Ljungafors bild 6.pdf

LJUNGAFORS KVARNUtdrag ur en artikel i hembygdsboken ”Mellan Härån och Rasjön” 1980. Författare Jan Gunnarsson:Förr var det av utomordentligt stor betydelse för gårdsägarna att deras ägor gränsade till en sjöeller å där de kunde utnyttja fiskerätten. Fisk var ett välkommet tillskott till den i övrigttämligen ensidiga kosten. Frälsegården Ljungberg Östergård och Hylteryds kronoboställehade liksom många andra utefter Österån byggt husbehovsskvaltor vid Ljungafors, en påvardera sidan av den så kallade Kvarnön, som delade ån i två strömmar. Vid 1754 årsjorderannsakan finns dessa två kvarnar upptagna, men vid beskattning skulle de räknas såsomen. Skatten uppgick till 1 skäppa spannmål. Men eftersom Hylteryd var ett fänriksboställeslapp man för boställets nyttas skull att betala skatt. Alltså fick Ljungberg Ö. betala 1/2skäppa. Sedan vet vi inte vad som hände vid kvarnen förrän 100 år senare. På soldattorpet nr97 Hägnet, Ryds rote i Åker, bodde Svenning Kahn. Han var född 1813. Till Ryd kom han1835 och i tjänsten avancerade han till vice korpral. Då han tog avsked från kronan, beslöthan att flytta till Ljungafors och iordningställa kvarnen där. Svenning Kahn inlämnade tillHäradsrätten en anhållan om tillstånd att till grannars betjäning, mot tull få anlägga enmjölkvarn vid ett av honom arrenderat kvarnfall å nästgränsande frälsehemmanet LjungbergÖstergård. 1850 fattade häradsrätten beslut om att undersöka förhållandet och därefter lämnautlåtande angående fallet. Svenning Kahn hade erhållit arrendekontrakt av LjungbergÖstergård. Arrendet gällde kvarnfall med därtill hörande jordrymd, åttio alnar i fyrkantbredvid nämnda ställe. Området var beläget mot Stenshestras ägor vid deras gamlahusbehovskvarnställe, samt mitt emot Hylteryds gamla kvarn. Arrendet lydde på 49 år från 25mars 1850 till samma datum 1899. Det uppgick till 16 riksdaler 32 skilling banko, att betalas25 mars varje år. Arrendets storlek skulle vara oförändrat under denna tid och gälla även omnågon gård bytte ägare. Brukspatron Anders Åkerlund ägde Elghammars stångjärnshammare.Han hade köpt in gårdar och mark på flera ställen utefter Österån. 1836 hade han av JonesJohannesson i Brandstorp erhållit tillåtelse att bygga en hålldamm vid utloppet avBrandstorpssjön och rättighet för "everldeliga tider" att bygga dammfäste på hans ägor. Någragölar hade han låtit avdika för att få bättre vattentillförsel till Elghammar. Inte underligtkanske att den store mäktige brukspatronen blev rasande när en obetydlig liten vicekorporalförsökte sätta en "käpp i hjulet" för hans planer. Vid häradsrättens undersökning protesteradeockså Anders Åkerlund med motivering att en sådan kvarn skulle skada hans drift av enstångjärnshammare vid Elghammar. Han ansåg också att Svenning Kahns arrendekontrakt varogiltigt eftersom han (Åkerlund) inte skrivit under, fastän han ägde 1/4 av Ljungberg Ö. Hankrävde att om en kvarn ändå byggdes, så skulle det också byggas en kungsådra, som alltidledde vatten förbi kvarnen. Till detta slöt sig också fabrikör C. H. Carlsson, vilken ägdeStensö pappersbruk. Svenning Kahn förklarade att han ämnade använda sig av 2 par stenar.Det ena skulle användas året om, medan det andra skulle användas minst 3 mån. per år ~ höstoch vår. Detta ansågs viktigt med hänsyn till vattentillgången. Fabrikör Carlsson påpekade attKahn inte hade någon rätt att upprätta en kvarn, eftersom fabr. Carlsson som ägde hemmanet

Stenshestra inte givit sitt tillstånd till bygget. Kahn hade dock erbjudit honom att bli delägare ikvarnen, men det hade han avböjt. Fänriken Lindeberg, vilken arrenderade Hylteryd och fabr.Carlsson ansåg att Kahn skulle ha sitt dammfäste vid Kvarnöns västra sida och att östradammen skulle fästas vid Hylteryds ägor. När häradsrätten hade behandlat ärendena, bedömdede Akerlunds, Lindeberg och Carlssons besvär som ogiltiga. Därmed gav man Svenning Kahntillstånd att bygga sin damm och kvarn. När de inte lyckades hindra Kahn från att bygga sinplanerade kvarn, beslöt de att använda andra metoder. 1855 inlämnade Åkerlund tillsammansmed Lindeberg en besvärsskrivelse om att Kahn genom olaga uppdämning skulle genomöversvämning ödelagt låglänta betesmarker. År 1855 den 5 sept. inställde sig vicehäradshövding O. Lemchen jämte nämndeman vid Ljungafors kvarn. Fabrikör Carlsson komockså till rätten och ville göra gemensam sak med Åkerlund och Lindeberg. Detta på grund avatt Kahns damm hade varit stängd för att vattentillgången varit otillräcklig för att kvarnenskulle kunna drivas med någon större effekt. Häradssynesrätten ansåg att den stämningen varobefogad. Men den tyckte att Kahn skulle släppa igenom vatten även när kvarnen stod stilla.Dessutom skulle han betala ersättning för den mark han ödelagt genom uppdämningen.Vattenfallets höjd var 41/2 alnar och hjulen var 4 alnar i diameter. Vattenhjulen drevs viaöverfall. Tulltäkten uppgick till 7 tunnor och 12 kappar spannmål. 1854 flyttade Kahntillsammans med sin hustru och fyra döttrar till Ljungafors. För att klara av alla utgifterna,måste Kahn inteckna både kvarnfallet, kvarnanläggningen och torpet Österäng. Det krävdessäkert en soldats mod och uthållighet och kanske även en god portion småländsk envishet, föratt kämpa mot den förmögne patronen och den stolte pappersmästaren. 1876 flyttadeSvenning Magnusson Kahn och hans hustru Johanna Carlsdotter till Bankeryd. Där åtnjötbåda makarna fattighjälp. Nog hade Kahn varit värd ett bättre öde.Kvarnen drevs sedan av olika ägare fram till 1930-talet. Vid kvarnen fanns också en såg. Härfanns också från 1912 ett kraftverk som levererade ström till omkringliggande byar. Ensnickeriverkstad byggdes 1947.