

går därför också kort in på dels motsatsen till linjär utveckling, dvs. icke-linjär utveckling och 

komplexitetsteori, dels skillnaden mellan den nya forskningens ’modeller av’ respektive 

politikens ’modeller för’ regional utveckling. Detta leder avslutningsvis fram till hur vi ser på 

denna utvärderings ”utvärderingsidé”. 

Tre fällor man måste försöka undvika 

Det finns en idealtypisk modell för all slags utvärdering. Den säger att utvärdering handlar om 

att man först skall jämföra något med något annat, och att man därefter skall värdera den 

observerade skillnaden. Den kanske vanligaste formen för programutvärdering är därför, och 

som det står i direktiven, ”att jämföra uppnådda resultat med uppställda mål”. Men detta är 

bara det första steget. Det andra steget är alltså att värdera skillnaden mellan mål och resultat. 

Men en värdering förutsätter en värdeskala av något slag. Om det enligt en sådan skala t.ex. är 

bra att nå sina mål (vilket inte alltid är självklart) så utfaller utvärderingen positivt, medan den 

utfaller negativt om det visar sig att målen inte uppnåtts. Detta enligt den idealtypiska 

modellen. I verkligheten är det av många olika skäl svårt, om ens alltid lämpligt, att obetingat 

försöka följa modellen. Här finns nämligen tre ”fällor” som man måste vara uppmärksam på. 

Den första fällan är ”dubbel” och handlar i båda fallen om kausalitet, dvs. om orsak och 

verkan. Dels handlar det om att inse att en händelse kan få många effekter, och inte bara där 

man förväntar sig att de skall uppträda. Dels handlar det om att en effekt kan ha många 

orsaker, och inte bara de man själv känner till. 

Box 2:1 Den dubbla kausalitetsfällan 

Det första man brukar göra i en utvärdering är att fundera på hur man skall fastställa 

resultaten av programmet. Här startar ofta en metoddiskussion: Hur skall man samla in data 

om resultaten? Hur skall man mäta dessa? Vilka skall intervjuas? Hur skall intervjuguiden se 

ut, osv? Metodfrågorna är viktiga, men redan här riskerar man att falla i den fälla som kan 

kallas ”den dubbla kausalitetsfällan”. Den handlar alltså om orsak och verkan, om insats och 

effekt, eller om man så vill om gjorda satsningar och uppnådda resultat. Man kan nämligen 

ofta se ett direkt samband mellan en viss satsning och ett uppnått resultat, dvs. kausaliteten är 

då rak och tydlig. Men ibland tycker man att vissa resultat av ett program framstår som 

oplanerade effekter. I vår uppdragsbeskrivning står t.ex. att vi också skall ”analysera 

oplanerade effekter av programmet, dvs. effekter som ej var avsedda men som ändå uppstått 

som en konsekvens av det aktiva programarbetet”. Här är alltså den första delen av fällan: 

Man måste vara medveten om att åtgärder och insatser får många effekter. Det är som att 

släppa en sten i en damm. Vågorna (effekterna) sprider sig åt alla håll. Vissa effekter ser man 

19

som planerade eftersom det är dessa man letar efter i utvärderingen. Och det är naturligtvis 

detta som är fällan: Det är lätt hänt att man bara letar efter vissa effekter; man observerar bara 

de vågor som spritt sig åt ett visst håll, dvs. där man vill att effekterna skall ha uppstått. Andra 

effekter ser man som oplanerade eftersom man inte har räknat med dem och inte letat efter 

dem; man bara råkar stöta på dem i datainsamlingen. Ytterligare andra effekter upptäcker man 

aldrig. Slutsats: Man måste vara både kreativ och eftertänksam när man först avgränsar och 

sedan analyserar programmets resultatoch effektområde i relation till de angivna målen. 

Den andra delen av den dubbla kausalitetsfällan är emellertid denna: Många fenomen som 

man råkar stöta på när man samlar data är resultat av okända insatser och åtgärder, det kanske 

rör sig om resultat av andra program eller av andra sammanhang som man egentligen inte har 

en aning om. Ibland tror man felaktigt att dessa fenomen är resultat av insatserna i ”det egna” 

programmet. Slutsats: Man måste vara lika kreativa och uppmärksamma när man avgränsar 

och analyserar programmets åtgärds- och insatsområde som när man avgränsar dess resultatoch 

effektområde. Problemet är alltså, att säkert kunna säga vilka resultat som är effekter av 

vilka insatser eller åtgärder. När det därför står i uppdraget till oss att vi skall ”studera 

programmets additionalitet, dvs. vilka effekter som programmet givit upphov till som annars 

inte hade uppstått” så aktualiseras omdelbart en för hela utvärderingen fundamental fråga, 

nämligen frågan om komplexitet. 

Vi kan således redan nu börja ana att utvärderingen av NUTEKs konsortieprogram har en viss 

grad av komplexitet. Det är 21 konsortier som skall utvärderas, vart och ett med sitt 

insatsområde och sitt effektområde. Till detta kommer att NUTEKs konsortieprogram inte är 

det enda program som företagen deltagit i. På nivån under konsortierna, dvs. på projektnivån, 

har det också funnits andra statliga och nationella program, men också offentliga, regionala 

och lokala (kommunala) satsningar som företagen deltagit i eller påverkats av. Därtill kommer 

företagens egna privata verksamheter, som ofta bedrivs i mer eller mindre formaliserade 

nätverksprojekt. Som om inte detta vore nog finns alltså en programnivå över konsortierespektive 

projektnivån. Även här finns ett insatsområde och ett effektområde, som emellertid 

måste betraktas på en annan ”systemnivå” än konsortieoch projektnivåernas alla olika insatsoch 

effektområden. Och även här finns det alltså andra program, såväl initierade av NUTEK 

som av andra nationella myndigheter och aktörer. Ja, det finns t.o.m. internationella program 

att ta hänsyn till, kanske främst EUs strukturprogram. Slutligen finns det en policynivå, och 

även den har sina specifika insats- respektive effektområden. Slutsats: Orsak och verkan, 

insatser och effekter, vidtagna åtgärder och uppnådda resultat är stratifierade. Det vill säga, 

det handlar inte bara om komplicerade kausalsamband på en och samma systemnivå, utan 

dessutom om komplexa kausalsamband mellan olika systemnivåer. Och med detta 

konstaterande har vi angivit ett tema för hela denna utvärdering, nämligen frågan hur man 

skall se på komplexa samhälleliga utvecklingssystem, både från ett utvärderingsperspektiv, 

men också och framför allt från ett program- och policyperspektiv. 

Så till den andra fällan. Den handlar om att vi ofta tror att platser i grunden är så pass lika att 

de utan vidare kan jämföras. Men de kan inte självklart jämföras vad gäller t.ex. normer och 

värderingar. Vad som är bra, vackert eller hedervärt på en plats behöver inte självklart vara det 

på en annan. 

20

Box 2:2 Den rumsliga fällan och det instrumentalistiska misstaget 

Den andra fällan kan kallas ”den rumsliga fällan”. Utgångspunkten är geografen Torsten 

Hägerstrands konstaterande att ”allt som sker äger rum någonstans”. Fällan ligger däri att vi 

ofta betraktar detta ”någonstans” ur s k nomotetisk synvinkel, dvs. som om dessa platser, 

orter, regioner, osv. följer ett lagbundet mönster och att de alltså i grunden är så pass lika att 

de utan vidare kan jämföras. Men varje plats har naturligtvis sina unika förutsättningar, sina 

villkor, sin karaktär, sin historia, osv. Varje plats måste alltså istället ses ur s.k. idiografisk 

synvinkel, vilket innebär att om man i utvärderingen vill analysera de verkliga insatserna och 

de reella effekterna så måste man fokusera det särskilda och unika i varje enskilt konsortium. 

Slutsats I: Eftersom det som är unikt inte kan jämföras med något annat som också är unikt 

går det inte att utan vidare värdera de uppnådda resultaten i de olika konsortierna mot en 

gemensam värdeskala. Man kan inte ens säga att det som var strålande bra resultat i ett 

konsortium var mediokert i ett annat. En sådan värdering förutsätter trots allt jämförbarhet. 

Slutsats II: Det här resonemanget betyder inte att vi bara kan utvärdera på konsortienivå (21 

skilda utvärderingar) och att det således skulle vara omöjligt att utvärdera 

konsortieprogrammet på program- respektive policynivå. Nej, men det betyder att vi måste 

arbeta inom en teoretisk referensram som tar hänsyn till både den idiografiska aspekten och 

de komplexa kausalsamband mellan olika systemnivåer som vi berört ovan. 

Det finns ytterligare en viktig aspekt på det faktum att varje plats har sina unika 

förutsättningar, sina villkor, sin karaktär, sin historia, osv. Inom varje konsortium har man 

alltså vid varje tidpunkt stått inför unika situationer som måste bedömas enligt den värdeskala 

för rätt och fel som är förknippad med platsens förutsättningar, villkor, karaktär, historia, osv. 

När vi nu skall utvärdera NUTEKs företagskonsortieprogram finns därför en risk att vi begår 

vad den norske filosofen Hans Skjervheim har kallat ”det instrumentalistiska misstaget”. 

Skjervheim går tillbaka till både Aristoteles och Kant och menar att vi absolut måste skilja 

mellan, å ena sidan, sådana handlingar som har ett mål utanför sig själva. Sådana handlingar 

är oftast baserade på en kalkyl som anvisar hur målet kan nås, dvs. handlingarnas mål ligger i 

det uppnådda resultatet, t.ex. en viss produkt, en ny organisation eller ett visst nytt tillstånd. Å 

andra sidan har vi handlingar som inte faller in under mål-medel logiken eftersom dessa 

handlingar är ett mål i sig själva, dvs. handlingarnas mål ligger i om de utförs i enlighet med 

en måttstock för rätt och fel. Detta handlar om handlingar i det sociala fältet där rättesnöret är 

allmängiltiga normer på den plats där handlingarna utförs. Man begår således det 

instrumentalistiska misstaget om och när man reducerar handlingar av detta i grunden etiska 

slag till den enklare mål-medel logiken. 

Som vi skall se när vi kommer närmare in på hur man i de olika konsortierna har valt att 

handla i förhållande till departementets och NUTEKs mål för hela programmet är frågan om 

den rumsliga fällan och det instrumentalistiska misstaget en nyckelfråga i denna utvärdering. - 

Så till den tredje fällan som kan kallas ”tidsfällan”. 

21

Box 2:3 Tidsfällan 

I ljuset av nya ideal och ny teori tycker man ibland att de mål som en gång formulerades för 

ett program inte längre är bra och, framför allt, att resultaten av programmet i detta nya ljus nu 

är mer eller mindre otillräckliga. Detta är att vara ”tidsimperialist”, dvs. man tenderar att 

”baklänges” suveränt bedöma gångna tider med historiens facit i handen och på grundval av 

dagens kunskaper och värdringar. Men vi måste försöka undvika att förstå och värdera 

historien ”baklänges” och i stället sträva efter att se den ”framlänges”. Det vill säga, man 

måste se och värdera gångna tiders göranden och låtanden utifrån den tidens egna 

förutsättningar. Nu kan detta låta en smula egendomligt när vi talar om ett närings- och 

regionalpolitiskt program som startade så nyligen som 1994. Men, och som vi skall belysa 

nedan, inom detta politikområde har det sedan början och mitten av 90-talet ägt rum 

avsevärda förskjutningar vad gäller uppfattningarna om såväl ”rätta” mål som lämpliga medel 

för att uppnå dessa mål. 

Att skriva historia ”framlänges” handlar emellertid inte bara om att förstå en viss tid på ett 

”rättvist” sätt. Att skriva historia på det här sättet ger också möjligheter att bedöma vilka mål 

och medel (och därmed strategier) man vid den aktuella tiden valde bort till förmån för det 

alternativ som sedan förverkligades (i vårt fall konsortieprogrammet). Om NUTEK 1994 

valde bort ett alternativt upplägg så kan detta alltså ses som ett kontrafaktiskt alternativ till det 

förverkligade konsortieprogrammet. Dessa båda alternativ kan jämföras och värderas, dvs. det 

förverkligade programmet kan i viss mening också utvärderas mot detta slags kontrafaktiska 

alternativ. Detta skall vi pröva i kapitel 3. Ett annat sätt att arbeta med en kontrafaktisk 

utveckling är naturligtvis att jämföra resultat som uppnåtts i de 21 konsortierna mot resultat 

som uppnåtts hos företag som ansökte om deltagande, men som inte kom med i programmet. 

Denna form av kontrafaktisk analys görs i kapitel 3. I båda fallen gäller dock att trots allt 

försöka undvika att falla i tidsfällan. 

Det finns en ytterligare aspekt på tidsfällan. Om nämligen målen har förändrats under 

programmets gång så kan det bero på att nya ideal och ny kunskap har tillförts utifrån. Och 

det är i hög grad fallet med konsortieprogrammet, vilket vi alltså skall belysa längre fram i 

denna rapport. Men målförskjutningen kan också bero på inre processer i programmet. Detta 

har att göra med sambandet mellan planerade respektive förverkligade programstrategier. 

Detta kan illustreras i en matris 2 enligt följande: 

2 Efter Mintzberg, H. (1994); The Rise and Fall of Strategic Planning, Free Press. 

22

Är planerad strategi förverkligad? 

Ja 

Nej 

Ja 

Är förverkligad 

strategi framgångsrik? 

Nej 

Noga övervägd 

succé (hurra för 

rationaliteten) 

Saker är gjorda rätt, 

men rätt saker är 

inte gjorda 

Framväxande 

succé (hurra för 

lärandet) 

Allt misslyckat 

(försök igen) 

Nu anser vi oss med fog kunna påstå (se nedan) att nya ideal och ny kunskap har tillförts 

programmet utifrån. Men därmed inte sagt att programmets strategi, dvs. sambandet mellan 

mål och medel, har påverkats. Man kan ju faktiskt rent teoretiskt tänka sig, att den planerade 

strategin har genomförts mekaniskt och oberoende av att nya värderingar och ny kunskap har 

vunnit insteg; dvs. man kan ha gjort saker rätt enligt den uppgjorda planen, men enligt de nya 

idealen utifrån har det inte blivit rätt saker man gjort (nedre vänstra rutan). Men det finns ett 

alternativ. Man kan ju nämligen också tänka sig att nya värderingar och därmed nya mål har 

uppstått som en följd av en inre lärande process och att man i programmet därför möjligen 

gradvis övergivit den planerade strategin och förverkligat en annan strategi (övre högra rutan). 

Detta är en viktig fråga för utvärderingen: I vilken utsträckning har konsortieprogrammet varit 

lärande? Och om så varit fallet: Varför och hur, och vilka har lärt? Om så inte varit fallet: 

Varför? 

Slutligen ytterligare en aspekt på tidsfällan. Om nya ideal och ny kunskap utifrån vunnit 

insteg, och om denna värdeförskjutning kanske t.o.m. har förstärkts av en lärprocess inom 

programmet, så uppstår inte bara en komplicerad situation när uppnådda resultat skall 

värderas mot mål som förändrats under programmets gång. Nej, då har också något hänt med 

själva den värdeskala som vi nämnt ovan och som skall användas när man skall uttala sig om 

gapet mellan mål och resultat. Detta föranleder oss att säga något om några olika 

värdeteoretiska utgångspunkter, och vilken av dessa vi själva väljer. 

Box 2:4 Något om värdeteori 

Vad är bra och vad är dåligt? Det finns många värdefilosofiska skolor, och vi kan här 

naturligtvis inte redovisa dem alla. Det förefaller dock rimligt att vi åtminstone kort redovisar 

vår egen ståndpunkt. För det första är vi inte värdefundamentalister eller värdenaturalister: Vi 

anser alltså inte att det finns absoluta eller naturliga värden; det går t.ex. inte att i absolut 

mening fastställa vad som är ett gott eller dåligt resultat av konsortieprogrammet eller vilket 

som är det naturligt goda eller dåliga värdet. För det andra: Detta betyder inte att vi är 

värderelativister, dvs. att ”anything goes”. För det tredje: Vi är heller inte värdenihilister, dvs. 

23

vi intar inte ståndpunkten att det inte finns värden. För det fjärde: Vi intar istället en 

värderealistisk och värdepluralistisk ståndpunkt, vilket innebär att vi anser att det finns värden 

och att dessa kan vara sanna i sin situation, i sin kultur, osv. Men denna fjärde position 

innebär också, att vi anser att viktiga och ”fundamentala” värden som t.ex. frihet, jämlikhet, 

rättvisa, välfärd, osv. kan vara konfliktfyllda i sig. Akademisk frihet, som diskuteras så 

mycket idag, är ett exempel på ett sådant konfliktfyllt värde. Frihet för vem? Frihet från, eller 

frihet till? Och jämlika förutsättningar ger sällan jämlika resultat, osv. 3 

Enligt denna fjärde position är värden heller inte utan vidare förenliga (kompatibla) och/eller 

jämförbara (kommensurabla). Ett bra utfall i ett konsortium är inte utan vidare jämförbart, 

eller ens värdemässigt förenligt, med ett bra utfall i ett annat konsortium. Men de kan likväl 

vara bra på respektive ort, i respektive situation, osv. Detta leder oundvikligen till s.k. 

agonistiska situationer, dvs. värde(rings)situationer som är smärtsamma därför att man måste 

hantera dem trots att de är konfliktfyllda, motsägelsefulla, förvirrande och ofta paradoxala. 4 

Värdeförskjutningar och teoriförändringar 

Det är alltså svårt, ibland nästan omöjligt, att få perspektiv på nya preferenser, grundläggande 

värdringar och ideal. Oftast är man alltför involverad och därmed alltför ”närsynt”. Det gäller 

naturligtvis även oss utvärderare. Varje förändring är ofta alltför liten för att egentligen bli 

uppmärksammad, och blir den det så räknar man inte med att något så litet egentligen har 

någon betydelse. På så sätt ”smyger” sig det nya på oss så omärkligt att vi ofta inte ens märker 

det. Box 2:5 påminner kort om några av de värdeförskjutningar och teoriförändringar som ägt 

rum under de senaste decennierna och som har direkt bäring på NUTEKs konsortieprogram, 

och därmed på denna utvärdering. 

Box 2:5 Planeringstraditioner 

Från 1930-talet växte det fram en planerartradition som brukar kallas den 

socialreformatoriska. Den skall ses mot bakgrund av Keynes makroekonomiska idéer, 

funktionalismens idéstoff och Poppers idéer om ”peacemeal social engineering”. Den hade, 

och har fortfarande, starka rationalistiska inslag och den präglas alltså av ett påtagligt målmedel 

tänkande. Perspektivet är dessutom uppifrån-och-ned. Man kan säga att hela idén att ex 

post utvärdera konsortieprogrammet har en tydlig koppling till denna planeringstradition. 

Vartefter utmanades den socialreformatoriska traditionen av en närmast ultrarationalistisk 

planerartradition som brukar kallas policyanalys. Den byggde, och bygger fortfarande, på 

stark övertygelse om vetenskapens obegränsade möjligheter. Det är ingen överdrift att säga att 

planeringsscenen från 1960-talet behärskades av policyanalysens vetenskapligt skolade 

experter. Planeringen skedde nu ännu mera rationellt, instrumentellt och uppifrån-och-ned. 

Neoklassisk ekonomisk teori har med tiden kommit att uppfattas som i det närmaste synonym 

med policyanalysen. 

Under 70-talet växte i sin tur dialogtraditionen fram som en reaktion mot policyanalysen. Det 

här planeringstänkandet manifesterades också i lagstiftningen, t ex i plan- och bygglagen och 

socialtjänstlagen. Som benämningen anger var nyckelorden nu dialog och samråd. Trots att 

3 För en introduktion till värdefilosofin se Bergström, L. (1990); Grundbok i värdeteori. Thales. 

4 En framträdande representant för den värderealistiska positionen är den engelske filosofen och idéhistorikern 

Isaiha Berlin. För en introduktion till Berlins värdefilosofi se Gray, J. (1995); Berlin. Fontana Press. 

24

perspektivet nu alltså försköts till nedifrån-och-upp förblev ett rationellt mål-medel tänkandet 

fortfarande dominerande. 

Med marknadsliberalismens snabba uppsving från mitten av 80-talet vann policyanalysen 

emellertid åter terräng; marknadstänkandet stod (står?) åter i centrum för 

samhällsplaneringen. Samtidigt kan man emellertid över lag skönja en tilltagande 

”biologisering” av vetenskaplig teori och nu växte intresset inom samhällsplaneringen för 

institutioner av alla de slag. Styrfrågorna har vartefter allt mindre kommit att handla om 

mekanik och krafter, och mer om interaktion och lärande. Den raka mål-medel rationaliteten 

har börjat ifrågasättas. Överhuvud taget har den oreflekterade övertygelsen om samhällets 

absoluta styrbarhet börjat luckras upp och olika slags idéer om ”självorganisation” och 

”självstyrning” vinner nu terräng. 

Den tradition som brukar kallas social mobilisering måste därför slutligen nämnas, den har 

fått förnyad aktualitet just genom begreppen självorganisation och självstyrning. Social 

mobilisering har i sin mest utrerade och individbaserade form visserligen hittills inte fått 

genomslag i den officiellt förda politiken i Sverige, men den har präglat lokalt organiserade 

aktionsgrupper av olika slag, t.ex. inom miljörörelsen. Social mobilisering som styr- och 

planeringsform har emellertid idémässiga kopplingar dels till EUs subsidiaritetsprincip och 

”empowerment”-begrepp, dels till de utvecklingsprogram som bygger på partnerskap av olika 

slag. Och här har kollektiv eller korporativistisk mobilisering aktualiserats under 1990-talet. 

De s.k. tillväxtavtalen är ett exempel på detta. 

Vi vill i det här sammanhanget också säga något om framväxten under senare år av det som 

något brådstörtat ofta kallas ”innovationsteori”. Brådstörtat därför att forskarna själva tvekar 

att redan nu tala om teori, de använder ännu så länge benämningen ”ansats” – ”systems of 

innovation approach”. I vårt uppdrag ingår hur som helst att bedöma konsortieprogrammet 

mot ”relevant innovations- och regionalpolitisk bakgrund” och att mot denna bakgrund 

bedöma programmets effekter. 

Box 2:6 Innovationsansatsen och andra aktuella utvecklingsmodeller 

Innovationsansatsen, som beskriver hur den industriella strukturen och FoU-systemens 

utformning tillsammans medverkar till att skapa distinkta industriella och teknologiska 

utvecklingsbanor, är bara en bland många mer eller mindre liknande ansatser. Under senare år 

har uppmärksamheten bland samhällsekonomiskt orienterade forskare överhuvud taget riktats 

mot ansamlingar av företag och dynamiken bland dessa. Benämningen ”teknologiska system” 

står för en av dessa många ansatser och har framför allt utvecklats av Bo Carlsson. Den liknar 

innovationsansatsen men är mer fokuserad på en viss teknologi. En annan benämning är 

Michael Porters ”kluster” som syftar på grupper av branscher som är relaterade via kundleverantörs-relationer 

eller gemensam teknologianvändning och som därmed förstärker 

varandras utveckling. Ytterligare en benämning i sammanhanget är ”utvecklingsblock” som 

Erik Dahmén lanserade redan på 1950-talet och som har tydliga likheter med 

klusterbegreppet. Benämningen ”kompetensblock” har utvecklats under 1990-talet av Gunnar 

Eliasson och handlar om att konkurrenskraft skapas när olika typer av kompetenser samverkar 

så att synergier uppstår. Och inom ekonomisk geografi och angränsande ämnen har man under 

90-talet börjat tala om ”regionala agglomerationer”, dvs. man fokuserar på rumsliga 

ansamlingar av likartad och relaterad verksamhet, t.ex. järn och stål i Bergslagen, möbler i 

Tibro, film i Hollywood , osv. Benämningen ”nätverk”, som här skall förstås i ett ekonomiskt 

25

sammanhang, skiljer sig från de ovan nämnda. Den ekonomiska nätverksansatsen, som 

framför allt svenska företagsekonomer utvecklat, utgår från det enskilda företaget och dess 

externa relationer och har visserligen ofta en systemansats, men fokus är inte primärt att 

definiera större sammanhängande och komplexa system i vilket det enskilda företaget ingår. 

Det är i princip detta ”mindre” nätverksbegrepp som används i kapitel 3 i vilket vi kvantitativt 

undersöker företagens resultat i förhållande till målen för konsortieprogrammet. Det här sättet 

att betrakta nätverksbegreppet kan bli en smula förvirrande eftersom nätverksansatsen i andra 

sammanhang - men ändå sammanhang med tydligt samhällsekonomiska implikationer - är 

klart orienterat mot komplexitetsteori, t.ex. gäller detta för Manuel Castells under senare år 

mycket diskuterade monumentalverk vars första del heter just ”The Network Society”. Vi 

återkommer mer utförligt till nätverksbegreppet eftersom det är centralt för denna utvärdering; 

”nätverksbyggande” var ju ett av de två huvudmålen med företagskonsortieprogrammet. 

Jämte klusteransatsen är det emellertid innovationsansatsen som har rönt störst 

uppmärksamhet. Mängden artiklar och hänvisningar har ökat lavinartat. Man talar nu inte bara 

om nationella innovationssystem, som var utgångspunkten när Bengt-Åke Lundvall 1992 som 

den förste använde begreppet. Man talar heller inte längre bara om regionala utan också om 

”upper” respektive ”nether” regionala innovationssystem. Det förra avser regioner över 

nationsnivån, t.ex. Sydost-Asien, och det senare regioner under denna nivå, t.ex. sydöstra 

Sverige. Men man talar också om lokala innovationssystem, t.ex. på en ort, om sektoriella 

innovationssystem, om innovationssystem i enskilda företag, osv. På en annan ”ledd” 

analyseras innovationssystem som sociala system som är specifika för olika kulturer, t.ex. 

anser franska forskare att innovationssystem i USA och Storbritannien i huvudsak är 

marknadsbaserade, medan de i de skandinaviska länderna anses vara ”social-demokratiska”. 

Holländska forskare anser att innovationsansatsen hittills använts som ”checklista” av 

policyanalytiker, men att det nu är dags att acceptera att vi har att göra med komplexa sociala 

system som kräver nya lednings- och styrmetoder, för att inte säga en helt ny ”governance 

philosophy”. Överhuvud taget träffar man allt oftare på litteratur och artiklar i vilka 

innovationsbegreppet ses som en metafor för den allt intensivare marknadskonkurrensen; 

”inno-vation is the name of the game”. I en i England nyutkommen bok 5 (som finansierats av 

Riksbankens jubileumsfond och Rådet för högre utbildning) påstår tre internationellt 

välrenommerade forskare att ”science” och ”society” nu har flutit samman i ett nytt slags 

samhälle – ”The Mode-2-Society”. Innovation, säger de, framstår som ”the centrepiece” i det 

nya kontraktet mellan vetenskap och samhälle. Begreppet innovation, säger de också, används 

på ett sätt som är ”angeläget, men också kvasimoraliskt och påstridigt”. Det är m.a.o. 

uppenbart att det idag inte bara finns ett innovationskoncept och ett intensivt teoribygge att ta 

hänsyn till utan också en ”hype” om innovation som dynamisk metafor. Frågan som pockar på 

ett svar är vad ”innovation” är en metafor för? Och varför denna ”hype”? 

Alla talar alltså om innovationssystem. OECDs och EUs olika organ har under senare år 

presenterat en rad innovationsanalyser. I Sverige har VINNOVA inrättats. I Norge har en 

offentlig utredning (’Hervik-utvalget’; NOU 2000:7) nyligen försökt sammanfatta 

forskningsläget. Det är förvisso ingen lätt uppgift. Utredningen visar ändå tydligt på de 

problem man idag står inför i ”modern innovasjonsteori”, och då alltså inte bara i Norge. 

5 Nowotny, H., Scott, P. & Gibbons, M. (2001); Re-Thinking Science. Knowledge and the Public in an Age of 

Uncertainty. Polity Press. 

26

Box 2:7 Det norska ’Hervik-utvalget’ och ’modern innovasjonsteori’ 

’Utvalget’ påpekar inledningsvis att ekonomisk forskning idag tar avstånd från den linjära 

innovationsmodellen. FoU är inte utgångspunkten för innovation, som den linjära modellen 

föreskrev, utan snarare ett element bland många i en komplext system av aktiviteter som 

måste uppfattas som en allmän lärprocess. Detta är en process som inte är designad av någon 

enskild person, organisation eller myndighet utan som är en radikal, kumulativ och osäker 

process. Utifrån denna grundsyn, konstaterar ’utvalget’, kan man dra sex generella slutsatser 

vad gäller innovationssystem. För det första: Innovation är inte något som händer i ett enskilt 

företag, utan som inträffar tvärs över nationer, teknologier, industrier, osv. För det andra: 

Innovation handlar om samarbete och interaktivt lärande. För det tredje: Innovation är 

oberäknelig; man kan inte förutsäga vilka resultaten eller konsekvenserna skall bli. För det 

fjärde: Industriella kluster är viktiga eftersom de avspeglar nationella och regionala mönster 

för industriell specialisering. För det femte: Innovation är systemberoende, dvs. det handlar 

om sociokulturella mönster, om institutionella och organisatoriska villkor, om norm- och 

regelverk, om infrastruktur, osv. För det sjätte: Interaktionen mellan vetenskap och teknologi 

är stark. Detta betyder inte ett återfall i den linjära modellen enligt mönstret grundforskning - 

tillämpad forskning – teknikutveckling – användning. Det betyder dock, avslutar ’Hervikutvalget’ 

sin sammanfattning, att vetenskapen fortfarande är ett centralt element i den 

industriella kunskapsbasen (NOU 2000:7, s 44-47). 

’Hervik-utvalgets’ resonemang återspeglar egentligen inte bara ett nytt forskningsfält utan 

också förutsättningarna för ett nytt politikfält. Det är alltså utan tvivel så att 

innovationsbegreppet nu används inom två sfärer. Dels inom den vetenskapliga sfären, där 

begreppet nu sprids utöver de ekonomiska kärnämnena och där det fortfarande är en ung och 

lovande ansats men med lång väg kvar till teortisk och metodologisk mognad. Dels inom den 

politiska och administrativa sfären där otåligheten ökar; här vill man ha konkretion och 

resultat. Flera forskare har tagit upp detta tema och menar att just när det gäller 

innovationsforskning så är samhällets krav på ”accountability” särskilt påtaglig. 

Innovationsforskning och innovationspolitik håller hur som helst på att flyta samman i olika 

slag av nationella, regionala och lokala utvecklingsprogram; ja det finns också internationella 

utvecklingsprogram med innovationsförtecken. Men man står inför två problem. Det ena 

gäller att forskningen ännu är ny på ett område som i ordets djupare mening är 

multidisciplinärt, ja kanske egentligen transdisciplinärt, dvs. bortom inte bara en viss 

akademisk disciplin, utan t.o.m. bortom traditionell vetenskaplig forskning. Vetenskapen är 

naturligtvis fortfarande viktig, som ’utvalget’ påpekar, men det är ändå bara ett element i en 

komplex process. Det andra problemet gäller styrning av innovationssystem, ty som ’utvalget’ 

också påpekar så är innovation oberäknelig, man kan inte förutsäga vilka resultaten eller 

konsekvenserna skall bli. 

Box 2:8 Andra teoriansatser på det nya politikfältet 

’Hervik-utvalgets’ sjätte punkt, att vetenskapen har en central roll att spela i 

innovationsperspektivet, fäster vår uppmärksamhet på andra ”teoribildningar” som jämte 

innovationsansatsen under senare har fått särskilt stor uppmärksamhet, nämligen ”Triplehelix”-ansatsen 

och den ovan nämnda ”Mode-2”-ansatsen. Här finns många beröringspunkter, 

så många att man ett ögonblick frestas att säga att ”kärt barn har många namn”. Man skulle 

rent av kunna tänka sig att vi i ett längre tidsperspektiv tydligt kommer att kunna se, att alla 

dessa teoriansatser bara var varianter på ett och samma tema, nämligen den egentliga 

27

övergången till vad Daniel Bell för snart trettio år sedan kallade ”The Coming of Post- 

Industrial Society”. Men det finns också viktiga olikheter. Medan innovationsansatsen (och de 

andra ovan nämnda ansatserna) i huvudsak har industriella och företagsmässiga utgångspunkt, 

tar man i ”Triple-Helix” och ”Mode-2” sin utgångspunkt i universitetens och vetenskapens 

nya situation. Detta är en situation, säger man, som präglas av massutbildning på 

universitetsnivå, ja t.o.m. allmän universitetsutbildning. Detta har dock inga stater egentligen 

råd med, vilket leder till att högre utbildnings- och forskningsinstitutioner av sina regeringar 

tvingas ut i en alltmer marknadsliknande situation, med ett växande samarbete med näringsliv 

och samhälle i övrigt, men i en knivskarp konkurrens om anslag och resurser. Särskilt ”Mode- 

2” ansatsen har fullt ut anammat ett post-modernt perspektiv på denna nya situation som, 

menar man, leder till en helt ny typ (mode 2) av kunskapsbildning i samhället. Man talar om 

”the new production of knowledge” och ”the post-academic condition”, och man arbetar med 

regulativ komplexitetsteori som överordnad teoretisk ram för att analysera samhällets nya 

situation. 

Utvärderingens axel 

Alla dessa värdeförskjutningar och nya teoriansatser pekar mot att det är svårt att genomföra 

denna utvärdering utan att beröra det vetenskapsteoretiska fundament som brukar benämnas 

regulativ systemteori, eller komplexitetsteori. Och här finns enligt vår mening utvärderingens 

egentliga kärna. Det vill säga, utvärderingen av konsortieprogrammet kan inte göras på ett 

meningsfullt sätt utan att vi bekantar oss med de ideal mot vilka man idag inte bara bedömer 

skillnaden mellan programmets mål och de uppnådda resultaten, utan målen över huvud taget. 

Det finns två mer specifika motiv för att se närmare på dessa ideal. Det första har naturligtvis 

att göra med VINNOVAs nya roll. Verkets ”verksamhetsidé” och hela raison d’être utgår trots 

allt från en än så länge antydd innovationspolitik, som i sin tur utgår från en vetenskaplig och 

teoretisk innovationsansats som visserligen är lovande, men som alltså fortfarande är i sitt 

första utvecklingsskede. Det andra motivet har att göra med att man här alltså inte står inför 

en teoribildning inom en forskningsdisciplin, utan att det handlar om att det sedan åtminstone 

1960-talet, och då parallellt inom många discipliner, vuxit fram en tankestil om 

samhällsutvecklingen som under senare år alltså fått många olika benämningar: 

”innovationssystem”, ”industriella kluster”, ”triple helix”, ”Mode-2 Society”, osv. 

Det är tre problematiska ideal som här står fram som helt avgörande. Det mest omtalade 

idealet handlar om lärande, eller som det heter inom innovationsansatsen: ”interaktivt 

lärande”. Detta är alltså det mest centrala begreppet inom innovationsansatsen, men samtidigt 

det kanske mest outvecklade. Kärnfrågan men samtidigt problemet kring lärande i 

innovationssystem är nämligen denna: Hur går expansivt och kollektivt lärande till? Uttryckt 

på ett annat sätt: Hur kan ett system utveckla ett system mer avancerat än sig självt? Det är ju 

trots allt det innovation går ut på. 

Det andra idealet kan kallas ”distribuerad tillit”. Det är det mest dolda begreppet inom 

innovationsansatsen. I stort sett alla forskare inom området nämner tillit som en nyckelfaktor. 

Men få försöker utveckla denna faktor eller undersöker den systematiskt. Och då betonar de 

individuell tillit, t.ex. hos entreprenörer, men framför allt interorganisatorisk tillit, t.ex. mellan 

samarbetspartners i ett industrinätverk eller konsortium. Ännu färre diskuterar systemtillit, 

eller som vi föredrar att säga, distribuerad tillit i komplexa sociala system. Inom främst 

filosofi, sociologi och den disciplin som kallas ’developmental work research’ har detta dock 

28

uppmärksammats. Man menar att det i komplexa sociala finns en betydelsefull koppling 

mellan expansivt och kollektivt lärande å ena sidan, och å den andra distribuerad tillit. 

Det tredje idealet gäller ”styrning av komplexa system”. Detta är naturligtvis kärnfrågan inom 

området för innovationspolitik: Går det att designa, planera, implementera utveckla och styra 

samhälleliga innovationsprocesser? Och i så fall hur? Kan man styra fram expansivt och 

kollektivt lärande och distribuerad systemtillit? Här finns en framväxande forskning inom 

många discipliner. Nybildade begrepp som nu diskuteras är t.ex. ”multiple governance networks”, 

”discourse institutions”, ”supercoding institutions” och ”governance complexity of 

the second order”. Vi kan inte gå djupt in på alla dessa nya begrepp, det skulle föra för långt 

bort från själva utvärderingen, men vi kommer att diskutera dem i någon mån i kapitlen 4, 5 

och 6. 

Kort uttryckt kan man säga, att vad allt detta i grunden handlar om är att man idag inom 

forskningen tar avstånd från den linjära innovations- eller utvecklingsmodellen. Detta är den 

grundläggande värdeförändring som har genomsyrat det samhällsvetenskapliga 

forskarsamhället under 1990-talet och som nu även har nått hela samhällets policynivå. Detta 

är alltså den axel kring vilket hela denna utvärdering vrider sig. FoU ses inte längre som 

själva utgångspunkten för innovation, så som den linjära modellen föreskrev, och som från 

1970-talet och framåt ledde till en stort antal program för kunskapsoch tekniköverföring 

(”knowledge and technology transfer”) från FoU-systemet till näringslivet. Idag ser man 

istället FoU-systemet som ett element bland många i ett komplext system av aktiviteter som 

uppfattas som en allmän lärprocess i samhället. Detta är emellertid en process som man inte 

ser som designad av någon enskild person, organisation eller myndighet utan som är en 

radikal, evolutionär, osäker och självorganiserande process. 

Box 2:9 Något om komplexitetsteori 

Detta innebär inte att vi håller på att falla i ”tidsfällan”, dvs. att vi bedömer 

företagskonsortierna i ljuset av dagens ideal och forskningsfront. Nej, det betyder enbart att vi 

kort måste klarlägga dessa ideal och placera in konsortieprogrammet mot denna bakgrund för 

att avslutningsvis i denna utvärdering kunna säga något framåtsyftande på såväl 

programhanterings- som policynivå. 

Det är alltså på sin plats att påminna om de väsentligaste skillnaderna mellan ”enkla” system 

och komplexa. En extern agent kan förklara hur ett ”enkelt” system fungerar, både i detalj och 

totalt sett, eftersom ett sådant system är slutet och linjärt. Ett ”enkelt” system kan således 

designas, planeras, konstrueras, tas isär, sättas ihop, förklaras, ändras för nya ändamål, osv. En 

jumbo-jet är ett exempel på ett ”enkelt” system. Ett komplext system, å andra sidan, är , 

öppet, dynamiskt och icke-linjärt. Ett regionalt innovationssystem är ett exempel på ett 

komplext system. 

Nå, den här skillnaden mellan ”enkla” och komplexa system har trots allt blivit något av en 

kliché. Det har blivit så ”självklart” att sociala system är komplexa att det verkar som om det 

ofta tycks fullständigt onödigt att ägna (mer) tid åt att understryka skillnaden. Ändå nalkas 

samhällsvetare ofta komplexa system som vore de ”enkla”. Det vill säga, komplexa system 

hanteras ofta som ”black boxes”. Man avstår från att reflektera över ”innehållet i den svarta 

lådan” eftersom det framstår som alltför filosofiskt djuplodande eller t.o.m. existentiellt 

utmanande. Det finns med andra ord en risk att vi faller offer för vad filosofen Karl Popper i 

ett annat sammanhang kallade ”the strain of civilisation”, dvs. tillvaron är så komplex att vi 

29

inte orkar med ännu mer komplexitet. Vi hemfaller då åt populism och intalar oss att det 

komplexa egentligen är ”skit-enkelt”, som Anders Ehnmark en gång uttryckte det, och att det 

därmed är hanterbart. Det här har också kallats ”the contemporary managerialism”, dvs. i ett 

marknadsdrivet samhälle inbillar vi oss att allt kan hanteras med fiffiga management-metoder. 

Detta är naturligtvis ett memento. Ändå kan vi inte gå särskilt långt in på frågan om vad som 

karaktäriserar komplexa system. Men några ytterligare egenskaper är trots allt nödvändiga att 

nämna. Till att börja med är det viktigt att inse, att varje enskilt element i ett komplext system 

har ofullständig information om hur hela systemet beter sig. Om varje element i systemet 

visste vad som händer i hela systemet skulle systemets hela komplexitet behöva finnas i varje 

element. 

För det andra kan ett komplext system inte reduceras till ett ”enkelt” system. En konsekvens 

av detta är att man bara kan närma sig komplexa system med komplexa resurser. Detta är 

förmodligen orsaken till att så många av 80- och 90-talens kunskapsoch 

teknologiöverföringsprogram har misslyckats 6 , dvs. man närmade sig komplexa system av 

små och mellanstora företag med enkla eller, i bästa fall, komplicerade resurser. Hur det 

förhåller sig med konsortieprogrammet i just det här avseendet är en av huvudfrågorna i 

denna utvärdering. 

För det tredje måste ett komplext system dels ha förmågan att lagra information om sin 

omgivning för framtida bruk, dels kunna anpassa sin struktur när så behövs. Den första 

egenskapen handlar om representation, den andra om självorganisation. Varje modell för ett 

komplext system måste ta hänsyn till de här två egenskaperna. Filosofer föreslår att vi skall 

förstå representation som ”distribuerad representation”, dvs. varje elementen i ett komplext 

system representerar inte någon särskild mening utan är bara en del i ett relationsmönster 

tillsammans med många andra element såväl inom som utom systemet. Meningen (eller 

kunskapen, informationen, tilliten, osv.) finns således inte representerad i det enskilda 

elementet utan i ett relationsmönster i systemet. Inom den s.k. ”nya biologin” menar man t.ex. 

apropå Darwins utvecklingslära att det inte är ”the fittest” som överlever, utan ”the fitting”. 

Enligt det här sättet att förstå samhället är det således innovations- och tillitsmönster som 

överlevt i en del kända industridistrikt, t.ex. i Emilia Romagna och i Gnosjö. 

Självorganisation går ut på att systemet kan förändra och utveckla sin interna struktur utan att 

det a priori finns vare sig en extern designer till hands eller ett internt subjekt med förmåga att 

kontrollera (eller leda) systemet. Hela idén om central kontroll eller ledning, vare sig utifrån 

eller inifrån, blir i det här perspektivet obsolet. Nej, det handlar istället om en process där ett 

system av sig självt kan utveckla ett system mer komplext än sig själv. Det vill säga, under 

inflytande av både omgivningen och systemets egen historia innebär självorganisation att 

relationerna mellan systemets distribuerade element ändrar sig själva. Nå, här är inte rätt 

tillfälle att på djupet redovisa hur detta kan gå till. Men om vi tänker på ett språks utveckling 

är det lätt att acceptera tanken att ingen vare sig extern eller intern person, ledningsgrupp, 

myndighet, akademi eller regering kan göra anspråk på annat än att på sin höjd påverka dess 

utveckling. De avgörande förändringarna i språkets utveckling svarar det komplexa och 

6 Detta är naturligtvis ett barskt påstående. Men hade alla program för kunskapsoch teknologiöverföring till 

små och mellanstora företag verkligen lyckats så hade situationen i dag sett helt annorlunda ut. Peter Arbo 

(Arbo 1993) har i en studie av utvärderingar av ett trettiotal sådana program i Norge (och de är i grunden 

uppbyggda och genomförda på samma sätt som de svenska programmen) visat hur dessa program med några få 

undantag är organiserade enligt principen ”more of the same” och hur de antingen lett till mycket blygsamma 

resultat eller till rena misslyckanden. 

30

dynamiska språksystemet självt för och som vi är en del av, dvs. alla de ord, uttryck, fraser, 

meningar, osv., som vi använder. Ett mer näraliggande exempel är fenomenet TelecomCity i 

Karlskorna. Här finns heller ingen enskild person, ledningsgrupp, myndighet, departement 

eller organisation som designat, planerat, implementerat och på bara några få år styrt fram den 

snabba utvecklingen av en stor ansamling av telecomföretag och en ”het” ekonomi i en liten 

residens-, industri- och garnisonsstad som ännu i början av 90-talet var på väg ned i ett stort 

svart hål av arbetslöshet, ekonomiska problem och modlöshet. 

Vi har alltså utvecklat ett nytt sätt att förstå samhällsutveckling och därmed har vi också fått 

nya ideal för hur sådan utveckling bör gå till. Detta handlar således om det gamla kända 

problemet om sambandet mellan är och bör. Man brukar säga att bör aldrig kan följa logiskt 

på är. Eller uttryckt på ett annat sätt: Vetenskapen kan genom empiriska och andra studier 

fastställa hur någonting förhåller sig, dvs. hur det är. Hur framtiden bör gestalta sig kan man 

dock inte fastställa med vetenskapliga metoder, det är en sak för politiker, journalister, präster, 

konstnärer, konsulter och andra, men alltså inte för vetenskapen. 

Nå, den här klassiska och stränga åtskillnaden mellan är och bör har nu börjat luckras upp. 

Allt fler vetenskapsteoretiker har trots allt börjat acceptera att det finns ett värdesamband 

mellan är och bör som man inte kan bortse från. Men här finns en annan aspekt som också 

kräver uppmärksamhet. Och det är relationen mellan vetenskapens modeller av hur något är 

och politikens modeller för hur detta skulle kunna utvecklas. 

Box 2:10 Något om ’modeller av’ respektive ’modeller för’ 

En av våra grundläggande erfarenheter från fältarbete med företagsnätverk, och under senare 

år med innovationssystem, är att det finns en fundamental skillnad mellan ”modeller av’ 

respektive ’modeller för’. Vi har också kunnat konstatera att forskningen än så länge i stort 

handlar om ’modeller av’, dvs. forskare beskriver hur sådana system historiskt har fungerat 

och hur de fungerar idag. Dessa deskriptiva ’modeller av’ är spännande och ger viss 

vägledning, men de kan inte användas som preskriptiva ’modeller för’, det är ett fatalt 

kategorimisstag. Deskriptiva ’modeller av’ kan inte med automatik användas som preskriptiva 

’modeller för’, dvs. som planeringsunderlag eller ”blueprints” för hur ett system kan startas 

eller utvecklas. Forskarna är också generellt sett osäkra så snart de kommer in på operativa 

frågor om hur man skall designa, planera, implementera, styra och utveckla 

innovationssystem. I ”Mode-2”- litteraturen säger man t.o.m. rakt ut, att eftersom problemet 

handlar om att handskas med komplexa, dynamiska och icke-linjära system så följer därav att 

det är ”a managerial nightmare”. 

Den utmaning vi här står inför handlar alltså om att handskas med denna ”mardröm”. Men det 

visar sig, att det som man inom några discipliner är osäker inför eller uppfattar som en 

mardröm, ja det har man på andra håll börjat hantera. Dels finns alltså dokumenterad praktisk 

fälterfarenhet. Dels har statsvetare hunnit en bit på väg både genom tillämpning av regimteori 

och genom arbete med det som brukar kallas ”allmänningen dilemma”. Men framför allt har 

filosofer, sociologer kulturgeografer och pedagoger tagit till sig naturvetenskaplig 

komplexitetsteori, utvecklat den vidare och identifierat dess tillämpningsområden inom 

samhällsvetenskaperna och humaniora. Här finns idag grunden till ’modeller för’ utveckling 

av komplexa samhällssystem. Inte så att man skall räkna med att inom överskådlig framtid 

och i traditionell mening kunna starta och styra t.ex. ett regionalt innovationssystem från A till 

B, men väl så att det skall gå att påverka system av det här slaget på ett meningsfullt sätt. 

31

Halvtidsutvärderingen 

Nu till några praktiska utgångspunkter. I vårt uppdrag ingår att utvärdera 

konsortieprogrammet på tre nivåer, på projekt-, program- och policynivå. I den 

halvtidsutvärdering som Temaplan AB på NUTEKs uppdrag genomförde våren 1997 

fokuserade man i huvudsak på projektnivån. Vi vill här i korthet redovisa hur vi uppfattar att 

resultatet av Temaplans utvärdering också utgör en utgångspunkt för vår utvärdering. 

Uppdraget till Temaplan var att särskilt beakta två aspekter: (a) Hållbarheten i respektive 

konsortiums utvecklingsprojekt, och (b) I vilken utsträckning de olika företagskonsortierna 

utnyttjat kunskap hos stora företag, forskningsinstitut, universitet och högskolor. De regionala 

effekterna av programmet skulle Temaplan inte bry sig om, och inte heller skulle man bedöma 

programmet i sin helhet respektive policy-frågorna, utan allt detta skulle istället beaktas i 

slututvärderingen (dvs. av oss). 

Vi har omgående kunnat konstatera att Temaplan i sin utvärdering med mycket få undantag 

har redovisat både relevanta och valida data. Vi har alltså i hög grad kunna utgå från 

Temaplans grunddata. I några fall, t.ex. Sydpoolen/GIAB (konsortium nr 12), innebar 

Temaplans utvärdering t.o.m. slututvärdering i det att projektet hade avslutats innan 

halvtidsutvärderingen var klar i maj 1997. 

Uppdraget till Temaplan avsåg alltså inte granskning av programmet som sådant och heller 

inte policy-frågorna, men utvärderarna valde ändå att ge några sammanfattande kommentarer 

avseende program- respektive policynivåerna. Dessa kommentarer är av stort intresse för vår 

del. För det första påpekade man, att det i direktiven till NUTEK fanns en ”idealbild” för hur 

ett konsortium skulle fungera. Företagen skulle enligt denna idealbild sålunda enas om en 

flerårig plan för kompetensutveckling enligt vilken ett gemensamt utvecklingsbolag eller 

liknande skulle upphandla utvecklingstjänster från, eller ingå samarbetsavtal med, 

utomstående kunskapsleverantörer. Utvecklingsbolaget skulle ha en aktiv styrelse (VD i 

konsortieföretagen) som löpande skulle följa och styra konsortiets olika delprojekt. Temaplan 

konstaterade i maj 1997 att endast enstaka konsortier arbetade på detta sätt. För vår del är det 

alltså viktigt att undersöka om det verkligen fanns ett sådant ideal, och om så var fallet, att 

precisera det och undersöka vilken praktisk betydelse det haft, och varför företagen, enligt 

Temaplan, med få undantag valt att inte följa det. 

För det andra pekade Temaplan på att i åtskilliga konsortier en avsevärd del av NUTEKmedlen 

hade kanaliserats till utvecklingsprojekt (ofta produktutveckling) inom enskilda 

konsortieföretag. Bara en mindre del av medlen hade enligt utvärderarna emellertid gått till 

aktiviteter av gemensamt intresse inom konsortierna. Man konstaterade sammanfattningsvis 

att fördelningen på många håll inte stämde med NUTEKs och departementets grundidé med 

konsortierna. Även detta är naturligtvis en observation som vi måste följa upp. 

För det tredje konstaterade Temaplan att i konsortier där företagen tidigare och under längre 

tid haft någon form av samarbete flyter arbetet regelmässigt bättre än i helt nybildade 

nätverk/kon-sortier. Detta är en observation som stämmer med våra egna erfarenheter från 

andra program där nätverksutveckling stått eller står i fokus. Detta ansluter också till vad vi 

ovan sagt om distribuerad tillit och om expansivt och kollektivt lärande. Vi återkommer nedan 

till detta tema. 

32

Temaplan påpekade för det fjärde att kunskapsleverantörer enligt idealmodellen inte skall ingå 

i konsortiet men väl i dess yttre nätverk. Många konsortier, sade utvärderarna, har emellertid i 

realiteten medlemmar som egentligen är kunskapsleverantörer eller länkar till sådana, dvs. 

utvecklingsbolag, ingenjörsfirmor, teknikcentra, högskolenära företag, m.m. Och man lade 

till: ”En renodling är önskvärd för att tydliggöra roller och sättet att redovisa och kanalisera 

NUTEK-bidragen”. Detta har enligt vår mening bl.a. att göra med hur man ser på styrning av 

komplexa sociala system. Vi återkommer även till detta. 

För det femte konstaterade Temaplan att det inom alla konsortier våren 1997 fanns kontakter 

med högskolor. ”I två av tre kan kontakterna beskrivas som levande och i utveckling, i vart 

tredje som sporadiska”. Det bredaste samarbetet mellan företag och högskola, och det som 

företagen satte främst, avsåg studenters projektoch examensarbeten. Högskolans roll för 

företagsutveckling är en av de centrala frågorna i denna utvärdering av 

företagskonsortieprogrammet. Vi återkommer alltså även till denna punkt. 

För det sjätte och slutligen framhöll Temaplan att det fanns många beröringspunkter mellan 

konsortierna; ”vi tror att ett väsentligt större erfarenhetsutbyte, rätt organiserat, har högst 

påtaglig betydelse för det långsiktiga resultatet av NUTEKs försöksverksamhet med 

utvecklingskonsortier”. Detta handlar naturligtvis också om möjligheterna att styra komplexa 

system. 

Temaplans sammanfattande slutsats, som också upprepas i uppdraget till oss, är ”att 

försöksverksamheten på ett nytt sätt främjat mindre företags utvecklingskraft” och att 

”resultaten pekar på att stöd via konsortier i många avseenden ger större effektivitet än 

konventionellt utvecklingsstöd till företag”. Det återstår naturligtvis för oss att undersöka 

huruvida Temaplan verkligen har rätt i sin slutsats, och om så är fallet, att fördjupa insikten i 

dels vad ”det nya sättet” egentligen går ut på, dels vilka dessa ”många avseenden” egentligen 

är. 

Effekt- och resultatområden, målnivåer och metodfrågor 

Mot den här bakgrunden är det alltså viktigt att slutligen precisera vilka de huvudsakliga 

effekt- och resultatområdena är, vilka de huvudsakliga målnivåerna bör vara, och hur vi avser 

att fastställa och värdera programmets resultat inom dessa områden och på dessa skilda 

nivåer. 

Vi arbetar alltså med fyra nivåkategorier: (a) Policynivån som i första hand avser näringsresp. 

utbildningsdepartementen och vad man där bör kunna dra för slutsatser av utvärderingen 

av programmet vad gäller teoretiska utgångspunkter, målbilder, strategidirektiv, strategisk 

styrning, osv.; (b) Programhanteringsnivån som i första hand gäller NUTEK resp. 

VINNOVA och vad man där bör dra för slutsatser av programmet vad gäller den operativa 

styrningen av programmet i relation dels till policynivåns utgångspunkter och intentioner, dels 

till de konkreta erfarenheterna av arbetet med konsortierna och de resultat dessa presterat; (c) 

Konsortienivån, som avser de effekter av programmet som kollektivt har uppstått i och 

mellan de företag som ingått i konsortierna; (d) Företagsnivån, som avser de effekter av 

programmet som bör ha uppstått inom ett eller flera enskilda företag och då som en följd av 

verksamheten i specifika (del)projekt inom ramen för konsortieverksamheten. 

Observera, att när vi på varje nivå talar om ”programmet” så skall det förstås som totaliteten 

av de verksamheter som ägt rum, de effekter som uppstått och de aktörer som varit 

33

verksamma på samtliga nivåer i programmet. Skillnaden mellan de skilda nivåerna är att man 

från dessa sett ”programmet” (och fortfarande kan se det) från olika perspektiv, och därmed 

har man fokuserat olika egenskaper och olika funktioner i totaliteten. Hela ”programmet” bör 

således förstås som ett komplext system. Som vi ovan påpekat är ett komplext system inte 

bara stratifierat, utan också dynamiskt och icke-linjärt. Det kan inte reduceras till sina 

konstituerande delar utan måste förstås som en helhet. Varje enskilt element i systemet har 

ofullständig information om hur hela systemet beter sig. Kunskap, tillit, mening, osv. finns 

således inte fullständigt representerad i något enskilt element i systemet utan i hela systemets 

relationsmönster. Detta betyder dels att det inte finns någon, vare sig inom eller utom 

systemet, som kan ha fullständig kunskap om helheten, dels att det är ”tätheten” och 

dynamiken i systemets relationsmönster som avgör dess lär-, utvecklings-, prestations- och 

överlevnadsförmåga. En konsekvens av detta sätt att förstå komplexa system är att man på de 

olika nivåerna måste nalkas dem med komplexa resurser. Nyckelbegreppen är lärande, 

oplanerade effekter och komplex operativ ”styrning”. 

När det gäller effekt- och resultatområden är det i första hand två områden som preciseras i 

direktiven nämligen dels kunskapsoch kompetenshöjning, dels nätverksbildning. Dessa 

båda resultatområden förhåller sig hierarkiskt till varandra i det att nätverksbildning i 

direktiven till programmet behandlas både som ett mål men också som ett medel att nå 

kunskapsoch kompetenshöjning i de politiskt prioriterade regioner som programmet avsåg 

att fokusera. Det vill säga, kunskapsoch kompetenshöjning var programmets överordnade 

mål; programmet skulle resultera i kunskapsoch kompetenseffekter. I NUTEKs inbjudan 

1994-04-19 till företag och organisationer att söka planeringsanslag för att utarbeta förslag till 

medverkan i programmet uttrycks detta på följande sätt: ”Resultaten av insatserna skall kunna 

avläsas i ökad omfattning av tillämpad FoU av betydelse för deltagande företag samt 

nätverksbyggande till kunskapsorganisationer i regionen och i andra delar av landet.” 

I NUTEKs direktiv 2000-11-06 för utvärderingen framhålls bland ett stort antal detaljpunkter 

att utvärderarna särskilt skall bedöma programmets regionala effekter. Den här punkten är 

inte särskilt tydlig i direktiven, men vi förstår den så att utvärderaren skall bedöma (a) 

huruvida, och i så fall i vilken utsträckning, programmet bidragit till ”regional mobilisering”, 

och (b) om programmet bidragit till att ”regioners konkurrensfördelar tillvaratagits”. Den här 

punkten fanns inte explicit med i vare sig arbetsmarknadsdepartementets uppdrag 1994-02-10 

till NUTEK eller i verkets inbjudan några månader senare till företag och organisationer. Å 

andra sidan var det naturligtvis just detta som implicit var själva idén med programmet, dvs. 

att uppnå mobiliserings- och konkurrenseffekter i de tre aktuella regionerna. Mot den här 

bakgrunden väljer vi att se detta effekt- och resultatområde som högprioriterat trots dess 

relativt undanskymda och otydliga roll i såväl direktiven till programmet som i direktiven för 

utvärderingen. Detta effekt- och resultatområde är rimligen också underordnat området 

kunskap- och kompetenshöjning. Det vill säga, för att kunna mobilisera och konkurrera 

behöver man (först) höja kompetensen och skaffa sig nya kunskaper. 

Slutligen nämns alltså i direktiven till utvärderaren att denne skall analysera oplanerade 

effekter av programmet, ”d.v.s. effekter som ej var avsedda men som ändå uppstått som en 

konsekvens av det aktiva programarbetet”. Som framgått ovan fäster vi stor vikt vid detta 

effekt- och resultatområde. Inte för att det skall förstås som en ”restpost” i den meningen att 

det i ett program av det här slaget alltid inträffar stokastiska händelser som får oplanerade 

(egentligen oförutsedda) effekter, utan för att alla dynamiska, självorganiserande och 

komplexa sociala system oundvikligen leder till oplanerade effekter. Det vill säga, detta har 

med lärande och kunskapsbildning att göra. Mål och medel förändras vartefter man lär; vore 

34

det inte så skulle programmet vara statiskt, ja från början dött. Detta innebär att programmets 

huvudmål, dvs. kunskapsoch kompetenshöjning, egentligen måste förstås som att man i 

programmet skulle höja kunskapsoch kompetensnivån, men att man först efteråt i bästa fall 

kan beskriva vad man lärt sig. När programmet startade var läreffekterna av programmet 

m.a.o. till allra största delen ”oplanerbara”. Detta gäller särskilt policy- resp. programnivån. 

Att man anser att man lärt sig något, och att ett företag tycker sig ha höjt sin kompetensnivå, 

kan konstateras genom kvantitativ analys. Sådan analys är särskilt lämplig när det gäller 

många företag, så som det är fråga om i det program som analyseras i denna utvärdering. Vad 

man lärt sig, och särskilt vad som normativt bör vara lärdomen på policy- resp. programnivå, 

måste man dock analysera i kvalitativa termer. Vi använder både kvantitativa och kvalitativa 

analysmetoder i denna utvärdering. De närmare metodmässiga utgångspunkterna redovisar vi 

i varje kapitel för sig. 

Sammanfattningsvis får vi alltså följande bild av de effekt- och resultatområden som skall 

utvärderas mot mål på i huvudsak fyra nivåer. Utvärderingens tyngdpunkter ligger på de 

skuggade fälten, de mörkare avser kvalitativa analyser, de ljusare i huvudsak kvantitativa: 

Målnivå Policynivå Programnivå Konsortienivå Projektnivå 

Effekt o 

resultatområde 

(departem.) (verk o mynd.) (företagsgrupp) (ensk. företag) 

Kunskaps- o 

kompetenshöjning 

Nätverksbildning 

Regionala 

effekter 

Oplanerade 

effekter 

Utvärderings fokus och idé 

Man brukar säga att begreppet ’affärsidé’ bör representera både det specifika och det unika i 

ett företags verksamhet. Det specifika avser det som är särskilt för branschen och produkterna, 

dvs. det som står i fokus för verksamheten. I restaurangbranschen är det mat som står i fokus, 

och på en fiskrestaurang är det naturligtvis fisk, musslor, krabbor, räkor osv. Det unika gäller 

emellertid sådant som bara en viss fiskrestaurang kan och vill erbjuda sina kunder. Det brukar 

naturligtvis i första hand gälla matens kvalitet, men det kan dessutom handla om allt från 

lokalens läge till sättet att möta gästerna. Ett motsvarande resonemang kan föras om en 

utvärderingsidé. Vad är alltså det specifika med denna utvärdering, och vad kan och bör vara 

det unika? 

35

Det är till att börja med viktigt att konstatera att detta är en slututvärdering. I princip är 

konsortierna avslutade, åtminstone i den meningen att de inte längre fungerar som mottagare 

av NUTEKs projektstöd. Feedbacksituationen är alltså en helt annan än när t.ex. Temaplan 

genomförde halvtidsutvärderingen. Då kunde konsortierna fortfarande påverkas och NUTEK 

göra kursändringar i programmet. Nå, dessa konstateranden kan förefalla självklara, och 

därmed tämligen meningslösa – om det inte vore för en omständighet: Fokus för 

utvärderingen är inte längre konsortierna, utan uppdragsgivaren, dvs. på programnivån 

handlar det om VINNOVA, och på policynivån om Näringsdepartementet. En smula 

tillspetsat kan man alltså säga, att det nu egentligen är uppdragsgivaren som skall utvärderas, 

och som i bästa fall skall lära sig något av utvärderingen. Har NUTEK nått de mål man ville 

med programmet? Visade det sig att departementets idealmodell höll för en konfrontation med 

verkligheten i de tjugotvå företagskonsortierna? 

Vad bör då vara det unika med denna utvärdering? Vilken bör utvärderingsidén vara? Ja, i vårt 

uppdrag ingår explicit att bedöma konsortieprogrammet mot ”relevant innovations- och 

regionalpolitisk bakgrund”. Och som vi konstaterat har vi alltså här att göra med ett nytt 

politikfält – det innovationspolitiska fältet. Inte så att detta fält egentligen är nytt. Det handlar 

fortfarande om den blandning av närings-, regional-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik 

som förhoppningsvis har med ekonomisk tillväxt att göra. Nej, det är idéerna, idealen och 

modellerna på detta fält som är nya. Det är mot detta nya som konsortieprogrammet och 

konsortiepolicyn skall bedömas. Vi måste då alltså akta oss för att ”orättvist” bedöma 

programmet och policyn från ett tidsimperialistiskt perspektiv. Istället måste vi i ljuset av de 

nya idéerna, idealen och modellerna försöka lära oss av det genomförda programmet och den 

tillämpade policyn. Och när det gäller modellerna är det inte de vetenskapliga ’modellerna av’ 

vi skall koncentrera oss på, även om dessa naturligtvis är en viktig utgångspunkt. Nej, 

utvärderingsidén bör vara att utvärdera NUTEKs företagskonsortieprogram på ett sådant sätt 

att effekterna av utvärderingen blir ett verksamt bidrag till utveckling av såväl strategiska 

(policynivån) som operativa (programnivån) ’modeller för’ regional innovativ verksamhet. 

Kort sagt är alltså vår idé med utvärderingen att i första hand bidra till att utveckla modeller 

för regional innovation. 

36

Kapitel 3 

Kvantitativ utvärdering av programmet på 

företagsnivå 

Detta kapitel är en sammanfattning av vår kvantitativa utvärdering av NUTEKs 

företagskonsortieprogram. Grundmaterialet finns i bilaga 2. På klassiskt utvärderingssätt 

jämför, mäter, värderar och analyserar vi resultat mot mål: Vilka är resultaten av 

verksamheten i företagskonsortierna givet de mål som formulerades för programmet? Enligt 

NUTEKs inbjudan 1994-04-19 skulle de statliga medlen till företagskonsortierna avse 

”finansiering av driftskostnader för kunskapsoch kompetensuppbyggnad". Syftet med 

konsortierna var att "främja företagens egen utvecklingsförmåga genom att dra nytta av den 

kunskap som skapas genom samarbete med andra företag, universitet och högskolor, 

forskningsinstitut, etc." Resultatet av programmet skulle enligt NUTEK kunna avläsas i ”ökad 

omfattning av tillämpad FoU av betydelse för deltagande företag samt nätverksbyggandet till 

kunskapsorganisationer". Konsortierna skulle bildas inom tre regionalpolitiskt definierade 

stödområden; norra Sverige, Bergslagen och sydöstra Sverige. 7 Programmet var främst 

inriktat mot små och medelstora tillverkningsföretag som ville förbättra produkter, processer 

och managementtekniker. 

Box 3:1 Analytisk infallsvinkel - teorigrund 

I detta kapitel har vi ett företagsekonomiskt perspektiv. Vi har valt en teoretisk referensram 

där interna, entreprenöriella processer (”intraprenörsansatsen”) och utveckling av 

kompetensresurser för varaktiga konkurrensfördelar (”resursbasansatsen”) står i fokus. 

Ansatsen utgår från en förståelse av intraprenörskap som nyskapande arbete i existerande 

organisationer (Antonic och Hisrich, 2001). Här är man upptagen av hur företag kopplar ihop 

element inåt i företag i nya mönster när det gäller produkter, produktionsprocesser, marknad, 

organisation, osv. Kompetenser och kapaciteter (kapabiliteter) som krävs för att säkra 

nyskapande och s.k. hållbara konkurrensfördelar står i fokus inom det som kallas för 

resursbasansatsen. Här analyseras olika resurstyper (fysiska resurser, både formell och 

informell kompetens, teknologi samt finansiella resurser). Man är upptagen av att man har den 

rätta mängden av dessa resurser i förhållande till de strategiska val som företaget har gjort i 

förhållande till produkt och marknad. Man är vidare upptagen av att företaget måste försäkra 

sig om att det sker ett kontinuerligt nytänkande som är knutet till att förbättra resursunderlaget 

och att säkra rutiner för att koppla kompetensresurserna hos de anställda på olika nivåer och 

att säkra en kontinuerlig förnyelse genom externa nätverk. Målet är att sådana 

utvecklingsprocesser ska ge förbättringar i den meningen att de levererar kvalitet och "value 

for money" till kunden, samtidigt som det blir svårare för konkurrenterna att kopiera 

företagets produkter och/eller att komma in med substitut. Studier på området har visat att 

samspelet mellan företag och omgivningen i ett mer komplext kunskapsnätverk blir ännu 

viktigare för att kontinuerligt kunna utveckla den interna resursbasen, speciellt för små och 

medelstora företag. Det blir här särskilt viktigt att få fram hur de externa kompetensnätverken 

är knutna till kritiska resurser intern i företaget och hur detta skapar nya infallsvinklar och sätt 

att tänka i förhållande till kunder och marknad. 

7 Norra Sverige: Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Dalarnas och Värmlands 

län. Sydöstra Sverige: Bleking, Kronoberg, Kalmar län samt östra delarna av Jönköpings län. Bergslagen: 

utvalda kommuner. 

37

Dataunderlaget för analysarbetet 

Vi har valt att hämta data om nyskapande arbete, kompetensresurser och nätverksarbete direkt 

från de företag som antas vara mest representativa. Data är insamlade under en telefonintervju 

dels med företag som har varit med i konsortieprogrammet, dels med en kontrollgrupp av 

företag som sökte medel för att delta i konsortieprogrammet, men som fick avslag. 

Kontrollgruppen har valts bland de företag som svarade positivt på NUTEKs 

programinbjudan, men som blev utsorterade i urvalsprocessen. Om programmet har haft 

betydelse för deltagande företag, bör konsortiemedlemmarna rimligen ha haft en bättre 

utveckling än företagen i kontrollgruppen. 

Av de 257 företag som deltok i konsortierna lyckades vi att finna adresser till 184, och av 

dessa har 137 företag svarat på vår telefonenkät. Av 360 företak som deltog i konsortier som 

icke blev finansierade av NUTEK fann vi adresser till 163, varav 89 har svarat på vår enkät. 

Telefonintervjuerna har alltså besvarats av 74% av urvalet av konsortiedeltagare och av 55% 

av urvalet i kontrollgruppen. Vid en jämförelse mellan de deltagande företagen och 

kontrollgruppen finner vi att dessa är lika med hänsyn tagen till antal anställda, omsättning 

och antal utvecklingsprojekt som är genomförda under utvärderingsperioden. Det finns dock 

en viss skillnad mellan de två grupperna med hänsyn till branschtillhörighet. Företagen som 

deltog i programmet finns i större grad än kontrollgruppen i verkstadsindustri och övrig 

industri. Företagen i kontrollgruppen å andra sidan finns i större grad inom tjänstesektorn, 

exklusive handel (se figur 1). Detta bör förstås som ett resultat av urvalsprocessen: 

Industriföretag har mer konkreta ock teknikspecifika utvecklingsprojekt, och det var dessa 

som blev fokuserade genom handläggningen av ansökningarna. 

Figur 1: Företagens branschtillhörighet 

50 

40 

Konsortiedeltagare 

Kontrollgrupp 

30 

20 

10 

0 

Verkstadsindustri 

Övrig industri 

inklusive 

byggnadsindustri 

Parti- och 

detaljhandel 

Övriga 

tjänstebranscher 

exklusive handel 

Andel i % 

38

Data visar också att det inte finns några väsentliga skillnader mellan de två grupperna av 

företag när det gäller belägenhet i förhållande till stödområdet. Av de företag som deltagit i 

konsortierna befann sig 58% utanför det regionalpolitiska stödområdet (figur 2). Detta är mer 

förvånande eftersom vi förväntande oss att företagens lokalisering skulle vara ett av de 

tyngsta urvalskriterierna. Men företagsnätverk, lika litet som andra nätverk, avgränsas av 

administrativa gränser. Alla konsortierna har dock sin kärna i de prioriterade geografiska 

områdena. 

Figur 2: Företagens lokalisering 

70 

60 

50 


Kontrollgrupp 

Andel i % 

40 

30 

20 

10 

0 

Stödområde 

1 

Stödområde 

2 

Tillfälligt 

stödområde 

Utanför 

stödområdet 

Konsortiedeltagarnas engagemang och utbyte av 

programmet 

Telefonintervjun visar att den främsta orsaken till att företagen gick med i konsortierna var 

möjligheten att få kontakt med andra företag och kompetensgivare, och en önskan om ett 

resultat i förhållande till produkt/marknadsutveckling. Det ekonomiska incitament som ligger 

i möjligheten att få bidrag har också haft betydelse (figur 3, där värde 1 = ingen betydelse och 

värde 7 = mycket stor betydelse). Skälen till konsortiedeltagandet varierar med storleken på 

företagen. De minsta företagen hade genomgående en starkare motivation för deltagande än 

de stora företagen. Speciellt har de förväntningar om resultat inom produkt/marknadsutveckling 

och det ekonomiska incitamentet har större betydelse för företag med intill 10 

anställda än för företag med mer än 10 anställda. 

Figur 3: Varför gick företag med i konsortiet? 

Forskningskontakter 

Företagskontakter 

allmänt 

Företagskontakter 

samma bransch 

Produkt-/ 

marknadsutveckling 

Ekonomiskt bidrag 

39 

1 2 3 4 5 6 7 

Ingen 

Poäng 

Mycket stor

Företagen som var med i konsortierna har etablerat nätverk med andra företag i respektive 

konsortium. 91% uppger att de har haft ett kunskapsutbyte med dessa. Data visar att de minsta 

företagen, mikroföretagen (med upp till 10 anställda), har haft relativt fler kontakter med 

andra, om man tar hänsyn till företagens storlek. Två av tre företag (64%) har varit aktiva i 

ledningen av konsortierna och 85% av företagen har haft besök av konsortieledningen. Vi ser 

att interaktionen inom konsortierna har varit relativt hög och att företagen i stor grad har varit 

involverade i styrningen av konsortiet. 

Det har också varit en positiv utveckling för företagen när det gäller kontakt med ”kompetensgivare”, 

dvs. högskolor, universitet, institut och storföretag. 47% av de deltagande företagen 

har haft kontakt med kompetensgivare innan konsortieprogrammet, medan 87% har haft 

kontakt under programtiden. Denna typ av "diagonala" relationer är traditionellt svåra att 

skapa, så detta bör tolkas som ett positiv resultat. 

För konsortiedeltagarna har kontakten med kompetensgivarna främst skett genom 

examensarbete och access till laboratorier/experiment, och i mindre utsträckning som 

utbildningsinsatser eller konsulthjälp. Det är här en väsentlig skillnad mellan 

konsortieföretagen och kontrollgruppen. Konsortideltagarna har i större grad än 

kontrollgruppen haft tillgång till laboratorier/experiment och i mindre grad använt sig av mer 

"enkla" medel för kunskapsöverföring såsom examensarbeten med företaget som fallstudie 

(figur 4). Dessa två typer av uppföljning indikerar olikhet i täthet/omfång i relationen, från det 

mer komplexa (laboratorium och forskarmedverkan) till den mer linjära 

kunskapsöverföringen (examensarbete). Båda grupperna har fått uppföljning i form av kurser 

och konsulthjälp från seniorforskare. 

Dessa siffrorna ger inte något svar på intensiteten eller kvaliteten i utbytet med 

kompetensgivarna. En diskussion av detta kommer vi tillbaks till i kapitel 3. 

Figur 4: Kontakter med kompetensgivare 

90 

80 

70 


Kontrollgrupp 

60 

Andel i % 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Examensarbete 

40 

Access till laboratorier/experiment 

Annat

De flesta (69%) utvecklingsprojekt är nu avslutade, och ytterligare 12% förväntas avslutas 

som planerat. Företagen rapporterar att 19% av projekten inte kommer att bli genomförda. Det 

är tydligt att arbetet med denna typ av projekt har haft en positiv påverkan när det gäller det 

fortsatta arbetet med nyskapande inom företaget. Många av företagarna (70%) uttrycker en 

önskan om att fortsätta med utvecklingsprojekt efter att konsortieprogrammet är avslutat. 

Företagen ser att utvecklingsprojekten kommer att få effekt inom en snar framtid (1-2 år). 

Detta är särskilt positivt för mikroföretagen. Ofta har dessa en mindre finansiell styrka för att 

vänta länge på resultaten av ett utvecklingsarbete. 

Det är viktigt att få fram om stödet från programmet har varit avgörande för om ett 

utvecklingsarbete har kommit i gång (grad av additionalitet). Företagskonsortieprogrammet 

har en god additionalitet eftersom bara 5% av företagen skulle ha genomfört projektet utan 

konsortieprogrammet. Hela 25% av företagen skulle inte ha genomfört utvecklingsprojekten 

om det inte hade varit för konsortiemedlemskapet. 69% skulle ha genomfört det, men i 

begränsad omfattning, under en längre tid eller senare (figur 5). Jämfört med ett liknande 

program i Norge är detta ett gott resultat (Borch et al.2000). 

Figur 5: Additionalitet 

5% 5% 1% 

Genomfört projektet/en, men i en mera begränsad 

utsträckning 

Vi skulle ha lagt projektet/en på is 

19% 

45% 

Genomfört projektet/en, men brukat längre tid på det 

Genomfört projektet/en planenligt 

25% 

Genomfört projektet/en i samma omfattning, men vid en 

senare tidpunkt 

Vet inte 

Jämförelse mellan deltagarna och kontrollgruppen 

Deltagarna i kontrollgruppen har också i stor grad varit aktiva när det gäller 

utvecklingsprojekt. Projekten har emellertid haft en annan inriktning. Med hänsyn till typen 

av utvecklingsprojekt som de två grupperna av företag har arbetat med under perioden, visar 

data att konsortiemedlemmarna i större grad har arbetat med utveckling av existerande 

produktionsteknologi. Kontrollgruppen har i större grad arbetat med produkt- och 

tjänsteutvecklingsprojekt. Denna skillnad beror troligtvis på det fokus som 

företagskonsortieprogrammet haft. Det var ett program som riktades mot tillverkningsindustri 

och som lade tonvikt på teknologiutveckling. Kontrollgruppen har involverat fler medarbetare 

i utvecklingsprojekten (genomsnittligt antal anställda 9,6) jämfört med konsortiedeltagarnas 

41

genomsnitt på 4,2 antal anställda. Orsaken till detta kan vara de olika typer av 

utvecklingsprojekt som de två företagsgrupperna arbetat med. 

När det gäller kompetenshöjning är skillnaden liten mellan de två grupperna av företag. Här 

får betydelsen av utvecklingsprojekt medelgoda poäng av båda grupperna, dvs. 

utvecklingsprojekten har haft en medelstor betydelse för företagens kompetensbyggnad (figur 

6). Den viktigaste skillnaden mellan grupperna är att kontrollgruppen ger 

utvecklingsprojektens betydelse för företagets marknadskompetens bättre betyg. 

Figur 6: Utvecklingsprojektens betydelse för företagets kompetens 

Ökad tillgång och bruk av 

avancerad 

produktionsteknologi 

Kontrollgrupp 


Ökad kompetens inom 

organisation och ledning 

Ökad kompetens inom 

produktionsprocesser/rutiner 

Ökad marknadskompetens 

Ökad kompetens bland 

produktutvecklingspersonal 

Ökad kompetens bland 

produktionspersonal 

1 2 3 4 5 6 7 

Ingen 

betydelse 

Poäng 

Mycket stor 

betydelse 

Utveckling av nätverk och samarbetsrelationer till andra företag var ett viktigt syfte med 

konsortieprogrammet. Också här har vi bett företagen betygsätta programmets betydelse för 

företaget, där värde 1 betyr ”ingen betydelse” och värde 7 betyder ”mycket stor betydelse”. 

Av figur 7 ser vi att företagen ger ett medelbetyg på den punkten. Företagen som har deltagit i 

konsortiet uppger att de i större grad än företagen i kontrollgruppen har skapat sig ett större 

företagsnätverk regionalt och nationellt. Kontrollgruppen uppger att de har skapat sig ett 

större internationellt företagsnätverk. Varför det är skillnader här är svårt att förklara, men det 

kan hänga samman med företagens branschsammansättning i urvalet. Som utgångspunkt är 

det viktigt att nätverksarbete inte skapar inlåsningseffekter i det lokala eller nationella, utan 

bidrar till en koppling av de lokala med de internationella (globala) kunskapsnätverk som ens 

kunder och konkurrenter är en del av (”glokaliseringsstrategier”). 

På frågor kring nätverk och samarbete generellt, svarar en stor majoritet av företagen att deras 

nätverk har blivit större under de senaste åren och att det används oftare. Här är det en 

signifikant skillnad mellan konsortiemedlemmarna och kontrollgruppen, där medlemmarna i 

42

högre utsträckning svarar bekräftande på frågorna – något som kan tolkas som ett positivt 

resultat av programmet. De deltagande företagen ser också, i större grad än kontrollgruppen, 

företagets styrelse som en betydelsefull nätverksresurs. 

Figur 7: Utvecklingsprojektens betydelse för företagets nätverk 

Mycket stor 

betydelse 

7 

6 

Har skapat större nätverk till företaget … 


Kontrollgrupp 

5 

Poäng 

4 

3 

Ingen 

betydelse 

2 

1 

… regionalt … nationellt … internationellt … inom forskning 

Idealt syftar offentliga utvecklingsprogram till att insatsen i företagen skall ge ökad 

sysselsättning. Telefonundersökningen visar att det inte finns någon skillnad mellan 

stödföretagen och kontrollgruppen när det gäller sysselsättningsutvecklingen. Även om det 

från myndigheternas sida skulle vara önskvärt att sysselsättningsutvecklingen är positiv (ökar) 

är detta nödvändigtvis inte en indikator på succé för företagen. Utvecklingsprojekten kan 

exempelvis främja effektiviteten och därmed reducera antalet anställda. Antal anställda är 

därmed inte en bra indikator på konsortieprogrammets effekt. 

Värderingar och slutsatser 

Konsortieprogrammet skall, när det värderas på företagsnivå, utvärderas i förhållande till om 

det har lett till mer tillämpad FoU, om det har lett till nätverksbyggande med 

kunskapsorganisationer och om det har bidragit till företagsutveckling i de tre stödområden 

till vilka de statliga medlen allokerades (jfr. NUTEK inbjudan 1994-04-19). Vi kan 

konkludera med att konsortiedeltagarna svarar positivt på frågor om programmets betydelse 

på dessa områden. Men det finns små skillnader mellan konsortiedeltagare och 

kontrollgruppen när det gäller ökad användning av FoU. Detta kan tolkas som om det skett en 

positiv utveckling generellt sett, och att det är svårt att urskilja konsortieprogrammets bidrag 

från den allmänna utvecklingen. 

Det finns dock indikationer på att typen av kontakt är något olika mellan konsortiedeltagarna 

och företagen i kontrollgruppen. Kontakterna mellan företagen inom konsortierna har 

43

förstärkts och bidragit positivt till utveckling av regionala nätverk. Företagen har engagerat 

sig i styrningen av konsortierna. Likaså har kontakterna med kunskapsleverantörer förstärkts. 

Det förefaller ha skett ett nätverksbyggande till kunskapsorganisationer som inte fanns 

tidigare. Det verkar som om konsortiedeltagarna har haft en annan typ av samarbete med 

kunskapsleverantörerna. De tycks i större grad än företagen i kontrollgruppen ha fokus på ett 

mer substantiellt samarbete som bl.a. är knutet till användning av laboratorier och interaktion 

med forskare. 

Vår kvantitativa analys visar således sammanfattningsvis, att programmet tycks ha haft en 

viss additionalitet. Man har med detta program nått många företag som annars inte skulle ha 

genomfört utvecklingsprojekt. Man har också bidragit till att skapa vilja i företagen till att 

fortsätta denna typ av utvecklingsprojekt. Med bakgrund i de data som inhämtades i 

telefonundersökningen, konkluderar vi därför med slutsatsen, att de utvecklingsprojekt som 

initierades av programmet för företagskonsortier, har haft en viss positiv effekt för de 

deltagande företagen. Det är särskilt värt att notera den positiva effekt som 

konsortieprogrammet ser ut att ha haft för mikroföretagen. 

44

Kapitel 4 

Kvalitativ utvärdering av programmet på 

företagsnivå 

Detta kapitel är en sammanfattning av vår kvalitativa utvärdering av programmet på projektoch 

företagsnivå. Grundmaterialet för denna del av utvärderingen återfinns i bilaga 3. Egentligen 

kan man säga att vi här sammanfattar fyra utvärderingar: (1) Resultat mot programmål; 

(2) Programmål mot företagsmål; (3)Resultat mot företagsmål; (4) Halvtidsomdömen mot 

slutomdömen. Vi avslutar kapitlet med ett antal frågor som aktualiseras genom dessa 

utvärderingar. Det rör sig framför allt om frågor angående styrning av ett program som 

NUTEKs företagskonsortieprogram. 

Inledning 

Som vi nämnde inledningsvis handlar den idealtypiska modellen för en utvärdering om att 

man först skall jämföra något med något annat, och att man sedan skall värdera den 

observerade skillnaden. Den vanligaste formen för programvärdering är att jämföra uppnådda 

resultat med uppställda mål. Det är alltså vad vi gjort i kapitel 3. 

Men det är inte självklart att man skall jämföra just resultat mot programmål. Det finns skäl 

för att göra andra jämförelser. Det är t.ex. heller inte alldeles självklart att programmål och 

företagsmål har varit identiska under hela programtiden. I flera konsortier har de egna målen 

förändrats med tiden därför att marknaden, konkurrenterna, underleverantörssystemet, 

dollarkursen eller något annat har förändrats. Det finns alltså skäl att utvärdera konsortierna 

vad gäller dels resultat mot programmål, dels resultat mot egna företagsmål. Det är dessutom 

intressant att just jämföra de dynamiska företagsmålen mot de statiska programmålen. 

Ytterligare en intressant jämförelse kan göras mellan halvtidsutvärderingens resultat per 

konsortium och slutresultatet för vart och ett av konsortierna. Som framgår av bilaga 3, där 

det finns ett faktablad för vart och ett av de 22 startade konsortierna, finns det korta och 

pregnanta halvtidsomdömen för varje konsortium. Dessa kan jämföras med våra egna 

omdömen fyra år senare. 

Box 4:1. De 22 konsortierna och deras huvudsakliga regionala hemvist 

Nr Namn Huvudsaklig regional hemvist 

1 Avancerad kallformning Värmland, Örebro län 

2 DEPLEX Värmland, Örebro län 

3 SKILL Kalmar län 

4 GJUTIT Åtta län över hela landet 

5 Industriell miljöteknik (KIMA) Västernorrland 

6 Integrerade sätessystem Kronoberg, Skåne, Västra Götaland 

7 Verkstadssektorn för rostfria produkter Dalarna 

8 Komp.utvecklingsprogr. för smidesindustrin. Sju län i mellersta Sverige 

9 Kompositföretag i samverkan Västerbotten, Norrbotten 

10 Komp.utv. i tillverkningsindustrin i Jämtland Jämtland 

11 Logistikutv i mellansvenska och Norrlandsföretag Halland, Södermanland,Västernorrland 

12 Miljökravanpassade färg och lacksystem för träindustrin Fem län i södra Sverige 

13 Mineralteknisk utveckling Tretton län över hela Sverige 

14 Stålgruppen i Dalarna Dalarna 

15 VERCTEC Kronobergs län 

16 Svetsning med laser i produktion Sex län i norra Sverige 

17 Systemleverantörsproj. för underlev. till Volvo PB AB Blekinge, Västra Götaland 

18 TKFIN Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland 

45

19 Teknikutveckling från råvara till färdig produkt Gävleborg 

20 Träindustrin i Kalmar Kalmar län 

21 Trävision Norr 2000 Norrbotten, Västerbotten, Täby 

22 Framtagningsprocessen för formade verktyg Fem län över hela landet 

Det säger sig emellertid självt att den här typen av jämförelser bara kan göras med kvalitativ 

metod, dvs. i första hand med personliga intervjuer och genom subjektiva bedömningar och 

värderingar. Ty i en utvärdering skall skillnaderna alltså också värderas. I kapitel 2 har vi 

diskuterat värdeteori och värdeförskjutningar. Vår egen värderingsposition är, som vi då 

närmare redovisade, värderealistisk och värdepluralistisk. I just det här sammanhanget 

innebär det främst att vi anser att ett bra utfall i ett konsortium inte självklart är jämförbart 

eller ens förenligt med ett bra utfall i ett annat konsortium. Men det kan vara bra på respektive 

ort, i respektive situation, osv. Om de intervjuade i ett visst konsortium således anser att 

resultatet av verksamheten är bra, så är detta ett reellt positivt värde, vare sig det avviker från 

avsikten med programmet eller inte. Värderingar i det här kapitlet handlar alltså om såväl våra 

som de intervjuades subjektiva bedömningar av något som måste accepteras som reella, men 

oftast lokala, värden. 

Den kvantitativa utvärdering vi gjort avser alltså i allt väsentligt resultat mot mål, och då 

baserad på data insamlade genom telefonintervjuer med företag som deltagit i programmet. 

Fördelen med den här formen av datainsamling är naturligtvis att alla intervjuade får samma 

frågor. Idealiskt kan svaren alltså jämföras. Problemet är att de intervjuade använder olika 

personliga värdeskalor, t.ex. när de uppger att något fungerat mindre bra. Den kvalitativt 

inriktade utvärderingen, å andra sidan, kan komma närmare var och en av de intervjuade och 

få fram mer nyanserade svar. Men de intervjuade är färre och svaren är uppenbarligen ofta 

inte jämförbara. Trots det måste vi försöka få en bild av helheten. Sammanfattningsvis: De 

kvantitativa och kvalitativa undersökningarna kompletterar varandra. 

Resultat mot programmål 

Kompetensutveckling var huvudmålet för företagskonsortieprogrammet. Men 

kompetensutvecklingen i konsortierna har varit av mycket varierande slag. Inom ett och 

samma konsortium kan ett projekt ha varit lyckat, medan ett annat helt misslyckats. Inom hela 

programmet finns också hela skalan representerad, alltifrån ett par konsortier där det över 

huvud taget inte har ägt rum någon kompetensutveckling till tre á fyra konsortier som 

framstår som mönsterexemplariska. 

Här framstår också begreppet ”kompetensutveckling” som något komplicerat i ett 

utvärderingssammanhang. Kompetensutveckling är (alltför) lätt att definiera när den anordnas 

i kurser för personal. Den blir svår att definiera när den sker som t.ex. ”learning-by-doing”. 

Flera konsortier fick kritik i halvtidsutvärderingen för att de ägnade sig mer åt 

produktutveckling än åt kompetensutveckling. Men produktutveckling kan naturligtvis ske 

som ”learning-by-doing”. Kompetensutveckling kan också ske som s.k. interaktivt lärande, 

t.ex. lärande mellan företaget och dess underleverantörer. Detta finns det flera exempel på 

bland konsortierna. 

I målet för konsortieprogrammet utgjorde ”nätverksbyggande” både ett mål i sig, och ett 

medel för kompetensutveckling. Även här finns konsortierna spridda över en skala som 

omfattar allt från totalt misslyckande till framgångsrika nätverksbildningar. Några särskilda 

observationer är dock på sin plats. För det första är det påtagligt att företag som inte tidigare 

46

har samarbetat har haft svårt att bilda nätverk. Även om mycket drivande konsortieledare för 

en tid har kunnat åstadkomma tillsynes framgångsrika nätverk, så har dessa lösts upp så snart 

konsortiet avslutats och/eller konsortieledaren gått över till annan verksamhet. Å andra sidan 

har företag som tidigare samarbetat haft lätt att bilda konsortienätverk, oftast för att de redan 

utgjort en del av ett mer eller mindre formaliserat nätverk (t.ex. Sydpoolen-nätverket i 

Småland). Det samlade intrycket är att ”nätverksbyggande” tar mycket lång tid och att de fem 

år som konsortieprogrammet pågått är en alldeles för kort tid. Å andra sidan kan man också 

fråga, och det skall vi diskutera mer utförligt senare, i vilken utsträckning offentliga program 

för att ”bygga” närverk bland företag över huvud taget är realistiska, om ens möjliga. 

För det andra tycks nätverksbildning mellan företag och högskolesystem vara ännu svårare. 

Det finns visserligen exempel på framgångsrik nätverksbildning mellan dessa i ett par 

konsortier, men motsatsen är i det närmaste legio. Små företag i traditionella branscher med 

liten andel högutbildade, t.ex. trämanufaktur, tycks ha särskilt svårt att gå in i relationer som 

leder till kunskapsbildning tillsammans med FoU-systemet. Med ett generellt undantag. Och 

det är s.k. ex-jobb. Studenter har i ett flertal fall utfört sina examensarbeten i små och 

mellanstora konsortieföretag, och då med positiva effekter för alla parter. Annars har 

”nätverksbildning” i den mån den förekommit mellan företag och FoU-system oftast byggt på 

gamla ”personliga kontakter”, ofta med en enda framstående och drivande forskare. När 

denne övergått till annan verksamhet har ”nätverket” upphört. 

Den fråga som omedelbart anmäler sig är i vilken utsträckning program av det slaget är 

styrbara: Hur skall man över huvud taget minska gapet mellan avsikter och effekter? Vi 

återkommer till dessa frågor i kap. 5-7. 

Programmål mot företagsmål 

Jämför man målen för företagskonsortieprogrammet med de mål som företagsgrupperna förde 

fram i sina ansökningar så framstår en rad signifikanta skillnader. 

För det första var företagsmålen mer konkreta än programmålen, naturligt nog. Men det 

innebar omedelbara gränsdragningsproblem. Vad skulle räknas som kompetensutveckling? 

Vad skulle räknas som nätverksbyggande? Även med en snäv tolkning av begreppen ledde 

detta oundvikligen till en ”utspridning av programmet” i meningen att det blev ganska mycket 

som NUTEK i sitt urvalsarbete måste räkna som kompetensutveckling och nätverksbyggande. 

För det andra är det påtagligt att företagsmålen inkluderade verksamhet med företag som inte 

enbart låg i de tre regionalpolitiskt prioriterade områdena. Och så såg verkligheten naturligtvis 

ut. En grupp företag i det prioriterade sydöstra Sverige, t.ex., som var ”som gjorda” för det 

regionalpolitiskt inriktade företagskonsortieprogrammet kunde inte exkluderas p.g.a. att de i 

sin ansökan också hade med ett eller par företag som låg i västra Sverige. 

För det tredje var företagsmålen mer konkreta än programmålen i den meningen att de i stort 

satte försäljningsutveckling, produktutveckling, produktionsutveckling, marknadsutveckling, 

osv. före kompetensutveckling och nätverksbyggande. För ett företag är detta naturligtvis 

självklart, åtminstone i ett tillverkande företag. Och företagskonsortieprogrammet vände sig 

enbart till sådana. I ett samhällsperspektiv däremot, och särskilt under 80- och 90-talen då 

kunskap lanserades som den viktigaste produktionsfaktorn i ekonomin, var det lika självklart 

att sätta kompetensutveckling, dvs. ”själva förutsättningen för ekonomisk tillväxt”, före det 

enskilda företagets partikulära mål. 

47

För det fjärde startade programmet på våren 1994 under förutsättningen att staten skulle stå 

för maximal hälften av kostnaderna i konsortiernas olika projekt, företagen skulle stå för 

resten. Snart stod det emellertid klart att detta inte var förenligt med EUs konkurrensregler. 

De facto kom statens andel att som mest uppgå till drygt 37% i konsortierna. Detta innebar 

naturligtvis att företagen i det löpande konsortiearbetet hade ett moraliskt försteg framför 

staten när det gällde att prioritera verksamhetens inriktning. 

För det femte har det konkreta och partikulära alltid ett försteg framför det abstrakta och 

universella när det kommer till utvecklingsarbete på en plats. Företagsmål kommer således 

alltid före programmål. Men företagsmålen har varit olika i de olika konsortierna. 

Sammantaget innebär detta att företagskonsortieprogrammet med tiden innehållsligt har 

”spritts ut” mer och mer. Att styra programmet mot målet har m.a.o. blivit svårare och svårare 

för varje år som gått. 

Resultat mot företagsmål 

Enligt logiken i resonemanget så här långt borde företagen således vara mera nöjda med 

resultat i förhållande till sina egna mål än i förhållande till programmålen. Här finns 

emellertid en fälla. Företagens mål så som de är formulerade i ansökningshandlingarna är utan 

tvivel formulerade för att ligga så nära programmålen som möjligt (dvs. egentligen NUTEKs 

kriterier för att komma i fråga för deltagande i programmet; se mer om detta i kap 5). Men när 

man väl blev antagen så har man uppenbarligen dels arbetat pragmatiskt/flexibelt i 

förhållande till sina mål, dels varit tvungna att anpassa sig till omvärldsförändringar av olika 

slag. Företagens reella mål kan alltså som regel inte antas vara desamma som de mål som 

angivits i ansökningshandlingarna. 

Här är vi således åter inne på frågan om styrning av programmet. Det är då fråga om styrning 

på tre nivåer, nämligen konsortieledningarnas styrning av de enskilda konsortierna, NUTEKs 

operativa styrning av hela programmet och regeringens strategiska styrning av 

regionalpolitiska resp. näringspolitiska satsningar av det här slaget. 

Konsortieledningarna har uppenbarligen haft olika ambitionsnivåer, olika förmåga och olika 

förutsättningar i övrigt. Vårt huvudintryck är att konsortieledarna har prioriterat pragmatisk 

och flexibel ledning. Det vill säga, företagens (ibland något eller några företags) framgångar 

har fått gå före konsortiets och programmets. I några fall har konsortieledarna ansetts vara 

eldsjälar. Ibland har detta lett till succé och i några få fall till fortsatt verksamhet även efter 

konsortiets formella upphörande, oftast har dock ”luften gått ur konsortiet” så snart eldsjälen 

gått över till annan verksamhet. 

NUTEKs operativa styrning av hela programmet skall vi diskutera ingående i kap. 6. Här 

räcker det med att säga att NUTEKs programoperatörer har varit mycket lyhörda mot 

företagen. Vi säger detta med uppskattning, således utan kritik eller ironi. Samtidigt innebär 

emellertid denna lyhördhet att programmet i förhållande till sina ursprungliga mål 

oundvikligen har blivit alltmer ”spretigt” vartefter tiden gått. 

48

Halvtidsomdömen mot slutomdömen 

Om man då jämför Temaplans halvtidsomdömen om de enskilda konsortierna med våra egna 

omdömen fyra år senare så är det påfallande att NUTEK från hösten 1997 i mycket liten 

utsträckning har kunnat påverka konsortierna att ändra kurs och styra in mot de centrala 

programmålen. Tvärtom verkar det som om de tidiga åren i konsortierna, dvs. från hösten 

1994 till våren 1997 har varit avgörande för verksamhetens utformning. Bara i ett fall som vi 

kunnat upptäcka tycks halvtidsutvärderingen har spelat roll för kursändring i konsortierna; i 

ett konsortium fick man igång ett kompetensutvecklingsprogram först under 1998. I ett par 

andra fall, men de har inte med halvtidsutvärderingen i sig att göra utan med andra 

förhållanden, har verksamheten radikalt ändrat riktning; i ett fall lades konsortiet ned, i ett 

annat fusionerade ett antal företag inom konsortiet, i ytterligare ett annat fall ”hamnade” all 

konsortieverksamheten i ett helt nytt och snabbväxande företag. I övrigt har konsortierna 

fortsatt på sina redan tidigt inslagna spår, vare sig de varit framgångsrika eller mindre 

lyckade. 

Frågor om styrning 

Huruvida programmet efter halvtidsutvärderingen skall betraktas som normalt, misslyckat 

eller lyckat beror bl.a. på hur man bedömer styrbarheten i ett komplext socialt system. Det 

beror också på vad man skall kräva av de olika nivåerna, dvs. av konsortienivån, av 

programhanteringsnivån (NUTEK) och av policynivån (departementet). Dessa styrfrågor skall 

vi nu utveckla närmare i följande tre kapitel. 

Men därutöver aktualiseras frågan om utvärdering av ett program av det här slaget. Räcker det 

med en halvtidsutvärdering tre år efter programstart, och en slututvärdering ytterligare fyra år 

senare? En halvtidsutvärderingen kan vara korrektiv, dvs. den kan användas som ett 

styrinstrument. Men slututvärderingen (ex post) kan bara användas som styrinstrument i 

förhållande till andra program. Idag används ofta även för-utvärdering (ex ante) och formativ 

(löpande eller lärande) utvärdering i program som detta. Vad har de för styregenskaper? I det 

sammanhanget talar man i Norge slutligen också om ”følgeforskning”. Vi kommer att 

diskutera dessa utvärderingsformer och följeforskning i det följande. 

49

Kapitel 5 

Programmet och dess genomförande 

I det här kapitlet ser vi närmare på idén med företagskonsortieprogrammet, mot vilken 

bakgrund det tillkom, hur det ”sjösattes” och hur företagen tog emot det. Vi diskuterar 

särskilt ingående den idealmodell och strategi som arbetsmarknadsdepartementet uttryckte i 

direktiven för programmet. Vi för sedan en principdiskussion kring programmets start och då 

med utgångspunkt från ett av de konsortier som särbehandlades därigenom att departementet 

redan givit dem klartecken innan NUTEK gått ut med inbjudan och satt igång urvalsarbetet. 

Diskussionen mynnar bl.a. ut i förutsättningar för att bygga nätverk och styra komplexa 

sociala system. Vi redovisar och diskuterar sedan NUTEKs lägesrapportering till Regeringen 

och departementet. Vi konstaterar att avrapporteringen var sparsam från NUTEKs sida 

medan kommunikationen från departementets sida var nära obefintlig. Som kontrast till den 

glesa kommunikationen mellan NUTEK och departementet visar vi avslutningsvis, med hjälp 

av citat ur besöksprotokoll, att kommunikationen mellan konsortierna och NUTEK var desto 

tätare. 

Inledning 

I maj 1997 påpekade alltså Temaplan AB i sin halvtidsutvärdering, att det i direktiven till 

NUTEK fanns en ”idealbild” för hur ett konsortium skulle fungera. En sådan bild för ett 

konsortiums funktionssätt bör ju rimligen förstås som en bild av det ideala sättet att nå de 

uppsatta målen, dvs. detta handlar i så fall om den ideala strategin för programmet. 

Begreppet strategi kan då enkelt definieras som ’disposition av tillgängliga medel för att nå 

uppsatta mål’. 

Nå, och för det första, frågan är nu om det verkligen fanns en ”idealbild” i direktiven till 

NUTEK, dvs. en ideal strategi, och i så fall hur denna strategi mer i detalj såg ut? Och om där 

fanns en sådan ideal strategi blir nästa fråga hur NUTEK förstod direktiven och hur man i 

praktiken försökte förverkliga strategin? För det tredje gäller det att undersöka vilken praktisk 

betydelse denna strategi har haft, och om, och i så fall varför, företagen med få undantag 

valde att inte acceptera den, vilket Temaplan ju faktiskt rapporterade i halvtidsutvärderingen. 

För det fjärde reser detta frågan vilken strategi (strategier) företagen istället förverkligade, om 

de nu alltså inte accepterade ”idealbilden”? Och för det femte och slutligen måste vi 

undersöka hur NUTEK hanterade konsortieföretagens ”egna” strategier. Vi skall emellertid 

börja med en kort beskrivning av den situation som föregick regeringens direktiv till NUTEK 

i februari 1994. 

Situationen i stort 1993/94 

Det är viktigt att komma ihåg att Sverige i början av 1990-talet gick igenom en ekonomisk 

kris av sällan skådat slag. BNP visade negativ tillväxt tre år i rad: minus 1,1% 1991, minus 

1,7 % 1992, och minus 1,8% 1993. De här åren fick vi bekanta oss med begrepp som 

”bankakut”, ”skenande statsskuld” och med en ränta som riksbanken i sina försök att rädda 

kronan höjde till svindlande 500%. Under de här åren skedde också kraftiga 

strukturförändringar i svenskt näringsliv. I prop. 1993/ 94:10, ”Bygder och regioner i 

50

utveckling” (framlagd i mars 1994) påpekades att sysselsättningen ”under de tre senaste åren 

har minskat med ungefär 600.000 personer. Nedgången inom industrin har bidragit till att 

gamla industriregioner drabbats särkilt hårt …”. När NUTEK i början av 1994 fick uppdraget 

att börja planeringen för företagskonsortieprogrammet trodde man visserligen tämligen 

allmänt att läget snart skulle ljusna, men det kunde man naturligtvis inte vara säker på. Först 

senare visade det sig att konjunkturen verkligen vände, och 1994 kom BNP att visa på plus 

4,1%. 

En annan aspekt på det tidiga 90-talet är att man i närings- och regionalpolitiken vid den här 

tiden talade mycket om kunskap och kompetensutveckling som den avgörande faktorn för 

ekonomisk tillväxt. Detta är de facto höjdpunkten för begreppet ’kunskapssamhället’, ett 

begrepp och ett ideal som hade nått Sverige i början av 1980-talet. I prop. 1992/93:170, 

”Forskning för kunskap och framsteg”, sade regeringen t.o.m. att ”kunskap är på väg att bli 

den viktigaste produktionsfaktorn inom näringslivet”. Det vill säga, trettiofem år efter det att 

Abramowitz, Solow och andra neoklassiska ekonomer i USA hade lanserat restfaktorteorin 

blev den nu alltså åberopad i en regeringsproposition. Begrepp som ’kunskapsspridning’, 

’kunskapsförsörjning’ och ’kunskapsöverföring’ stod i centrum för den offentliga retoriken. 

Kunskaps sågs som en struktur och som ett objekt, och som något som så effektivt som 

möjligt borde överföras och spridas från företrädesvis universitet och högskolor till små och 

mellanstora företag. Man talade ännu inte mycket om lärande som process. Evolutionära och 

institutionella ekonomer och geografer hade ännu inte kommit i ropet. Begrepp som ’den 

lärande organisationen’ och ’den lärande ekonomin’ hade i början av 90-talet visserligen redan 

lanserats i vetenskapssamhället, men de hade bara i enstaka fall nått den politiska sfären. 

Detta gäller i ännu högre grad det processuella och systemorienterade begreppet ’innovation’ 

så som vi idag har börjat känna det. När regeringen sålunda lade fram prop. 1993/94: 177, 

”Utbildning och forskning. Kvalitet och konkurrenskraft”, föreslog man visserligen ”innovationsbefrämjande 

åtgärder”, men man avsåg då mest stöd till uppfinnare och man talade om 

prototyper och testanläggningar, o.dyl. 

Nej, kärnan i den doktrin som fortfarande i början av 90-talet dominerade bland departement 

och myndigheter gick istället ut på att sambandet mellan vetenskap och teknologi var 

strukturellt och enkelriktat: Vetenskapen var "sändare" och företagen "mottagare”. 

Kunskapsproduktion i FoU-systemet framstod som den avgörande faktorn för nationens 

välstånd och framgång. I prop. 1991/92: 92 och prop. 1992/93:171 preciserade regeringen hur 

löntagarfondernas tillgångar skulle utskiftas och koncentreras till strategisk forskning. 

Och ändå fanns tecken på att man i början av 1990-talet försiktigt började fjärma sig från den 

linjära utvecklingsidén. Ett sådant tecken var det uppflammande intresset för begreppet 

’aktörsorienterade nätverk’. Plötsligt blev ”nätverk” lösningen på många problem. Man 

började diskutera systemeffekter i nätverk, företrädesvis i företagsnätverk, men alltså också i 

nätverk mellan företag och universitet/högskolor. Det är i det här perspektivet man skall se 

inrättandet av teknikbrostiftelserna. Andra konkreta exempel på intresset för nätverk är studier 

som ERU vid den här tiden gjorde åt dels dåvarande industridepartementet, dels 

arbetsmarknadsdepartementet. I både ”Infrastrukturens regionala effekter” (Ds 1991:55) och 

”Gnosjö-fenomenet” (Ds 1992: 91), men särskilt i den senare, tas nätverk och närverksteori 

upp som centrala förklaringsfaktorer till regional utveckling. I den i huvudsak kvantitativt 

inriktade studien av Gnosjö skriver dock ERU-forskarna att ”det kanske mest förvånande av 

allt […] är att företagen i studien endast i liten utsträckning samarbetar med andra företag och 

att samarbeten med andra företag i Gnosjöregionen nästan helt saknas”. Det vill säga, man 

fann inte de ”länkar” mellan företagen i Gnosjö som man trodde att man skulle finna. Detta 

51

kan ses som ett exempel på den ”enklare” systemteori med fokus på det enskilda företaget och 

dess ”länkar” till omgivningen som använts inom framför allt företagsekonomin. 

Forskarnas förvåning kan också ses som ett exempel på att begreppet nätverk redan hade 

reducerats till en ”black box”. Nätverk sågs på sin höjd som ett tvådimensionellt system av 

länkar och noder, ungefär som Stockholms tunnelbanenät. Man tänkte sig rätt allmänt att 

information och kunskap kunde skickas omkring i nätet, från station till station och ut på nya 

linjer via knutpunkter i nätet. Men orden ”aktörsorienterade nätverk” syftar inte i första hand 

på dessa ”enkla system” utan snarare på vad vi ovan har benämnt komplexa, dynamiska och 

icke-linjära sociala system. Ett komplext system kan således inte reduceras till ett 

tvådimensionellt nätverk. Och som vi påpekat ovan är detta förmodligen orsaken till att så 

många av 80- och 90-talens kunskapsoch teknologiöverföringsprogram har misslyckades, 

dvs. man närmade sig små och mellanstora företag som om det handlade om att skjutsa 

omkring kunskapen på vagnar i ett trafiknät. Men varje element i ett komplext system 

representerar bara en del i ett relationsmönster tillsammans med många andra element såväl 

inom som utom systemet. Kunskapen i systemet finns således inte representerad i det enskilda 

elementet, alltså vare sig i t.ex. en forskningsinstitution eller i ett företag, utan i hela (det 

lokala, regionala eller nationella) systemets dynamiska och icke-linjära relationsmönster. 8 

I en annan samtidig ERU-studie åt arbetsmarknadsdepartementet, ”Nyföretagande och 

regioner” (Ds 1992:79), ges just en sådan komplex bild av vad som inryms i begreppet 

nätverk. Författarna (Johannisson och Bång) hävdade nämligen, att ”de olika överlagrade 

nätverk som, formellt och informellt, ’organiserar’ regionen” har olika karakteristika, dvs. 

nätverk är både stratifierade och dynamiska, på såväl individ- som institutionsnivå. De 

diskuterade emellertid också föreställningen, att det egentligen inte är ett centraliserat 

samhälle och näringsliv som driver utvecklingen, utan att den stället drivs av ”ett 

decentraliserat nätverk av småföretagsdominerade mindre samhällen”. Här snuddade 

författarna alltså vid principer för sådana stratifierade nätverk som vi idag kallar lokala och 

regionala innovationssystem, eller kluster, och som allt oftare definieras som komplexa, 

självorganiserande och dynamiska. Man antar också idag, att i den mån sådana system eller 

nätverk över huvud taget kan påverkas från central håll så måste det ske med komplexa 

resurser. Vi återkommer flera gånger i det följande till detta antagande. 

Den specifika situationen 

Det finns också några specifika omständigheter som vi måste redovisa. För det första 

initierades företagskonsortieprogrammet från arbetsmarknadsdepartementet, alltså inte från 

näringsdepartementet. Programmet borde således primärt syfta till regional- och 

sysselsättningspolitiska åtgärder, men som vi skall se finns där också ett markant 

näringspolitiskt inslag. 

För det andra fanns det under arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel ett anslag för 

regionalpolitiska stödåtgärder. Anslaget hade påförts 150 mkr som ”återföring av 

vattenkraftsvinster”. Dessa medel, som utgjorde grundvalen för företagskonsortieprogrammet, 

fick inte användas för att bygga fysisk infrastruktur, men väl för ”kompetenshöjande 

åtgärder”. 

8 I Law, J. & Hassard, J. eds. (1999); Actor Network Theory and after, Blackwell, diskuteras varför och hur 

aktörsorienterad nätverksteori skall ses som ett utflöde av komplexitetsteori. 

52

För det tredje var departementschefen bestämd på, som flera av våra informanter har uttryckt 

det, att dessa 150 mkr inte skulle få ”försvinna in i högskolesystemets stora svarta hål”. 

För det fjärde var chefen för utbildningsdepartementet lika övertygad om att dessa pengar som 

ju trots allt avsåg kompetensutveckling borde kunna komma till nytta i samband med den 

forskningspolitiska proposition som förbereddes inom hans departement. Kring detta blev det 

först het diskussion mellan departementen på tjänstemannanivå. Så småningom ”hissades” 

dock frågan och ministrarna blev så småningom, efter ”en del politisk kohandel”, ense om att 

pengarna skulle kunna användas för företagskonsortieprogrammet. 

För det femte behöll arbetsmarknadsdepartementet kontrollen över de ursprungliga 150 mkr 

även sedan NUTEK fått regeringsuppdraget att dra igång programmet. NUTEK fick alltså lov 

att hemställa om medel s.a.s. per godkänt konsortium. På så sätt kunde departementet dels 

kontrollera vilka specifika konsortier som skulle få pengar, dels i pressmedelanden meddela 

att nu hade regeringen vidtagit regional- och sysselsättningspolitiska åtgärder i den och den 

landsändan för att stödja den och den branschen. 

För det sjätte, och slutligen, var det nämligen val i september 1994. Det vill säga, NUTEK 

fick i uppdrag att dra igång förberedelserna för programmet sju månader före ett allmänt val. 

Regeringens uppdrag 1994-02-10 till NUTEK 

Så långt kontexten. Och nu till den explicita utvecklingsmodell som återfinns i en till 

regeringsuppdraget bifogad promemoria med rubriken ”Utvecklingsprogram för näringslivet i 

regionalpolitiskt prioriterade områden”. Detta är de egentliga direktiven till NUTEK. 

Promemorian innehåller två avsnitt, först ett antal utgångspunkter, och sedan uppdraget. Vi 

måste tämligen ingående granska utgångspunkterna för att rätt förstå uppdraget och därmed 

syftet med programmet. 

Promemorian inleder med att först precisera en grundläggande premiss, nämligen att för att 

expandera produktion och sysselsättning i näringslivet ”måste ny kunskap och teknik komma 

till avvändning i produkter och processer. Denna förädling och omvandling av kunskap 

förutsätter att det finns utvecklingskompetens i företagen”. Vi skall inte tidsimperialistiskt 

kritisera denna premiss, men väl fästa uppmärksamheten på två förhållanden. För det första 

slår promemorian således fast, att det är kunskap och kompetens som det hela egentligen 

handlar om. För det andra utgår den från att det är (enbart) företagen som måste ha denna 

kunskap och kompetens. Som vi visat i resonemangen ovan är detta idag en inte helt självklar 

premiss. 

Därefter går promemorian in på problembilden och nätverkstanken: ”En kompetenshöjning 

kan ske på många sätt. Allmänt sett ökar dock kraven på långt mer utvecklade nätverk för 

kunskapsförsörjning som ett led i en önskvärd uppgradering av produkter, processer och 

managementtekniker. Det handlar i mindre utsträckning om utveckling av genuint ny kunskap 

och ny teknologi utan mer om att öka användningen av känd kunskap”. Uppgraderingen, 

skriver man vidare, kan ske genom att man investerar i maskiner och utrustning, köper 

licenser, utnyttjar externa specialister via nyrekrytering av högutbildade och genom att man 

satsar på tillämpad forskning. Företagen kan alltså förvärva kunskap genom att investera i nytt 

realkapital där kunskapen s.a.s. redan finns inbyggd. Det regionalpolitiska stödet spelar en 

viktig roll i en sådan modernisering. Men, fortsätter promemorian, den internationella 

utvecklingen har gått i riktning mot ”ökat kunskapsinnehåll i industrins produkter och 

53

processer vilket ökat kravet på företagens egen utvecklingsförmåga och följaktligen även 

kompetens i företagen”. 

Promemorian preciserar alltså problemet så, att det inte räcker med att investera i maskiner 

och annat kapital där andra redan har byggt in kunskapen. Företagen måste dessutom ha 

kompetens att själva utveckla sin utvecklingsförmåga och kompetens. Detta är ett krav på 

kompetens av andra ordningen, dvs. krav på kompetens i företagen att utveckla sin egen 

kompetens. Hur detta hänger ihop med nätverkstanken gör promemorian inte alldeles tydligt, 

men frasen ”allmänt sett ökar dock kraven på långt mer utvecklade nätverk för 

kunskapsförsörjning” tyder på att man hyser uppfattningen att företagens kompetens att 

utveckla sin kompetens på något sätt förutsätter lärprocesser som involverar fler aktörer än det 

egna företaget, och framför allt externa aktörer. Som vi förstår promemorian är detta det nya, 

dvs. man föreslog inte direkt stöd till de enskilda företagen, utan åtgärder för att få igång 

lärprocesser i nätverk. 

Som vi påpekat tidigare kan man på olika sätt utifrån hantera, ja kanske t.o.m. styra, enkla 

system, t.ex. genom att tillföra olika former av ny kunskap inbyggd i maskiner. Men det går 

inte med komplexa sociala system. Sådana system kan inte i konventionell mening styras 

utifrån utan kan bara utveckla sig själva genom självorganisation. Ett strategiskt problem som 

forskare under de allra senaste åren har definierat och börjat bearbeta är därför hur man från 

centralt håll över huvud taget skall kunna påverka komplexa sociala system, t.ex. regionala 

innovationssystem. Men 1994 var detta alltså ännu inget artikulerat problem i 

arbetsmarknadsdepartementet. 

Promemorian utgick emellertid från ytterligare en premiss. Den säger att de beslut ”som 

regeringen nyligen tagit avseende den högre utbildningen och forskningen” - och här syftar 

man uppenbarligen på de ovan nämnda besluten om teknikbrostiftelserna, om 

näringslivsinriktad och nischad forskning vid de regionala högskolorna, m.m. – ”skall ses mot 

bakgrund av att kunskaper och erfarenheter – det mänskliga kapitalet – kommer att få en 

växande betydelse för landets tillväxtförmåga.” Vi skall heller inte kritisera denna premiss, 

utan bara konstatera, att idén om det mänskliga kapitalet som landets viktigaste resurs 

implicerar massutbildning, livslångt lärande, generell högskoleutbildning och många andra 

liknande begrepp som också först under senare tid kommit att prägla debatten om 

förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Promemorian var alltså tidigt ute med båda 

premisserna. 

Problemet som promemorian fokuserade på, givet denna andra premiss, var att 

”koncentrationen av kunskapsutvecklingen till ett fåtal universitetsorter innebär att det måste 

finnas vägar för kunskapsförmedling eftersom kunskapsanvändningen är geografiskt spridd.” 

Vi förstår detta problem så, att man menade att man måste hitta på sätt att utveckla kompetens 

och kunskap även i sådana företag som ligger långt från universitetsorterna. Syftet med 

promemorian var – och vi menar att här finns egentligen det innersta syftet med hela 

företagskonsortieprogrammet – att ange riktlinjerna för ”en komplettering och förstärkning i 

dessa avseenden av de förslag som regeringen redovisat tidigare”. Så vad menas med detta? 

Promemorian preciserar sig enligt följande: 

För det första dominerades näringslivsstrukturen i ”regionalpolitiskt prioriterade områden av 

branscher med jämförelsevis låg FoU-intensitet, vilket hänger samman med att produkterna är 

lågteknologiska”; här nämndes träindustrin som ett exempel. Inom dessa områden fanns också 

branscher vars FoU ”till betydande del sker inom ramen för industriforskning och inom 

54

företagen själva, t.ex. massa- och pappersindustrin och stålindustrin.” Detta leder till att 

”kunskapsspridningen till andra företag i regionerna blir begränsad”. För det andra, fortsatte 

promemorian, är avståndet till FoU-institutioner ofta stort, såväl fysiskt som mentalt. Den 

geografiska koncentrationen av forskande universitet och högskolor, industriforskningsinstitut 

och kvalificerade kunskapsföretag bidrar till att näringslivet i regionalpolitiskt prioriterade 

områden dels inte utsätts från någon särskilt stark ”push” från kunskapsorganisationer, dels att 

de har svårt att hitta lämpliga ingångar i FoU-systemet. För det tredje är andelen anställda 

med längre utbildning i allmänhet jämförelsevis låg i dessa regioner. 

Sammantaget ledde dessa förhållanden enligt promemorian till ”att efterfrågan på ny kunskap, 

såväl i form av långtidsutbildade som i form av extern specialistkunskap, är låg i 

regionalpolitiskt prioriterade områden. Från regionalpolitiska utgångspunkter behövs mot 

denna bakgrund åtgärder som ökar kunskapsspridningen och omfattningen av tillämpad 

forskning och utvecklingsarbete i näringslivet i dessa områden.” 

Innan vi nu går vidare till promemorians andra del, den som gäller uppdraget till NUTEK, är 

det nödvändigt att kort se på strukturen i dessa inledande utgångspunkter. Här förs nämligen 

ett typiskt vetenskapligt och deduktivt resonemang, ett resonemang som alltså bygger på två 

premisser, dvs. på två för-givet-tagna sanningar. Den generella premissen (sanningen) är att 

kunskap och kompetens i det mänskliga kapital som utvecklas vid universitet och högskolor 

har den helt avgörande betydelsen för ekonomisk tillväxt. Den specifika premissen 

(sanningen) är att företag i regionalpolitiskt prioriterade områden inte har denna kunskap och 

kompetens. Förklaringarna till detta är många men promemorian trycker särskilt på företagens 

geografiska och mentala avstånd från universitetsorterna. Den logiska slutsatsen av de två 

premisserna uttalas inte i promemorian, men den finns där implicit. Den går otvetydigt ut på 

att företagen i dessa regionalpolitiskt prioriterade områden kommer att gå en dyster framtid 

tillmötes om de inte på ett eller annat sätt tillförs kunskap utifrån så att de kan utveckla sin 

kompetens. Det är detta uppdraget till NUTEK gick ut på. 

Box 5:1 Hypotetisk-deduktiv metod 

Logiken i promemorian resonemang är densamma som i den mest kända av alla klassiska 

syllogismer. Generell premiss: Alla män är dödliga; Specifik premiss: Sokrates är en man; 

Logisk slutsats: Sokrates kommer en dag att dö. En viktig egenskap hos deduktiv logik är 

således att slutledningen redan finns i premisserna. Det vill säga, ingenting annat kan finnas i 

den logiska slutsatsen än sådan som redan funnits i premisserna. En viktig fråga när man 

tillämpar den här formen för logik är då naturligtvis om premisserna verkligen är sanna. Nå, 

vi skall inte ge oss in på ett vetenskapsteoretiskt resonemang om hur man med hypotetiskdeduktiv 

metod experimentellt testar sanningshalten i uppställda hypoteser och premisser. 

Men det finns också praktiska och pragmatiska aspekt på denna fråga. Man kan för det första 

inte genomföra strikta experiment med hypotetisk-deduktiv metod på samhällsfenomen och 

samhällsprocesser. För det andra, när man utgår från givna premisser i ett program som syftar 

till utveckling av komplexa, dynamiska och självorganiserande system, dvs. av hela eller 

delar av samhället, så riskerar man mycket snart att korrigeras av verkligheten. Annorlunda 

uttryckt: Logiskt deduktiva utgångspunkter för ett samhälleligt utvecklingsprogram tenderar 

antingen att bygga in en viss stelhet i programmet, och/eller att programmet börjar leva sitt 

eget dynamiska liv vid sidan av den officiella strategin. 9 

9 Det här resonemanget bygger på såväl teoretiska som praktiska studier av program som liknar NUTEKs 

konsortieprogram. Se framför allt Uhlin, Å. (1996); Kunskapens många språk. Om offentliga strategier för 

55

Nåväl, i promemorian ges NUTEK i uppdrag ”att stödja kompetenshöjande insatser i främst 

norra Sverige, Bergslagen och sydöstra Sverige. Syftet skall vara att öka företagens egen 

utvecklingsförmåga genom kunskapsprogram som finansieras gemensamt av staten och 

lokala/regionala intressenter med näringslivet som en viktig aktör.” Än en gång: Observera att 

programmet inte går ut på att tillföra företagen kunskap, utan att det handlar om att tillföra 

företagen kunskap för att utveckla sin kunskap. Detta handlar, som vi redan påpekat, om att 

utveckla kunskap av andra ordningen, vilket är ett mycket kvalificerat uppdrag eftersom 

uppdragstagaren då själv måste ha sådan kunskap om kunskap. Vidare sägs emellertid, att 

”resultatet av programmet skall kunna avläsas i ökad omfattning av tillämpat forsknings- och 

utvecklingsarbete av betydelse för näringslivet i berörda regioner men kanske framför allt i att 

länkarna till kunskapsorganisationer i andra regioner blivit starkare.” Syftet preciseras så 

ytterligare till att det gäller ”program av intresse för fler än ett företag”. Här är alltså 

nätverkstanken preciserad och exemplifierad: Flera företag skall gemensamt utveckla sin 

utvecklingsförmåga genom att utveckla länkar till kunskapsorganisationer i andra regioner. 

Dessa andra regioner är naturligtvis i första hand de s.k. kunskapsintensiva 

universitetsregionerna. 

Samfinansieringen av utvecklingsprogrammen förutsatte enligt promemorian också en 

”intresseförening” eller ett ”konsortium” i de berörda regionerna. Den slog vidare fast att det 

var av väsentlig betydelse att det var de lokala/regionala aktörerna som skulle ha ansvaret för 

att utarbeta programförslag. ”Skälen till detta är flera. Ett är att en lokal kraftsamling måste ha 

sin drivkraft lokalt. Ett annat är att det inte på förhand går att identifiera de potentiella grupper 

och program som kan uppstå.” 

Här visar sig en annan sida av idealbilden. Nyckelorden är ”lokal kraftsamling”. Detta har att 

göra med den planeringstradition som vi ovan har kallat ”social mobilisering” och som här 

närmast har kopplingar till EUs subsidiaritetsprincip och den praxis som inom unionen har 

utvecklats när det gäller regionalt utvecklingsarbete. Den avgörande frasen i promemorian är 

emellertid ”att det inte på förhand går att identifiera de potentiella grupper och program som 

kan uppstå”. Idén är alltså att tillämpa en implementeringsstrategi som är ”bottom-up ”, men 

som utgår från en ”top-down”-strategi som i sin tur deducerats från givna premisser. Den 

svåra frågan är således hur man ”uppifrån” skall hantera (’manage’) den utveckling 

”nedifrån” som en sådan strategi-mix kan leda till. Problemet kan åskådliggöras med hjälp av 

följande metafor. 

När man skall skjuta med kanon kan man innan avfyrningen beräkna krutmängd, kulbana, 

vindavdrift, osv. Det kan man göra med ytterligt sofistikerade instrument, tabeller och andra 

verktyg som alla bygger på ett antal matematiska premisser. Men när väl kulan lämnat 

kanonen kan man inte längre styra processen. Vinden kan ändra sig, målet kan flytta sig, osv. 

Men det kan också visa sig vara fel på krutet, på kulan, eller t.o.m. på någon av de 

grundläggande premisserna. Det vill säga, verkligheten tar över och processen är inte längre 

styrbar. 

Promemoriaförfattaren var naturligtvis inte omedveten om detta problem. Programmet bör 

startas genom en ”call for proposals” av det slag som NUTEK och dåvarande 

Naturvetenskapliga forskningsrådet använt i samband med ett tidigare program (de 

materialtekniska konsortierna). Promemorian lade till att man här, jämfört med det tidigare 

lärande i små och mellanstora företag. Oslo, Fafo forlag. Alternativen till deduktivt konstruerade strategier är 

induktiva eller abduktiva strategier, som dels som princip är mer pragmatiska, dels formas s.a.s. ”under gång”. 

56

programmet, dock måste observera ”att det är principen för hur kunskapsprogram utvecklas 

som är det väsentliga i sammanhanget”. Det vill säga, ”tyngdpunkten i det här sammanhanget 

är på utveckling snarare än på forskning”. 

NUTEK fick också anvisningen att i programmets inledning samverka med de nya 

teknikbrostiftelserna som genom sitt uppdrag fått möjlighet att dels fungera som kontaktyta 

till näringslivet, dels ”vara sammanhållande aktör i samband med utarbetandet av 

programförslag”. Teknikbrostiftelserna, fortsatte promemorian, kan således vara ett alternativ 

till de redan existerande organ som kan ha en sådan sammanhållande roll, ”t.ex. länsstyrelser, 

högskolor eller företag”. Och den lade till: ”Till skillnad från dessa har dock 

teknikbrostiftelserna som en av sina kärnuppgifter att vara nätverksbyggare i sådana här 

frågor.” Vi kan dock redan här konstatera att teknikbrostiftelserna har spelat en mycket 

obetydlig roll, närmast obefintlig, i företagskonsortieprogrammet. Detta hänger ihop med att 

det är synnerligen svårt att planera, implementera och styra nätverk, dvs. komplexa sociala 

system. Vi återkommer snart mer utförligt till detta problem. 

Nå, idén om nätverk och nätverksbyggande var således ett centralt element i departementets 

ideala strategi: ”NUTEK bör i sin värdering (av inkomna programförslag) framför allt fästa 

avseende vid hur omfattande ’nätverksbyggande’ som programförslagen innehåller och vilken 

kvalitet som nätverken har”. Värderingen av inkomna programförslag, skrev promemorian 

vidare, skall annars i första hand ske ”med avseende på deras näringslivsrelevans. I andra 

hand skall programmen värderas efter hur starka kopplingarna är till externa kunskapskällor.” 

En annan viktig bedömningsgrund för NUTEK skulle vara den regionalekonomiska 

betydelsen av de föreslagna programmen. Och i det sammanhanget visar promemorian något 

som i blixtbelysning dels ger besked om ”top-down”-elementet i denna ”bottom-up”-strategi, 

dels visar på hur han såg det som möjligt att uppifrån/utifrån bedöma komplexa sociala 

system: ”Bedömningen av inkomna förslag skall således ske mot bakgrund av en sådan 

värdering, dvs. [av] respektive regions kunskapsbehov, snarare än utifrån en värdering som tar 

sin utgångspunkt i nationella teknikpolitiska prioriteringar.” Idag framstår det som en helt 

orealistisk tanke, att någon uppifrån/utifrån ens någorlunda korrekt skulle kunna bedöma en 

regions kunskapsbehov. 

Slutligen, efter värdering av inkomna programförslag skulle NUTEK enligt dessa direktiv 

senast den 1 augusti 1994 till regeringen redovisa ett första förslag till beslut om tilldelning av 

medel inom en total ram om 150 mkr. NUTEK skulle också utveckla utvärderingskriterier och 

ansvara för att utvärdering av hela programmet genomfördes dels efter tre år 

(halvtidsutvärdering), dels efter programperiodens slut. 

En föreskrivande strategi 

Det råder således ingen tvekan om att det verkligen fanns en idealbild i direktiven till 

NUTEK, precis som Temaplan AB sade i halvtidsutvärderingen. Men idealet gällde inte bara 

hur ett konsortium skulle fungera, utan det skall också förstås som en strategi i stort. Och 

innan vi nu går vidare med hur NUTEK uppfattade och implementerade denna strategi är det 

nödvändigt att dels kort säga något om strategier i allmänhet, dels sammanfatta strategin i 

direktiven till NUTEK i ljuset av ett sådant generellt perspektiv. 

57

Box 5:2 Olika strategiskolor 

Traditionellt har begreppet strategi varit en helt och hållet militär domän. Strategi som centralt 

begrepp inom näringsliv och offentlig sektor växte fram först under 1960-talet. Den första 

mer sammanhängande teoribildningen (den s.k. designskolan) utmärktes av att man ansåg (1) 

att utformning av strategier måste vara en medveten tankeprocess, (2) att det är den högste 

chefen i organisationen som är strategen, (3) att designprocessen är färdig när strategierna är 

färdigformulerade och explicita, (4) att strategierna måste vara förhållandevis enkla, och (5) 

att de kan implementeras först när de är formulerade. Kritiken mot den här skolan kom 

vartefter att koncentreras på idén att strategiprocessen är en intellektuell verksamhet som hör 

hemma högt uppe i organisationen, och som således är skild från praktiken ”nere på golvet”. 

Under 70-talet utvecklades den s.k. planeringsskolan. Nu framhöll man (1) att 

planeringsprocessen bör brytas ned i ett antal delmoment, (2) att den utarbetade strategien bör 

utformas som en hierarki av huvud-, del- och substrategier, (3) att begreppen strategi, 

planering och kontroll i stort är synonyma, och (4) att strategiprocessen bör vara formaliserad. 

Särskilda strategi- eller planeringsavdelningar inrättades nu i många företag och 

organisationer. Det var också inom planeringsskolan som man vid mitten av 70-talet började 

förorda scenariotekniker, och då enligt tanken att om man inte kan prediktera framtiden så kan 

man åtminstone spekulera kring olika framtidsbilder. En annan typ av verksamhet som 

utvecklats inom den här skolan var att bygga upp strategiska kontrollfunktioner av olika slag; 

begreppet ”controller” hör hit. 

Kritiken mot planeringsskolan har inriktats på att strategiprocessen har tagits över av 

teknokrater som befinner sig lång från den egentliga verksamheten. Kritikerna menar att 

empiriska data visar att skickliga strateger är människor som inte fjärmar sig från det 

praktiska och vardagliga livet utan som tvärtom deltar aktivt i det och som har förmåga att se 

strategiska samband och mönster i all den information de s.a.s. möter ”live”. Formaliseringen 

av strategiprocessen till stabsorgan av olika slag har således lett till att gapet mellan tanke och 

handling har vuxit än mer. 

I början av 80-talet fogades emellertid nya idéer till designoch planeringsskolorna. Medan 

de båda äldre skolorna inte begränsade antalet möjliga strategier i en given situation så gick 

den centrala idén i den nya skolan – den s.k. positioneringsskolan – ut på att det givet 

företagets position på marknaden finns en rätt strategi. Och denna rätta strategi kan utvecklas 

genom analytiska kalkyler. Detta innebär att centralt placerade analytiker – liksom i designoch 

planeringsskolorna - fortfarande antogs spela den viktigaste rollen i strategiprocessen. 

Strategierna kommer således ut färdiga ur den analytiska processen, först därefter 

implementeras de. I den här andan utvecklades en rad analysverktyg av konsultföretagen. 

Boston Consulting Group’s sk ”Boston-matris” är en av de mest kända. 

Det gemensamma för de här tre s.k. föreskrivande skolorna är att strategi är något som är ett 

resultat av deduktivt och överlagt tänkande. Först tänker man ut strategierna, därefter försöker 

man implementera dem. Alternativet är de s.k. beskrivande strategiskolorna, där man 

intresserar sig för ”emergent strategies”, dvs. där strategiskt tänkande och handlande flyter 

samman i en process, och där strategiska lärprocesser ofta är resultat av självorganisation. 

Men det är de föreskrivande skolorna som har haft, och som fortfarande har, störst inflytande 

inom näringsliv och offentlig sektor. Hela detta tänkande har dessutom nära släktskap med 

neoklassisk ekonomisk teori och utgår från ett kunskapsideal med starkt fäste inom 

naturvetenskaperna. Den socialreformatoriska respektive den policyanalyserande 

58

planeringstraditionen hör till samma rationalistiska tanketradition. De beskrivande 

strategiskolorna, å andra sidan, liksom den dialogorienterade planeringstraditionen, som utgår 

från idéer om samrådsprocesser, lär- och innovationsprocesser och kulturella transformationer 

har haft svårt att bli accepterade. Som vi påpekat ovan har EU emellertid sedan länge erkänt 

subsidiaritetsprincipen, och både EU och OECD har sedan mitten av 90-talet i sina rapporter 

talat allt ivrigare om lärprocesser och lärande ekonomi. När det gäller förnyelsestrategier och 

frågan om implementering av sådana strategier står man dock idag, liksom vår 

promemorieförfattare gjorde i februari 1994, inför en dubbel paradox. Den handlar å ena sidan 

om att ”uppifrån” vilja få igång förnyelse- och lärprocesser ”nerifrån”. Den handlar å andra 

sidan – om man verkligen lyckas få tusen blommor att börja blomma – om att ändå kunna 

utöva någon slags styrning så att den centrala strategin trots allt följs, och att statens pengar 

faktiskt används i linje med de ursprungliga planerna. Denna dubbla paradox har under senare 

år allt oftare börjat formuleras som en fråga: Är det möjligt, och i så fall hur, att designa, 

planera, implementera och styra t.ex. ett utvecklingsprogram i ett dynamiskt och komplext 

socialt system? 

Sammanfattningsvis: Det är en föreskrivande strategi som vi finner i regeringens direktiv 

1994-02-10 till NUTEK; departementet är huvudet och NUTEK är handen. Direktiven 

uttrycker dessutom en delstrategi i en större strategi för hur regeringen mot bakgrund av en 

ovanligt lång och svår ekonomisk kris ville expandera produktion och sysselsättning i 

näringslivet genom massiva satsningar på ny kunskap och ny teknik. Högskolesystemet 

tillfördes nya resurser via ”utfasning” av löntagarfonderna. Kommunikationerna mellan 

högskolesystem och näringsliv skulle stärkas genom att man inrättade teknikbrostiftelser med 

uppgift att bygga nätverk Ett problem man då stod inför var att det i vissa arbetsmarknadsoch 

regionalpolitiskt prioriterade delar av landet var ett alltför stort avstånd, såväl fysiskt som 

mentalt, mellan kunskapscentra och företagen. Det strategiska syftet med det program som 

regeringen i februari 1994 uppdrog åt NUTEK att implementera och genomföra var därför, att 

täcka in även dessa delar av Sverige med ”kompetenshöjande åtgärder”. Det strategiska 

instrumentet för detta var också nätverksbyggande. Företagen skall bygga nätverk 

tillsammans med ”kunskapsleverantörer” av olika slag, t.ex. med universitet och högskolor, 

forskningsinstitut. expertinriktade konsultföretag, etc. Den formaliserade organisationsform 

som påbjöds var utvecklingsbolag eller konsortium. Staten tänkte sig ursprungligen att 

maximalt stå för hälften av kostnaderna. 10 Företagen skulle stå för resterade kostnader, 

framför allt i form av kostnader för eget arbete. 

Programmets start – en principdiskussion 

Den 19 april 1994 gick NUTEK sålunda ut med en bred inbjudan som i första hand riktades 

till företag i norra Sverige, i Bergslagen och i sydöstra Sverige, dvs. företag i de 

regionalpolitiskt prioriterade områdena. 11 Syftet med programmet preciseras i inbjudan – helt 

i linje med direktiven – till att ”främja företagens egen utvecklingsförmåga genom att dra 

nytta av den kunskap som skapas genom samarbete med andra företag, universitet och 

högskolor, forskningsinstitut, etc. Resultatet av insatserna skall kunna avläsas i ökad 

omfattning av tillämpad FoU av betydelse för deltagande företag samt nätverksbyggande till 

kunskapsorganisationer i regionen och i andra delar av landet.” NUTEK understryker också 

dels att projekt som avser enskilda företag inte ryms inom programmet, dels att ”de föreslagna 

10 Genom EUs regler för statligt stöd till företagsutveckling kom detta senare att ändrats så att staten i program 

av det här slaget får bidra med högst en tredjedel av kostnaderna. 

11 De tre prioriterade regionerna preciserades till namngivna kommuner i de tre regionerna. 

59

programinsatserna skall bl.a. inriktas mot utvecklingsarbete som rör anpassning och 

användning av forskningsresultat och kunskap inom i första hand mindre och medelstora 

tillverkande företag”. 

I denna inbjudan presenterar NUTEK också fem bedömningskriterier. Två gällde krav på rätt 

slags kunskap och kompetens för näringslivet i regionen. Två handlade om att projekten 

skulle ha en sådan uthållighet att de ledde till långsiktiga effekter och etablerade nätverk. Och 

ett kriterium gick ut på att projekten skulle ha ”påtagliga förnyelseeffekt i den regionala FoUverksamheten 

och lokala kunskapsmiljöer.” Nyckelorden var alltså kunskap, kompetens, 

uthålliga nätverk, långsiktiga effekter och påtagliga förnyelseeffekter. 

Den 27 juli samma år anmälde NUTEK till arbetsmarknadsdepartementet att man nu granskat 

273 ansökningar om planeringsanslag för att utforma slutliga programförslag. Av dessa 273 

ansökningar hade man beviljat 30 planeringsanslag á 50 tkr styck. Detta var taket för hur 

många planeringsanslag departementet sagt sig vilja bevilja. När det kom till kritan lämnade 

emellertid ytterligare 54 företagsgrupperingar in fullständiga konsortieansökningar. Våra 

informanter har berättat att antalet ansökningar kom som en överraskning för både 

departementet och NUTEK. 12 De 22 konsortier som så småningom valdes ut kom dock 

huvudsakligen från den ursprungliga 30-gruppen. 

Här skall kort nämnas att NUTEK lade ned betydande omsorg på frågan hur själva 

urvalsprocessen skulle organiseras. Man utsåg en grupp experter inom verket som fick till 

uppgift att granska ansökningarna och att välja ut dem som mest och bäst motsvarade de 

uppsatta kriterierna. Gruppen bestod av lika delar teknisk expertis och närings- respektive 

regionalpolitisk expertis. Man anordnade bl.a. hearings för att kontrollera halten i vissa 

ansökningar. 

I NUTEKs anmälan till arbetsmarknadsdepartementet den 27 juli fanns emellertid också en 

hemställan. Vad gäller fyra konsortieansökningar hemställde nämligen verket att regeringen 

skulle uppdra till NUTEK att direkt med berörda företag genomföra förhandlingar för senare 

regeringsbeslut. Det vill säga, det förefaller som om NUTEK här bedömde att 

företagskonstellationerna i fyra ansökningar omedelbart motsvarade både regeringens 

strategiska idé och de fem programkriterierna. I dessa fyra fall behövdes tydligen inga 

ytterligare programförslag, ansökningarna var uppenbarligen tillräckliga och man kunde gå 

direkt på förhandling och beslut om de sammanlagt 39 mkr i statligt stöd som det här var 

fråga om. 

Vår första antagande när vi i utvärderingsarbetet stötte på denna hemställan var att vi här hade 

fått en direkt ingång till hur man på NUTEK då uppfattade de ideala projekten, de som så till 

den grad motsvarade intentionerna i regeringens direktiv att de omedelbart kunde ges 

klartecken. Antagandet var inte långsökt. NUTEK hade trots allt avslagit 235 ansökningar och 

man hade beviljat 30 ansökningar en mindre summa för fortsatt planering. Men man hade 

alltså direkt ”godkänt” dessa fyra ansökningar. 

Vår antagande visade sig emellertid vara helt fel. Vad som faktiskt låg bakom NUTEKs 

hemställan om att regeringen måtte godkänna dessa fyra konsortier och bevilja dem de 

12 Det förtjänar att nämnas att samma reaktion inträffade några år senare i Norge när Norges forskningsråd skulle 

dra igång det s.k. REGINN-programmet. Man trodde inte att så många företagsgrupperingar skulle hörsamma 

rådets ”call for proposals” som faktiskt blev fallet. Många bedömare hade rent av trott att man inte skulle få 

några ansökningar alls. 

60

sammanlagt 39 mkr kan i förstone ses som tämligen betydelselöst. Vi menar dock att här finns 

principiellt viktiga lärdomar att vinna, särskilt mot bakgrund av den utvärderingsidé som vi 

preciserat i kap 2. 

Det var nämligen inte NUTEK som direkt godkände de fyra konsortierna. De var redan från 

början utpekade av departementet. NUTEK fick under hand besked från departementet att 

verket vad gäller dessa fyra ansökningar omedelbart skulle hemställa om uppdrag att inleda 

förhandlingar inför senare regeringsbeslut. ”Det var alltså redan te’sagt från departementet”, 

som Börje Pihlqvist (ledare för konsortiet ”Miljökravanpassade färg- och lacksystem för 

träindustrin”) uttryckte det när vi intervjuade honom. Han berättade också hur han och några 

andra företagsledare under vintern 1994 (”Jag kommer ihåg att det var väldigt kallt när vi 

träffades”) haft ett möte med NUTEK-tjänstemän på en restaurang i Gamla Stan för att 

diskutera hur ansökan skulle utformas, vilka NUTEKs kriterier var, osv. Han hade förstått att 

det var viktigt att ansökan måste vara mycket bra: ”En av NUTEK-killarna kallade vårt första 

förslag för ’ett synopsis’ och gick hårt åt det. Vi fick hjälp med att arbeta om det helt och 

hållet. Det var först långt senare som jag fick veta att det redan var te’sagt från departementet. 

Vår ordförande, Lennart Schotte, hade varit upp i departementet och snackat med 

politikerna”. NUTEKs programkoordinator Göran Friborg har till oss också bekräftat att 

”deppet låg bakom” verkets snabba hantering av dessa fyra ansökningar. 

Hur skall vi förstå detta? Det är inget ovanligt att företrädare för olika intressen uppvaktar 

regeringen. Och det är naturligtvis helt förenligt med de demokratiska spelreglerna att 

politiker lyssnar på människors krav, önskemål, synpunkter och behov. Det kan möjligen 

anses tveksamt att en departementschef griper in i ett verks myndighetsutövning. Å andra 

sidan har NUTEK i det ovan refererade fallet kritiskt granskat den blivande 

konsortiegruppens första utkast till ansökan och sett till att den när den formellt lämnades in 

motsvarade de krav som departement hade ställt upp. Nej, den allvarliga kritik man skulle 

kunna rikta mot hanteringen av detta ärende vore om det ”bakom” både uppvaktningen och 

den med NUTEKs hjälp underhand uppstramade ansökan dolde sig ett i förhållande till 

programidén irrelevant, illa planerat och senare dåligt genomfört projekt. I så fall skulle man 

kunna kritisera både departement och verk för att ha låtit sig föras bakom ljuset. Men detta var 

alltså inte fallet. Låt oss se närmare på den av de fyra ansökningarna som vi ovan refererat till. 

Miljövänliga färg- och lacksystem för träindustrin (konsortium nr 12) 

I denna ansökan ansökte 14 företag om medel för programmet ”Vidareutveckling, 

industrianpassning och industriell tillämpning av miljövänliga färg- och lacksystem för 

träindustrin.” Ansökan var undertecknad av dels professor Lennart Schotte, styrelseordförande 

i Götene International AB, Giab, dels cheferna för de 14 företag som gått samman om 

projektet. 

Projektförslaget emanerar från den s.k. Sydpoolengruppen, 25 företag inom träindustrin, som 

sedan 1988/89 i både informell och formell mening varit (och fortfarande är) ett väl 

fungerande företagsnätverk. Redan 1989 började man i detta nätverk arbeta med utveckling av 

ytbehandlingsteknologi. Våren 1993 tog man initiativ till att utveckla en referens- och 

fullskaleanläggning för att utveckla och testa miljövänliga färgsystem. Några av de direkta 

motiven för detta initiativ var att miljökraven alltmera skärpts inom ”EG-marknaden” men att 

svenska träindustriföretag som regel var för små för att enskilt bedriva FoU-verksamhet. I 

september 1993 konstituerades därför Giab med 14 delägare. Huvudmålet för verksamheten 

var ett senast i juni 1996 ha ”fått fram färg- och lacksystem som innehåller max. 5 viktprocent 

organiska lösningsmedel i industriell tillämpning”. 

61

I ansökan till NUTEK redovisades att Giab under hösten 1993 och vintern 93/94 byggt upp en 

projektorganisation, projekterat, upphandlat och installerat en fullskaleanläggning färdig att 

användas för industriella tester. Under hösten hade man också genomfört ett stort antal 

informationsträffar med bindemedels/råvarutillverkare, färgindustrier, komponentleverantörer, 

tillverkningsindustrier, parterna på arbetsmarknaden och flera offentliga institutioner. Totalt 

hade 158 personer deltagit, varav ett tjugotal från utlandet. 

I ansökan skrev man vidare, att man hade goda förhoppningar att i samarbete med ett stort 

internationellt företag nå målet med programmet. ”Företaget i fråga har en mycket stor fördel 

genom att man har ett toxikologiprogram med en årlig budget om 100 mkr”. Vidare framhöll 

man de kompetensutvecklingsinsatser som programmet syftade till; man nämnde 

erfarenhetsutbyte mellan de medverkande företagen, certifieringsutbildning för ytbehandlande 

personal i branschföretagen, samt spridning av kunskaper och kompetens till företag utanför 

nätverksgruppen. 

Ansökan avslutades med förväntade konsekvenser enligt NUTEKs bedömningskriterier: (1) 

”Merparten av deltagande företag härrör från de prioriterade [geografiska] områdena …”. (2) 

”Programmet är genom sitt grundliga förarbete, sin kraftfulla organisation och uthålliga 

konstellation (Giab) väl rustat för att bibehålla sin uppnådda position som branschens 

referenspunkt …”. (3) ”Flertalet merverkande företag har genom sitt över 5-åriga samarbete i 

Syd-poolengruppen vana vid samarbete över företagsgränserna. Detta samarbete fortplantas 

nu till medverkande FoU-organ, något som tidigare varit näst intill omöjligt för branschens 

småföretag. EN ERFARENHET FRÅN TIDIGARE NÄTVERKSARBETE KAN SÅLEDES 

FÖRSTÄRKAS YTTERLIGARE GENOM DETTA NYA NÄTVERKSARBETE.” (4) 

”Program-met syftat till att ’miljömärka’ såväl process som produkt, något som vi anser ha 

mycket hög konkurrenskraft på framtida marknader. …”. (5) ”Hela programmet, förstärkt 

med kompetensutvecklingsprogrammet för certifieringsutbildning, har mycket hög 

förnyelseeffekt för trä-branschen. …”. (6) ”Trämaterialet möter idag en växande efterfrågan 

på världsmarknaden. Detta behov har i sig en stor tillväxtpotential som […] kan få positiv 

inverkan på sysselsättningen.” 

Missivet till ansökan avslutades med orden: ”Då vi är angelägna driva projektet så intensivt 

som möjligt anhåller vi om snabbt besked. Skulle ansökan med sitt underlag ej bedömas helt 

fullständigt anhåller vi om planeringsbidrag för kompletteringar”. 

Den 1 september 1994 gav regeringen NUTEK i uppdrag att förhandla med de fyra 

ansökningsgrupperingarna (således inklusive det ovan refererade Giab-konsortiet) om 

villkoren för genomförande av programmen. NUTEK återkom i ärendet i slutet av oktober då 

man begärde förlängd tid för förhandlingarna. EES-avtalets statsstödsregler för forskning och 

utveckling innebar att departementet i december samma år var tvunget att lämna ytterligare 

riktlinjer för tillämpningen av stöd till samtliga program i näringslivet. Samtidigt (till följd av 

koordinering underhand med departementet) kunde NUTEK meddela att nu var 

förhandlingarna med de fyra avslutade. Och i februari 1995 kunde regeringen besluta att 

tillföra NUTEK 39 mkr för utbetalning till de fyra programmen, dock fick inga utbetalningar 

ske förrän EU-kommis-sionen godkänt stödprogrammen. Så skedde och de fyra konsortierna 

kunde börja rekvirera medel från NUTEK. Verksamheten hade då redan pågått en tid och hade 

så långt finansierats helt och hållet av konsortierna själva. 

62

Principdiskussion 

Vid Temaplans halvtidsutvärdering i maj 1997 var projektet ”Miljövänliga färg- och 

lacksystem för träindustrin” (dvs. Giab-konsortiet) redan avslutat. Temaplans slutkommentar 

är värd att citera i sin helhet. Kommentaren, liksom ”historien” om detta konsortium 

överhuvud taget, ställer en rad frågor på sin spets, frågor om själva idén med 

företagskonsortieprogrammet, om dess genomförande, och om denna utvärdering: 

”Först måste konstateras att de tekniska målen som konsortiet (GIAB-intressenterna) formulerat nu fullt ut 

uppfyllts. Alla NUTEK-medel är rekvirerade, projektet kan avslutas. Men man kan fråga sig om projektet 

egentligen passat in i NUTEKs konsortiesatsning. NUTEKs pengar har mer fungerat som riskkapital i en 

företagsuppbyggnad än som stöd till företags samarbete i nätverk. Dessutom är det ju så att i detta fall har 

konsortieföretagen, via Sydpoolen, redan utvecklat ett mycket väl fungerande nätverksamarbete. Givetvis har 

GIAB haft mängder med forskningskontakter under projektarbetet, bl a med Trätek, men knappast några som 

engagerar enskilda företag.” 

Så långt vi kunnat kontrollera är fakta i Temaplans kommentar i stort sett riktiga. Möjligen var 

forskningskontakterna inte fullt så många som man då lät påskina. Nu måste man emellertid 

fråga: Är detta ett lyckat eller ett misslyckat konsortium? Å ena sidan har man alltså fullt ut 

nått de tekniska mål som konsortiet själv formulerat. Å andra sidan frågar sig Temaplan om 

konsortiet egentligen passat in i NUTEKs konsortiesatsning. NUTEKs pengar har ju mer 

fungerat som riskkapital än som stöd till nätverksbyggande. Och Giab-intressenterna var 

dessutom redan ett väletablerat nätverk via Sydpoolen. Därtill hade forskningskontakterna 

varit sparsamma för de enskilda företagen. Det vill säga, Temaplan ifrågasätter om man i 

konsortiet nått, eller ens försökt nå, de två huvudmålen för hela programmet, nämligen 

kunskapsuppbyggnad och nätverksbyggande tillsammans med universitet, högskolor och 

andra ”kunskapsleverantörer”. 

Men vi vet att det inte var NUTEK som valde ut detta konsortium, det gjordes av 

departementet. NUTEK fick t.o.m. hjälpa till att anpassa ansökan så att den skulle svara mot 

de mål som departementet ställt upp för programmet. Så, är alltså detta ett lyckat eller ett 

misslyckat konsortium? 

Nu är det dags att påminna om den rumsliga fällan och det instrumentalistiska misstaget. Vi 

måste alltså skilja mellan, å ena sidan, sådana handlingar som har ett mål utanför sig själva 

och som oftast är baserade på en kalkyl som anvisar hur målet kan nås, dvs. handlingarnas 

mål ligger i det uppnådda resultatet, t.ex. nya produkter, nya marknadsandelar, osv. Å andra 

sidan har vi handlingar som inte faller under mål-medel logiken eftersom dessa handlingar i 

sig är ett mål, dvs. handlingarnas mål ligger i om de utförs i enlighet med en måttstock för rätt 

och fel. Detta handlar alltså om handlingar i det sociala fältet där rättesnöret är allmängiltiga 

normer på den plats där handlingarna utförs, t.ex., och i detta fall, i det regionalpolitiskt 

prioriterade ”möbelriket” i sydöstra Sverige. En handling har ett mål i sig om den på en viss 

plats t.ex. uppfattas som hederlig, och då alldeles oavsett om den är ändamålsenlig eller inte i 

förhållande till ett yttre mål. Vi skulle alltså begå det instrumentalistiska misstaget om vi 

reducerade handlingar av detta i grunden etiska slag till den enklare mål-medel logiken. Och 

vi skulle falla i den rumsliga fällan om vi skulle försöka pressa in de normer, förutsättningar, 

villkor, etc. som gällde för detta i huvudsak småländska möbeltillverkarkonsortium i någon 

slags rikslikare för företag i allmänhet. 

Annorlunda och mer konkret uttryckt: Enligt den måttstock för rätt och fel som gällde bland 

företagen i konsortiet gjorde man rätt som proaktivt uppvaktade departementet och underhand 

tog kontakt med NUTEK. Man gjorde också rätt som anpassade ansökan efter de officiella 

urvalskriterierna och som jämte egna satsade medel tog emot 9 mkr från NUTEK, dvs ca en 

63

tredjedel av hela satsningen. Och man gjorde rätt som satsade dess resurser på att lösa ett 

tekniskt problem som, om man lyckades, inte bara skulle bidra till att förbättra företagens 

produkter och därmed deras position på marknaden, utan som också skulle undanröja 

miljöfaror för personal, för kunder och för omgivningen i stort. Alla dessa handlingar ligger i 

det sociala fält där rättesnöret är allmängiltiga normer i det rum där handlingarna utfördes. 

Enligt dessa normer är konsortiet lyckat. Men enligt den mål-medel logik som officiellt gällde 

för programmet, och som är den logik enligt vilken Temaplan skulle halvtidsutvärdera 

verksamheten och enligt vilken vi skall slututvärdera hela satsningen, så är detta, om inte ett 

direkt misslyckat konsortium, så i alla fall ett mycket tveksamt fall. 

Det är viktigt att pressa den här analysen ytterligare ett par steg. Flera av konsortierna i 

programmet, och inte bara de tre andra konsortierna som tidigt pekades ut av departementet, 

har varit i samma läge som det småländska möbeltillverkarkonsortiet. 

Vi måste då först ställa en principfråga: Finns det ett inbyggt instrumentalistiskt misstag i 

företagskonsortieprogrammet? Ja, vi tror det. Vi tror inte det är möjligt att ”bygga nätverk” 

med mål-medel rationalitet, vilket ju regeringen egentligen förutsatte i uppdraget till NUTEK. 

Vi tror att sociala nätverk enbart kan uppstå som en effekt av handlingar vars mål inte är att 

skapa nätverk. Vi menar att sociala nätverk handlar om tillitsfulla relationer och att sådana 

uppstår över lång tid genom handlingar som i sig, och i sitt specifika sociala sammanhang, 

uppfattas som hederliga, omtänksamma, kärleksfulla, generösa, innovativa, allmännyttiga, 

ömsesidigt och legitimt egennyttiga, osv. Den senare typen av handling är dessutom speciellt 

viktig i ett näringslivssammanhang. Egennytta är en erkänt viktig drivkraft i 

affärssammanhang, men alla egennyttiga handlingar är för den skull inte legitima. Det finns 

gränser för vad som är socialt accepterad egennytta, dvs. vad som i en viss social miljö anses 

vara legitim egennytta, och detta gäller i hög grad även mellan företag som konkurrerar. Men 

det finns således en ömsesidig acceptans av legitim egennytta. Det är ömsesidigheten i detta 

accepterande av den legitima egennyttan som över tiden skapar de starka och uthålliga 

företagsnätverken. 

Box 5:3 ’Embeddedness’ 

Det här har att göra med det mycket diskuterade begreppet ’embeddedness’ (’inbäddadhet’). 

Karl Polanyi, som först använde begreppet (The Great Transformation, 1944), menade att det 

finns tre former för ekonomiskt utbyte mellan människor, och de baseras på respektive 

ömsesidighet, redistributivitet och marknadsutbyte. De två första formerna, menade han, har 

alltid varit ”inbäddade” i samhällets socio-ekonomiska och socio-kulturella väv medan den 

form för ekonomiskt utbyte som vi kallar ”marknaden” under 1800-talet slet sig loss (’disembedded’) 

från sitt tidigare institutionella kontext. Under 1900-talet skapade detta olika 

motrörelser för att återinföra (’re-embedd’) marknaden i sitt institutionella sammanhang; 

dessa former för ”återinförande” har som bekant tagit många former, alltifrån revolutionära 

och diktatoriska tvångsåtgärder (t.ex. i Sovjetunionen) till reformistisk och demokratisk 

lagstiftning (t.ex. i Sverige). I det tidiga 2000-talet kan vi se att marknaden som form för 

ekonomiskt utbyte återigen har vuxit sig stark. 

Den ömsesidiga formen för ekonomisk utbyte utgår från att värden och normer i ett givet 

samhälle föreskriver att individer som har ömsesidiga förpliktelser gentemot varandra 

beroende på deras status i familj, klan, kyrklig eller samhällelig tillhörighet, ger och tar emot 

materiella eller immateriella nyttigheter på sätt som följer traditionella mönster. Den 

redistributiva formen för ekonomiskt utbyte handlar om att normer och värden föreskriver att 

medlemmarna i ett kollektiv ger ekonomiska och andra bidrag till någon form av central 

64

organisation eller auktoritet vars uppgift det är att allokera dessa bidrag till något gemensamt 

ändamål eller att redistribuera bidrag till givarna enligt någon fördelningsnyckel som bygger 

på rättvis fördelning efter behov. Välfärdsstaten kan ses som ett exempel på redistributivt 

ekonomiskt utbyte. Ekonomiska antropologer har ett överflöd av exempel på ömsesidigt 

ekonomiskt utbyte i t.ex. fiskesamhällen runt hela Stillahavs-området. Ekonom-historiker har 

visat att t.ex. det romerska imperiet i eknomiskt hänseende byggde på en mix av alla tre 

formerna. 

Att dessa tre former för ekonomiskt utbyte verkligen existerar kan alltså inte ifrågasättas. Vad 

man diskuterar (t.ex. Granovetter 1985) är hur man skall förstå begreppet ’embeddedness’ och 

hur de tre formerna är ”mixade” med varandra i moderna ekonomier. I en nyligen gjord studie 

(Uhlin och Løvland, 2001) av fiskesamhället Båtsfjord i Nord-Norge visas t.ex. att nyckeln 

till att förstå hur det lokala innovationssystemet styrs ligger i förståelse för såväl 

ömsesidigheten, redistributiviteten som marknadsutbytet i ortens ekonomi. 

Nå, om det således förhåller sig på detta sätt, dvs. att ömsesidig och legitim egennytta är 

viktig och att sociala nätverk bara uppstår när handlingarna i sig är målet men aldrig när 

handlingarna är instrument för att bygga nätverk, ja då står vi emellertid inför ett komplext 

styrningsproblem sett från ett regeringsperspektiv. Hur skall nämligen en regeringsstrategi 

kunna utformas så att den leder till handlingar som på oräkneliga platser och i oändligt många 

olika situationer uppfattas som hederliga, tillitsfulla, osv.? Detta är en nyckelfråga för hela 

denna utvärdering. Och som vi kan se leder det enda rimliga svaret på fråga till en paradox, 

nämligen att en regering antingen måste vara närvarande i varje sådan situation för att genom 

sina handlingar visa tillit, omtänksamhet, osv, vilket naturligtvis är omöjligt av bl.a. praktiska 

skäl, eller att regeringen överlåter till aktörerna i varje situation att handla på sådant sätt att 

förhoppningsvis tillit, ömsesidig nytta osv. uppstår. Detta senare alternativ innebär dock att 

regeringen i praktiken ger upp sina möjligheter att kunna styra mot målen eftersom dessa mål 

snabbt fragmentiseras i lokala varianter efter situationsspecifika omständigheter, normer och 

värderingar. Detta andra alternativ innebär också en mycket speciell situation för de aktörer 

som operativt skall hantera regeringens strategi, dvs. i vårt fall NUTEK. Hur NUTEK i 

praktiken hanterade situationen skall vi diskutera i nästa kapitel. 

En annan fråga vi för ordningens skulle måste ställa är emellertid denna: Blev departementet 

och NUTEK ”lurade” av möbeltillverkarkonsortiet? Naturligtvis inte. Lennart Schotte 

uppvaktade politikerna. Dessa instruerade sina departementstjänstemän att instruera NUTEKs 

tjänstemän att hjälpa företagsgruppens företrädare att skriva en sådan ansökan som direkt 

kunde godkännas. Det var ingen hemlighet att de fjorton företagen som skrev under ansökan 

tillhörde ett redan väletablerat företagsnätverk. Det var heller ingen hemlighet att det 

forskningsstöd som konsortiet behövde inte fanns inom landet men väl i en stor amerikansk 

färgindustri. Allt detta var öppet och tydligt. Dessutom, i promemorian som var fogad till 

regeringsbeslutet 1994-02-10 stod faktiskt att värderingen av inkomna programförslag i första 

hand skulle ske ”med avseende på deras näringslivsrelevans. I andra hand skall programmen 

värderas efter hur starka kopplingarna är till externa kunskapskällor.” 

En tredje fråga är denna: Har NUTEK och möbeltillverkarkonsortiet tillsammans ”lurat” 

departementet? Inte heller det. NUTEKs programbeskrivning och urvalskriterier så som de 

offentliggjordes i verkets inbjudan 1994-04-19 är helt i linje med den promemoria som 

bifogades regeringsuppdraget 1994-02-10 och som vi ovan analyserat. Enligt dessa riktlinjer 

och kriterier utformades både ansökan underhand av verket och företagsgruppen i samarbete 

och startades arbetet i konsortiet. NUTEK följde sedan arbetet dels genom en resande ”con- 

65

troller”, Yngve Lindstrand, dels genom sammandragningar för alla konsortiledare, 

sammandragningar där även möbeltillverkarkonsortiets projektledare, Börje Pihlqvist, deltog. 

Nej, det hela handlar om något helt annat än konspirationer. Det handlar istället om 

dynamiken i icke-linjära och således komplexa sociala system. I vår analys ovan av den till 

regeringsbeslutet fogade promemorian har vi konstaterat, att när man utgår från givna 

premisser i ett program som syftar till utveckling av komplexa, dynamiska och 

självorganiserande system, dvs. av hela eller delar av samhället, så riskerar man snart att 

korrigeras av verkligheten. Annorlunda uttryckt: Strategier för ett samhälleligt 

utvecklingsprogram som deducerats från givna premisser tenderar antingen att leda till en viss 

stelhet i programmet, och/eller till att det börjar leva sitt eget dynamiska liv vid sidan av den 

officiella strategin. Och detta senare är vad som hände med möbeltillverkarkonsortiet. Det 

började leva sitt eget liv i förhållande till regeringsdirektiven. Något annat är naturligtvis 

heller inte rimligt att förvänta sig. Utvecklingsprojekt är inte linjära, hela poängen är att man 

lär sig, och ju mer man lär sig desto mer måste man revidera sina ursprungliga mål, och ju 

mer målen utvecklas eller förändras desto mer måste man ändra sina strategier, osv. Men 

NUTEK föll heller inte i den rumsliga fällan och gjorde inte det instrumentalistiska misstaget. 

Tvärtom: Giab-konsortiet fick med NUTEKs goda minne utvecklas enligt sin egen logik; 

vilket skulle förresten alternativet ha varit? Och som vi sett gäller detta inte bara Giabkonsortiet 

utan flera andra konsortier, ja t.o.m. flertalet. De har utvecklats icke-linjärt. Detta 

innebär att det är tveksamt om man enkelt och i konventionell mening kan säga att 

företagskonsortiet har varit lyckat. Det är åtminstone inte entydigt fallet om man enbart skall 

se på uppnådda resultat i förhållande till givna mål. Bilden blir emellertid annorlunda om ser 

programmet ur ett värderationellt perspektiv i stället för ur ett mål-medel rationellt. 

När vi skall utvärdera de enskilda konsortierna är alltså slutsatsen av den här analysen, för det 

första, att vi inte mekaniskt kan jämföra uppkomna resultat mot de mål som en gång för länge 

sedan ställdes upp på policynivå. Vi måste istället i stor utsträckning se vidtagna åtgärder och 

handlingar på konsortienivå som (dynamiska) mål i sig, dvs. ur ett värderationellt perspektiv. 

För det andra får detta naturligtvis avsevärda konsekvenser för utvärderingen på 

programhanterings- respektive policynivå. Det är sålunda tills vidare en hypotes, att NUTEK 

(genom dels sin programkoordinatoror, dels sin ”controller”) på programhanteringsnivån 

förstod och anpassade sin verksamhet till värderationaliteten på konsortienivån. Man tycks 

snarare ha uppmuntrat konsortierna att utveckla verksamheterna dynamiskt än att man har 

kontrollerat att de till varje pris strävat mot programmets officiella mål. Detta föranleder oss 

att i kap 4 se närmare på hur NUTEK faktiskt ”styrde” programmet. 

För det tredje tyder resonemanget så här långt på en ”kris” för idén att i konventionell mening 

kunna styra ett komplext socialt system mot i förväg uppställda mål. Det verkar således som 

om man på policynivå har föreställt sig att man kan initiera utvecklingsprogram som man 

skjuter med kanon, dvs. att man först siktar och långt senare kontrollerar om man träffat. 

Tanken att ex-post utvärdera långvariga utvecklingsprogram är konsistent mot en sådan 

föreställning, åtminstone om utvärderingsidén just är att kontrollera uppnådda resultat mot en 

gång för länge sedan uppställda mål. Frågan är alltså hur programmet genomfördes i just det 

här avseendet. 

66

En första lägesrapport 

NUTEKs första lägesrapport till Regeringen (Närings- och handelsdepartementet) avgavs 

1997-06-18. Den utgör en direkt följd av Temaplans halvtidsutvärdering. Det vill säga, 

bortsett från skriftlig kommunikation mellan departementet och verket gällande ”administrativ 

framdrift” av programmet, såsom NUTEKs hemställan om medel för konsortierna o.dyl., är 

det först tre och ett halvt år efter programstart som en samlad bedömning av programmet 

underställs Regeringen. Men med hänvisning till utvärderingen inleder NUTEK 

lägesrapporten på ett intressant sätt. Man skriver (vår kursivering): ”Karaktären på 

utvärderingen enligt upphandlingen är sådan att NUTEK nu för den avslutande perioden till år 

2000 kan genomföra nödvändiga förändringar för att de ursprungliga intentionerna skall 

kunna uppfyllas.” Detta kan alltså uppfattas som s.k. korrektiv utvärdering och styrning. Det 

vill säga, efter viss tid kontrollerar man att man verkligen är på väg mot målet. Om det då 

visar sig att man är på fel kurs så korrigerar man den. Mitt under programmet är NUTEK 

således berett att genomföra ”nödvändiga förändringar” för att träffa målet. Vi skall 

återkomma till Regeringens beredskap i detta hänseende. 

NUTEK utgår från Temaplans sammanfattande bedömning, som man citerar i sin helhet: 

”Försöksverksamheten är ett nytt sätt att främja mindre företags utvecklingskraft. Vår generella slutsats är att 

resultaten hittills pekar på att stöd via konsortier i många avseenden ger större effektivitet än konventionellt 

utvecklingsstöd till företag. Avsatta medel som ej förbrukas eller omfördelas bör därför, enligt vår mening, 

reserveras av NUTEK för att organisera och genomföra det ”gemensamma lärande” som kan bära 

konsortieformen vidare och till den breda spridning den förtjänar.” 

Av denna bedömning drar NUTEK slutsatsen, ”att inga grava anmärkningar har riktats mot 

konsortiernas verksamhet i stort, men att vissa inslag i några gruppers projektinriktning 

behöver ses över”. 

Uppdraget till Temaplan var att särskilt beakta två aspekter: (a) Hållbarheten i respektive 

konsortiums utvecklingsprojekt, och (b) I vilken utsträckning de olika företagskonsortierna 

utnyttjat kunskap hos stora företag, forskningsinstitut, universitet och högskolor. Uppdraget 

avsåg alltså inte granskning av programmet som sådant och heller inte beträffande policyfrågorna, 

men utvärderarna valde ändå att ge några sammanfattande kommentarer avseende 

program- respektive policynivåerna. Som vi ovan påpekat är dessa kommentarer av stort 

intresse för vår del, men vi är naturligtvis ännu mer intresserade av NUTEKs sätt att hantera 

dem. 

Temaplans påpekande, att det i direktiven till NUTEK fanns en ”idealbild” för hur ett 

konsortium skulle fungera kommenteras inte av verket i lägesrapporten. Enligt denna 

idealbild skulle företagen sålunda enas om en flerårig plan för kompetensutveckling enligt 

vilken ett gemensamt utvecklingsbolag eller liknande skulle upphandla utvecklingstjänster 

från, eller ingå samarbetsavtal med, utomstående kunskapsleverantörer. Utvecklingsbolaget 

skulle ha en aktiv styrelse (VD i konsortieföretagen) som löpande skulle följa och styra 

konsortiets olika delprojekt. Temaplan konstaterade i maj 1997 att endast enstaka konsortier 

arbetade på detta sätt. Inte heller det kommenterar NUTEK. Vi har ovan konstaterat att det 

verkligen fanns en sådan idealbild, och vi har presenterat hypotesen att företagen med få 

undantag valde att inte följa den eftersom den i stort inte stämde med företagens verklighet. Vi 

har också presenterat hypotesen att NUTEK de facto och i stort har accepterat företagens 

bedömningar av sina respektive situationer. 

67

För det andra pekade Temaplan alltså också på att i åtskilliga konsortier en avsevärd del av 

NUTEK-medlen hade kanaliserats till utvecklingsprojekt (ofta produktutveckling) inom 

enskilda konsortieföretag. Bara en mindre del av medlen hade enligt utvärderarna gått till 

aktiviteter av gemensamt intresse inom konsortierna. Man konstaterade sammanfattningsvis 

att fördelningen på många håll inte stämde med NUTEKs och departementets grundidé med 

konsortierna. I lägesrapporten kommenterar verket detta och säger att man ”i sina löpande 

kontakter med projektledningarna försökt komma till rätta med detta men inte lyckats fullt 

ut.” 

Verket säger också att man i det fortsatta uppföljningsarbetet kommer att vara särskilt 

uppmärksam på denna punkt: ”En orientering mot basteknologier som kvalitet, logistik, IT 

användning, ekonomistyrning etc, kan hos vissa konsortier vara ett nödvändigt steg.” Den här 

kommentaren är svår att förstå. Ett nödvändigt steg mod vad? Mot mindre utvecklingsprojekt 

inom enskilda konsortieföretag? Mot mer kompetensutveckling genom samverkan med 

universitet och högskolor? 

För det tredje konstaterade Temaplan att i konsortier där företagen tidigare och under längre 

tid haft någon form av samarbete flyter arbetet regelmässigt bättre än i helt nybildade 

nätverk/konsortier. Detta kommenteras inte av NUTEK i lägesrapporten, vilket är märkligt 

eftersom nätverksbyggande, som vi ovan konstaterat, var både mål och medel i programmet. 

Temaplan påpekade för det fjärde att kunskapsleverantörer enligt idealmodellen inte skall ingå 

i konsortiet men väl i dess yttre nätverk. Många konsortier, sade utvärderarna, har emellertid i 

realiteten medlemmar som egentligen är kunskapsleverantörer eller länkar till sådana, dvs. 

utvecklingsbolag, ingenjörsfirmor, teknikcentra, högskolenära företag, m.m. Och man lade 

till: ”En renodling är önskvärd för att tydliggöra roller och sättet att redovisa och kanalisera 

NUTEK-bidragen”. Verket håller i sin kommentar med om detta och säger att 

utvecklingsbolag, ingenjörsfirmor, osv. lämpligen hör hemma i ett yttre nätverk: ”Om möjligt 

skall dessa inte framdeles ingå i konsortier utan i stället fullfölja sin del av de uppgifter man 

tagit på sig på kommersiell basis.” 

Detta är också en märklig kommentar. Enligt idealmodellen skall kunskapsleverantörerna 

alltså egentligen inte ingå i det inre nätverket (konsortiet) men väl i det yttre. Varför det? Det 

finns inget resonemang som styrker en sådan kategorisering och ingen empiri eller modell 

som säger att det är riktigt att tudela ett nätverk. Temaplan säger att ”en renodling är önskvärd 

för att tydliggöra roller och sättet att redovisa och kanalisera NUTEK-bidragen”. Men 

konsortierna organiserade sig för att bedriva utvecklingsverksam, inte för att det skulle vara 

lätt för NUTEK att se roller och redovisa och kanalisera bidrag. Varför NUTEK håller med 

Temaplan på den här punkten är således svårt att förstå. En tänkbar förklaring vore att det 

enligt idealmodellen primärt är företagen, dvs. inte kunskapsleverantörerna, som skall 

utveckla sin kompetens inom ramen för det statsstödda programmet. En sådan förklaring 

skulle, i så fall, tyda dels på en tämligen outvecklad uppfattning om hur lärande i komplexa 

sociala system går till, dels på att både NUTEK och Temaplan skulle misstro företagens sätt 

att organisera konsortierna. Vi håller inte någon av dessa förklaringar för troliga, utan 

återkommer snart till ett annat möjligt sätt att förstå framför allt NUTEKs kommentarer till 

halvtidsutvärderingen. 

För det femte konstaterade Temaplan att det inom alla konsortier våren 1997 fanns kontakter 

med högskolor. ”I två av tre kan kontakterna beskrivas som levande och i utveckling, i vart 

68

tredje som sporadiska”. Det bredaste samarbetet mellan företag och högskola, och det som 

företagen satte främst enligt Temaplan, avsåg studenters projektoch examensarbeten. 

NUTEK säger om detta i lägesrapporten att vissa konsortier haft svårt att vinna gehör för 

samverkan med t.ex. högskolorna, men att ”det är en angelägen uppgift att stärka en sådan 

samverkan under programmets fortsättning.” Detta en tämligen meningslös kommentar. Det 

är självklart att det är en angelägen uppgift att stärka samverkan mellan företagen och 

högskolesystemet, det var ju en del av huvudmålet med programmet. Frågan som NUTEK 

undviker att beröra är hur det skall gå till. 

För det sjätte och slutligen framhöll Temaplan att det fanns många beröringspunkter mellan 

konsortierna; ”vi tror att ett väsentligt större erfarenhetsutbyte, rätt organiserat, har högst 

påtaglig betydelse för det långsiktiga resultatet av NUTEKs försöksverksamhet med 

utvecklingskonsortier”. NUTEK säger i lägesrapporten att man redan haft två gemensamma 

överläggningar med representanter för samtliga 22 konsortier och att nästa är planerad till 

hösten 1997. 

Slutligen hemställer NUTEK i lägesrapporten om att med stöd i halvtidsutvärderingen få 

avbryta utbetalningar av avtalat belopp till konsortier och ”i något eller några fall avbryta 

konsortieverksamheten”. Medel som på det sättet frigör skulle då kunna tillföras andra 

konsortier ”som utvecklats väl” eller som endast beviljats medel för en kortare period. 

Lägesrapporten avslutas med meningen ”Flera av konsortierna och konsortieformen som 

sådan visar på behov, som regeringen enligt NUTEKs mening bör överväga att föreslå att 

ytterligare satsa på i den regionalpolitiska propositionen.” 

Temaplans sammanfattande slutsats, som NUTEK inledde lägesrapporten med, återkommer i 

ett förslag till propositionstext som NUTEK gav departementet i augusti 1998. De centrala 

passagerna från halvtidsutvärderingen är ”att försöksverksamheten på ett nytt sätt främjat 

mindre företags utvecklingskraft” och att ”resultaten pekar på att stöd via konsortier i många 

avseenden ger större effektivitet än konventionellt utvecklingsstöd till företag”. Meningarna 

återfinns dessutom som resultatinformation rörande central projektverksamhet i 

budgetpropositionen 1998/99, Utgiftsområde 19, s 19. Under rubriken ”Slutsatser” säger dock 

Regeringen i samma proposition att programmet hittills varit framgångsrikt men att man avser 

att återkomma med en slutlig bedömning efter programperiodens slut. 

Som vi påpekat ovan måste vi dock dels diskutera huruvida Temaplan verkligen hade rätt i sin 

slutsats, dels i så fall fördjupa insikten i vad ”detta nya sätt” att främja mindre företags 

utvecklingskraft egentligen går ut på, och vilka dessa ”många avseenden” egentligen är på 

vilka konsortier ger större effektivitet än konventionellt utvecklingsstöd. Den kvantitativa 

utvärderingen (kap 3) ger oss tyvärr inga svar på dessa frågor. Vi måste alltså också försöka 

förstå NUTEKs märkligt passiva kommentarer till Temaplans observationer och 

rekommendationer. 

Det finns emellertid en ledtråd till allt detta i Temaplans slutsats, en ledtråd som NUTEK inte 

tog upp i sin lägesrapport. Utvärderaren skrev nämligen (vår kursivering): ”Avsatta medel 

som ej förbrukas eller omfördelas bör därför, enligt vår mening, reserveras av NUTEK för att 

organisera och genomföra det ”gemensamma lärande” som kan bära konsortieformen vidare 

och till den breda spridning den förtjänar.” Detta ”gemensamma lärande” är naturligtvis själva 

kärnpunkten i hela programmet. Det är ”gemensamt lärande” programmet går ut, ”gemensamt 

lärande” förstått som kompetensutveckling i nätverk. Men detta ”gemensamma lärande” är 

något av en ”black box”, och då inte bara i halvtidsutvärderingen. När Temaplan sätter 

69

citattecknen kring ”gemensamt lärande” är det inte för att markera ett citat eller en anföring, 

men väl för att framhäva uttrycket ”gemensamt lärande”. Det brukar man göra antingen för att 

markera ironi eller för att man här står inför något nytt som man tills vidare förhåller sig en 

smula avvaktande till. Vi tror det är det senare Temaplan gör. Man ser en potential i 

”gemensamt lärande”, men man vet inte exakt vad det är, hur det går till eller hur man skall 

hantera det. Konsortieformen verkar ju dock onekligen vara bättre som form för ”gemensamt 

lärande” än konventionellt stöd till enskilda företag. 

Vi tror också att detta är grunden till NUTEKs stundom märkliga kommentarer. Hela idén om 

kompetensutveckling genom nätverk var svårhanterlig; ”gemensamt lärande” låter bra, och 

det är sådant lärande som forskarna börjat tala om i samband med ”innovationssystem” och 

”kluster” – men vad det är, och hur man skall organisera för det är svårt att precisera. Och vad 

värre är, det saknas språk och begrepp för att tala och skriva om det, åtminstone utanför den 

snävare kretsen av specialiserade forskare. Vi menar rent av att det är så man skall förstå 

NUTEKs lägesrapport, man saknade helt enkelt språk för att beskriva vad man faktiskt gjorde 

tillsammans med konsortierna, vad man tänkte göra, och vad man lärde sig tillsammans med 

företagen. 

Vi skall utveckla vad ”gemensamt lärande” kan tänkas vara i nästa kapitel (6), men vill här 

passa på att än en gång understryka, att i ett systemiskt perspektiv är ett gemensamt lärande 

inte avgränsat till enbart företagen, eller till företagen i samverkan med högskolesystemet, 

utan i ett sådant system ingår naturligtvis både myndigheter på regional och nationell nivå, 

och dessutom det departement som vill åstadkomma detta gemensamma lärande. Det senare 

skall vi särskilt diskutera i kapitel 7. 

Den fortsatta avrapporteringen och framdriften 

I linje med resonemanget i den första lägesrapporten hemställde NUTEK i december 1997 att 

kontraktet för konsortiet ”Integrerade sätessystem” (nr 6) skulle upphöra att gälla. (Detta är 

alltså förklaringen till att de 22 konsortierna blev 21). Frigjorda 9,5 mkr borde enligt NUTEK 

fördelas med 8,9 mkr på fyra andra konsortier (nr 9 ”Kompositföretag i samverkan”. nr 11 

”SME Logistik”, nr 20 ”Träindustri i Kalmar län” och nr 21 ”Hälsinge Wood”). Resterande 

0,6 mkr föreslogs användas för gemensamma aktiviteter för flera konsortier. 

Departementet fattade emellertid inte beslut i frågan utan bad underhand NUTEK att dra 

tillbaka sin hemställan, vilket NUTEK gjorde i november påföljande år (!), således nära ett åt 

senare. Samma dag fattade verket självt beslut om att avluta kontraktet med ”Integrerade 

sätessystem” och att omfördela frigjorda medel på sätt som man föreslagit ett år tidigare. 

NUTEKs avrapportering till departementet innehåller emellertid ett steg till, men det är ett 

något egendomlig steg. I maj 1999 skrev NUTEK till departementet om ”utvärderingsverksamheten 

avseende det regionala utvecklingsprogrammet med 22 (sic!) företagskonsortier”. 

Man hemställde dels att tidpunkten för slutrapport skulle flyttas från juni 2000 till juni 2001, 

dels att en ytterligare lägesrapport skulle inges förstnämnda tidpunkt. Och så lade man till, att 

en sådan rapport nu borde kunna begränsas till åtta konsortier (sannolikt beroende på att de 

flesta konsortier vid det här laget var programenligt avslutade), men att den ”samtidigt bör 

kunna innebära en metodgranskning och utveckling av de ursprungliga utvärderingskriterierna 

från 1994 om regionala effekter”. 

70

Programmet förlängdes ett år och någon ytterligare lägesrapport lämnades inte in, men i juni 

2000 överlämnade NUTEK till Näringsdepartementet ett elva sidor långt dokument som man 

kallade ”metodgranskning”. Detta dokument är de slutliga direktiven till denna utvärdering 

(se bil 1). Det intressanta, som vi vill fästa uppmärksamheten på, är den kvalitativa skillnaden 

mellan de ”ursprungliga utvärderingskriterier från 1994 om regionala effekter”, som NUTEK 

nämner i sin hemställan 1999, och det förhållandevis sofistikerade dokument som 

metodgranskningen/direktiven utgör. I departementets programdirektiv från 1994-02-10 står 

kortfattat: 

NUTEK skall också i sin bedömning ta hänsyn till den regionalekonomiska betydelsen av de föreslagna 

programmen. Bedömningen av inkomna förslag skall således ske mot bakgrund av en sådan värdering, 

dvs. respektive regions kunskapsbehov, snarare än utifrån en värdering som tar sin utgångspunkt i 

nationella teknikpolitiska prioriteringar. 

I NUTEKs egna kriterier från 1994-04-19 finns fem korta bedömningskriterier för urval av 

lämpliga företagsgrupper: 

1 De föreslagna insatsernas inriktning och nivå skall stå i överensstämmelse med det lokala och regionala 

näringslivets behov av kompetensutveckling. 

2 Programmen skall ha hög relevans för det lokala och regionala näringslivets utveckling och ha väsentlig 

betydelse för regionens långsiktiga kunskapsoch tekniknivå. 

3 Insatserna skall ha tillräcklig koncentration och uthållighet så att de får en stark, långsiktig verkan för 

målgrupperna. 

4 Programmen skall ha en påtaglig förnyelseeffekt i den regionala FoU-verksamheten och lokala 

kunskapsmiljöer. 

5 Programmen skall ha en sådan inriktning att de med samarbetspartner i olika nätverk skapar uthålliga 

länkar till forsknings- och kunskapsorganisationer även utanför regionen. 

Vi vill lyfta fram tre poänger med det här resonemanget. För det första säger det sig självt att 

denna metodgranskning/dessa direktiv i många avseenden kan liknas vid att kasta in jästen 

efter degen. Det är i långa stycken ett dokument som stipulerar omöjliga uppgifter för 

utvärderaren. Att t.ex., som det står där, göra en analys av programmets relevans för 

innovationspolitiken är omöjligt av både teoretiska och praktiska skäl. Teoretiskt vore det att 

falla i tidsfällan. Praktiskt går det inte eftersom ingen ännu har formulerat en 

innovationspolitik. Regeringen skall i höst lägga fram den första innovationspolitiska 

propositionen någonsin. 

För det andra är det emellertid uppenbart att NUTEK från mitten av 90-talet har utvecklat sin 

syn på dels regional utveckling, dels arbete med hela företagssystem. Verket har m.a.o. 

tillsammans med konsortiegrupperna utvecklat vad vi vill kalla lärande system. (Vi fördjupar 

detta tema om lärande på programhanteringsnivån i nästa kapitel). I direktiven återspeglas 

dessutom ny teoribilding (t.ex. innovationsansatsen och systemsynen) som det 1994 inte fanns 

några som helst spår av vare sig i departementets direktiv till NUTEK eller i verkets hantering 

av programmet, t.ex. i ”call for proposals”. NUTEK tycks m.a.o. ha lärt sig mycket om 

komplexitet och dynamisk regional utveckling dels i sin hantering av programmet (och 

naturligtvis av andra parallella program), dels av den pågående snabba teoriutvecklingen inom 

främst evolutionär ekonomi, ekonomisk geografi och angränsande ämnesområden. Vi vill 

alltså sammanfattningsvis säga, att metodgranskningen/direktiven kan ses som ett konkret 

uttryck för den lärprocess som NUTEK självt genomgått under senare delen av 1990-talet. 

Paradoxalt nog, och för det tredje, utgör metodgranskningen/direktiven dock dessutom något 

av ett monument över en utvärderingskultur som hade sin höjdpunkt under 1980-talet och det 

tidiga 90-talet men som nu av allt att döma håller på att klinga av. Vi avser idén att utvärdera 

71

ex post som en form för kontroll. Halvtidsutvärderingen efter tre och ett halvt år var 

egentligen samma andas barn. Men, och som vi nu betonat ett antal gånger, komplexa sociala 

system kan bara hanteras med komplexa resurser. Ett exempel på en sådan komplex resurs är 

s.k. lärande (kontinuerlig) utvärdering. Ett annat exempel är s.k. följeforskning, som innebär 

att man kontinuerligt följer ett program av det här komplexa slaget med 

aktionsforskningsmetoder. Vi skall också utveckla detta i nästa kapitel. 

NUTEKs sätt att möta företagens strategier 

Företagen utvecklade således i betydande utsträckning egna strategier i förhållande till den 

ursprungliga idealmodellen i arbetsmarknadsdepartementets direktiv till NUTEK. Temaplan 

påpekade detta i halvtidsutvärderingen och NUTEK kommenterade det med att man försökt 

komma till rätta med situationen ”men inte lyckats fullt ut”. Denna påtagligt förskönande 

omskrivning skall enligt vår mening emellertid inte tolkas som att NUTEK vek undan inför 

mer eller mindre rebelliska företag. Tvärtom, NUTEK utvecklade uppenbarligen ett nära och 

ömsesidigt respektfullt och krävande samarbete med företagsgrupperna. Emellertid, 

komplexiteten i den totala verksamhets- och samarbetsbilden efter tre och ett halvt år (och än 

mer nu efter ytterligare mer än tre år!!) hade blivit så stor, att den till slut inte gick att beskriva 

i idealmodellens snäva termer och kategorier. NUTEK saknade helt enkelt ett språk för en 

sådan beskrivning. Som vi förstår situationen var det därför först med analysenhetens arbete 

som en sådan språkutveckling inleddes på NUTEK; den ovan nämnda ”metodgranskningen” 

var uppenbarligen ett led i detta utvecklingsarbete. 

Dock, det finns ett material som tämligen tydligt visar karaktären på samarbetet mellan 

NUTEK och företagsgrupperna, nämligen Yngve Lindstrands protokollsanteckningar i 

samband med hans resor för att följa upp verksamheten i konsortierna. Vi avslutar detta 

kapitel med ett axplock citat från dessa protokoll: 

- Trätek har genomfört en ”kvalitetsbristanalys” i resp. företag som gett tydliga signaler till 

nödvändiga förändringar. (96-03-21) 

- Samtliga delprojekt har kommit igång och man har engagerat Trätekniska institutionen i 

Skellefteå (LuTH) och Trätrek. En katalog över lämpliga examensarbeten håller på att tas 

fram. (96-03-21) 

- Det är ett problem att hitta bra projektledare inom konsortiet. Företagen har ingen 

möjlighet att avvara duktiga medarbetare. (96-12-14) 

- Företagen redovisar sina insatser/kostnader, men lyfter bara undantagsvis medel ur 

NUTEK-anslaget. Medlen används huvudsakligen för att ersätta kompetensgivarna. (96- 

12-14) 

- Projekt B består av sex delprojekt. Produktutveckling, produktanpassning och design hade 

vid mitt senaste besök i nov –95 inte kommit igång, mycket beroende på att 

Snickericentralens företag inte ställde upp efter ett centralt beslut i ledningen. Nu har 

emellertid elva företag hörsammat projektledarens förnyade inbjudan avseende 

produktutvecklingsdelen i projekt B. […]. Anmärkningsvärt är att två av företagen ingår i 

Snickericentralen. Dom vägrar uppenbarligen att lämnas utanför! ( 96-02-15) 

- Det gemensamma konceptet finns alltså, men företagen har inte uttryckt någon avsikt att 

samverka. Möjligen är det så, att i detta tidiga skede känner man inte de övrigas förslag. 

Jag har bett X att ta upp frågan till diskussion och även påpekat att i konsortialavtalet bör 

skrivas in en paragraf om att alla med kraft skall söka samverkansformer. (96-02-15) 

- Konsortiet fungerar väl, men ännu har inte program- och projektarbetet fullt ut 

formulerats. (96-01-30) 

72

- Då Y inte kunde medverka pga en Englandsresa kom diskussionerna nästan helt att beröra 

H-Puls-projekten. Mitt intryck är, att företaget är alltför ekonomiskt svagt för ett 

utvecklingsprojekt av detta slag. Jag skall ta upp denna fråga med Y snarast. (96-01-30) 

- Båda biltillverkarna har det besvärligt just nu, och konstnadsreducering resp. lönsamhet är 

det enda som gäller. Långsiktig utvecklingsverksamhet prioriteras ej. (96-01-31) 

- Projektet löper väl. Enda bekymret är att företagen har haft svårt att avsätta tid då dom 

varit överbelagda. Detta besannar våra farhågor! (96-02-01) 

- H-G visade hur han följer upp kostnaderna hos konsortieföretagen samt vilka blanketter 

som används därvid. Mycket tillfredsställande. (96-02-01) 

- Av de fyra blocken kommer sannolikt ett att falla ur. Eftersom ett enda företag var 

involverat i detta projekt får det inga allvarliga konsekvenser- Ur NUTEKs synvinkel var 

det kanske bra, då det var ett rent produktutvecklingsprojekt, som inte borde varit med 

från början. (95-12-07) 

- Konsortiet består f.n. endast av S och V, båda är intresseorganisationer. Tillverkande 

företag saknas helt. Detta är den olyckliga konsekvensen av att C och alla dess företag 

hoppade av. I våra villkor står att nya delprojekt, med aktörer, skall presenteras senast 96- 

06-30, för att delar av resterande 7.500.000 kr skall kunna tas i anspråk. Jag poängterade 

att detta var viktigt och att dom måste jaga företag med stor intensitet. X är införstådd 

med detta men menar att då kan det bli ändring i projektportföljen. Jag lovade att nya 

projektmycket väl får komma med under förutsättning att de uppfyller våra krav och 

innebär ett lyft för företagen. (95-11-20) 

- Den ekonomiska redovisningen lämnar mycket övrig att önska, men Q tar fram 

specifikationer på vissa poster som tagits upp i redovisningen. (95-11-17) 

- Jag skall snarast ha ett möte med revisorn. (95-11-18) 

- Jag presenterade vårt förslag till ändringar i konsortialavtalet resp. i våra ”särskilda” 

villkor. R var överens om att detta var ett bra sätt att tillrättalägga det hela och ombesörjer 

att konsortialavtalet ändras och undertecknas på nytt. (95-11-06) 

- Kontakten mellan de riktigt små företagen och högskolevärlden är svår att bygga upp. 

Dessa företags behov av sådant samarbete är i högsta grad ad-hoc-betonat. Kontinuiteten 

saknas. Ju större företag desto mer förståelse för betydelsen av forskar-samverkan. (95-11- 

06) 

- Slutligen vill jag uttrycka min bestämda uppfattning att konsortiets företag är fast beslutna 

att etablera ett långvarigt samarbete för att bli en ”world class” leverantör. (95-11-03) 

73

Kapitel 6 

Programhanteringsnivån: Lärande och 

oplanerade effekter 

Det här kapitlet handlar om programhanteringsnivån i konsortieprogrammet, dvs. i första 

hand om hur NUTEK hanterat programmet och vilka reflektioner man kan göra och lärdomar 

man kan dra därav. Vi diskuterar i det sammanhanget den regionalpolitiska utredningens 

(SOU 2000:87) förslag att man i framtiden skall låta programhantering och utvärdering 

smälta samman i ”lärande utvärdering”. Temat lärande för oss in på frågan om oplanerade 

effekter av konsortieprogrammet. Vi driver tesen att lärande till stort del ger ”oplanerbara” 

effekter, och en sådan effekt är den s.k. ”double-loop” som vi tycker oss se i NUTEKs 

programhantering. Vi går så över till en diskussion om vad man inom samhällsvetenskaplig 

forskning idag menar med uttrycket att styrning av komplexa system (som t.ex. 

konsortieprogrammet) fordrar komplexa resurser. Avslutningsvis sammanfattar vi våra 

slutsatser, lärdomar, värderingar och rekommendationer. Men vi inleder med att påminna om 

utvärderingens fyra nivåkategorier och dess fokus och verksamhetsidé. 

Om en lärande regional utvecklingspolitik 

I NUTEKs anbudsunderlag 2000-11-26 för denna utvärdering, som också är våra 

utvärderingsdirektiv, betonas att företagskonsortieprogrammet är ett intressant program både 

ur en innovations- och ur en regionalpolitisk synvinkel: 

”Utvärderingen bör därför som en vägledande princip för hela utvärderingen relatera initiativet till i vilken mån 

programmet kan tillföra ovanstående politikområden ny kunskap. Detta gäller speciellt arbetssättet på vilket 

konsortierna byggt upp konkurrenskraftiga utvecklingsidéer.” 

Mer precist sägs i vårt uppdrag, att utvärderingen bl.a. skall omfatta ”en analys av 

programmets relevans och inverkan på områdena för innovationspolitik, regional 

näringspolitik och regionalpolitik”. Utvärderaren skall i denna analys också pröva graden av 

överensstämmelse mellan programmet och ”etablerad teoribildning på området” samt i vilken 

mån programmet innehåller lärdomar som bör få påverka de nämnda tre områdena. 

Vad som är etablerad teoribildning på området är svårt att säga. Inte för att teoribildning 

saknas, eller för att den är särskilt splittrad, men för att den ännu är i ett tidigt 

utvecklingsskede. 13 Man kan dock redan se, att den påbörjade teoribildningen (forskarna ”på 

området” undviker än så länge ordet ”teori” och talar istället om ”approaches” eller 

”frameworks”) tämligen entydigt befattar sig med ett antal begrepp som framstår som särskilt 

centrala, nämligen komplexitet, dynamik och icke-linjäritet. Det mest frekventa begreppet är 

dock lärande. Forskarna talar allmänt om interaktivt lärande som den viktigaste processen i 

ekonomin, om lärande regioner, osv. Men i synnerhet lärbegreppet, så som det används ”på 

området”, är outvecklat i jämförelse med hur man utvecklat begreppet inom andra ”områden”, 

13 För en översikt se Uhlin; Å; ”Om regionala innovationssystem, lärande, komplexitet och tillit”, i Ekstedt E. 

(red.); Kunskap och handling för företagande och regional utveckling, Arbetslivsinstitutet 2001:4. 

74

t.ex. inom utvecklingspsykologi och arbetslivsforskning. 14 Detta hindrar oss dock inte att 

diskutera i vilken mån företagskonsortieprogrammet innehåller lärdomar ”som bör få påverka 

de nämnda tre områdena”, dvs. innovationspolitik, näringspolitik och regionalpolitik. Detta är 

också en viktig fråga för den regionalpolitiska utredningen (SOU 2000:87) som i ett centralt 

kapitel lanserat begreppet ”en lärande regional utvecklingspolitik”. Vi uppfattar utredningen i 

de här styckena som representativ för ett både nationellt och internationellt debattläge. Vi 

skall därför börja där, trots att det kräver en liten utläggning. Vi återkommer snart till 

NUTEKs programhantering. 

Utredningen framhåller nämligen, att i en tid då politiskt drivet utvecklingsarbete inom ramen 

för närings- och regionalpolitiken förutsätts ske i nätverk eller partnerskap så blir synen på 

lärande som en interaktiv process viktig för att förstå styrkor och svagheter med olika 

organisations- och arbetsformer. Ty, betonar utredningen, det är organisationers förmåga att 

lära som är det viktiga i sammanhanget, inte individers. Men, fortsätter de, regionalpolitiken 

och dess aktörer kan idag knappast längre ses som en enhetlig organisation utan som en 

diffust avgränsad arena där ett stort antal aktörer samtidigt befinner sig. Det här framväxande 

systemet (!) styrs av en mångfald komplexa (!) relationer (!) mellan aktörer vilkas uppgifter 

och legitimitet ofta överlappar varandra. Den hierarkiska strukturen finns emellertid 

fortfarande kvar som en historisk grund. Det regionalpolitiska systemet är således i grunden 

uppbyggt som ett auktoriserande system. Riksdag och regering lägger fast politikens mål, 

bestämmer den nationella fördelningen och vilka verktyg som skall användas för att nå målen, 

och reglerar med lagar och förordningar, ofta i detalj, hur politiken skall genomföras. Statliga 

verk och regionala förvaltningar delar sedan upp genomförande- och kontrolluppgifterna 

mellan sig i en hierarkisk arbetsfördelning. Men ovanpå detta historiska och hierarkiska 

system har det alltså under framför allt 1990-talet tillkommit element av nya system. Nya 

myndigheter har inrättats. Nya aktörer har dykt upp. Gränserna mellan sektorerna har blivit 

mindre tydliga och mer komplexa. Det regionalpolitiska organisatoriska systemet har därmed 

utvecklats i riktning mot vad utredningen kallar ”det regionala utvecklingskomplexet”. Det 

vill säga, ”nya organisationer har tillkommit, men det gamla består.” I den mån systemet är på 

väg att i sin helhet förändras, konstaterar utredningen, ”så sker det i så fall i lika hög grad 

genom att det gamla systemets organisationer omformas inifrån, som genom att nya 

organisationer tillkommer och dominerar över de gamla.” – Vi skall snart se närmare på hur 

det kan ha gått till när en av det gamla systemets organisationer, nämligen NUTEK, har 

”omformats inifrån”. 

Emellertid, det lämpligaste instrumentet för lärande i detta regionala utvecklingskomplex är 

enligt utredningens mening utvärdering, närmare bestämt ”lärande utvärdering”. Utredningen 

diskuterar utvärderingarna av EU:s strukturfondsprogram men framför allt de 

regionalpolitiska tillväxtavtalen ”där utvärderingar har integrerats som en del i lärandet och 

processutvecklingen redan från början”. Man påpekar också att Statskontoret arbetat med en 

utvärderingsmodell för tillväxtavtalen och därvid pekat på två notoriska svårigheter med 

utvärderingar: Hur skall man avgöra vilka effekter som hör till vilka insatser, och hur skall 

man kunna värdera de samordningsinsatser som är tillväxtavtalens grundläggande mål (jfr 

vårt resonemang i kap 2 om ”de tre fällorna”)? Utredningen påpekar att samordningen rör dels 

samordning myndigheter emellan, dels samordningen mellan sakdepartementen inom 

Regeringskansliet. Statskontorets utvärdering visar, framhåller utredningen, att båda dessa 

former för samordning har visat sig svåra att få till stånd. Särskilt har svårigheterna att få till 

stånd samordning inom Regeringskansliet lett till att endast vaga och otydliga signaler har gått 

14 För en ingående diskussion se Uhlin, Å.; ”The Concept of Learning within the Systems of Innovation Approaches”, 

Concepts and Transformation 5:3, sid 15-51, John Benjamin Publishing Company. 

75

från Regeringskansliet till de berörda myndigheterna. Utredningen betonar emellertid att den 

viktigaste länken i utvecklingen mot en ny regional utvecklingspolitik med tillväxtavtalen 

som bas är förhållandet mellan centrala och regionala aktörer. Det är här som basen för den 

nya regionala politiken kan läggas. Kontakterna mellan aktörerna på dessa nivåer har dock 

varit relativt få. Men man lägger till: ”NUTEK har som enda myndighet systematiskt arbetat 

med att upprätta dessa kontakter”. 

Bristerna i rådande lärsystem handlar enligt utredningen således om att det saknas systematik 

vid utvärdering och uppföljning. Utvärderingarna har genomförts sporadiskt och med olika 

metoder. Men även utvärderingarna av strukturfondsprogrammen har brister. Här förekommer 

visserligen mer systematik, men ”utvärdering och lärande är inte samma sak”. Det vill säga, 

utredningen pekar på det välkända problemet att många utvärderingar genomförs mekaniskt, 

utan att någon egentligen bryr sig om resultatet, eller att man hellre försöker undvika ta ansvar 

för eventuella misslyckanden än att man lär sig av dem. Och än en gång betonas i utredningen 

att huvudproblemet idag är att det saknas metoder ”som är nödvändiga för att bedöma 

effekterna av insatta åtgärder”. 

Vad gäller framtiden fokuserar utredningen alltså på vad den kallar ”lärande utvärdering”. 

Överhuvud taget framstår utvärderingar för utredningen ”som det centrala verktyget i en 

lärande regionalpolitik”. Anledningen är, säger man, och detta är den centrala problematiken 

för utredningen, att ”gapet mellan allmänt formulerade avsikter och faktiska effekter framstår 

som något av ett ständigt dilemma för beslutsfattare”. Lärande utvärdering syftar därför inte 

primärt till att göra enkla jämförelser mellan förväntningar (målen) och faktiskt utfall enligt 

vissa på förhand uppställda parametrar. Nej, lärande utvärdering ”uppskattar det kontinuerliga 

lärandet och är inte i första hand ute efter ansvarutkrävande för sådant som gått snett.” Det är 

således gapet mellan riktlinjer, förväntningar och mål, å ena sidan, och genomförande, 

effekter och utfall, å den andra, som står i fokus. 

Nå, vad menar då utredningen att lärande utvärdering är i praktiken? Nyckelorden är att ”utvärderingen 

är så nära relaterad till genomförandet att de två närmast kan ses som kopplade 

processer.” Tanken är således, att både genomförande och utvärdering utvecklas i ett 

kontinuerligt samspel: ”Först när detta sker kan man tala om lärande utvärdering i dess 

egentliga mening.” Men utvärdering av den lärande typen bör inte bara påverka 

genomförandefasen utan hela policyfasen, betonar man vidare. Omformulerade mål och 

avsikter kan i sammanhanget ses som en indikation på att ett lärande ägt rum, det är 

upptäckterna längs vägen som är utvärderingens primära intresse. 

Syftet med utvärderingar av det här lärande slaget, säger utredningen slutligen, blir att skapa 

förutsättningar för inblandade aktörer att fungera bättre i formulering och genomförande av 

policy. Vi förstår detta så, att den lärande utvärderingen skall omfatta både vad vi här kallar 

policynivå och programhangeringsnivå, dvs. både departement och myndighet. Utredningen 

konstaterar dock med ett kraftigt understatement att ”aktörernas intresse för den ifrågasättande 

typen av kunskapsutveckling sannolikt varierar”. Och man lägger till: ”Frågan om vem som 

skall lära sig och varför, behöver således klaras ut innan utvärderingsformen fastställs.” Det 

vill säga, ”förmågan att föra den genererade kunskapen uppåt i hierarkien blir avgörande för 

om kunskapen över huvud taget kommer att få någon effekt på framtida utformning av 

politiken”. – Det är svårt att inte uppfatta detta som annat än understucken men ändå skarp 

kritik mot Regeringskansliet. 

76

Om lärande och det oplanerbara 

Det är inte vår uppgift att kritiskt granska den regionalpolitiska utredningens resonemang om 

lärande och lärande utvärdering. I stort håller vi med om de synpunkter och idéer som 

utredningen presenterar i det här specifika avseendet. Vi är emellertid särskilt angelägna om 

att understryka betydelsen av vad utredningen säger dels om genomförande och utvärdering 

som ett kontinuerligt samspel, dels om att lärande utvärdering omfattar så många aktörer som 

det möjligtvis går, och då även på departementsnivån. Samtidigt är det viktigt att konstatera, 

att utredningen har undvikit att diskutera en rad aspekter på begreppet lärande utvärdering. 

Hit hör vad som egentligen menas med lärande, och då särskilt vad som menas med kollektivt 

och expansivt lärande, dvs. hur går det egentligen till när ett socialt system (t.ex. en region) 

utvecklar ett system mer komplext än sig självt, vilket också kan kallas innovation. En viktig 

fråga i sammanhanget är om, och så fall hur, man kan styra sådana lärprocesser. Frågan 

ansluter till det av utredningen upprepade gånger formulerade problemet att ”gapet mellan 

allmänt formulerade avsikter och faktiska effekter framstår som något av ett ständigt dilemma 

för beslutsfattare”. Detta gap har naturligtvis att göra med vårt kontinuerliga resonemang i 

denna utvärdering om styrning av komplexa, dvs. dynamiska, självorganiserande och ickelinjära 

social system. Vi kommer strax tillbaka till denna fråga. 

Nå, istället för att ytterligare diskutera dessa förtjänster och brister hos den regionalpolitiska 

utredningen skall vi nu explicit knyta an till vår utvärderingen av 

företagskonsortieprogrammet, och då särskilt till frågan i vilken mån programmet innehåller 

lärdomar som bör få påverka de nämnda tre områdena, dvs. innovationspolitiken, den 

regionala näringspolitiken och regionalpolitiken. 

I regeringens direktiv 1994-02-10 till NUTEK att genomföra företagskonsortieprogrammet 

sades ingenting om programhanteringsnivån; inga mål preciserades på den nivån och inga 

förväntade effekter eller resultat diskuterades. Och vad gäller själva programhanteringen som 

sådan inskränktes direktiven till frågor om när programmet skulle påbörjas, avslutas och 

utvärderas. Detta kan i förstone förefalla rimligt. Det vill säga, i politiskt och strategiskt 

hänseende var målen trots allt inte att höja kompetensen i NUTEK, men väl bland företag i tre 

regioner. Medlet att nå målet var att bygga nätverk bland deltagande företag. Och det var 

NUTEKs sak att organisera detta nätverksbyggande. Programhanteringsnivåns aktörer i form 

av NUTEKs ledning och programoperatörer, och programnivån i sig, representerad av 

NUTEKs strategier och operativa programhantering, var från departementets sida således inte 

föremål för någon särskild målsättning eller några förväntade resultat av något särskilt slag. 

NUTEK sågs som ett instrument. 

I utvärderingsdirektiven står emellertid också att vi skall analysera oplanerade effekter av 

programmet, ”d.v.s. effekter som ej var avsedda men som ändå uppstått som en konsekvens av 

det aktiva programarbetet”. Som framgått ovan (kap 2) fäster vi stor vikt vid detta effekt- och 

resultatområde. Inte för att det skall förstås som en ”restpost” i den meningen att det i ett 

program av det här slaget ofta inträffar oväntade händelser som får oplanerade effekter, utan 

för att alla komplexa sociala system oundvikligen leder till oplanerade effekter. Detta har med 

lärande och kunskapsbildning att göra. Mål och medel förändras vartefter man lär; vore det 

inte så skulle programmet vara statiskt, ja från början dött. Detta innebär att ”programmets” 

huvudmål egentligen borde förstås som att man i programmet skulle höja företagens 

kunskapsoch kompetensnivån, men att man först gradvis och efteråt i bästa fall skulle kunna 

beskriva vilka som lärt sig, och vad dessa lärt sig. En sådan kontrafaktisk programformulering 

77

ansluter givetvis direkt till det dilemma den regionalpolitiska utredningen formulerat, dvs. att 

det framstår som något av ett dilemma för beslutsfattarna att det alltid tycks finns ett gap 

mellan allmänt formulerade avsikter och faktiska effekter. 

Alltså, när konsortieprogrammet startade var läreffekterna av ”programmet” m.a.o. till allra 

största delen oplanerade av den enkla anledningen att de var oplanerbara. Detta gäller 

egentligen i särskilt hög grad för policy- resp. programhanteringsnivån, vad man själva skulle 

lära sig på dessa nivåer hade ingen heller egentligen tänkt så mycket på. På konsortienivån 

hade företagen ju trots allt i sina ansökningshandlingar tänkt igenom och preciserat sina behov 

av kompetensuppbyggnad. Företagen hade m.a.o. en viss beredskap för att lära, och för vad 

man ville lära, dvs. man hade egentligen en viss beredskap för det oplanerbara. Men en 

motsvarande beredskap fanns inte på policynivån. Frågan är hur det var på 

programhanteringsnivån. Detta är det fundamentala motivet för utvärderingens fokus och idé 

som vi ovan redovisat. Det här är alltså en viktig punkt i denna utvärdering och vi vill i detta 

kapitel ytterligare något fördjupa vårt resonemang som bakgrund till de rekommendationer vi 

skall ge i slutet av nästa kapitel. 

Om lärande i ”programmet” 

I vår diskussion av programdirektiven (kap 5) påpekade vi att direktiven preciserade 

problemet för många företag som så, att det inte räcker med att investera i maskiner och annat 

kapital där andra redan har byggt in kunskapen. Företagen måste ha kompetens att själva 

utveckla sin utvecklingsförmåga och kompetens. Detta, underströk vi ovan, är ett krav på 

kompetens av andra ordningen, dvs. krav på kompetens i företagen att utveckla sin egen 

kompetens. Detta brukar också kallas lärande av andra ordningen, vilket innebär att den som 

skall lära på denna högre logiska nivå måste ”få syn på” och reflektera över hur man 

vanligtvis lär sig (av första ordningen). Om man då inser, ja egentligen lär sig, på vilket sätt 

det egna lärandet av första ordningen är ineffektivt, missriktat eller otillräckligt med hänsyn 

till situationens krav, så har man kommit en god bit på väg att lära sig hur man kan lära sig 

bättre och mer relevant. Detta kallas också för ”double-loop learning” till skillnad från 

”single-loop learning”, som alltså är lärande av första ordningen. 

Men observera, att det var NUTEKs uppgift att förverkliga intentionerna i regeringens 

direktiv på ett sådant sätt att företagen skulle utveckla lärande av andra ordningen. Nå, alla 

som sysslar med att ”lära ut” eller arrangera lärsituationer vet, att om man inte lyckas med att 

få ”eleverna” att ”lära in” så måste man ompröva sina undervisningsmetoder. Det vanliga är 

då att man gör ”mer av samma sort”, t.ex. att skaffa bättre läromedel eller flera lärare. Men 

resultaten blir oftast inte bättre för det. Detta är en ”single-loop”, dvs. man snurrar runt i en 

cirkel av insatser - uteblivna resultat – nya insatser av samma sort – uteblivna resultat – ännu 

mera ansträngningar och resurser, men fortfarande av samma sort – fortfarande uteblivna 

resultat, osv. I bästa fall inser man till slut att man måste ompröva sina grundläggande 

pedagogiska premisser, eller kanske sin syn på vad som är relevanta resultat. Detta är en 

”double-loop”, dvs. man gör en extra ”loop” och omprövar de grundantaganden, för-givettaganden, 

premisser, o.dyl. som styr ”singel-loopen”. Detta är lätt att säga, men mycket svårt 

att göra. Att göra det själv, utan hjälp, är oftast omöjligt; men det kan i bästa fall bli det 

positiva resultatet när man gått igenom en kris av något slag. På individnivån är detta ofta en 

typ av mycket kvalificerat problem som psykoterapeuter arbetar med. Att hjälpa en hel 

organisation till en ”double-loop” är en lika svår uppgift för erfarna och kvalificerade 

organisationskonsulter. På samhällsnivå krävs det en ny typ av aktörer för utvecklingsargbete 

av det här slaget. Kontrollerande och administrerande myndigheter är inte nog, alltfler av 

78

statliga, regionala och kommunala organisationer behöver ha kompetens för att hantera och 

utveckla komplexa sociala system. När regionalpolitiska utredningen säger att ”utvärdering är 

inte samma sak som lärande” är man inne på denna problematik. Lärande utvärdering innebär 

i bästa fall att utvärderaren (som kan vara en myndighet) tillsammans med den utvärderade 

organisationen (som kan vara en region) i den löpande verksamheten processar fram ett 

kollektivt och expansivt lärande av andra ordningen. 

Poängen med det här resonemanget är således denna: Många regionalpolitiska program som 

riktar sig mot SME, och företagskonsortieprogrammet är därvid inget undantag, kan ses som 

lärsituationer inte bara för företagen utan också för departement och myndigheter. Tyvärr har 

det visat sig vara allt för vanligt att dessa program utvecklats enligt ”single-loop” logiken. 

Departement och myndigheter har gjort mer och mer av samma sort, men utan att man har 

nått några väsentliga resultat. Det vill säga, man har inte lärt sig att ställa sig utanför sin egen 

traditionella logik, man har inte radikalt omprövat sina premisser och föreställningar om vad 

som är bra resultat. Stödprogrammen till företagen under framför allt 1970- och 80-talen är i 

stort exempel på denna slags logik. Den samhällsekonomiska krisen i början av 90-talet 

tvingade emellertid på sina håll fram ett nytänkande. Vi menar att det är rimligt att tolka 

NUTEKs agerande som en exponent för detta nytänkande, ja för ett lärande av andra 

ordningen. 

Vi är nämligen rimligt säkra på att man i regeringen/arbetsmarknadsdepartementet, och 

särskilt som det framgår av direktiven 1994-02-10 till NUTEK, inte var medvetna om den här 

skillnaden om lärande av första och andra ordningen. Man uppdrog alltså egentligen till 

NUTEK att genomföra ett program som vi nu kan konstatera innebar ett krav på att 

genomföra en ”double-loop” med konsortierna. En oplanerad effekt av bl.a. 

företagskonsortieprogrammet tycks emellertid vara, att NUTEK har genomfört något av en 

”double-loop” med sig självt. Det kan inte råda någon tvekan om att detta kraftigt har 

påverkat ”programmets” utfall på konsortie- resp. projektnivå så som vi diskuterat tidigare. 

Det vill säga, flertalet konsortier har utvecklat verksamheter och nått resultat, och då med 

aktivt stöd från NUTEK, som de är nöjda med, i en del fall synnerligen nöjda. Givet målen för 

programmet, så som de preciserades i direktiven 1994-02-10, är emellertid resultatet av hela 

verksamheten tämligen mediokert, i enskilda konsortier rent av misslyckat. Denna diskrepans 

mellan mål och resultat skall inte förstås så att departementet haft en hög ambitionsnivå, 

medan företagen och NUTEK på samma värdeskala nöjt sig med mer blygsamma resultat. 

Nej, här är det fråga om olika måttstockar. Målen i programdirektiven har vartefter framstått 

som alltmer obsoleta, vilket NUTEK i sin fortlöpande kontakt med konsortierna inte bara 

noterat och accepterat, utan för egen del också utvecklat till en ”double-loop”. 

NUTEKs operativa hantering av ett komplext system 

Hur har då styrningen på programhanteringsnivån gått till? I kapitel 3 har vi redovisat hur 

programmet genomförts, dvs. vi har där rört oss fram och tillbaka mellan de olika 

programnivåerna. I det här avsnittet skall vi i ljuset av diskussionen ovan se närmare på 

programhanteringsnivån, dvs. vi skall se mera precist på NUTEKs operativa hantering av 

”programmet” som ett komplext system. 

Utgångspunkten är NUTEKs organisering av ledningsfunktionen för programmet, sett från 

verkets horisont. Som vi ovan redovisat arbetade man inledningsvis med en urvalsgrupp, vars 

sammansättning var noga genomdiskuterad med verksledningen. Man hade också till sitt 

förfogande en referensgrupp med erfarna företagsledare. För den direkta ledningen av 

79

programmet utsågs en programkoordinator, Göran Friborg, med lång erfarenhet av arbete med 

stödprogram av olika slag. Friborgs huvudansvar riktade sig ”uppåt” mot verksledningen och 

departementet. Som ”par-häst” till Friborg utsågs Yngve Lindstrand, också han med lång 

erfarenhet från området. Lindstrands huvuduppgift riktade sig ”nedåt” mot konsortierna och 

företagen. Han besökte regelbundet samtliga konsortier. Efter Temaplans halvtidsutvärdering 

visar t.ex. protokollen från Lindstrands besök hur han tillsammans med konsortieoch 

företagsledare har diskuterat de synpunkter som kommit fram i utvärderingen. Dessa möten 

har uppenbarligen inte gått ut på att ”styra tillbaka” de konsortier och företag som mer eller 

mindre avvikit från vägen mot regeringens ursprungliga mål. Det har istället handlat om ett 

ömsesidigt lärande. En annan typ av aktivitet är de sammandragningar som Friborg och 

Lindstrand regelbundet haft med samtliga konsortier och till vilka man inbjudit forskare och 

specialister av olika slag. NUTEK har också givit ut ett ambitiöst nyhetsbrev, ”Aktuellt i 

företagskonsortierna”, som sammanlagt kom ut med 14 nummer mellan 1996 och februari 

2000. 

Viktigare än denna organisation i sig är alltså de kvaliteter som utvecklades i den. Genom 

Friborgs och Lindstrands sätt att arbeta har kommunikationskanalerna varit öppna ”upp” i 

NUTEKs verksledning och ”ned” i företagsledet. Däremot har departementet inte deltagit på 

samma sätt. Vid fyra tillfällen redovisade NUTEK sålunda skriftligt hur 

företagskonsortieprogrammet utvecklades, men utan att man fick någon reaktion tillbaka. Vi 

skall återkomma till detta i nästa kapitel. En annan kvalitet på programhanteringsnivån har 

varit att man kunnat utnyttja erfarenheter från andra program som NUTEK arbetade med 

parallellt, t.ex. materielkonsortieprogrammet och kompetenscenterprogrammet. NUTEKs 

”double-loop” skall alltså inte förstås som ett resultat enbart av företagskonsortieprogrammet, 

kausaliteten har av allt att döma varit betydligt mera komplex än så. 

Vi tror emellertid att en annan och mer subtil typ av kvalitet har varit än viktigare. Den 

handlar om tillit. Friborg och Lindstrand har uppenbarligen haft verksledningens förtroende 

att i olika avseenden arbeta mycket självständigt. Vid flera tillfällen har Lindstrand sålunda 

ställts inför situationer där det gällt att mer eller mindre omedelbart och intuitivt ta ställning 

till konsortier som befunnit sig vid olika typer av vägskäl. Något hårddraget kan man säga att 

valen har stått mellan å ena sidan trogenhet mot regeringens principer för programmets mål, 

medel och framdrift, och å den andra den specifika situation som ett visst konsortium befunnit 

sig i. Friborg och Lindstrand har som regel gått konsortieföretagen till mötes, nota bene inte 

som representanter för en kravlös och allmän stödverksamhet, men som professionella och 

krävande diskussionspartners. Effekterna har emellertid inte sällan blivit att konsortierna över 

tiden har utvecklat verksamheter som visserligen ligger långt från de ursprungliga 

programidéerna, men som ändock framstår som bra satsningar i ett näringslivspolitiskt 

perspektiv, och möjligen även i ett regionalpolitiskt, åtminstone på sikt. 

Låt oss ta företaget Eftermarknad Bilplåt AB (EBP) i Olofström som exempel. Det har idag 

ingenting med de ursprungliga konsortieidéerna att göra, men det sprang ut som en möjlighet 

ur (snarare än som en oplanerad effekt av) konsortiet. Några entreprenörer inom och utom 

konsortiet arbetade med en kombination av idéer som mognat under lång tid och som plötsligt 

öppnade sig som en kommersiell möjlighet. Och från ingenting har på några få år ett företag 

utvecklats som idag har 125 anställda och som omsätter 200 mkr. I Olofström! Där en 

arbetsmarknadsminister en gång för en del år sedan till de många arbetslösa i kommunen 

ropade de olycksaliga orden ”Lycka till!” EBP fortsätter att växa. Det har totalt överskuggat 

konsortiet, som lämnat mycket blygsamma spår efter sig. 

80

Den tillit som utvecklats på programhanteringsnivån kan sägas bestå av tre slag. Dels 

självtillit, dvs. den form av personlig tillit som bygger på kunskap och lång erfarenhet, och 

som gjort att Friborg och Lindstrand vågat lita på sitt omdöme att låta konsortieföretagen 

utveckla sina idéer och möjligheter utan att dra tillbaka den ca tredjedel av konsortiebudgeten 

som staten stått för. Dels interpersonell tillit, dvs. tillit mellan Friborg och Lindstrand å ena 

sidan och konsortieföretagen å den andra. Och dels systemtillit, dvs. den tillit som utvecklats 

inom NUTEK och mellan NUTEK och företagen. Det är värt att komma ihåg 

regionalpolitiska kommitténs ovan citerade omdöme att basen i den nya regionala politiken 

ligger i förhållandet mellan centrala och regionala aktörer, men att kontakterna mellan 

aktörerna på dessa nivåer har varit relativt få. Dock: ”NUTEK har som enda myndighet 

systematiskt arbetat med att upprätta dessa kontakter”. Vi tar detta som ytterligare ett tecken 

på att NUTEK systematiskt har arbetat på att utveckla tillitsfulla relationer till sin omvärld, 

och då både enskilda företag och regionala aktörer av olika slag. Och observera att detta 

handlar om ömsesidighet, dvs. det har inte bara gällt att få företag och andra att lita på 

NUTEK, utan lika viktigt har det varit att få NUTEK att utveckla tillit till företag och 

regionala aktörer. Det är dessutom ett inom forskningen känt faktum att det finns ett starkt 

samband mellan tillit och lärande i komplexa sociala system. 15 

Detta samband har inte uppmärksammats av den regionalpolitiska utredningen i deras 

framtidsbild av en lärande regional utvecklingspolitik. Vad utredningen heller inte 

uppmärksammat – lika litet som NUTEK - är vad man i Norge kallar ”følgeforskning”. Det 

vill säga, och för att använda Friborg och Lindstrand som exempel, de har i 

företagskonsortieprogrammet på programhanteringsnivå visserligen utvecklat tillitsfulla 

relationer i olika avseenden, de har varit djupt involverade i en ömsesidig 

kunskapsuppbyggnad med företag, konsortier och regionala aktörer av olika slag, och de har 

haft modet att självständigt ge professionellt stöd till företag som fjärmat sig från programmet 

för att exploatera uppdykande möjligheter, men de har inte dokumenterat och systematiskt 

reflekterat över all denna empiri, och de har inte relaterat sin empiri och sina reflektioner till 

existerande teori och vetenskapssamhällets pågående diskussion. Detta är inte en kritik mot 

Friborg och Lindstrand. Det var inte deras uppgift att följeforska. Men det är ett faktum, att 

hur noga man idag än intervjuar dem så kan deras erfarenheter av och kunskaper om 

”programmet” aldrig ersätta den kunskapsuppbyggnad man skulle ha kunnat åstadkomma om 

NUTEK dessutom hade satsat på följeforskning. Därtill, den form av lärande utvärdering som 

den regionalpolitiska utredningen skriver om blir utan tvekan ett viktigt steg framåt om den 

förverkligas, men den skulle bli ännu mera verkningsfull om den byggdes ut med 

följeforskning. 16 Vi återkommer till denna fråga i nästa kapitel. 

Styrning av ett komplext system fordrar komplexa resurser 

Den regionalpolitiska utredningen definierar således lärande utvärdering som så nära relaterad 

till genomförandet att de närmast kan ses som kopplade processer. NUTEKs 

programhantering har visserligen inte kallats lärande utvärdering, och det har heller inte 

15 För en forskningsöversikt se Stevrin, P. (1998); Tillitskrisen. Om tillit, misstro och kontroll i det framväxande 

informationssamhället. Blekinge Tekniska Högskola. 

16 Exempel på relevanta program i Norge där man bedriver systematisk följeforskning är Norges forskningsråds 

program (a) BU (bedriftsutvikling) 2000, som har en omfattande dokumentation när det gäller 

företagsutveckling, (b) REGINN, som har en motsvarande dokumentation vad gäller regionala 

innovationssystem, samt (c) VS (verdiskapning) 2010, som just håller på att organiseras och där planeringen för 

en tioårig följeforskningsinsats över hela Norge borde vara av stort intresse för VINNOVA. Programkoordinator 

i forskningsrådet för VS 2010 är Jørn Rangnes. 

81

inkluderat följeforskning. Men, och det är till ’syvende og sidst’ det västentliga, verkets 

programhanteringen har legat så pass nära genomförandet i konsortierna att tillit skapats, att 

lärande utvecklats - även av andra ordningen - , ja man kan till och med säga att nätverk har 

skapats mellan NUTEK och många företag. Allt detta kan benämnas styrning, men inte i 

konventionell mening, utan närmast som hantering eller påverkan av ett komplext system med 

komplexa resurser. Innan vi avslutar detta kapitel skall vi kort diskutera några begrepp som i 

det här hänseendet under senare år har utvecklats av framför allt engelska och franska 

forskare. 17 

Utgångspunkten är att det bland forskare inom olika discipliner under senare år har förts en 

intensiv diskussion om styrning av komplexa sociala system, t.ex. företagsnätverk och 

innovationssystem. En del forskare hävdar att det inte går att planera fram och styra sådana 

system, andra att det går, åtminstone till viss del. Den engelske sociologen Bob Jessop är en 

av de forskare som mest intensivt deltagit i diskussion. Han hävdar att en social ordning i ett 

komplext system inte bara är ett oavsiktligt och slumpartat resultat av mänskliga handlingar, 

utan att det faktiskt också, åtminstone till viss del, är ett resultat av planering och styrning. 

Men det handlar inte om konstruktivistisk design eller social ingenjörskonst, säger han, utan 

om interaktiv social design. 

Box 6:1. Interaktiv social design 

Mekanismen i denna interaktiva sociala design kallar Bob Jessop ”contingent nessecity” 

(ungefär ”slumpartad nödvändighet”) och han menar att den har fyra konsekvenser: (a) i 

sociala system reducerar deltagarna komplexiteten till modeller av verkligheten för att kunna 

förhålla sig till den på ett meningsskapande sätt; (b) därvid utvecklas kapacitet för dynamiskt 

socialt lärande; (c) vidare sker i det komplexa systemet en ständig utveckling av metoder för 

koordinering av handlingar över sociala gränser, mellan olika meningssystem och intressen, 

osv.; (d) slutligen etableras inom system av det här slaget såväl en gemensam världsbild för 

individuella handlingar som ett system för meta-styrning för att stabilisera nyckelaktörers 

orientering, förväntningar och handlingsnormer. 

Interaktiv social design kan således inte styras av någon enskild aktör i det sociala systemet – 

även om många försöker; interaktiv social design ”bottnar” bortom både det som är empiriskt 

möjligt att erfara och det som faktiskt äger rum, dvs. det bottnar i djupt liggande sociala 

strukturer och processer. Interaktiv social design inträffar dessutom simultant på tre skilda 

nivåer där ömsesidigt socialt beroende utkristalliserar sig, nämligen (e) i interpersonella 

relationer, (f) i interorganisatoriska relationer, samt (g) i relationer mellan funktionellt 

differentierade institutionella ordningar. Jessops interaktiva sociala design har släktskap med 

filosofen Roy Bhaskars kritiska realism, men enligt Jessop själv är den dock i första hand 

inspirerad av stadsteoretikern Clarence Stones regimteori. 

Nå, punkterna (a-g) ovan utgör alltså nödvändiga men inte tillräckliga villkor för interaktiv 

social design. Ett ytterligare nödvändigt villkor, säger ekonomen Magali Orillard, är ”strategic 

guidance”. Geografen Ash Amin och ekonomen Jerzy Hausner lägger till att ”strategic 

guidance” dock bara kan utövas av kreativa aktörer med förmåga att agera i enlighet med 

reglerna för ömsesidig ”procedural rationality”, dvs. aktörer som har förmåga att koordinera 

17 Följande framställning är en kortversion, dock utan tyngande akademiska referenser, av ett centralt 

resonemang i Uhlin, Å. & Løvland, J. (2001); ”Innovation and Interactive Governance. The Båtsfjord Case.” 

Paper presented at the 2 nd Conference on University and Society Co-operation, Halmstad University, Sweden, 

May 9-11, 2001. Denna artikel utgör dessutom ett exempel på den följeforskning som äger rum i det ovan 

nämnda REGINN-projektet. 

82

institutionella strukturer trots att de är autonoma och funktionellt åtskilda (pkt g ovan). 

Genom att influera/påverka dessa strukturers koder, normer och procedurer kan vissa aktörer 

emellertid underlätta (”facilitate”) strukturernas självorganisation samtidigt som de säkrar 

hela systemets regulativa funktion och utveckling. 

Detta handlar alltså inte om ledarskap i vanlig mening, dvs. det handlar inte om ett ledarskap 

som bygger på någon form av hierarkiskt ordning eller på formell status. Det handlar istället 

om komplex social interaktion förstådd som förmåga att ”inifrån”, och alltså som en del av 

systemet, koordinera multipla ”governance networks”. 

”Strategic guidance” innebär därmed, till att börja med och negativt formulerat, att undvika att 

förstöra eller paralysera sådana spontant skapade ”governance networks” som karakteriseras 

av att de rymmer olika slags rationalitet. Exempel på sådana nätverk är ekonomen Henry 

Etzkowitz och systemteoretikern Loet Leydesdorffs trippelspiraler som rymmer både 

näringslivets, forskningsvärldens och det offentliga systemets respektive, och stundom vitt 

åtskilda, rationaliteter. Vi menar att NUTEKs (Friborgs och Lindstrands) beredvillighet att 

lära och acceptera logiken och normerna i de skilda ”governance networks” som präglat en 

del av konsortierna kan ses som exempel på både ”strategic guidance” och en grundläggande 

öppenhet som vi ser som ett resultat av verkets ”double-loop”. 

Men det räcker inte med att undvika att förstöra och paralysera skilda ”governance networks” 

i t.ex. ett konsortium. Ty i positiv mening handlar ”strategic guidance” naturligtvis om att 

influera två eller flera ”governance networks” så (a) att de börjar överlappa och komplettera 

varandra och (b) att de därmed bildar grunden för en ”governance complexity” av andra 

ordningen. Annorlunda uttryckt: det handlar om att skapa normer, värden, tekniker och språk 

som ligger på en för t.ex. näringsliv och forskarsamhälle gemensam och därmed högre logisk 

nivå. Statens roll i detta perspektiv är, för det första, säger Jessop, Orrilard, Amin och andra 

forskare, att fylla ett antal funktioner som ingen annan kan fylla, nämligen (i) den 

samhällsstrategiska funktionen, (ii) koordinatorsfunktionen, (iii) förhandlarfunktionen, (iv) 

facilitator-funktionen, samt (v) funktionen att skapa konsensus. Det vill säga, dessa funktioner 

utförs normalt av semi-autonoma (offentliga) organ som utgör delar av det komplexa sociala 

systemet. 

Har NUTEK som ett semi-autonomt (!) organ fullföljt dessa funktioner i 

företagskonsortieprogrammet? Ja, bortsett från den samhällsstrategiska funktionen (i), som 

rimligen bör ligga på regering och riksdag, så har de övriga funktionerna hört hemma under 

NUTEKs ansvarsområde. Och det är utan tvekan så att NUTEK (Friborg och Lindstrand) på 

ett ofta mycket självständigt sätt har samordnat (ii), förhandlat (iii), underlättat (iv) och 

försökt skapa konsensus. Men ändå är det tydligt att detta inte har räckt; ty även om företagen 

säger sig ha haft ett kunskapsutbyte av programmet och med varandra, så är kontakterna med 

de s.k. kunskapsleverantörerna trots allt och överlag tämligen blygsamma. Och i alla 

händelser har inga nya och uthålliga nätverk bildats, vare sig mellan företagen eller mellan 

företagen och universitet/högskolor. 

Men det finns en faktor till att ta hänsyn till. Vanligen bildas det nämligen institutioner i den 

sociala processen som underlättar och möjliggör för de involverade aktörerna att 

kommunicera med varandra så att de kan utveckla tillit, nå överenskommelser, osv.; man 

brukar i det här sammanhanget tala om ”diskursinstitutioner”. Dessa institutioner förser 

parterna med information och med språk (definitioner, kategorier, begrepp, modeller, 

metaforer, osv). Dessa institutioner, som Malik Orrilard också kallar ”supercoding 

83

institutions”, tjänar alla parter, inklusive staten. I företagskonsortieprogrammet kan man se att 

Göran Friborgs och särskilt Yngve Lindstrands kommunikation med konsortierna och 

företagen har utgjort början på en sådan diskursinstitution. Detsamma gäller nyhetsbrevet och 

de seminarier som NUTEK ordnat för samtliga konsortieledare. Men detta har uppenbarligen 

heller inte varit tillräckligt. I våra intervjuer med konsortieledare, företagare, NUTEKtjänstemän 

och andra som varit engagerade i programmet har vi inte märkt eller hört talas om 

något gemensamt ”språk” eller gemensamma teorier, modeller, metaforer, begrepp, kategorier, 

osv. Vi är övertygade om att en väl organiserad följeforskning som en del av 

företagskonsortieprogrammet skulle ha kunnat spelat en viktig och positiv roll både som 

”diskurs-institution” och som bas för en lärande utvärdering. 

Slutsatser, lärdomar, värderingar och rekommendationer 

Följande slutsatser, lärdomar, värderingar och rekommendationer skall ses som ackumulerade 

från inte bara detta kapitel utan också de föregående: 

• NUTEK tog i februari 1994 emot ett ”splittrat” uppdrag från arbetsmarknadsdepartementet. 

Departementschefen hade i samband med uppvaktningar från olika intresse- och 

näringslivsgrupper ställt i utsikt regionalekonomiskt stöd. Fyra konsortier gick som en följd 

av detta vid sidan om de urvalskriterier som NUTEK enligt programdirektiven hade att ställa 

upp för övriga konsortier. 

• Implementeringen av programmet startades av NUTEK redan under urvalsarbetet med 

presumtiva konsortier. Systemet med ”call for proposals”, hearings, intervjuer, mm. har 

fungerat bra. Företagsgrupperna har dock till viss del lärt sig vad som är rätt att svara och 

skriva för att komma ifråga för statliga stöd- och utvecklingspengar. Detta är ett ofrånkomligt 

problem som vägs upp av att utvecklingsmyndigheten också lärt sig att känna igen ”oäkta” 

engagemang. 

• NUTEK grep sig an programmet med bred uppslutning inom verket och med några av sina 

mest erfarna medarbetare som direkta operatörer. Att ha en resande ”controller” (Lindstrand) 

har visat sig vara en avgörande framgångsfaktor. 

• Upplägget av halvtidsutvärderingen var snävt och inskränkte sig till att granska dels 

hållbarheten i respektive konsortiums gemensamma utvecklingsprojekt, dels i vilken 

utsträckning konsortierna utnyttjat externa ”kunskapsleverantörer. Därmed avskärmades 

väsentliga delar av programmet för utvärdering. Temaplan AB kommenterade dock även 

sådant som egentligen låg utanför deras uppdrag. 

• NUTEKs programoperatörer hanterade Temaplans ”feed-back” till konsortierna på ett bra 

sätt genom att Lindstrand reste runt till samtliga konsortier för att diskutera utfallet av 

utvärderingen. 

• NUTEKs egen dialog med universitet, högskolor och forskningsinstitut kan på ett plan 

jämställas med företagens och konsortiernas motsvarande dialog. Den förtjänar varken kritik 

eller beröm i förhållande till programmets ursprungliga mål eftersom den utvecklats på 

konsortiernas villkor. 

• På ett annat och högre plan, som gäller hela programmet som ett närings- och 

regionalpolitiskt nytt grepp i förhållande till traditionella stödprogram, har NUTEK dock visat 

84

ist på förståelse för att systematiskt och i forskningsmässiga former studera programmets 

förändring över tiden. 

• Å andra sidan har NUTEK i allmänhet och operatörerna i synnerhet uppenbarligen utvecklat 

ett lärande av andra ordningen vad gäller hur man lär i program av det här slaget. Detta har i 

sin tur av allt att döma starkt bidragit till den självständighet i förhållande till programmets 

mål med vilken programoperatörerna har fört dialogen med konsortierna. 

• Denna kapacitet för lärande av andra ordningen har också av allt att döma en koppling till 

den tillit som utvecklats inom programmet, dels på personnivå (självtillit), dels på 

interpersonell nivå (mellan operatörerna, och mellan operatörerna och konsortieledarna, osv.), 

dels ock på systemnivå förstått som programmet i sin helhet så som det med tiden och 

praktiken utformades. 

• NUTEK har av allt att döma styrt programmet, eller snarare hanterat och påverkat det, på ett 

sätt som tyvärr inte längre i detalj går att precisera, men som förmodligen borde ha kunnat 

beskrivas och analyserats i termer av ”interactive governance” och ”strategic guidance”. 

NUTEK har dock av allt att döma inte förmått fylla rollen som ”diskursinstitution”. 

• Vi rekommenderar att både NUTEK och VINNOVA utvecklar former för lärande 

utvärderingar, i stort enligt de intentioner som utvecklas av den regionalpolitiska utredningen. 

• Vi rekommenderar också att VINNOVA utvecklar former för följeforskning, t.ex. genom 

samarbete med Norges Forskningsråds nyligen igångsatta program Verdiskapning 2010. 

• Vi rekommenderar slutligen att VINNOVA utvecklar begreppet ”diskursinstitution” som ett 

verktyg för programhantering. 

85

Kapitel 7 

Policynivån: Värdering av 

konsortieprogrammet och konsekvenser för 

framtida utvecklingspolitik 

I det här kapitlet diskuterar vi först att man på policynivån vad gäller ett program som det nu 

aktuella i första hand förväntar sig resultat som bekräftar den ursprungliga insatsen. Därmed 

finns risk att man a priori bortser från andra resultat och värderar dessa som misslyckanden. 

Vi återkommer så till de värdeförskjutningar som skett inom regionalekonomisk teoribildning 

och som påverkat beslutsfattare under de senaste årtiondena. Analysen utmynnar i en 

diskussion om varför gapet mellan avsikterna med programmet och dess effekter kan 

uppfattas som frustrerande. Kapitlet avslutas med ett resonemang om vad som i fallet med 

konsortieprogrammet menas med komplexa resurser och hur sådana kan hanteras i en 

framtida utvecklingspolitik. 

Inledning 

I den regionalpolitiska utredningen är man alltså bekymrad över att ”gapet mellan allmänt 

formulerade avsikter och faktiska effekter framstår som något av ett ständigt dilemma för 

beslutsfattare”. Det saknas metoder, säger man, ”som är nödvändiga för att bedöma effekterna 

av insatta åtgärder” och för ”hur man skall avgöra vilka effekter som hör till vilka insatser”. 

Och Statskontoret frågar ”hur man skall kunna värdera de samordningsinsatser som är 

tillväxtavtalens grundläggande mål?”. 

”Beslutsfattare” vill naturligtvis helst vara rimligt säkra på resultaten innan de fattar beslut om 

insatser. Och efteråt vill de kontrollera hur det gick. Helst vill de att det skall vara som när 

man skjutit till måls, dvs. att man omedelbart skall kunna springa fram till måltavlan för att 

kontrollera resultatet. Idealet är en rak och tydlig kausalitet. Då finns inget frustrerande gap 

mellan orsak och verkan. Sambandet mellan skott och resultat är enkelt och uppenbart. Man 

kan omedelbart kontrollera om man siktade rätt. Antingen träffade man eller så missade man. 

Och det är naturligtvis därför som gapet mellan riktlinjer, förväntningar, avsikter och mål, å 

ena sidan, och genomförande, effekter och utfall, å den andra, är så frustrerande när man 

istället står inför komplexa och icke-linjära samhällsprogram, som t.ex. konsortieprogrammet 

där målet var något så pass diffust som att höja kompetensen bland företag genom 

nätverksbyggande. Sambanden mellan insatser och utfall är förvirrande, genomförandet blev 

inte vad man förväntade sig, resultaten är svåra att relatera till de ursprungliga målen. Man 

står alltså inför en uppenbar styrproblematik, som vi skall diskutera i det här kapitlet: Hur 

skall man styra fram kunskapsbildning i samhället? Men, och det är vår poäng med den här 

inledningen, i program som det nu aktuella tenderar man i första hand att se efter resultat som 

bekräftar den ursprungliga insatsen. Därmed finns risk för att man värderar andra resultat 

som i viss mening misslyckanden, även om de enligt andra kriterier än de ursprungliga 

uppenbart är av godo, dvs. man missar någonting som har med lärande att göra. 

Vi står alltså också inför en värderingsproblematik: Vad är ett bra utfall, och vad är ett dåligt? 

Och vare sig man tycker utfallet är bra eller dåligt, så är det naturligtvis bra respektive dåligt i 

86

förhållande till någonting. Men vad är detta ”någonting”? Finns det några fundamentala och 

grundläggande värden som vi i alla situationer skulle kunna använda som absoluta 

referenspunkter för våra mera vardagliga värderingar? 

Vi skall i det här avslutande kapitlet inte ge oss in på några längre vare sig kunskaps- eller 

värdefilosofiska utläggningar. Men det går inte att undvika att inledningsvis åtminstone 

snudda vid frågan om dels olika sätt att hantera kunskapsbegreppet, dels olika sätt att förhålla 

sig till värderingar. 

Olika sätt att se på kunskap 

Idén från 60-talet att kunskap är den viktigaste produktionsfaktorn i ekonomin, och tilläget i 

början av 90-talet att lärande är den viktigaste processen, kan som bekant i stort hanteras på 

två sätt. Antingen tror man att kunskap och lärande kan hanteras mekanistiskt. Det vill säga, 

man tror då att kunskap är en insatsvara som andra insatsvaror, att kunskap kan produceras 

som andra produkter och överföras som andra ting, osv. Man tror då också att lärande är en 

fråga om organisation, att kompetens kan ”manageras” fram, att man på förhållandevis kort 

tid kan bygga kompetensnätverk, osv. Eller också tror man att kunskapsbildning och lärande i 

samhället handlar om komplexa och fortfarande till stora delar okända processer, som 

dessutom tar lång tid. 

När konsortieprogrammet implementerades dominerade fortfarande det förra och mycket 

rationella synsättet. Idag är situationen inte lika tydlig, men så mycket förefaller säkert, som 

att den forskning och teoribildning som nu inspirerar beslutsfattarna inom all slags 

utvecklingspolitik ändå trots allt utgår från det senare sättet. Detta har lett till en på många sätt 

paradoxal situation: Forskningen talar om komplexitet och irrationalitet, som beslutsfattarna 

försöker hantera med enkelhet och rationalitet. Att inrätta ett verk för innovationssystem kan 

ses som ett uttryck för denna rationalitet. En annan aspekt på den paradoxala situationen är att 

forskningssystemet, som hittills har haft en slags monopolposition när det gäller 

kunskapsbildning i samhället, nu relativt sett självt reducerar denna position genom att hävda 

att FoU-systemet bara utgör ett element bland många i en komplex kunskapsbildningsprocess 

i samhället. Frågan framför andra på policynivå är alltså hur denna kunskapsbildningsprocess 

skall styras fram, om det alls går. Som vi utvecklat i kap 2 är den här värdeförskjutningen från 

en mekanistisk till en dynamisk och komplex kunskapsbildningsprocess den axel kring vilken 

hela utvärderingen vrider sig. 

Programmets konflikfyllda utgångspunkter 

Konsortieprogrammets tillblivelse (se kap 5) präglades inte av samordning mellan olika 

önskemål och idéer inom Regeringskansliet. Tvärtom var man starkt oense mellan dåvarande 

arbetsmarknadsoch utbildningsdepartementen. Det förra ville inte att de medel som fanns 

tillgängliga för programmet skulle hamna i ”högskolesystemets stora svara hål”. Det andra 

departementet drev en expansiv FoU-politik med tydliga näringspolitiska förtecken och ville 

att det tilltänkta programmet, och i alla fall de presumtiva programmedlen, skulle samordnas 

med och i den nya FoU-politiken. Efter en lång dragkamp på tjänstemannanivå kom till slut 

förhandlingar till stånd på statsrådsnivå. Resultatet blev att arbetsmarknadsdepartementet fick 

utforma programmet som man ville mot att utbildningsdepartementet fick ”politisk 

kompensation på annat håll”. 

87

I fallet med konsortieprogrammet framstår den regionalpolitiska utredningens generella 

bedömning av departementsnivåns kommunikation med verksnivån närmast som ett 

understatement: ”Särskilt har svårigheterna att få till stånd samordning inom 

Regeringskansliet lett till att endast vaga och otydliga signaler har gått från Regeringskansliet 

till de berörda myndigheterna”. 

Otydligheten i Regeringskansliets signaler till NUTEK accentuerades än mer i samband med 

programmets start då fyra konsortier till följd av underhandsdirektiv från 

arbetsmarkandsdepartementet fick en positiv särbehandling. Det vill säga, i de första fyra av 

de totalt 22 konsortier som startades gick departementet delvis emot sina egna officiella 

direktiv. 

Vi kan nu värdera detta på olika sätt. I en ideal situation skall naturligtvis direktiven och 

signalerna från policynivån till programhanteringsnivån vara samordnade, konsekventa och 

framför allt entydiga. Men detta är just en ideal situation. I verkligheten är dock situationen 

ofta på ett eller annat sätt agonistisk. Fackdepartementen har olika och inte sällan helt 

motstridiga åsikter och intressen, och alla värden kan inte samordnas. Ty det är naturligtvis 

inte bara så, som vi hävdat ovan, att värden i sig kan vara konfliktfyllda. Inom olika 

värdesystem uppstår dessutom konflikter mellan grundläggande värden, konflikter som 

varken kan lösas med teoretiska eller praktiska förnuftsresonemang. I praktiken kolliderar 

dessa värden ofta med varandra; frihet ställs plötsligt mot rättvisa och jämlikhet mot välfärd, 

osv. Ett aktuellt och tydligt exempel är begreppet hållbar utveckling (”sustainable 

development”); Bruntland-kommissionen och senare Agenda 21 har hävdat, att ekonomisk 

tillväxt, social välfärd och god miljö måste kunna förenas i en hållbar utveckling. Men i ett 

samhälle baserat på marknadsekonomi handlar detta uppenbart om värden i konflikt med 

varandra. Att arbeta för hållbar utveckling innebär således oundvikligen att man värdemässigt 

hamnar i konfliktfyllda och därmed smärtsamma situationer. 

En del filosofer menar t.o.m., att det i grunden råder ett rivalitetsförhållande mellan sådana 

grundläggande värden som frihet, rättvisa, osv., och att det ofta varken finns någon minsta 

gemensam nämnare eller överbryggande standard med vars hjälp konflikten mellan dem kan 

förhandlas bort eller jämkas. Dessutom är det uppenbarligen så, att olika kulturer genererar 

olika värdesystem, vilket i sin tur inte bara leder till att värden från olika system kan 

överlappa varandra, utan också till att de kan visa sig stå i konflikt med varandra. Vi måste 

alltså trots allt komma ihåg, att när konsortieprogrammet startade hade Sverige en borgerlig 

flerpartiregering, som dessutom hade ett allmänt val ett halvt år framför sig. 

Arbetsmarknadsministern var centerpartist medan hans kollega i utbildningsdepartementet var 

moderat, och hur pragmatiska de än var fanns här naturligtvis både långsiktigt ideologiska och 

mera kortsiktiga motsättningar av partitaktisk natur. 

Nå, vår poäng är naturligtvis inte att kritisera Regeringskansliet för att man i början av 90- 

talet hade en flerpartiregering. Och heller inte för att ett statsråd lyssnade på grupper som 

uppvaktar honom, och att han av allt att döma då lovade dem att tillmötesgå deras önskemål. 

Detta är ju trots allt rationella och i grunden positiva fenomen i det öppna demokratiska 

samhället. Vår poäng är istället, att svårigheterna att få till stånd samordning inom 

Regeringskansliet och att producera helt tydliga programdirektiv snarare måste betraktas som 

ett normaltillstånd än som en abnormitet. Det gäller naturligtvis inte bara koalitionsregeringar 

utan också minoritetsregeringar, som kanske måste lita till hoppande majoriteter i riksdagen. 

Det gäller även majoritetsregeringar, ty vilket underlag regeringen än har i Riksdagen så utgör 

varje departementet ett slags monopol, som skall dela makt och resurser med andra monopol, 

88

och som därmed konkurrerar om monopoliserade situationer. Det vill säga, i stället för att 

oreflekterat se dessa samordningsproblem och otydligheter som abnormiteter måste man se 

dem som normaliteter och lära sig att hantera dem. Vad det innebär i praktiken skall vi snart 

återkomma till. 

Det frustrerande gapet mellan avsikter och effekter 

Regionalpolitiska utredningens generella bedömning om otydlighet och bristande samordning 

i Regeringskansliet förstärks emellertid av ett annat fenomen som mer eller mindre präglat 

konsortieprogrammet. Vi har genom våra intervjuer nämligen också förstått, att man i 

arbetsmarknadsoch senare näringsdepartementet ansåg att NUTEK ”egentligen aldrig 

förstod vad programmet skulle gå ut på”. Vi kopplar inte detta till otydlighet p.g.a. 

samordningsproblem i Regeringskansliet, utan till målen för programmet, dvs. 

kompetenshöjning bland deltagande företag genom nätverksbildning. NUTEK skulle enligt 

den här uppfattningen alltså inte ha förstått vad man i direktiven menade med 

kompetenshöjning och nätverk. Men vi har i vår analys av programdirektiven visat, att vare 

sig kompetensbegreppet eller nätverksbegreppet var tydliggjorda i direktiven till NUTEK. Vi 

har dessutom visat att detta är två notoriskt svåra begrepp. Kunskap, kompetens och lärande 

hör fortfarande efter mer än 2500 år till filosofins stora och svåra diskussionsämnen. Och 

nätverksbegreppet kan förstås på flera olika sätt, varav det som under 90-talet vunnit terräng 

är nära kopplat till komplexitetsteori, vilket inte precis gör begreppet lättare att hantera. 

Till bilden hör också att kommunikationerna mellan NUTEK och departementet vad gäller 

konsortieprogrammet har varit sparsamma. NUTEK har vid fyra tillfällen skriftligt redovisat 

läget i programmet, men inte fått någon reaktion tillbaka. I detta kommunikationsvakuum har 

naturligtvis NUTEK varit tvunget att agera efter eget skön. Men bristen på förståelse har 

därmed vartefter blivit dubbelriktad. Av NUTEKs redogörelser framgår mycket litet av vad 

programoperatörerna lärt sig och vad som med tiden kommit att prägla hela 

programhanteringsnivån. Det vill säga gapet mellan avsikter och effekter har med tiden blivit 

allt större och alltmer frustrerande. Gapets storlek torde stå i direkt proportion till bristen på 

direkt kommunikation mellan policynivå och programhanteringsnivå. Detta är det omvända 

förhållandet till hur kommunikationen mellan programhanteringsnivå och konsortieoch 

projektnivåerna utvecklats, och där gapet istället för att växa alltmer har slutits. 

Vi vill foga ytterligare en observation till denna analys. Arbetsmarknadsdepartementets 

direktiv 1994-02-10 sätter alltså kompetensutveckling genom nätverksbyggande i centrum för 

programmet. Och som vi visat i kap 5 hänvisade regeringen i prop. 1992/93:170 till idén om 

kunskap som den viktigaste produktionsfaktorn. Det här sättet att använda begrepp från den 

internationella ”forskningsfronten” är legio i propositionstexter och utredningsbetänkanden. 

Gary Beckers humankapitalteori från 60-talet dök också så småningom upp i propositioner 

och betänkanden. Detsamma hände med Michael Porters klusterteori, och nu senast har 

Bengt-Åke Lundvalls innovationsbegrepp via OECD-rapporter blivit det begrepp man lyft 

fram. Vi säger inte att det a priori är fel att använda dessa begrepp och/eller teoribildningar i 

propositionstexter, utredningsdirektiv och programanvisningar. Men vi säger att den 

regionala/lokala förvaltningen, och särskilt näringslivet, ofta har mycket liten konceptuell 

förståelse för nya begrepp som t.ex. ”innovationssystem” och ”kluster”. 18 Vi säger också, att 

18 Detta påstående bygger på empiriska studier av utvecklingsarbete med regionala innovationssystem. Se Uhlin, 

Å., Rangnes, J. & Synnevåg, M. (2000); ”Facilitating regional innovation systems. Some preliminary experi- 

89

det i och för sig oundvikliga gapet mellan avsikter och effekter tenderar att bli onödigt stort 

när dessa nya begrepp utifrån/uppifrån inte utvecklas tillsammans med kunskapsbildning 

inifrån/underifrån. Det är här såväl ”lärande utvärdering” som en väl genomförd 

följeforskning skulle ha kunnat spela en viktig roll för att minska gapet mellan mål och 

resultat i konsortieprogrammet. 

Det är också här som begreppet ”diskursinstitution” kommer in i bilden. Denna typ av 

institution skall alltså inte förstås bokstavligt, i fysisk mening. Det är snarare fråga om en 

immateriell institution som enligt vad vi ovan sagt (kap 5) förser parterna med information 

och med språk (definitioner, kategorier, begrepp, modeller, metaforer, osv.). I 

företagskonsortieprogrammet kan man se att Göran Friborgs och särskilt Yngve Lindstrands 

kommunikation med konsortierna och företagen har utgjort början på en sådan 

diskursinstitution, medan Regeringskansliet har stått utanför. Ett annat sätt att se det hela är 

naturligtvis att det är NUTEK och konsortierna som stått utanför den diskursinstitution som 

utvecklats inom Regeringskansliet. Men det spelar ingen roll vilket av dessa alternativ man 

håller för mest troligt, det väsentliga är att gapet och frustrationen har ökat. 

Som vi ser det finns det nu en uppbenbar risk att det ständiga dilemma för beslutsfattarna som 

regionalpolitiska utredningen talar om kommer att förvärras. Behovet av en välutvecklad 

diskursinstitution är större än på länge. Den delvis radikala teori- och värdeförskjutning som 

ägt rum under 1990-talet inom ekonomi, geografi, kognitionsvetenskap, men även inom 

sociologi, statsvetenskap, arbetslivsvetenskap, osv. har lett till en flod av nya ’modeller av’ 


Men det finns flera närbesläktade ’modeller av’ som utgår från teoriansatser om 

”teknologisystem”, om ”kluster”, ”industriella distrikt” och ”regionala agglomerationer”, om 

”utvecklingsblock” och ”kompetensblock”, om ”triple helix” och ”the mode-2 society”, och 

naturligtvis om ”aktörsnätverk”. Mer eller mindre frekvent inom samtliga dessa 

modellbildningar finns begrepp som ”process”, ”institutioner”, ”evolutionär utveckling”, 

”system”, ”komplexitet”, ”icke-linjäritet”, ”kunskap”, ”kunskapsbildning”, lärande”, 

”kompetens”, osv. 

Det är meningslöst att ”en gång för alla” försöka definiera alla dessa modeller och begrepp. 

Varje definition är historiskt betingad och undergår ständiga förändringar. Däremot är det inte 

meningslöst att inom innovations-, närings- och regionalpolitikens gemensamma område 

arbeta med en diskursinstitution som innefattar regeringskansli, centrala verk och 

myndigheter samt viktiga regionala aktörer. Målet bör vara att skapa språk (definitioner, 

kategorier, begrepp, modeller, metaforer, osv.) som syftar till ’modeller för’ regional 

innovation. Varje sådan ’modell för’ är naturligtvis också historiskt betingad och kommer 

således också att undgå ständiga förändringar, men då förhoppningsvis som ett resultat av en 

gemensam lärprocess. Att explicit skapa och vidmakthålla en diskursinstitution av det här 

slaget är, som vi ser det, den egentliga, och synnerligen kvalificerade, uppgift som ålagts det 

nya verket för innovationssystem. Ett nödvändigt villkor för utveckling av modeller för 

regional innovation är emellertid att man på policynivån aktivt deltar i arbetet med denna 

diskursinstitution. 

ences of and reflections on a Norwegian regional innovation programme”. Paper presented at the Triple Helix III 

conference – The Endless Transision, Rio de Janeiro, Brazil, 26-29 April, 2000. 

90

Komplexa resurser 

Låt oss slutligen göra ett kontrafaktiskt tankeexperiment. Antag att man 1994 i 

Regeringskansliet trots allt hade samordnat sig, att man då också hade en effektiv 

diskursinstitution och att programdirektiven till NUTEK därmed var fullt transparanta för var 

och en. Vi tänker oss alltså att alla på såväl programhanterings- som konsortieoch 

projektnivå hade tämligen exakt vetskap om vad som i direktiven avsågs med 

kompetenshöjning genom nätverksbyggande. Det vill säga, vi antar att mål och medel för 

programmet var fullt tydliga för samtliga aktörer. Skulle då gapet minska mellan avsikter och 

uppnådda resultat? Förmodligen, men bara till en mycket liten del. Och det av följande tre 

skäl: Dynamiken över tiden är för det första så stor i ett komplext program av det här slaget 

att sannolikheten trots allt är mycket liten för en träff mitt i ett mål som blir alltmera avlägset 

för varje år som går. Därtill kommer, att medlen för att nå målen också förändras över tiden. 

Relationen mellan mål och medel blir alltså mer och mer komplexa. För det tredje är 

relationen mellan mål och medel långt ifrån självklar ens från början. - Vi behöver m.a.o. se 

närmare på uttrycket att ”det behövs komplexa resurser för att hantera ett komplext program”. 

Man brukar tala om ”principen om fastställa mål”. Den säger att medel är beroende av mål. 

Det vill säga, först när man fastställt målet kan man bestämma medlet. Detta är det vanliga, 

instrumentella och rationella sättet att se på sambandet mellan mål och medel i linjära system. 

John Dewey (han med ”livslångt lärande” och ”learning-by-doing”) hävdade emellertid att 

man också kan tala om ”ends-in-view”, eller ”principen om mål-i-sikte”. Enligt denna princip 

kan även det omvända förhållandet gälla, dvs. att mål är beroende av medel. Detta beror på att 

ett mål inte alltid är ”färdigt”. Det är således först när vi arbetar fram våra medel som vi 

upptäcker vad våra aktiviteter egentligen syftar till. Detta innebär också att medel aldrig är 

helt och hållet externa i förhållande till ett mål. Att upptäcka de enda möjliga medlen för att 

uppnå ett aldrig så väl preciserat mål innebär således, att man adderar något till vad målet är. 

Det kan alltså faktiskt vara så, att medlet konstituerar målet. Felet med den instrumentella 

mål-medel rationaliteten, dvs. att man kan bestämma medlet först när man fastställt målet, är 

således att det blivit en så dominerande tankevana att den överflyglar och tränger undan 

praxis grundad på konstitutiva relationer mellan mål och medel. 

Dewey’s idé kan emellertid föras ett steg längre. En del saker som vi gör, och en del saker 

som vi har omkring oss och som vi använder oss av, kan urskiljas först genom de roller de 

spelar i samband med mål-i-sikte. Detta handlar om lärande. Mål-i-sikte förändrar vår 

uppfattning om saker och händelser, både för oss själva (dvs. vi lär oss) och i sig själva 

eftersom våra nya kunskaper ger dem en annan potential. När en människa t.ex. får veta att 

lera vid upphettning får nya egenskaper så får en lerklump potentiellt helt nya roller och 

uppgifter som den inte hade innan människan ifråga hade lärt sig. Man kan naturligtvis säga 

att en lerklump har dessa potentiella egenskaper alldeles oberoende av vad en människa vet 

eller inte vet, men det är också uppenbart att dessa nya egenskaper s.a.s. rycker närmare sin 

aktualisering så snart människan vet. 

Komplexa resurser (medel) är således inte bara många och sammansatta, av olika slag och 

med olika verkningsgrad. De är också, precis som programmen, dynamiska, icke-linjära och 

självorganiserande. Men därtill är de konstitutiva i förhållande till målen, dvs. de är på sätt 

och vis en del av målet som gradvis både utvecklas, förändras och realiseras vartefter de 

komplexa resurserna utvecklas. (Kom ihåg, att vi redan i kap 2 har talat om nätverk som både 

mål och medel.) I den meningen har NUTEK som komplex resurs således ”hanterat” 

91

konsortieprogrammet både som medel och som mål i sig. Och så snart NUTEK var berett att 

också låta sig självt omfattas av programmålet, dvs. att nätverksbyggande med företagen 

också skulle leda till kompetenshöjning i verket, så upphörde den agonistiska värdekonflikten 

mellan ledare och ledda; och på programhanterings- och konsortienivå började gapet mellan 

avsikter och effekter slutas. Det var alltså det NUTEK gjorde, man bildade nätverk med 

företagsgrupperna, och man lärde sig samtidigt och på samma sätt som företagen lärde sig. 

Men på policynivå har departementet stått utanför den interaktiva lärprocessen – och gör det 

fortfarande. 

Problemet gäller alltså lärande och styrande. Kan man skaffa sig kunskap om ett komplext 

socialt system, i syfte att styra det, genom att ställa sig ovanför det eller vid sidan om det? 

Eller måste man involvera sig i systemet för att lära sig och för att kunna påverka det? Den 

regionalpolitiska utredningen tenderar att svara nej på den första frågan genom att 

rekommendera ”lärande utvärdering”. Vi svarar tydligt nej på den första och ja på den andra 

frågan. Förutom lärande utvärdering vill vi därför lägga till följeforskning. Det väsentliga är 

att alla komplexa resurser engageras, även departementets. Alternativet tycks vara att helt 

överlåta till ”marknaden” att självorganisera innovationssystemen och klustren. Men det är å 

andra sidan heller inte förenligt med den svenska traditionen att organisera, förhandla och 

styra samhället in i framtiden. 

Box 7:1 Innovation som socialt system 

Forskare inom den franska s.k. ’régulation’-skolan föreslår att det finns en mängd olika slags 

innovationssystem som existerar bredvid varandra. De menar att det finns fyra ”huvudmodeller”: 

Det marknadsbaserade innovationssystemet är typiskt för USA, Storbritannien, 

Canada och Australien. Det meso-korporativistiska innovationssystemet är typiskt för Japan. I 

Europa kan man så urskilja två slags innovationssystem, dels det som är baserat på offentliga 

institutioner och som är vanligt i Frankrike, Tyskland och Nederländerna, dels det ”socialdemokratiskt 

innovationssystemet” som är typiskt för Sverige, Norge och Finland. I den 

senare modellen spelar det offentliga FoU-systemet en stor roll. Utbildningskostnaderna för 

samhället är höga. Arbetskraften rörlighet och kompetens är hög. Å andra sidan är det 

finansiella systemet inte särskilt sofistikerat och ’venture capital’ saknas i stort sett. 

Kompromisser och förhandlingar mellan samhällets olika parter är det normala. Systemet 

karaktäriseras också av jämlikhetsstävanden när det gäller utbildning och inkomster. I den här 

modellen, säger Amable et al (1997:44) kan man ”mycket tydligt se ett innovationssystem 

som har mycket litet att göra med marknadsbaserad logik”. 19 

. 

Avslutande reflektion 

En avslutande reflektion är denna: Det finns en påtaglig skillnad mellan det amerikanska och 

det europeiska intresset för innovationer och innovationssystem. I USA fokuserar man 

grupper av företag (kluster), medan man i Europa ser företagen som en del av det 

samhälleliga innovationssystemet. Amerikanska forskare fokuserar företagens 

innovationsprocesser (jfr Box 3:1) och styrning (”management”). I Europa tycks det generellt 

sett finnas mindre tilltro till marknaden att självorganisera sig och därmed samhället, och 

större tro på möjligheterna att styra ekonomin och samhället som helhet in på gynnsamma 

banor. Företagskonsortieprogrammet på sin tid och fokuseringen på innovationssystem 

19 Amablé, B., Barré, R. & Boyer, R. (1997); “Diversity, coherence and transformations of innovation” i Barré, 

R., Gibbons, M., Maddox, J., Martin, B. & Papon, P. (eds.) (1997); Science in Tomorrow’s Europe. Economica 

International. 

92

nuförtiden kan i Sverige ses som uttryck för sådana styrambitioner. Men, och som vi nu 

upprepade gånger betonat, det är inte självklart att det går att styra komplexa sociala system 

som man styr en båt eller en bil. Däremot är det möjligt att påverka system av det här slaget. 

Det är inte bara filosofer och forskare som har diskuterat frågan om man kan styra det 

dynamiska och komplexa, utan naturligtvis också författare. Detta var t.ex. den fråga Leo 

Tolstoy vred och vände på under den tidigare delen av sitt författarskap. Låt oss 

avslutningsvis se på en scen i romanen Krig och Fred, en scen som i blixtbelysning 

demonstrerar både styrproblemet och flera av de begrepp som vi hittills använt oss av: 

”komplexitet”, ”dynamik”, ”självorganisation”, ”icke-linjäritet”, ”varje enskilt element i ett 

komplext system har ofullständig information om hur hela systemet beter sig ” och ”komplexa 

system kan bara hanteras med komplexa resurser”. Följande scen utspelas i slutet av 

september 1812 efter slaget vid Borodino när den obesegrade men illa tilltygade ryska armén 

retirerar utanför Moskva. Fransmännen trycker på. Den ryske befälhavaren, Kutuzov, befinner 

sig i en konfliktfylld situation och är pressad av olika värden och värdesystem. Han kan 

antingen fortsätta reträtten, och därmed offra Moskva men samtidigt rädda armén, eller han 

kan försöka rädda Moskva genom att leverera batalj, men i så fall riskera armén: 

För folk som vant sig vid att tro att planer för kampanjer och fältslag görs upp av generaler - på samma sätt 

som vi alla tror att man gör när vi sitter framför en karta i vår kammare och tänker på hur vi skulle organisera 

saker och ting i gångna fältslag - dyker olika frågor upp. Varför gjorde inte Kutuzov så eller så under 

reträtten? Varför ordnade han sig inte till försvar innan han kom till Fili? Varför retirerade han inte 

omedelbart på vägen till Kaluga och lämnade Moskva åt sitt öde? osv. Folk som är vana vid att fundera på 

det sättet har glömt eller vet ingenting om vilka ofrånkomliga svårigheter som en kommenderande general i 

fält alltid har att dras med. Det som en befälhavare i fält sysslar med, har inte det minsta likhet med den 

verksamhet som vi föreställer oss, när vi sitter i lugn och ro i vår kammare och studerar en kampanj på 

kartan, med ett givet antal trupper på den ena sidan och ett lika givet antal på den andra och allt inom ett 

givet område; varpå vi börjar planera i ett givet ögonblick. En befälhavare i krig befinner sig aldrig i början 

av ett händelseförlopp - vilket är den plats från vilken vi alltid bedömer det. Befälhavaren befinner sig alltid 

mitt i en serie skiftande händelser, och kan aldrig någonsin överväga hela betydelsen av något som sker. 

Moment för moment formar sig skeendet på ett sätt som man inte hinner fatta, och vid varje ögonblick under 

denna ständiga oavbrutna händelsekedja befinner sig befälhavaren mitt i ett invecklat spel av intriger, bekymmer, 

chansningar, beslutsfattning, planering, diskussioner, hot och rävspel, och måste hela tiden svara på 

otaliga frågor som ställs till honom, och alla intryck motsäger varandra. 

Lärda auktoriteter på krigshistoria förklarar på fullt allvar för oss att Kutuzov skulle ha fört sin armé till 

vägen till Kaluga långt innan han nådde Fili och att någon faktiskt föreslog att han skulle göra det. Men en 

arméchef har alltid, speciellt i ett svårt läge, inte ett enda utan ett dussin förslag framför sig samtidigt. Alla 

dessa förslag, grundade på någon strategi och någon taktik, är motsägande. En chefs uppgift borde, tycks det, 

helt enkelt vara att välja ett av dessa alternativ. Men inte ens det kan han göra. Tid och händelser väntar inte. 

Den 28:e fick han t ex sig förelagt förslaget att gå mot Kaluga-vägen; men just då galopperade det upp en 

adjutant från Miloradovich som frågar om han skall ta upp strid med fransmännen eller retirera. Han måste få 

en order omedelbart, på fläcken. Och den order han får - att retirera - för armén förbi Kalugavägen. Och efter 

adjutanten kommer generalfältkvartermästaren och frågar vart förråden skall flyttas och chefen för 

sjukvårdstjänsten frågar vart de sårade skall sändas, och en kurir från Petersburg lämnar ett brev från tsaren, 

där någon tanke på att överge Moskva inte kommer ifråga, och den man som rivaliserar med överbefälhavaren 

(och det finns alltid inte bara en utan flera sådana) lägger fram ett nytt förslag som är direkt motsatt det 

att marschera mot Kalugavägen, och befälhavaren själv behöver sova och få något uppfriskande så att han 

har tillräckligt energi kvar, och en hedervärd general som blivit förbigången i fråga om dekorationer kommer 

för att klaga, och innevånarna i trakten ber om beskydd, och en officer som skickats för att inspektera 

terrängen kommer in och lämnar en rapport som är helt annorlunda än den som lämnades av en officer som 

skickades ut tidigare, och en spion, en fånge och en general som sänts ut för att rekognosera anger alla 

fiendens grupperingar på olika sätt. Den som inte känner till eller inte fattat att en befälhavare arbetar under 

dessa oundvikliga förhållanden kan t ex visa oss hur armén stod uppställd vid Fili, och därför anta att den 

kommenderande generalen den 1 oktober hade full frihet att besluta om han skulle överge Moskva eller 

93

försvara det. Det verkliga förhållandet var, att för den ryska armé som stod sex km från Moskva, fanns inget 

sådant alternativ ... 20 

Slutsatser, lärdomar, värderingar och rekommendationer 

• Ett regionalpolitiskt program, inklusive dess mål och inklusive de komplexa resurser som 

sätts in för att genomföra det, befinner sig aldrig någonsin i början av ett händelseförlopp. 

Ingenting är från ”scratch”. Allt och alla befinner sig redan ”från början” i sedan länge 

pågående historiska skeenden och processer som är fyllda av handlingsvanor, tankestilar, 

attityder, praktiska och sociala förutsättningar, osv. 

• Departementets ideala och rationella modell för konsortieprogrammets framdrift sögs snabbt 

upp i och ”försvann” i alla dessa pågående skeenden och processer. I dialog med konsortierna 

fortsatte NUTEK istället att utveckla en pragmatisk och pluralistisk modell som både för 

verket och de flesta av konsortierna har varit lärorik och verksamhetsmässigt meningsfull, i 

några fall direkt framgångsrik. 

• De komplexa resurserna i ett program som det aktuella är således inte bara många och 

sammansatta, av olika slag och med olika verkningsgrad. De är också, som programmet i sin 

helhet, dynamiska, icke-linjära och självorganiserande. Men därtill är de konstitutiva i 

förhållande till målet, dvs. de är en del av målet som gradvis både utvecklas, förändras och 

realiseras vartefter de komplexa resurserna utvecklas. 

• Det har inte förekommit någon aktiv uppföljning av programmet på policynivån; 

departementet tycks ha ”abdikerat” från programmet och ställt sig utanför den interaktiva 

lärprocessen – och står där fortfarande. 

• Men vill man på policynivån ha någon som helst möjlighet att påverka program och 

resursanvändning måste man engagera sig på plats och ”in the flesh”. Detta betyder inte att 

man behöver, eller ens skall, lägga sig i den operativa hanteringen av programmet, men man 

kan inte hantera de strategiska konsekvenserna av det utan att förstå logiken i dess dynamiska 

komplexitet, och den kunskapen kan man inte skaffa sig på ”läktaren”. Man måste ut på 

”planen”. Ett innovationssystem, t.ex., innefattar policynivån (den nationella, regionala eller 

lokala). 

• I ett program som det nu aktuella tenderar man på policynivån i första hand att fråga efter 

resultat som bekräftar den ursprungliga insatsen. Därmed finns risk att man inte ser andra och 

”oplanerade” resultat. Och om man ser dem, finns en uppenbar risk att man värderar dem som 

misslyckanden, även om de enligt andra kriterier än de ursprungliga är av godo. Det vill säga, 

man missar någonting som har med lärande och det nya att göra. 

• Det oundvikliga gapet mellan avsikter och effekter i ett komplext och tidsmässigt lång 

program som det aktuella tenderar att bli onödigt stort när nya begrepp som introducerats 

utifrån/uppifrån inte utvecklas tillsammans med kunskapsbildning inifrån/underifrån. Det är 

här som såväl ”lärande utvärdering” som en väl genomförd följeforskning skulle ha kunnat 

spela en viktig roll för att minska gapet mellan mål och resultat i konsortieprogrammet. 

20 Tolstoy, L; Krig och fred, Bonniers 1956, övers. H. Dahl, s 501-502.) 

94

• Behovet av en välutvecklad diskursinstitution som omfattar policynivån är större än på 

länge. Den delvis radikala teori- och värdeförskjutning som ägt rum under 1990-talet inom 

ekonomiämnena, geografiämnena, kognitionsvetenskaperna, men även inom sociologi, 

statsvetenskap, arbetslivsvetenskap, osv. har lett till en flod av nya ’modeller av’ 


Det är viktigt för policynivån att man snarast möjligt får rimlig klarhet i vad som förenar 

respektive åtskiljer alla dessa modeller. 

95

Kapitel 8 

Bidrag till modeller för regional innovation 

I det här avslutande och normativa kapitlet sammanfattar och resonerar vi kort om 

förutsättningar och modeller för att åstadkomma regional innovation. Vi bygger emellertid 

inte bara på resultaten från utvärderingen av företagskonsortieprogrammet. Vi har samtidigt 

med denna utvärdering också varit engagerade i slutarbetet med Norges forskningsråds 

REGINN-program, som i allt väsentligt har samma målsättning och upplägg som 

konsortieprogrammet, men som på ett informativt sätt skiljer sig från detta genom att det dels 

haft en uttalat experimentell karaktär, dels från början genomförts med en parallell och 

konsekvent följeforskning. 

Situationen i stort 

Genom denna följeforskning har vi kunnat delta i den under senare år mycket aktiva 

internationella vetenskapliga diskussionen om regional(ekonomisk) utveckling. Här framgår 

det tydligt, att det ännu inte finns någon färdig, allmänt accepterad teori, och än mindre någon 

färdig modell, för regional innovation. Det finns visserligen lovande teoretiska ansatser, men 

det finns knappt ens början till en någorlunda koherent normativ och operativ 

utvecklingsmodell. Däremot har det under senare år inom ett brett spektrum av discipliner 

framkommit mer och mer forskningsresultat som relativt entydigt pekar åt visst håll. Praktiska 

erfarenheter av olika utvecklingsprojekt och resultat från allt fler utvärderingar pekar 

dessutom i stort i samma riktning. Vi skall på följande sidor försöka sammanfatta vad detta 

innebär. 

Teoretiska grundförutsättningar 

En idag allmänt accepterad grundförutsättning för ekonomisk tillväxt är att kunskap är den 

viktigaste produktionsfaktorn och att lärande är den viktigaste processen. Det borde vara lätt 

att inse, att just ekonomer av olika slag inte kan vara de som nödvändigtvis vet mest om 

lärande och kunskap. Filosofer, pedagoger, kognitionspsykologer, kunskapssociologer och 

andra har utvecklat kunskap om kunskap och lärande långt innan ekonomerna på 1960-talet 

”upptäckte” kunskapen som produktionsfaktor och innan de på 1990-talet meddelade att 

lärande är ekonomins viktigaste process. Ekonomer har viktiga bidrag att komma med, men 

det är ett fatalt strategiskt misstag att nu låta dem praktiskt taget ensamma få ta hand om 

såväl problem- som åtgärdsformuleringsprivilegiet. 

Tillit har på senare tid också kommit att ses som en avgörande faktor för ekonomisk tillväxt. 

Resonemangen i fråga om tillit är dock ofta fattiga och skeva. Ty tillit har inte primärt med 

kunskapsoch lärteori (epistemologi) att göra, vilket innovations- och klusterforskarna i 

allmänhet förutsätter, utan med värdeteori (etik). Den moderna ekonomins koppling till etiken 

bröts på 30-talet. Innan dess var den självklar. Idag har kopplingen mellan etik och ekonomi 

visserligen återigen börjat uppmärksammas, bl.a. av SNS som t.ex. har översatt och publicerat 

flera av Amartya Sens böcker och som ordnar etikseminarier. Men bland flertalet ekonomer 

(ekonomhistoriker undantagna) saknas fortfarande kunskaper om ekonomiens värdeteoretiska 

dimensioner i allmänhet och om tillit i synnerhet. Däremot finns det både kunskaper, insikter 

och praktiska färdigheter om tillit bland praktiska filosofer, mentalitetshistoriker, 

96

socialantropologer, osv., och naturligtvis ofta bland praktiskt yrkesverksamma rådgivare av 

olika slag. 

Slutsats och rekommendation: Det är nödvändigt att kunskapsbildningen om 

innovationssystem, industriella kluster, företagsnätverk och om regional utveckling över 

huvud taget breddas. Det är alltså nödvändigt, att departement och myndigheter aktivt 

engagerar även andra än ekonomer i kunskapsbildningsprocessen om regional(ekonomisk) 

utveckling. 

Som allmän teoretisk grundförutsättning gäller också följande: Samtliga ”skolbildningar” som 

idag intresserar sig för regional(ekonomisk) utveckling har en sak gemensam, nämligen det 

systemiska perspektivet. Mer eller mindre uttalat har de också på bred front gått från den äldre 

systemteorin till den yngre, som också kallas komplexitetsteori. På närings- och 

regionalpolitikens område är de teoretiska implikationerna av denna rörelse flera. För det 

första framstår det från detta teoretiska perspektiv som meningslöst att rikta stödåtgärder mot 

enskilda företag då det inte är ”individer” som är mer eller mindre framgångsrika, utan 

”komplexa mönster” av företag (”kluster”, ”industriella distrikt”, osv) i samverkan med det 

omgivande samhället (kommun, högskola, osv). 

För det andra aktualiseras frågan om styrning i detta komplexitetsperspektiv: Är det över 

huvud taget möjligt att designa, planera, implementera och styra ett komplext, dynamiskt och 

självorganiserande socialt system? Teoretiskt-logiskt är det inte möjligt. En del forskare 

hävdar därför bestämt att det inte går, en del menar att det går trots allt, medan andra åter 

säger att det beror på. Ingen säger dock att det inte går att påverka system av det här slaget. 

Problemet är då att man aldrig kan vara säker på utfallet. Vi delar denna uppfattning, men 

hävdar därtill följande: 

Begreppet styrning uppfattas vanligtvis (och undermedvetet) som liktydigt med 

’transmission’, dvs. mekanisk överföring av krafter från ”styrmannen” till ”styråran”, vilket 

får båten att svänga. Ingen tror naturligtvis att det kan gå till på det viset när man t.ex. skall 

styra ett regionalpolitiskt program, men ändå får ansträngningarna att styra samhällets olika 

slags organisationer och program ofta en mekanisk prägel. Så, vilket är då alternativet? Svaret 

är ’transformation’, dvs. att styrning innebär omformning av attityder, idéer, tankemönster, 

osv. Konsekvenserna av detta synsätt är flera, bl.a. att den som ”styr” själv ständigt måste vara 

beredd att i umgänget med ”de styrda” omforma sina egna föreställningar, idéer, osv. Detta 

kallas numera som bekant ”interaktivt lärande”, dvs. den viktigaste processen i en modern 

ekonomi och den grundläggande ingrediensen i idén om innovationssystem. En mer praktiskt 

konsekvens är att vi måste skaffa oss ett helt nytt sätt att se på begreppen ”utvärdering” och 

”uppföljning”. Summativa utvärderingar av den typ som vi nu genomfört med 

företagskonsortieprogrammet, och korrektiva halvtidsutvärderingar av det slag som Temaplan 

AB genomförde, har ett begränsat värde. Kontinuerliga, formativa och ”lärande 

utvärderingar” framstår som mer adekvata. 

Slutsats och rekommendation: Från ett teoretiskt perspektiv framstår det som bättre att rikta 

stödåtgärder mot grupper av företag i samverkan med sitt omgivande samhälle än mot 

enskilda företag. Från samma teoretiska perspektiv bör man uppfatta styrning som påverkan 

och omformning av föreställningar, idéer och tankemönster. En praktiskt konsekvens av detta 

synsätt är att kontinuerliga, formativa och ”lärande utvärderingar” framstår som mer adekvata 

än summativa slututvärderingar. 

97

Förutsättningar på policynivå 

Ett regionalpolitiskt program, inklusive dess mål och de komplexa resurser som sätts in för att 

genomföra det, befinner sig aldrig någonsin i början av ett händelseförlopp. Ingenting är från 

”scratch”. Allt och alla befinner sig sedan länge i pågående historiska processer som är fyllda 

av sociala nätverk, handlingsvanor, tankestilar, attityder, praktiska och tekniska 

förutsättningar, osv. 

De komplexa resurserna i ett regionalpolitiskt program är således inte bara många och 

sammansatta, av olika slag och med olika verkningsgrad. De är också stratifierade, 

dynamiska, icke-linjära och självorganiserande. Men därtill är de konstitutiva i förhållande till 

målet för programmet, dvs. medlen är en del av målet, som gradvis både utvecklas, förändras 

och realiseras vartefter de komplexa medlen (resurserna) utvecklas. 

Vill man på policynivån ha någon som helst möjlighet att påverka (”styra”) program och 

resursanvändning måste man därför engagera sig på plats och ”in the flesh”. Detta betyder 

inte att man behöver, eller ens skall, lägga sig i den operativa hanteringen av ett 

regionalpolitiskt program, men man kan inte hantera de strategiska konsekvenserna av det 

utan att förstå logiken i dess dynamiska komplexitet, och den kunskapen kan man inte skaffa 

sig på ”läktaren”. Ett innovationssystem innefattar policynivån (den nationella, regionala eller 

lokala). 

Slutsats och rekommendation: Policynivåns styrning av ett regionalpolitiskt program måste 

samtidigt ha ”två ansikten”. Det ena, som är det traditionella, måste vara vänt ut mot det 

övergripande och långsiktiga ansvaret. Det andra måste vara vänt in mot verksamheten, och 

på ett eller annat sätt måste det låta sig konkret involveras i verksamheten; det är det enda 

sättet att få kunskap om vad som händer i ett komplext socialt system. 

Det oundvikliga gapen mellan avsikter och effekter i komplexa och tidsmässigt långa program 

tenderar att bli onödigt stora när nya begrepp som introducerats utifrån/uppifrån inte utvecklas 

tillsammans med kunskapsbildning inifrån/underifrån. Såväl ”lärande utvärdering” som en väl 

genomförd följeforskning kan spela en viktig roll för att minska gapen mellan mål och resultat 

i regionalpolitiska program. 

Den delvis radikala teori- och värdeförskjutning som ägt rum under 1990-talet inom ekonomi, 

geografi, kognitionsvetenskap, men även inom sociologi, statsvetenskap, arbetslivsvetenskap, 

osv. har lett till en flod av nya ’modeller av’ samhällsprocesserna. Innovationsansatsen står 

egentligen bara för en av dessa modeller. Det är viktigt för policynivån att man snarast möjligt 

får rimlig klarhet i vad som förenar respektive åtskiljer alla dessa ’modeller av’. 

Slutsats och rekommendation: Effektiva ’modeller för’ regional innovation förutsätter att 

gapet mellan avsikter och effekter i programverksamheten minskas. Lärande utvärdering, 

följeforskning och utveckling av diskursinstitutioner förefaller vara viktiga instrument för att 

minska gapet. 

Erfarenheter från REGINN-programmet visar, att regionala projekt som designats, planerats 

och genomförts av näringsliv, högskolesystem och regionala myndigheter i samverkan har 

varit mer framgångsrika än andra projekt inom programmet. Rollfördelningen mellan 

98

högskola och fylkeskommun (motsv. län och landsting i förening) har dock inte varit given, 

dvs. det har inte alltid varit fylkeskommunens näringskontor som tagit den regionala 

ledarrollen i projekten. I ett par fall, och då beroende på verksamhetens art, har det istället 

varit högskolan som tagit rollen som ledande offentlig aktör. Men ”ledarrollen” i projekten 

har därtill varit av ett föga traditionellt slag. I utvecklingsprojekt som syftar till att bygga upp 

varaktiga innovationssystem, eller vars mål som i konsortieprogrammet varit 

”nätverksbyggande”, har ingen enskild aktör instruktionsmyndighet eller befälsrätt. 

Innovationssystem och andra former av komplexa sociala nätverk kan inte - och detta tycks 

forskningen vara överens om - vare sig ledas eller avtalas fram, försök i den riktningen har 

snarast visat sig vara kontraproduktiva. System av det här slaget bygger istället på att det 

mellan skilda ”governance networks” (ledningsnätverk), t.ex. mellan näringslivets och 

högskolans respektive ledningsnätverk, utvecklas ömsesidig tillit och respekt, ömsesidigt 

erkänd egennytta och gemensamt definierad allmännytta. ”Ledarskap” i sådana här 

sammanhang beskrivs nu av främst statsvetare och sociologer som ”governance complexity of 

the second order” (ledningskomplexitet av andra ordningen). 

Slutsats och rekommendation: Utmaningen på den nationella policynivån är att utveckla 

metakompetens för att bädda för regionala utvecklingsprocesser. Det handlar om förmåga att 

influera två eller flera ledningsnätverk så att de börjar överlappa och komplettera varandra 

och så att de därmed bildar grunden för ledningskomplex av andra ordningen. 

Förutsättningar på programnivå 

Systemet med ”call for proposals” i samband med inbjudan till deltagande i regionala 

utvecklingsprogram har generellt sett visat sig vara effektivt, men det kan ytterligare 

utvecklas. Följande normativa synpunkter emanerar specifikt från konsortierespektive 

REGINN-program-men: 

Det finns i princip tre typer av kriterier för urvalsarbetet som används i samband med ”call for 

proposals”. Det första preciserar vilka som är legitima sökare (”eligibility”). Det andra 

preciserar vilka element som projektskissen minst måste innehålla för att komma ifråga för 

deltagande i programmet (”admissibility”). Det tredje kriteriet gäller prioritering, dvs. vad 

t.ex. regeringen framför allt önskar uppnå med den offentliga satsningen. 

En erfarenhet som visat sig ha stor betydelse är att det inledande urvalsarbetet kan utvecklas 

till en ömsesidigt lärande dialog och att en ansökan med fördel kan ges mer än en chans. Om 

en ansökan enligt bedömargruppens uppfattning t.ex. inte motsvarar legitimitetskriteriet har 

det visat sig framgångsrikt, att den ansökande parten får rejäl feedback, en andra chans, och 

inte bara ett blankt avslag. Det omvända gäller också, dvs. bedömargruppen kan behöva lära 

sig från de ansökande varför t.ex. kriterierna är helt eller delvis orealistiska. 

Argumentet att genomförandefasen är det primära, inte urvalsfasen, och att man därför så 

snabbt som möjligt bör koncentrera sig på de företag som fullt ut motsvarar urvalskriterierna, 

är bara delvis hållbart. Särskilt i konsortieprogrammet visade det sig, att ett stort antal 

företagsgrupper som inte ansågs tillräckligt bra för att få planeringbidrag ändå genomförde 

gemensamma planeringsansträngningar för att få komma med i det slutliga urvalet till 

programmet. Det vill säga, här fanns en potential för nätverksarbete som ytterligare skulle 

kunnat ha bearbetas. 

99

Slutsats och rekommendation: Metodiken för urvalsarbetet i samband med ”call for 

proposals” kan och bör ytterligare utvecklas vad gäller legitimitets-, minimikvalitets- och 

prioritetskriterierna. 

Ett ytterligare kriterium har emellertid framträtt som en tydlig erfarenhet från både konsortieoch 

REGINN-programmen, nämligen att det redan från programstart måste finnas praktiska 

och sociala förutsättningar för ett projekt. Det vill säga, man kan redan från programmets start 

bygga in bättre garantier för ett lyckat resultat förutsatt att man på programhanteringsnivån 

redan i urvalsfasen dels har förmåga att bland de sökande identifiera sådana kvaliteter, dels 

har handlingsfrihet att särskilt premiera grupper som har dessa. 

Vi har i REGINN-programmet framför allt identifierat följande fem praktiska och sociala 

kvaliteter av betydelse: (1) Det måste bland deltagarna i sökargruppen finna starka, legitima 

och förenliga egenintressen. Samtliga deltagare måste alltså kunna ”tjäna något” på att vara 

med i gruppen. Vart och ett av dessa egenintressen måste emellertid vara dels legitimt i de 

andra deltagarnas ögon, dels vara i princip förenligt med alla andras egenintressen. I alla 

händelser får inte konfliktnivån vara hög mellan enskilda egenintressen eller mellan privata 

intressen och offentliga. (2) Det måste finnas öppenhet och tydlighet i kommunikationen, t.ex. 

om egenintressen råkar i konflikt. (3) Det måste helst inom sökargruppen finnas tillit på tre 

nivåer, nämligen självtillit, interpersonell tillit och systemtillit. (4) Ett redan fungerande 

socialt nätverk har större förutsättningar att lyckas än en grupp som aldrig förut har arbetat 

tillsammans. S.k. ”network engineering” eller ”nätverksbyggande”, dvs. åtgärder för att 

”svetsa samman” t.ex. en företagsgrupp, har mycket små förutsättningar att lyckas, särskilt 

om programtiden är kort. En femårig programtid i konsortieprogrammet har framstått som 

helt otillräcklig för nya konstellationer av privata företag och offentliga institutioner att bilda 

hållbara nätverk. (5) Konstellationer där företag och institutioner törs uppge sina respektive 

behov av kollektivt beskydd (gemensamma normer, värderingar, traditioner, ”i vår bransch 

gör vi på det här sättet”, ”vi ger aldrig upp forskningens frihet”) för att positivt pröva nya 

argument har större möjligheter att lyckas. 

Slutsats och rekommendation: I samband med ”call for proposals” måste man på 

programhanteringsnivån försäkra sig om att det i utvalsarbetet finns kompetens för att i 

sökargruppernas ansökningar känna igen kvaliteter som har att göra med gruppernas praktiska 

och sociala förutsättningarna att bedriva kollektivt utvecklingsarbete. 

. 

I både konsortieprogrammet och REGINN har det visat sig vara ett lyckat grepp att ha en 

resande ”controller”, dvs. att någon på programhanteringsnivån mer eller mindre regelbundet 

reser runt och följer de regionala projekten. Detta bör dock till en mindre del vara fråga om 

kontroll, och till en större del handla om rådgivning, dialog och gemensamt lärande. Det 

senare innebär inte minst att skapa gemensam förståelse för nya begrepp, t.ex. 

’innovationssystem’ och ’kluster’. Sociologerna kallar detta för att man gemensamt utvecklar 

en ”diskursinsti-tution” och betonar dess roll vad gäller ”interactive governance” (interaktiv 

ledning) i komplexa sociala system. I REGINN-programmet har man börjat utveckla en 

diskursinstitution som en del i att man kontinuerligt följt projekten i ett parallellt 

följeforskningsprogram. 

Slutsatser och rekommendationer: Vi rekommenderar att både NUTEK och VINNOVA 

utvecklar former för lärande utvärderingar. Vi rekommenderar också att man som verktyg för 

100

programhantering utvecklar dels former för följeforskning, dels begreppet ”diskursinstitution”. 

Förutsättningar på företagsnivån 

REGINN-programmet har uttalat varit ett experimentellt program. 

Företagskonsortieprogrammet har uttalat varit inriktat på regional utveckling. I det förra 

programmet har den experimentella verksamheten enbart skett på policy- respektive 

programhanteringsnivåerna, aldrig på företagsnivån; dvs. det framstod redan från 

programstart som ett etiskt självklart krav, att man i ett offentligt utvecklingsprogram aldrig 

kan tillåta sig experimentera med företagens verksamhet, men väl med programmets 

stödformer, lärstrategier, osv. I företagskonsortieprogrammet har verksamheten de facto 

antagit experimentella lärformer på programhanteringsnivån (läs NUTEK). Detta har 

efterhand visat sig vara en av programmets starka sidor. 

I båda programmen har man på programhanteringsnivån anordnat seminarier och liknande 

sammankomster för projektoch konsortieledare på företagsnivån. I REGINN-programmet 

har man vid dessa seminarier fört en explicit diskussion om lärstrategier i företagsprojekten. I 

konsortieprogrammet har denna diskussion varit implicit och mer inriktad på 

erfarenhetsutbyte i teknikfrågor. 

Slutsatser och rekommendationer: Experiment och lärande hör ihop; begreppet ’trial and 

error’ kan trots allt tolkas som att man lär av sina misslyckade experiment. Att riskera att 

pröva nya idéer är m.a.o. en form för ”learning by doing”. Eftersom effekten av sådana 

lärformer emellertid avsevärt ökar om de genomförs medvetet och med systematisk reflektion 

rekommenderar vi att man i regionala utvecklingsprojekt regelmässigt och från början bygger 

ihop verksamhetsutvecklingen med kontinuerlig och formativ utvärdering (”lärande 

utvärdering”). 

Varje konsortium, företagsgrupp och projekt utgör ett komplext socialt system. Mål, medel 

och metoder (men inte nödvändigtvis det överordnade syftet) ändrar sig kontinuerligt 

eftersom aktörerna i systemet hela tiden lär sig. Men ingen enskild aktör, inte heller konsortieeller 

projektledaren, har instruktionsmyndighet eller befälsrätt. Ingen enskild aktör inom eller 

utom systemet har heller fullständig överblick över projektets resurser. Och även om ”konsortiet” 

eller ”projektet” av NUTEK eller VINNOVA kan avgränsas som den tid när man går in 

med offentlig (del)finansiering så blir ”projektet” ändå alltid ”bara” en del av redan pågående 

skeenden och utvecklingsbetingelser; inget projekt startar någonsin från ”scratch” utan blir 

alltid en del av en redan pågående social process. Men projekten kan egentligen heller inte 

avgränsas i rummet. I företagskonsortieprogrammet visade det sig att 57 % av de 

medverkande företagen så småningom kom att ligga utanför de regionalpolitiska 

stödområdena. 

Slutsatser och rekommendationer: Konsortie- och projektledning på företagsnivå handlar 

mer om att förstå, hantera, parera och utnyttja dessa processer än om att ”styra mot mål” och 

att administrera budgetar o.dyl. Programledning är på metanivå i förhållande till 

projektledning och handlar bl.a. om att hjälpa konsortieoch projektledare att se och förstå 

dessa processer. Vi rekommenderar VINNOVA och NUTEK att träna medarbetare i den här 

formen av programledning. 

101

Projektledning på företagsnivå handlar emellertid också om att berätta ”trovärdiga historier 

om framtiden”. Det vill säga, s.k. visioner och visionering är egentligen framtidsberättelser 

som för åhörarna i bästa fall verkar vara både sannolika och trovärdiga. Detta handlar således 

om mödosamt uppbyggd och distribuerad tillit i sociala system. Men det handlar också om att 

våga utnyttja olikheter och att skapa ”dynamisk friktion”. Det vill säga, det gäller att både 

våga och orka tolerera det oförenliga och det ojämförbara, det som skapar konflikter, ty det är 

där som det nya skapas. Motsatsen, att sträva efter perfekt jämvikt, harmoni och konsensus 

kallar filosofen Lyotard ”att längta efter sarkofagen”. 

Slutsatser och rekommendationer: Projektledare i företagsgrupper måste ordna gemensamma 

möten. Man kan bara lära sig att tala ett gemensamt språk när man träffas, och man kan 

bara fullt ut lita på den man regelbundet träffar. Nätverk är emellertid självorganiserande 

sociala system som förutsätter distribuerad tillit inom systemet. Tillit kan inte ”manageras” 

fram. Projektledare kan bara ordna förutsättningarna, dvs. möten som skapar gemensamt 

språk, tillit och trovärdiga framtidshistorier. 

102

Bilaga 1 

Datum 

Dnr: 

2000-11-06 9A6-00-5825 

ANBUDSFÖRFRÅGAN (förenklad upphandling 

enligt 6 kap LOU) 

Utvärdering av Företagskonsortieprogrammet 

1. Bakgrund 

NUTEK är en central förvaltningsmyndighet för frågor om näringslivets tillväxt 

och förnyelse. Verksamheten kommer enligt regeringens förslag att delas upp 

på tre nya myndigheter från 2001-01-01. Se vidare sid 9. 

NUTEK har sedan 1994 haft regeringens uppdrag att främja vissa FoU-insatser i 

regionalpolitiskt prioriterade områden. Det regionala utvecklingsprogrammet 

(Företagskonsortierna) har primärt syftat till att höja kompetensnivån och 

utvecklingskraften bland företag i norra Sverige, Bergslagen och sydöstra 

Sverige. Som medel för att uppnå en ökad utvecklingskraft sätter programmet 

stor vikt vid nätverksbyggande mellan företag och organisationer 

(universitet/högskola, forskningsinstitut etc.). Bland målen ingår att stärka 

företagens förmåga att arbeta tillsammans som systemleverantörer och att 

kunna efterfråga och nyttja utvecklingskapacitet hos universitet, högskolor och 

institut. NUTEKs roll i programmet har förutom det administrativa ansvaret 

också varit att aktivt följa, och i många fall påverka, utvecklingen i 

företagskonsortierna. I rollen har även ingått att sprida kunskap och 

erfarenheter mellan de olika konsortierna samt till departement och andra 

statliga aktörer. 

För att säkerställa företags och organisationers delaktighet i utvecklingsarbetet 

har programmet utgått ifrån principen om ”samfinansiering” och ”call for 

proposals”. I programmets inledningsskede inkom 84 företagskonsortier med 

idéer om utvecklingsarbete, varav 22 av dem erhöll finansiering. Totalt har 240 

företag ingått i programmet som kommer att avslutas årsskiftet 2000/2001. 

Kostnaderna för programmet uppgår till 170 miljoner kronor i statlig 

finansiering. Till detta tillkommer den privata delfinansiering som företagen 

själva står för. Totalprogrammet omfattar ca 450 mkr. 

Som en del i avrapporteringen av programmet, och som förberedelse för nya 

liknande initiativ, har NUTEK regeringens uppdrag att upphandla en ex-post 

utvärdering av det regionala utvecklingsprogrammet. Tidigare har en 

halvtidsutvärdering (lägesrapport) upphandlats (dnr 121-95-6219) och 

avrapporterats (1997-06-18). 

103

1.1 Slutsatser från halvtidsutvärderingen 

Halvtidsutvärdering hade till uppgift att speciellt beakta två aspekter: 

1) Hållbarheten i respektive konsortiums utvecklingsprojekt. 

2) I vilken utsträckning de olika företagskonsortierna utnyttjat kunskap hos 

stora företag, forskningsinstitut, universitet och högskolor. 

De regionala effekterna av programmet lämnades att utvärderas i 

slututvärderingen. Inte heller bedömdes programmet i sin helhet, utan istället 

analyserades de enskilda konsortierna. 

Generella slutsatser i halvtidsutvärderingen var att försöksverksamheten på ett 

nytt sätt främjat mindre företags utvecklingskraft och att stöd via konsortier ger 

större effektivitet än konventionellt utvecklingsstöd. Kontakter med 

universitet/högskolor hade dessutom förekommit i alla konsortier. Vidare 

konstaterades att det inte i alla konsortier fanns en etablerad gemensam vision 

över utvecklingsarbetet, vilket i en del konsortier haft en negativ inverkan på 

utvecklingen. Även konstaterades det att erfarenheter från utvecklingsarbetet 

inom konsortierna i högre grad borde spridas mellan de olika grupperingarna 

av företag. 

1.2 Övergripande vägledning för utvärderingen 

I denna anbudsförfrågan preciseras de ambitioner som NUTEK har med 

utvärderingen av Företagskonsortieprogrammet. Inledningsvis vill NUTEK 

lyfta fram fyra aspekter som på en övergripande nivå kommer att få stor 

betydelse för utvärderingens utformning och därmed också i hög grad påverka 

valet av utvärderare. 

Företagskonsortieprogrammet är ur både en innovations- och regionalpolitisk 

synvinkel intressant program. Utvärderingen bör därför som en vägledande 

princip för hela utvärderingen relatera initiativet till i vilken mån programmet 

kan tillföra ovanstående politikområden ny kunskap. Detta gäller speciellt 

arbetssättet på vilket konsortierna byggt upp konkurrenskraftiga 

utvecklingsidéer. Utvärderarens kompetens vad gäller förmåga att sätta in 

programmet i relevant innovations- och regionalpolitisk bakgrund och bedöma 

programmets effekter och unikhet anses därför av NUTEK vara speciellt viktig. 

Den andra aspekten som det läggs stor vikt vid är att utvärderingen skall bidra 

till ett aktivt lärande. Detta gäller speciellt hur Näringsdepartementet, NUTEK 

och andra näringspolitiska aktörer skall involveras i processen. Utvärderarens 

förslag på hur kunskapen kring utvärderingen skall tas tillvara, spridas och 

processas kommer att påverka valet av utvärderare. Av utvärderarens anbud 

skall också klart framgå hur programansvarig personal hos uppdragsgivaren 

skall integreras i lärandeprocessen. 

104

Den tredje aspekten berör val av metod och strategier för utvärderingen. 

Företagskonsortieprogrammet har till syfte att uppnå en rad olika mål. Därför 

är det viktigt att det av anbudet klart framgår hur utvärderaren vill nyttja olika 

metoder för att på olika nivåer analysera de mål och effekter som 

Företagskonsortieprogrammet försöker uppnå. 

Den fjärde aspekten berör Företagskonsortieprogrammets additionalitet, d.v.s. 

vilka effekter som programmet givit upphov till som annars inte hade uppstått. 

I anbudet skall klart och tydligt framgå hur utvärderaren avser att studera 

programmets additionalitet och att denna diskussion relateras till för 

programmet relevanta målnivåer. Även val av jämförelseperspektiv 

(urvalspopulationer etc.) bör tydligt framgå av anbudet. 

1.3 Mål med utvärderingen 

- Att utvärdera och bedöma programmet genom att jämföra uppnådda 

resultat med uppställda mål. I uppdraget ligger också att analysera 

oplanerade effekter av programmet, d.v.s. effekter som ej var avsedda men 

som ändå uppstått som en konsekvens av det aktiva programarbetet. 

- Bidra till att förutsättningarna för nya satsningar liknande 


- Bidra till en ökad förståelse kring hur innovationspolitik, regional 

näringspolitik och regionalpolitik kan utvecklas. Speciellt med fokus på hur 

nätverk och nya relationer uppstår mellan aktörer (företag, institutioner 

etc.). 

- Bedöma NUTEKs roll i programmet, speciellt med avsikt att förstå behovet 

av externa aktörer i utvecklandet av nya företagsgrupperingar. 

- Att programhantering internt i NUTEK och externt utanför NUTEK kan 

utvecklas. 

1.4 Anbudsförfrågans struktur 

I anbudsförfrågan görs en del distinktioner mellan olika effektnivåer, men detta 

utesluter inte att olika frågor och perspektiv berör fler än en nivå. Följande 

delkapitel finns; 

2. Policynivå 

3. Programnivå 

4. Projektnivå 

5. Programhantering 

6. Övriga upplysningar 

105

2. Policynivå 

Arbetet inom företagskonsortieprogrammet har styrts av en rad olika 

målbilder. En huvuduppgift för utvärderaren är att granska de målbilder som 

väglett arbetet och relatera dessa till kunskap inom relevanta 

forskningsområden. I uppdraget ligger också att bedöma eventuella 

målkonflikter som påverkat programmets genomförbarhet. I de anbud som 

lämnas in skall klart framgå hur utvärderaren avser analysera följande 

frågeställningar och vilka jämförelser som avses nyttjas (gäller både 

perspektiv/teorier och val av jämförelsepopulationer). 

2.1 Företagskonsortieprogrammets relevans 

Utvärderingen skall omfatta: 

a) en analys av programmets ändamålsenlighet vad gäller stärkandet av 

företags innovativa kapacitet (gäller det enskilda företaget såväl som 

byggandet av relationer till företag och institutioner). 

b) en analys av programmets relevans vad gäller den nya regionala 

näringspolitiken samt den traditionella regionalpolitiken (speciellt de 

ambitioner som kommer till uttryck i arbetet med de regionala 

tillväxtavtalen). 

c) en analys av programmets inverkan på ovan nämnda politikområdena 

(innovationspolitik, regional näringspolitik och regionalpolitik) skall 

innehålla följande aspekter; 

- grad av överensstämmelse med etablerad teoribildning på området. 

- grad av överensstämmelse med existerande, svensk likväl som utländsk 

politik på området. 

- i vilken mån programmet innehåller lärdomar som bör få påverkan på de tre 

nämnda politikområdena. 

2.2 Bedömning av effekter på policynivå 


a) en kostnadsbedömning av programmets effekter. I det ligger att bedöma de 

insatta medlens effekter jämfört med effekter som uppnåtts i liknande 

program (Strukturfondsprogram, teknikspridningsprogram etc.). Detta görs 

med avseende på; 

- utvecklandet av nya relationer mellan aktörer. 

- stärkandet av företags innovativa kapacitet. 

- förändrade beteenden bland deltagande företag (risk- och 

förändringsbenägenhet, ökad tillit etc.). 

- skapandet av nya arbetstillfällen samt bevarandet av arbetstillfällen. 

- ökat nyttjande av kompetens hos universitet/högskola och institutet. 

- ökad omsättning – tillväxt. 

106

3. Programnivå 

En viktig ambition med Företagskonsortieprogrammet har varit att påverka 

företagens beteende. Ambitionen har varit att stärka företagens innovativa 

kapacitet genom skapandet av dynamiska utvecklingsrelationer. I anbudet skall 

klart framgå hur utvärderaren tänker analysera följande frågeställningar. 

Speciellt viktigt är det att utvärderaren redovisar de klassificeringsprinciper och 

modeller som kommer att vägleda utvärderingen. 

3.1 Byggandet av relationer 


a) en bedömning av programmets inverkan på skapandet av dynamiska 

utvecklingsrelationer mellan olika aktörer. I utvärderingen ingår att 

kategorisera olika typer av nätverksrelationer (horisontella, vertikala, nya, 

gamla etc.) och relatera dessa till graden av måluppfyllelse. 

b) en granskning av i vilken mån de projekt som bedrivits inte har haft 

näringslivsrelevans, d.v.s. utgått ifrån företagens primära behov. 

c) en bedömning av programmets inverkan på företagens nyttjande av 

kompetens/kunskap hos universitet, högskolor och institut. 

d) en bedömning av i vilken mån programmet lett till ett förändrat beteende 

hos företagen (risk- och förändringsbenägenhet, ökad tillit etc.). 

e) en bedömning av den geografiska närhetens inverkan på förmågan att 

utveckla nya relationer och benägenhet till ett förändrat beteende (se ovan). 

f) en bedömning av företagens förmåga att utveckla relationer till aktörer 

utanför den egna regionen och dessa relationers betydelse för att stärka 

företagens innovativa kapacitet. 

g) en bedömning av nätverksrelationernas och konsortiernas uthållighet och 

livskraft. 

h) en analys av oplanerade effekter av programmet, d.v.s. effekter som ej var 

avsedda men som ändå uppstått som en konsekvens av det aktiva 

programarbetet. 

i) en tydlig koppling till relevant forskning inom ovan nämnda områden. 

3.2 Organisationsformens relevans 


a) en bedömning av organisationsformens (konsortieavtal) inverkan på 

programmets genomförande. I uppdraget ligger att diskutera 

konsortieavtalens för- och nackdelar gentemot alternativa 

organisationsformer. 

b) en bedömning av ansökningsförfarandets relevans, d.v.s. bedöma i vilken 

mån call for proposals förfarandet bidragit till att skapa goda 

utvecklingsbetingelser i det att nya nätverk och relationer skapats mellan 

företag och organisationer. 

107

3.3 Effekter på programnivå 


a) en bedömning av i vilken mån programmet lett fram till att: 

- förändrat beteende bland deltagande aktörer (risk- och 

förändringsbenägenhet, ökad tillit etc.) 

- nya utvecklingsrelationer skapats. 

- innovationer (produkter, tjänster och organisationsformer) tillkommit som 

en effekt av programmet. 

- företagens förmåga att tillsammans med andra utveckla systemlösningar 

ökat. 

- företagens tekniska nivå stärkts (avser både informell och formell 

kompetens). 

- företagen i högre grad efterfrågar kompetens hos universitet, högskolor och 

institut 

- nya arbetstillfällen skapats. 

- arbetstillfällen bevarats. 

b) en bedömning av programmets regionala effekter. 

- bidragit till regional mobilisering. 

- bidragit till att regioners konkurrensfördelar tillvaratagits. 

4. Projektnivå 

Utvärderingen av Företagskonsortieprogrammet på policy- och programnivå 

förutsätter att de olika projekten (konsortierna) ingående analyseras. Av den 

anledningen genomförs ingen upprepning av dessa variabler på projektnivå. 

Det är upp till utvärderaren att redovisa i vilken mån tidigare nämnda variabler 

även kommer att redovisas på projektnivå. De krav som finns på redovisning 

på projektnivå är relaterat till hanteringen av de medel som förbrukats av 

konsortierna. I utvärderingen ingår att bedöma hantering och redovisning av 

förbrukade medel. 

4.1 Hantering och redovisning av förbrukade medel 


a) en avstämning av de medel som förbrukats av konsortierna. 

b) en bedömning av huruvida medelsförbrukningen stämmer överens med de 

utvecklingsplaner som konsortierna lämnat in. 

108

5. Programhantering 

I utvärderingen av Företagskonsortieprogrammet ingår att utvärdera 

programhanteringen, d.v.s. hur ansvarig myndighet, NUTEK, klarat av sitt 

myndighetsuppdrag. I utvärderingen ingår att analysera NUTEKs hantering av 

offentliga medel samt hur de intentioner som legat bakom 

Företagskonsortieprogrammet har följts. Av anbudet skall klart framgå hur 

utvärderaren avser att besvara följande frågeställningar och vilka metoder som 

avses användas. 

5.1 Val av konsortier/företag 


a) en bedömning av de kriterier som väglett NUTEKs selektering av 

konsortier/företag som erhållit finansiering. Av analysen skall framgå vilka 

eventuella brister som förekommit och de effekter som dessa i sådana fall 

gett upphov till. 

b) i vilken mån hänsyn tagits till andra program/initiativ som bedrivits under 

samma period. 

5.2 Kunskapsöverföring 


a) en bedömning av hur NUTEK spridit de kunskaper och erfarenheter som 

erhållits i arbetet med Företagskonsortieprogrammet. Det gäller externt 

utanför NUTEK, mellan de olika konsortierna, och internt inom NUTEK. 

b) i vilken mån halvtidsutvärderingens erfarenheter tagits tillvara. 

c) en bedömning av NUTEKs roll i konsortiearbetets utveckling, d.v.s. vad 

den kontinuerliga uppföljningen betytt för konsortiernas resultat. 

5.3 Ekonomi 


a) en bedömning av utbetalningsrutiner till företagskonsortierna. I analysen 

skall ingå en bedömning av handläggnings- och utbetalningstid samt en 

bedömning av uppföljning och kontroll av utbetalda medel. 

b) en bedömning av effekter av eventuella omdisponeringar i användandet av 

tilldelade medel. 

109

6. Övriga upplysningar 

6.1 Uppdragstid och avrapporteringar 

Utvärderingen skall vara utförd och avrapporterad senast i juni 2001. Det 

innebär att det praktiska arbetet med utvärderingen bör ske under perioden 

2001-01-01 – 2001-05-15. 

Arbetet skall avrapporteras fortlöpande. I uppdraget ligger att avrapportera till 

uppdragsgivare och vid behov delta vid möten på departement, övriga 

myndigheter, i individuella konsortier etc. Uppdraget avslutas med att den 

skriftliga rapporten avrapporteras och diskuteras vid ett avslutande 

seminarium. Av anbudet skall framgå hur utvärderaren vill integrera 

utvärderingsuppdraget i en för uppdragsgivaren utvecklande läroprocess. 

Skriftlig rapport skall avlämnas 2001-06-30. 

6.2 Val av utvärderare 

Urvalskriterier (utan inbördes rangordning) som kommer att användas vid val 

av utvärderare är; 

- Inblick i innovationspolitik, regional näringspolitik och regionalpolitik. 

- Kunskap om för utvärderingen relevant forskning. 

- Strategi för att sprida och processa de lärdomar som utvärderingen ger 

upphov till. 

- Metod och uppläggning av utvärderingen. 

- Val av jämförelseperspektiv (teorier) och urvalspopulationer. 

- Erfarenhet av utvärderingsuppdrag. 

- Sammansättning av utvärderingsteamet. Nyttjandet av 

forskningskompetent personal vid universitet/högskolor anses för 

utvärderingen vara speciellt intressant. 

- Anbudspris. 

Av anbudet skall följande framgå; 

Fast pris exkl mervärdesskatt för utvärderingen 

- Lista med namn över de personer som deltar i utvärderingen samt en 

beskrivning av deras kompetenser. 

- Tidigare erfarenheter av utvärderingsuppdrag 

- Förbindelse med den lydelse som framgår av 6.4 nedan under rubriken 

"Observera". 

6.3 Anbudshandlingarna skall skickas till: 

NUTEK 

Huvudregistraturen 

117 86 Stockholm 

110

Anbudet skall ha inkommit till NUTEK senast den 18-12- 2000. Kuvertet skall 

märkas ”ANBUD Dnr:9A6-00-5825”. Anbud skall vara bindande i 50 dagar från 

anbudstidens utgång. Telefax, telegram eller motsvarande måste bekräftas 

genom en egenhändigt undertecknad handling. Anbud kan komma att antas 

utan föregående förhandling. Till anbudet skall finnas bifogat: 

- anbudsgivarens registreringsbevis, 

- F-skattebevis, 

- intyg om betalda skatter och 

- momsregistreringsbevis 

6.4 Avtal 

kommer att tecknas på bifogade konsultavtalsformulär. 

Eventuella förfrågningar besvaras av Gunnar Jonsson 08-681 94 50. 

OBSERVERA 

På grund av den nya myndighetsorganisationen från 2001-01-01, som innebär 

nedläggning av NUTEK 2000-12-31, kan NUTEK inte sluta avtal med någon 

leverantör för tiden efter 2000-12-31. Därför måste anbuden innehålla följande 

förbindelse: 

"Konsulten förbinder sig gentemot den myndighet, som från 2001-01-01 övertar 

NUTEKs ansvar för genomförandet av utvärderingen, att utan särskild 

anmodan utföra allt som per 2001-01-01 återstår av det åtagande, som beskrives 

i konsultavtalet under rubriken "Omfattning och utförande", utan ersättning 

utöver i avtalet angivna priser och på lika villkor i övrigt." 

Stockholm den 7/11 2000 

Gunnar Jonsson 

Bilaga: Dokument från den på sid 1 omnämnda halvtidsutvärderingen 

111

112

Bilaga 2 

Analyse av programmet på foretaksnivå 

Innhold: 

1) Sammenfatning av vedlegget 

2) Bakgrunn for foretaksstudien 

3) Teoretiske utgangspunkter for foretaksstudien 

4) Metodevurderinger foretaksstudien 

5) Motivasjon, prosjektområder og nettverksaktivitet 

6) Samspill i konsortiet 

7) Resultater for foretakene 

8) Avsluttende kommentarer 

Litteraturliste 

I 

SAMMENFATNING AV VEDLEGGET 

I.1 Introduksjon 

I dette kapittel redegjøres resultatene fra den kvantitative foretaksstudien, der et større utvalg 

av foretak er analysert for å gi kunnskap om mulige virkninger for foretakene av 

utviklingsprosjektene som ble initiert i konsortiene. I henhold til NUTEK (Nutek Inbjudan av 

19 04 1994) skulle de statlige midlene avse ”…finansiering av driftskostnader för kunskapsoch 

kompetensuppbyggnad…”, og syftet med konsortiene var å ”…främja företagens egen 

utvecklingsförmåga genom att dra nytta av den kunskap som skapas genom samarbete med 

andra företag, universitet och högskolor, forskningsinstitut, etc.” Resultatet av dette skal i 

henhold til NUTEK kunne avleses ” …i ökad omfattning av tillämpad FoU av betydelse för 

deltagande företag samt nätverksbyggandet till kunskapsorganisationer…”. Konsortiene 

skulle opprettes innenfor tre regioner/stødområder; norra Sverige, Bergslagen og sydøstre 

Sverige 1 . Tiltaket er fremst rettet mot små og middelstore tillverkningsforetag som ønsker å 

forbedre produkter, prosesser og managementteknikker. 

I.2) Analytisk referanseramme 

I denne delen av evalueringen har vi valgt et bedriftsøkonomisk perspektiv. Vi bygger på en 

analytisk referanseramme der fokus er på interne, entreprenørielle prosesser 

(intraprenørskaps-tilnærmingen) og utvikling av kompetanseressurser for varige 

konkurransefortrinn (ressursbasetilnærmingen). Når det gjelder intraprenørskapstilnærmingen 

utgår denne fra en forståelse av intraprenørskap som nyskapningsarbeid i eksisterende 

organisasjoner (Antoncic og Hisrich, 2001). En er her opptatt av hvordan foretaket kobler 

sammen elementer innad i foretaket i nye mønstre hva angår produkt, produksjonsprosess, 

marked, organisasjon, osv. Hvilken type kompetanse og kapasiteter (kapabiliteter) som kreves 

for å sikre nyskapning og såkalte varige konkurransefortrinn er i fokus innenfor det som 

kalles ressursbasetilnærmingen. Her analyseres ulike ressurstyper (fysiske ressurser, 

1 Norra Sverige: Norrbottens og Västerbottens län, Jämtland, Västernorrland, Gävleborgs, Dalarna og 

Värmlandslän. Sydøstre Sverige: Blekinge, Kronoberg, Kalmar län, samt østre deler av Jönköpingslän. 

Bergslagen: Utvalgte kommuner 

113

kompetanse (både formell og uformell), teknologi samt finansielle ressurser). En er opptatt av 

at en har riktig mengde av disse ressursene i forhold til de strategiske valg som foretaket har 

gjort. Utgangspunktet er at en skal kunne tilby kunden størst mulig verdi i de produkter som 

tilbys. Videre er en opptatt av at foretaket må sikre at det skjer en kontinuerlig nytenkning 

knyttet til å forbedre ressursgrunnlaget. Dette gjelder spesielt rutiner for kobling av 

kompetanseressursene hos de ansatte på ulike nivå, og å sikre kontinuerlig fornyelse gjennom 

eksterne nettverk. Målet er at slike utviklingsprosesser skal gi forbedringer i evne til å levere 

kvalitet og ”value for money” til kunden, samtidig som det blir vanskeligere for 

konkurrentene å kopiere bedriftens produkter og/eller komme inn med substitutter. 

Studier på dette området har vist at samspillet mellom bedriften og omgivelsene i mer 

komplekse kunnskapsnettverk blir stadig viktigere for kontinuerlig å utvikle den interne 

ressursbasen, spesielt for små- og mellomstore foretak. Av særlig betydning mener man at 

dynamikk gjennom kobling til eksterne kompetansenettverk er. Disse nettverkene må kobles 

til kritiske ressurser rundt produksjonen internt i foretaket. Foretaket får gjennom dette 

kontinuerlige impulser som i neste omgang skaper nye tilnærminger og tenkemåter i forhold 

til kunde og marked. 

I.3) Datagrunnlag for analysearbeidet 

Med utgangspunkt i mandatet til programmet og det analyseverktøy som er beskrevet ovenfor 

ble det laget et design for uttesting på foretaksnivå. Vi har valgt å hente inn data om 

nyskapningsarbeid, kompetanseressurser og nettverksarbeid direkte fra et mest mulig 

representativt utvalg av foretak. Data er samlet inn med en telefonsurvey til foretak som har 

vært med i konsortieprogrammet samt en kontrollgruppe av foretak som ansøkte om midler til 

å delta i konsortieprogrammet, men fikk avslag. 

74% av utvalget av konsortiedeltakere, mens 55% av utvalget av kontrollgruppen har besvart 

telefonsurveyen. Ved en sammenligning av de deltakende bedriftene med kontrollgruppen 

finner vi at disse er like med hensyn på antall ansatte, omsetning og antall utviklingsprosjekter 

gjennomført i evalueringsperioden. Det er en viss forskjell på de to gruppene bedrifter med 

hensyn på bransjetilhørighet; deltakerbedriftene er i større grad enn kontrollgruppen å finne i 

verkstedindustri og øvrig industri inkludert handel, mens kontrollgruppen i større grad 

forefinnes innen tjenestebransjen eksklusive handel. Data viser også at det ikke er noen 

forskjell mellom de to grupper av bedrifter når det gjelder beliggenhet i forhold til 

stødområde. 57% av foretakene som har mottatt støtte i forbindelse med konsortiedeltakelsen 

befinner seg utenfor stødområdene. 

I.4) Konsortiedeltakernes engasjement og utbytte av programmet 

Funnene fra telefonsurveyen viser at årsaken til at foretakene gikk med i konsortiene først og 

fremst var mulighet for kontakt med andre foretak og kompetansegivere, et ønske om resultat 

i forhold til produkt/markedsutvikling samt det økonomiske incitament som ligger i 

muligheten for bidrag. Årsaken til konsortiedeltakelsen varierer med størrelse på foretakene. 

De minste foretakene hadde sterkere motivasjon for deltakelse enn de store bedriftene. 

Foretakene som var med i konsortiene har etablert nettverk med andre foretak i konsortiet. 

91% oppgir å ha hatt et kunnskapsutveksling med disse. Data viser at de minste foretakene, 

mikrobedriftene (opptil 10 ansatte) har hatt kunnskapsutveksling med flest andre foretak sett i 

relasjon til sin størrelse. To av tre foretak (64%) har vært aktive i ledelsen av konsortiene, og 

85% av foretakene har hatt besøk av konsortieledningen. Vi ser at interaksjonen innad i 

114

konsortiene har vært relativt høy og at det har vært stor grad av involvering av foretakene i 

styringen av konsortiet. 

Det har også vært en positiv utvikling for foretakene hva angår kontakt med 

kompetansegivere. 47% av de deltakende bedrifter hadde kontakt med kompetansegivere før 

deltakelsen i konsortieprogrammet, mens 87% har hatt kontakt i løpet av programmet. Denne 

type ”diagonale” relasjoner er tradisjonelt vanskelig å få til 

Når det gjelder effekter i foretakene er de fleste (86%) av utviklingsprosjektene avsluttet. Det 

er tydelig at arbeidet med denne type prosjekter har virket positivt når det gjelder videre 

nyskapningsarbeid innad i foretaket. Mange av foretakene (70%) uttrykker at de ønsker å 

fortsette med utviklingsprosjekt etter at konsortieprosjektene er avsluttet. Foretakene ser en 

snarlig effekt (innen 1-2 år) av utviklingsprosjektene. Dette er særlig positivt for 

mikroforetakene. Ofte har disse mindre finansiell styrke til å vente lenge på resultat av et 

utviklingsarbeid. 

Det er viktig å få frem om støtten fra programmet har vært avgjørende for at 

utviklingsarbeidet har kommet i gang (grad av addisjonalitet). Foretakskonsortieprogrammet 

har en god addisjonalitet, hele 25% av foretakene ville ha utsatt/ikke gjennomført 

utviklingsprosjektene om det ikke hadde vært for konsortiemedlemskapet, mens 50% ville ha 

gjort det, men i begrenset omfang og/eller over lengre tid. Sammenlignet med et lignende 

program i Norge er dette et godt resultat (Borch et al. 2000). 

I.5) En sammenligning mellom deltakerene og kontrollgruppen 

Deltakerne i kontrollgruppen har også i stor grad vært aktive når det gjelder 

utviklingsprosjekter. Prosjektene har imidlertid hatt en annen innretning. Med hensyn på type 

utviklingsprosjekt de to grupper av bedrifter har arbeidet med i løpet av perioden viser data at 

konsortiemedlemmene i større grad har arbeidet med utvikling av eksisterende 

produksjonsteknologi, mens kontrollgruppen i større grad har arbeidet med produkt og 

tjenesteutviklingsprosjekt. Denne forskjellen har sannsynligvis sin årsak i det fokus som 

foretakskonsortieprogrammet har hatt. Det var et program som inkluderte 

produksjonssindustri samt vektla teknologiutvikling. Kontrollgruppen har involvert flere 

medarbeidere med i utviklingsprosjektene (gj.snitt antall 9,6) mot konsortiedeltakerenes 

gjennomsnitt på 4,2 ansatte. Årsaken til dette kan være de ulike typer utviklingsprosjekt de to 

grupper har arbeidet med. 

En viktig målsetting med konsortieprogrammet var å skape kontakt mellom foretak og 

kompetansegiverne, data viser at deltakerene (87%) i større grad enn kontrollgruppen (71%) 

har hatt en slik kontakt i løpet av arbeidet med utviklingsprosjekt. Typen oppfølging 

bedriftene har fått fra kompetansegiverne er også ulik. Konsortiedeltakerne har i større grad 

enn kontrollgruppen hatt tilgang til laboratorier/eksperiment og i mindre grad benyttet seg av 

mer ”enkle” kunnskapsoverføringsopplegg som eksamensarbeid med foretaket som case. 

Disse to oppfølgingstyper indikerer ulik tetthet/omfang av relasjon, fra det mer komplekse 

(laboratorie og forskerinteraksjon) til den mer lineære kunnskapsoverføring (eksamensarbeid). 

Begge grupper har også mottatt oppfølging i form av kurs og konsulenthjelp fra seniorforsker. 

Når det gjelder betydning for kompetanseøkning er det liten forskjell mellom de to grupper av 

foretak. Her får deltakelsen middels god score av begge grupper, dvs at utviklingsprosjektene 

har hatt en middels betydning for bedriftenes kompetansebygging. 

115

Når det gjelder nettverksaktiviteter skiller de to gruppene seg fra hverandre. Bedriftene som 

har deltatt i konsortiet opplever i større grad enn bedriftene i kontrollgruppen å ha skapt seg et 

større foretaksnettverk regionalt og nasjonalt, mens kontrollgruppen opplever å ha skapt seg et 

større internasjonalt bedriftsnettverk. Hvorfor en har forskjeller her er vanskelig å forklare, 

men kan ha sammenheng med bransje sammensetning i utvalget. I utgangspunktet er det 

viktig at nettverksarbeidet ikke virker ”innlåsende” i det lokale eller nasjonale, men bidrar til 

en kobling av det lokale med det internasjonale (globale) kunnskapsnettverk som ens kunder 

og konkurrenter er en del av (glokaliseringsstrategier). 

Med hensyn på nettverk og samarbeid finner vi både likheter og forskjeller mellom de to 

gruppene av bedrifter. Ulikhetene går på at de deltakende foretak i større grad enn 

kontrollgruppen ser på foretakets styre som en betydningsfull nettverksressurs. De mener at 

de har blitt dyktigere på å søke kontakter utad de siste årene og at foretakets nettverk både har 

blitt større og oftere brukes. Alle bedriftene er opptatt av at foretakets nettverk anvendes for å 

påvirke omgivelsene, samt som en kunnskapsressurs for foretaket. Dette gjelder både de 

ansattes og administrerende direktørs nettverk. 

Ideelt sett ønsker offentlige utviklingsprogrammer at innsatsen i foretakene skal gi økt 

sysselsetting. Telefonsurveyen viser at det ikke er forskjell mellom foretak som har mottatt 

støtte og kontrollgruppen med hensyn på sysselsettingsutviklingen. Selv om det fra 

myndighetenes side kan være ønskelig at sysselsettingsutviklingen er positiv (øker) er dette 

for bedriftene ikke nødvendigvis en indikator på suksess. Utviklingsprosjektene kan for 

eksempel være effektivitetsfremmende og dermed redusere antall ansatte, antall ansatte er 

dermed ikke en god indikator på konsortieprogrammets effekt. 

I.6 Konklusjoner 

Konsortieprogrammet skal, når det vurderes på foretaks nivå, strengt tatt evalueres utfra om 

det har ført til mer anvendt FoU, om det har ledet til nettverksbygging til 

kunnskapsorganisasjoner og om det har bidratt til foretaksutvikling i de tre regioner som har 

fått midler (jfr. Nutek inbjudan av 19 04 1994). Vi kan konkludere med at det med hensyn på 

økt anvendt FoU finnes små forskjeller mellom konsortiedeltakere og kontrollgruppe, men at 

det finnes indikasjoner på at typen kontakt er noe ulik. Det har vært styrkede koblinger 

mellom foretakene innad i konsortiet, og høy grad av engasjement i konsortiestyringen fra 

foretakenes side. Koblingen til kunnskapleverandørene har blitt styrket. Det har skjedd en 

nettverksbygging til kunnskapsorganisasjoner som ikke fantes før. Konsortiedeltakerene ser ut 

til å ha en annen type samarbeid med kunnskapsleverandørene, med fokus på mer innholdsrik 

interaksjon knyttet til laboratoriebruk og interaksjon med forskere enn kontrollgruppens 

samarbeid. 

Tiltaket har samlet sett en god addisjonalitet. Man har med dette program nådd mange foretak 

som ellers ikke ville gjennomført utviklingsprosjekt. En har også bidratt til en sterk vilje i 

foretakene til å fortsette med denne type utviklingsprosjekter. På bakgrunn av data innhentet 

ved telefonsurveyen vil vi konkludere med at utviklingsprosjektene i foretakene initiert via 

foretakskonsortieprogrammet har hatt en viss positiv effekt for de deltakende foretak, særlig 

positivt å notere er den gode effekten konsortieprogrammet ser ut til å ha hatt for 

mikrobedrifter. Konsortieprogrammet har ikke vært konsentrert kun til de tre stødområdende 

slik intensjonene var. Data viser at en stor del av midlene har gått utenom stødområdene. 

116

I 7) Anbefalinger 

Vi vil på bakrunn av undersøkelsen på foretaksnivå anbefale at man fortsetter med å 

eksperimentere med program av denne type; regionale utviklingsprogram rettet mot SMB’s 

og spesielt mikroforetak. Det er tale om en rekke markedsimperfeksjoner knyttet til små 

foretaks nettverksbyggende evne, og særlig knyttet til kontakt med kompetansemiljø. Man bør 

ta hensyn til at det i ulike bransjer kan finnes ulike behov blant foretakene. Det er også viktig 

at programmene er på foretakenes premisser, definert utfra foretakenes egene behov, det ser 

særlig ut til at et slikt program bør rettes mot mikroforetak. Framtidige program bør også 

omfatte flere strategisk viktige deler i foretakene, det er viktig at foretakene ser helheten i 

innovasjonsarbeidet og at dette ikke kun begrenses til den teknologiske delene av dette 

arbeidet. Videre må en sikre at relasjonene til kunnskapsleverandører blir bredere, der man 

både satser på ”lineær” kompetanseoverføring og samtidig bidrar til en større grad av dialog 

mellom forskere og prosjektarbeidere i foretakene. Dette kan fordre en større mer ressurser til 

skolering av prosjektansatte i foretakene så vel som midler til møteplasser og til mer 

omfattende interaksjon mellom forsker og foretak. Når det gjelder foretaksnettverk i 

underleverandørsystemer i verdikjeden og kunnskapsrelasjoner mot kunnskapsleverandører er 

det viktig at relasjonene utvikles utover lokale og nasjonale kunnskapssystemer. En må sikre 

input fra øvrige nordiske og europeiske nettverk i forskningsfronten i de ulike bransjer, blant 

annet gjennom oppkobling mot EUs rammeprogram. 

II BAKGRUNN FOR STUDIEN 

I programmet har det vært viktig å få frem varige virkninger av innsatsen i de enkelte foretak. 

I evalueringen har vi fokusert på hvordan prosjektene har vært koblet til foretakets strategiske 

utvikling og styring med vekt på nyskapningsarbeide. Det har i denne sammenheng vært 

viktig å få frem i hvilken grad en har fått tilgang på ny kompetanse og fått til forbedrede 

rutiner for strategisk tenkning og nettverksbygging mot kompetansegiver og andre foretak av 

strategisk art. dette er viktig for at programinnsatsen skulle bidra til mer varige 

konkurransefortrinn. 

I henhold til NUTEK (Nutek Inbjudan av 19 04 1994) skulle de statlige midlene avse 

”…finansiering av driftskostnader för kunskapsoch kompetensuppbyggnad…”, og syftet 

med konsortiene var å ”…främja företagens egen utvecklingsförmåga genom att dra nytta av 

den kunskap som skapas genom samarbete med andra företag, universitet och högskolor, 

forskningsinstitut, etc.” Resultatet av dette skal i henhold til NUTEK kunne avleses ” …i 

ökad omfattning av tillämpad FoU av betydelse för deltagande företag samt 

nätverksbyggandet till kunskapsorganisationer…”. Konsortiene skulle opprettes innenfor tre 

regioner/stødområder; norra Sverige, Bergslagen og sydøstre Sverige 2 . Tiltaket er fremst rettet 

mot små og middelstore tillverkningsforetag som ønsker å forbedre produkter, prosesser og 

managementteknikker. 

I dette kapittel redovises resultater fra den kvantitative foretaksstudien, der et større utvalg av 

foretak er analysert for å gi kunnskap om mulige virkninger av denne type innsats i foretaket. 

Som beskrevet i metodekapitlet består studien av telefonintervju med foretak som har vært 

med i foretakskonsortieprogrammet samt en kontrollgruppe av foretak som ansøkte om 

medel, men ikke deltok i programmet. 

2 Norra Sverige: Norrbottens og Västerbottens län, Jämtland, Västernorrland, Gävleborgs, Dalarna og 

Värmlandslän. Sydøstre Sverige: Blekinge, Kronoberg, Kalmar län, samt østre deler av Jönköpingslän. 

Bergslagen: Utvalgte kommuner 

117

III 

TEORETISKE UTGANGSPUNKTER FOR FORETAKSSTUDIEN 

III.1 Nytt fokus innenfor regional utviklingsstøtte – støtte til intraprenørskap 

Det offentlige bedriftsrettede virkemiddelapparatet har som mål å bidra til vekst og 

nyskapning nasjonalt og i utvalgte regioner. Virkemidlene har tradisjonelt vært kapitalstøtte 

til fysiske investeringer i bygninger og maskiner og støtte til immaterielle aktiva, såkalt 

humankapital. På nittitallet har en blitt mer oppmerksom på betydningen av å bidra ikke bare 

til kunnskap, men også til interne rutiner, prosedyrer og handlingsmønstre som kan sikre en 

kontinuerlig omstilling og nyskapning i foretaket. Mens ordet entreprenørskap har blitt brukt 

om etablering av nye foretak har begrepet ”intraprenørskap” blitt brukt som en 

fellesbetegnelse på slike prosesser. En har også blitt mer opptatt av foretakets kontaktpunkter 

utad, ettersom kontinuerlig innslag av impulser fra omverdenen har blitt sett på som viktig for 

å stimulere til og gi riktig retning til de ”intraprenørielle” prosessene. Et fokus på 

kunnskapsnettverk har derfor blitt jobbet fram. Antallet eksterne koblinger og 

nettverksorganisering har her stått så sentralt at en også taler om ”virtuelle” eller grenseløse 

organisasjoner, der foretakenes virksomhet er tett koblet sammen og ansvar og ressursbruk 

stadig skifter mellom foretak, slik en særlig ser det innen IKT-bransjen. 

I konsortieprogrammet har en lagt vekt nettopp på nettverksdimensjonen og de eksterne 

kunnskapsutvekslingskanaler. I figuren nedenfor har vi presentert koblingene mellom de 

basale ressursene i foretaket, som maskiner, bygninger og utstyr, finansielle ressurser, 

innkjøpt teknologi og ulike typer kompetanse. Dette er nødvendige, men ikke tilstrekkelige 

betingelser for å få til nyskapning i foretaket. I stedet er det foretakets evner til å tenke 

strategisk, utvikle originale interne koblinger mellom ressurser og å hente inn nye impulser 

gjennom eksterne nettverk som er avgjørende for nyskapningsarbeide som vist i figuren 

nedenfor. 

BASIS- 

RESSURSER 

INNOVATIVE 

PROSESSER 

INTRAPRENØRIELLE 

STRATEGISKE PROSESSER 

Fysiske 

ressurser 

Kompetanse 

- formell 

- uformell 

Teknologi 

Ledelses-/ 

styreprosesser 

(interne) 

Organisatorisk 

utvikling 

Nyskapende strategi 

Produktutvikling 

Prosessutvikling 

Strategiske 

planleggingsprosesser 

Markedsposisjonering 

Konkurranseevne 

Verdiskaping 

Finansielle 

ressurser 

Eksterne 

nettverksprosesser 

-ansatte, ledelse, 

styre 

Markedsføringsutvikling 

Markedsutvikling 

Figur.1 En modell for drøftelse av innovasjon og vekst i distriktsbedrifter 

(etter Alsos et al. 2000) 

Nyere forskning har trukket fram betydning av innovasjon og intraprenørskap gjennom 

oppbygging av en intern kompetansebase med rutiner som sikrer kontinuerlig effektivisering 

av virksomheten for å få ned kostnadene, og rutiner som sikrer en kontinuerlig utvikling av en 

unik kjernekompetanse som er verdifull for kundene og som konkurrentene ikke så lett kan 

kopiere (Borch, Huse og Senneseth, 1999). 

118

Mye av innovasjonslitteraturen har en sterk fokusering på innovative prosesser. Vi er i vår 

analyse opptatt av å koble disse til de ulike strukturer, elementer og kapasiteter i foretaket 

som vil være gjenstand for beslutninger omkring endring. Det innovasjonsbegrepet vi 

anvender i denne del av evalueringen tar utgangspunkt i Schumpeters fem faktorer (produkt, 

etc) samt en forståelse av innovasjon som prosessuelt. 

III.2. Innholdet i en modell for forståelse av intraprenørskap i etablerte foretak 

Ressursbasetilnærmingen tar utgangspunkt i foretaket og ser på hvordan resursbasen kan gi 

foretaket mulighet til å oppnå konkurransefortrinn. Man kan skille på eksterne og interne 

ressurser. Interne ressurser er for eksempel bedriftens menneskelige kapital i form av 

opplæring, erfaring, vurderingsevne og øvrig relevant kunnskap som ansatte og bedriftsleder 

er i besittelse av. I tillegg til dette må man inkludere mer ”fysisk” kapital slik som lokaler, 

utstyr, tilgang på råvarer med mer (Barney, 1991; Dollinger, 1995). Eksterne ressurser 

forefinnes i omgivelsene og er ressurser som kan brukes til å komplettere den interne 

ressursbasen, dette kan være høgskoler, utviklingsfonder etc. I tillegg til dette kommer 

formelle og uformelle relasjoner mellom bedriften og andre aktører i omgivelsene (Barney, 

1991; Rotefoss, 2000). 

Det forutsettes at foretakets ressursbase ligger til grunn for de innovative prosessene. 

Nedenfor følger en nærmere gjennomgang av de ulike typer ressurser. 

Basisressurser 

Basisressursene har vært særlig fokusert innenfor tradisjonell støttepolitikk. Dette er fysiske 

ressurser som nødvendig teknologi, hensiktsmessige lokaler, geografisk lokalisering, etc. En 

særstilling blant de fysiske ressursene er ofte tilgangen til ny teknologi. Teknologi handler i 

stor grad om kombinasjon av fysiske ressurser og kunnskap, samt tilgang til nødvendig 

teknologi, kunnskap om prosesser, etc. Kjennetegnet ved disse ressurser er at der lett å få tak i 

hvis en har den nødvendige kapital. Men teknologi kan også ses på som en låsing av resursser, 

produksjonsteknologier med lav fleksibilitet sk. palassteknologi (Hedberg, 1979) kan binde 

opp foretakets ressurser og medføre at for eksempel effektivisering av produksjonen ved hjelp 

av ny teknologi krever uforholdsmessig store finansielle ressurser, noe som begrenser 

foretakets mulighet for endring. 

Kompetanseressurser er særlig relevante i denne sammenheng. De er både lett tilgjengelige 

basisressurser i form av formell utdanning, og mer avansert ”høyere ordens” 

kompetanseressurser knyttet til anvendelse av teknologi og evne til læring. Bedriften må ha 

tilgang på nødvendig kompetanse både for å ha kunnskap om de utviklingsmulighetene som 

er aktuelle (opportunity recognition), for å kunne evaluere aktuelle muligheter (opportunity 

evaluation), og for å kunne gjennomføre de nødvendige innovative prosessene. Ansatte med 

høy kompetanse innen spesifikke områder antas å være en svært kritisk ressurs for bedriften 

når det gjelder å evaluere nye ideer, og finne gode løsninger innenfor bedriftens primære 

virkeområde (Borch, m.fl. 1997). Det er her snakk om kompetanse både av formell og 

uformell (taus) karakter, der utnyttbare muligheter finnes både i praksisfeltet og på mer 

overordnet nivå. 

Bedriftens finansielle stilling og de finansielle ressursene som danner grunnlag for bedriftens 

initiering og implementering av nye prosjekter er også av betydning. Prosjekter preget av 

nyskapning vil ofte også være risikobetonte. Dette innebærer at bedriftens finansielle stilling 

og lønnsomhet både vil påvirke ledelsens tilbøyelighet for å initiere nyskapende prosjekter, og 

dens evne til å gjennomføre prosjektene. Finansielle ressurser skaper en buffer mot ustabile 

119

omgivelser, og tillater bedriften å gjennomføre med kapitalintensive utviklingsstrategier som 

ofte er bedre beskyttet mot imitasjon (Cooper, m.fl. 1994). Mikroforetak mangler ofte den 

finansielle styrke som skal til for å drive utviklingsprosjekt. 

Det er stor grad av samspill mellom disse basisressursene. Tilgang til teknologi forutsetter for 

eksempel tilgang til relevant kompetanse, og for begge deler kan finansiell støtte være 

avgjørende i distriktsregionene der markedsimperfeksjonene er sammensatte og av mer 

permanent karakter. Dette samspillet blir sannsynligvis stadig viktigere. Ved investering i ny 

teknologi kreves etter hvert et kvantesprang når det gjelder investering i formell 

utdanningskompetanse for å ta ut gevinstene av et høyere teknologinivå. 

Innovative prosesser 

Basisressursene er nødvendige, men ikke tilstrekkelige faktorer for nyskapningsarbeidet. 

Innovative prosesser må til der en kobler de ulike ressursene på nye måter. For at dette skal 

skje kreves interaksjon internt i bedriften både på samme nivå, og mellom strategisk og 

operativt nivå. Det kreves videre interaksjon mellom bedriften og omgivelsene gjennom 

nettverksprosesser. Interne ledelses- og styreprosesser, strategiske planleggingsprosesser og 

eksterne nettverksprosesser blir viktige stikkord her. Gjennom slike prosesser kan nye 

koblinger av ressurser skje, og nye muligheter oppdages og utnyttes. 

I hvilken grad små og mellomstore bedrifter initierer intraprenørielle prosjekter og fører disse 

videre i strategisk handling i markedet vil være knyttet til de målsettinger og ambisjoner som 

bedriftsleder/eier har på vegne av bedriften. I mange sammenhenger tas det for gitt at vekst er 

et uttrykt og klart mål for nye og/eller små og mellomstore bedrifter. Dette er ikke 

nødvendigvis tilfelle. Enkelte bedrifter vil ikke være tilbøyelig til å forfølge verken 

intraprenørielle prosjekter eller velge en vekststrategi (Borch m.fl., 1999). En av de faktorene 

som kan virke hemmende i forhold til ambisjoner og målsettinger om vekst, er knapphet på 

kapasitet til å gjennomføre prosjekter. Entreprenørens eller ledelsens sentrale rolle i små 

bedrifter i forhold til daglig drift, innsamling og tolking av informasjon, beslutning og 

implementering av nye tiltak, medfører ofte at bedriftens potensiale i markedet ikke utnyttes. 

Mangelen på strategisk apex i små- og mellomstore foretak blir ofte en hemsko fordi 

ivaretakelse av den løpende drift tar all oppmerksomhet fra leder. Den sterke koblingen en 

ofte finner mellom leder og eierskap gjør også at en ikke får et sterkt styre som kan fungere 

som en styrking av bedriftens strategiske nivå (Borch & Huse, 1993). 

Forskning viser at det er viktig å satse på foretaksledere som har vilje til vekst (Willard m.fl. 

1992), og som har den nødvendige administrative evne som kan supplere den tekniske 

kompetansen. En annen viktig faktor som utkrystalliserer seg i forskningen, er at flere eiere 

og flere personer i ledelsen fremmer vekst. Videre er det viktig hvilken markeds, salgs- og 

ledelseskompetanse en besitter. Dette betyr at en må vurdere kritisk hvilken utdanning og 

tidligere ledererfaring en finner hos ledelsen. Dette vil ofte gi en god indikasjon på lederens 

personlige nettverk (Alsos et al., 2000). 

En av de sentrale ressursbasene i foretaket som bidrar til intraprenøriell aktivitet, vil således 

være knyttet til bedriftens samlede kapasitet og kompetanse til å gjennomføre prosjekter. 

Denne ressursen er knyttet til ledelsens kapasitet, til bedriftens systemer for overvåking av 

relevante omgivelser, og til hvilke systemer bedriften har utviklet for å utnytte samlet 

kompetanse knyttet til marked, teknologi og produksjon. Bedriftens kapasitet er avhengig av 

en godt fungerende administrasjon som representerer ledelsessjiktet i foretaket (Storey 1994). 

120

Når foretaket vokser, blir det også viktig at disse styringssystemene formaliseres og knyttes 

opp mot planleggingsprosessen i foretaket. 

Bedriftens evne til å bringe inn eksterne ressurspersoner i styringen av bedriften, da først og 

fremst gjennom et aktivt styre er blitt erkjent å være en kritisk faktor. Et område der 

småforetaksforskningen de siste årene har gitt relativt entydige resultater er den rolle som 

foretaket styre spiller for et foretaks utvikling (Huse 1994; Borch og Huse 1993). Styret i 

mange små foretak spiller en mer pro forma rolle, og har ofte vært satt sammen av venner og 

familiemedlemmer. Tradisjonelt har styret i den grad det har fungert, også bare hatt en passiv, 

kontrollerende funksjon. Forskningen viser imidlertid at bruk av eksterne ressurspersoner i 

styret, og aktivt bruk av styret både hva angår nettverksbygging og strategiske diskusjoner, er 

av stor betydning for et foretaks suksess. Krav om et mer aktivt styre, med eksterne 

ressurspersoner som kompletterer lederens kompetanse, kan være aktuelle betingelser ved en 

støtte til nyskapning. 

Styret og den interne kompetanse som er samlet i bedriften representerer også bedriftens 

mulighet til å skape et system der krevende nyskapningsprosjekter kan prøves ut og gis den 

faglige motstand som er nødvendig for å foredle prosjektene underveis i prosessen. Spesielt i 

forhold til prosjekter preget av stor nyhetsgrad, viser det seg at mindre bedrifter som mangler 

et profesjonelt styre eller intern prosjektlederkompetanse og kapasitet i ledelsen, ikke makter 

å skape milepeler underveis i prosjektet som kan gi den nødvendige korreksjon i prosjektgjennomføringen. 

Koblinger til kompetansemiljø ved universitet og forskningsinstitutter kan 

nettopp bidra til dette kritiske potensiale samt kanaler for a finne fram til løsninger på 

kompliserte problem. 

Strategiske beslutningsområder 

For at de innovative prosessene på strategisk nivå skal resultere i intraprenøriell atferd, må de 

”oversettes” til konkrete, kommersialiserbare ideer, dvs. forslag til konkrete endringer 

innenfor et eller flere sentrale områder knyttet til bedriftens strategiske posisjon. Schumpeter 

(1934) pekte på at utviklingen i økonomien skjedde gjennom iverksettingen av nye ideer i 

forhold til ett eller flere av følgende områder; nye produkter (produktutvikling), nye prosesser 

(prosessutvikling), utnytting av nye markeder eller nye markedsføringsmetoder. Senere har 

utviklingen av nye måter å organisere virksomheten på blitt føyd til denne listen av blant 

annet Kirtzner (1974). Med basis i iverksetting av nye ideer knyttet til ett eller flere av disse 

områdene, påvirkes bedriftens markedsposisjon og konkurranseevne, og derigjennom 

bedriftens evne til verdiskapning. Det er derfor viktig at hele innovasjons- og 

kunnskapsnettverksarbeidet knyttes opp mot konkrete løsninger hva angår produkt-, marked, 

organisasjon- og/eller produksjon. Når det gjelder nyskapningsarbeidet i mange bransjer og 

markeder vil det være tale om å arbeide parallelt på alle handlingsområder for å komme fram 

til nye produkt-markedskonsepter. 

Sammenfatningsvis ser vi at vi må se på kunnskapsprosessene innad i bedriftene for å få frem 

de mest kritiske faktorer for verdiskapning og konkurranseevne. Vi påpeker at generell 

kompetanse og kapital er en nødvendig, men ikke tilstrekkelig forutsetning for innovasjon og 

intraprenøriell handling. Det er tale om koblinger og handlingsmønstre regissert av ledelsen i 

bedriften, der en skaper originale koblinger mellom funksjoner og nivåer innad og relasjoner 

til kritiske kompletterende kompetanseressurser utenfor bedriften. Det aller viktigste for 

bedriften er at basisressurser og relasjoner administres av personer med evne til kreativ 

rekobling av ressurser. For å avlaste enkeltpersoner må prosessene institusjonaliseres gjennom 

rutiner og kultur i bedriften som gjør at en hele tiden vurderer forbedringspotensialer og 

121

skaper nye og mer økonomisk verdifulle handlingsmønstre for bedriften, både når det gjelder 

etablert virksomhet, og for nye produkter, produksjonsprosesser og markeder. Denne 

dualisme, evne til å effektivisere eksisterende drift og samtidig skape nye mønstre er en stor 

utfordring for alle typer organisasjoner og for små bedrifter med begrensede ressurser i 

særdeleshet. 

Når en gjennom virkemidler skal søke å påvirke bedrifters intraprenørielle atferd, er 

kompleksiteten i disse prosessene en utfordring. Det finnes ingen enkle, lineære 

sammenhenger mellom ressursinnsats på et konkret område og resultater i forhold til 

vellykkede intraprenørielle prosesser. Hvor innsatsen bør settes inn, avhenger av den enkelte 

bedrifts stilling og de utfordringer denne står ovenfor. Dersom de sentrale basisressursene 

mangler, for eksempel knyttet til svakt finansielt grunnlag, manglende kompetanse eller 

ugunstig lokalisering, må dette kompenseres for, før en kan forvente at intraprenørielle 

prosesser kan få utfall av betydning. Med de mest sentrale basisressursene på plass, kan en 

likevel ikke forvente intraprenøriell atferd med mindre innovative prosesser på strategisk og 

operativt nivå fungerer tilfredsstillende, og koblingene internt i bedriften og til omgivelsene er 

gode. Det må også finnes kompetanse og prosesser i bedriftene som er i stand til å iverksette 

innovative ideer til konkrete, kommersialiserbare konsepter, og dette er prosesser som må 

foregå mer eller mindre kontinuerlig. 

I et foretaksstøttende program må en for å kunne tilpasse seg ulike bedrifters ståsteder, ha 

fleksible virkemidler og god kjennskap til de bedriftene en søker å hjelpe, slik at virkemidler 

kan settes inn på de områder de vil gi best utslag for den aktuelle virksomheten. 

III.3 Nærmere om nettverkets rolle 

Nettverkstankegangen er grunnleggende i konsortieprogrammet og er derfor en viktig del av 

denne del av evalueringen. Ved å bygge nettverk vil bedriftene utvikles fordi man gjennom 

nettverkene kan utveksle informasjon, kunnskap etc. Målet er at foretak skal bygge nettverk 

sammen med kunnskapsleverandører (universitet/høgskoler/forskningsinstitutt etc) og andre 

foretak for slik å kunne øke sin ”utvecklingsförmåga”. 

I vår analysemodell inngår nettverk som en del av foretakets innovative prosesser, ved at 

nettverksbyggingen gir de facto kunnskapsinnsprøyting, et kritisk blikk på eksisterende 

tilpasningsmønstre, og et ”kick” i retning av mønsterbrudd. Nettverksbygging kan altså ses 

som en del av en større strategisk prosess i bedriftene hvor målsettingene er hvordan en kan 

bli bedre enn konkurrentene i å utvikle verdier for kundene, og hvordan en kan hindre 

konkurrenter i å kopiere egne konsepter eller utvikle substitutter som er bedre. 

Dette gjenspeiles i nettverksteoretiske arbeider. Håkansson (1997) nevner fire områder hvor 

nettverk er viktig for bedriftene; for det første på ledelsesfeltet, hvor nettverk har vist seg å ha 

betydning for bedriftens strategi i forhold til andre organisasjoner. Relasjon med andre 

organisasjoner har betydning for bl.a. det å kunne operere kostnadseffektivt og ha innovative 

evner. For det andre er nettverk viktig for entreprenørielle aktiviteter; nettverk må finnes og 

mobiliseres i forbindelse slike aktiviteter. Det tredje område er teknologisk utvikling. Her kan 

relasjoner mellom organisasjoner både gi gode og dårlige effekter med hensyn på 

teknologiske forandringer: nettverksrelasjoner kan virke som pådrivere i en teknologisk 

utvikling, men også virke låsende (”lock-in effect”). Til slutt er nettverk nevnt som essensielle 

når det kommer til leverandør- og kunde relasjoner og derigjennom som viktige for bedriftens 

innkjøps- og markedsføringsaktiviteter. 

122

I teoretisk sammenheng ses organisasjonene (bedriftene) som noder i nettverket og 

relasjonene ses som båndene som binder sammen nodene. Båndene beskrives ofte i to 

dimensjoner: innhold og styrke. Innhold klassifiseres vanligvis i tre deler; kommunikasjonsinnhold, 

bytteinnhold (individer, produkter, tjenester eller penger) og normativt innhold 

(verdier og holdninger). Jo mer innhold jo mer stabilt nettverk. Dimensjonen styrke kan 

defineres som en kombinasjon av tid, emosjonell intensitet, toveis tillit og gjensidige tjenester 

(Granovetter, 1973). 

Nettverk kan på bakgrunn av dette analyseres utfra tetthet (density, dvs jo flere noder bundet 

sammen jo høyere tetthet), tilgjengelighet (reachability; avstanden mellom nodene, for 

eksempel i form av tilgjengelighet), sentralitet (centrality, hvor sentral en node er i nettverket) 

og hierarki (om det er en systematisk forskjell mellom nodene mhp sentralitet og 

tilgjengelighet) (Håkansson, 1997). Vi ser her at foretakene må posisjonere seg slik at en får 

krysskoblet beslutningstakerne innad i foretaket mot den fremste kompetanse en har eksternt, 

og herigjennom et forsprang når det gjelder kompetanse på bedriftens utviklingsområder. 

Med tanke på evalueringen er det altså viktig å få kunnskap om bedriftenes nettverk med 

hensyn på disse element (tetthet, tilgjengelighet, sentralitet og eventuelt hierarkisk posisjon) 

for styring av ressursene inn på de riktige områdene i foretaket. 

IV METODEVURDERINGER FORETAKSSTUDIEN 

Den analytiske referanserammen og problemstillingene i Foretakskonsortiene dannet 

grunnlaget for metodisk tilnærming. Vi har valgt å hente inn data om nyskapningsarbeid, 

kompetanseressurser og nettverksarbeid direkte fra et mest mulig representativt utvalg av 

foretak. Data er samlet inn med hjelp av et strukturert telefonintervju til foretak som har vært 

med i konsortieprogrammet (= deltakere) samt en kontrollgruppe av foretak som ansøkte om 

midler til å delta i konsortieprogrammet, men fikk avslag (=avslag). 

IV.1 Utvalg 

Foretakene i denne del av studien er valgt ut fra gruppen på 22 konsortier som ble innvilget 

midler (deltakere) og fra 32 konsortier som fikk avslag på sine søknader om konsortiemidler. 

Dette utgjør ca. 240 foretak (deltakere) respektive 360 foretak (avslag). For de strukturerte 

telefonintervjuene ble det utarbeidet to spørreskjema, et for deltaker gruppen og et for avslags 

gruppen, spørreskjemaene er utformet slik at en del av variablene er sammenlignbare mellom 

gruppene. Spørreskjemaene ble testet. 

En liste over foretakene med navn på kontaktperson ble mottatt fra NUTEK. 

Meningsmålingsinstituttet IFS AB ble leid inn for å praktisk gjennomføre telefonsurveyen, de 

kontaktet bedriftene (angitt kontaktperson eller Adm. Dir) og sendte/fakset spørreskjema på 

forhånd, avtalte tid for telefonintervju samt gjennomførte de. Med utgangspunkt i 

bedriftslisten fra NUTEK fikk 257 bedrifter i gruppen deltakere tilsendt spørreskjema og 248 

bedrifter avslag gruppen fikk tilsendt spørreskjemaer før telefonintervjuene startet. 

123

Tabell 1 Oversikt over frafall i telefonsurvey 

Deltakere Avslag (= kontrollgruppen) 

Antall foretak på opprinnelig liste 257 248 

Frafall 73 85 

Antall bedrifter på revidert liste 184 163 

Vil ikke svar/kan ikke nås 47 74 

Gjennomførte intervjuer 137 89 

Svarprosent 74% 55% 

45 spørreskjema ble returnert til Nordregio. Når arbeidet med telefonintervjuene startet ble det 

sendt ut 19 ny spørreskjema til personer som IFS hadde nådd telefon men som ikke hadde 

mottatt skjemaet. Årsaken til frafallet fra den opprinnelige listen var at denne ikke var helt 

oppdatert, den innehold således navn på foretak som ikke eksistere lengre, som hadde byttet 

navn, hadde skiftet telefonnummer, feil telefonnummer el.l - eller kontaktpersonen oppgitt var 

ikke i foretaket lengre og ingen andre kjente til konsortiedeltakelsen. I henhold til 

metodelitteraturen er en svarprosent på 50% akseptabel for denne type intervju Kervin (1992 i 

Saunders et al. 1997). At svarprosenten ble lavere for kontrollgruppen, dvs bedrifter som 

hadde fått avslag på søknaden var forventet. Som kan utleses av tabell 1 er det en større andel 

av denne gruppen som ikke ønsker å svare/ikke kan nås, dette kan forklares med at disse ikke 

har noe forhold/synspunkt på en søknad som ble sendt i 1994 og ikke fikk noen konkrete 

resultat for foretaket i form av finansiering og aktiviteter. Vi vurderer ikke materialet til å ha 

systematiske skjevheter. 

Med hensyn på reliabilitet 3 er det brukt solide mål: en del av variablene har vært brukt i 

lignende studier og er således testet( se bla Hellevik 1984). En måte å forberede reliabiliteten 

på er å bruke multivariate mål, dvs flere mål på samme fenomen, hvilket er benyttet i den 

foreliggende studie. Bruken av et meningsmålingsinstitutt med erfarne intervjuere påvirker 

også reliabiliteten positivt, det sikrer at for eksempel rutiner på gjenoppringing fungerer. 

Validiteten 4 kan kun kontrolleres indirekte fordi den ligger i kryssingen mellom teori og data 

(Abnor og Bjerke 1994). Som et eksempel på de vurderinger som er gjort i evalueringen vet vi 

at ved bruk av telefonintervju i stedet for postalsurvey sikrer man ”face validity” som er en 

del av begrepsvaliditeten og vi vil blant annet på bakgrunn av dette hevde at validiteten i 

studien er tilfredsstillende. 

IV.2 Bedriftskarakteristika 

Ved å undersøke karakteristika ved foretakene som har vært med i konsortier og foretakene 

som tilhører kontrollgruppen vet vi om det er vesentlige ulikheter ved de to gruppene. 

3 For definisjon av reliabilitet se for eksempel Easterby-Smith et al. 1991 

4 For definisjon av validitet se bl. a Aaker og Day (1990) 

124

Tabell 2 Bedriftskarakteristika for konsortiedeltakere og ikke-konsortiedeltakere. 

Gjennomsnittstall. 

Karakteristika 

Konsortiedeltakere 

N=137 

Ikke konsortiedeltakere 

(N =89) 

P-verdi 

Gj.sn Antall n Gj.sn Antall n 

Antall ansatte 1996 125,3 131 92,0 84 0,589 

Antall ansatte 2001 128,4 137 166,6 89 0,829 

Omsetning i 2000 249,9 129 256,2 86 0,970 

(mill.kr) 

Totalt antall 

8,5 137 10,4 68 0,302 

utviklingsprosjekter 

P-verdi < 0,05 viser statistisk signifikante forskjeller 

Tabellen viser gjennomsnittstall for de to gruppene. For konsortiedeltakerene viser en 

nærmere analyse at noen få foretak drar opp gjennomsnittet for hele gruppen (s.k. out-liers). 

Som tabell 2 viser er det ingen statistisk signifikante forskjeller mellom de to grupper av 

bedrifter med hensyn på antall ansatte, omsetning og antall utviklingsprosjekter. Vi kan her 

konstatere at 21 av bedriftene i kontrollgruppen ikke har hatt utviklingsprosjekt. 

Tabell 3 Sammenligning mellom gruppene – bransje 

Bransje 

Konsortiedeltakere Ikke konsortiedeltakere 

Andel i % Antall n Andel i % Antall n 

Verkstedsindustri 41,6% 57 32,6% 29 

Øvrig industri inkludert 

35,0% 48 23,6% 21 

bygningsindustri 

Parti og detaljhandel 3,6% 5 2,2% 2 

Øvrige tjenestebransjer eksklusive 19,7% 27 41,6% 37 

handel 

Totalt 100,0% 137 100,0% 89 

P-verdi 0,005 


Her ser vi statistisk signifikante forskjeller mellom konsortiedeltakerene og kontrollgruppen, 

hvor gruppen ”konsortiedeltakere” domineres av foretak i verkstedsindustrien og øvrig 

industri inkludert bygningsindustrien, mens kontrollgruppen til største del består av foretak i 

tjenestebransjer eksklusiv handel. 

125

Tabell. 4 Sammenligning i forhold til størrelse 

Bedriftsstørrelse 


Andel i % Antall Andel i % Antall 

0-10 ansatte Mikroforetak 32,8% 43 46,4% 39 

11-50 ansatte Småforetak 36,6% 48 28,6% 24 

51-250 ansatte Medelstore foretak 22,9% 30 16,7% 14 

251+ ansatte Store foretak 7,6% 10 8,3% 7 

Totalt 100,0% 131 100,0% 84 

P-verdi 0,214 


Det er ingen statistisk signifikante forskjeller mellom de to grupper av foretak når disse er 

oppdelt på foretaks størrelse basert på antall ansatte. Grupperingen av foretakene er gjort i 

henhold til EU’s klassifikasjoner av foretak. Den svenske klassifiseringen av foretak 

innebærer at middelstore foretak omfatter 51-100 ansatte og at store foretak innefatter 100+ 

ansatte. Med hensyn på resultatene i undersøkelsen vil ikke en endring av definisjonen av 

foretaks størrelse ha noen betydning på resultatene da det er så få foretak i gruppene 

middelstore og store foretak uansett hvilken gruppering man anvender. 

Tabell 5 Sammenligning i forhold til stødområde 

Bransje 


Andel i % Antall Andel i % Antall 

Stødområde 1 6,6% 9 7,9% 7 

Stødområde 2 19,0% 26 16,9% 15 

Tillfälligt 17,5% 24 11,2% 10 

Utenfor stødområde 56,9% 78 64,0% 57 

Totalt 100,0% 137 100,0% 89 

P-verdi 0,545 


Som tabell 5viser er det ingen statistisk signifikante forskjeller mellom konsortiedeltakerne og 

kontrollgruppen med hensyn til geografisk lokalisering kategorisert utfra stødområde. 

Interessant å bemerke er at over halvparten av foretakene (56,9% og 64%) hører til utenfor 

stødområdene. En av årsakene til de høye tallene er at kategoriseringen er gjort på grunnlag 

av postnummer, det kan forekomme at foretak har hovedkontor utenfor stødområde og at 

midlene derfor registeres som utdelt der, mens midlene har gått til datterselskap innenfor 

stødområden. En nærmere analyse viser at 45% av bedriftene ikke er med i konsern, 12,4% er 

selv et morselskap og 42,5% av bedriftene er datterselskap. Dette kan allikevel vanskelig 

forklare at over halvparten av bedriftene ligger utenfor stødområdene. 

V 

MOTIVASJON, PROSJEKTOMRÅDER OG NETTVERKSAKTIVITET 

V.1 Årsaker til at bedriftene deltok i konsortieprogrammet 

Det ble på forhånd gjort en bred informasjonskampanje for å få foretak til programmet, der en 

blant annet vektla de fordeler som foretaket kunne ha når det gjaldt tilgang på viktig 

126

kompetanse. Utgangspunktet var vurderinger av at spesielt små og mellomstore foretak i for 

liten grad var opptatt av å bygge eksterne kontaktnett for kompetanseutvikling, og at det 

spesielt var en ”markedsimperfeksjon” til stede når det gjelder å utvikle kontakt mellom små 

foretak og kompetansegivere, dvs universitet, høgskoler og forskningsinstitutt. Nedenfor 

gjennomgås foretakets vurderinger av årsakene til at de ble med i programmet. 

Tabell. 6 Årsaker til at bedriftene deltok i konsortiet. Gjennomsnittstall. 

(Måleskala 1-7, der 1 = stemmer inte alls, 7 = stemmer helt) 

Årsak Score Antall n 

Mulighet til å skape kontakter med andre foretak 5,79 137 

Støtten fra konsortiet ventes gi resultater i produkt/markedsutviklingen 5,35 137 

Mulighet til å skape kontakter med høyskoler, universitet eller 

5,27 137 

forskningsinstitutt 

Mulighet til å skape kontakter med andre foretak i samme bransje 4,76 135 

Det økonomiske bidraget til konsortiet 4,76 136 

Score 5-7 = høyt, 3-4,99 = middels og 1-2,99 lavt (i enlighet med Borch et al. 2000) 

Tabell 6 viser hvilke årsaker de deltakende bedrifter oppgir for sitt konsortiemedlemskap. Vi 

ser at selv om det økonomiske bidraget var viktig, er man særlig opptatt av de muligheter som 

programmet kunne gi for å skape kontakt med andre foretak og kompetansegivere. Videre var 

det vikt at man her så muligheter for kompetanse knyttet til produkt/markedsutviklingen. 

I mandatet til programmet ble det vektlagt at man først og fremst skulle være støtte små og 

mellomstore foretak. Et sentralt spørsmål er derfor om det var forskjeller i motivasjon mellom 

små og større foretak i programmet. Tabellen nedenfor viser forskjeller i motivasjon mellom 

foretak av ulik størrelse. 

Tabell 7 Årsak til konsortiedeltakelse fordelt på bedrifts-størrelse. Gjennomsnittstall. 

(Måleskala 1-7, der 1 = stemmer inte alls, 7 = stemmer helt) 

Størrelse 

Score 

Kontakt 

foretak 

andre 

Kontakt 

kunnskapsleverandører 

Kontakt foretak 

i samme bransje 

Økonomisk 

bidrag viktig 

Resultat 

produkt/ 

markeds 

utvikling 

0-10 ansatte 6,42 5,49 5,31 5,40 6,00 

11-50 ansatte 5,19 5,13 4,68 4,28 5,15 

51-250 ansatte 5,60 5,17 4,00 4,73 5,50 

251+ ansatte 6,00 5,30 4,10 3,70 3,40 

P-verdi 0,006 0,817 0,091 0,036 0,001 

P-verdi < 0,05 og P< 0,1 viser statistisk signifikante forskjeller 

Som tabellen viser er det forskjeller i årsak til at foretakene deltok i foretakskonsortiene. Det 

er statistisk signifikante forskjeller mellom alle foretaksgruppene på alle variabler utenom en: 

Kontakt med kunnskapsleverandører, noe foretak i alle størrelser prioriterer høyt. 

Mikroforetakene scorer høyt på alle variabler, med hensyn på kontakt med andre foretak viser 

data at mikroforetak hadde dette som en svært viktig årsak til deltakelse. Et ønsket resultat 

mhp produkt/markedsutvikling gir også utslag for mikrobedriftene, mens de store bedriftene 

127

angerer dette lavt. Det økonomisk bidraget er viktig for mikroforetakene samt det å få 

kontakt med foretak i samme bransje. Vi ser her indikasjoner på at det bakenforliggende 

rasjonale for programmet når det gjelder problemer knyttet til å få bygd ut kontaktnett for de 

små foretakene blir bekreftet fra foretakenes side. 

Øvrige analyser viser er det få forskjeller mellom bransjene med hensyn på årsak til 

konsortiedeltakelse, men tjenestebransjer eksklusiv handel er noe mer opptatt av å utvikle 

kontakt med foretak i samme bransje. 

V.2 Arbeidsområder i prosjektene 

I programmet var en opptatt av at en skulle få til varige endringer i atferd gjennom økt fokus 

på innovasjon, innen produkt/marked, produksjonsteknologi og/eller organisasjons og 

ledelsessiden. I dette avsnitt skal vi redegjøre for hvilke type prosjekt det er arbeidet med i 

perioden 1995-2000. De fleste foretak har vært involvert i flere konkrete prosjekt i forbindelse 

med sitt konsortiemedlemskap, noen foretak har sågar vært med i to konsortier. Det er derfor 

anledning til å anta at spennvidden på type prosjekt kan være stor. Programmet var særlig 

rettet mot tilvirkningsforetak, noe som kan ha konsekvenser for hvilke områder i foretaket 

som har vært mest i fokus. Programmets fokus på teknologisiden kan også ha virket styrende 

på hvilket arbeidsområde som man konsentrerte prosjektarbeidet om i foretaket. 

Tabell 8 Ulike utviklingsområder som prosjektet/-ene omhandler. Gjennomsnittstall. 

(Måleskala 1-2, der 1 = ja, 2 = nei). 

Utviklingsområde 

Konsortiedeltakere Ikke konsortiedeltakere P-verdi 

Gj.sn Antall Gj.sn Antall 

Produkt/tjenesteutvikling: 1,29 136 1,13 72 0,006 

- mindre utvikling av eksisterende 

produkt 

1,54 96 1,44 63 0,233 

- betydelige endringer av 

eksisterende produkt 

1,57 96 1,45 62 0,138 

- helt nytt produkt 1,57 95 1,30 63 0,001 

Markedsutvikling: 1,50 137 1,35 72 0,031 

- forsterket satsing på etablert 

marked 

1,34 67 1,19 47 0,077 

- betydelig satsing på nye 

markeder 

1,32 65 1,36 47 0,673 

Produksjons/ 

teknologiutvikling: 

1,20 137 1,24 72 0,513 

- utvikling av eksisterende 

produksjonsteknologi 

1,14 110 1,22 55 0,183 


produksjonsteknologi 

1,33 109 1,44 55 0,185 

Organisasjons- og 

ledelsesutvikling: 

1,48 136 1,47 72 0,938 

- mindre tilpasninger av 

organisasjon og rutiner: 

1,30 70 1,42 38 0,209 


organisasjon og rutiner 

1,62 69 1,32 38 0,002 

P-verdi < 0,05 og P< 0,1 viser signifikant forskjell mellom de to gruppene. Hovedgrupper markert med uthev. 

Lavt score i tabellen betyr at flere har svart bekreftende på angjeldende utviklingsområde 

Blant konsortiemedlemmene har det vært mest vanlig med utvikling av eksisterende 

produksjonsteknologi (1,14) og mindre vanlig med betydelige endringer av 

128

organisasjonsrutiner (1,62). I kontrollgruppen oppgis produkt- og tjenesteutvikling (1,13) å ha 

vært mer vanlig enn organisasjons- og ledelsesutvikling (1,47). Det er forskjeller mellom 

gruppen når det gjelder fokus. De foretak som ikke har vært med i konsortieprogrammet 

uttrykker i større grad at de har arbeidet med produkt- og markedsutvikling samt 

organisasjonsutvikling. Type utviklingsprosjekt kan ha en sammenheng med hvilke bransje 

bedriftene befinner seg i. Det er sannsynlig at konsortiedeltakerne, som har en større andel 

produksjonsbedrifter, skulle kunne ha en annen fordeling av type utviklingsprosjekt enn 

foretak innen tjenesteproduksjon. Her er det imidlertid også en fare i at man i utformingen av 

konsortieprofilen har vært for fokusert på produksjonsteknologi siden, og for lite opptatt av å 

”balansere” utviklingsarbeidet innenfor alle kritiske delområder for strategiutvikling. 

Vi har sett på forskjellene mellom konsortiedeltakerne og andre når det gjelder antall personer 

som har deltatt i prosjektarbeidet. Her viser det seg at ikke-konsortiedeltakerne har hatt flere 

personer med i prosjektarbeidet (gj.snitt 9,62 medarbeidere) enn kosortiedeltakerene (gj.snitt 

4,19). Man kan anta at dette beror på at markeds og organisasjonsutviklingsprosjekter naturlig 

nok vil involvere flere personer enn teknologiutviklingsprosjekter. 

V.3. Grad av kontakt med kompetansegivere 

Et meget viktig målsetting med konsortieprogrammet var at bedrifter skulle få sterkere/tettere 

koblinger til kunnskapsleverandørene. Gjennom en tettere dialog med kompetansemiljø gis 

miljøet en mulighet til både overføring av kunnskap som kan bidra til å høyne 

kompetansenivået i foretaket på kritiske områder. Av enda større betydning er det hvis man 

får en dialog med forskningsmiljøet som kan føre til en gjensidig positiv utviklingsspiral, der 

også kunnskapsleverandørene utvikler seg i retning av både faglig styrke og økt relevans for 

foretakene. 

Tabellen nedenfor viser forskjellen i kontakt før og under programmet for 

konsortiedeltakerne. 

Tabell 9 Konsortiedeltakernes kontakt med kompetansegivere før og i programmet. 

Ja 

Nei 

Fordeling i % Antall Fordeling i % Antall 

Kontakt før programmet 46,7 % 64 53,3 % 119 

Kontakt i programmet 86,9 % 73 13,1% 18 

I den perioden man har arbeidet i programmet har det generelt sett vært mer fokus på å få en 

dialog mellom foretakene og forskningsmiljøene. Et interessant spørsmål er derfor om 

deltakerne i programmet har hatt større kontakt med kunnskapsmiljøene enn foretak utenfor 

programmet. Forskjellene fremgår av tabellen nedenfor. 

Tabell 10 Kontakt med kompetansegivere. Prosenter. 



Vært i kontakt med kompetansegivere 

i løpet av utviklingsprosjektet 

86,9% 137 70,6% 68 0,005 

Fått oppfølging fra kompetansegivere 

i samband med utviklingsprosjektet 

75,0% 116 81,2% 48 0,391 


129

Data i tabell 10 viser at når en sammenligner de to foretaksgruppene har konsortiedeltakerne i 

større grad enn kontrollgruppen vært i kontakt med kompetansegiverne. Det er klare 

forskjeller når det gjelder kontakt, men mindre klare forskjeller når oppfølging fra 

kompetansegivere. Vi finner her indikasjoner på at konsortiemedlemskapet i seg selv har hatt 

en positiv effekt, men det er en viss usikkerhet knyttet til grad av oppfølging. Her vil det være 

viktig ut fra nettverkstenkningen at relasjonene bærer preg av gjensidighet, er av større 

omfang og kompleksitet når det gjelder innhold og også er knyttet til aktører med høy 

kompetanse. Tabellen nedenfor gir en nærmere belysning av type oppfølging for de som har 

hatt kontakt med kompetansegivere. 

Tabell 11 Type oppfølging fra kompetansegivere. Prosent 

Type oppfølging 


Andel i % Antall n Andel i % Antall n 

Eksamensarbeid 50,6% 87 81,8% 44 0,000 

Kurs for foretaket 34,5% 87 25,0% 44 0,272 

Konsulenthjelp fra 

33,3% 87 27,3% 44 0,484 

seniorforsker 

Tilgang til 

49,4% 87 27,3% 44 0,015 

laboratorier/eksperiment 

Annet 28,7% 87 13,6% 44 0,055 


Tabellen ovenfor gir en form for rangering av tettheten eller omfang i relasjonen, fra det 

relativt enkle mer envegs eksamensarbeid, til mer interaktiv deltakelse i eksperiment. Som 

kan utleses av tabell 11 er det en statistisk signifikant forskjell mellom deltakere i konsortiene 

og kontrollgruppen med hensyn på type oppfølging. For ikke-konsortiedeltakerne gjelder at 

kontakten med kunnskapsmiljøene i stor grad har vært knyttet til enkel kunnskapsoverføring i 

form av eksamensarbeid. Konsortiedeltakerne har i større grad hatt en tettere kontakt med 

kompetansegiver bruk av laboratorier og/eller deltakelse eksperiment. Her vil det være en viss 

usikkerhet knytte til bransjetilhørighet og forskjeller i utvalgssammensetning. Når det gjelder 

konsortiedeltakerne fant vi at bransjen ”Øvrige tjenestebedrifter” i større grad hadde mottatt 

konsulenthjelp fra kompetansegiverne, i øvrig fant vi ingen forskjeller mellom bransjene - 

heller ikke i kontrollgruppen. 

Det er videre en statistisk signifikant forskjell mellom konsortiedeltakere og kontrollgruppen 

hvor kompetansegivernes betydning i utviklingsprosjektet har vært større betydning for 

konsortiemedlemmene. Dette kan innebære at kontakten med kompetansegiverne har vært 

tettere/bedre for denne gruppen enn den har vært for kontrollgruppen. 

Funnene ovenfor indikerer en viktig positiv effekt for foretakene i konsortieprogrammet i 

forhold til foretak utenfor programmet. 

VI SAMSPILL I KONSORTIET 

Å få til en dynamisk prosess innad i konsortiene der arbeidet i så stor grad tar hensyn til 

foretakenes egne problemer og utfordringer har vært viktig. Her har vi i tidligere kapittel 

vektlagt forskjellene bottom-up eller top-down styringsstrategier av 

innovasjons/utviklingsprogram som dette. Vi har derfor fokusert på foretakenes oppfatninger 

når det gjelder samspill mellom foretakene i konsortiet, styring av konsortiene og foretakenes 

innflytelse. 

130

VI.1 Kunnskapsutveksling mellom foretakene i konsortiene 

Et viktig element i foretakenes innovative prosesser er bruk av egne ressursbaser (både interne 

og eksterne). En del av dette er de eksterne ressurser foretakene kan utløse i samarbeid med 

andre foretak. En viktig del av evalueringen er derfor å finne fram til denne delen av 

foretakenes ”liv”. 91% av foretakene oppgir at de har hatt kunnskapsutveksling med andre 

foretak i konsortiet. Kunnskapsutveksling er helt uavhengig av bransjetilhørighet og 

foretakenes størrelse. Dette er en indikasjon på at nettverkene er etablert og at 

kunnskapsutveksling har funnet sted. 

Tabell 12 Antall foretak virksomheten har hatt kunnskapsutbytte med. Fordeling etter størrelse. 

Gjennomsnittstall. 

Størrelse Antall foretak Antall n 

0-10 ansatte 9,03 39 

11-50 ansatte 5,93 43 

51-250 ansatte 5,79 28 

251+ ansatte 14,43 7 

P-verdi 0,019 


Som tabell 12 viser er det en statistisk signifikant forskjell på størrelse på foretakene og antall 

foretak de har hatt kunnskapsutveksling med. Interessant å notere er at mikroforetakene har 

ett høgt antall foretak som de har hatt kunnskapsutveksling med, mens foretakene av 

middelstørrelse har færrest antall foretak som de har hatt kunnskapsutveksling med. Att de 

store foretakene har flest kunnskapsutvekslings-relasjoner er kanskje ikke like overraskende 

da de antageligvis har større ressurser å sette inn på et slikt tiltak. Med hensyn på 

bransjetilhørighet og kunnskapsutveksling er det ingen statistisk signifikant forskjell mellom 

bransjene. 

Vi ser her at de minste foretakene trekker store fordeler ut av programmet. Selv om antallet 

relasjoner ikke er så viktig som innholdet i dem og læringsprosessene, er dette indikasjoner på 

at konsortiet virker særlig positivt for de helt små foretakene. 

VI.2 Samspill mellom foretakene og konsortieledelsen 

Tett kontakt mellom konsortieledelsen og foretakene er her viktig. 85% av foretakene har hatt 

besøk av konsortieledelsen. Arbeidet i mange av konsortiene har vært lagt opp med 

kurssamlinger/styremøter som har ambulert mellom foretakene. Dette har gitt muligheter for 

tettere dialog og erfaringsutveksling mellom foretak og konsortieledelsen og incentiver til det 

enkelte foretak om aktiv deltakelse i styringen av konsortiet. 

To av tre foretak (64,0%) har deltatt aktivt i styringen av konsortiet. Uten at en har klare tall å 

sammenligne med er dette intuitivt å anse som et relativt høyt for den type foretak hvor en har 

liten tid til å delta i organisasjonsvirksomhet utenom foretaket. En nærmere analyse viser at 

det dette gjelder både store og små foretak. De små foretakene har vært like aktive som de 

store, det er heller ingen bransjeforskjeller. Konsortieledelsen anses videre av foretakene å ha 

hatt en stor betydning for utforming av prosjektet/ene, for gjennomføring av disse samt for 

finansieringsløsningen. Når det gjelder formidling av kompetanse fra andre eller 

nettverksbygging får konsortieledelsen en litt lavere score, men allikevel nok til at vi kan si at 

de har hatt en relativ høy betydning i denne sammenheng også. 

131

Foretakene er også svært fornøyd med informasjonen de har fått fra konsortieledelsen både 

med hensyn på informasjon om det egne konsortiet og med hensyn på informasjonsnivået fra 

andre konsortier. Fra intervjuene vet vi at flere ikke så det som hensiktsmessig å sette seg 

grundig inn i andre konsortiers arbeids måter etc, men at det var bra å få en orientering. 

Foretakene oppgir at de mener at konsortiet har bidratt til et bedre foretaksklima i regionen. 

Her finner vi en interessant forskjell på foretakene; mikroforetakene uttrykker dette i langt 

sterkere grad enn de middelstore og store bedriftene. 

VII 

RESULTATER FOR FORETAKENE 

VII. 1. Ferdigstilling og uttak av effekter 

Vi har ovenfor fokusert på arbeidsområder og hvordan programmet har vært knyttet opp til 

arbeidsområder i foretaket. I dette avsnittet skal vi se nærmere på mulige effekter i foretaket 

slik foretakene vurderer det. 

Status for utviklingsprosjektene hos konsortiemedlemmene 

Som tidligere nevnt består hvert konsortium av flere ulike konkrete prosjekt. De fleste 

konsortium har pr i dag levert sin sluttrapport, og som vi kan se av tabellen under oppgis også 

langt de fleste prosjekt å være avsluttet (86%). 

Tabell 13 Prosjektstatus 

Prosjektstatus Andel i % Antall 

Prosjektet/ene er sluttført enligt planene 73% 99 

Prosjektet er sluttført, men gjennomføringen gikk ikke som planlagt 13% 17 

Prosjektet/ene har startet og forventes realisert enligt planene 13% 18 

Prosjektet/ene har startet, men kommer ikke å bli gjennomført enligt 2% 3 

planene 

Prosjektet/ene ble ikke gjennomført 4% 5 

Vet ikke 1% 2 

Det er interessant å merke seg er at 70% av foretakene oppgir at utviklingsprosjektene 

fortsetter selv om konsortieprogrammet er over. Dette bekreftes delvis gjennom intervjuene 

med foretaks- og konsortielederne, hvor flere oppga at konsortiene skulle fortsette etter at 

konsortieprogrammet var ferdigstilt, men at man bla vurderte selskapsform/organisering. 

Dette kan indikere at denne måten å arbeide på har fungert godt for bedriftene og at nettverk 

og samarbeid er en funksjonell arbeidsmåte. Når disse data analyseres med hensyn på 

foretakenes størrelse finner vi ingen statistisk signifikante forskjeller, selv om data antyder at 

mikroforetakene er litt mer orientert mot en fortsetting av utviklingsprosjektene. 

Tabell 14 Når oppnås full effekt av prosjektet/ene? 

Når oppnås full effekt av prosjektet/ene? Andel i % Antall n 

Full effekt har redan blitt oppnådd 27% 37 

Innen ett år 21% 28 

Innen to år 23% 31 

Senere enn to år 18% 24 

Vet ikke 11% 15 

132

I telefonsurveyen ba vi foretakene om å anslå når full effekt av utviklingsprosjektene vill 

oppnås. Dette spørsmål innebærer at foretakene selv definerer hva som er effekt av 

utviklingsprosjektene. Her er det viktig å være oppmerksom på at de tiltak som det her har 

vært arbeidet med vil være av langsiktig karakter, slik at de fulle effekter av de prosjekter en 

har arbeidet med i programmet først vil slå ut etter lengre tid. Som kan utleses av tabell 14 

oppgir 27% at full effekt av utviklingsprosjektene er oppnådd. På dette området er det 

interessante forskjeller ut fra størrelse på foretaket som vist i tabellen nedenfor. 

Tabell 15 Når oppnås full effekt av prosjektet/ene? Fordeling etter størrelse. Prosent. 

Effektoppnåelse 0-10 ansatte 11-50 ansatte 51-250 ansatte 251+ ansatte 

Full effekt nå 27,5% 21,4% 38,5% 85,7% 

Innen ett år 25,0% 26,2% 19,2% 14,3% 

Innen to år 22,5% 35,7% 19,2% * 

Senere en to år 25,0% 16,7% 23,1% * 

Totalt 100,0% 100,0% 100,0% 100,0% 

P-verdi 0,078 

* Ingen observasjoner. P-verdi

I tabell 16 kan vi se at det i gruppen ”konsortiedeltakere” er høyest score på økt kompetanse 

knyttet til produksjonprosessen/rutiner hvilket samsvarer med type utviklingsarbeid denne 

gruppen oppga å ha arbeidet med. I kontrollgruppen er det økt kompetanse blant 

produktutviklingspersonalet som scorer høyest, også dette samsvarer med type prosjekt denne 

gruppen har oppgitt å arbeide med. 

Om man sammenligner de to gruppene er det bare en type kompetanse som gir målbart utslag 

(p

Tabell 18 Nettverk og samarbeide. Gjennomsnittstall. (Måleskala 1-7, der 1 = svært liten 

betydning, 7 = svært stor betydning). 


Gj.sn Antall Gj.sn Antall 

De ansattes nettverk er en viktig 

info.kilde for bedriften 

5,05 136 4,89 85 0,550 

Foretaket har nytte av VDs 

personlige nettverk 

5,90 136 5,92 89 0,930 

Foretakets nettverk anvendes til å 

påvirke omgivelsene 

5,15 133 4,88 83 0,253 

Foretakets nettverk anvendes som 

en kunnskapsressurs i foretaket 

5,58 135 5,48 86 0,629 

Foretaket utarbeider regelmessig 

skriftlige strategier 

4,74 135 4,59 88 0,610 

Foretakets styre er en 

betydningsfull rådgivningsressurs 

5,25 130 4,53 79 0,012 

Foretaket har blitt dyktigere til å 

søke kontakter utåt de siste årene 

5,50 134 5,08 84 0,038 

Foretakets nettverk har blitt større 

de siste årene 

5,99 134 5,44 87 0,002 

Foretakets nettverk har blitt brukt 

oftere de siste årene 

5,72 133 5,26 84 0,021 


For gruppen ”konsortiedeltakere” gjelder at svaralternativet ”foretakets nettverk er blitt større 

de siste årene” har fått høyest score (5,99). For kontrollgruppen får ”VD’s personlige nettverk 

er av nytte for føretaget” høyest score (5,92), lavest score får ”foretakets styre er en 

betydningsfull rådgivningsressurs” (4,53). 

Om en sammenligner de to gruppene viser det seg at konsortiedeltakerne opplever at styret er 

en mer betydningsfull rådgivningsressurs enn det kontrollgruppen synes. Det kan tyde på at 

de foretak som har vært med i konsortieprogrammet har blitt mer bevisst på å bruke styret 

som en ressurs for foretaket. Det er også forskjeller mellom foretagsgruppene med hensyn på 

de tre nettverksvariablene. Her scorer konsortiemedlemmene høyere enn kontrollgruppen. 

Foretakene har blitt dyktigere til å søke kontakter utad de siste årene, og deres nettverk har 

blitt større de siste årene og er oftere brukt. 

Selv om det her er statistisk signifikante forskjeller mellom de to gruppene vil vi påminne om 

at alle foretakene score høyt på disse variablene. På disse fire variablene er det ikke mulig å 

finne forskjeller på bransje, størrelse eller virkeområde for konsortiemedlemmene, det vil si 

det har hatt effekt uansett. 

Resultatene ovenfor bekrefter et positivt bilde av at man i denne perioden har hatt et større 

fokus på eksterne kunnskapsnettverk, at nettverkene har blitt utviklet i større grad enn for 

kontrollgruppen, og at man har klart å integrere kunnskapsnettverket i foretakets interne 

beslutningsprosess. Dette gjelder ikke minst når det gjelder å bruke styret aktivt som 

nettverksressurs. Dette har innenfor småforetaksforskningen blitt sett på som det området der 

denne kategori foretak har hatt mest å hente når det gjelder ressurser til strategiske 

utviklingsprosesser. 

VII.4. Utvikling i sysselsetting på foretaksnivå 

I en regionalpolitisk sammenheng er skaping av nye arbeidsplasser tradisjonelt et viktig mål 

på et utviklingsprograms vellykkethet. I mange bransjer har sikring av eksisterende 

135

arbeidsplasser blitt et viktig mål. Dette gjelder ikke minst innenfor tilvirkningsindustrien der 

økt internasjonal konkurranse og strukturrasjonalisering er sentrale utviklingstrekk. Fra 

foretakenes perspektiv er ikke sysselsetting nødvendigvis en indikator på suksess. 

Effektivisering av foretak som leder til høgre overlevelse kan medføre at arbeidsplasser 

forsvinner. Å vurdere konsortieprogrammets suksess utfra dette kriteriet (positiv 

sysselsetting) når vi vet at tiltaket var rettet mot små og middelstore foretak som ønsket å 

forbedre produkter, prosesser og managementteknikker kan altså gi et skjevt bilde. Vi skal i 

dette avsnitt undersøke hvordan foretakenes sysselsettingsutvikling har vært. 

Tabell 19 Sysselsettingsutvikling. Gjennomsnittstall. 

Område 



Økning i ansatte siste 5 år 1,38 133 1,41 71 0,652 

Sysselsettingsutvikling, 9,44 124 8,42 64 0,813 

antall årsverk 1996-2001* 

P-verdi < 0,05 viser statistisk signifikante forskjeller. *Det er her justert for outliers slik at materialet blir 

sammenlignbart. 

Tabell 19 viser at det ikke er statistisk signifikante forskjeller mellom de to gruppene av 

foretak med hensyn på sysselsettingsutvikling. Konsortiemedlemskapet har slik sett ikke 

bidratt til sysselsettingen i de deltakende foretak, men dette er ikke nødvendigvis en 

indikasjon på om konsortieprogrammet har vært vellykket eller ei, ved for eksempel 

produksjonsutvikling kan et resultat være at man effektiviserer og dermed reduserer i staben, 

men foretakets överlevnadsförmåga kan være forbedret. Dette er konsistent med funnene fra 

intervjuene med foretakslederne. Her oppga flere at det var vanskelig å direkte henføre økt 

antall sysselsatte kun til konsortiemedlemskapet og de tilhørende utviklingsprosjekt. 

Foretakslederne mente at dette må ses i en helhet og at deltakelsen i konsortiene slik sett kan 

ha bidratt til økt eller bibehållen sysselsettingsøking, men at dette er vanskelig å kvantifisere. 

Det er dessuten andre variabler som også har stor betydning på for eksempel rådende 

konjunkturforhold. Det skal her bemerkes at Sverige i løpet av perioden 1995-2000 har hatt en 

positiv konjunkturutvikling. Her bør også noteres at 64% av foretakene i kontrollgruppen har 

mottatt støtte fra det offentlige. 

Tabell 20 Utvikling i antall årsverk fra 1996 til 2001 fordelt etter bransje. Gjennomsnittstall. 

Bransje 


Utvikling i Antall n Utvikling i Antall n 

årsverk 

årsverk 

Verkstedsindustri 15,76 52 16,52 19 

Øvrig industri inkludert 

3,81 43 8,38 16 

bygningsindustri 

Parti og detaljhandel 3,25 4 -21,00 1 

Øvrige tjenestebransjer eksklusive 6,96 25 4,00 28 

handel 

Totalt 9,44 124 8,42 64 

Utviklingen i antall årsverk mellom de ulike bransjene var ikke signifikant forskjellig mellom 

konsortiedeltakerne og ”ikke-konsortiedeltakerne”. 

136

VII.5 Isolering av effekter av programmet - addisjonalitet 

I denne type offentlige innsatser er det viktig å få frem de nettoeffekter som et slikt program 

kan ha hatt for det enkelte foretaket. Begrepet ”addisjonalitet” er et uttrykk for at 

støtteinnsatsen har bidratt til at prosjektet i større grad har blitt realisert, har fått større omfang 

og/eller har blitt satt i gang på et tidligere tidspunkt. Nedenfor vises svarene på 

addisjonalitets-spørsmålene i denne undersøkelsen. 

Tabell 21 Addisjonalitet 

Hva foretaket ville ha gjort uten støtte fra konsortiet Andel i % Antall 

n 

Gjennomført prosjektet/ene enligt planene 5% 7 

Gjennomført prosjektet/ene men anvendt lengre tid 19% 26 

Gjennomført prosjektet/ene i samme omfattning, men ved et senere 5% 7 

tidspunkt 

Gjennomført prosjektet/ene men i en mer begrenset omfattning 45% 61 

Vi skulle ha lagt prosjektet/ene på is 25% 34 

Vet ikke 1% 2 

Vi ser at 25 % ville utsatt prosjektet/ikke gjennomført prosjektet nå (høy addisjonalitet) samt 

at 50 % ville begrenset omfang og/eller anvendt lengre tid (middels addisjonalitet). Kun 5% 

ville gjennomført de uten konsortiemedlemskapet (lav addisjonalitet). Nærmere analyser viser 

en tendens til at addisjonaliteten er høyere for mikrobedriftene, men dette er ikke statistisk 

signifikante observasjoner. 

Om en sammenligner disse resultatene med omtrent tilsvarende måling fra en norsk studie 

(Alsos et et al. 2000) finner vi at andelen av prosjekter med høy addisjonalitet er tilnærmet 

lik. Andelen prosjekter med lav addisjonalitet er høyere i den norske studien enn data fra 

konsortieprogrammet viser. Tilsvarende er andelen prosjekter med middels addisjonalitet 

høyere i vår studie enn hva man fant i Norge. En kan her konkludere med at 

konsortieprogrammet i forhold til data fra den norske studien viser gode resultat. En har i 

akseptabel grad lykkes i å ”ekskludere” foretak som ville gjennomført prosjektene uansett. 

VIII 

AVSLUTTENDE KOMMENTARER 

Konsortieprogrammet skal, når det vurderes på foretaks nivå, strengt tatt evalueres utfra om 

det har ført til mer anvendt FoU, om det har ledet til nettverksbygging til 

kunnskapsorganisasjoner og om det har bidratt til foretaksutvikling i de tre regioner som har 

fått midler (jfr. Nutek inbjudan av 19 04 1994). Vi kan konkludere med at det med hensyn på 

økt anvendt FoU finnes små forskjeller mellom konsortiedeltakere og kontrollgruppe, men at 

det finnes indikasjoner på at typen kontakt er noe ulik. Det har vært styrkede koblinger 

mellom foretakene innad i konsortiet, og høy grad av engasjement i konsortiestyringen fra 

foretakenes side. Koblingen til kunnskapleverandørene har blitt styrket. Det har skjedd en 

nettverksbygging til kunnskapsorganisasjoner som ikke fantes før. Konsortiedeltakerene ser ut 

til å ha en annen type samarbeid med kunnskapsleverandørene, med fokus på mer innholdsrik 

interaksjon knyttet til laboratoriebruk og interaksjon med forskere enn kontrollgruppens 

samarbeid. 

Tiltaket har samlet sett en god addisjonalitet. Man har med dette program nådd mange foretak 

som ellers ikke ville gjennomført utviklingsprosjekt. En har også bidratt til en sterk vilje i 

137

foretakene til å fortsette med denne type utviklingsprosjekter. På bakgrunn av data innhentet 

ved telefonsurveyen vil vi konkludere med at utviklingsprosjektene i foretakene initiert via 

foretakskonsortieprogrammet har hatt en viss positiv effekt for de deltakende foretak, særlig 

positivt å notere er den gode effekten konsortieprogrammet ser ut til å ha hatt for 

mikrobedrifter. Konsortieprogrammet har ikke vært konsentrert kun til de tre stødområdende 

slik intensjonene var. Data viser at en stor del av midlene har gått utenom stødområdene. 

Vi vil på bakrunn av undersøkelsen på foretaksnivå anbefale at man fortsetter med å 

eksperimentere med program av denne type; regionale utviklingsprogram rettet mot SMB’s 

og spesielt mikroforetak. Det er tale om en rekke markedsimperfeksjoner knyttet til små 

foretaks nettverksbyggende evne, og særlig knyttet til kontakt med kompetansemiljø. Man bør 

ta hensyn til at det i ulike bransjer kan finnes ulike behov blant foretakene. Det er også viktig 

at programmene er på foretakenes premisser, definert utfra foretakenes egene behov, det ser 

særlig ut til at et slikt program bør rettes mot mikroforetak. Framtidige program bør også 

omfatte flere strategisk viktige deler i foretakene, det er viktig at foretakene ser helheten i 

innovasjonsarbeidet og at dette ikke kun begrenses til den teknologiske delene av dette 

arbeidet. Videre må en sikre at relasjonene til kunnskapsleverandører blir bredere, der man 

både satser på ”lineær” kompetanseoverføring og samtidig bidrar til en større grad av dialog 

mellom forskere og prosjektarbeidere i foretakene. Dette kan fordre en større mer ressurser til 

skolering av prosjektansatte i foretakene så vel som midler til møteplasser og til mer 

omfattende interaksjon mellom forsker og foretak. Når det gjelder foretaksnettverk i 

underleverandørsystemer i verdikjeden og kunnskapsrelasjoner mot kunnskapsleverandører er 

det viktig at relasjonene utvikles utover lokale og nasjonale kunnskapssystemer. En må sikre 

input fra øvrige nordiske og europeiske nettverk i forskningsfronten i de ulike bransjer, blant 

annet gjennom oppkobling mot EUs rammeprogram. 

138

LITTERATURLISTE 

Aaker, D. A. and Day, G. S. (1990) Marketing Research, Singapore: Wiley and Sons. 

Abnor, I. og Bjerke, B. (1994) Företagsekonomisk metodlära, Lund: Studentlitteratur 

Alsos, G. A., Borch, O. J., Jenssen, S. A. (2000) Bedriftsutvikling i distriktene NF-rapport 

26/2000, Bodø Nordlandsforskning 

Alsos, G.A, Bjørnsen, H.M., Borch, O.J, Brastad, B., Jenssen, S.A. & Mønnesland, J. (2000): 

SND i Distrikts-Norge. Evaluering av de bedriftsrettede distriktspolitiske virkemidlene. NFrapport 

nr 21/2000, Fellesrapport fra Nordlandsforskning og Norsk institutt for by- og 

regionforskning, Nordlandsforskning, Bodø. 

Alsos, G., Bjørnsen, H-M, Borch, O.J., Brastad, B., Jenssen, S.A. og Mønnesland, J. 2000. 

SND i Distrikts-Norge. Evaluering av de bedriftsrettede distriktspolitiske virkemidlene. NFrapport 

21-2000, Bodø. 

Antoncic, B. og Hisrich, R. D. (2001) Intrapreneurship: Construct refinement and crosscultural 

validation Journal of Business Venturing, vol 16. pp. 495-527 

Barney, J.B. (1991). Firm resources and sustained competitive advantage. Journal of 

Management, 17(1), 99-120. 

Berg, P.O., Borch, O.J. & Senneseth, K. 1997. Sysselsettingsvekst gjennom småforetaksutvikling. 

En evaluering av programmet “Särskilda regionala åtgärder för regional utveckling 

och tillväxt”. Rapport 3. Effekter av småforetaksstøtte. NF-rapport nr. 25/97, 

Nordlandsforskning, Bodø. 

Borch, O.J & Huse, M. 1993. Informal Strategic Networks and The Board of Directors. 

Entrepreneurship Theory and Practice, (October) 18, 1:23-36 

Borch, O. J., Huse, M., Senneseth, K. (1999)Resource Configuration, Competitive Strategies, 

and Corporate Entrepreneurship: An Empirical Examination of Small Firms Entrepreneurship, 

Theory and Practice, Vol. 24, no. 1 pp.49-70 

Cooper, A.C., Gimeno-Gascon, F. J. et al. (1994) Initial human and financial capital as 

perdictors of new venture performance Journal of Business Venturing 9, pp 371-395 

Dollinger, M.J. (1995). Entrepreneurship: strategies and resources. Homewood, IL: Richard 

D. Irwin. 

Easterby-Smith, M., Thorpe, R. and Lowe, A. (1991) Management Research: An introduction. 

London: Sage 

Granovetter, M. (1973) The strength of weak ties American Journal of Sociology, 78 (6), pp 

1360-1380 

139

Hedberg, B. (1979) referert i Bruzelius, L. H. og Skärvad, P. H (1989) Intergrerad 

organisationslära, Lund: Studentlitteratur 

Hellevik, O. (1984) Forskningsmetoder i sociologi och statsvetenskap, Lund: Natur och 

Kultur 

Huse, M. (1994): Board-Management relationships in small firms. Small Business 

Economics, 6,1, 55-72. 

Storey, D. (1994): Understanding the small business sector. Routledge, London. 

Willard, G.E., D.A. Kruger, og H.R. Feeser (1992): In order to grow, must the founder go: a 

comparison between founder and non-founder managed high growth manufacturing firms. 

Journal of Business Venturing 

Håkansson, H. (1997) Organization networks i A. Sorge og M.. Warner (red) The IEBN 

Handbook of Organizational Behaviour London: International Thomson Business Press, pp. 

232-240 

Kervin (1992) Referert i Saunders (1997) Research Methods for Business Students 

Kirzner, I. M. (1973). Competition and entrepreneurship. Chicago: University of Chicago 

Press. 

Rotefoss, B. (2000) Bedriftsoptimale regionale innovasjonssystem en studie av 

fiskerinæringen, reiselivsnæringen og energikrevende industri i Nordland. Hovedfagsoppgave 

Bodø: Siviløkonomutdanningen 

Schumpeter, J. A. (1934/1983). The Theory of Economic Development. Cambridge, MA: 

Harvard University Press. 

140

Bilaga 3 

Faktablad över de 22 konsortierna 

I denna bilaga redovisas data för samtliga 22 igångsatta konsortier. Förutom rena data 

redovisas också Temaplans sammanfattande bedömning samt vår egen bedömning och 

slutvärdering vad avser kunskapsoch kompetensutveckling, nätverk samt eventuella 

regionala och andra effekter. I flera fall saknas data vad gäller exempelvis budgetutfall, antal 

deltagande företag, osv. Anledningen är som regel att konsortierna ifråga (trots upprepade 

påminnelser) ännu inte lämnat in slutredovisningar. 

Konsortium nr 1 

Konsortiets namn Startdatum Slutdatum 

Avancerad kallformning 1995-03-01 2000-12-31 

Ansökare 

Allan Hede, Celsius Materialteknik Karlskoga 

AB 

Stödmottagare (juridisk person) 

Avancerad Kallformning HB 

c/o Zakrisdalsverken AB 

Konsortiemedlemmarnas fördelning på län Antal företag 

vid ansökningstillfället 

Värmland 2 

Örebro 3 

Summa företag 5 

Branschtillhörighet för huvuddelen av de medverkande företagen 


Beskrivning av konsortiesamarbetets mål och innehåll enligt ansökan 

Att bygga upp en gemensam kunskapsbas inom området kallformning och tillhörande 

basteknologier baserad på nätverk mellan deltagande företag och olika specialistcentra inom 

industri och högskola och med en lokalisering till främst Värmlands och Örebro län; att 

bedriva grundläggande forskning av betydelse för deltagande företag; att uppnå en kraftfull 

kompetensuppbyggnad inom respektive företags viktigaste kunskapsområden; att uppnå ett 

kommersiellt genombrott inom aktuella produktområden; att bidra till kompetensutveckling 

hos tillverknings- och tjänsteföretag i regionen; att bidra till bättre och/eller billigare produkter 

hos nuvarande och framtida kunder och därmed förbättrad marknadsposition och ökad 

konkurrenskraft hos regionens företag; att bidra till att förbättra högskolornas kompetens inom 

kallformningsområdet och deras förmåga att samarbeta med SME; att bidra till en betydande 

sysselsättningsökning hos de medverkande företagen och indirekt hos andra berörda företag 

inom en femårsperiod. 

Finansiering (för hela projektet) i 1000 SEK Budget Utfall 

Företagens naturainsats (tid/utrustning) 

Företagens kontantinsats 13600 13000 

NUTEK 7500 7000 

Andra bidragsgivare (uppge vilken) 500 

Summa 21600 20000 

141

Antal delprojekt 

5 


Aspekter av utvecklingsstimulering bland små och 

stora företag 

Hållbarheten i projektet och organiseringen av 

genomförandet 

Utnyttjande av FoU 

Temaplans beskrivning och bedömning 

Grundtanken var att de tillverkande företagen i 

konsortiet skulle samarbeta i frågor som rörde 

bl.a. teknik. Men det saknas förutsättningar för att 

samarbeta omkring detta. Teknikerna är helt olika. 

Tack vare goda personrelationer finns 

förutsättningar för att konsortiet kan fungera som 

ett nätverk för kunskapsuppbyggnad. 

Sporadiska kontakter med sedan gammalt 

fungerande relationer; KTH, CTH och 

forskningsinstitut. 

Nordregios omdöme/slutkommentar: 

[Kompetens-/kunskapsutveckling] 

Svenska universitet och högskolor har varit kompetensgivare och har, både via studenter och 

seniorforskare, bidragit i fråga om litteraturstudier, simuleringsteknik, marknadsanalyser, etc. 

Åtminstone i ett av företagen har datorsimuleringen inneburit en väsentlig kompetenshöjning bland de 

anställda. En kompetensgivare medverkade endast under ett år, i början av konsortieperioden, varpå 

det hela rann ut i sanden. 

[Nätverk] 

Konsortiet tog sin utgångspunkt i ett befintligt samspel mellan två av företagen som ur ett historiskt 

perspektiv hade koppling till samma koncern. Några företag med kompletterande verksamheter 

tillkom. Varje företag hade sin inriktning i konsortiet och utarbetade egna handlingsplaner. NUTEKmedlen 

fördelades mellan företagen ur en gemensam pott efter årlig avrapportering av projekt som, 

enligt styrelsens bedömning, föll inom ramen för konsortiearbetet. Konsortiet tycks inte ha varit särskilt 

väl sammanhållet, men företagen avser fortsätta samarbetet. 

[Regionala effekter] 

I ett fall kan det tänkas att företagets verksamhet kunde upprätthållas tack vare konsortiesamarbetet. 

(Vidare har länsarbetsnämnden, i samarbete med värmländska företag, nyligen startat ett program i 

syfte att intressera ungdomar för verkstadsindustrin.) 

[Andra effekter] 

Konsortiets fem delprojekt genomfördes. De medverkande företagen har expanderat. 



Deplex 1995-01-01 1998-12-31 

Ansökare 

Lars Lundgren, Färg In AB 


Handelsbolaget Deplex 

142



Värmland 2 

Örebro 2 




Beskrivning av konsortiesamarbetets mål och innehåll enligt verksamhetsplanen 

Kvalificerade metoder att lägga vattenbaserade rostskyddssystem på varmförzinkat stål på ett 

miljövänligt sätt, med rationella appliceringssystem. Det innebär metodutveckling för 

galvanisering mellan olika järnkvaliteter; metodutveckling avseende vidhäftning färg-zinkskikt; 

metodutveckling avseende ytreaktiv täckfärg; metodutveckling avseende applicering; 

marknadsföring av DEPLEX-metoden såväl inom Sverige som EU. 


Företagens naturainsats (tid/utrustning) 4278 

Företagens kontantinsats 1287 

NUTEK 5305 2087 

Andra bidragsgivare (uppge vilken) 

Summa 10610 5565 


Ytbehandling av varmförzinkat stål 








”Något konsortium för nätverkssamarbete mellan 

fristående företag föreligger inte”. 

Aktiva och löpande kontakter med ”all expertis 

inkopplad via personliga känningar”. 



Konsortiets syfte, att finna ett sätt att applicera vattenburen färg på varmförzinkat stål, 

uppnåddes med hjälp av bl.a. Akzo Nobel (huvudleverantör till ett av företagen) och en 

professor vid Lunds universitet. I de inblandade företagen har kompetensen ökat genom att de 

anställda har lärt sig nya tekniker. 

[Nätverk] 

Konsortiet är förhållandevis litet med sina fyra företag (varav tre med koppling till samma 

familj). Det förekom samarbete mellan företagen före konsortiets tid och fortsätter efteråt 

(även om inga nya utvecklingsprojekt är på gång). 

143


Det är svårt att se några regionala effekter av samarbetet. 


Den färdiga produkten syns nu på Västkustbanan där Banverket målat stolparna. De 

medverkande företagen kan marknadsföra sig som miljövänliga. 



Samverkan kring kvalitet och 

informationsteknik för långsiktig 

leveransutveckling - SKILL 

1995-01-01 2000-12-31 

Ansökare 

ÖS- komponenter ek. förening 


ÖS- komponenter ek. förening 



Kalmar 13 



Tillverkning i tunn- och grovplåt samt skärande bearbetning - verkstadsindustri 


Konsortiet skulle genom ett program utveckla ingående företag från att vara en grupp 

komponentleverantörer till att bli kompetenta samarbetspartners med ansvar för leveranser 

på delsystemnivå. Målet var att utveckla/förstärka gruppens kompetens och 

teknikanvändning, speciellt inom två områden: kvalitetsstyrning i hela verksamheten och 

effektiv användning av IT- hjälpmedel. 


Företagens naturainsats (tid/utrustning) ca 24 300 000 


NUTEK 6 100 000 6 100 000 


Summa 30 000 000 ca 30 555 450 


10 







”Något samarbete mellan företagen har knappast 

kommit till stånd”. Företagen agerar på skilda 

marknader. Projektet är dock väl förankrat och 

144


projektledaren har stor närvaro. Möjligheter finns 

till erfarenhetsutbyte, upphandling, utbildning 

m.m. 

Aktiva och löpande kontakter via projektledaren 

med IVF i Linköping. Sporadiska kontakter via 

LiTH genom examensarbeten. Företagen har 

visat svagt intresse för "kvalificerade" 

högskolekontakter. 



Verksamheten inleddes med en ledarutbildning. Därefter genomfördes ett arbete med 

kvalitetsutveckling i samtliga företag och IT- utbildning för samtliga anställda. 

IVF i Linköping var en betydelsefull samarbetspartner under hela programtiden - från start till 

uppföljning och avslutning. Samarbete med högskolan i Kalmar pågick med gott resultat omkring ITutbildningar 

och kvalitetsarbete. 

Den ökade kompetensen i företagen sägs ha lockat till sig fler anställda med högskolekompetens. 

[Nätverk] 

Insikterna ökade om nätverkets betydelse för möjligheterna att göra affärer tillsammans och ta större 

uppdrag. Den geografiska koncentrationen av företagen och den ökade kompetensen att 

kommunicera via datorer, sägs ha haft stor betydelse för nätverkets positiva utveckling. Behovet av 

ekonomiska som personmässiga drivkrafter framhålls dock som nödvändiga för nätverkets fortlevnad. 


Med syftet att "värna om företagen i regionen" användes lokala underleverantörer och konsulter i 

större utsträckning än tidigare. 



GJUTIT - införande av modern IT i 

1995-01-01 2000-03-31 

gjuterier 

Ansökare 

Svenska Gjuteriföreningen 


Svenska Gjuteriföreningen 



Värmland 1 

Kronoberg 2 

Västmanland 1 

Södermanland 3 

Stockholm 1 

Kalmar 1 

Västerbotten 1 

Malmöhus 1 



Gjuteri 

145


Målet är att behålla och vidareutveckla de deltagande företagens marknader genom 

samarbete beträffande: FoU - projekt samt kunskapsoch kompetensutveckling. 


Företagens naturainsats (tid/utrustning) 12 000 000 12 983 000 

Företagens kontantinsats 

NUTEK 7 000 000 7 000 000 


Summa 19 000 000 19 983 000 


6 


Aspekter av utvecklingsstimulering 

bland små och stora företag 

Hållbarheten i projektet och 

organiseringen av genomförandet 



Konsortiet avser att sprida IT genom påverkan via 

”föregångsföretag”. Konsortiet kan stå som ett mönster för 

initiativ från en branschförening. 

Projektledningen är en av de centrala aktörerna i 

branschens kompetensnätverk. Projektet ligger nära kärnan i 

ett skandinaviskt gjutericentrum i Jönköping med egna 

forskningsresurser. Samarbetet mellan högskolan och 

gjuteriföreningen är sedan gammalt god. 



För flera företag bedömdes att IT- satsningen i hög grad påverkat den fortsatta överlevnaden. 

Konkurrensförmågan ökade, vilket på sikt väntas ge ökad produktion och ökad sysselsättning. Bl.a. 

gav IT- teknologin möjlighet att ge kunder en högre servicenivå vilket ökade konkurrensförmågan 

visavi lågprisländer. 

[Nätverksbildning] 

Under utvecklingsarbetet fungerade nätverket av medlemsföretag och hjälp togs bl.a. från 

Gjuteriföreningen och ett par högskolor. Det skapades också nya kontakter med underleverantörer. 

Frågan som ställs är om nätverket kan leva vidare utan en gemensam och tydliga utvecklingsfråga 

och med en uttalad marknadskonkurrens mellan företagen. 


Inga som kan observeras eller kvantifieras. 


Underleverantörer till medlemsföretagen sägs ha vuxit och skapat ny sysselsättning. 

IT -kompetensen i Gjuteriföreningen ökade, vilket på sikt bedöms komma övrig gjuteriindustri till godo. 

146



Industriell miljöteknik - KIMA 1995-03-01 2000-12-31 

Ansökare 

Sundsvalls kommuns näringslivsutveckling 

AB 


Aktiebolag (i början) 



Västernorrland Ca 10 

Summa företag Ca 10 


Miljöteknik 


Att regionen år 1999 ska 1) vara nationellt ledande inom industriell miljöteknik, 2) husera nya 

miljöföretag (innebärande minst 200 nya arbetstillfällen), 3) ha en markant ökad export från 

miljöföretagen. Den bakomliggande visionen var att skapa en unik samverkan för kunskapsoch 

kompetensutveckling i regionens miljöföretag samt initierade processer som stödjer 

naturens egna krafter att minska skadeverkan av avfall från hushåll och industri. Detta bl.a. 

genom samordning av insatser inom olika utvecklingsområden, regelbundet informations- och 

erfarenhetsutbyte mellan utvecklingsområden, samutnyttjande av specialister, samarbete 

med kunder och Mitthögskolan. 




NUTEK 15000 7200 


Summa 35000 22194,1 


7 








Företagen driver sina egna projekt med den 

ekonomiska stimulans som erbjuds genom den 

anslagsmässiga fördelning och uppföljning av 

medel som projektledningen gör. 

Systemleverantörstanken är avlägsen. 

Sporadiska kontakter. Ett företag är avknoppat 

från Mitthögskolan. 

147



Utbildningsnivån i de medverkande företagen (SME) kan betraktas som förhållandevis hög. Utan 

konsortiet kan det tänkas att de enskilda företagen själva hade knutit kontakter med kompetensgivare. 

Kompetensökning har skett i form av nya metoder och procsser men det är svårt att avgöra på vilken 

nivå i företagen som utvecklingen ägt rum. 

[Nätverk] 

Konsortiet hade två motiga år i början. Ekonomiska svårigheter och misstro mellan parterna är några 

förklaringar. Några företag gick ur konsortiet och några tillkom. Redan i slutet av 1997 hade tre 

delprojekt avvecklats. De återstående fyra betraktas som lyckade. I varje delprojekt har minst två 

företag samarbetat. Flera företag fortsätter samarbetet sedan konsortiet avvecklats. 


Det är svårt att värdera huruvida företag har överlevt tack vare konsortiet men förutsättningarna för att 

leva vidare har förbättrats. 



Kompetensnätverk för utveckling av 

1995-10-01 Konsortiet upplöst 

integrerade sätessystem för bilar 

i nov 1998 

Ansökare 

Autoliv Hammarverken AB 


Autoliv Hammarverken AB 



Kronoberg 2 

Skåne 1 

Västra Götaland 1 



Bilindustri 


Att utveckla kunskapen om säkerheten och flexibiliteten i bilars sätessystem. Kompetensen är 

tänkt att byggas upp i form av ett nätverk mellan de deltagande företagen och 

organisationerna. 




NUTEK 9500 


Summa 38000 - 


- 

148








Tanken var att knyta samman Lears leverantörer i 

ett nätverk för gemensam utveckling. Lear 

hoppade av och Hammarverken blev 

sammanhållande kraft. En ny plan för 

verksamheten ska förankras. 

Inga uppgifter. 


I ett brev från NUTEK 1997-11-12 sägs att NUTEK ansett att projektet inte bör komma till 

stånd, eftersom någon verksamhetsplan som överensstämmer med programmets kriterier inte 

kunnat redovisas. Konsortiet formellt upplöst i november 1998. Medlen omdisponerade till 

andra konsortier. 



Verkstadssektorn för rostfria produkter 1995-07-01 1999-12-31 

Ansökare 

Företagarna i Dalarna 


Nibeli AB 



Dalarna 6 



Järn, stål 


Medlemsföretagen vill, i samarbete med Högskolan i dalarna, Avesta/Sheffield och andra 

regionala, nationella och internationella kunskapscentra, utveckla sin kompetens samt 

förstärka sin konkurrenskraft. 

De deltagande företagen ska utvecklas i förhållande till process- och produktionsteknik, 

kunskap avseende marknadsanalys och ekonomi, allmän teknikkunskap osv. utveckling av 

arbetsorganisationen, management, investeringskalkyer osv. 




NUTEK 5 000 000 5 000 000 


Summa 16 700 000 16 716 865 


149








Kvalitetsarbete och datautbildningar är igång. Tidigare 

samarbeten mellan företag fortsätter. Överväger gemensamt 

marknadsföringsbolag. Företagarna har fått moraliskt stöd i 

att satsa på vidareutbildning och nya produkter. 

Sporadiska kontakter med högskolan Falun/Borlänge. 

Högskolans intresse har varit svalt. Den viktigaste 

kunskapsleverantören finns inom konsortiet – Avesta 

Welding. 



Kompetensutveckling skedde främst genom ett av medlemsföretagen - Avesta Welding - och genom 

erfarenhetsutbyte omkring kvalitetssystem. 

Det redovisas att antalet anställda med såväl gymnasie- som högskolekompetens ökade väsentligt i 

medlemsföretagen under de år som programmet pågick 

Samarbetet med Högskolan i Dalarna fungerade dock generellt dåligt. Det samarbete som förekom 

initierades av en person och pågick endast under en kort period. 


När konsortiet bildades "plockades företagen ihop" utifrån tanken att de skulle finnas inom samma 

produktområde, men inte vara direkt konkurrerande. Inom den aktuella tidsramen kunde dock inte 

livskraftigt nätverk byggas upp. 


Inga observerade effekter. 


Konkurrenskraften ökade i några företag, troligen främst beroende på möjligheten till produktutveckling 

under konsortietiden. För något företag handlade det om möjligheten till fortsatt överlevnad, medan 

det för andra innebar en mer allmänt ökad konkurrensfördel. 



Kompetensutvecklingsprogram för 1995-03-15 1999-12-31 

smidesindustrin 

Ansökare 

Johnny Tidström, Ovako Arvika AB 


Smidestekniska utvecklingsbolaget i 

Karlskoga AB (SMUTAB) 



Dalarna 1 

Gävleborg 1 

Uppsala 1 

Värmland 2 


150

Örebro 5? 

Östergötland 1 



Smidesindustri 


Att tillföra smidesföretagen kompetens för att själva aktivt kunna utföra egen material- och 

smidesteknisk utveckling; att bygga upp kunskap och förmåga hos de mindre 

smidesföretagen så att de bättre kan delta i, följa och tillgodogöra sig extern teknisk 

utveckling; att bygga upp en materialteknisk resurs i regionen och initiera 

kompetensuppbyggnad hos regionala högskolor inom områden av stort värde för 

smidesföretagen; att få till stånd ett utökat samarbete mellan smidesföretagen och med 

kunskapsorganisationer inom områdena materialteknik, produktutveckling och processteknik; 

att skapa förutsättningar för att utveckla nära och långsiktiga relationer mellan 

smidesföretagen och kunden så att den gemensamma konkurrenskraften ökar; att öka 

förädlingsgraden hos smidesföretagen; att öka konkurrenskraften på internationell nivå hos 

smidesföretagen; att bidra till bättre och billigare produkter för kunderna; att öka 

marknadsandelarna och sysselsättningen i företagen. 


Företagens naturainsats (tid/utrustning) 7550 10306,5 

Företagens kontantinsats 2450 3326,8 

NUTEK 10000 6897 


Summa 20000 20530,3 


24 








Inriktningen tycks vara att fördela pengar till 

företagsspecifika projekt. De två huvudaktörerna 

är konkurrerande storkoncerner. De mindre 

företagen har haft en passiv roll. Blir teknikoch 

kunskaps-spridningen till de mindre företagen 

obetydlig ”faller i princip grunden för det erhållna 

stödet”. 

Koncernbolagen har många kopplingar till 

högskolor och forskningsinstitut. 



Flera av de blivande konsortieföretagen hade sedan tidigare erfarenhet av samarbete med 

kompetensgivare. IVF i Mölndal var med redan under ansökningsprocessen och fortsatte att vara en 

aktiv samarbetspartner i konsortiearbetet och bidrog bl.a. med rapportskrivning och testverksamhet. 

Andra kompetensgivare har varit KTH, universiteten i Karlstad och Örebro, Celsius Materialteknik i 

Karlskoga, etc. Inom ramen för några delprojekt har studenter genomfört examensarbeten. 

151

Kompetensutvecklingen i företagen har visat sig i att de anställda fått mer stimulerande 

arbetsuppgifter, t.ex. datorsimulering. Utbildningsmaterial som tagits fram har använts av universiteten 

i Karlstad och Örebro. Kunskap har spridits mellan företagen genom seminarier där delprojekten 

presenterats. 

[Nätverk] 

Samarbete inom smidesbranschen var inte någon nyhet när konsortiet startade. Det förekom både 

mellan företag och mellan företag och kompetensgivare, t.ex. genom Verkstadsindustrier (VI) och de 

s.k. teknikråden. Öppenheten inom konsortiet har varit stor då företagen är såpass olika nischade att 

det inte råder någon direkt konkurrens. Samarbete förväntas fortsätta och det smidestekniska 

utvecklingsbolaget SMUTAB består. 


Inom konsortiet har man bl.a. arbetat med verktygsutveckling och i den mån verktygen inhandlas på 

orten innebär det en konkurrensfördel internationellt sett. Vidare har Örebro universitet startat 

utbildning i plastisk bearbetning. 



KIS, Kompositföretag i samverkan 1995-03-01 2000-12-31 

Ansökare 

Tord Gustafsson, APC Composit AB 


SICOMP Swedish Inst. of Composits 

Konsortiet Kompositföretag i samverkan 




Norrbotten 3 

Västernorrland 2 



Annan tillverkning (plast, kompositer) 


KIS verksamhetside är att norra Sveriges kompositindustri skall samverka i ett nätverk 

tillsammans med forskningsorganisationer för ökad kunskap och kompetens inom 

fiberkompositområdet. 

Fyra samarbetsområden och mål med samverkan: 

1. Tillverkningsteknik med målet att ge företagen miljövänliga och produktivitetshöjande 

produktionsmetoder för små seriestorlekar 

2. Miljö och återvinning med målet att varje företag har en metod att ta tillvara eget 

materialspill från produktionen och återanvända det i antingen befintliga eller nya produkter; 

att ge förslag som tekniskt och ekonomiskt klarar krav på inre och yttre miljö 

3. Materialegenskaper med målet att öka kvalitetssäkringen genom arr leveranskontroll av 

ingående råvaror kan utföras på de mest kritiska materialparametrarna; att ge företagen 

konkurrensfördelar genom optimerade kompositlaminat genom förståelse av hur 

materialparametrar påverkar prestanda. 

4. Marknadsutvecklande forskning och teknisk inhämtning med målet att ge företagen ökad 

omsättning genom försäljning på nya marknader; att exploatera kompositmaterialets unika 

egenskaper på användningsområden som idag utnyttjar andra material. 

152




NUTEK 8230 6500+1900 


Summa 16460 22249 


4 områden (tillverkningsteknik, miljö och återvinning, materialegenskaper och 

marknadsutvecklande forskning) där flera projekt ät gjenomförda under varje delområde. 








Ett delprojekt leds av en forskare vid LuTH, men 

företagen ”äger programmet”. Alla delprojekt 

engagerar flera företag. Informellt utbyte mellan 

företagen. Deltagande företag lär sig praktiskt 

nyttan av att lära av andra. Konsortiet har ett 

ledningsteam med påtaglig personkemi och 

tydliga roller. 

Aktiva och löpande kontakter med SICOMP och 

LuTH. Företagen uppträder som mycket 

medvetna köpare av tjänster av FoU-karaktär från 

det offentliga FoU-systemet. Har egenskaper som 

ligger nära NUTEK: s idealbild. 


Ett konsortium där alla företag har varit ekativa på ett eller annat sätt. Gott utbyte för företagen. 

Konsoretieprogrammet mål är i pincip uppnått. 


Konsortiet verkar ha bidraget till företagens kompetens- och kunskapsutveckling samt att ha initierat 

forskningsinsatser hos och med kompetensgivarna. 

[Nätverk] 

Konsortiet förefaller att ha skapt ett tätt samarbete med kompetensgivarna i regionen och med 

varandra. 


Regionala effekter svåra att mäta, men vår bedömning är att nätverk både mellan företagen och med 

kompetensgivarna har resulterat i starkare överlevnadsförmåga för företagen samt kunskapsspridning 

och därmed ha indirekta regionala effekter i form av arbetsplatser och ett stärkt näringsliv. 


Produktutveckling i företagen. 

153



Kraftsamling för ökad kompetens och 

kunskap inom tillverkningsindustrin i 

Jämtlands län 

1995-01-01 Olika för delprojekten 

Ansökare 

Tauno Tägtström 


Fokuz AB 

Konsortiemedlemmarnas fördelning på län 


Jämtland 

Summa företag 

Antal företag 

Omkring hundra 


Verkstadsindustri, träindustri 


Syftet är att genom olika utvecklingsinsatser få till stånd en väsentlig förnyelse av kunskaper 

och ökad kompetens i de tillverkande företagen i Jämtlands län och förbättra den egna 

förmågan till utveckling. Målsättningen är att de deltagande företagen efter programtidens 

slut, på egen hand eller gemensamt, ska klara sitt utvecklingsarbete. Inriktningsmålen är att 

höja kompetensnivån generellt i företagen, både bland företagsledare och anställda; att 

förbättra attityderna till industriarbete; att öka antalet avknoppningar och industrietableringar. 




NUTEK 12000 


Summa 32000 Samlad ekonomisk 

redovisning saknas 


15 








Programmet rör inte ett konsortium utan flera. 

Beskrivningen av genomförandet har aldrig 

realiserats. Det finns starka skäl för att ompröva 

den komplexa strukturen och skapa mer direkt 

samband mellan NUTEK:s bidrag och de 

presumtiva konsortier som verkligen driver projekt 

i NUTEK-programmets anda. 

Uppgifter saknas. 

154



Syftet med konsortiet var kompetensutveckling i det jämtländska näringslivet. I flera fall har studenter 

från Mitthögskolan verkat för att höja IT-mognaden i verkstadsföretag. Men med tolv delprojekt och fler 

än hundra medverkande företag är det svårt att säga något generellt. 

[Nätverk] 

De 15 delprojekten tycks närmast ha fungerat som konsortier i konsortiet. Verksamheten har 

administrerats av Fokuz AB (ägt av Företagarna i Jämtlands län) och tre eller fyra personer har avlöst 

varandra som konsortieledare. 


Flera delprojekt kan betraktas som lyckade. När konsortiet funnits i två år tillkom projektfinansiering via 

strukturfondsmedel (mål 6). Därmed är det svårt att isolera effekten av NUTEKs konsortieprogram. 



Logistikutveckling av mellansvenska och 1995-10-01 2000-12-31 

Norrlandsföretag 

Ansökare 

SME- logistik AB 


SME- logistik AB 



Halland 1 





verkstadsindustri; stål och plåt 


Att stärka långsiktig konkurrenskraft, tillväxtförmåga och lönsamhet genom insatser för 

samordnade externa transporter för distribution och försörjning och insatser för att varaktigt 

höja kompetens, tillgång på nätverk och användning av metoder, tekniker och system inom 

logistikområdet försörjning och distribution. Projektet ska arbeta med tre huvudområden; 

analyser och åtgärder i enskilda företag eller i gruppen som helhet, nätverksbyggande och 

utbildning. 




NUTEK 3 400 000 3 400 000 


Summa 9 189 400 12 317 306 


155








Projektet ”brytpunktsdistribution” har givit mycket konkreta 

resultat för företagen. Arbetet har varit uppenbart 

framgångsrikt och arbetsformen uppskattad. 

Aktiva och löpande kontakter med Mälardalens högskola 

genom examensarbete. 

Nordregios omdöme/ slutkommentar: 

[Kompetensutveckling-/kunskapsutveckling] 

Kompetensutvecklingen skedde genom seminarier, kurser och utbildningar i samarbete med 

Mitthögskolan. Kunskapen om logistik som hjälpmedel gav många företag insikter i hur man kan 

utveckla sina rutiner och öka den inre och yttre effektiviteten. 

Ett stort antal examensarbeten genomfördes inom ramen för samverkan mellan högskolorna och 

företagen. De företag som deltog i konsortiet sägs nu kunna vara till nytta för andra företag som 

kompetensgivare eller mentorer. 


Två företagsgrupperingar i Mellannorrland respektive Mellansverige slogs ihop till ett större konsortium 

och SME - Logistik AB bildades. Företaget bedriver kommersiell verksamhet sedan 1998 och fortsätter 

sin verksamhet med konsortiets delprojekt som grund. 

Utöver de 18 delägande företag som aktivt deltog under programtiden, har ett 30-tal andra aktörer 

utnyttjat de systemlösningar som skapades på fraktområdet. Dessutom har en rad länsstyrelser, 

kommuner och anda aktörer deltagit i eller bidragit till utvecklingen i konsortiet. 


Gymnasieskolan har etablerade logistik som tillvalsämne i kombination med företagsekonomi. 

Mitthögskolan blev huvudman för den grundkurs i logistik på 10p som utvecklades i konsortiet. 


Under 1997 gjordes en granskning av verksamhetens samhälleliga effekter. Det kunde bl.a. 

konstateras att nettofraktbeloppet för deltagande företag minskat med dryga 40% som ett resultat av 

utvecklingsarbetet. Det ges också exempel på företag som tack vare minskningar av fraktkostnaderna 

kunnat bli konkurrenskraftiga, ökat sin försäljning och också kunnat nyanställa. 

Erfarenheterna från konsortiet sägs ha spridits till andra regioner i landet och skapat efterföljande 

verksamheter. 



Miljöanpassade färg och lacksystem för 1995-01-01 1997-01-31 

träindustrin 

Ansökare 

Konsortiet Sydpoolen 


Sydpoolen AB 



Jönköping 3 

Kalmar 1 

Kristianstad 1 

Kronoberg 5 

156




Träindustri 


Huvudmål: Att senast 1996-06-30 ha ersatt de syrahärdade ytbehandlingssystemen med 

miljökravanpassade ytbehandlingssystem där de nya lackerna ska innehålla max 5 

viktprocent organiska lösningsmedel. 

Delmål 1: Miljö. Kända krav på arbetsmiljön ska vara uppfyllda. 

Delmål 2: Produkt. Vid användandet av de nya färg- och lacksystemen ska produkten inte 

utgöra risk för hälsan eller ge andra skadliga miljöeffekter. 

Delmål 3: Ekonomi. Kostnaden för de nyutvecklade färg- och lacksystemen får inte överstiga 

dagens lösningsmedelsrika system 

Delmål 4: Funktion. Yttåligheten på produkterna vid de nya ytbehandlingssystemen ska minst 

uppfylla kraven enligt Miljöfakta kategori 2. 

Delmål 5: Kvalitet. Omarbetningskostnaderna ska minst halveras jämfört med dagens 

ytbehandlingssystem. 

Delmål 6: Energi. De nya ytbehandlingssystemen ska generera en energibesparing om minst 

25 % jämfört med dagens energikonsumtion. 

Vidare ska erfarenhetsutbyten inledas med GIAB och nätverket Sydpoolen och pågå tills dess 

att nya ytbehandlingssystem är införda i respektive företag. Utbildning i ”Certifiering av 

ytbehandlare” samt chefsutbildning för införande av program för internkontroll ingår i 

verksamhetsplanen. En viktig del är att sprida resultaten från utvecklingsverksamheten vidare 

till berörda branschföretag. 




NUTEK 9000 


Arbetslivsfonden 

Intäkter utbildning 

1080 

7000 

Summa 45957 


19 








De tekniska målen var uppnådda, alla NUTEKmedel 

rekvirerade. Ifrågasätts om projektet passar 

in i programmet. Medlen har mer fungerat som 

riskkapital i en företagsuppbyggnad än som stöd 

till samarbete i nätverk. 

GIAB har haft mängder av forskningskontakter, 

men knappast några som engagerat enskilda 

företag. 

157



I och med att konsortiet nått sina tekniska mål kan man naturligtvis säga att en viss kunskapsbildning 

ägt rum. Men det är inte den kunskapsbildning som åsyftats med konsortieprogrammet. 


Nätverket mellan företagen i konsortiet fanns välutvecklat redan från start. Viss förstärkning (eller 

underhåll) av nätverket har möjligen förekommit i konsortiet men har inte kunnat påvisas i samband 

med utvärderingen. Många kontakter med FoU-systemet, men nätverksbildning har inte förekommit i 

någon större utsträckning, och där den förekommit har forskningsinstitutionerna mer varit mottagare 

av kunskap än givare. Ett stort amerikanskt företag med omfattande FoU-resurser har dock spelat en 

tung roll. Nätverket med NUTEK har stärkts. 


Indirekta genom att företagens konkurrensförmåga på den internationella marknaden stärkts på lång 

sikt. 



Mineralteknisk utveckling i Bergslagen 1995-04-01 November 1998 

och norra Sverige 

Ansökare 

Stiftelsen Mineralteknisk Forskning 


AB MTU Mineralteknisk Utveckling 



Gävleborg 1 

Jämtland 1 

Jönköping 1 

Norrbotten 1 

Skåne 1 

Stockholm 1 


Uppsala 3 

Värmland 2 




Örebro 1 



Mineralindustri, stenindustri 


Att öka kraften i företagen, bl.a. genom att effektiv nyutvecklad teknisk utrustning införs, nya 

applikationsområden och marknader utvecklas; att företag med utvecklingspotential 

uppmärksammas; att nya produktionsenheter startas; att nya mineral (för Sverige) kommer i 

produktion; att konkurrenskraften ökas genom utbildning; att forskningssamverkan mellan 

företag och universitets- och högskoleforskning ökas; att utöka samverkan mellan 

stenindustrins- och metallindustrins företag och organisationer; att miljöfrågor och 

158

energihushållning främjas 


Företagens naturainsats (tid/utrustning) 12000 Ca 58% 

Företagens kontantinsats Ca 42% 

NUTEK 7200 7200 


Summa 19200 23000 


14 








Intressanta erfarenheter av hur 

småföretagsintressen kan hävda sig inom den 

programstyrda industriforskningen. Konsortiet är 

arena där företagen lär sig att samarbete ger 

gemensam stryka. 

Aktiva och löpande kontakter med Minfo och dess 

nätverk. 



Bakom konsortiet stod den ideella forskningsföreningen Mineralteknisk Forskning (MinFo). Både 

medlems- och andra företag inom delbranscherna sten och mineral deltog i konsortiet. Bland MinFomedlemmarna 

fanns företag med erfarenhet av utvecklingssamarbete mellan företag och FoUorganisationer. 

Dessa företag utgjorde en ryggrad i konsortiet. Små företag fick genom konsortiet 

draghjälp i fråga om att hämta hem ny teknik samt att komma i kontakt med kompetensgivare, som i 

det här fallet har varit högskolor/universitet, forskningsinstitut och fristående forskningsorganisationer 

med stor geografisk spridning. 

[Nätverk] 

I och med MinFo fanns ett etablerat nätverk i bakgrunden. När konsortiet upphörde uttryckte flera 

företag önskemål om fortsatt samarbete. Några är numera ordinarie MinFo-medlemmar. Kontakten 

mellan mineral- och stenindustrin har fortsatt och en gemensam satsning, som även omfattar 

ytterligare delbranscher, är på gång. 


Aktiviteterna har dokumenterats och information har spridits både inom och utanför konsortiet. 

Representanter för lokala och regionala myndigheter har inbjudits till årliga seminarier men responsen 

har, med få undantag, varit låg. Ett konsortieföretag har haft goda kontakter med Ovanåkers kommun, 

som i sin tur startat egna utvecklingsprojekt runt nya användningsområden för grafit. 



Stålgruppen i Dalarna 1995-01-01 1999-12-31 

Ansökare 


159

Stålgruppen i Dalarna AB 

Stålgruppen i Dalarna AB 



Dalarna 7 



Järn, stål 


Konsortieföretagen vill i samarbete med SSAB Tunnplåt och Högskolan i Dalarna utveckla sin 

kompetens inom plåtteknikområdet. 




NUTEK 10 000 000 10 000 000 

Andra bidragsgivare; SSAB Tunnplåt AB 500 000 500 000 

Summa 26 700 000 32 709 000 


22 








Har fungerat som ett nätverk med en central idé; 

kompetensuppbyggnad för att lyckas bättre med gruppens 

gemensamma exponering på exportmarknaden. Ett antal 

separata produktutvecklingsprojekt i företagen har fått 

tillgång till NUTEK - medlen. Det innebär att de ursprungliga 

tankarna om nätverket blir alltmer avlägsna. 

Sporadiska kontakter med högskolan Falun/Borlänge. 

Företag i marknaden erbjuder sannolikt mycket bättre 

anpassad kompetens än högskolan inom det område som 

aktiviteterna pågår. Den viktigaste ”kunskapspartnern” är 

SSAB som också av flera skäl har intressen i att konsortiet 

blir framgångsrikt. 



Kompetensutveckling beskrivs ha skett i samarbete med SSAB, bara i begränsad grad med 

Högskolan. Det genomfördes arbete med kvalitetssäkringssystem och olika gemensamma 

utbildningsinsatser för medlemsföretagen. Konkreta utvecklingsprojekt med ny teknik genomfördes i 

några företag. 

160


Samarbetet mellan de deltagande företagen i Stålgruppen befästes och fördjupades under arbetet i 

konsortiet, men är inte längre levande. Behov av ett ekonomiskt bidrag för att koordinera samarbetet 

framhölls av medlemsföretagen. 

Samarbetet med Högskolan i Dalarna drogs i gång av en person, men ingen tog därefter det operativa 

ansvaret för genomförande och uppföljning. Ett mindre antal examensarbeten genomfördes i några av 

företagen, oftast med god kvalitet och till nytta för uppdragsgivaren. 


Inga som kunnat observeras. 


Som en följd av samarbetet i Stålgruppen ökade omsättningen och antalet anställda i några av 

företagen. I andra går det inte att utläsa några sådana effekter av samarbetet. 



VERKTEC - produktivare robotsvetsning 1995-01-01 2001-09-30 

Ansökare 

Stiftelsen teknikcentrum i Kronoberg 


Stiftelsen teknikcentrum i Kronoberg 



Kronoberg 8 



Robotteknik, svetsning 


Programmet syftar till utveckling av kompetens och metoder för stabilitet, effektivitet och höjd 

nyttjandegrad vid robotsvetsning. Det syftar också till erfarenhetsutbyte med och 

kunskapsöverföring till andra företag i regionen, till att utveckla kompetens och FoU- resurser 

inom verkstadsteknik hos industrin samt till att utveckla nätverk med externa resurser såsom 

Lunds tekniska högskola, IVF och IUC/ Olofström. 


Företagens naturainsats (tid/utrustning) 11 200 000 

Företagens kontantinsats 5 550 000 

NUTEK 6 000 000 

Andra bidragsgivare; Länsstyrelsen 450 000 

Summa 23 200 000 


70 

161








Konsortiet ska medverka till en bred spridning av tekniker, 

metoder och kontakter till högskolor och mindre 

industriföretag i länet. Här kan konsortiet ses om förebild för 

andra. 

Aktiva och löpande kontakter med LTH, Högskolan i Växjö. 

Spridningen av tekniker m.m. sker med stöd av företagen 

och via ett antal projektoch examensarbeten av högskolan 

studenter. Trainee system har införts för att motivera företag 

att anställda högskoleutbildade. 



Konsortiet sägs ha varit avgörande för att Teknikcentrum i Kronoberg (TEC) skulle ha möjligheter att i 

sin tur utveckla kompetens och nätverk med industrin i regionen. De kunde därmed bidra till 

tekniköverföring och kompetensförsörjning. 


TEC tog i slutet av 1980-talet initiativ till ett nätverk med industriföretag i regionen och fortsatte att 

spela en central roll i såväl förberedelser som i genomförandet av arbete i konsortiet. Konsortiet sägs 

ha bidragit till att utveckla ett nätverk mellan IVF, LTH, IUC i Olofström; Växjö universitet, Svenska 

Gjuteriföreningen och SIQ. 


Verktec- programmet bidrog till att en ny institution inrättades vid Växjö universitet - industriella 

produktionssystem. I samband med att Verktec- konsortiet avslutas (i september 2001)arbetar 

medlemsföretagen och TECs styrelse med att finna en fortsättning på arbetet med att förbättra 

kompetensförsörjningen i regionen när det gäller industriella produktionssystem. Detta arbete sker i 

samverkan med Växjö universitet. 



Svetsning med laser i produktion 

1995-12-15 1999-03-31 

(SVELAP) 

Ansökare 

LuTH, Hans Engström 


Konsortiet SVELAP 



Dalarna 1 

Gävleborg 2 

Jämtland 1 

Värmland 1 





Verkstadsindustri, stålindustri 

162


Att etablera en organisation för kompetensutveckling inom lasersvetsning där de deltagande 

företagen och deras personal skall utvecklas m.a.p. teknikkunnande, arbetssätt, miljö- och 

säkerhetsfrågor samt internationellt samarbete. Detta ska ge deltagande företag större 

konkurrenskraft och ökad kunskap och kompetens. 


Företagens naturainsats (tid/utrustning) 9925 4288 


NUTEK 4400 1378 


Summa 14800 4593 


3 








De mindre företagen fungerar som leverantörer av 

metoder, erfarenheter, teknik och 

forskningskontakter till konsortiets 

användarföretag som alla ingår i stora koncerner. 

Om detta blir konsortiets resultat är ”NUTEKbidraget 

knappast motiverat”. Spridning till mindre 

företag ska föras in i verksamhetsplanen. 

Aktiva och löpande kontakter med LuTH och IVF. 

En serie kunskapsseminarier ska arrangeras. 



Vid sidan av Luleå universitet och IVF i Mölndal, har de mindre konsortieföretagen fungerat som 

kompetensgivare åt de större. De små företagens erfarenheter inom laserbearbetning sträcker sig 20 

år bakåt i tiden. 

[Nätverk] 

Samarbete förekom redan mellan några av de blivande konsortieföretagen. I konsortiet deltog sju 

företag från början till slut. Resultaten ansågs tillfredsställande enligt alla parter men konsortiet 

avslutades i förtid. Den gemensamma nämnaren var för liten, och tiden räckte inte till för 

utvecklingsarbete i några av småföretagen menar man på ett av företagen. Samma företag kan idag 

dra nytta av lärdomarna från konsortiet även om man numera samarbetar med andra företag än de 

som deltog i då. 


Inga som kunnat observeras. 

163



Systemleverantörsprojekt för 

1995-01-01 1999-12-31 

underleverantörer till Volvo PV AB 

Ansökare 

Thomas Nordström, IUC 


IUC Olofström 



Blekinge 5 




Transportmedel 


Projektet i sin helhet, med bidrag på olika sött från vardera pilotprojekten, syftar till att inom en 

femårig tidsram skapa konkreta varaktiga fördelar för regionala småföretagare att verka som 

systemleverantörer och jämbördiga partners till storföretag i kompletterande produktnischer. 




NUTEK 15000 


Summa 30000 


4 








Drivs i fyra delprojekt. 90% av tid, kostnader och 

bidrag har avsett aktiviteter som definierats och 

styrts av IUC. 

Aktiva och löpande kontakter mellan IUC och LTF, 

IVF. Någon koppling till högskolor m.m. har det 

inte varit tal om för konsortieföretagen. 



Egentligen ingen kompetens- och kunskapsutveckling i den mening som var avsikten med 

konsortieprogrammet. 

164


Egentligen ingen nätverksbildning i den mening som var avsikten med konsortieprogrammet. 


Avsevärd regional effekt genom att företaget EBP bildats som en sidoeffekt av konsortiets 

verksamhet. Ett snabbväxande företag i Olofströms kommun har positiva effekter för hela regionen. 


Positiva effekter för IUC i Olofström. 



Teknik och kunskapsorienterad 

1995-01-01 1999-12-31 

företagsutveckling (TKFIN) 

Ansökare 

Björn Kullberg, Nätverkskonsortiet för Teknikoch 

kunskapsbaserad företagsutveckling i 

Norrland 


TKFIN HB 



Norrbotten 7 



Summa företag Ca 15 



Beskrivning av konsortiesamarbetets mål och innehåll enligt verksamhetsplan och ansökan 

Konsortiets målsättning är att behålla och utveckla de deltagande företagens marknader 

genom samarbete inom: kompetensutveckling, snabb, integrerad produktutveckling, snabb 

prototypframtagning samt produktionsnätverk. Ambitionen är att genom konsortiearbetet 

uppnå snabb, effektiv och flexibel kundorderstyrd kortserieproduktion i nätverk. De 

deltagande företagen och deras personal ska utvecklas med avseende på arbetssätt, 

konstruktionskompetens och tekniknivå samt utnyttjande av moderna data- och 

informationsteknik i syfte att uppnå väl samarbetande produktionsnätverk. 



17169 


NUTEK 9780 7845 


Norrbottens Forskningsråd 

Länsstyrelserna AB, BD 

500 

2000 

Summa 23560 25014 


Vid ansökan: 19 

165








Det finns en inbyggd mekanism för att motivera till 

aktivitet inom nätverket. NUTEK - medlen 

fungerar som utvecklingsbidrag till nätverket. Det 

har givit utslag i ökad vilja och förmåga till 

förändring och utveckling. Arbetet bör följas 

uppmärksamt då det borde kunna ge lärdom inför 

framtida satsningar på teknik och 

kunskapsbaserad utveckling. 

Sporadiska kontakter med LuTH, IVF genom 

praktik och examensarbeten. 


Konsortiet präglas av ”linjär” kunskapsöverföring, men kunskapsöverföring har skett. Konsortiet har 

inte arbetat med tekniska/forskningsrelaterade problem, men är ett exempel på att konosortiemedlemmar 

också har arbetat med projekt som varit organisations- och marknadsinriktade. 


Konsortiet har mestadels arbetat med kompetensutveckling internt i företagen. Externa resurspersoner 

har varit anlitade till kurser mm. 

[Nätverk] 

Det har varit litet samarbete/nätverksbyggande mellan företagen och kompetensgivarna, medan 

nätverksbyggandet mellan företagen har varit något större. 


Svårt att mäta, men antas vara hyggliga som en följd av eventuell bättre överlevnadsförmåga hos 

företagen. 



Teknikutveckling från råvara till färdig 1995-01-01 2000-12-31 

produkt 

Ansökare 

Hälsinge Wood AB 


Hälsinge Wood AB 



Gävleborg 6 



Trä 

166


Huvudsyftet är att med hjälp av bättre kunskap, kompetens och samarbete förbättra 

företagens och regionens gemensamma konkurrenskraft genom att bli effektivare och mer 

lönsamma. Ett av målen är att få ökad kunskap om förädlingsteknik. 




NUTEK 4 100 000 4 100 000 


Summa 10 930 000 10 896 000 


? 








De angivna insatsområdena i verksamhetsplanen har hög 

relevans för de mindre träföretagen och för kommunen. 

NUTEK: s satsning är i hög grad motiverad. Bör kunna bli 

framgångsrikt. Koordinator har knutits till projektet. 

Aktiva och löpande kontakter med Trätek, LuTH. Steg för 

steg kommer många nya kunskapslänkar med all 

sannolikhet att byggas…. 



Utifrån en relativt låg formell kunskapsnivå i medlemsföretagen och en bransch som beskrevs som 

traditionell och "att ligga långt efter", visar resultaten att kunskapsoch kompetensnivån ökade under 

konsortietiden. Kompetensgivarna var framför allt Trätek och den yrkestekniska högskolan i Ljusdal. 

Trätek genomförde kostnadsanalyser av kvalitetsbrister i samtliga företag. Dessa analyser låg sedan 

till grund för olika förbättringsarbeten och följdes också upp i slutet av projekttiden. I samarbete med 

högskolan i Ljusdal genomfördes en rad examensarbeten i företagen. Dessa arbeten utgjorde en 

faktisk hjälp för företag med lite resurser för utvecklingsarbete. 


Nätverket som byggdes upp rapporterades ha varit till stor hjälp för de enskilda företagen i 

utvecklingsarbetet. Frågan som ställdes är hur mindre företag tillsammans, men utan ekonomiskt stöd, 

kan fortsätta driva ett nätverk som inte ger tydliga ekonomiska resultat på kort sikt. 



Träindustri i Kalmar 1995-03-01 2000-12-31? 

Ansökare 

Jan-Peter Kullin 


LIU Konstruktions och produktionsteknik 

167



Kalmar 13 



Träindustri 


• Bearbetning – flexibla tillverkningssystem för mindre träindustrier. Minst fem installationer 

inom 3 år; Fungerande hjälpmedel för förkortning av ställtider i konventionella maskiner 

som möjliggör fåstycks- och kundordertillverkning skall finnas tillgängliga; System för att 

integrera företagen i en total datorstödd miljö 

• Logistik – ökad servicegrad gentemot kunderna till 98% av leveranstid, innehåll och 

kvalitet samt rätt leveransinformation; Halvering av leveranstiden och bundet kapital i 

lager och produkter i arbete liksom utveckling av nya produkter. 

• Informationsteknologi – Samtliga företag skall ha installerat något av de 

utvecklade/anpassade delsystemen. Tre företag, referensföretagen, skall ha 

totalintegrerat de administrativa funktionerna med datorstödd konstruktion och 

tillverkning. 

Strategin för att nå bättre former för samspel mellan företagen, utbildningen/forskningen och 

intressenterna är att praktiskt stödja företagens intresse av att dela med sig av erfarenheter 

genom att delta i seminarier och utvecklingsarbete tillsammans med andra företag; 

rekrytera/engagera kompetenta och lämpliga personer att arbeta som processtöd i 

delprojekten; att ta del av internationella erfarenheter som har en referensinstallation för 

datorstödd tillverkning. 




NUTEK 6000 


Summa 22400 + 

företagens 

kostnader för 

maskinutrustningar 

och system. 


>50 








Fungerar som ett nätverk och betraktas som ”nära 

nog idealiskt”. Projektledare med hög närvaro i 

projekten och förmedlar erfarenheter, idéer, 

kontakter mellan företagen. 

Aktiva och löpande kontakter med LiTH, Trätek. 

168



När konsortiet var som mest aktivt var kontakterna med LiTH (inst för konstruktion och produktion) 

mycket livliga. 100 teknologer deltagit i mer än 40 projekt. Vanligaste formen för deltagande genom 

ex-arbete. Någon form av kris uppstod dock mellan inst och konsortieledaren som lämnade inst och 

flyttade till Växjö. Därmed upphörde det mesta av kontakterna mellan företagen i konsortiet och 

institutionen. Dock har det utan tvekan skett en kunskapsutveckling bland de deltagande företagen. 

Att precisera den är dock omöjligt. 


Som framgår av Temaplans halvtidsvärdering ansåg man att konsortiet hade utvecklats till ett nära 

nog idealiskt nätverk. Idag har nätverket upphört och konsortiet har ”somnat in”. Konsortiet kan ses 

som ett exempel på ett nätverk som konstruerats för NUTEK-bidragets skull och som står och faller 

med den eldsjäl som driver projektet. När denne lämnar projektet (för att pengarna är slut) upphör 

verksamheten och därmed nätverket. 


Möjligen indirekta sådana. Regionförbundet Kalmar har fokuserat ett antal områden för regionens 

framtid. Träindustrin är ett sådant område. Huruvida konsortiet bidragit till denna fokusering eller inte 

är svårt att säga. 



Trävision Norr 2000 Augusti 1995 December 2000 

Ansökare 

Länsstyrelsen i Västerbottens län på uppdrag 

av interessentgruppen Projekt Trävision Norr 

2000 


Konsortiet Trävision Norr 2000 genom ALMI 

Norrbotten AB 

Konsortiemedlemmarnas fördelning på län 


Jämtland 

Norrbotten 

Västerbotten 

Summa företag 

Antal företag 

7 (inkl. lst AC och lst BD) 


Träindustri 


Målet för utvecklingsprogrammet är att stärka den nordsvenska träindustris konkurrenskraft 

både på kort och lång sikt. Huvudsyftet med förslagna insatser är att dessa ska resultera i nya 

möjligheter för tillverkande företag att effektivisera tillvaratagandet av råvaran, förbättra sina 

produkter och skapa ny produktion av förädlade träprodukter. Till största delen riktas 

insatserna mot utveckling av befintliga företag. Huvudstrategin är att försöka utveckla alla 

potentiella integrationsmöjligheter i kedjan från skog till färdig produkt. 



23700 18543 


169

NUTEK 23305 10400 


Summa 47005 28943 


Vid ansökningstillfället: 16 delprojekt 








Nordsvenskt trä drivs av branschorganisation. … 

”med gängse arrangemang för samfinansiering 

utveckla branschgemensam teknik”. I Nordpoolen 

är företagen spridda. Några gemensamma 

teknikutvecklingsintressen finns knappast. Cirka 

90 % av NUTEK: s medel används som stöd- 

/utvecklingsbidrag till enskilda företags 

produktutveckling. Bara 10% går till samverkan i 

nätverket. ALMI är projektledare. 

Aktiva och löpande kontakter. Insatser görs av 

Trätek/LuTH i programmet Nordsvenskt trä, men 

det berör knappast konsortieföretagen. Huruvida 

ALMI har ambitioner att fördjupa kontakterna är 

oklart. 


Synnerligen ”spretigt” konsortium med hänsyn tagen till kontakt med kompetensgivare och 

nätverksbyggande mellan företagen. De företag som har varit aktiva i dessa två hänseenden är dock 

nöjda med konsortiet. Företag som har varit mer isolerade og arbetat med produktutveckling i eget 

företag är också nöjda, men här är inte avsikten med konsortiet uppfyllt. 


Varierande grad av kompetens- och kunskapsutveckling bland de deltagande företagen. 

[Nätverk] 

Det har för företagen varit varierande grad av nättverksbyggande både mellan företag och med 

kompetensgivare. 


Svårt att kvantifiera, men indirekta effekter via produktutveckling och därigenom överlevnad för 

företagen. Ett företag i glesbygden räddat från konkurs pga konsortieprogrammet. 


Konsortiet har (framför allt) bidragit till produktutveckling i företagen. 



PRESSOFORM, Press och Formande Kvartal 1 1995 Kvartal 4 2000 

Verktyg 

170

Ansökare 

Nätverkskonsortiet för Utveckling av 

framtagningsprocessen för formande verktyg 


Press- och formverktyg i Boden/Luleå AB 



Norrbotten 4 




Annan tillverkning (verktyg) 


Att förbättra konkurrenskraften hos de företag som ingår i konsortiet vilket väntas medföra 

ökad lönsamhet och marknadspotential. Detta skall ske genom att ny teknik implementeras i 

företagen, kompetenscentra bearbetar företagens problem och ger förslag till 

problemlösningar, starkare och vidare nätverk byggs upp mellan olika aktörer på marknaden, 

de förstärkta nätverken initierar konkurrensförstärkande samarbete av olika slag som 

möjliggör förstärkt nischinriktning för några aktörer. 



13500 39997 


NUTEK 13500 15000 

Andra bidragsgivare: Mål 2 1996-97 4880 

Summa 27000 59878 


Vid ansökningstilfället: 3 delprojektområden, inga specificerade projekt 








Delprojekten har hög relevans för 

verktygsbranschens utveckling, men 

verksamheten drivs och styrs av LuTH. De små 

verktygstillverkarna har inget att säga till om. 

Detta arbetssätt är inte förenligt med intentionerna 

från NUTEK. 

LuTH är en drivande part. 


Konsortiet hade en trög start, men när det väl kom i gång har det fungerat bra. Bra nätverk mellan en 

del av företagen i konsortiet har bl a lett till större produktionskapacitet och starkare överlevnadsförmåga. 

För flera företag har konsoritet medfört nya och goda kontakter/nätverk med kompetensgivare. 


Företagen har aktivt använt LuTH’s kompetens. 

171

[Nätverk] 

Nätverksbyggande mellan företagen har för vissa företags del inneburit större möjligheter till att ta 

order i samarbete med andra företag i konsortiet. Har också givit möjlighet till kontakt mellan företagen 

i konsortiet och stora företag utanför konsortiet. 


Svårt att kvantifiera, men ökad överlevnadsförmåga för företagen ger regionala effekter i form av fler 

eller tryggade arbetsplatser. 


Etableringen av SVI AB (Svensk Verktygsindustri AB). 

172

Forskning och innovation 

för hållbar tillväxt 

VINNOVAs uppgift är att främja hållbar tillväxt för näringsliv, 

samhälle och arbetsliv genom finansiering av behovsmotiverad 

forskning och utveckling av 

effektiva innovationssystem. 

VINNOVA, 101 58 Stockholm 

Besöksadress: Mäster Samuelsgatan 56 

Tel vx 08-473 30 00; fax 08-473 30 05 

VINNOVA@VINNOVA.se 

www.VINNOVA.se

Ladda ner gratis - Vinnova

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?