Nr 3 - SKEF

Krönika
Från släpbart till bärbart
Det har för mig varit en stor
förmån att vara med om en
sådan fantastisk utveckling
och att få delta i arbetet med radiokommunikation
där utvecklingen gått
från gårdagens knappt ”släpbara” utrustningar
till dagens små och bärbara
fickmodeller.
Det var något stort när vi
på tidigt 50-tal utvecklade
och installerade selektivt
anrop till bilar. Det var ett
enkeltonsystem, som var
kopplat till bilens signalhorn.
På detta sätt kunde man göra
föraren uppmärksam på att
man sökte honom på radion
även om han var utanför
bilen. Den första leveransen
gick till Vattenfall.
Till Hallsberg Elverk installerade
jag ett selektivt anropssystem,
som nu utvecklats till
ett system med dubbelton.
Där höll jag på att skrämma
livet ur en äldre dam.
När installationen var klar
skulle jag prova systemet och
anropade elverkschefens bil
som stod ute på gatan, bilen
tutade, samtidigt som en
äldre dam passerade bilen
Damen tittade in i bilen,
där fanns ingen, så hon började gå
igen. Då tutade jag igen, damen gick
tillbaka och gick runt bilen och så fort
hon var på väg därifrån sände jag ett
nytt selektivt anrop med påföljd att
damen gick runt bilen igen.
Gösta som var elverkschef sade att
jag inte fick göra det flera gånger för de
kände igen hans bil.
Eller när byggnadskontorets chef i
Örebro fick sitt selektiva anrop installerat
i sin bil och där vi kopplat det till
starktornshornet (det var förbjudet att
ha starktonshorn) utan att tala om hur
man skulle koppla bort det. Tänk bara
vad ”glad” han blev när hornet började
böla när han körde genom Örebros
innerstad (han kom snabbt tillbaka lite
högröd i ansiktet) och bad oss koppla
bort det.
Han insåg snart att vi hade haft
Från vänster: General Electric, P300 och P70 från Ericsson, Storno 800
som var modulbyggd. Här måste man veta att önskad funktion medförde ökat
antal moduler som kunde göra apparaten lång. (Se bild), CQP 500 från
Storno var den minsta bärbara station som fanns på den Europeiska marknaden
på 60 talets början, CQP54 från Storno, som bland annat levererades till
polisen i början av 1950 talet, vägde 12 kg. Slutligen en BC611 som utvecklades
i USA i början av andra världskriget och gick på kortvåg, Vi något äldre
minns denna apparat från de gamla krigsfilmerna. Apparaten tillverkades
efter 1945 på licens i Frankrike fram till mitten av 50 talet.
mycket roligt åt hans belägenhet på
stan, men nöjde sig med att vi kopplade
om till det normala signalhornet
och talade om var strömbrytaren satt
så att han kunde välja när han ville ha
hornet inkopplat.
Ett av de större radiosystemen - och
som delvis var en av anledningarna
till att Svenska Storno AB bildades var
en leverans till Stockholms Spårvägen
nuvarande ABSL, Alla deras över 1000
bussar skulle förses med radio. Systemet
var det största på sin tid i Europa
och det första system som levererades
till lokaltrafiken i Stockholm.
Efter bussarna var det tunnelbanans
tur att få radio på tågen och som
började med att vi gjorde fältstyrkamätningar
tunnlarna, men det gav så
dåligt resultat med riktantenner
så att vi var tvungna
att försöka hitta på något
annan lösning.
Storno hade gjort lite
försök med läckande kabel
en 300 Ohms symetrisk plast
kabel som skulle hängas upp
tunneltaket.
Installationen av denna
kabel gjordes och Stockholms
tunnelbana var bland de
första att använda läckande
kabel för radiokommunikation
med tågen i tunnlarna.
Idag är bandkabeln utbytt
till en modern slitsad 50
ohms koaxialkabel.
Under 1960-talet var jag
mycket uppe i Kiruna och
jobbade på Malmbanan,
där inträffade många roliga
episoder. Redan 1966 monterades
ett tågradiosystem i alla
lok som gick mellan Kiruna
och Narvik
Det var så nytt med radio att det
inte fanns inskrivet i säkerhetsbestämmelserna,
så när lokförarna anropade
fjärrkontrollen sade trafikledaren till
föraren att han fick gå av loket och gå
till närmaste telefon för att ringa upp
”fjärren” hur mycket snö det än var i
stället för använda radion.
Sten E Gustafsson,
hedersmedlem i SKEF
18 SKEF NEWS Nr 3 September 2009 www.skef.se