Hur blir den nyA sKolAn?

porträttet»Det slår inga gnistor på scenen. Manräknar takter när man kysser varandraoch tänker på att den andra måste få hämtaandan. För mig kommer magin efteråt när jagslappnar av och har gett allt.”Black Swan”överdriven,tycker MarieNatalie Portman ficken Oscar för bästakvinnliga huvudroll ifilmen ”Black Swan”,som handlar om enballerinas kamp för rollensom svandrottningi ”Svansjön”. MarieLindqvist, som spelatSvandrottningen, harsett filmen:– De har verkligentagit fasta på alla devärsta klichéerna runtvår värld och brettpå dem, säger Marie.All fokus på stressen,pressen och avundsjukanslår över. Jag upplevdefilmen som enbra thriller där dansenär något man användersig av.För Maries del liggerbåde den vita ochden svarta svanensolika djup i ”Svansjön”henne nära. Hon tyckerom att vara fräck ochta för sig i den klassiskatredje akten somsvart svandrottning,och njuter av den vitasvanens lugn.– Förr var det mycket känslosvall. Men vår generationhar lyckats behålla kamratskapet och förhållit ossjordnära, säger hon avspänt. Vi är flera som skaffat barnoch familj och fortsatt att jobba. Dansen är inte på livoch död för oss.har gjort sista svandrottningenNär Marie väntade sin dotter Ellen var hon med i ettprisbelönt tv-program, ”Gravida ballerinor”, där honoch premiärdansösen Anna Valev medverkade. Programmethar beskrivits som en gestaltning av liv i livoch slutar med att de båda håller sina nyfödda flickori famnen.– Det har berikat mig så att bli mamma, jag var endansare före Ellens födelse och en annan efteråt. Jaghade arbetat ett halvt yrkesliv och behövde ett brejk. Ettbarn tar ju fokus från en själv och det tror jag är nyttigt,betonar Marie. Man får lov att ta tillvaron mer som denkommer. Men det går naturligtvis inte att behandla sigsjälv hur som helst, det är en balansbåge.Något mer barn har det inte blivit, inte än i alla fall,och en av anledningarna är att hon tycker det tog långtid innan hon var tillbaka i sin kropp igen.Senaste Svandrottningen gjorde Marie Lindqvist förtvå år sedan. Hon säger att det var hennes sista och atthon är klar med just den oerhört krävande rollen.– Det känns som en lättnad att stänga den dörren ochgå med något som varit på sin höjd. Jag ser ingen anledningatt pressa kroppen så hårt ännu en gång.värk i stället för passionMarie Lindqvist är även stor inom modern dans. Honliknar de två konstformerna vid två likvärdiga vågskålar,även om den klassiska baletten trots allt ligger henneallra närmast hjärtat.Jag tänker på recensioner jag läst om Marie. Som detdär att hon dansar med en lyskraft som kan väcka dödaoch att hennes närvaro får luftrummet att vibrera. Honsäger allvarsamt att hon är ytterst tacksam för fin kritik,men aktar sig för att börja tänka något i stil med ”fy fanvad jag är bra”, för då är det nog dags att lägga skornapå hyllan. Det känns ganska befriande att höra en sagoprinsessasvära.Så glider vi över till det romantiska skimmer som omgerbalettvärlden. Och hon säger att den magi som publikenkan känna inte existerar i verkligheten. Det äralldeles för ansträngande för det. Marie går inte hem pårosa moln efter en föreställning, utan på ömmande föttermed en värkande kropp.– Det är inte så passionerat som man kanske kan tro,inte ens i baletter som ”Fröken Julie” eller ”Manon” somju innehåller så mycket fysisk närhet. Det slår inga gnistorpå scenen, säger hon. Man räknar takter när mankysser varandra och tänker på att den andra måste fåhämta andan. För mig kommer magin efteråt när jagslappnar av och har gett allt.kärlek på jobbetGnistor kan däremot uppstå bakom scenen, i jobbetsom Marie säger. Hon är tillsammans med premiärdansarenDragos Mihalcea, de har dansat tillsammansi sex, sju år och till och med uppträtt på Bolsojteaterni Moskva. Även hennes tidigare man, Ellens pappa JohannesÖhman, var solistdansare och blir balettchef påOperan i höst.Hon säger att det naturligtvis blir en utmanande situationatt få sin före detta man som chef, men hon trordet är väldigt positivt för Operabalettens framtid.– Vårt yrke är ett otroligt slit. Och det gäller att hållasig på en jämn nivå. Dagen efter en premiär börjar detom på nytt. Då är det en annan publik, säger hon. Viarbetar sex dagar i veckan och det går ju inte att be någontäcka upp för en så att man kan gå hem lite tidigarePå premiären av ”Ringaren i Notre Dame” kände honplötsligt hur ena vaden drog ihop sig så kraftigt att honinte kunde fortsätta. Ändå lyckades hon fullfölja sinakt fast det gjorde så ont att hon fick lämna Operan påkryckor den kvällen.tre par skor slits ut en kvällMaries ansikte är öppet och mjukt och gesterna som gerorden tyngd mycket vackra. Att hon alltid känner siglite skröplig i kroppen kan man omöjligt gissa.– Jag är lyckligt lottad som tillhör de få som fortfarandestår där och dansar fullt ut, säger hon.Hur många tåskor hon nött ut under vägen går inteatt räkna, under en enda föreställning kan hon slita uttre par. Hon lackar dem efteråt så att de går att användaigen under repetitionerna. Marie ägnar flera timmarvarje vecka åt att ta hand om sina skor. Sidenband skasys i och tåhättor virkas. Ingen annan kan göra det jobbeteftersom det är så individuellt.Hon är nästan ensam bland sina kolleger om att varahelt ledig under somrarna och berättar att hon gärna resertill Italien för att sola, bada och äta gott. Vilan kännsnödvändig eftersom hon arbetar så hårt resten av året.Och har gjort det i så många år.Hur ser hon på framtiden då när hon snart blir pensionär?– Jag tror att jag måste sluta först och få tid och kraftatt tänka. Jag har ju levt i Huset som omyndigförklaradi hela mitt liv, säger hon halvt på skämt och menar attdet inte finns så stora möjligheter att påverka verksamhetendär.– Kanske använder jag min erfarenhet någon annanstanspå ett annat sätt. Eller så vill jag leva enkelt ochvara min egen.O16 impuls l nr 3 2011