Advokaten 2014-1

AktuelltRECENSIONGod advokatsed?Advokatsamfundets generalsekretare Anne Ramberg recenserar den nyutkomna bokenGod advokatsed. Hon konstaterar bland annat att det var med onda aningar som hon börjadeläsningen av boken. Och dessvärre besannades de.Jures förlag gav i december 2013ut en vackert röd och inbundenbok på över 300 sidor med titelnGod advokatsed – i guld. Professoremeritus Lars Heuman, med processrättensom sitt specialområde,är författare. För den som dagligensysslar med frågor rörande god advokatsedframstår boken till sitt yttresom förföriskt intressant. Men jaghade mina aningar redan innan jagöppnade pärmarna.Bokens utgivning sammanfölli tiden med ettseminarium anordnatav Stockholm Centrefor Commercial Law vidjuridiska fakulteten vidStockholms universitet.Det hade titeln ”Advokatenslojalitetsplikt mot klientenoch motparten vidavtalsskrivning. Disciplinärtoch civilrättsligt ansvar”.Seminariet tog sinutgångspunkt i Heumansskrift. Inledningstalare varprofessor Jan Kleinemanoch Heuman. Moderatorvar professor emeritus Lars Gorton.Jag fann ämnet minst sagt intresseväckande.Frågor om hur rådgivaransvaretförhåller sig till advokatetikenaktualiseras i många sammanhang.Eftersom jag inte hade mottagitnågon inbjudan inbjöd jag mig självatt delta! Intresset för seminariet varRECENSENTAnne RambergGeneralsekreterare,Sverigesadvokatsamfundstort och betingades säkerligen inteminst av titeln. Det blev också enlivaktig debatt. Till Kleinemans hedermåste sägas att han, till skillnad frånHeuman, avhöll sig från att göraanspråk på att kunna göra advokatetisktauktoritativa uttalanden, utanhöll sig till sin mammas gata. Sådansjälvbehärskning kunde däremot inteförmärkas i Heumans presentation,som på goda grunder mötte såvälförvåning som kritik. Inte bara frånadvokathåll.Det var alltså med ondaaningar som jag börjadejulläsningen av boken.Och de besannades dessvärre.huvudbudskapet äratt disciplinnämndensbeslutsskäl är alltförkasuistiskt utformade. Påsådana skrivfrågor kanman naturligtvis ha olikasynpunkter. Och som vanligtär det lättast att dömafrån läktaren. För densom deltar i nämndensbeslutsfattande framstår kritiken delvissom något verklighetsfrämmande.Nämndens beslut är skrivna för detkonkreta fallet. Att det kan göra detsvårt för den som liksom Heuman villutvinna rättsliga eller etiska principerur nämndens praxis är närmast ensjälvklarhet.inte desto mindre delar jag i viss månHeumans principiella kritik. Jag vetatt också många inom kåren är avsamma uppfattning. Motiveringarnakan ibland uppfattas som torftigaoch brista i sina principiella resonemang.Detta gäller inte minst vidfriande avgöranden. Detta skrivsättkontrasterar ofta mot det faktum attreciterna ofta är mycket utförliga. Välutförliga kan jag ibland tycka. Menockså vid fällningar skulle en merprincipiell inriktning av nämndensmotiveringar vara önskvärd. Detfinns en betydande skillnad mellanen legalistisk tillämpning av lag ochden normbildning som äger rum vidprövningen huruvida en advokatshandlande är förenligt med godadvokatsed eller inte. Etiska normeroch lagregler skiljer sig åt. Fråganom utformningen av nämndensbeslut har diskuterats under lång tid.Det råder heller inte, som Heumansynes tro, någon motsättning mellankasuistiska avgöranden och nämndensuppdrag att fastställa vad somär god advokatsed i det ärende manhar att pröva. Detta sagt tycker jagatt besluten skulle vinna på att ges enmer principiell utformning. Men jaghar ändå problem med författarenstämligen pretentiösa angreppsvinkelatt ”undersöka om nämndensavgöranden är oförenliga med de vägledandereglerna eller om de ger uttryckför tolkningar som strider mot52 Advokaten Nr 1 • 2014