Bagdad-Bob, menige Jessica Lynch och Cirkus Saddam

mycket berättigade. Kadhammars bild
och text i USA-översten: Vi ska vinna”
(11) var jag på väg att bläddra förbi.
Då upptäckte jag plötsligt att bildens
suddiga soldater och ängsliga händer
uttryckte något helt annat än scoutandan
i rubriken.
Onsdagen den 9 april föll Saddamstatyn
på Paradistorget i Bagdad inte långt
från journalisthotellet Palestine. Regimen
har brutit samman och allt är kaos.
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet,
Aftonbladet, Expressen och Sveriges Televisions
Aktuellt och Rapport gör stor sak
av händelsen dagen därpå. Man frossar i
vad jag kallar dramatiska iscensättningar.
Fotografer och journalister finns på plats
och kan rapportera till sina redaktioner i
hela världen. Det här är historia.
Efter att ha läst Sören Sommelius
artikel USA:s tv-show i Bagdad (55)
finner jag fortfarande att iscensättningarna
från 9 april är dramatiska. Det de
förmedlar är sant och har hänt. Men
om Sommelius påstående skulle vara
riktigt, att händelsen i sig är en konstruktion
skapad inför kamerorna, är
det allvarligt. Mediekonsumenterna har
i så fall blivit vilseledda. Alla iscensättare
kan ha arbetat i god tro. Man vill
göra något bra av materialet. Men händelsen
tas inte upp till ordentlig diskussion.
Först två veckor senare gör Aftonbladet
det långt bak i tidningen, sidorna
30–31. Samma sak har skett med
Jessica Lynchs fritagning 2 april. Förhåller
det sig så som BBC-dokumentären
från 18 maj påstår (57), att händelsen
är konstruerad, bör detta givetvis
också tas upp i svenska medier –
åtminstone i de medier som bidragit
till vilseledningen.
slutkommentar | 103