nr91 - fritenkaren.se

innehållet i sonetterna tycks passa mer än väl in i pusslet av Marlowesrekonstruerade öde. Men varför säger han då uttryckligen i sonett 136 att hans namnär Will, alltså William?Eller är det William Stanley, alias earlen Will Derby, som döljer sig bakom alltdetta? Men ingenting alls i sonetterna tycks ha någon som helst referens till vad manvet om Will Derbys liv. Där finns inte en enda referens till någon geografisk plats,medan Derby var vittberest över hela världen. Derby var lyckligt gift med en endahustru i mer än 30 år och hade tre söner. Han var jurist med vittomfamnandeansvarsområden. Hans kända liv medger svårligen utrymme för en oändligdramaproduktion, ett vidlyftigt och mångårigt vänsterprassel med en yngre man,olyckor, katastrofer och personliga tragedier, och framför allt saknade han iegenskap av earl och en av Englands rikaste män totalt den låga sociala ställningsom genomgående utmärker sonetternas diktare.Är det då trots allt William Shakespeare själv? Den möjligheten kan inteuteslutas. Sonetten 111 antyder just den föraktliga samhällsställning som var enskådespelares under denna tid och som måste ha varit William Shakespeares. Denkan inte ha varit Will Derbys. Kan den ha varit Marlowes? Ja, även det är möjligt.Var då den älskade Thomas Walsingham, gift med Audrey, eller Shakespearesgynnare Henry Wriothesley eller någon annan? Oscar Wilde i sitt odiskutabla genidrog slutsatsen att den älskade måste ha varit en skådespelare, och även det är enmycket befogad gissning.Vi lämnar därmed diskussionerna tills vidare. Läsaren får själv dra sinaslutsatser av våra bristfälliga framläggande av fakta. Marlowe-förespråkarna är likatvärsäkra som Stanley-förespråkarna, och Shakespeareförespråkarna upphör aldrig.Om det dyker upp en fjärde kandidat är han välkommen. Det enda säkra omMarlowe, Shakespeare och Stanley är att de alla tre måste ha varit medskyldiga.Shakespeares namn är oupplösligt förknippat med dramerna som teaterman ochskådespelare, Marlowes bakgrund som teolog är av oöverskådlig betydelse för helaproblemet, då teologin klart dominerar alla verk under Marlowes namn och vissaunder Shakespeares; och fastän Stanley varken var skådespelare eller teolog går detinte att utesluta hans utomordentliga betydelse som teaterföreståndare, befrämjare,beskyddare och troligen finansiär, framför allt av "The First Folio".Så låt oss för all del inte utesluta någon av de tre förrän bevislig grund för ettsådant förfarande eventuellt föreligger.I nästa nummer: John Michells lösning på problemet.Kritiken mot Beethoven.Alla är överens om att Beethoven utgör ett kritiskt ögonblick i musikhistorien.Många har aldrig kunnat förlåta honom detta och förblir obevekliga betonghuvudeni sitt motstånd och sitt fördömande av honom. De menar att musiken före Beethovenalltid var behaglig och upplyftande och att Beethoven sedan kom och förstörde allt.Samtidigt har de dock aldrig kunnat precisera sina invändningar. Beethoven var tilloch med renare i sin musik än Mozart och Bach, då han aldrig gjorde sig skyldig tillnågra "Musikalisches Spass" eller impressionistiska experimentella övergångar avatonala slag. Vad är då stötestenen hos Beethoven?Den var alltför tydlig redan under hans levnad. Violinister trampade i vrede påhans partitur, publiken tråkades ihjäl av hans Eroicasymfoni, pianister fördömdehonom såsom ospelbar, och sångare vägrade sjunga honom då de menade att man ejkunde göra detta utan att riskera att rösten gick för evigt förlorad. Han krävde förmycket. Det hade ingen gjort förut. Det var kruxet.11