MedTech Magazine nr 4 2010. Medicinteknikdagarna 2010. - CTMH

hade något att göra med utrustningens prestanda, utan endast innebar
att utrustningen skulle uppfylla eu:s säkerhetskrav. Vidare innebar
skall-kravet i fråga att offererade processorer skulle klara upp till
700×10 upphöjt till 9, inte över 700×10 upphöjt till 9. I den studie
Terumo bilagt sitt anbud, visas ett medeltal som inte är rättvisande för
att fastställa den övre nivån som processorn klarar av. Landstinget hade
bedömt att Terumo uppfyllde skall-kravet.
Förvaltningsrätten kom fram till det Caridian hade anfört i rätten
avseende att upphandlingen hade genomförts felaktigt, inte var skäl för
att upphandlingen skulle göras om. Vidare ansåg förvaltningsrätten att
Caridian inte hade visat att Landstingets tolkning av resultatet i den
spanska studien skulle vara felaktig, och därmed inte visat att Terumos
produkt inte uppfyllde det aktuella skall-kravet. Inte heller kravet på
ce-märkning innebar att Terumos produkt inte uppfyllde detta skallkrav.
Förvaltningsrätten avslog därför ansökan om överprövning.
(Förvaltningsrättens i Uppsala dom den 20 maj 2010 (mål nr 3300-
10). Domen har vunnit laga kraft.)
ÖVERPRÖVnInG – UPPhAndlInG AV MEdIcIn-
SkA InSTRUMEnT
I en upphandling av medicinska instrument, tilldelade Landstinget
Kronoberg (”Landstinget”) kontrakt till Medinor ab. Orion Diagnostica
ab (”Orion”) hävdade i ansökan om överprövning i förvaltningsrätten
att Medinor AB inte hade lämnat in en giltig blankett skv
4820 och att bolagets anbud därför borde ha förkastats. Orion hävdade
att blankett skv 4820 enligt praxis inte fick vara äldre än tre månader.
Sista anbudsdag var den 24 mars 2010. Orion hade begärt att få ta del
av Medinors anbud och fann vid kontroll att detta innehöll en blankett
skv 4820 som var för gammal.
Landstinget anförde som svar på Orions talan att Medinor ab till sitt
anbud hade bifogat två skv –blanketter; en daterad den 7 (eller 17, egen
anm.) augusti 2009 och en den 12 mars 2010. Medinor ab kompletterade,
före sista anbudsdag, sitt anbud med den nya skv-blanketten,
daterad den 12 mars 2010.
Förvaltningsrätten ansåg att det hade framgått att Medinor ab uppfyllde
skall-kraven vad avser blankett skv 4820 eftersom den senast
date rade blanketten hade kommit in före anbudstidens utgång. Landstinget
agerande, det vill säga att inte förkasta Medinor AB:s anbud, var
därför korrekt och i enlighet med lou. Därmed avslog förvaltningsrätten
ansökningen.
(Förvaltningsrättens i Växjö dom den 10 juni 2010 (mål nr 2350-10).
Domen har vunnit laga kraft.)
MedTech Magazine Nr 4 /2010
RÄTTSFALLSREFERAT
ÖVERPRÖVnInG – UPPhAndlInG AV RAMAVTAl
FÖR dIAbETESTEknISkA hjÄlPMEdEl
Västerbottens läns landsting upphandlade för sig och för Landstingen i
Jämtlands och Västernorrlands län (”Landstinget”) ramavtal för diabetestekniska
hjälpmedel. Fråga var om ett ramavtal med alla villkor för
tilldelning fastställda. Enligt förfrågningsunderlaget skulle avrop ske
enligt särskild fördelningsnyckel, vilken innebar att patientens behov
skulle komma att styra fördelningen mellan de antagna leverantörerna.
De anbud som var de för Landstinget de ekonomiskt mest fördelaktiga
skulle komma att antas. Medtronic ab (”Medtronic”) ansökte om
överprövning av upphandlingen i den del som avsåg insulinpumpar
med tillbehör.
Medtronic yrkade att förvaltningsrätten skulle besluta att upphandlingen
fick avslutas först efter att Landstinget vidtagit rättelse. Medtronic
anförde dels att utformningen och viktningen av ett bör-krav som
angav att den offererade produkten ”bör vara kompatibel gentemot
Diasend R” stred mot 6 kap. 4 § lou samt mot de gemenskapsrättsliga
principerna om proportionalitet och likabehandling, dels att den
av Landstinget angivna fördelningsnyckeln stred mot principerna om
likabehandling och transparens i 1 kap. 9 § lou.
Enligt Medtronic skulle hänvisningen till kompabilitet gentemot
Diasend R ha följts av orden ”eller likvärdigt”. De produkter Medtronic
offererade var inte kompatibla med Diasend, utan med en annan
behandlingsprogramvara som i funktionshänseende är fullt likvärdig
med Diasend. Medtronic anförde att det naturligtvis är möjligt för en
anbudsgivare att lämna ett anbud utan att uppfylla kravet men att ett
bör-krav som en upphandlande myndighet fäster stor vikt vid kan få
samma utestängande effekter som om det hade varit formulerat som
ett skall-krav. Bör-kravet var enligt Medtronics uppfattning oproportionerligt
eftersom det inte var förenat med för stora olägenheter eller
svårigheter att hantera flera programvaror. Bör-kravet var således inte
nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet. Landstinget anförde
till svar på detta att Diasend är implementerat vid samtliga verksamheter
som berörs av upphandlingen och att önskemålet på kompabilitet
från dem var mycket starkt.
Vidare anförde Medtronic att Landstingets fördelningsnyckel för
avrop bröt mot principerna om likabehandling och transparens. Enligt
förfrågningsunderlaget skulle framtida avrop från ramavtalen styras av
den enskilde patientens medicinska och motoriska behov. Medtronic
ifrågasatte lämpligheten av en så oklar och oförutsebar fördelningsnyckel.
Landstinget anförde i denna del att det, för att säkerställa att
den enskilde patienten erhåller de hjälpmedel som bäst svarar mot dennes
medicinska och motoriska behov, valt den aktuella formuleringen.
Landstinget hänvisade härvid till kammarrättens i Stockholm dom i
69