28. Ödesresan (Himalaya, hösten '97) - fritenkaren.se

enfilig bro anlagts då tydligen den gamla blivit bortförd av någon flodöversvämning:sådant är mycket vanligt i Indien.Bussresan till Pathankot tog sammanlagt 15 timmar. När vi äntligen kom framblev jag på grund av förseningen avsläppt vid landsvägen någonstans långt utanförstaden i förlitan på att jag som skandinav utan svårighet skulle klara av att traskagenom ovädret med mitt tunga bagage till bussterminalen var den nu lågnågonstans. Som tur var dök det upp en cykelrickshaw som erbjöd sig att hjälpa migoch som till och med slog av på priset.Även servicen vid bussterminalen var god. Jag fick genast min biljett till förstabuss med placering längst fram på plats ett. Det enda som inte fungerade som detskulle var vädret.Detta blev oupphörligt sämre ju högre bussen steg i molnen. Efter fem timmarkom man fram till Dalhousie i ett kallt och jämmerligt tillstånd medan regnet östener.Det blev en prövningarnas resa, och prövningarna hade en märkvärdig förmågaatt torna upp sig under resans gång, kulminerande i en katastrof vid Teesta Bridgebortom Darjeeling, och ej ens därmed var prövningarna över. Trots alla strapatsernaunder Tibetresan i maj, så blev denna Indienresa värre och svårare genom synnerligaobehagliga överraskningar hela vägen och orättvisa slag under bältet, som nästangjorde resans utmaningar väl magstarka för att kunna uthärdas.del 2.Dalhousie ligger tio mil norr om Pathankot uppe i bergen och kom till somsekundärt alternativ till Simla som sommartillflykt för den engelska societeten iIndien. Omgivningarna är idealiska och mera spektakulära än i Dharamsala - när detinte regnar.Så fort jag installerat mig på mitt hotell slog jag det telefonnummer jag fått tillJohannes. En behaglig damröst svarade och lovade vidarebefordra mitt meddelandeom var jag var. Jag sade var jag skulle sitta och inta en försenad och välbehövliglunch, och där dök sedan snart min vän Johannes upp.Han var mycket förändrad. Han tycktes ha blivit yngre och verkade gladare. Hanhade klippt sig och såg nu ut som vem som helst. "Du har otur med vädret," var detförsta han sade till mig. "Jag beklagar. Dalhousie kan vara vackrare.""Det gör ingenting. Jag är ju van vid att sitta inregnad på platser som Darjeelingoch Gangtok.""Det förvånar mig att du över huvud taget kunde offra tid på en resa till Indien,så mycket arbete som du har nu för tiden. Hur går förlaget?"Han lät som vanligt nästan förebrående, men han hade helt rätt. Det var meddåligt samvete som jag lämnat mitt arbete i Göteborg, och om vädret nu skulle bli såhär hela resan skulle Indien knappast visa sig som ett bättre alternativ till Göteborg inovember...Men vi kom snart att tala om viktigare saker. Det blev emellertid så mycketpratat mellan oss om väsentligheter under dagen, att jag omöjligt kan pränta nerallting här och nu. Det får komma i portioner i stället under loppet av att dennaresedagbok förs.Johannes bodde hos tibetanerna och hade stationerat sig i Dalhousie av praktiskaskäl. Det var nära ner till Pathankot med direkta förbindelser upp till Kashmir ochDharamsala, och samtidigt kunde han i Dalhousie hålla sig mer diskret än i detöppna och överskådliga Dharamsala, vart det kom gäster från hela världen. TillDalhousie kom det nästan bara indier och tibetaner.3