Karlshamns skärgård Kulturlandskapsutredning - Blekinge museum

KARLSHAMNS SKÄRGÅRD 

Kulturlandskapsutredning 

Blekinge museum 2000 

Thomas Persson

2 

Innehållsförteckning: 

Bakgrund ………………………………………………………………….. 3 

Rapportens innehåll ……………………………………………………. 4 

Utredningsområdet ………………………………………………………… 5 

Den historiska utvecklingen ………………………………………………. 6 

Kommunikationsstråket längs kusten ……………………………………... 6 

Fiske och mångsyssleri …………………………………………………… 8 

Fångstlandskapet …………………………………………………………. 8 

Odlingslandskapet………………………………………………………… 9 

Fritidslandskapet ………………………………………………………….. 10 

Sammanfattning av områdets kulturhistoriska identitiet………………….. 11 

Kommentar till översiktskarta ……………………………………………. 10 

Sammanfattande rekommendationer ……………………………………… 12 

Källor och litteratur i urval ………………………………………………… 13 

Bilagor: 

Översiktskarta – kommunikationsstråket längs kusten 

Översiktskarta – fångst- och odlingslandskapet 

Översiktskarta – kulturmiljövärden 

Områdesbeskrivningar: 

Stensnäs-Elleholm 

Boön-Frisholmen 

Hallö-Styrsö 

Mulö 

Joggesö 

Ekö-Ö.Bokö 

Tärnö 

Mjöö-Bockö 

Eriksberg 

Tjärö 

Bjärnö

3 

BAKGRUND 

På uppdrag av Byggnadsnämnden i 

Karlshamns kommun har Blekinge 

museum genomfört en översiktlig kulturlandskapsutredning 

inom kustavsnittet 

Björkenäs-Järnavik. Merparten av fältarbetet 

utfördes under år 2000 av 1:e 

antikvarie Thomas Persson, som även 

sammanställt rapporten. För digital kartbehandling 

svarar antikvarie Stefan Flöög. 

Havet och kusten var i äldre tid 

landskapets framsida. Den skyddade 

farleden inomskärs och den flikiga kustens 

många hamnlägen gav förutsättningarna 

under den tid, då kommunikationerna till 

övervägande del skedde sjöledes. 

Strandbygden och skärgården har 

dessutom i alla tider varit ett fångstland 

men också en viktig resurs för jordbruk, 

betesdrift och fodertäkt. 

Utmed kusten anlades medeltidens städer 

och vid sidan av dessa växte mera 

oreglerade hamnplatser fram, s.k. bondehamnar. 

Anläggandet av Karlshamn och de 

förbättrade avsalumöjligheter detta 

medförde kom att påverka ett vidsträckt 

omland. Inte minst berördes skärgården, 

där fiske utöver husbehovet blev ett viktigt 

näringsfång. 

Under 1800-talet inleddes en ny fas i 

kustbygdens utveckling. Genom inflyttning 

och kraftig befolkningstillväxt ökade 

trycket på områdets naturresurser. Fiske 

och ett begränsat jordbruk till husbehov 

gav den växande befolkningen en knapp 

bärgning. Det karga området visade sig 

dock rymma oväntade tillgångar i form av 

brytbar granit. Stenhuggerier anlades längs 

kustbandet och på öarna, och därmed 

skapades också arbetstillfällen. Det blev 

dock en kort parentes som började slutas 

redan kring 1930. 

sommarboendet tog över. Kustbygden blev 

ett område för fritid och rekreation. Inför 

2000-talet står skärgården inför nya 

förändringar. Exploateringstrycket inom 

det attraktiva området kan förväntas öka 

genom turism och fritidsboende men också 

genom en medveten ambition att förbättra 

möjligheterna till permanentboende och 

sysselsättning. Detta kräver en förutseende 

planering, där miljöfrågor i vid mening 

måste få en framträdande plats. 

1997 gav regeringen sju länsstyrelser, 

däribland Blekinge, uppdrag att utarbeta 

regionala miljö- och hushållningsprogram 

för skärgårdsområdena. Länsprogrammet 

Mera liv i skärgården, som utarbetades i 

samverkan med kommunerna framlades 

vid årsskiftet 2000. Målsättningen med 

arbetet var att redovisa ”konkreta steg för 

att komma till rätta med miljö- och 

hushållningsproblem i respektive skärgårds 

område på ett sätt som är tillfredsställande 

från miljösynpunkt samtidigt som det går 

att förena med behovet av sysselsättning 

och tillväxt”. Vidare skall ”ett samlat 

program för behandlingen av områdets 

miljö- och hushållningsfrågor i regional 

och lokal planering med sikte på 

ekologiskt hållbar utveckling” tas fram. 

Föreliggande kulturlandskapsutredning 

skall ses som ett led i detta arbete. Den 

erbjuder en ingång till den historiska 

dimensionen i landskapet. Under tusentals 

år har människor levt och verkat i området. 

Detta har lämnat spår, mer eller mindre 

läsbara, som tillsammans illustrerar 

väsentliga delar av vår gemensamma 

historia. Det är ett kulturarv, som på bästa 

möjliga sätt skall värnas och brukas för 

framtiden. 

Efterkrigstiden medförde den hittills 

största förändringen. Med motoriseringen 

av fiskeflottan och förändrad distribution 

avfolkades skärgården i snabb takt, och

4 

RAPPORTENS INNEHÅLL 

Utredningen bygger i huvudsak på 

befintligt arkivmaterial och litteratur. 

Blekinge museum genomförde under 

1960-talet, den s.k. kustkulturundersökningen, 

som också berörde Hällarydsskärgården. 

Undersökningen var etnologiskt 

inriktad och avsåg i första hand att 

dokumentera det äldre fisket och båtbyggeriet. 

Vad gäller den fysiska miljön är 

däremot kunskapsunderlaget bristfälligt. 

Riksantikvarieämbetet genomförde 1970 

en fornminnesinventering, vilken i princip 

endast registrerade lagskyddade lämningar. 

Någon bebyggelseinventering har inte 

gjorts i området. Det regionala kulturmiljöprogrammet 

från 1981 tar endast upp 

Tärnö och Ekö i Hällarydsskärgården. I 

den regionala bevarandeplanen för 

odlingslandskapet finns Hällaryds 

skärgård, Tjärö och Eriksberg med. Ett 

flertal områden ingår vidare i Ängs-och 

hagmarksinventeringen 1993. Stensnäs- 

Elleholm samt Eriksberg-Tjärö-Tärnö är av 

riksintresse för naturvården. 

Tillgängliga inventeringar har 

kompletterats genom en översiktlig 

fältrekognoscering, som i stort omfattat 

samtliga delar av skärgården. Då natur och 

kulturmiljövärdena som regel går hand i 

hand och dessutom i hög grad är beroende 

av varandra har det varit en medveten 

strävan att nå en integrering. 

Frånsett Eriksbergsområdet och Stensnäs- 

Elleholm har utredningen inte omfattat 

fastlandet. Såväl omgivningarna kring 

staden som Stillerydshalvön och Guöområdet 

har emellertid stora kulturmiljövärden, 

som bör bli föremål för närmare 

utredning i annat sammanhang. 

Rapporten inleds med ett avsnitt som i 

stora drag tecknar områdets historiska 

framväxt. Därefter görs ett försök att 

sammanfatta områdets kulturhistoriska 

identitet, samt lämnas övergripande 

rekommendationer inför den framtida 

hanteringen. Rapporten avslutas med 

beskrivningar över ett antal områden med 

särskilt stora kulturmiljövärden. Även till 

dessa har fogats rekommendationer inför 

det fortsatta planeringsarbetet.

5 

UTREDNINGSOMRÅDET 

Utredningen omfattar kustpartiet mellan 

Björkenäs i Pukaviksbukten och Järnavik i 

öster. Den ca 2,5 mil långa sträckan 

uppvisar en rikt varierad topografi. Väster 

om Stillerydshalvön är kusten flack och 

täckt med delvis blockrik morän. Inom 

egendomarna Elleholm och Stensnäs är 

kustzonen bevuxen med lummiga bestånd 

av ek och bok. Öster därom vidtar en 

kargare klippterräng med kala hällar och 

ställvis dramatiska höjdskillnader. Här 

möter också den egentliga skärgården med 

Tärnö som yttersta utpost i söder. 

Gemensamt för hela området är den flikiga 

kustlinjen, där sprickdalarna bildar djupt 

inskurna vikar. 

De topografiska skillnaderna till trots är 

kustens sammanhållna karaktär påfallande. 

Frånsett industrietableringarna vid 

Mörrums bruk och Stilleryd, syns från 

havet inga iögonfallande sentida 

anläggningar. 

Karlshamn, vy från Boön 

Stads- och industribebyggelsen kring 

Mieåns mynning anpassar sig väl till den 

bergiga topografin och känns som en integrerad 

del i skärgårdslandskapet. Övrig 

bebyggelse längs kuststräckan är oftast 

diskret lokaliserad och inbäddad i grönska. 

Sammanfattningsvis kan konstateras att 

området, trots det stadsnära läget bibehållit 

ett drag av ursprunglighet, som är ytterst 

väsentligt att värna för framtiden. 

Guö 

Stensnäs 

Karlshamn 

Matvik 

Utredningsområdet

6 

DEN HISTORISKA UTVECKLINGEN 

I OMRÅDET 

Kommunikationsstråket längs kusten 

I exponerade krönlägen på öar och uddar 

ligger ett band av förhistoriska 

gravanläggningar. De äldsta tillhör tidig 

bronsålder. Gravarnas placering visar att 

de vid sidan om sin rent kultiska funktion 

som begravningsplatser sannolikt även 

fungerat som en form av revirmarkeringar 

för bygden innanför och indirekt även 

markerar en forntida segelled längs kusten. 

Under vikingatid gick handelsstråket 

österut mot Ryssland och Mälardalen 

genom den blekingska skärgården. I skydd 

av öarna kundeman i lämpliga dagsetapper 

ta sig fram också i mindre tjänlig väderlek. 

Den flikiga kusten erbjöd många goda 

hamnlägen. 

Inom kuststräckan finns två markant 

utskjutande uddar, Sternö och Eriksbergslandet, 

som sinkat och försvårat seglatsen 

längs kusten. Över båda har i äldre tid 

funnits s.k. båtdrag, där åtminstone smärre 

farkoster kunnat dras över land.Traditionen 

om passagerna finns bevarad i namn som 

Draget och Dragsö. Båtdraget över Eriksberg 

kantas av fornlämningar från yngre 

bronsålder-äldre järnålder, vilket ger en 

uppfattning om åldern. 

Till kommunikationsstråket längs kusten 

kan sannolikt även två depåfynd med silver 

från vikingatid knytas. 

Det ena, som består av två massiva 

armbyglar av gotländsk modell, hittades i 

slutet av 1800-talet vid Gräsvik på 

Eriksberg, alldeles invid det ovan nämnda 

båtdraget. Det andra fyndet tillvaratogs 

1862 av kustroddaren Månsson i ett 

klapperstensfält på Tärnö. Det består av 

s.k. hacksilver, mynt, smycken, kedjor, 

bleck, tenar m m. Allt sönderklippt för att 

kunna användas som betalningsmedel. 

Mynten är präglade inom det arabiska 

kalifatet och har sannolikt nått Tärnö via 

handelslederna utefter de ryska floderna. I 

skatten ingår också föremål av 

västeuropeiskt ursprung. Hur fyndet på 

Tärnö skall tolkas är ovisst men sannolikt 

kan det knytas till segelleden längs kusten. 

Däremot är det mindre troligt att ön haft 

fast bosättning redan under vikingatid. 

Den skyddade viken på Tärnös nordsida 

har i alla tider fungerat som vindhamn. På 

den äldsta kartan över området, Petter 

Geddas sjöatlas från 1693 anges en vårdkase 

på öns högsta punkt, Drakaberget. 

Ytterligare en vårdkase fanns på 

Båkenaberget i Matvik. De båda vårdkasarna 

ingick i ett omfattande signalsystem 

längs kusten, som till vissa delar 

kan antas ha ett ursprung redan i vikingatid. 

Vy frånTärnö mot norr. 1850

7 

Skateken på Joggesö samt Kofsaek på 

Stillerydshalvön. 

Det stora flyttblocket, ”Smörpundet”, på Nastensö. 

I sammanhanget kan även nämnas en 

hypotetisk s.k. ledungshamn i sundet 

mellan Styrsö och Hallö. Det förstnämnda 

önamnet antas gå tillbaka på Styrir, vilket 

under vikingatid betecknar ”den som står 

vid rodret”, d v s befälhavaren. Enligt en 

teori avser Styrir-namnen platser, där 

kungens ledungsskepp, dåtidens kustförsvar 

var förlagda. 

Längs inomskärsleden från Karlshamn och 

österut finns en rad naturföreteelser och 

namn som direkt anknyter till sjöfarten. 

Det väldiga flyttblocket på Nastensö, kallat 

Smörpundet, har av gammalt varit inseglingsmärke. 

I andra änden av skärgårdsleden 

finns Käringeberget eller 

Käringehall på Eriksbergslandet. Bergspartiet 

i sig utgör en väl synlig formation 

men namnet visar att här även bör ha 

funnits ett sjömärke, en s.k. käring. Ännu 

ett stycke längre österut möter Alböle 

björn, som beteckning på klippan utanför 

Alböleudd. Platsen var en välkänd och 

besvärlig passage. P.g.a grundflak söder 

om udden blir sjön här krabb också vid 

måttlig vind. 

Ännu för några generationer sedan var 

kustområdet nästan kalt p.g.a avverkning, 

vedtäkt och hårt bete. Följaktligen har 

naturformationer som de ovan nämnda 

men också och enstaka träd haft betydelse 

för navigationen. Några av dessa märkesträd 

finns ännu kvar. Det gäller den väldiga 

Fiskgöka eken på Tärnös nordöstra udde, 

Kusträckans många sprickdalar har 

erbjudit skyddade hamnlägen. Under dansk 

tid fanns en rad s.k. bondehamnar längs 

kusten. Vid bondehamnarna utskeppades 

varor och bedrevs handel utom räckhåll för 

städernas tullar och avgifter. Bondeseglationen 

hade sina rötter i vikingatid 

och tidig medeltid och hade i Blekinge stor 

omfattning före Roskildefreden. Framför 

allt utskeppades ved till Köpenhamn men 

också andra skogsprodukter liksom 

animalier. Importen bestod främst av vete 

och ärter. Kungens hamn- och ridefogdar 

kontrollerade verksamheten. Flera bondehamnar 

utvecklades till betydande handelsplatser. 

Så var fallet med Pukavik och 

Bodekull, som båda hade stor betydelse för 

den småländska transitohandeln. Mera 

lokal betydelse tycks Guevik och Järnavik 

ha haft. 

I anslutning till kusten tillkom även de 

medeltida städerna i Blekinge. Elleholm 

anlades i början av 1400-talet några hundra 

meter uppströms Mörrumsån. Hur stadens 

hamn tett sig vet vi inte men sannolikt har 

man ankrat upp i åmynningen och där 

lastat om till mindre farkoster. Här finns 

f ö på östra sidan strax utanför stranden en 

anhopning av dumpad ballastflinta. 

Vida större betydelse som hamnplats får 

Bodekulls efterföljare. Karlshamn utvecklas 

under 1700- och 1800-talen till en 

av landets mera betydande stapelstäder, 

vilket kom att påverka ett stort omland. 

Skärgårdsleden fick stor betydelse och en 

mera organiserad lotsverksamhet växte 

fram. De första lotsarna anställdes i Matvik 

1717 och något senare blev också Tärnö, 

Mjöö och Bockö lotsplatser. 1937 går den 

siste lotsen på Tärnö i pension och verksamheten 

koncentreras till Karlshamn.

8 

Fiske och mångsyssleri 

I alla tider ha skärgårdsekonomin präglats 

av mångsyssleri, där fiske och jakt utgjort 

basen men där så varit möjligt man kompletterat 

med jordbruk och boskapsskötsel. 

På flera av öarna i Hällarydsskärgården var 

redan under tidigt 1800-tal också båtbyggeri 

en viktig bisyssla och en möjlighet 

att skaffa kontanta medel. Under 1900- 

talets första hälft var Joggesö centrum i 

denna verksamhet med inte mindre än fyra 

båtbyggerier. Alternativa sysslor för 

skärgårdsborna skapades även genom 

inrättandet av lotsväsen och kustbevakning 

fr o m 1700-talets första hälft. 

1853 öppnades de första stenbrotten i 

området, på Dragsö och Tjärö. De följs 

mot slutet av seklet av en mängd brott vid 

Matvik och Vettekulla, på Hallö, Joggesö, 

Harö och Tärnö. Tilllgången på brytbart 

berg i kombination med det strategiska 

läget, som erbjöd goda transportmöjligheter, 

var avgörande för val av 

lokalisering. Till detta kom närheten till 

den tyska marknaden, som var den främsta 

mottagaren av blekingsk sten. De förhållandevis 

goda utkomstmöjligheter, som 

stenhuggeriet erbjöd lockade till sig 

arbetare utifrån men också den bofasta 

befolkningen fick här en välkommen 

bisyssla. Bara inom Eriksberg arbetade på 

1880-talet ca 100 personer inom stenhuggeriet. 

Konjunkturerna var goda fram 

till tiden för första världskriget, då den 

tyska marknaden försvann. Under 1920- 

och 30-talen hölls verksamheten uppe 

genom statliga beredskapsarbeten. Under 

1930-talets senare del läggs åter stora tyska 

beställningar, vilka upphör 1942 efter 

nederlaget vid Stalingrad. 

Fångstlandskapet 

Redan under förhistorisk tid har kusten och 

skärgården varit viktiga resursområden för 

fiske och jakt. Från Sternö, Hallö och 

Tärnö finns flera fynd från yngre stenålder, 

från omkring 2000 f Kr. Sannolikt rör det 

sig om lämningar efter säsongsmässig 

bosättning i samband med fångst. För 

närvarande tyder inget på att förhållandena 

varit annorlunda under resterande del av 

forntiden. Sannolikt har dock skärgårdens 

öar då också använts för betesdrift och 

fodertäkt. 

De första mera konkreta spåren efter 

bosättning finns på Mjöö, Brorsö och 

Nastensö i form av ett antal enkla 

hyddgrunder i exponerade lägen på öarnas 

sydsida. Hyddgrunder av detta slag brukar 

benämnas tomtningar och är säsongsboplatser 

för jakt och fiske. Grupper av 

tomtningar finns längs hela kusten, från 

Hanö i väster till Utlängan i öster, och hör 

samman med en långlivad fångstkultur, 

som tycks sträcka sig från vikingatid till 

åtminstone början av 1700-talet. 

Hydda för säsongsfiske. 

Rekonstruktionsteckning: K-A Bjökquist

9 

Under dansk tid var fiske i Saltsjön regale, 

vilket innebar att det var tillåtet för alla så 

länge kungen fick sin andel. Detta s.k. 

hamnfiske lockade fiskedrängar från städer 

och landsbygd, också långväga ifrån. I 

ytterskärgården bodde man hela sommaren, 

till fram emot Mickelsmäss i slutet 

av oktober. Sjöfågeljakt och sälfångst 

kompletterade. 

Med anläggandet av Karlshamn fick fisket 

stor betydelse för den lokala försörjningen. 

I staden fanns flera yrkesfiskare, s.k. 

fiskarborgare. Tillsammans med den 

omgivande landsbygdens fiskare skulle de 

”…på vissa veckodagar tillhandahålla 

färsk fisk å stadens Fisktorg”. År 1800 var 

hela 55 fiskare registrerade i Karlshamn. 

Ett fiskeribolag hade bildats 1751 med 

flera av stadens köpmän som delägare. 

Fiskare anställdes och verksamheten fick 

under en kort period ansenlig omfattning 

med fiske såväl i Östersjön som i 

Nordsjön. Huvudstation för bolaget blev 

Hanö, där salteri inrättades. Bolaget 

upphörde redan 1757. 

Sjöbod vid Kåsakroken på Tärnö 

Möjligheterna till avsalu i Karlshamn var 

också förutsättningen för skärgårdens 

utveckling under 1800-talet, då fiskelägen 

växte fram på Ekö, Joggesö, Hallö, Tärnö 

och Mulö. På de nämnda större öarna 

bestod befolkningen förutom av egentliga 

yrkesfiskare även av fiskarbönder, som 

bedrev jordbruk vid sidan om fisket. Kring 

1920 fanns 37 brukningdelar med jordbruk 

och 96 bostadslägenheter i skärgården. 

Befolkningen uppgick till 652 personer. 

Därefter dalar siffrorna i accelererande takt 

Fiskarbebyggelse vid Kåsakroken på Tärnö 

och i början av 1960-talet var skärgården 

nästan helt avfolkad. Orsakerna var flera. 

Övergången till trålfiske krävde större 

båtar och därmed bättre hamnmöjligheter. 

En modern fiskehamn hade anlagts i 

Vägga 1949. Vägga blev centralhamn för 

fisket i Karlshamnsområdet. Här ordnades 

rationell fiskehandel och här fanns slip och 

varv. 

Odlingslandskapet 

I Lunds stifts landebok från 1569 möter de 

första uppgifterna om fast bosättning i 

skärgården. På sex öar, V. Bokö, Bockö, 

Ekö, Joggesö, Hallö och Tärnö fanns då 

vardera en gård. Samma uppgift möter i 

jordeboken från 1583. Om bebyggelsens 

omfattning eller karaktär vet vi inget. Att 

fisket varit den väsentliga utkomsten framgår 

av att skatt utgick i torsk och ål. 

Också under de två följande århundradena 

är förhållandena i princip desamma även 

om antalet hushåll ökar på några av öarna. 

Bara V. Bokö och Tärnö hade odlad jord, 

sammanlagt ca tre tunnland. Även höskörden 

var begränsad och betet knappt. 

Med laga skiftet på 1830- och 50-talen sker 

betydande förändringar i kulturlandskapet. 

Den tidigare samlade bebyggelsen flyttas 

ut till respektive ägor. Genom arvskiften 

delades enheterna. På de tättbefolkade Ekö, 

Hallö och Joggesö delas marken in i 

tillsammans 42 s.k. kolotter.

10 

En kolott beräknades kunna föda en 

mjölkko och ett par får. Resurserna i form 

av odlingsbar mark bottenskrapades. Vid 

karteringen för ekonomiska kartan 1917 

hade ett 20-tal tunnland mark med stor 

möda stenröjts och odlats upp till åker och 

trädgårdar. 

Framkammarstuga på Joggesö 

Dagens lummiga och dessvärre alltför ofta 

igenvuxna skärgårdslandskap är således en 

sen företeelse. Uppgifter vid jordrevningen 

1671 visar på ett redan då hårt utnyttjat 

produktionslandskap. På öarna saknades 

skog men namn som Ekö, Bokö, Furö och 

Tjärö berättar att förhållandena en gång var 

annorlunda. 

Många tidigare skärgårdsbor behöll sina 

hus också sedan de flyttat från ön, barn och 

anförvanter tog kanske över. I andra fall 

sålde man till sommargäster. Förändringar 

och ombyggnader, inte alltid pietetsfulla, 

har förvisso skett men påfallande mycket 

av den gamla byggnadskulturen finns ännu 

kvar. Antalet nybyggda fritidshus är 

begränsat. Däremot har landskapet buskat 

igen av brist på röjning och bete. Idag är 

det bara inom reservaten på Tjärö, Mjöö, 

Bockö och Fölsö, som man ännu kan få en 

uppfattning om det gamla odlingslandskapet. 

Längs fastlandskusten är det 

framför allt partiet mellan Matvik och 

Karlshamn, som bebyggts med båthamnar, 

fritids- och åretruntbostäder. Längs 

betydande sträckor av kusten har däremot 

det äldre kulturlandskapet 

Fritidslandskapet 

Den 19 december 1958 stängdes skolan på 

Hallö, den då enda kvarvarande i skärgården. 

Samma dag flyttade de sista 

Hallöborna till fastlandet. Avfolkningen 

gick som ovan nämnts fort efter krigsslutet 

och idag finns några få bofasta endast på 

Ekö, Bokö och Bjärnö. Av de traditionella 

skärgårdsnäringarna finns i princip inget 

kvar. Fisket har koncentrerats till hamnen i 

Vägga. Skärgården har blivit ett fritidslandskap. 

Skolan på Hallö 

bevarats även om fortgående igenväxning 

sker. På sträckan Stensnäs–Elleholm möter 

t ex ännu ett pastoralt odlingslandskap. 

Också Stillerydshalvön och Sternö erbjuder 

långa obebyggda sträckor. I öster 

finns det naturskyddade Eriksbergslandet 

med spåren efter 1800-talets torpexpansion.

11 

Områdets kulturhistoriska identitet 

Sammanfattning 

Området omfattar en ca 25 km lång 

kuststräcka med varierande topografiska 

förutsättningar. Fastlandskusten och 

innerskärgården har utgjort en integrerad 

del av den gamla odlingsbygden innanför. 

Resterav det gamla bondelandskapet kan 

fortfarande upplevas. Här finns väster om 

Mörrums bruk partier av under lång tid 

hävdade betes- och slåttermarker, knutna 

till storgårdarna Stensnäs och Elleholm. 

Detsamma gäller delar av Stillerydshalvön 

och Sternö-Boön samt sträckan från 

Eriksberg och österut till Järnavik. Den 

sentida exploateringen är begränsad inom 

dessa områden. 

Kuststräckan öster om Mörrumsån fram till 

Karlshamn är kraftigt exploaterad för 

industriändamål. Öster om Karlshamn 

finns fram till Matvik längs kusten ett stråk 

av fritids- och åretruntbostäder från främst 

1900-talets senare del. En större hamn för 

fritidsbåtar finns vid Matvik. Skärgården 

kan karakteriseras som resterna av ett 

fångstlandskap med rötter i förhistorisk tid. 

Boplatsfynd, tomtningar och gravar 

berättar om ett tidigt utnyttjande av öarna. 

Närheten till Karlshamn och möjligheterna 

att där avsätta fångsterna gynnade uppkomsten 

av den omfattande fiskarbosättning 

som med laga skiftet som förutsättning 

växte fram på flera av öarna. 

Begränsad odling och boskapsskötsel var 

viktiga komplement till fisket. En annan 

bisyssla var båtbyggeriet. Inrättande av 

lotsväsendet gav från tidigt 1700-tal 

ytterligare utkomstmöjligheter. Under 

1800-talets senare del påbörjades stenbrytning 

i industriell skala på flera av 

öarna. 

Fiskarbebyggelsen på Mulö sedd från Hallö 

Skärgården är idag ett fritids- och rekreationsområde 

med få åretruntboende, 

men har trots detta bibehållit mycket av sin 

ursprungliga karaktär. 1800-talets och det 

tidiga 1900-talets fiskarbebyggelse är tämligen 

välbevarad. Däremot är odlingslandskapet 

kraftigt igenvuxet på de flesta 

håll, men den äldre strukturen kan urskiljas 

genom bevarade hägnadsmurar och röjningsrösen.

12 

Sammanfattande rekommendationer 

Avsikten med utredningen har varit att ge 

en översiktlig bild av områdets kulturhistoriska 

utveckling och innehåll. För en 

långsiktig planering behövs en fördjupad 

analys, grundad på nya inventeringar där 

natur- och kulturmiljöaspekterna tydligt 

bör integreras. 

Som framgått av utredningen härrör 

merparten av skärgårdens bebyggelse från 

1800-talet och det tidiga 1900-talet. 

Framför allt på Tärnö, Joggesö, Ekö, Hallö 

och Mulö finns samlad bebyggelse med 

stora kulturhistoriska kvaliteter. Områdesbestämmelser 

bör utarbetas för i första 

hand dessa öar. 

Med undantag för reservaten är odlingslandskapet 

kraftigt igenvuxet på flertalet 

öar. Bebyggelse och landskap hänger 

intimt samman och utökade röjningsinsatser 

och bete är angeläget. I första hand 

gäller detta det stora besöks-målet i skärgården, 

Tärnö, men också på, Ö. Bokö, 

Ekö, Joggesö och Hallö bör punktinsatser 

ske. 

Kommentar till översiktkartan 

Kartan visar de bevarade, betydelsebärande 

historiska kulturlandskapselementen i 

området. Bandet av fornlämningar, 

märkesträd och -stenar, namn med 

sjöfartsanknytning, tidigare lotsbosättningar, 

hamnplatser m m berättar om 

kustpartiets stora betydelse som 

kommunikationsstråk över tiden. 

Visserligen är inte allt direkt uppfattbart 

för ögat men tillsammans är de angivna 

elementen viktiga delar av landskapets 

kulturhistoriska identitet. På kartan har 

också angetts resterna av det äldre fångstlandskapet 

med tomtningar och 1800-talets 

fiskarbosättningar, samt lämningar efter 

den gamla odlingsstrukturen. Kuststräckans 

många stenbrott ger en bild av 

den hårda exploateringen av landskapet 

under 1800-talet. 

Tillgängligheten och informationen i 

skärgården bör förbättras. På Tärnö, Ekö, 

Joggesö och Hallö bör stigar tydligare 

markeras och informationsskyltas i 

kombination med punktvisa röjningsinsatser. 

En guide till skärgårdens kulturoch 

naturvärden är angelägen och bör 

kunna tas fram med regionala medel.

13 

Källor och litteratur i urval: 

Blekinge museums arkiv 

Kustkulturundersökningen. 

Lantmäterikontorets kartarkiv, Karlskrona 

Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering 

1971 

Regionalt kulturminnesprogram för 

Blekinge 1981 

Bevarandeplan för odlingslandskapet 1991 

Ängs- och hagmarksinventeringen 1993 

Anrick, C.J. Anteckningar om Tjärö. 

Stencil. Blekinge museums arkiv 

Svanström, E., tidningsnotiser, 

husförhörslängder m m 

Tärnö – karta framställd av Stigmännen 

Karlshamns Orienteringsklubb år 2000 

Aspegren, E., Karlshamns kastell. 

Blekingeboken 1986. 

Atterman, I., Om forntida vakt och värn vid 

Blekingekusten. Blekingeboken 1983 

Hårdh, B., Fynd av guld och silver i 

Blekinge. Blekingeboken 1977. 

Jungståhl, H., Blekingefiskarna. 

Karlskrona 1988. 

Karlsson, R., Tärnö – En dokumentation 

om dess historia. Karlshamn 1994 

Lindén, H., Hällarydsskärgården. 


Lundholm, Hj., Stenindustrin inom 

Blekinge län. Stockholm 1900 

Nylander, C.-E., Tjärö. Svenska 

Turistföreningens Årsskrift 1971 

Nilsson, N., Trålaren Edith av Karlshamn. 


Ohlsson, B., Blekingekusten mellan 

Mörrumsån och Ronnebyån. 

Namnhistorisk undersökning. Lund 1939. 

Skage, O., Laga skiftet och dess spår i 

Tjärölandskapet. Blekinge natur 1992.

17 

Stensnäs- Elleholm 

Beskrivning: 

Kuststräckan mellan Elleholm och 

Stensnäs utgör en mosaik av åkrar, hagmarker 

och lummiga lövskogspartier med 

främst gammal ek och bok. I Pukaviksbuktens 

inre bildar ett tiotal öar en 

smärre skärgård. 

Öarna är präglade av intesiv betesdrift och 

slåtter under århundraden. På bland annat 

Åholmen och Magleholmar finns spår av 

äldre åkerytor med röjningsrösen. Floran är 

starkt kulturpåverkad till följd av den långvariga 

betesdriften. På Magleholmar finns 

t ex ett antal gamla hagmarksekar. På 

Skansholmens NV sida finns lämningar 

efter en enkel skansanläggning i form av 

två uppkastade jordvallar. Skansen torde 

ha tillkomit i samband med skånska kriget 

1675-79. På södra delen av Magleholmar 

finns enligt traditionen en begravningsplats. 

Såväl Stensnäs som Elleholm förvärvades 

under 1700-talet av karlshamnsborgare och 

gavs karaktären av smärre herrgårdar. 

Kring egendomarna fick en landskapet en 

medveten pastoral prägel, som ännu består. 

Under medeltid anlades på den låglänta 

Elleholmen innanför Mörrumsåns mynning 

en stad. 1440 möter uppgifter om borgare 

och råd i Elleholm, men redan dessförinnan 

fanns här en förvaltningsgård 

tillhörande ärkestiftet i Lund. På den norra 

delen av udden finns lämningar efter en 

borganläggning, kallad Sjöborg. Elleholm 

mister år 1600 sina stadsrättigheter och 

platsen blir en bondby. 

Åns rika fiske torde ha varit en av stadens 

förutsättningar, men här fanns även ett gott 

hamnläge. 

Några kilometer uppströms, vid ”Laston”, 

hade mörrumsbönderna i historisk tid sin 

lastageplats. 

Laxfisket har under århundraden varit av 

stor ekonomisk betydelse. På udden utanför 

åmynningen finns ännu den s.k. 

laxvaktarstugan. 

På klippudden mellan Elleholm och 

Stensnäs ligger två förhistoriska 

stensättningar. Anläggningarna ingår i ett 

stråk av gravar som vid sidan av sin 

kultiska funktion även fungerat som en 

form av revirmarkeringar längs kusten. 

Bedömning: 

Det pastorala landskapet kring Stensnäs 

och Elleholm, samt öarna därutanför har 

stora natur- och kulturvärden, som skapats 

av månghundraårig betesdrift och slåtter. 

Förhistoriska gravar, den nedlagda 

medeltidsstaden, försvarsanstalter och 

anläggingar knutna till laxfisket ger området 

en ytterligare historisk dimension. 

Befintligt skydd: 

Stensnäs med tillhörande öar utgör riksintresse 

för naturvården. Det medeltida 

stadsområdet vid Elleholm är riksintresse 

för kulturmiljövården. Öarna kring Magleholmar 

samt hagmarker vid Stensnäs och 

Östra Elleholm ingår i Ängs- och 

hagmarksinventeringen: värdeklass 2. 

Stensnäs och Elleholm ingår i det regionala 

kulturmiljöprogrammet. 

Åtgärder: 

Ökad röjning och bete på Magleholmar 

och angränsande öar angelägen. 

Fortsatt hävd av övriga områden.

19 

Boön-Frisholmen 

Beskrivning: 

Boön och Frisholmen är starkt förknippade 

med den första svenska tiden. Här anlades 

åren efter Roskildefreden örlogsvarv och 

befästningar. 

Namnet Frisholmen kommer av Friser och 

har sannolikt anknytning till Bodekulls roll 

som viktig lastageplats redan under dansk 

tid. Boön återgår på ett äldre Bodön, vilket 

närmast torde syfta på att fiskebodar e dyl 

funnits på ön. 

Efter riksrådet Bondes rekognoscering i de 

erövrade provinserna beslutades att Boön 

och den skyddade Vinnehamn innanför 

skulle bli platsen för ett nytt örlogsvarv. 

Här anlades stapelbädd och ”nödiga hus 

för skeppsbyggningen”. På ön 

inkvarterades timmermän, smeder och 

annat arbetsfolk. Under en tioårsperiod 

byggdes här 13 fartyg för Kronans räkning. 

Verksamheten upphörde 1675 med 

Skånska kriget och överflyttades året därpå 

till Kalmar. Stapelbädden är ännu synlig på 

öns västra sida. 

På Boön anlades en begravningsplats för 

den militära personalen. Garnisonskyrkogården 

omnämns första gången 1693. 

Den förses 1814 med en kringgärdande 

stenmur men ett flertal gravar finns i 

bergssvackor även utanför hägnadsmuren. 

Begravningsplatsen torde ha brukats fram 

till 1865, då Karlshamns garnison dras in. 

Bedömning: 

Som de första militära anläggningarna efter 

Roskildefreden har Boön och Frisholmen 

ett stort lokal- och regionalhistoriskt 

intresse. Såväl Kastellet som anläggningarna 

på Boön har genom sin tydlighet ett 

stort upplevelsevärde. 


Boön ingår i område av riksintresse för 

kulturmiljövården. En fördjupning av 

översiktsplanen finns för Sternö-Boön. 

Förslag till åtgärder: 

Vandringsleden kring ön är väl utmärkt 

och skyltad. Fortsatt hävd är angelägen. 

På öns nordspets, Rönnehallen, byggdes en 

femuddig skans till hamnens och 

skeppsvarvets försvar. Gamle skans 

ersattes 1675 av kastellet på Fris-holmen, 

som först under 1700-talet fullbordas.

20 

BOÖN - FRISHOLMEN 

Kastellet 

Gamle Skans 

Garnisonskyrkogården 

Stapelbädd - skeppsvarvet 

BLEKINGE MUSEUM Kulturmiljövård 2003 Skala 1:12000

21 

Hallö, Styrsö, Fölsö 

Beskrivning: 

Hallö tillhör de tidigast bebyggda öarna i 

skärgården. I Lunds stifts landebog 1569 

omtalas en gård på ön. Ännu hundra år 

senare är förhållandet detsamma. Gården 

skattade i torsk. Jordeboken 1673 omtalar 

tre åbor, som betalar arrende till Kronanför 

fiske och äng. I slutet av 1700-talet säljer 

Kronan Hallö med tillhörande Styrsö, 

Fölsö, Stora och Lilla Skåningaholmen, 

Kalvholmen, Källarholmen, Mevareholmen, 

Rönnholmen, samt Norra och 

Södra Bengtsör. Vid laga skiftet 1845 hade 

antalet brukare ökat till åtta, alla bosatta på 

huvudön, som då var uppdelad på 12 s.k. 

kolotter. Efter skiftet flyttade tre av ägarna 

till Styrsö, en till Stora Skåningaholmen. 

1918 fanns på de aktuella öarna tio bebyggda 

brukningsdelar, samt 15 bostadslägenheter 

utan jordbruk. 1879 uppfördes 

på Styrsö skärgårdens första skolhus. Det 

ersattes 1930 av ny skola på Hallö, vilken 

dock lades ner redan 1958. Samma år 

flyttade de sista permanentboende från ön. 

På den bergbundna Hallö var inägomarken 

belägen längs den södra sidan samt i ett 

stråk tvärs över ön. P.g.a bristande hävd är 

den fullständigt igenvuxen och stenmurar 

och röjningsrösen kan endast anas. Den 

äldre bebyggelsen är koncentrerad till öns 

norra hälft. Såväl bostadshus som sjöbodar 

med tillhörande stenbryggor är påfallande 

väl bevarade. Detsamma gäller de båda 

skolhusen på öns södra sida. Ett mindre 

antal fritidshus har tillkommit. På norra 

Hallö finns lämningar efter omfattande 

stenbrytning. 

På Styrsö är bebyggelse och inägomark 

koncentrerad till den norra sidan. Stora 

röjningsrösen minner om odlarmödan efter 

skiftet men också här är åkerytorna helt 

övervuxna. Bebyggelsen är tämligen 

heterogen men här finns bl a en välbevarad 

framkammarstuga. Fölsö hävdas genom 

röjning och bete och här är det gamla 

kulturlandskapet lätt att uppfatta. 

Bedömning: 

Öarna speglar den expansiva utvecklingen 

efter skiftet 1845. Inägomarken är med 

undantag för Fölsö kraftigt igenvuxen men 

bör punktvis kunna röjas fram. Den samlade 

bebyggelsen på Hallös norra del samt 

den ovannämnda framkammarstugan på 

Styrsö har bevarat en genuin karaktär. De 

båda skolhusen på södra delen av Hallö, 

har ett stort symbolvärde som påtagliga 

minnen av skärgårdens glansperiod. 


Öarna ingår i riksintresse för naturvård och 

friluftsliv. 

Åtgärder: 

Områdesbestämmelser bör upprättas. På 

Hallö bör markerad stig över ön röjas och 

delar av inägomarken bör betas.

22 

HALLÖ, STYRSÖ, FÖLSÖ 

Sjöbodar 

Välbevarat kulturlandskap 

Tidigare inägomark 

Gamla byplatsen 

Stenbrott 

Skolan 


Parstuga 

Betesholmar 


23 

Mulö 

Beskrivning: 

Mulö även kallad Viö tillhörde i äldre tid 

Kronan i likhet med flertalet av skärgårdens 

öar. Ön brukades för bete av 

bonden på V. Bokö. Mulö skatteköptes 

1860 och anges då bestå av kala berghällar 

och ”skärf”, med endast ett tunt jordtäcke 

här och var. Bete för dussinet får fanns 

under tre av årets månader. Sannolikt 

bebyggdes ön i samband med skattläggningen. 

I fiskeristatistiken från 1880- 

talet uppges att ”den egentliga fiskeripersonalen” 

på Mulö och Källarholmen 

uppgick till 44 personer. Idag finns inga 

permanentboende på öarna. 

Bebyggelsen ligger samlad längs öns östra 

sida och består av ett antal enkla enbostadshus 

i träkonstruktion samt av 

sjöbodar längs stranden. På västsidan, som 

är bevuxen med krattskog, finns ett fritidshus. 

Det ingår i ett stråk av förhistoriska 

gravanläggningar längs kusten, vilka 

förutom sin rent kultiska funktion sannolikt 

även utgjort en form av revirmarkeringar. 

Med sin kortvariga bebyggelsehistoria 

illustrerar Mulö tydligare än övriga öar 

befolkningstrycket i skärgården vid tiden 

kring sekelskiftet 1900. Förändrad i 

detaljer, men med bibehållen skala och 

karaktär ger bebyggelsen med sin 

traditionella gruppering alltjämt ett 

påfallande genuint intryck. 


Mulö ingår i riksintresse för friluftslivet. 

Åtgärder: 

Områdesbestämmelser bör utarbetas. 

Mulörör bör röjas och förses med 

upplysningsskylt. 

På norra delen av ön, på högsta punkten, 

ligger en förhistorisk gravanläggning, 

Mulörör. Till fornlämningen är sägnen om 

”rörprinsen” knuten. Med sitt läge invid 

inomskärsleden har röset fungerat som sjömärke.

24 

MULÖ 

Mulörör 

Fiskarbebyggelse 



25 

Joggesö 

Beskrivning: 

I skattelängden för Sölvesborgs län år 1600 

omnämns Gunde paa Joggesö som den 

förste namngivne inbyggaren i skärgården. 

Redan 1569 fanns en gård på ön. 

Detsamma var fallet hundra år senare. 

Joggesö med Brorsö och Hallö tillhörde 

Kronan. Arrende betalades i torsk. 1671 

hade antalet åbor ökat till två. På ön fanns 

då stenig äng, som avkastade sex lass hö, 

däremot ingen odlad jord. Fisket var gott. 

Ett ålsätt, ”till stor nytta”, brukades under 

Harö. 1710 var två hushåll med sammanlagt 

13 personer mantalsskrivna på ön. 

Uppdelningen av öns resurser fortsatte. 

1825 var den indelad i 18 s.k. kolotter. 

Fortfarande saknades odlad jord. 

Bebyggelsen var koncentrerad till öns SÖ 

del. vid laga skiftet 20 år senare hade ön 

sju delägare, varav fem betecknades som 

fiskare och två var änkor. Vid skiftet 

sprängdes den gamla byklungan och 

bebyggelsen flyttades ut till respektive 

lotter. En tämligen omfattande uppodling 

inom ängsmarken skedde. 1917 uppgick 

arealen odlad mark inklusive trädgårdstäppor 

till 6,5 ha. På ön fanns då 22 

bostadslägenheter, varav hälften saknade 

jord. 

1910 etablerade sig båtbyggaren Sven 

Johan Olsson på ön. I mitten av seklet 

fanns här hela fyra båtbyggare. Under åren 

1918-30 fanns skola på ön. Invid den 

gamla byplatsen står den s k Skateken, 

använd som märkesträd av sjöfarare in i 

sen tid. 

På Brorsös södra sida finns enkla 

hyddgrunder. Grupper med liknande 

grunder finns längs hela blekingekusten 

och har använts vid säsongsmässig jakt och 

fiske. Deras tillkomsttid spänner över en 

lång period, från vikingatid till 1700-talet. 

Harö inlemmades i början av 1970-talet i 

det fasta kustförsvaret men är nu åter 

tillgänglig för besök. Landskap och bebyggelse 

på Joggesö speglar fortfarande 

förhållandena efter laga skiftet. Inägorna är 

dessvärre kraftigt igenvuxna, men vällagda 

stenmurar och röjningsrösen kan ännu ge 

en uppfattning om de knappa livsbetingelserna, 

och den odlarmöda som 

lagts ner. Bebyggelsen är med några 

undantag påfallande väl bevarad, med få 

nytillskott. 


Joggesö, Brorsö och Harö ingår i riksintresse 

för naturvård och friluftsliv. 

Skateken och hyddgrunderna på Brorsö 

skyddas av Kulturmiljölagen. 

Åtgärder: 

Områdesbestämmelser bör upprättas för 

Joggesö. För större tillgänglighet bör en 

markerad stig röjas över ön. Punktvis bör 

inägomarken röjas och betas.

26 

JOGGESÖ 


Framkammarstuga 

Hyddgrunder 

Märkesträd - 

Skateken 

Tidigare betesholmar 

Gamla "byplatsen" 

Tidigare betesholmar 


27 

Ekö – Ö. Bokö 

Beskrivning: 

Ekö var en av skärgårdens tidigast 

bebyggda öar. Enligt Lunds stifts landebog 

fanns 1569 en gård på ön. Samma är förhållandet 

hundra år senare. Ekö tillhörde 

kronan och arrende betalades i torsk. Vid 

jordrevningen 1673 hade antalet åbor ökat 

till tre, och ”Egöe” taxerades för ängshö på 

huvudön, mulbete på Ö. Bokö, samt ”godt 

fiske uthi Salta Siööen”. 

I mitten av 1700-talet sålde Kronan Ekö 

med tilhörande Östra Bokö, Furö, Furuholm 

och Eköholm. Magert mulbete fanns 

på öarna, däremot inte skog eller timmer. 

Vid laga skiftet 1853 var Ekö med 

tillhörande öar och holmar uppdelad i 12 

kolotter med sammanlagt åtta delägare. 

Endast huvudön var bebodd. Den tidigare i 

sydöstra delen av ön samlade bebyggelsen 

flyttades ut till respektive skiften. En begränsad 

uppodling av tidigare ängsmark 

skedde. 

1918 fanns 26 jordbruks- och bostadslägenheter 

på ön. Den uppodlade arealen, 

inklusive trädgårdar uppgick till 3,5 ha. 

Bebyggelsen är genomgående mycket väl 

bevarad. Ett betydande antal kåsar hävdas 

ännu, men här finns också större brygganläggningar, 

som är mindre väl anpassade 

till miljön. I likhet med övriga öar är de 

gamla slåtter- och betesytor delvis kraftigt 

igenvuxna, men genom de många vällagda 

stenmurarna och röjningsrösena kan 

strukturen ännu uppfattas. Beteslandskapet 

på Ö. Bokö är idag helt igenvuxet p.g.a 

utebliven hävd. 


Ekö och Östra Bokö ingår i riksintresse för 

naturvård och friluftsliv. Ekö ingår i det 

regionala kulturmiljöprogrammet. 

Åtgärder: 

Områdesbestämmelser bör upprättas för 

Ekö. För att underlätta tillgängligheten bör 

en markerad stig röjas över ön. Vidare vore 

det önskvärt med punktvisa röjningar av 

den gamla slåtter- och odlings-marken. 

Beteslandskapet på Ö. Bokö bör 

restaureras. 

Bedömning: 

Trots att ön idag i princip helt används för 

fritidsboende har bebyggelse och landskap 

bibehållit en påfallande ursprunglig 

karaktär och speglar ännu förhållandena 

efter laga skiftet.

28 

EKÖ - ÖSTRA BOKÖ 

Förhistorisk gravanläggning 

Betesmark 



Gamla "byplatsen" 

Odlingslandskap 


29 

Tärnö 

Beskrivning: 

Tärnö torde genom sitt läge i alla tider ha 

fungerat som replipunkt för fångst och 

fiske längs denna del av blekingekusten. 

Odling, slåtter och betesdrift under århundraden 

har dessutom satt sin prägel på 

ön.. Här finns också spår av mänsklig 

närvaro redan under förhistorisk tid i form 

av gravanläggningar och ett skattfynd från 

vikingatid, vilka snarast skall ses som en 

spegling av öns roll i dåtidens kustnära 

sjöfart. 

Tärnö finns omnämnd i den s.k. ölistan, 

som ingår i kung Valdemars jordebok från 

omkring 1230. Listan upptar de öar, vars 

avkastning tillföll kungens hovhållning. 

Rimligen har i första hand fisket varit det 

väsentliga, men det finns också teorier om 

att en del av de större öarna kan ha fungerat 

som ett slags kungliga jaktparker. 

Den första uppgiften om fast bosättning på 

ön är från 1569, Lunds stifts landebog. Då 

fanns en gård på ön. Detsamma är förhållandet 

under det följande århundradet. I 

jordeboken 1673 omtalas skrint mulbete, 

stenig äng, som gav sex lass hö, surskog av 

al och björk samt ekskog, som under ollonår 

kunde föda fyra svin. Åkern utgjordes av 

sandmylla, på vilken odlades korn och råg. 

Fisket var gott. Till hemmanet hörde Yttre 

Ekö, Skallö och Sjöö. Från 1686 lydde 

Tärnö under Amiralitetet i Karlskrona. 

I början av 1700-talet säljs en stor del av 

Kronans öar. 1702 friköps Tärnö av den 

dåvarande arrendatorn Gammal Olsson. I 

slutet av århundradet hade hemmanet 

delats på fyra brukare. Bebyggelsen låg 

samlad vid Kåsakroken på öns norra sida, 

där Abrams brunn ännu är ett minne från 

denna tid. Byns inägomark, d v s åker och 

äng, låg samlad på den norra och mellersta 

delen av ön. Resterande delar bestod av 

samfälld, betad utmark. 

1834 genomfördes laga skifte på Tärnö. 

Skiftet innebar att den samlade 

bybebyggelsen sprängdes Av öns 

sju brukare flyttade fyra ut från byplatsen 

till sina respektive ägor. En fortsatt 

klyvning av de sju hemmanslotterna 

skedde och 1918 fanns tio brukningsdelar 

och 37 bostadslägenheter på ön. Öns 

knappa resurser var då maximalt utnyttjade. 

Närmare 11 ha åker och äng var 

stenröjda och hägnade. Övriga delar av ön 

betades. Men jordbruket var trots allt en 

bisyssla vid sidan om fisket. Havsfiske 

efter sill, torsk och lax kompletterades med 

mera strandnära fiske efter ål, flundra och 

gädda. 

Ett par av de efter skiftet tillkomna 

gårdarna finns ännu kvar liksom den 

stenhägnade åker- och ängsmarken. I 

anslutning till Kåsakroken finns en samlad, 

välbevarad fiskarbebyggelse med främst 

traditionella enkelstugor. Längs stranden 

finns garnhagar och sjöbodar. En ålderdomlig 

sjöbod i skiftesverk finns vid 

Svinpåtakroken. 

Genom sitt läge var Tärnö en viktig riktpunkt 

för sjöfarten i äldre tid. Norr om ön 

med insegling från öster finns en skyddad 

vindhamn. Den väldiga Fiskgökaeken på 

den nordöstra udden var i äldre tid ett 

viktigt märkesträd för sjöfarande. Under 

det sena 1600-talet fanns på öns högsta 

punkt, Drakaberget, en vårdkase. En fyr för 

fiskets behov kom till 1878. 1887 

uppfördes en regelrätt fyr för sjöfarande, 

vilken 1910 ersattes av den nuvarande 

fyrbyggnaden. En omfattande stenbrytning 

påbörjades redan vid mitten av 1800-talet 

på öns nordöstra del, där spåren ännu är 

påtagliga. Under efterkrigstiden har kustbatterier 

anlagts på öns östra del.

30 

Bedömning: 

Tärnö illustrerar den sammansatta ekonomin 

i skärgården i äldre tid, där fisket 

utgjorde grunden, men där ett begränsat 

jordbruk var ett viktigt komplement. 

Fiskarbebyggelsen vid Kåsakroken ger 

med sin välbevarade struktur ännu en god 

bild av förhållandena i början av 1900- 

talet. Dagens kulturlandskap är ett resultat 

av laga skiftet 1834, med delvis bevarad 

gårdsbebyggelse och stenmursomgärdade 

åkrar och ängar, som dessvärre i alltför hög 

grad fått växa igen. 


Riksintresse för naturvård och fri-luftsliv. 

Tärnö ingår i det regionala kulturmiljöprogrammet. 

Delar av ön är naturreservat. 

Åtgärder: 

Områdesbestämmelser bör upprättas. Den 

gamla inägomarken bör i högre grad hållas 

öppen genom röjning och betning. 

Skyltning och markering av vandringsleder.

31 

TÄRNÖ 



Förhistorisk 

gravanläggning 

Betes 

holmar 


Gårdsbebyggelse 

Abrams 

brunn 

Gammal 

inägomark 

Vindhamn 

Saltbod 

Stenbrott 

Betesholme 

Förhistorisk 

gravanläggning 

Märkesträd- 

Fiskgökaeken 


Plats för skattfynd 

Plats för vårdkase 


32 

Mjöö-Bockö 

Beskrivning: 

Bergbundna öar som präglats av intensiv 

betesdrift och slåtter under århundraden. I 

begränsad omfattning har odling skett. På 

Mjöö finns lämningar i form av hyddgrunder 

efter säsongsfiske. På såväl Mjöö som 

Bockö har funnits lotsbosättningar. 

Bockö tillhör de tidigast bebodda öarna i 

Hällaryds skärgård. Enligt Lunds Stifts 

landebog fanns 1569 en gård på ön. Vid 

jordrevningen 1673 var ön obebodd. Den 

disponerades av kyrkoherden i Hällaryd, 

som här hade några ”tyska bockar”. 1782 

avsattes kronoön Bockö som lotsbosättning. 

Ännu 1915 fanns två aktiva lotsar 

på ön. Vid lantmäteriförrättning 1824 

uppgavs att 1 tunnland odlingsbar slätt 

fanns på ön. Åker och äng var koncentrerade 

till öns västra del och den 

stenmur som avgränsat inägomarken från 

övriga delar av ön, är ännu väl bevarad. 

Grunder efter lotsbosättningen finns inom 

inägomarken. En murad stenbåk finns på 

öns södra del. 

Mjöö var en renodlad betesö och saknade 

länge fast bosättning. Vid jordrevningen 

1718 uppgavs att den tidigare brukats 

under V. Bokö. Kronan avsatte 1782 även 

Mjöö som lotsbosättning. Den siste lotsen 

flyttade 1889 till Tärnö. Kring viken på 

södra delen av Mjöö finns ett antal enkla 

hyddgrunder från säsongsbosättning. 

Grunderna ingår i ett omfattande komplex 

av tillfälliga fångstbosättningar i blekingeskärgården, 

vilka arkeologiskt kunnat 

beläggas till perioden från vikingatid till 

omkring år 1700. Grunderna efter 1700- 

och 1800-talets lotsbosättning finns invid 

den nordöstra stranden. Inom ett parti längs 

stranden, avgränsat mot övriga ön av en 

stenmur, har viss odling och slåtter skett. 

Mitt på öns norra del finns en stenröjd 

åkerlycka. 

Bedömning: 

Som betesöar med månghundraårig 

kontinuitet har Bockö och Mjöö bibehållit 

en betespräglad flora, och en öppen landskapsbild 

med stora natur- och kulturvärden. 

Lämningarna efter den drygt 100- 

åriga perioden som lotsplatser ger liksom 

hyddgrunderna efter säsongsbosättningen 

på södra Mjöö ytterligare dimensioner åt 

det mångsidiga nyttjandet av skärgårdens 

öar i äldre tid. 


Öarna är naturreservat.Riksintresse för 

naturvården och friluftslivet. 

Åtgärder: 

Det är av avgörande betydelse att 

nuvarande betesdrift kan fortsätta. Den 

tidigare inägomarken på främst Bockö bör 

röjas i högre grad än hittills. Informationsskyltningen 

bör förbättras.

33 

MJÖÖ-BOCKÖ 

Grunder efter lotsbosättning 

Grunder efter lotsbosättning 

Hyddgrunder efter 

säsongsbosättning 

Inägomark 

Betesmark 

Betesmark 

Inägomark 

Båk 


34 

ERIKSBERG 

Beskrivning: 

Bengts Bergs förvärv av Eriksberg 1938 

och inrättandet av det s.k. Maravikens 

Biologiska Försöksområde har medfört en 

konservering av det äldre kulturlandskapet. 

Inom området har till betydande del ett 

fossilt 1800-talslandskap överlevt. 

Eriksbergs, eller Mara som var beteckningen 

fram till 1778, utveckling till storgård 

är nära förknippad med försvenskningen 

av Blekinge efter Roskildefreden. 

Mara var under dansk tid den minsta av 

socknens byar med fyra gårdar. I Lunds 

stifts landebog från 1569 anges att kyrkotionde 

lämnades i form av smör. Mara var 

kronogods och ingick i Sölvesborgs 

borglän. 

Mara kom efter Roskildefreden att ingå i 

Sölvesborgs grevskap men förvärvades 

1663 av kronofogden i Lister och Bräkne 

härad Jonas Håkansson. Under en kortare 

period är byn anslagen till Amiralitetet, 

Enligt jordrevningsprotokollen 1671 fanns 

skog av bok och ek, fiske i saltsjön och i 

två insjöar samt skvaltkvarn. Byn kunde 

föda 40 nötkreatur, 8 hästar, 20 får och 10 

svin. Till detta kom ön Dragsö, som kunde 

föda ytterligare 8 nöt plus ett antal hästar 

Mara förvärvades 1689 av schoutbynachten, 

närmast motsvarande konteramiral, 

Henning Olsen Anckargrip, som 

bl a anlade ett tegelbruk, vars produktion 

var avsedd för avsalu i Karlskrona. 1694 

såldes egendomen till justitiarien vid 

Amiralitet Anders Westfelt. Under 

familjens Westfelts tid utvecklades Mara 

till en betydande egendom med ståndsmässig 

bebyggelse. 

1775 köptes Mara av generalguvernören 

Eric Ruuth., som 1781 fick säterirättigheter 

för egendomen. Samtidigt fick Mara 

namnet Ericsberg. Förutom tegelbruk fanns 

även skeppsvarv och 12 torplägenheter. 

Gården hade inspektor, samt ett 20-tal 

drängar och pigor. 

Även under 1800-talet skedde flera 

ägarbyten. De största förändringarna sker 

under Carl Tage Mörners tid på Eriksberg, 

1827-1851. Mörner strävade mot en 

effektivisering av jordbruket. Omfattande 

nyodling skedde och en mängd torp kom 

till. På huvudgården uppfördes de ståtliga 

stenlängorna. 

1853 började den preussiske fortifikationsingenjören 

F. H. Wolff bryta sten i 

industriell skala på Dragsö och Tjärö. 

Verksamheten fick efter hand stor omfattning, 

och 1876 uppges periodvis 100 

man vara sysselsatta inom stenhuggeriet. 

1875 var 432 personer mantalsskrivna på 

Eriksberg. Som ovan nämnts hade antalet 

torpare ökat kraftigt. I Ekonomisk kartbeskrivning 

1918 antecknades under 

Eriksberg 43 brukningsdelar och jordbrukslägenheter 

med och 23 bostadslägenheter 

utan jordbruk. 

Eriksberg förvärvades 1938 av Bengt Berg. 

Jordbruket lades ner och kring området, nu 

kallat Maravikens Biologiska Försöksområde, 

anlades ett vilthägn. Merparten 

av torpen revs, eller tilläts förfalla.

35 

Bedömning: 

Storgården Mara/Eriksbergs tidigare 

historia är nära kopplad till försvenskningen 

efter Roskildefreden. Närheten till 

de nya städerna Karlshamn och Karlskrona 

samt till Flottstationen gav förutsättningarna. 

Genom den stora viltstammen 

inom området har kulturlandskapet 

förblivit öppet och läsbart. Lämningarna 

efter de många torpen, de stenmursomgärdade 

tidigare odlingarna ger tillsammans 

med såren efter stenbrytningen 

en tydlig bild av den extrema exploateringen 

av landskapet under främst 1800- 

talets senare del. 


Eriksberg ingår i område av riksintresse för 

naturvård och friluftsliv. Området är naturreservat. 

Förslag till åtgärder: 

Eriksberg har i mycket ringa omfattning 

beaktats ur kulturmiljösynpunkt. Området 

har stora kulturhistoriska kvaliteter, vilka i 

större omfattning än hittills bör lyftas fram 

i regional planering, samt genom informationsinsatser.

36 

ERIKSBERG 

Lämningar efter 

torp 



torp 

Stenbrott 


torp 

Fornlämningar 

Tegelbruket 

Draget 

Stenbrott 

Fornlämningar 

Käringaberget 


torp 

Stenbrott 


37 

TJÄRÖ 

Beskrivning: 

Tjärö är ett skärgårdshemman med lång 

hävd. Ett par förhistoriska gravanlägningar 

antyder en bosättning redan under bronsålder-äldre 

järnålder. I den äldsta jordeboken 

från 1583 omtalas en gård på ön. 

Detsamma är förhållandet 1659. Ön var 

kronohemman. Skatt lämnades i form av 

torsk. 1728 tar jordeboken upp två brukare 

av hemmanet. Fyrtio år senare bodde fyra 

familjer på ön. I början av 1800-talet klövs 

hemmanet ytterligare och vid laga skiftet 

1832 fanns sex delägare. 

Vid skiftet låg byn ännu samlad på höjden 

NNV om Maren. Åker och äng, tillsammans 

5,5 tunnland, var koncentrerad 

till öns norra hälft, medan södra delen 

främst utnyttjades för bete. 

Skifteshandlingarna ger en bild av ett hårt 

utnyttjat produktionslandskap. I äldre tid 

var Tjärö i likhet med flertalet av skärgårdens 

öar skogsbevuxen. I jordrevningsprotokollen 

från 1671 omnämns att grov 

furuskog funnits på ön, vilket också 

förklarar namnet Tjärö. Under 1800-talet 

finns inget kvar. Södra delen av ön består 

av hårt betad krattskog. På norra delen 

fanns bestånd av ädla lövträd, som 

gynnades av den ängsskötsel, som där 

bedrevs. 

Med skiftet sprängdes byn och gårdsbebyggelsen 

flyttades ut till sina respektive 

lotter. Då fisket vid sidan om jordbruket 

var huvudnäringen, valdes lägen med goda 

landningsmöjligheter. Den odlade arealen 

växte. På södra delen dikades Inre och 

Yttre kärr. 

Ännu 1948 genomfördes åtgärder för att 

förbättra jordbruket på ön. Åkrarna på 

norra delen stenröjdes och fick då sin 

öppna karaktär. Även om således jordbruket 

varit viktigt var ändå kreaturen 

basen i ekonomin. Ön beräknades kunna ge 

bete åt ett 30-tal nötkreatur och dessutom 

ett betydande antal får. 

Genom köp samlades hela ön 1931 under 

en ägare, Axel Andersson. 1939 förvärvades 

Tjärö av Svenska turistföreningen. 

Jordbruk bedrevs på ön ända 

fram till 1957. 

Av 1800-talets bebyggelse återstår idag 

endast tre boningshus, ”Anderssons”, 

”Ingemans” och ”Hannas”. ”Hannas” lada 

finns likaså kvar. ”Anderssons” lada brann 

på 1930-talet, men återuppbyggdes. 

”Ingemans” lada är riven, men på samma 

plats placerades ”Tolvan”, en mangårdsbyggnad 

som flyttades ut från Karlshamn. 

Av den i samband med skiftet utflyttade 

bebyggelsen finns endast grundstenarna 

kvar. 

Vid sidan om jordbruk och fiske har även 

båtbyggeri bedrivits på ön. Större omfattning 

fick stenhuggeriet. Redan 1853 

öppnade den preussiske fortifikationsingenjören 

F.H. Wolff stenbrott på Tjärö 

och Dragsö. Det var början till den 

industriella stenbrytningen i Blekinge. På 

Tjärö blev verksamheten tämligen kortvarig 

men runt om på ön, bl a vid 

Korpaberg, finns spåren i landskapet.

38 

Bedömning: 

Det öppna, varierade kulturlandskapet på 

Tjärö illustrerar kanske tydligare än någon 

annan av blekingeskärgårdens öar fiskarbondens 

villkor i äldre tid. Den tidigare 

odlings- och slåttermarken är genom betesdriften 

fortfarande lätt avläsbar. 

Vegetationen är starkt kulturpräglad. 

Bebyggelsen ligger väl samlad i anslutning 

till den gamla byplatsen och även om den 

efter STF:s övertagande kompletterats med 

tillskott utifrån ger den en god bild av de 

äldre förhållandena. 


Tjärö ingår i område av riksintresse för 

naturvården och friluftslivet. Ön är 

naturreservat. 

Åtgärder: 

Tjärö finns inte upptaget i det regionala 

kulturminnesprogrammet och ön har 

genomgående ägnats litet intresse från 

kulturmiljövårdens sida. Den historiska 

dimensionen i landskapet bör på ett medvetnare 

sätt lyftas fram. Informationsmaterial 

om kulturlandskapet bör tas fram.

39 

TJÄRÖ 

Inägomark 

Gamla byplatsen 

Stenbrott 




40 

Bjärnö 

Beskrivning: 

Skärgårdshemman med mycket lång hävd. 

Den delvis ännu betade inägomarken 

omfattar öns norra och västra del. Gårdsbebyggelse 

finns i norr. Ett mindre antal 

fritidshus finns i söder och öster. 

I jordeboken från 1583 anges en brukare på 

ön. Vid laga skiftet 1824 är hemmanet 

uppdelat på tre skiften. En gård tillkommer 

inom det södra skiftet. Till de båda norra 

gårdarna hörde även ett skifte på fastlandssidan. 

1917 har ytterligare uppdelning av 

ön skett och en brukare tillkommit. 

Under sent 1600-tal omtalas Bjärnö ek 

sommärkesträd för sjöfarare. 

Gårdsläget i norr återfinns på de äldsta 

bevarade kartorna och torde ha mycket 

lång hävd 


Bjärnö ingår i riksintresse för naturvården 

och friluftslivet. Ön är upptagen i Ängsoch 

hagmarksinventeringen, värdeklass 2. 

Åtgärder: 

Fortsatt, och om möjligt utökad betesdrift 

är en förutsättning för att kulturvärdena 

skall bestå. Stor restriktivitet bör iakttas 

vid eventuell förtätning av fritidshus. Ny 

bebyggelse bör inte komma till inom 

inägomarken. 

Bedömning: 

Bjärnö är ett illustrativt exempel på innerskärgårdens 

jordbrukshemman. Den 

funktionella indelningen av ön i inägomark 

och utmark är fortfarande möjlig att uppfatta 

genom de många vällagda stenmurarna, 

och den pågående beteshävden.

41 

BJÄRNÖ 


Betad inägomark 

Utmark

Karlshamns skärgård Kulturlandskapsutredning - Blekinge museum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?