Nutrition med inriktning undernÃ¤ring - Produktionssamordning

Medicinskt 

programarbete 

Regionalt Vårdprogram 

Nutrition 

med 

inriktning undernäring 

Stockholms läns landsting 

2005

Regionalt Vårdprogram 

Nutrition 

med 

inriktning undernäring 

Rapporten är framtagen av: 

Ann Ödlund Olin 

Mikael Karlsson 

Helén Lönnberg 

ISBN 91-85209-41-52 

FORUM för Kunskap och gemensam Utveckling

Regionalt vårdprogram – Nutrition med inriktning undernäring 

Om det medicinska programarbetet 

i SLL 

Det medicinska programarbetet (MPA) i Stockholms läns landsting 

är till för att vårdgivare, beställare och patienter skall mötas för att 

forma en god och jämlik vård för länets 1,9 miljoner invånare. Kunskapen 

om den goda vården skall vara gemensam, tillgänglig och genomlysbar 

och bilda grund för bättre beslut i vården. 

Arbetet drivs inom FORUM för kunskap och gemensam utveckling, 

Medicin och Omvårdnadsavdelningen. Sakkunniga från produktion 

och beställare deltar i arbetet. Patientföreträdarena har en viktig roll i 

arbetet och medverkar i de olika grupperna. Stockholm Medicinska 

Råd och 17 Programråd har skapats för att driva arbetet. Ett flertal 

årsrapporter, regionala vårdprogram och fokusrapporter har redan 

publicerats och arbetet med nya rapporter fortskrider kontinuerligt. 

De regionala vårdprogrammen skall vara till stöd för hälso- och sjukvårdspersonal 

i det praktiska vardagsarbetet och ett kunskapsunderlag 

för att utveckla och följa upp vårdens innehåll och kvalitet. 

Rapporterna från MPA skall vara en bas för dialog mellan beställare 

och producenter om den medicinska kvaliteten i vården och kommer 

att utgöra en grund för beställarorganisationens styrning och uppföljning 

av vården. 

Programarbetet har samlat ett stort nätverk av sakkunniga och har 

lagt grunden till en gemensam arena för vårdens parter. 

Medicinskt programarbete 

- 2 -


Innehåll 

Inledning.........................................................................................................5 

Kostnader......................................................................................................10 

Prevention av undernäring............................................................................11 

Etiska överväganden.....................................................................................13 

Nutritionsbedömning A...............................................................................15 

Utredning B ..................................................................................................20 

Bedömning och åtgärder i samband med nutritionsbehandling C...............21 

Vårdplan för nutrition D..............................................................................23 

Ordination av kost och /eller enteralt/ parenteralt nutritionsstöd E & F ....24 

Ordination av ätstödjande åtgärder E ..........................................................27 

Uppföljning och dokumentation G...............................................................28 

Informationsöverföring H............................................................................29 

Referenser.....................................................................................................33 

Bilaga 1.........................................................................................................41 

Bilaga 2.........................................................................................................43 

Bilaga 3.........................................................................................................45 

Bilaga 4.........................................................................................................49 

Bilaga 5.........................................................................................................51 

Bilaga 6.........................................................................................................53 


- 3 -



- 4 -


Inledning 

Inom Medicinskt programarbete i Stockholm läns landsting har programrådet 

Omvårdnad åtagit sig uppgiften att på en tvärprofessionell grund utarbeta 

ett regionalt vårdprogram inom området nutrition med inriktning mot undernäring. 

Det finns idag dokument, lokala såväl som nationella, som anger hur vården 

bör utformas inom nutritionsområdet. En nationell expertgrupp med representanter 

för de olika yrkesföreningarna i Sverige har utarbetat skriften ”Nutritionsbehandling 

i sjukvård och omsorg” i vilken rutiner och rekommendationer 

för nutritionsbedömning, behandling, uppföljning och överföring av 

information finns beskriven. Det regionala vårdprogrammet följer de riktlinjer 

som finns angivna i ovan nämnda skrift. I Handboken för hälso- och 

sjukvård finns riktlinjer eller beskrivningar om hur god vård med avseende 

på nutrition ska utformas www.infomedica.se/handboken. Det finns även 

sjukdomsspecifika vårdprogram i vilka nutritionsproblematik och riktlinjer 

beskrivs. 

Nutritionsområdet är fortfarande eftersatt inom många vårdenheter inom 

Stockholms läns landsting varför det behövs ett regionalt vårdprogram för 

området nutrition. Stockholm har en befolkning med stor åldersmässig bredd 

och det föreligger specifika förutsättningar i områden med starkt multikulturellt 

inslag. Kulturella skillnader kan ha betydelse för nutritionsproblematikens 

bedömning och behandling med tanke på matpreferenser, religiösa regler 

och olika kulturers inställning till relationen mat och sjukdom. De stora 

sjukhusen har korta vårdtider och kommunikationen mellan olika vårdformer 

och huvudmän behöver utvecklas och förbättras. 

I Medicinskt programarbete har det antagits att: ”Regionala vårdprogram inom 

SLL skall vara en beskrivning av vad patienter, beställare och producenter, i 

Stockholm menar med god vård för olika patientgrupper, baserat på evidens, 

nytta, patientfokus och kostnadseffektivitet samt beskrivning av vilka förutsättningar, 

samt vilken organisation och vilket arbetssätt som krävs för 

att uppnå denna goda vård och göra den tillgänglig för medborgarna i Stockholm”. 


- 5 -


Målgrupp 

Vårdprogrammet riktar sig till hälso- och sjukvårdpersonal, verksamhetschefer 

och beställare. Det regionala vårdprogrammet kan utgöra underlag 

för framtagande av lokala riktlinjer. Det kan också stimulera hälso- och sjukvårdspersonalen 

till kunskaps- och erfarenhetsutbyte i arbetsgrupper. 

Beställaren kan använda innehållet som underlag för planering, utveckling 

och uppföljning av sjukvårdsavtal och samverkansöverenskommelser med 

kommunerna. 

Huvudbudskap i vårdprogrammet 

Vårdprogrammet är utformat för att sätta ”patienten i centrum” med följande 

förutsättningar 

- Att patienter och närstående är delaktiga i och informerade om såväl 

målsättning som åtgärder vid undernäring. 

- Att patienter i samband med vård och behandling ska genomgå en nutritionsbedömning 

för att identifiera patienter som är eller riskerar att bli 

undernärda. 

- Att alla patienter och vårdtagare ska ha en näringstillförsel som är anpassad 

till individens sjukdomstillstånd och behov. 

- Att alla patienter ska få den hjälp och stöd de behöver för att äta eller 

på annat sätt täcka sitt energi- och näringsbehov. 

- Att patientens nutritionsbehandling och ätstödjande åtgärder följs upp. 

- Att information om patientens näringstillstånd, behov, aktuell nutritionsordination, 

ätstödjande åtgärder och målsättningen med nutritionsbehandlingen 

överförs till den vårdgivare som övertar vården. 

Avgränsningar 

Vårdprogrammet omfattar inte barn och inte patienter med ätstörningar 

(t ex anorexia nervosa och bulemi). 

Arbetssätt och förankring 

Det regionala vårdprogrammet är framtaget av tvärprofessionell sakkunniggrupp 

inom nutritionsområdet och är antaget av Stockholm medicinska råd 

och förankrat i Vårdsakgruppen. Vårdprogrammet har förankrats och 

synpunkter har inhämtas genom en remiss till patientorganisationer, 


- 6 -


verksamheter och professionella nätverk. Samtliga besvarande remissinstanser 

finns i bilaga 6. 

Skrivargrupp 

Ann Ödlund Olin, Med dr, leg. sjuksköterska, vårdutvecklingsledare, 

Omvårdnadsenheten, Karolinska Universitetssjukhuset. 

Mikael Karlsson, dietist, Nutritionsenheten, Danderyds sjukhus AB. 

Helén Lönnberg, dietist, Dietistkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, 

Solna. 

Arbetsgrupp 

Inger Rising, Medicinskt råd/Omvårdnad, Medicin och omvårdnadsavdelning, 

Forum för kunskap och gemensam utveckling. 

Helen Pettersson, sekreterare, Medicin och omvårdnadsavdelning, 

Forum för kunskap och gemensam utveckling. 

Pia Axberg, chefdietist, verksamhetschef, Dietistgruppen Nordväst. 

Erika Berggren, leg sjuksköterska, distriktssköterska, ASIH . 

Solna/Sundbyberg, adjungerad klinisk adjunkt, Nordväst. 

Per Hellström, professor i medicin, överläkare, Nutritionsteamet Solna, 

Karolinska Universitetssjukhuset. 

Åsa Hytter-Landahl, chefdietist, Nutritionsenheten, Danderyds Sjukhus AB. 

Helena Jubran, leg sjuksköterska, Medicinkliniken, Capio S:t Görans 

Sjukhus AB. 

Afsaneh Koochek, utvecklingsansvarig dietist, reAgera klinikerna. 

Christina Lejon, chefdietist, Dietistkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, 

Huddinge. 

Harriet Pandis, arbetsterapeut, Medicinsk Råd, Tvärprofessionella 

programrådet. 

Viktoria Wallin, nutritionssjuksköterska, Mag-tarm Centrum, Ersta sjukhus. 

Mikael Wirén, docent i kirurgi, överläkare, Gastrocentrum, Karolinska 

Universitetssjukhuset, Huddinge. 

Kaj Lindvall 

Ordförande 

Stockholms Medicinska Råd 

Inger Rising 

Medicinskt råd 

Programområde Omvårdnad 


- 7 -


Definition av malnutrition och undernäring 

Malnutrition är ett tillstånd som uppkommit av ett för litet, för stort eller obalanserat 

intag av energi, protein eller andra näringsämnen, och som lett till 

mätbara ogynnsamma effekter på vävnader, organ, kroppskonstitution samt 

kroppsfunktioner vilka påverkar kliniska behandlingsresultat (Fritt efter Elia, 

2000) (1). Malnutrition betyder felnäring (2) men begreppet används vanligtvis 

vid undernäring. Undernäring är ett tillstånd där intaget under en längre tid är 

lägre än behovet av näringsämnen. Den vanligaste formen av undernäring är en 

kombination av energi- och proteinbrist (protein-energi malnutrition, PEM). 

Förekomst av undernäring 

Undernäring är ett tillstånd som förekommer hos ungefär var tredje patient på 

sjukhus eller boende inom äldreomsorg i Sverige. Redan i början av 

1980-talet studerades frekvensen av undernäring hos olika patientgrupper i 

samband med inskrivning på några nordiska sjukhus. Högst frekvens av undernäring 

22–35%, hade patienter som var inlagda på geriatriska och medicinska 

kliniker. Den underliggande sjukdomen spelade en större roll vid förekomst av 

undernäring hos patienter på kirurgklinikerna och frekvensen varierade mellan 

4–31% (3). Även nyare svenska studier, genomförda inom sjukvården och 

äldreomsorgen i Stockholmsområdet, visar liknande eller högre siffror (4–7). 

Idag finns ingen ”golden standard” för att bestämma nutritionsstatus varför valet 

av kriterier för att definiera undernäring eller nutritionsbedömningsinstrument 

skiljer sig åt i de refererade studierna. 

I en ofta citerad studie av McWhirter och Pennigton fann man att 40 % av 

patienterna var undernärda vid intagning på sjukhus och två tredjedelar av 

patienterna hade dessutom en viktförlust under sjukhusvistelsen (8). I en 

multicenterstudie studerades förekomsten av undernäring vid fyra sjukhus i 

Sverige. Resultatet visade att 27 % klassificerades som undernärda. Studien 

visade också att problemet med undernäring ofta var ouppmärksammat, endast 

ett fåtal av de patienter som var undernärda erhöll nutritionsstöd (9). 

Europarådets Ministerråd framhåller i resolutionen ”Food and nutritional care in 

hospitals” att de omfattande undernäringsproblem som finns inom sjukvården i 

hela Europa är oacceptabla och att det är ett oeftergivligt krav att alla, även 

sjuka människor, får sina näringsbehov tillgodosedda (10). 


- 8 -


Orsaker till undernäring 

Vid undernäring förbrukas kroppens depåer av näringsämnen och kroppsvävnader 

bryts ner. I de flesta fall kan undernäringen inte förklaras av enbart 

en orsak utan oftast är den ett resultat av flera samverkande medicinska, 

psykologiska, sociala och ekonomiska faktorer (11). Orsakerna till undernäring 

kan vara ett otillräckligt näringsintag men det kan också bero på en 

ökad omsättning eller nedbrytning av kroppens depåer eller en kombination 

av dessa. Vid många sjukdomar, trauma och kirurgi är inte heller kroppen 

mottaglig för den näring som ges pga. bl. a. insulinresistens (12, 13). 

Ett bristfälligt näringsintag kan bl. a. bero på bakomliggande sjukdom med 

nedsatt aptit (14, 15), illamående eller kräkning. Episoder av fasta på grund 

av undersökningar eller kirurgiska ingrepp, tand- och munhåleproblem 

(16, 17), sväljningssvårigheter (18, 19), läkemedelsbehandling (20) eller 

annan behandling är ytterligare orsaker som kan ge ett minskat intag av 

energi och näring vilket i sin tur kan leda till undernäring. Andra orsaker är 

depression (21, 22), ensamhet och social isolering (23, 24), svårigheter att 

handla och laga mat (25, 26) eller ekonomiska problem (27). 

Måltidsmiljön har visat sig påverka matintaget (28,29) liksom organisationen 

och rutinerna kring matens servering och måltiderna (30). Nedsatt ork/energi 

hos patienten har visats ha en stark korrelation till undernäring (19,31). 

Tidigare studier visar också att många av dem som är undernärda inte uppmärksammas 

(9, 32) och att det saknas instruktioner om basala rutiner för 

vård och behandling av undernärda patienter (32, 33). 

Konsekvenser av undernäring 

Ett bristfälligt näringstillstånd leder bl a till nedsatt funktionsförmåga (34), 

förlångsammad rehabilitering (35), försämrad sårläkningsprocess och trycksår 

(36, 37), muskelsvaghet (38, 39) och ökad risk för infektioner (40, 41). 

Detta resulterar i ökad komplikationsfrekvens efter t ex kirurgiska ingrepp, 

försämrade kroppsfunktioner, nedsatt välbefinnande hos patienten och därmed 

förlängda vårdtider och högre kostnader (42, 43). Hos äldre har undernäring 

visats öka risken för infektioner, höftfrakturer, trycksår och depression 

(44, 45). 


- 9 -


Kostnader 

Undernäring har påvisats vara en oberoende riskfaktor vad gäller dödlighet, 

vårdtid och ökade kostnader (32, 46). Det finns dock inga publicerade 

beräkningar av de verkliga kostnaderna för undernäring i svensk sjukvård. 

I Socialstyrelsens rapport Näringsproblem i vård och omsorg från 2000 görs 

bedömningen att det årligen är möjligt att spara upp till 1 miljard kronor med 

förbättrade mat- och nutritionsrutiner i den svenska sjukvården. Uppskattningen 

baseras på att andelen undernärda patienter inom akutsjukvården är 

15% respektive 30% inom somatisk långtidsvård/psykiatri samt att undernärda 

patienter har 25% längre vårdtid (11). 

Ett ökat intag av energi- och protein under sjukhusvistelsen hos patienter med 

risk för undernäring har visats resultera i kortare vårdtid för patienter med 

komplikationer (infektioner, hjärt-, njur eller leversvikt, gastrointestinal 

obstruktion, hjärnblödning, trombos) (47). 

I studier där man jämfört parenteral nutrition med enteral nutrition i olika patientgrupper 

har man funnit enteral nutrition vara lika effektiv, till en avsevärt 

lägre kostnad. För vissa patientgrupper (t ex de med uttalade mag-tarmbesvär) 

är dock parenteral nutrition den enda möjligheten till ökat intag, vilket i klinisk 

praxis sannolikt rör sig om en minoritet (


både när det gäller patienter som vårdas på sjukhus som inom äldreomsorg 

och i hemmiljö. 

Prevention av undernäring 

För att minska förekomsten av undernäring bör preventiva åtgärder sättas in. 

Undernäring har visat sig vara lättare att förebygga än att behandla (52). 

Det är nödvändigt med rutiner inom alla vårdformer för att identifiera de 

patienter som är i riskzonen för att utveckla undernäring och att snabbt vidta 

åtgärder för patienter där undernäring är ett faktum. Det är av stor betydelse 

att utveckla samarbetet mellan kommunens och landstingets insatser där 

distriktssköterskan kan vara en nyckelperson i att utveckla riktlinjer och 

stödja vårdpersonal i att tidigt upptäcka patienter med ät- och nutritionsproblem 

och sätta in erforderliga åtgärder. Mer och mer fokuseras vården 

mot egenvård d v s att patienten själv ska kunna bemästra och hantera sitt 

hälsotillstånd och sjukdom. Patienten ska kunna återta sin handlingsberedskap 

och kraften över sin livssituation. Patientundervisning är ett redskap i 

att stödja den processen och stärka patientens i sin roll att återta kontroll 

över sin hälsa (53). 

För att på ett tidigt stadium upptäcka äldre personer med ett bristfälligt 

energi- och näringsintag har man i USA utarbetat en enkel checklista 

”Determine your nutritional health” som patienten kan fylla i samband med 

t ex ett läkarbesök (54). Detta instrument innehåller 10 frågor, t ex om 

patienten ofrivilligt förlorat i vikt de senaste 6 månaderna, äter färre än två 

mål mat om dagen, har tand- eller munhåleproblem eller oftast äter ensam. 

Målsättning 

- Att patienter och närstående är delaktiga i och informerade om såväl 

målsättning som åtgärder vid undernäring. 

- Att patienter i samband med vård och behandling ska genomgå en 

nutritionsbedömning för att identifiera patienter som är eller riskerar 

att bli undernärda. 

- Att alla patienter och vårdtagare ska ha en näringstillförsel som är 

anpassad till individens sjukdomstillstånd och behov. 

- Att alla patienter ska få den hjälp och stöd de behöver för att äta eller på 

annat sätt täcka sitt energi- och näringsbehov. 


- 11 -


- Att patientens nutritionsbehandling och ätstödjande åtgärder följs upp. 

- Att information om patientens näringstillstånd, behov, aktuell 

nutritionsordination, ätstödjande åtgärder och målsättningen med 

nutritionsbehandlingen, som en grund för ny bedömning, överförs till 

den vårdgivare som övertar vården. 

Avgörande faktorer för framgångsrik behandling vid undernäring är att: 

- nutritionsbehandling betraktas och hanteras som medicinsk behandling och 

vård. 

- all personal har kunskap om nutritionsbehandling och åtgärder vid 

ätproblem och att alla professioner inom vården är engagerade och samarbetar. 

- nutritionsarbetet bedrivs tvärprofessionellt. 

- det finns personal med adekvat nutritionskompetens på eller knuten till 

kliniken/enheten/verksamheten. 

- det finns en av verksamhetschefen fastställd ansvarsfördelning som rör 

nutritionsbehandlingen. 

- rutiner för bedömning av näringstillstånd, utredning, behandling, uppföljning, 

dokumentation och vidarerapportering finns på alla vårdenheter. 

Patientens värderingar, rätt till självbestämmande, integritet samt behov av 

delaktighet ska beaktas i all behandling. 

Nutritionsarbetet är ett teamarbete där olika professioner tillför olika delar 

i bedömning och utredning för att få en helhetsbild av patientens problem. 


- 12 -


Etiska överväganden 

Den medicinska behandlingen och omvårdnaden ska ges enligt grundläggande 

etiska principer dvs. respekt för individens autonomi – rätt till 

självbestämmande, godhetsprincipen och principen att inte skada samt rättviseprincipen 

(55). Flera etiska dilemman är förenade med nutrition och ätande. 

Ett etiskt dilemma kännetecknas av att det inte finns något entydigt handlingsalternativ 

utan att man utifrån de fakta som finns måste fatta beslut och 

handla utifrån vad man anser vara bäst för patienten (11). Det är viktigt att 

fortlöpande under behandlingen ta ställning till målsättningen med nutritionsbehandlingen. 

Är behandlingen kurativ eller palliativ? I livets slutskede 

är syftet med behandlingen att förbättra eller bibehålla patientens livskvalitet. 

Riktlinjer för beslutsstöd vid ställningstagande kring nutrition och vätskebehandling 

i palliativ cancervård har utarbetats (56). Beslut om nutritionseller 

vätskebehandling ska bygga på en grundlig genomgång av patientens 

totala situation. 


- 13 -


Bokstäverna A – H på följande sidor hänvisar till vårdprocessbeskrivningarna 

vilka återfinns i bilaga 1 och 2. Slutenvårdsprocessen kan tillämpas 

och underlätta arbetet även inom särskilt boende t ex sjukhems- eller 

gruppboende. 

Både öppenvårds- och slutenvårdsprocessen inleds med en nutritionsbedömning. 

Vid förekomst av en eller flera riskfaktorer fortsätter processen 

med utredning, bedömning/åtgärder samt upprättande av vårdplan och 

ordination av behandling. Denna del av processen löper parallellt. Om det 

inte förekommer några riskfaktorer ordineras den kost patienten behöver 

alternativt fortsätter man med nuvarande kost eller nutritionsbehandling. I 

nästa steg görs en uppföljning och utvärdering av de åtgärder som vidtagits. 

Processen avslutas med att information, i aktuella fall, förs vidare 

. 


- 14 -


Nutritionsbedömning A 

För att förebygga eller behandla undernäring är det nödvändigt att identifiera 

patienter med ät- och näringsproblem. Alla patienter inom den slutna vården 

och hemsjukvården ska därför genomgå en nutritionsbedömning. Inom den 

öppna vården ska patienter med sjukdomar eller tillstånd enligt 

Tabell 1 genomgå en nutritionsbedömning. Var särskilt uppmärksam på patienter 

över 70 år. 

I bedömningen ska följande variabler ingå: ofrivillig viktförlust, ätsvårigheter 

och undervikt. 

Bedömningen baseras på följande riskfaktorer: 

• Ofrivillig viktförlust – all ofrivillig viktförlust är ett tecken på negativ 

energibalans. 

• Ätsvårigheter – till exempel aptitlöshet, sväljnings- och tuggsvårigheter, 

problem att föra maten till munnen, munhåle- och/eller tandproblem 

samt illamående/kräkning. 

• Undervikt – d v s Body Mass Index (BMI: vikt i kg/(längd i m) 2 ) 

BMI


Tabell 1 

Patienter med följande sjukdomar och tillstånd löper särskilt stor risk 

för undernäring: 

• Brännskada, sepsis, trauma 

• Cancer 

• Demenssjukdomar 

• Hjärtsvikt 

• Höftfrakturer 

• Infektionssjukdom t ex HIV/AIDS 

• Mag-tarmsjukdom t ex inflammatorisk tarmsjukdom, kort-tarmsyndrom 

• Neurologisk sjukdom t ex stroke, amyotrofisk lateralskleros (ALS) 

Parkinson, multipel scleros (MS) 

• Njursjukdom 

• Respiratorisk sjukdom t ex kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) 

• Reumatologisk sjukdom t ex reumatoid artrit (RA) 

Alla patienter ska vägas och mätas, d v s inte enbart tillfrågas*. 

*Undantag: när man gjort ett etiskt ställningstagande att inte väga eller mäta. 

Mätning av vikt 

Vägning bör ske innan frukost med tömd urinblåsa. Samma mätförhållanden 

bör råda vid de olika viktmätningarna d v s att patienten enbart 

bär underkläder eller lätta kläder. Hos patienter med ödem och ascites 

(vätska i buken), t ex hos hjärt-, lever- och njursjuka, och postoperativt 

kan vikten vara falskt hög. 


- 16 -


Mätning av längd 

I första hand ska patienten mätas stående. Om detta inte är möjligt kan 

Demispan (halva armspännvidden) användas (58). 

Mät på ena armen avståndet mellan bröstbenets mittskåra till roten mellan 

långfinger och ringfinger. 

Formel för uträkning av demispan: 

Kvinnor: (1.35 x halva armspännvidden i cm) + 60,1 

Män: (1,40 x halva armspännvidden i cm) + 57,8 

Viktförändring/viktförlust 

All ofrivillig viktförlust är ett tecken på negativ energibalans. Hänsyn behöver 

dock tas till normala viktförändringar beroende på t ex matintag före vägning, 

hormonella variationer eller årstid. Upprepade mätningar av kroppsvikten kan 

vara det bästa sättet att upptäcka förändringar i näringstillståndet. Viktminskning 

har visat sig vara starkt korrelerad till komplikationer i samband med vård 

och behandling (59, 60). 

Viktförlust i % kan räknas ut med följande formel: 

Viktförlust i % = förlorad vikt i (kg) / tidigare vikt (kg) x 100 

Body Mass Index 

Hos vuxna och medelålders personer (20–70 år) anses BMI 20–25 som optimalt 

men för individer över 70 år pekar ett flertal studier på att ett högre 

BMI-värde över 25 är förenat med förlängd överlevnad (5, 61, 62). Om man 

använder samma gränsvärde i alla åldersgrupper finns det en risk att man 

upptäcker äldre undernärda patienter för sent för att undvika nutritionsrelaterade 

komplikationer (63). I samband med ökad ålder sjunker kroppslängden 

p g a kotkompression. Förkortningen kan resultera i ett ökat BMI-värde trots 

att vikten sjunker. 


- 17 -


Ätsvårigheter 

Ett otillräckligt energi- och näringsintag och/eller vätskeintag kan bero på 

mag-tarmproblem (t ex diarré eller förstoppning) eller på ätsvårigheter. 

Ätsvårigheter kan bl a orsakas av: 

Aptitlöshet 

Illamående/kräkning 

Munhåleproblem 

Nedsatt energi/ork 

Problem vid måltidssituationen/intagandet 

av mat 

Problem med den 

orofaciala funktionen 

Problem med smak/lukt- 

Sväljningssvårigheter 

Tandproblem 

Tuggsvårigheter 

Brist på matlust, anorexi. 

Att må illa, kväljning, uppkastning. 

Munhålans status t ex sår, svampinfektioner, 

blåsor, muntorrhet. 

Bristande förmåga att orka genomföra en måltid, 

äta en hel måltid eller äta i lagom 

hastighet. 

Förmåga att servera sig mat och dryck, dela 

maten på tallriken, hantera bestick, föra maten 

till munnen och sittställning. 

Förmåga att viljemässigt utföra ändamåls 

enliga rörelser i munhåla och ansikte. 

T ex bristande förmåga att öppna och/eller 

stänga munnen eller hantera maten i munnen. 

Försämrad smakförnimmelse. Upphävd, 

nedsatt upplevelseeller förvrängd luktupplevelse. 

Bristande förmåga att svälja. 

Avsaknad av tänder, lösa tänder eller 

dåligt sanerade tänder. 

Besvär att finfördela maten i munnen. 

(64,65) 


- 18 -


Nutritionsbedömningsinstrument 

Flera instrument för en mer utförlig nutritionsbedömning finns tillgängliga, 

t ex Subjective Global Assessment (SGA), (66) och Mini Nutritional Assessment 

(MNA), (67). SGA är ett instrument som från början är framtaget för 

kirurgiska patienter och används idag huvudsakligen inom akutsjukvården, men 

det kan även användas inom andra vårdformer. I SGA ingår frågor om viktförlust, 

förändringar av matintaget, förekomst av gastrointestinala problem och 

funktionell förmåga. Dessutom utförs en bedömning om patienten har förlorat 

subcutant fett och muskelmassa samt förekomst av ankelödem. 

MNA är ett instrument som är särskilt anpassat för bestämning av näringstillståndet 

hos äldre personer. MNA består av 18 frågor omfattande kroppsmått 

t ex BMI och en allmän bedömning t ex frågor om läkemedel och rörlighet. 

Vidare ingår en kostundersökning vilken innefattar frågor relaterade till antal 

mål mat per dag och behov av hjälp vid ätandet samt individens subjektiva 

bedömning av hälsa och näringstillstånd. Om man väljer att använda ett 

bedömningsinstrument rekommenderas antingen SGA eller MNA då dessa 

är översatta till svenska och testade i Sverige. 

Den europeiska nutritionsorganisationen ESPEN (European Society of Clinical 

Nutrition and Metabolism) har utarbetat instrumentet Nutritional Risk Screening 

(NRS), (68). I instrumentet ingår frågor om viktförlust, BMI, förändringar i 

matintag samt sjukdomstillstånd. Ett annat instrument är Malnutrition Universal 

Screening Tool (MUST) (69). Även i detta instrument ingår frågor om viktförlust, 

BMI och minskat matintag. 

Det finns inga allmänt användbara biokemiska markörer för undernäring. Ett lågt 

värde av t ex serum albumin (


Utredning B 

Vid fynd som talar för undernäring (d v s fynd av en eller framför allt av flera 

av riskfaktorerna; viktförlust, ätsvårigheter och undervikt) ska en medicinskoch 

omvårdnadsmässig orsaksbedömning göras. Bedömning och utredning görs 

av läkare, sjuksköterska och dietist. Vid behov konsulteras logoped, arbetsterapeut, 

sjukgymnast, tandhygienist och/eller tandläkare beroende på vilka ät- och 

näringsproblem patienten har. 

En utredning görs inom den slutna eller öppna vården för att identifiera: 

• Bakomliggande tidigare okänd sjukdom såsom organsjukdomar, cancer, 

depression, demens, diabetes, smärttillstånd. 

• Planerad, pågående eller nyligen genomförd behandling såsom kirurgi, strålbehandling 

eller kemoterapi som påverkar näringsintag, energiomsättning eller 

metabolism. 

• Medicinering som kan orsaka t ex illamående, muntorrhet, förstoppning eller 

diarré. 

• Bristfälligt mun- och tandstatus, tuggsvårigheter. 

• Sväljningssvårigheter, som kan förekomma vid stroke, Mb Parkinson, multipel 

scleros (MS), amyotrofisk lateralskleros (ALS) och andra neurologiska tillstånd 

och vid sjukdomar i matstrupen. Bedömning av logoped, undersökning av matstrupen 

och sväljningsfunktionen, t ex röntgen eller endoskopi och testmåltid 

görs vid behov. 

• Mag-tarmproblem såsom t ex diarré, gaser eller förstoppning. 

• Fysiska och funktionella hinder för att äta, t ex halvsidig förlamning efter 

stroke. Ätförmågan och orken att genomföra en hel måltid kan bedömas 

med instrument för observation under måltid (64). Ätandet kan observeras 

i samband med reguljära måltider eller testmåltider. 

• Kulturella, religiösa, etniska, psykiska och sociala faktorer (t ex sorg, 

ensamhet eller byte av boende) av betydelse för matintaget. 


- 20 -


Bedömning och åtgärder i samband 

med nutritionsbehandling C 

• Energi- och vätskebehov ska bedömas/skattas 

- Patientens energibehov är i de flesta fall 25–30 kcal/kg per dygn. 

- Vätskebehov är ca 30 ml/kg per dygn. 

- Minibehovet av protein är 0,8 g/kg per dygn, vanligtvis är dock 

behovet för sjuka 1,0–1,5 g/kg per dygn. 

- Extra vitaminer och mineraler ges vid behov (57). 

- Vid återuppbyggnad och rehabilitering är energi- och näringsbehovet 

förhöjt (71). 

- Hos svårt undernärda individer kan ett livshotande överbelastningssyndrom 

(refeeding syndrom) uppstå om mer näring ges än vad 

vävnaderna kan metabolisera. Störst är risken vid intravenös 

tillförsel. Man bör därför starta nutritionsbehandlingen försiktigt till 

dessa patienter, 50–70 % av det beräknade behovet (15–20 kcal/kg 

per dygn) och öka dosen successivt under 3–5 dagar (57). 

- För patienter med hjärtsvikt, njurinsufficiens eller levercirrhos 

(med vätska i buken) kan vätskerestriktion vara aktuell. 

- För överviktiga individer behöver en individuell bedömning och 

särskilda överväganden göras. Det finns ingen ideal formel för 

att beräkna energibehov hos överviktiga. Energibehovet kan 

behöva mätas genom indirekt kalorimetri (72). För att grovt skatta 

energibehovet vid övervikt (BMI>25) och fetma (BMI>30) kan den 

kroppsvikt användas som motsvarar BMI 25 med tillägg av 25 % 

av den överskjutande vikten (71). 


- 21 -


Exempel 

En patient väger 82 kg och är 160 cm lång. 

Uträkningar: 

1) BMI = 

82 kg 

1,6 m x 1,6 m 

= 32 kg/m 

2 

2) Vikt om patientens BMI-värde är 25 = 64 kg 

3) Överskjutande vikt: 82 kg minus 64 kg = 18 kg 

4) 25 % av 18 kg = 4,5 kg 

5) Vikt energibehovet beräknas på: 64 kg + 4,5 kg = 68,5 kg 

• Referensområdet för BMI hos äldre är osäkert. Flera studier visar att det 

vi vanligen definierar som övervikt hos vuxna och medelålders d v s 

BMI 25-30 är förenat med längre överlevnad hos äldre individer 

(5, 61, 62). Om inga andra riskfaktorer föreligger, t ex diabetes, 

hypertoni, höga blodfetter eller bukfetma talar det mesta för att BMI 

upp till 28–29 är fullt acceptabelt åtminstone för äldre över 75 år. 

• Patientens mat- och vätskeintag ska registreras under tre på varandra 

följande dygn (patienter med kortare vårdtid registreras de dagar som 

är möjliga). Inom den öppna vården kan patienten i samarbete med 

personal och närstående t ex föra en matdagbok. 

• Det dagliga totala energi- och vätskeintag ska uträknas under de 

registrerade dagarna. 

• Energi- och vätskebehov ska ställas i relation till uträknat energi- och 

vätskeintag. 


- 22 -


Vårdplan för nutrition D 

Alla identifierade patienter med risk för undernäring ska ha en vårdplan för 

nutrition. I detta syfte kan en standardvårdplan för nutrition användas. 

Vårdplanen ska innehålla diagnos, mål, planerad och ordinerad nutritionsbehandling 

samt ätstödjande åtgärder. Vårdplanen upprättas i samråd mellan 

patient, läkare, sjuksköterska och dietist. I vårdplanen ska målsättningen 

med behandlingen ingå. Det ska klargöras om nutritionsbehandlingen är en 

del av den medicinska akutvården, patientens rehabilitering eller om 

behandlingen är palliativ. I vårdplanen ska även fastställas vilka variabler 

som ska följas upp t ex vikt, ätsvårigheter, laboratorieprover, acceptans av 

kost och näringsdrycker. 

Omvårdnaden har stor betydelse både för att förebygga och minska utveckling 

av undernäring, samt för behandling av patienter som redan är undernärda. 

Hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen betonar att vård och 

omsorg ska ges utifrån individens behov, problem och egna resurser. 

Individanpassade omvårdnadsåtgärder och patientens aktiva medverkan i 

planeringen av vården och genomförandet av åtgärderna har visat sig 

förbättra sjuka äldre individers näringstillstånd och ADL-funktion (73). 

Patientundervisning, som planerats efter individens kunskaper, erfarenheter, 

uppfattningsförmåga och önskemål, i kombination med ett individuellt nutritionsomhändertagande 

har visats förbättra näringsintaget hos äldre patienter 

vårdade för ortopedkirugiska ingrepp (74). 


- 23 -


Ordination av kost och /eller enteralt/ 

parenteralt nutritionsstöd E & F 

Så snart näringsproblem uppmärksammats ska adekvata åtgärder sättas in. 

Patienter som är undernärda eller i riskzonen för att utveckla undernäring 

ska ordineras nutritionsbehandling och de ätstödjande åtgärder patienten 

behöver. Grunden för nutritionsbehandlingen är energi- och näring i form 

av vanlig mat. I en resolution från Europarådets Ministerråd framhålls att 

den vanliga maten är förstahandsval för att korrigera och förebygga undernäring 

(10). 

Livsmedelsverket har utarbetat rekommendationer i boken ”Mat och näring 

för sjuka inom vård och omsorg” (71). Boken ger information och riktlinjer 

om mat och nutritionsbehandling, och är vägledande vid ordination av mat 

till sjuka. Dels beskrivs utförligt kost enligt svenska näringsrekommendationer 

(SNR-kost), allmän kost för sjuka (A-kost) och energi- och proteinrik 

kost (E-kost) och dels ges en introduktion till specialkosterna. Även enteraloch 

parenteral nutritionsbehandling beskrivs i boken. 

Energiinnehåll 

En dagsportion av SNR-, A- eller E-kost innehåller lika mycket energi 

(kcal), men de olika kosternas sammansättning gör att volymen är olika 

stor. SNR-kost har störst volym och E-kost minst volym. 

Individuell bedömning ska föregå ordination av kost. Patienter som inte 

bedöms vara i riskzonen för undernäring ordineras allmän kost för sjuka 

(A-kost). Till ”friska patienter” och till patienter med diabetes mellitus utan 

undernäringsproblematik ordineras kost enligt svenska näringsrekommendationer 

(SNR-kost), (71). 

F SNR-kost passar alla friska och har en sådan sammansättning att den 

bidrar till att bibehålla en god hälsa genom att minska risken för kostrelaterade 

sjukdomar. SNR-kost är avsedd för patienter med sjukdomar som inte 

påverkar näringstillståndet, men är även förstahandsval för patienter med 

diabetes mellitus och metabola syndromet utan undernäringsproblematik. 


- 24 -


Det är vikigt att tänka på att många patienter med diabetes mellitus har andra 

sjukdomar som kan medföra ett bristfälligt näringstillstånd. Det kan då bli 

aktuellt med såväl A- som E-kost. 

F A-kost är grundkost för de flesta sjuka. Sjukdom som medför funktionsinskränkning 

leder i allmänhet till minskad fysisk aktivitet. Behovet av 

energi för att bibehålla vikten är minskat, men behovet av andra näringsämnen 

är oförändrat eller ökat beroende på sjukdom. Aptiten är vanligtvis 

sänkt och kosten behöver utformas så att näringsämnena ryms i en mindre 

mängd mat än i SNR-kost. 

E E-kost används till patienter som bedömts vara undernärda eller som 

löper risk att utveckla undernäring på grund av ofrivillig viktförlust och/eller 

undervikt, har nedsatt aptit eller andra ätsvårigheter för att kunna äta 

tillräckligt av A-kosten. Målsättningen är att utforma maten så att näringsbehovet 

täcks av en portion med halva volymen jämfört med SNR-kosten 

(71). 

• Specialkost t ex glutenfri kost, laktosreducerad kost ordineras vid 

behov. Vissa patienter kan behöva en konsistensanpassad kost såsom 

lättuggad, sufflé/timbal, gelé, flytande eller tjockflytande kost (71). 

• Frukost och mellanmål ska täcka minst 50 % av patientens totala energibehov, 

resterande täcks av lunch och middag. Mellanmålen är därför 

lika viktiga som huvudmålen. Underlag för planering av frukost, 

mellan- och kvällsmål finns beskrivet i boken ”Mat och näring för sjuka 

inom vård och omsorg” (71). Se även bilaga 3 exempel på frukost och 

mellanmål vid SNR-, A- och E-kost. 

• Energi- och näringsrika mellanmål, minst två gånger per dag, inklusive 

ett kvällsmål, är nödvändiga för att patienten ska uppnå det skattade 

totala energi- och näringsbehovet. Hunger stör sömnen av den 

anledningen är ett kvällsmål också viktigt. 

• Näringsdrycker bör ordineras när den vanliga maten inte täcker behovet 

av energi och näring. 

• Om patienten inte kan tillgodose sitt energi- och näringsbehov med mat 

och näringsdrycker ska enteral och/eller parenteral nutrition övervägas. 

• Enteral nutrition ges till patienter då mat och näringsdrycker inte är 

tillräckligt eller möjligt, men när tarmen kan användas. 


- 25 -


• Parenteral nutrition ges till patienter då oral och enteral tillförsel inte 

täcker behovet eller om tarmen inte kan användas. Total parenteral 

nutrition ges när näring inte kan tillföras oralt eller enteralt. 

Oral, enteral och parenteral nutrition kompletterar varandra och kan med 

fördel kombineras. 

Komplikationer vid nutritionsbehandling och skötsel av sond, gastrostomier 

och intravenösa infarter, var god se skriften Nutritionsbehandling i sjukvård 

och omsorg (57) och Handbok för hälso- och sjukvård (75). 

Måltidsordning 

Måltidsordningen har på senare år uppmärksammats som en möjlig faktor 

för sambandet hälsa och sjukdom (76). Det finns idag bevis för att metabolismen 

av fett och kolhydrater påverkas av kroppens inre klocka antagligen 

via rytmen för hormonernas frisättning över dygnet (77), vilket tyder på att 

fördelningen av måltider över dagen har betydelse. Även när man sover kräver 

kroppen energi och under natten tas energi från kroppens energiförråd 

(78). En lång nattfasta kan således förlänga ett katabolt tillstånd och därför 

bör nattfastan inte överstiga 11 timmar (71). 

Enligt de nordiska näringsrekommendationerna (79) vilka ligger till grund 

för de svenska näringsrekommendationerna (SNR), påpekar man betydelsen 

av att sprida energi- och näringstillförsel över dagen. Detta för att få ett 

optimalt näringsupptag, undvika alltför stora svängningar i blodsockernivåer 

samt för att nå en låg serumkolesterolnivå. I enlighet med livsmedelsverkets 

riktlinjer (71) rekommenderas en måltidsordning som består av frukost, 

lunch, middag samt två till tre mellanmål. 


- 26 -


Ordination av ätstödjande åtgärder E 

• Individuellt anpassade ätstödjande omvårdnadsåtgärder såsom måltidsassistans 

och matningshjälp ordineras vid behov. Att kunna äta själv 

hänger intimt samman med självkänslan. Ta tillvara patientens egna 

resurser och uppmuntra först patienten att äta själv. Att mata är komplicerat 

och tidskrävande. Det är viktigt att matningstakten och tuggstorlek 

anpassas efter patientens ork och förmåga att äta. 

• Måltidsmiljön, måltidsordningen, ättider och antalet måltider kan 

behöva anpassas utifrån individuella behov. Vid behov ordineras 

äthjälpmedel. Vissa patienter kan behöva smärtlindring i samband med 

måltiderna. Ätträning såsom individuellt anpassad träning av sväljning 

och munrörelser kan behövas (64). 

• Patienter som får total enteral eller parenteral nutrition har inte måltiderna 

och gemenskapen kring dessa att se fram emot, vilket kan leda till 

isolering och att den sociala gemenskapen med andra patienter bryts. 

Det är vikigt att tänka på att patienter som får sådan nutritionsbehandling 

saknar de smaksensationer som vanlig mat ger. Patienten behöver 

därför extra stöd och uppmuntran. 

• Att öka patientens kunskap om matens och näringens betydelse vid 

sjukdom genom undervisning och information kan underlätta patientens 

näringsintag. 

• Munvård, d v s tandborstning, rengöring av munhåla och behandling av 

uttorkade slemhinnor ska ske flera gånger per dag. En guide för 

bedömning av munhälsan kan användas (64). Munhålans status är viktig 

för bearbetning av maten men också för att uppleva matens smak och 

konsistens och för det allmänna välbefinnandet. En god munhygien är 

dessutom viktig eftersom en bakterierik saliv kan framkalla utveckling 

av bl a lunginflammation (80). 

• En bra sittställning är viktig under måltiden och kan underlätta såväl 

tuggandet som sväljandet. Träning av bålstabilitet och sittbalans 

ordineras vid behov. Om patienten måste äta i sängen bör sittställningen 

vara så upprätt som möjlig. En kudde under knäna gör att patienten inte 

lika lätt hasar ned och ger en bekvämare sittställning. 


- 27 -


Måltiden och ätandet 

En måltid är inte bara ett intag av näringsämnen, maten är också en viktig 

del av det sociala livet. Måltidsmiljön har stor betydelse för aptiten och näringsintaget 

och det är viktigt att maten serveras på ett trevligt och aptitligt 

sätt. Det bästa är att fråga patienten vad han eller hon önskar. För personer 

med funktionella handikapp kan ätandet vara svårt. Därför bör gemenskap 

eller avskildhet under måltiden vara individuellt anpassad och efter 

patientens önskemål. 

Patienter med demenssjukdom kan glömma att äta och dricka varför det är 

viktigt att påminna. Det kan t ex göras genom att man räcker fram ett glas 

med dryck och samtidigt uppmanar patienten att dricka. Att hjälpa någon att 

äta kräver känsla för patientens integritet. Att ta emot mat från någon kräver 

att man kan känna tillit och förtroende för den som matar. En enkel men 

viktig åtgärd är att alltid presentera maten som serveras. Maten kan också 

behöva anpassas efter kulturella och religiösa behov. 

Uppföljning och dokumentation G 

Syftet med att följa upp och dokumentera omvårdnaden och behandlingen är 

att värdera effekten av vidtagna åtgärder och att upptäcka eventuella biverkningar. 

Vikt och ätsvårigheter samt ev. andra variabler fastställda i vårdplanen 

ska följas upp regelbundet, dock minst en gång i veckan inom den slutna 

sjukvården. Patienter som behandlas inom öppenvården ska följas upp regelbundet, 

minst var 3:e månad eller anpassat till patientens sjukdomstillstånd. 

Patienterna ska vägas vid öppenvårdsbesöken. Bedöm också om målet/målen 

med behandlingen behöver justeras eller om nya mål bör sättas upp. 

Nutritionsbedömningen, nutritionsrelaterade utredningsfynd, ordinerade 

ätstödjande åtgärder och nutritionsbehandling samt resultaten av nutritionsbehandlingen 

och ätstödjande åtgärder ska dokumenteras kontinuerligt i 

journalen. Alla tre variablerna BMI, viktförändring och ätsvårigheter ska 

dokumenteras d v s även frånvaro av viktförlustförändring och ätsvårigheter 

ska dokumenteras. 


- 28 -


Informationsöverföring H 

Information om patientens ätproblem, pågående nutritionsbehandling och 

målsättningen med nutritionsbehandlingen ska rapporteras till nästa vårdgivare. 

Om patienten vårdas i hemmet ska även i aktuella fall information ges 

till patient och närstående. Information ska ges om hur nutritionsbehandlingen 

och ätstödjande åtgärder kan fortsätta i hemmet eller i annan vårdform. 

I de fall kommunen ansvarar för matinköp och matlådor är det viktigt 

att även kommunen erhåller information. Dokumentera i patientens omvårdnads- 

och/eller medicinska epikris. I förekommande fall ska samtliga 

professioners bedömning, åtgärder och rekommendationer överföras till nästa 

vårdgivare. 

Informationen ska i aktuella fall innehålla: 

• Bedömning av nutritionstillståndet, inklusive kroppsvikt och BMI 

vid vårdtillfället. 

• Viktutveckling under vårdtiden. 

• Sammanfattning av ät/nutritionsproblem. 

• Sammanfattning av åtgärder och given nutritionsbehandling samt dess 

effekter. 

• Aktuell nutritionsordination, dvs. typ av behandling och beräknat 

energibehov. 

• Uppgift om när nutritionsbehandlingen bör utvärderas. 

• Beskrivning av individens behov av ätstödjande åtgärder. 

• Skötselinstruktioner av sond/gastrostomi eller venkateter/port samt 

information om vart man kan vända sig vid problem. 


- 29 -


Nutritionsråd 

Ett Nutritionsråd/ledningsgrupp inom nutritionsområdet bör finnas på 

sjukhusövergripande motsvarande nivå. Även på klinik/ enhetsnivå/ 

närvårdsnivå bör finnas ett råd/grupp/team som har ett tydligt uppdrag 

från verksamhetschefen, vilken har det övergripande ansvaret för klinikens 

rutiner och kvalitetssystem. 

Framgångsrik nutritionsvård bygger på ett tvärprofessionellt arbete varför 

medarbetarna i rådet bör representera olika professioner och besitta adekvat 

kompetens inom området. Det är önskvärt att Nutritionsråden samverkar 

med varandra och att samarbete äger rum mellan slutenvård, primärvård, 

närsjukvård och kommunal hälso- och sjukvård. 

Uppgifter för ett Nutritionsråd kan vara att: 

• Utarbeta/förbättra rutiner för identifiering av patienter med ät- och 

nutritionsproblem. 

• Utarbeta/förbättra rutinerna för nutritionsbehandling och informationsöverföring. 

• Utbilda personal inom samtliga yrkeskategorier. 

Ansvar 

All hälso- och sjukvårdspersonal ansvarar själv för sina åtgärder inom ramen 

för sin yrkesroll. Arbetet skall utföras i överensstämmelse med vetenskap 

och beprövad erfarenhet och patienten skall ges sakkunnig och omsorgsfull 

hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav (81). 

Verksamhetschefen har det övergripande ansvaret för rutiner och kvalitetssystem, 

vilket inkluderar nutritionsområdet (82). 

Det är verksamhetschefens ansvar att inom ramen för personella och övriga 

resurser leda arbetet och fördela arbetsuppgifter allt efter art och svårighetsgrad 

och med hänsyn till behovet av kompetens och yrkeserfarenhet. 

Verksamhetschefen svarar för att den personal som skall utföra olika arbetsuppgifter 

har erforderlig kompetens för detta (83). 


- 30 -


Rutiner för/beskrivning av hur ansvaret fördelas vad gäller bedömning, 

utredning, behandling, uppföljning och dokumentation inom nutritionsområdet 

utformas lokalt med lagstiftningen som grund och utifrån 

patienternas behov och verksamhetens uppdrag. 

Se exempel “Ansvarsfördelning” bilaga 5. 

Vårdprocessbeskrivning 

En schematisk skiss av vårdprocessen avseende bedömning av patientens 

nutritionsstatus, behov av åtgärder, insatta och vidtagna, med uppföljning 

och informationsöverföring inom den slutna vården bilaga 1 och 

öppna vården bilaga 2. 

Exempel på frukost och mellanmål 

Se bilaga 3 

Kvalitetsindikatorer 

Kvalitetskontroll och rapportering av avvikelser ska vara en integrerad del 

i rutinsjukvården. Enheter ska ha rutiner för att påvisa när kvaliteten brister. 

Kvalitetsindikatorer är avsedda för att mäta och följa upp vårdens kvalitet. 

Syftet med uppföljningsbara kvalitetsmått är att ge patienter, vårdgivare 

och beställare möjlighet att bedöma vårdens kvalitet. 

Kvalitetsindikatorerna ska om möjligt beskrivas utifrån struktur-, process 

och resultatkvalitet. Att hitta resultatmått som är relevanta och möjliga 

att följa upp i klinisk praxis, vad gäller undernäring, är dock svårt. 

Nedan följer en förteckning av kvalitetsindikatorer för att följa vården för 

patienter med risk för eller med undernäring. Målnivåer måste bestämmas 

utifrån en sammanvägning av vårdform och patientens integritet. Målnivåer 

kan därför se olika ut t ex på en geriatrisk slutenvårdsklinik och primärvårdens 

hemsjukvård. Se bilaga 4. 


- 31 -



- 32 -


Referenser 

1 Elia M, Ritz P, Stubbs RJ (2000): Total energy expenditure in the 

elderly. Eur J Clin Nutr. 54: S92-S103. 

2 Whitney EN, Cataldo CB, Rolfes RS (1998): Understanding normal 

and clinical nutrition, West Publishing Company, Minneapolis, USA. 

3 Isaksson B, Hultén B, Nilsson U, Sandström B och Warnold I (1985): 

Läkaren måste öka sitt intresse för patientens näringstillstånd och 

kostvanor. Läkartidningen. 82: 489-501. 

4 Ponzer S, Tidemark J, Brismar K; Soderqvist A, Cederholm T (1999): 

Nutritional status, insulin-like growth factor 1 and quality of life in elderly 

woman with hip fractures. Clin Nutr. 18: 241-246. 

5 Flodin L, Svensson S, Cederholm T (2000): Body mass index as a 

predictor of 1 year mortality in geriatric patients. Clin Nutr. 19: 121- 

125. 

6 Persson M, Brismar KE, Katzarski K, Nordenström J, Cederholm T E 

(2002): Nutritional status using Mini Nutritional Assessment and 

Subjective Global Assessment predict mortality in geriatric patients. 

J Am Ger Soc. 50: 1996-2002 

7 Ödlund Olin A, Koochek A, Ljungqvist O, Cederholm T (2005): Nutritional 

status, well-being and functional ability in frail elderly service 

flat residents. Eur J Clin Nutr. 59: 263-270. 

8 McWhirter J och Pennington C (1994): Incidence and recognition of 

malnutrition in hospital. B.M.J. 308: 945-48. 

9 Larsson J, Andersson M, Askelöf N och Bark T (1994): Undernäring 

vanligt vid svenska sjukhus. Läkartidningen. 91: 2410-14. 

10 Council of Europe, Committee of ministers (2003): Resolution 

ResAP (2003) 3 on food and nutritional care in hospitals. 

https://wcm.coe.int/rsi/cm/index.jsp (”simple search” Res ap). 

11 Socialstyrelsen (2000): Näringsproblem i vård och omsorg, prevention 

och behandling. SoS-rapport 2000:11. Stockholm. 

12 Ljungqvist O, Nygren J, Soop M, Thorell A (2005): Metabolic management: 

novel concepts. Curr Opin Crit Care. 11: 295-299. 


- 33 -


13 Van der Berghe G, Wouetrs P, Weekers F, Verwaest C, Bruyninckx F, 

Schetz M (2001): Intensive insulin therapy in critically ill patients. 

N Engl J Med. 345: 1359-1367. 

14 Stubbs RJ, Elia M (2001): Macronutrients and appetite control with 

implications for the nutritional management of the malnourished. Clin 

Nutr. 20: 129-139. 

15 Mowé M, Bøhmer T (2002): Reduced appetite. A predictor for undernutrition 

in aged people. J Nutr Health Aging. 6: 81-83. 

16 Nordenram G, Ljunggren G, Cederholm T (2001): Nutritional status 

and chewing capacity in nursing home residents. Aging. 13: 370-377. 

17 Andersson P, Westergren A, Karlsson S, Rahm Hallberg I, Renvert S 

(2002): Oral health and nutritional status in a group of geriatric rehabilitation 

patients. Scand J Caring Sci. 16: 311-318. 

18 Gabriella SE (2001): Malnutrition in hospitalised elderly patients: 

when does it matter? Clin Nutr. 20: 487-491. 

19 Westergren A, Unosson M, Ohlsson O, Lorefält B, Hallberg IR 

(2002): Eating difficulties, assisted eating and nutritional status in elderly 

(>65 years) patients in hospital rehabilitation. Int J Nurs Stud.. 39: 

341-351. 

20 Stanga Z, Allison S, Vandewoude M. Nutrition in the elderly. In: 

Sobotka L, Allison SP, Fürst P, Meier R, Soeters PB, Stanga Z (eds), 

Basics in clinical nutrition, Third ed, 2004, Galen, Prague. 

21 Morley JE, Silver AJ (1996): Nutritional issues in nursing home care. 

Ann Inter Med. 123: 850-859. 

22 Morley JE (2001): Anorexia, body composition, and ageing. Curr 

Opin Clin Nutr Metab Care. 4: 9-13. 

23 Davies MA, Randall E, Forthofer RN, Lee ES, Margen S (1985): Living 

arrangements and dietary patterns of older adults in the United 

States. Gerontology. 40: 434-432. 

24 Walker D, Beauchene (1991): The relationship of loneliness, social 

isolation and physical health to dietary adequacy of independently 

living elderly. J Am Diet Assoc. 91: 300-304. 

25 Wylie C, Copeman J, Kirk SFL (1999): Health and social factors affecting 

the food choice and nutritional intake of elderly people with 

restricted mobility. J Hum Nutr Diet. 12: 375-380. 

26 Sharkey JR (2002): The interrelationship of nutritional risk factors, indicators 

of nutritional risk, and severity of disability among home-delivered 

meal participants. The Gerontologist. 42: 373-380. 


- 34 -


27 Klesges LM, Pahor M, Shorr RI, Wan JY, Williamson JD, Guralnick 

JM (2001): Financial difficulty in acquiring food among elderly disabled 

women: results from the women’s health and aging study. Am J 

Public Health. 1: 68-75. 

28 Elmståhl S, Blabolil V, Fex G, Kuller R, Steen B (1987): Hospital 

nutrition in geriatric long-term care medicine. Effects of a changed 

meal environment. Compr Gerontol. A1:29-33. 

29 Mathey MF, Vanneste VG, de Graaf C, De Groot LC, van Staveren 

WA (2001a): Health effect of improved meal ambiance in a Dutch 

nursing home: a 1-year intervention study. Prev Med. 32: 416-423. 

30 Sidenvall B, Fjellström C, Ek AC (1996): Ritualized practices among 

caregivers at meals in geriatric care. Scand J Caring Sci. 10: 53-61. 

31 Westergren A, Karlsson S, Andersson P, Ohlsson O, Hallberg IR 

(2001): Eating difficulties need for assisted eating, nutritional status 

and pressure ulcers in patients admitted for stroke rehabilitation. J 

Clin Nurs. 10: 257-269. 

32 Kondrup J, Johansen N, Plum LM, Bak L, HØjlund Larsen J, Martinsen 

A, Andersen JR, Baernthsen H, Bunch E (2002): Incidence of nutritional 

risk and causes of inadequate nutritional care in hospitals. Clin 

Nutr. 21: 461-468. 

33 Nightingale and Reeves (1999): Knowledge about the assessment and 

management of undernutrition: a pilot questionnaire in a UK teaching 

hospital. Clin Nutr. 18: 23-27. 

34 Potter JM, Roberts MA, McColl JH, Reilly JJ (2001): Protein energy 

supplements in unwell elderly patients – a randomised controlled trial. 

J Paren Enteral Nutr. 25: 323-329. 

35 Bastow MD, Rawlings J, Allison SP (1983): Benefits of supplementary 

tube feeding after fractured neck of femur: a randomised control 

trial. BMJ. 287: 1589-1592. 

36 Clark MA, Plank LD, Hill GL (2000): Wound healing associated with 

severe surgical illness. World J Surg. 24:648-654. 

37 Ek A C, Unosson M, Larsson J, Von Schenk H, Bjurulf P (1991): The 

development and healing of pressure sores related to the nutritional 

state. Clin Nutr. 10: 245-250. 

38 Cederholm T, Jägrén C and Hellström K (1993): Nutritional status and 

performance capacity in internal medical patients. Clin Nutr. 12: 8-14. 


- 35 -


39 Bourdel-Marchasson I, Joseph PA, Dehail P, Biram M, Faux P, Rainfray 

M, Emerican JP, Canioni P, Thiaudière E (2001): Functional and 

metabolic early changes in calf muscle occurring during nutritional 

repletion in malnourished elderly patients. Am J Clin Nutr. 73: 832- 

838. 

40 Chandra RK (1993): Nutrition and the immune system. Proc Nutr Soc. 

52: 77-84. 

41 Chandra RK (2002): Nutrition and the immune system from birth to 

old age. Eur J Clin Nutr. 56, Suppl 3: S73-S76. 

42 Delmi M, Rapin CH, Bengoa JM, Delmas PD, Vasey H, Bonjour JP 

(1990): Dietary supplementation in elderly patients with fractured 

neck of the femur. Lancet. 335: 1013-1016. 

43 Middleton MH, Nazarenko G, Nivison-Smith I, Smederly P (2001): 

Prevalence of malnutrition and 12-month incidence of mortality in 

two Sydney teaching hospitals. Intern Med J. 31: 455-461. 

44 Campbell A J, Spears G F S, Brown J S, Busby W J, Borrie M J 

(1990): Anthropometric measurements as predictors or mortality in a 

community population aged 70 years and over. Age and Ageing 19: 

131-135. 

45 Sullivan D H, Sun S, Walls R C (1999): Protein-energy undernutrition 

among elderly hospitalized patients. JAMA. 21: 2013-2019. 

46 Correia M.I. och Waitzberg D L (2003): The impact of malnutrition 

on morbidity, mortality, length of hospital stay and cost evaluated 

through a multivariate model analysis. Clin. Nutr 22: 235-239. 

47 Johansen N, Kondrup J, Munkl Plum L, Bak L, Norregaard P, Bunch 

P, Baernthsen H, Rikardt Andersen J, HØjland Larsen I, Martinsen A 

(2004): Effect of nutritional support on clinical outcome in patients at 

nutritional risk. Clin Nutr. 23: 539-550. 

48 Stratton RJ, Green CJ, Elia M (2003): Disease related malnutrition: 

an evidence-based approach to treatment, CABI, Publishing, Oxon, 

UK. 

49 Ödlund Olin A, Österberg P, Hådell K, Armyr I, Jerström S, 

Ljungqvist O (1996): Energy-enriched hospital food to improve energy 

intake in elderly patients. J Parenter Enteral Nutr. 20, 93-97. 

50 Barton AD, Beigg CL, Macdonald IA, Allison SP (2000): A recipe for 

improving food intakes in elderly hospitalised patients. Clin Nutr. 19: 

451-454. 

51 Ödlund Olin A, Armyr I, Soop M, Jerström S, Classon I, Cederholm 

T, Ljunggren G, Ljungqvist O (2003): Energy-dense meals improve 


- 36 -


energy intake in elderly residents in a nursing home. Clin Nutr. 

22:125-131 

52 Larsson J, Unosson M, Ek AC, Nilsson L, Thorslund L (1990): Effect 

of dietary supplementation on nutritional status and clinical outcome 

in 501 geriatric patients - a randomised study. Clin Nutr. 9: 179-184. 

53 Klang, B (2003): Patientens lärande. Fokusrapport. Stockholm läns 

landsting. 

54 NSI, Nutrition Screening Initiative(1989): Determine your nutritional 

health www.aafp.org. 

55 Allison S. Ethical and legal aspects. In: Sobotka L, Allison SP, Fürst 

P, Meier R, Soeters PB, Stanga Z (eds), Basics in clinical nutrition, 

Third ed, 2004, Galen, Prague. 

56 Fürst CJ (1999): Ska nutrition och vätska ges I livets slutskede? 

Riktlinjer för ett strukturerat beslutsunderlag. Läkartidningen. 96: 

1190-1193. 

57 Dietisternas riksförbund (Rothenberg E), Nutritionsnätet för sjuksköterskor 

(Ödlund Olin A), Svensk Förening för Klinisk Nutrition (Akner 

G, Bosaeus I, Cederholm T), SWESPEN (Essén P, Larsson J, 

Ljungqvist O) (2005): Nutritionsbehandling i sjukvård och omsorg, 

ISBN 91-631-6253-9. 

58 Bassey EJ (1986): Demispan as a measure of skeletal size. Annals 

Hum Biol. 13: 499-502. 

59 Baumgartner RN (1995): Body weight and weight change in the elderly: 

What do the association risk mean? Facts and research in Gerontology 

(Suppl: Nutr): 7-15. 

60 Liu L, Bopp MM, Robertson PK, Sullivan DH (2002): Undernutrition 

and risk of mortality in elderly patients within 1 year of hospital discharge. 

J Gerontol Med Sci. 57A: M741-M746. 

61 Dorn J, Schisterman EF, Winkelstein W Jr, Trevisan M (1997): Body 

mass index and mortality in a general population sample of men and 

woman. The Buffalo Health Study. Am J Epid. 146: 919-931. 

62 Allison DB, Gallagher D, Heo M, Pi-Sunyer FX, Heymsfield SB 

(1997): Body mass index and all-cause mortality among people age 70 

and over: the longitudinal study of aging. Internat J Obes. 21: 424- 

431. 

63 Beck A M och Ovesen L (1998): At which body mass index and degree 

of weight loss should hospitalized elderly patients be considered 

at nutritional risk? Clin. Nutr. 17, 195-198. 


- 37 -


64 Westergren A (red) (2003): Svårigheter att äta. Studentlitteratur, 

Lund. 

65 Karolinska universitetssjukhuset (2004): Datorjournalsystemets TakeCares 

termkatalog. 

66 Detsky AS, McLaughlin JR, Baker JP, Johnston N, Whittaker S, 

Mendelsson RA, Jeejeebhoy KN (1987): What is subjective global assessment 

of nutritional status? J Parenter Enteral Nutr. 11: 8-13. 

67 Guigoz Y, Vellas B, Garry PJ (1996): Assessing the nutritional status 

of the elderly. The Mini Nutritional Assessment as part of the geriatric 

evaluation. Nutr. Rev. 54, Suppl: S59-S65. 

68 Kondrup J, Allison SP, Elia M, Vellas B, Plauth M (2003): ESPEN 

guidelines for nutrition screening 2002. Clin Nutr. 22: 415-421. 

69 Elia M (ed), (2003): The “MUST” report. Nutritional screening of 

adults: a multidisciplinary responsibility. Malnutrition Advisory 

Group (MAG). (Standing committee of the British Association for 

Parenteral and Enteral Nutrition), Press 70 Ltd, Salisbury. 

70 Hessov IB (2001): Klinisk Nutrition, Liber, Stockholm. 

71 Livsmedelsverket. Mat och näring för sjuka inom vård och omsorg. 

2003. 

72 Choban PS, Flancbaum L (2000): Nourishing the obese patient. Clin 

Nutr. 19: 305-311. 

73 Christensen L, Ek A-C, Unosson M (2001): Individually adjusted 

meals for older people with protein-energy malnutrition: a single-case 

study. J Clin Nurs.10:491-502. 

74 Pedersen PU (2005): Nutritional care: the effectiveness of actively 

involving older patients. J Clin Nurs. 14: 247-255. 

75 Handbok för hälso- och sjukvård, www.infomedica.se/handboken 

76 Winkler G, Döring A, Keil U (1999): Meal patterns in middle-aged 

men in southern Germany: Result from the MONICA Augsburg dietary 

survey 1984/85. Appetite. 32: 33-7. 

77 Waterhouse J, Åkerstedt T, Lennernäs M, Arendt J. (1999): Chronobiology 

and nutrition: Internal and external factors. Can J Diabetes 

Care. 23 (suppl 2), 82-8. 

78 Lennernäs M (1996). När på dygnet ska vi äta? Vår föda 1996; 1:3-7 

79 Nordiska Ministerrådet 2004, Nordiska Näringsrekommendationer 

2004 - rekommendationer för näringsriktig mat och daglig fysisk aktivitet 

i Norden, Köpenhamn. 


- 38 -


80 Mojan P (2002): Oral health and respiratory infection. J Can Dent 

Ass, 68: 340-345. 

81 LYHS, Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 

1998:531. 

82 SOSFS 1996:24, Kvalitetssystem i hälso- och sjukvården. 

83 SOSFS 1997:8, Allmänna råd om verksamhetschef. 


- 39 -



- 40 -


Bilaga 1 


- 41 -



- 42 -


Bilaga 2 


- 43 -



- 44 -


1700kcal 

350 kcal 

per frukost 

eller: 

2004-11-08 

Huddinge Frukostförslag Bilaga 3 

SNR kost A-kost E-kost 

1 portion havregrynsgröt 

1,5 dl 0,5% mjölk, lättsockrad 

mos/sylt 

1,5 dl 0,5% fil/mjölk, basmusli, 

lättsockrad mos/sylt 

1 liten portion berikad gröt 

1,5 dl 3% mjölk, mos/sylt 


1,5 dl gräddmjölk, mos/sylt 

1,5 dl 3% fil/mjölk/yoghurt 

energirika flingor, mos/sylt 

eller: 1 port fullkornsvälling 1 liten portion berikad välling 1 liten portion berikad välling 

lägg till: 1-2 skivor grovt bröd mjukt/ hårt 1 skiva mjukt/ hårt bröd 1 liten skiva mjukt/hårt bröd 

lättmargarin nyckelhålsmärkt pålägg 5 g 80%margarin 

5 g 80%margarinpålägg 

grönsak, frukt 

pålägg 

1 dl berikad juice 

Smörgåsfrukost: 

350 kcal 

2200kcal 

1,5 dl 0,5% mjölk 

2 skivor grovt bröd mjukt/hårt 

lättmargarin 

nyckelhålsmärkt pålägg 



2 dl 0,5% mjölk, lättsockrad mos/sylt 

2 dl juice 

1-2 skivor bröd mjukt/hårt 

10 g 80%margarin 

dubbelt pålägg 

1 ägg alt 2 dl 3% mjölk 

1,5 dl juice 


1,5 dl 3% mjölk, mos/sylt 

1,5 dl berikad fil/gräddmjölk/ delikatessyoghurt 


1 skiva bröd mjukt/hårt 


dubbelt pålägg 

1,5 dl berikad juice 

1 ägg 



440 kcal 

per frukost 

eller: 2 dl 0,5% fil/mjölk, basmusli, lättsockrat 

1,5 dl 3% fil/mjölk/yoghurt 

mos/ sylt 


eller: 1 port fullkornsvälling 1 liten portion berikad välling 1 liten portion berikad välling 

lägg till: 2 skivor grovt bröd mjukt/hårt 1 skiva bröd mjukt/hårt 1 liten skiva mjukt/ hårt bröd 

lättmargarin 




pålägg 

dubbla pålägg 


1,5 dl juice 



440 kcal 

2900kcal 

580 kcal 

per frukost 

eller 

2 dl 0,5% mjölk 


lättmargarin nyckelhålsmärkt pålägg 



2 dl 0,5% mjölk, lättsockrad mos/sylt 

2 skivor bröd mjukt/hårt 



1,5 dl juice 

1 ägg 

1 portion berikad gröt 

2 dl 3% mjölk, mos/sylt 

1,5 dl berikad fil/ gräddmjölk/ delikatessyoghurt 






1 ägg 

1 portion berikad gröt 


2 dl 0,5% fil/mjölk, basmusli, lättsockrad 

mos/sylt 

2 dl 3% fil/mjölk/yoghurt 


1,5 dl berikad fil/ gräddmjölk/delikatessyoghurt 


eller 1 port fullkornsvälling 1 portion berikad välling 1 portion berikad välling 

lägg till: 



lättmargarin 



1,5 dl 0,5% mjölk 

3-4 skivor grovt bröd mjukt/ 

hårt, lättmargarin 





pålägg 

2 dl juice 




2 dl juice 

1 ägg 

1 skiva bröd mjukt/hårt 

10 g 80% margarin 






2 dl berikad juice 

1 ägg 


- 45 -


Mellanmålsförslag och berikningar 

Energiinnehåll i mellanmål för respektive energinivå 

Dagsbehov 1700 kcal 2200 kcal 2900 kcal 

Mellanmålen ska totalt ge per dag 510 kcal 660 kcal 870 kcal 

SNR: 

Patienten skall serveras 3 mellanmål per dag t ex 

- Frukt 

- Grov smörgås med lättmargarin och nyckelhålsmärkt pålägg 

A-kost och E-kost 

Patienten skall serveras minst 3 mellanmål per dag t ex: 

Söta mellanmål 

Bär och grädde/glass 

Delikatessyoghurt 

Fruktyoghurt 

Glass med sås/glasstrut/glasspinne 

Gobit ex punchrulle/chokladbiskvi 

Kaffebröd mjukt 

Kaffedrink med grädde 

Kall soppa ev med grädde och mandelbiskvier 

Konserverad frukt med grädde/glass 

Maränger/marängsviss 

Mjölkchoklad med vispgrädde 

Näringsdryck kall/varm (choklad/kaffesmak) med 

grädde 

Ostkaka med sylt/saftsås 

Plättar med sylt och grädde (färdiga) 

Puddingar ex choklad, vanilj 

Risifrutti 

Smörgås med sött pålägg 

Våfflor med sylt och grädde (färdiga) 

Äppelmos/barndessert med vispgrädde 

Salta mellanmål 

Avokado med skagenröra/crème fraiche och rom 

Berikad gröt 

Berikad välling 

Crepes 

Drickbuljong med grädde och salta kex 

Fil med flingor 

Minicrustader med mjukost/crème fraiche och rom/stuvning 

Pajbit 

Pate med små gurkor 

Pizzabit 

Plocktallrik med ex korv, ostbit, oliver, fetaost 

Plättar med rom och crème fraiche 

Skagenröra på rostat bröd 

Smörgås/kex med pålägg 

Snittar 

Varm smörgås 

Varmakoppen med grädde 

Ägghalva med kaviar 

Exempel på energiinnehåll i olika mellanmål: 

1 portion varma koppen berikad med 2 msk grädde ca 210 kcal 

1 kokt ägg med kaviargrädde, 1 glas lättöl ca 240 kcal 

Varm smörgås med ost och skinka, 1 glas 3% mjölk 

ca 320 kcal 

2 dl frukostvälling berikad med 2 msk grädde ca 230 kcal 

1 delikatessyoghurt 195 kcal 

2 dl fruktsoppa berikad, 10 mandelbiskvier, ½ dl vispad grädde ca 250 kcal 

Chokladboll/dammsugare 1 dl kaffe med 1 dl 3% mjölk 

ca 275 kcal 

Äppelmos/barnmatspuré (frukt) med 1/2 dl ovispad grädde 

ca 270 kcal 

Risifrutti/mannafrutti 

280 kcal 


- 46 -


Berikningar 

Berikad välling 

Berikad gröt 

Berikad fil 

Berikad mjölk 

Berikad juice 

Tillsätt 1-2 msk vispgrädde i en portion färdig välling. 

Som variation kan man smaksätta med t ex 

houng/socker/kanel/kardemumma/apelsin eller äppeljuice 

1 msk smör eller 80% margarin rörs ner i den 

färdiga grötportionen 

Blanda hälften 3% fil och hälften gräddfil 

Blanda 2/3 3% mjölk med 1/3 vispgrädde 

vilket ger ”gräddmjölk” 

Blanda 2 msk glukospolymer (koncenterad 

energiberikning) per dl juice 

Yvonne Barck-Holst, Karin Sten, Tove Lindberg, Gunborg Balbotin, Pia Edh, 

Ann-Charlotte Matiläinen, Cecilia Broman, Lisbeth Bergheim, Eeva Kaplas, 

Mirja Marttala, Ing-Marie Eriksson och Marina Alm-Amri 


- 47 -

Fokusrapport – Nutrition med inriktning undernäring 


- 48 -


Bilaga 4 

Exempel på kvalitetsindikatorer i regionalt vårdprogram för nutrition med inriktning undernäring 

Strukturmått Kvalitetsområde Definition Mätmetod Datakälla Felkällor Form för 

redovisning 

Målnivå 

Intressenter 

Enheter inom 

akut- och närsjukvård 

har 

Nutritionsråd eller 

motsv., alternativt 

Nutritionsgrupp/team 

Enheten har 

rutiner för nutritionsbedömning 

Kunskapsbaserad 

och ändamålsenlig vård 

Säker vård 

Effektiv vård 

Jämlik vård 



Säker vård 

Vård i rimlig tid 


Jämlik vård 

Vid enheten finns 

råd/kommitté/grupp som t ex samordnar 

nutritionsriktlinjer, arbetar 

med dokumentations- och behandlingsrutiner 

Patienten nutritionsbedöms enl 

rekommendationer/ fastställda 

kriterier i vårdprogrammet dvs 

viktförändring, BMI, ätsvårigheter 

Enkät Verksamhets-ledning Uteblivna och 

felaktiga svar 

Enkät 

Verksamhetschefer 

och 

Chefsjuksköterskor/ 

enhetschefer 

Uteblivna och 

felaktiga svar 

Ja /nej Ja Patient 

Anställda 

Producenter 

Beställare 

Ja /nej Ja Patient 

Anställda 

Producenter 

Beställare 

Processmått Kvalitetsområde Definition Mätmetod Datakälla Felkällor Form för 

redovisning 

Målnivå 

Intressenter 

Andel patienter 

som är nutritionsbedömda 



Säker vård 



Jämlik vård 

Antal vuxna patienter som är 

nutritionsbedömda enl vårdprogrammet 

(dvs viktför-ändring, 

BMI, ätsvårigheter inom 48 timmar 

från ankomsten/inskrivning på 

avdelning 

Journalgranskning 

eller annat 

utdataverktyg 

Patientjournalen Felrapportering % och antal Minst 70% Patient 

Anställda 

Producenter 

Beställare 


- 49 -


Strukturmått Kvalitetsområde Definition Mätmetod Datakälla Felkällor Form för 

redovisning 


redovisning 

Målnivå 

Målnivå 

Intressenter 

Intressenter 


med risk för 

undernäring där 

nutritionsomhändertagandet 

är planerat 

med vårdplan 



Säker vård 



Jämlik vård 

Antal riskpatienter som har en 

vårdplan för nutrition 


eller annat 

utdataverktyg 


Anställda 

Producenter 

Beställare 


redovisning 

Målnivå 

Intressenter 


med risk för 

undernäring som 

följts upp enl 

riktlinjer i vårdprogrammet 

(vikt, ätsvårigheter 

och ev. andra 

variabler fastställda 

i vårdplanen) 



Säker vård 



Jämlik vård 

Antal patienter med risk för 

undernäring där uppföljning enl 

vårdprogrammet utförts. 

Inom akutsjukvården: varje vecka 

Inom öppenvården minst var 3:e 

månad eller anpassat till patientens 

sjukdomstillstånd. 


eller annat 

utdataverktyg 


Anställda 

Producenter 

Beställare 


- 50 -


Bilaga 5 

Exempel på ”ansvarsfördelning” 

Patientansvarig läkare är medicinskt ansvarig för: 

• bedömning av nutritionsstatus 

• utredning av nutritionsproblem 

• bedömning av nutritionsstöd 

• i samarbete med sjuksköterska och dietist (via remiss) identifiera 

behov av och former för nutritionsstöd 

• att vid behov ordinera enteral eller parenteral nutritionsbehandling 

i samråd med patienten eller närstående 

• ha kunskap om och kunna åtgärda komplikationer vid insatt 

nutritionsbehandling 

• ansvara för metoder att monitorera behandlingens effekter samt 

ta beslut om behandlingens längd 

Sjuksköterskan/distriktsköterskan är omvårdnadsansvarig vilket innebär att: 

• identifiera, bedöma och utreda nutritions- och ätproblem 

• bedöma energi- och vätskebehov samt bedöma vilken kost patienten 

behöver 

• ansvara för mat- och vätskregistrering och beräkning av dagligt 

energi- och vätskeintag 

• bedöma behovet av, planera och ordinera ät- och måltidsstödjande 

omvårdnadsåtgärder 

• ansvara för att upprätta, leda, samordna, utvärdera och kommunicera 

genomförandet av vårdplan för nutrition mellan patient, närstående 

och övriga yrkesgrupper 

• informera och förbereda patienten och/eller närstående inför 

nutritionsbehandlingen 

• ansvara för att patienten erhåller ordinerad nutritionsbehandling 

• ansvara för nutritionsbehandlingens och ätstödjande åtgärders genomförande 


- 51 -


• följa upp och utvärdera nutritionsbehandlingen och ätstödjande 

åtgärder 

• dokumentera enligt gällande författningar 

• informera och undervisa patient och närstående om nutritions- och 

ätstödjande åtgärder 

• rapportera till nästa vårdgivare 

Dietisten ansvarar för individuell nutritionsbehandling av patienter utifrån 

remiss från läkare och i samråd med läkare och sjuksköterska. Individuell 

nutritionsbehandling är en process som innefattar utredning, ordination, 

genomförande och uppföljning. De olika terapiformerna innefattar oral och 

artificiell nutrition (enteral och parenteral nutrition).¨ 

I dietistens ansvar ligger också att: 

• fungera som konsult i nutritionsfrågor 

• informera och undervisa vårdpersonal i nutritionsfrågor 

• i samarbete med vårdpersonal utarbeta rutiner och riktlinjer 

för nutritionsbehandling 


- 52 -


Bilaga 6 

Remisser har sänts till nutritionsintresserade inom Stockholm läns landsting, 

ett antal kommuner i Stockholmsregion samt patient och handikapporganisationer. 

Följande remittenter har bidragit med värdefulla remissvar som har värderats 

och tillförts vårdprogrammet till den utformning som här presenteras. 

Margary Ahlqvist; leg sjuksköterska, vårdutvecklingssamordnare, 

Karolinska Universitetssjukhuset. 

Kristina Alexandersson Medicinskt ansvarig sjuksköterska Upplands Väsby 

Kommun. 

Sven Andreasson /Kerstin Höjer; Handikappades centralorganisation. 

Irene Armyr, dietist, verksamhetschef, Karolinska Universitetssjukhuset 

Solna. 

Annette Arnkil; Medicinskt ansvarig sjuksköterska Solna kommun 

Marie Backman, dietist, Stockholm sjukhem. 

Britta Berglund; leg sjuksköterska, med dr, vårdutvecklingsledare, 

Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. 

Eva Boëthius leg läkare, medicinskt sakkunnig, Beställare Vård. 

Eva Carlson, leg sjuksköterska, doktorand, Örebro Universitet. 

Tommy Cederholm; leg läk. docent, ordf Nutritionsrådet Karolinska 

Universitetssjukhuset Huddinge. 

Sven Dahlgren; Sveriges pensionärsförbund. 

Anki Eld; leg sjuksköterska, doktorand, Capio, S:t Görans sjukhus. 

Pia Essén; leg läk, docent, verksamhetschef, Danderyds Sjukhus AB. 

Gerd Faxén Irving; dietist, med dr, Karolinska Universitetssjukhuset 

Huddinge. 

Eva Jansson; leg sjuksköterska, vårdutvecklingssamordnare, Karolinska 

Universitetssjukhuset. 

Liselotte Karlsson; leg sjuksköterska, vårdutvecklingsledare, Karolinska 

Universitetssjukhuset Huddinge. 

Eva Kohl; Medicinskt ansvarig sjuksköterska, Täby Kommun. 


- 53 -


Ewa Kronvall; leg sjuksköterska, vårdutvecklingssamordnare, Karolinska 


Anna Letterstål; leg sjuksköterska, doktorand, utbildnings- 

/utvecklingsledare, Karolinska Universitetssjukhuset Solna. 

Olle Ljungqvist leg läk, professor, verksamhetschef, Ersta sjukhus. 

Sigrid Odencrants; leg sjuksköterska, fil lic, Örebro Universitet. 

Kerstin Olsson; leg sjuksköterska, omvårdnadsakkunnig, Beställare Vård. 

Eva Petterson; dietist, ordf Nutritionsgruppen, Capio S:t Görans sjukhus. 

Marie-Louise Orton; leg sjuksköterska, omvårdnadschef, Karolinska 


Ylva Orevall; dietist, doktorand, Stiftelsen Stockholms sjukhem 

Anja Saletti dietist; doktorand, KC Kompetenscentrum inom äldreomsorg 

och äldrevård. 

Helena Wikholm; leg. arbetsterapeut, Karolinska Universitetssjukhuset 

Huddinge. 


- 54 -

Beställning 

Kontorsservice 

Tel: 08-737 49 57; Fax: 08-737 49 59 

E-post: informationsmaterial.lsf@sll.se 

Postadress: Box 6401, 113 82 Stockholm 

Besöksadress: Olivercronas väg 7, bv; Sabbatsbergs sjukhus 

Rapporter från Medicinskt programarbete är publicerade på: 

www.hsn.sll.se/mpa 

FORUM för Kunskap och gemsnam Utveckling 

Box 6909, 102 39 Stockholm 

Telefon 08-737 30 00; Fax 08-737 48 00

Nutrition med inriktning undernÃ¤ring - Produktionssamordning

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?