peruk1

Med vargungar är det som med människoungar – de tycker
inte om när föräldrar börjar prata vuxenprat. Detta problem
gav sig nu tillkänna. Ulvo började först skruva på sig, sedan
försökte han ta en av Luminosos facklor, och därefter började
han gnälla.
”Du, jag måste nog gå nu”, sa Wolf lite stressat. ”Ulvo är
hungrig.”
”Javisst, jag förstår. Ska vi svinga en bägare på Natt-Ylet
nån kväll?”
”Absolut! Ha det!”
”Du också!”
Natt-Ylet var vargarnas pub, som låg på översta våningen
i ett av slottets torn. Wolf gillade den skarpt, och dessutom
uppträdde han där som trubadur några kvällar varje månvarv.
Den långa gången slutade i en välvd portal, bakom vilken
en jättelik sal öppnade sig. Det var högt i tak, drygt tio varglängder.
Detta var Klara Slotts matsal, där djuren för det mesta
intog sina måltider i en enda stor gemenskap.
I mitten fanns en riktigt stor fyrkantig öppen spis med elden
tillgänglig från alla håll och en svart spiskåpa som hängde ned
från taket. Där tillreddes vissa maträtter. I övrigt var matsalen
full av långbord med stolar kring. Längs en av salens sidor fanns
fönster som var både höga och breda – även här bestod de av
många små, svagt gulaktiga glasskivor infattade i bly. En annan
sida var täckt av en väggmålning.
Wolf satte ned Ulvo på golvet.
”Pappa, måste jag vänta på att vuxenmaten blir klar?” Sonen
tittade bedjande upp på sin far.
”Ja det vet du väl att du måste. Varför frågar du det?”
”Jag är så förylat hungrig. Vi fick ingen mat idag.”
”Va?” Wolf såg häpen ut.
”Nä inte vi som är grå?”
”Men de andra fick?”
”Ja, de svarta och de vita. Vi grå fick bara hö och vatten.”
”Hö är väl ingen mat för en varg!”
”Nä jag vet pappa, det är ju det jag säger.”
”Men varför fick ni ingen mat?”
44