Geografiska informationssystem på Internet - Institutionen för ...

magnesium och vätekarbonat vilka ursprungligen härrör från vittringen av markmineralen.
Vätekarbonat fungerar naturligt som en buffert och reagerar med de fria vätejoner. Tunna och
grovkorniga marker som domineras av svårvittrade jordar är starkt begränsade i sin buffring
av vätejoner.
3.2.2.3 Antropogen försurning
De försurande ämnena, framför allt svavel- och kväveoxider, som deponeras i löst form i
samband med nederbörden kallas för våtdeposition. Till den totala depositionen tillkommer
även torrdeposition som består av föroreningar som når jordytan utan ha fångats upp av
moln och regndroppar, och som fastnar direkt på vegetation och mark, t ex sotpartiklar
från vedeldning. Dessa försurande ämnen, t ex kvävedioxid, förkommer naturligt, men de
utsläpp som människan ger upphov till är flera gånger större än de naturliga. Svavel- och
kväveföreningar i nederbörd är framför allt ett resultat av den industriella utvecklingen och
dess användning av fossila bränslen, i första hand kol och olja. Källorna till svavelutsläppen
är framför allt förbränning av svavelhaltig olja, medan kväve oxideras från kvävgas i luften
vid alla former av förbränning. Cirka 90% av det svavel som deponeras i Sverige härrör
från utländska utsläpp. Även deposition av kväveoxider är till 90% av utländsk härkomst.
Cirka 40% av kväveoxidutsläppen kommer från vägtrafiken och resterande del främst från
arbetsmaskiner, sjöfart och energiproduktion. Ammoniak har en betydligt kortare uppehållstid
i atmosfären och de inhemska utsläppen står därför för en högre andel av depositionen. Cirka
30% av depositionen kommer från inhemska källor (SNV, 1999). Den dominerande orsaken
till försurningen i Sverige är svavelbelastningen från luften. Dock andelen kväve i form av
kvävedioxid och ammoniak ökat stadigt. Idag bedömer forskarna att kvävet står för 5-30% av
bidraget till försurningen (Brandt och Gröndahl, 2000).
Det är inte enbart den sura nederbörden som är skuld till försurningen. Skogsbruket är
också en bidragande faktor. Som tidigare nämnts har avrinningsområdets karaktär en avgörande
betydelse för pH-värdet i sjöar och rinnande vatten. Förändringar i avrinningsområdet medför
således också en risk för påverkan av ytvattnet. Skogsbruket bidrar till försurningen genom
kalhuggning, dikning och körskador som förändrar vattnets transportvägar (SNV, 1999). Detta
leder till att näringsämnen lättare lakas ut och läcker vidare till vattendrag. Med kalhuggning
bortförs basiska ämnen som träden tar upp i samband med tillväxten (Brandt & Gröndahl,
2000). I ett opåverkat skogsekosystem återförs dessa ämnen i samband med nedbrytningen.
Konventionellt skogsbruk med enbart stamavverkning gör att förlusterna är betydligt mindre
jämfört med helträdsutnyttjande, men all skördning medför en försurning p g a en mindre
mängd vegetation som håller baskatjonerna kvar i jordarna, vilket i näringsfattiga jordar inte
alltid kan kompenseras av vittring och atmosfäriskt nedfall av baskatjoner. Framgångsrik
utveckling av skogsskötsel, samt i sydvästra Sverige ett kraftigt förhöjt nedfall av kväve, har
dock ökat tillväxten av växtlighet under de senaste decennierna.
3.2.2.4 Försurningskänslighet
I samband med vittringen av markmineral neutraliseras en del av det sura nedfallet. Ju
snabbare vittringen kan äga rum, desto kraftigare syratillförsel tål marken utan att bli försurad.
Kalkrika jordar är särskilt lättvittrade, och dessa finns framför allt på Öland och Gotland och
i delar av Skåne, Östergötland, Västergötland, Uppland och Jämtland. I merparten av vårt
land är jordarna emellertid uppbyggda av svårvittrade mineral från det skandinaviska urberget.
13