peruk1

De andra bestarna i Stora Rådssalen tittade på Wolf, som satt
tätt intill sin fästvarg – alltså Kvällsmurvla – och tittade ned
i bordet. Han lät sin lilla mus kila från tass till tass. Det gick
några sekunder. Wolf gav Kvällsmurvla ett snabbt ögonkast,
harklade sig och började tala med låg röst:
”Ursäkta men ... man kan ju anta att det är grå getter som
har gjort det här.” Han tittade på sin egen grå päls, sänkte
blicken mot bordet igen och fortsatte lågt: ”Vi grå djur måste
ta vårt ansvar för den här hemska situationen. Vi måste jobba
på att bli bättre.”
Det blev tyst. Wolf kastade en blick på en av de mörka oljemålningarna
på väggen, som visade hans svartpälsade far stående
på två ben just här i Stora Rådssalen. Efter några sekunder
sa Wolf med ännu lägre röst:
”Det var bara det jag ville säga.”
Han tittade ned på sin trumpet, som han ställt på golvet
intill sin stol. Han skulle ha den senare på kvällen.
”Bra att du tar ditt ansvar!” sa Morgon guld snabbt med
hård röst.
”Du har uppfostrat honom väl åt mig, tack för det”, sa
Kvällsmurvla med ett flin över käftarna medan hon strök Wolf
över frambenet med sin ena tass.
Det fnissades runt bordet, men Morgon gulds ögon kastade
knivar. Wolf gav sin mus en puss och stack till den en hasselnöt.
Kvällsmurvla lutade sig bakåt, la upp bakbenen på bordet igen
och började med nöjd min slicka sin kritvita päls. De röda
minifjädertofsarna i öronen vickade lätt.
”Nu låter vi Halvmånen slutföra sin redogörelse”, sa
Morgon guld.
Han höll just på att förfriska sig med harblod, och tvingades
kvickt avbryta drickandet.
”Ja, det är väl inte läge att gå in på alla detaljer just nu”, sa
han. ”Kan bara nämna att get nummer 2 också sa att simning
är ofarligt och att man inte kan lita på oss vargar.”
Kära läsare, jag ska inte trötta dig med en närmare beskrivning
av reaktionen, för du förstår säkert ungefär vad som hände
i Stora Rådssalen.
32