Ladda ner biografi som pdf - Irma Schultz Keller

Foto: Tina Axelsson, Kanada, 2007.
Den 22 september släpps Blank is
– Sånger av Joni Mitchell som Irma har
översatt och producerat. Albumet släpps på egna
skivbolaget Blå rymd via EMI. Irma som tidigare
släppt sex soloalbum, vunnit Grammis som
bästa kvinnliga popartist och arbetat som skådespelerska
på film och teater fick en särskild
känsla för Jonis låtmaterial redan i tonåren.
Häromhösten gjorde hon en roadtrip tillsammans
med fotograf Tina Axelsson i Jonis
fotspår. Från Saskatoon till Vancouver. Filmmaterial
därifrån kommer användas som projektioner
under konserterna, i de lokaler där det
fungerar tekniskt.
För bokning kontakta: MTA Production AB www.mtaprod.se 08-660 80 88 hilda@mtaprod.se
Hemsida: irmaschultzkeller.se
För intervjuer och annat kontakta: EMI Music Sweden, 08-527 150 00,
nina.nestlander@emimusic.com
P2010 HI FIDELITY PRESS. g2010 HI FIDELITY PRESS.
IRMA
SCHULTZ
KELLER
BIOGRAFI.
BLANK IS
– Sånger av
Joni Mitchell.
Utdrag från Hi Fidelity Press.

den första skiva
jag verkligen minns
är The Beatles
»Abbey Road«. Jag
var 4 år när den kom och mina
föräldrar måste ha spelat den om
och om igen. Vi bodde på Brännkyrkagatan,
bredvid trapporna
upp till Tavastgatan, i en lägenhet
högst upp i huset. Det här var
långt innan det blev tjusigt med
vindslyor och bredvid oss låg de
andra hyresgästernas vindskontor.
Jag minns en känsla av magi då solen krängde in
över plankgolvet samtidigt som »Here Comes
The Sun« fyllde rummet.
Jag var ett extremt blygt barn som rodnade så
fort jag blev tilltalad eller hamnade i blickfånget.
Fick ofta höra kommentarer som:
— HI FIDELITY PRESS —
[ 2 ]
»DET ÄR NÅGOT
MED DEN DÄR
STORA LÄNGTAN.«
Text: Irma Schultz Keller.
Jag föddes på Södersjukhuset 1965. Växte upp i trakterna runt Mariatorget
med en mamma som arbetade som skräddare och så småningom utbildade
sig till journalist. Pappa flackade på den tiden runt mellan olika jobb; trädgårdsmästare
på Skansen, scenarbetare på Dramaten, vårdare på dagcenter... Ibland
satte han sig vid pianot och lirade blues och jazz. Jag och min två år äldre syster
Idde sjöng i stämmor och i vårt rum stod en gammal tramporgel som vi skrev
melodier på. Ingen av oss kunde noter så vi hittade på ett eget system. Satte
klisterlappar på tangenterna, skrev bokstäver på de svarta och siffror på de vita
och så kunde vi skriva ner våra melodier.
D
Idde & Irma Schultz, 1969.
Foto: Mamma.
— Spara lite rödfärg till lagårdsdörrn!
I hemlighet drömde jag om att
bli filmstjärna och skrida ner för
en lång, svängd trappa à la Rita
Hayworth. Sjöng gjorde jag också
i baksätet på bilen. Min pappas
släkt hade ett gammalt hus på en
vall utanför Funäsdalen dit vi
ibland åkte på loven. När vi åkt
länge och det blivit mörkt ute
lutade jag mig nära rutan och
sjöng tyst så ingen annan skulle
höra. Då studsade ljudet av rösten tillbaka och
förstärktes. Det var någon sorts tröst i det där.
Och kanske en glädje över ett uttryck.
Mina föräldrar skiljdes och vi flyttade upp till
en lägenhet på Bastugatan. Mamma fick jobb på
Sveriges Radio.

Foto nedre: Pappa, 1975. Foto övre: Micke Jansson, 1981.
Det var på den tiden då varje programmakare satte
sin egen musik. Då och då kom en bunt pressex av
nya skivor med hem och jag och syrran botaniserade
friskt i högarna: elo, Barry Manilow, en
samlingsskiva med tidig punk från New York,
10 cc ... De första skivor jag minns att jag köpte
för egna pengar var en singel med The Sweet och
en lp med The Dubliners.
»Efter mycket tjat
hängde vi med till en
replokal någonstans
i närheten av Vitabergsparken.«
Iddes och mina vägar skiljdes då jag började i
musikklass. Men på gymnasiet landade vi båda
på Södra Latin. Efter mycket tjat hängde vi med
till en replokal någonstans i närheten av Vitabergsparken.
Ett band hade bildats som skulle
sjunga Motown-låtar på fester, det var tanken.
Det blev aldrig så utan istället började det skrivas
ny musik som resulterade i bandet Zzzang Tumb.
Vi fick kontrakt med Stranded Rekords, Klas
Lundings första bolag, där bl a Lustans Lakejer
och Ratata låg. Det blev några singlar och en fulllängdare
och Idde och jag började få körjobb med
andra band och artister. Under 80-talet var vi nog
med på det mesta som spelades in i Stockholm;
Lolita Pop, Di Leva, Imperiet, Lustans Lakejer
och Reeperbahn för att nämna några.
Jag jobbade på glassbar, restaurang, fotolabb
och gick en teaterskola på Kursverksamheten.
Sen sökte jag och fick en del skådespelarjobb; i
tv-produktioner och på scenen.
1986 bildade jag och Tom Wolgers en duo som
hette »Paris Bis«. Vi spelade in nattetid i Toms
vackra lägenhet på Kungsholms Hamnplan. Jag
minns att han så småningom blev vräkt då han
vägrade vara tyst då alla andra sov.
— HI FIDELITY PRESS —
[ 5 ]
Det blev egentligen aldrig mer än en maxisingel
och en snygg video men den släpptes lite
här och var i Europa.
»Paris Bis«—Irma Schultz & Tom Wolgers, 1986.
Foto: Carl Bengtsson.
»Första skivan skrev
vi på min mammas
landställe…«
1988 kom min första solosingel: »Tillbaks till mig«.
Jag hade då börjat jobba med Lars »Billy Bolero«
Hansson. Första skivan skrev vi tillsammans på
min mammas landställe under några sommarveckor
och den kom att heta »Då staden har
vaknat« (1989). För den fick jag en Grammis
som bästa kvinnliga popartist.
Till andra skivan »Irma« (1991) skrev Mauro
Scocco en låt som kom att bli en rejäl hit: »Precis
som du«. Vi hade dock gjort så många versioner
att vi i slutskedet av produktionen var så trötta
på låten att vi var nära att lyfta bort den från
skivan (!) Även låten »Stureplan« kom att spelas
mycket på radio och »Irma« sålde nästan platina
(97 000 ex). I höstas fick jag reda på att den
kvalat in till boken »Tusen svenska klassiker 1956
till idag« som kom ut 2009. Mycket hände i
samma veva; jag gjorde den kvinnliga huvudrollen
i en tv-serie som hette »Kvällspressen«
och jag blev gravid.

»Efter den (tredje
skivan) gick luften
ur och jag föll in i en
kris som utspelades
på många plan.«
Tredje skivan, som kom till i en något ofokuserad
fas i livet som nybliven förälder, kom ut 1993
och fick heta »Tröst för stygga barn«. Efter den
gick luften ur och jag föll in i en kris som utspelades
på många plan.
Krisen ledde till flera beslut. Jag separerade,
sökte och kom in på Teaterhögskolan och sist
men inte minst växte behovet av att skriva mer
själv. Jag ville ta mer ansvar för helheten, inspelningen
och hur det sedan presenterades. Det
resulterade i skivan »Andas fritt« (1995) som
producerades av Kjell Andersson.
Irma, Reykjavik, Island, 1995.
Foto: Tina Axelsson.
— HI FIDELITY PRESS —
[ 6 ]
»Det kom som en sång
från ett undangömt fönster
jag glömt att stänga någon gång
det kom som en stark storm
och svepte med sig allt
ingen idé att vända om
Allt jag vill är att andas fritt idag«
—»Andas fritt«.
Irma Schultz, 1995.
»Jag håller fort-
farande den skivan
som något av det
modigaste jag gjort.«
Temat var oundvikligen »separation« och jag
håller fortfarande den skivan som något av det
modigaste jag gjort. Den är självutlämnade och
ganska egensinnig. När jag lyssnar på den idag
kan jag fyllas av både stolthet och skam. Den
mötte kraftigare reaktioner än mina tidigare
skivor, både negativa och positiva.
Jag hade precis lärt känna Tina Axelsson som
var fotograf och vi reste till Island och hängde
några dagar och tog bilder som sen användes till
omslaget.
Skivan spelades in i emi-studion vid Skärmarbrink
med en fantastisk uppsättning musiker;
Esbjörn Svensson, Lars Halapi, Lasse Englund,
Svante Henrysson, Magnus Persson m fl.
Under några års tid hade jag tillsammans med
några musikervänner spelat Joni Mitchell på
ställen runt om i stan. Det resulterade i skivan
»A Bird That Whistles — Songs of Joni Mitchell«
som kom ut 1996, med Kjell Andersson som
medproducent. Tina Axelsson stod även denna
gång för fotografierna som togs i samband med
inspelningen, vilken till största delen skedde live
på Lydmar Hotel.
Foto: Tina Axelsson, Island 1995.
»Ordnar mitt hem, jag målar och spacklar,
alla sprickor spacklar jag igen.
Sol kommer in, kom in.
Vem är du som stirrar på mig så där,
från andra sidan spegeln, är det jag.
Var kom den där rynkan ifrån,
är det charm, är det jag.
Det kan det inte va, det kan det absolut inte va.
För jag mår bra, bättre än någonsin faktiskt,
bara jag får … värme, vila och ljus«
—»Värme vila och ljus«.
Irma Schultz, 1995.

Foto: Tina Axelsson, Kanada, 2007.

Foto: Lina fänge, 2003.
Jonas Malmsjö & Irma Schultz »The Black Rider« 1997.
Foto: Sara Lindh.
<
Sen följde fyra år på Teaterhögskolan och praktikjobb
på Dramatens Elverket som premiäröppnade
med »The Black Rider«, en musikal av Tom
Waits i regi av Rikard Gunther. Några år med
skådespeleri på Dramaten, Riksteatern, Parkteatern
och Malmö Dramatiska Teater följde. Höjdpunkten
hittills är nog rollen som »Hon« i Jon
Fosses »Någon kommer att komma« i regi av
Eirik Stubö. Vi blev inbjudna till flera teaterfestivaler
i Europa och Teaterbiennalen och jag fick
ta emot Riksteaterns pris.
»Ett tema som genomsyrar
den skivan är
›barndom‹«.
2003 kom »Imma på glas«, den första skivan på
åtta år. Den producerades av Björn Yttling. Ett
tema som genomsyrar den skivan är »barndom«.
Titellåten »Imma på glas« handlar just om minnet
av att sitta i baksätet på en bil och sjunga mig till
tröst nära rutan.
»Imma på glas
prövar min röst
sjunger så svagt
sjunger till tröst
— HI FIDELITY PRESS —
[ 11 ]
en bilfärd norrut
ett helt sjuttiotal i skymningsljus
med tallar och gran
alltid så ensam där bak
Hör du mig
kan du höra mig nu
när jag ropar …«
—»Imma på glas«.
Irma Schultz Keller, 2003
Vintern 2006 gjorde jag och Uno Svenningsson
ett slags duoprojekt: »Sånger för december«. Jag
hade börjat översätta låtar av Joni Mitchell och
här passade »River« (som på svenska heter
»Blank is«) in i det vintriga temat. Jag översatte
även en låt av k.d. Lang; »Barefoot« som fick
heta »På nakna fötter«.
»Vi återfann
varandra i bänken
i Allhelgonakyrkan
på Södermalm«.
2007 släpptes »Psalmer« som jag, Toni Holgersson
och Lasse Englund sakta och organiskt låtit växa
fram i Lasse studio ute på Lidingö. Jag hade körat
på några av Tonis skivor i början av 90-talet och
vi återfann varandra i bänken i Allhelgonakyrkan
på Södermalm. Där gick vi båda under en period
på söndagskvällarnas mässor och fann att vi berördes
starkt av samma psalmer. Vi reflekterade
över det faktum att man i den anglosaxiska musikkulturen
sjunger om tro i alla musikgenrer
medan man här gärna hoppar till om någon
sjunger »Gud« och placerar in i fack. Något som
dock börjat luckras upp mer och mer på senare
år. Vi ville också se hur det skulle låta om vi
sjöng de här sångerna utifrån vår känslomässiga
och musikaliska grund.

Foto: Tina Axelsson, Kanada, 2007.
BLANK IS –
Sånger av Joni Mitchell.
(Utgivningsdatum: 22 september 2010).
Blå rymd. Distribueras av: emi Music Sweden ab.
50999 629974 2 3
Nu är jag mäkta stolt att presentera den första
skivan på Blå Rymd. Den kommer ut via licens
på emi och innehåller tio sånger av Joni Mitchell
som jag översatt och producerat. Vi repade
hemma hos mig och spelade sen in skivan på
bara två dagar med en alldeles självlysande trio i
grunden: Martin Hederos—klaviaturer, Johan
Berthling—kontrabas och Andreas Söderström
—gitarr. På två spår förstärkta av min man,
Nino Keller, på trummor och slagverk.
Foto: Tina Axelsson, 2010.
— HI FIDELITY PRESS —
[ 13 ]
Trots den snabba inspelningen har skivan
verkligen fått ta tid. Mellan de två inspelningstillfällena
(som skedde under 2008) hann ett
halvår passera. Först ett år senare mixades skivan.
Uppifrån: Andreas Söderström, Martin Hederos
& Johan Berthling.
Foto: Tina Axelsson, 2010.
Merparten av låtarna kommer från Jonis album
»Blue« av den naturliga förklaring att det är den
skivan jag levt mest med. De andra kommer från
»Song to a Seagull«, »Ladies of the Canyon«,
»Court and Spark« och »Hejira«. Jag valde förstås
att jobba med de låtar som berört mig mest,
men sen handlade det också om vilka som lät sig

Foto: Tina Axelsson, Kanada, 2007.
översättas. Något jag fick fundera länge på var
hur jag skulle lösa refrängen i »River«. Joni
sjunger: — »I wish I had a river I could skate
away on«. Alla uttryck för vattendrag på svenska är
enstaviga: å, flod, fors, sjö, hav … Blev lycklig när
poletten trillade ner: — »Jag önskar mig en blank
is jag kan färdas bort på«.
»Det närmar sig jul
De hugger ner träden
De sjunger alla sånger
Om kärleken och glädjen
Och jag önskar mig en blank is
Jag kan färdas bort på«
—»Blank is«.
(»River«) Joni Mitchell.
Lokal text: Irma Schultz Keller.
© Joni Mitchell Publishing Corp
Sony/ATV Music Publishing Scandinavia
1996 utdelades Polarpriset till Joni Mitchell.
Hon fick en mängd priser i mitten av 1990-talet,
flera »life achievement awards« samt blev invald
i Rock&Roll Hall of Fame. Många artister har
genom åren utnämnt henne till en stark inspirationskälla
och förebild. Hon visade sig tidigt vara
en gudabenådad låtskrivare som började sin bana
med att skriva för andra artister. Sen klev hon
fram själv och blev något av en ikon för en hel
generation med sina självutlämnande texter, sitt
allvar, sin humor och sitt säregna sätt att spela
gitarr, som var en följd av hennes insjuknande i
polio som barn.
»…via internet,
som var alldeles i
startfasen då, fann
de varandra …«
I femtioårsåldern chockerade hon alla, inklusive
sina föräldrar, med att berätta att hon hade en
dotter. En dotter som skulle ha fötts 1965 och
som hon då adopterade bort. Hon började söka
— HI FIDELITY PRESS —
[ 15 ]
efter henne och via internet, som var alldeles i
startfasen då, fann de varandra. Hon återförenades
inte bara med sin dotter utan fick då även veta
att hon var mormor. I en del sånger har hon
antytt sitt bortvalda föräldraskap och smärtan i
det, men kanske är det först med facit i hand
som de hintarna känns uppenbara.
»Född med månen i kräftans bild
Döp henne till nåt hon kan svara till
Lilla grön, kan ingen vinter betunga
Lilla grön, för att vi var så unga
Lilla grön, bli en dansens drottning
Han for till Kalifornien
Han hade hört att det var varmare där
Så du skriver i ett brev att hennes ögon är blå
Han sänder dig en dikt som du inte förstår
Lilla grön, han är helt sin egen …
Bara lite grönt som när vårens knoppar
slår ut i blom
Det finns krokusar till fröken din imorgon
Bara lite grönt som i norrskenshimlens andetag
Det finns istappar och födelsedagar
Och då och då finns sorgen«
—»Lilla grön«.
(»Little Green«) Joni Mitchell.
Lokal text: Irma Schultz Keller.
© Crazy Crow Music
Sony/ATV Music Publishing Scandinavia
»…etttomrumsom
vill bli fyllt,en ständig
längtan bort … «
Hon växte upp på landsbygden i Kanada, i en av
dessa städer den stora vägen passerar rakt igenom.
Det har ofta funnits en melankolisk ådra i hennes
text och musik, ett tomrum som vill bli fyllt, en
ständig längtan bort, ut i världen och efter frihet.
Fåglar som flyger men också vägens vita linjer
som håller henne som gisslan. Ständigt på väg.
En både självvald och påtvingad ensamhet.

Det är något med den där stora längtan som
alltid slagit an min egen klangbotten. Det finns
en sorg där någonstans.
»Just innan vår kärlek gick vilse sa du
Jag är lika beständig som polstjärnan
Och jag sa:
Du befinner dig ständigt i mörkret
är det nåt att ha
Du kan finna mig i baren
Och på baksidan av ett glasunderlägg
I det blå ljuset från tv´n
Ritade jag en karta över Kanada
Och jag skissade ditt ansikte där
Du flyter i mitt blod som heligt vin
Du smakar bittert och så sött
Och jag kan dricka friskt av dig älskling
Och ändå stå på stadig mark
Ändå stå på stadig mark«
—»Jag kan dricka friskt av dig«.
(»A Case of You«) Joni Mitchell.
Lokal text: Irma Schultz Keller.
© Joni Mitchell Publishing Corp
Sony/ATV Music Publishing Scandinavia
Huset Joni Mitchell växte upp i,
Saskatoon, Saskatchewan, 2007.
Foto: Tina Axelsson.
— HI FIDELITY PRESS —
[ 16 ]
Häromhösten var jag i Kanada tillsammans med
Tina Axelsson och gjorde en roadtrip i Jonis fotspår.
Från Saskatoon till Vancouver. Vi fick med
oss ett stort foto- och filmmaterial därifrån som
nu redigeras ner för att bl a kunna användas som
bakgrundsprojektioner under konserterna. Den
kunskap jag samlat på mig om Joni kommer jag
väva in i form av mellansnack. Fakta och funderingar,
humor och poesi blandat med glimtar ur
mitt eget liv.
»Hon hade dansat
till vår skiva på sitt
hotellrum …«
Joni Mitchell, Jack Mittleman & Irma,
Stikkan Andersons kök, Djurgården, 1996.
Foto: okänd.
Jag träffade Joni 1996 när hon var här för att ta
emot Polarpriset. Vi hade några dagar före prisutdelningen
tjatat in oss på en mottagning på
Kanadas ambassad och darrande givit henne vår
skiva »A Bird That Whistles — Songs of Joni
Mitchell«. Några dagar senare var det dags för
prisutdelningen. Jag och Jack Mittleman, som
spelade gitarr på skivan, hade inga biljetter till
galan i Berwaldhallen men vi hade förstått att
det var kutym att efterfesten hölls hos Stikkan
Anderson på Djurgården. Vi chansade och åkte
dit. Efter mycket om och men släpptes vi in. Där
var knökfullt med folk och efter en stund i vimlet
började vi tveka. Tänk om hon inte gillar skivan!
Foto: Tina Axelsson, Kanada, 2007.

Foto: Tina Axelsson, Kanada, 2007.
»Oh, there you are!
Joni´s been looking
for you.«
Det här är pinsamt ...Vi var just på väg att forcera
oss ut igen då en man fick syn på oss och glatt
utropade: — Oh, there you are! Joni´s been
looking for you. Han banade väg för oss in i
Stikkans kök. Och där stod hon. Hon sa att hon
dansat till vår skiva på sitt hotellrum och vi satt
sen, runt Stickans köksbord, och pratade länge
om musik och konst och om det fascinerande
med senapskorn. Att de trots att de är så små ger
upphov till stora plantor. Hennes handflator var
alldeles gula av nikotin.
»Alla människor på festen
De har så mycket stil
De är väldigt välberesta
De har passkortssmil
Nån är vänlig
Nån är kylig
Några håller stor distans
Någon ställer sig i centrum
Men vill va nån annanstans
Fotomodellen får uppmärksamheten
Men sen rinner sminket svart
Hon har en ros bakom örat
Och en lampskärmshatt
— HI FIDELITY PRESS —
[ 18 ]
Ena sekunden lycklig
Nästa gråter hon i nåns famn
Säger skrattet och gråten
Två fiskar i samma damm
Jag sa det när vi möttes
Att jag är galen
Gråt för oss alla här
Gråt för Eddy där i hörnet
Som inte tror han är nånting värd
Och Jack som är klassens clown
Och kalla Grace bakom sin mask
Och för mig i min rädda tystnad
Som inte hittar hem nånstans
Det känns som att jag sover
Kan du få liv i mig
Du verkar vara känslig nog för att klara dig
Jag har nerverna utanpå kroppen
Och ändå stum och blind och döv
Och vad gör jag på den här festen
Fumlig och färglös
Jag önskar att jag hade mer humor
Som kunde hålla sorgen i schack
Kasta allt i ett annat ljus
Le hela vägen ut«
—»Folks fester«.
(»Peoples Parties«) Joni Mitchell.
Lokal text: Irma Schultz Keller.
© Crazy Crow Music
Sony/ATV Music Publishing Scandinavia
Vänligen,
Irma Schultz Keller