28. Ödesresan (Himalaya, hösten '97) - fritenkaren.se

timmars smärtfri resa. Med på bussen var mina kära vänner från Calcutta, de hadeliksom jag varit kloka nog att bege sig upp till Kedarnath på morgonen igår och nerigen samma dag och skulle nu vidare till Badrinath. Det var underbart att än en gångfå färdas upp för den storslagna Alaknandadalen, Ganges största källflod, med dessunderbara landskap av blomstrande dalar omgivna av de mest dramatiska tänkbarabergsformationer - Vishnus eget land.del 6 : till Kausani.Förra gången jag tog vägen från Karnaprayag upp till Kausani, en sträcka på 109kilometer, tog det fem timmar med åtskilliga problem på vägen i form av strandadetruckar som kört ner sig i leran på vägen, avbruten busslinje, bristfällig jeeptrafik ochannat strul, men den här gången var det dubbelt värre. Jag hade hoppats att de nuefter två år äntligen skulle ha reparerat vägen ordentligt, men i stället visade det sig,att precis på samma ställe där förra gången en truck hade fastnat och blockerat alltrafik i flera timmar, hade nu hela vägen förts bort av ras. Bussen gick inte längre.Det var samma problem som Phileas Fogg stod inför i Kholby i Jules Vernes roman,när järnvägen helt enkelt slutade och man fick ta sig vidare för egen maskin fram tilldär järnvägen började igen. Här fick man till fots med allt bagage ta sig upp för enväldig ravin, vandra runt det omfattande rasstället och ta sig ner igen på andra sidan,där en annan buss väntade på att få föra oss vidare. Bara denna extra promenad togen halv timme, och fastän jag fortfarande haltade med smärta och bar allt mittbagage gick det ännu långsammare för bussens alla fina indiska damer och åldringar.Samtidigt rasade tiden iväg, och jag såg med oro hur våra chanser att nå Kausanitill kvällen minskade. Strandsatta i samma buss var ett trevligt europeiskt par,Charlie och Mirjam, han från Yorkshire och hon från Holland, som höll på attgenomföra sin indiska jungfruresa. De hade inlett sin resa med ett besök i Kashmirmed bomber och gevär exploderande runt omkring dem bara något hundratal meterfrån deras hotell och med tungt beväpnade militärer överallt. Spänningen i Kashmirhade de funnit tämligen outhärdlig. Efter att ha tagit igen sig i Rishikesh i någradagar beslöt de sig för att resa till Almora och valde vägen upp för Garwhal ochövernattade i Rudraprayag för att sedan möta mig på bussen i Karnaprayag straxföre den stora pärsen med bortspolade vägar, avbrutna busslinjer och panikjakt motKumaon för att hinna fram till Kausani före mörkret. Klockan halv 5 var vi frammemed bussen i Gwaldam, som var sista hållplatsen, men vi fick plats i en jeep vidaresöderut tillsammans med 13 andra personer, fem hängandes utanför och elvasittande i jeepen utom chauffören. På vägen passerade vi två trafikolyckor: två jeeparhade frontalkolliderat i en kurva, och i en annan kurva hade en buss kolliderat mednågonting som inte fanns kvar. Först klockan 6 nådde vi den vilda indiskacowboystaden Garur, där jeepen hade sin ändstation. Det var outhärdligt - ett värreställe att tvingas övernatta på än Garur går det knappast att föreställa sig. Men vi ficken sista jeep och lyckades komma fram till Kausani fastän det var efter skymningen -normalt upphör all sådan trafik mellan Garwhal och Kumaon klockan 3 påeftermiddagen.Jag fann mitt gamla hotell och tog med mig mina två nya vänner dit, men myckethade förändrats i Kausani sedan senast. Det hade plötsligt blivit mycket turistiskt ochdubbelt så dyrt. På bara två år hade Kausani förvandlats från ett fridfulltmeditationsställe, en verklig oas av oerhörd njutbarhet, till en blomstrande turistcirkusav mera tvivelaktigt slag. Det vore synd om Mahatma Gandhis ovärderligameditationsoas skulle gå förlorad.Emellertid visade sig dessa farhågor lyckligtvis vara förhastade. Kausani var siglikt, fastän hotellen, restaurangerna och priserna fördubblats. Mycket byggnation11