Untitled - Personligt ombud

Vid så kallade vårdplaneringsmöten grälar kommun och landsting
inför öppen ridå när Christian och hans mamma är närvarande om
vem som har det praktiska och finansiella ansvaret för Christians
rehabilitering. Svarte Petterspelet är i full gång.
Man gör upprepade biståndsbedömningar av hans behov och
Christian förstår inte riktigt vad som sker. Han blir mest upprörd
över alla kontakter med nya och okända människor. Han har en
känsla av att alla drar åt sitt håll men ingen lyssnar på honom.
Hans känner sig kränkt, missförstådd och övergiven. Det är
strängt taget ingen som längre lyssnar på honom. Hans inre Kafkaliknande
värld bekräftas i viss mån av det Kafkaliknande bemötande
han blir utsatt för på utsidan.
Livet är mycket svårt, inte bara för Christian utan även för
hans mamma och pappa. Deras äktenskap knakar rejält i fogarna
inför dessa påfrestningar. Nyårsafton 1998 ligger Christian ensam
på sin säng, lyssnar på musik. Förstår inte riktigt vad som sker i
hans omvärld.
1999 och åren därefter
Så fortsätter Christians liv. Ibland mår han lite bättre, ibland lite
sämre. Han mår aldrig bra. Han fortsätter att vara en storkonsument
av olika offentliga insatser, allt från sluten psykiatrisk vård,
socialpsykiatriska insatser, vistelser på behandlingshem och verksamheter
på olika träfflokaler. Under perioder bor han i någon
form av gruppboende, ibland har han egen bostad med boendestöd.
Långa perioder bor han i sitt föräldrahem.
Hans familj fortsätter att oroa sig och ju äldre föräldrarna blir
desto svårare blir situationen för dem. Modern förtidspensioneras.
Faderns magsår blir aldrig riktigt bra.
Christian avlider i förtid, 58 år gammal som en följd av övervikt,
diabetes och dålig kondition vilket lett till hjärtsvikt och slutligen
en rad infarkter – den sista med dödlig utgång.
28