Nummer 1 2004 - Dialäsen

PÅSDIALYSAtt resaNågra dagar senare skulle min hustru fylla jämnaår, så vi hade bokat teaterbiljetter och hotell i Stockholmför att fira henne. Jag lastade in kartonger medpåsar, plåtbricka, stativ plus en massa annat somhörde till den nödvändiga utrustningen. När viparkerade i hotellgaraget placerade vi alltihop plusvåra väskor på varsin liten kärra. Väl uppkomna ihotellkorridoren välte min kärra med ett brak. Plåtbrickangav sig ut på egen hand och folk öppnadedörrarna och undrade vad som stod på; Jag förstårdem. Men det var knappast läge heller att tala omatt jag hade påsdialys och behövde det vi hade medoss.Så småningom lärde jag mig att något stativ intebehövdes. Det fanns alltid någon klädhängare, tavelkrokeller gardinstång som det går att hänga uppen påse på. Påsarna hade jag för övrigt i väska medhjul och plåtbrickan lämnade jag tillbaka. Ett välspritat plastunderlag som går att rulla ihop fungerarlika bra.Ofta fi ck man improviseraför att klara bytena vid resor. Flygplatsernas handikapptoaletterär stora nog, även om en och annannödig kund undrar om man har somnat därinne.Vid sådana tillfällen tycker man att det rinner oerhörtsakta. En trädgren i rätt höjd kan vara toppennär man är ute, eller en krok på whiteboarden ikurssalen när deltagarna gått på lunch..Varje försommar åkte vi till Cannes i Frankrike ettpar veckor. Genom PD-enheten på USÖ fick jaghjälp att beställa påsar så att de skulle finnas därnär jag kom fram. Ibland hände oväntade saker. Ettår fanns inga påsar, eftersom de som skulle ta emotdem inte var på plats, varför chauffören tog demmed tillbaka. I Cannes finns tre Baxtercentraler sådet gällde att hitta rätt, innan jag fick mina påsar.Jag hade då lagt ner ett par extra påsar i mitt handbagagevilket inte gillades av flygplatspersonalen.Efter mycket övertalning fick jag emellertid ta meddem i en särskild plastpåse. Förvarade på ett särskiltställe. Ett annat år blev det flygstrejk. Vilket innebaratt mina påsar tog slut. Det var bara att skaffa nya,och då avbröts flygstrejken plötsligt.Efter två år fi ck jag en nattmaskin.Det innebar en klar förbättring av allmäntillståndet.I stället för att jag skulle byta påse fyra ggr omdagen räckte det nu med en gång, och ibland kundejag hoppa över det tillfället också. I början var detsvårt att sova ordentligt. Maskinens display lystehela natten och varje gång jag vaknade blev jag informeradom vad den gjorde. Ett problem var ocksåatt jag måste ligga nio timmar i maskinen, vilketinnebar att det knappas blev några sena kvällar.För mig var det största problemet vår gamla fiskestugai Strömstad. Dels ligger den ganska högt, och mankan inte köra bil ända fram och dels var den intedimensionerad för skrymmande kartonger och maskiner.Från början fanns det heller ingen utkörningav påsar utan de skulle vi själva hämta på apoteketi stan. Med två liter vätska i magen skall man inteheller bära något tungt, så ibland fick grannarnaställa upp och hjälpa hustrun med påsarna. För migblev lösningen till sist att flytta ut med maskinen iden lilla gäststugan och sova där. Dessutom börjadepåsarna att köras ut från apoteket samtidigt. Förmodligenvar det inte alltid ett så populärt uppdrag,för många sommarjobbande ungdomar stönade svårtnär de bar påsar upp för backen.Tid till samtalKontakten med PD-mottagningen vid sjukhuset harfungerat utomordentligt bra. Man blir god vän medsjuksköterskor och läkare som ständigt ställer uppmed hjälp. Jag har också märkt vilken positiv betydelsedet har när sjukvårdspersonalen tar sig lite tidatt prata med patienten om annat än det som hör tillsjukdomen. På samma exemplariska sätt fungeradeapoteket. Det vara bara att ringa dit och beställa denmaterial som behövdes.PRESSMEDDELANDEKan insulinproducerande vävnad från annan art transplanteras vid diabetes?Peter Schmidts disputation ägde rum fredagen 6 februari, vid Uppsala Universitet. Avhandlingens titelvar Xenotransplantation av Langerhanska öar - Experimentella studier av hinder för klinisktillämpningBristen på organ innebär en begränsning för antalet patienter med ungdomsdiabetes som kanerbjudas transplantation av bukspottskörtelns insulinproducerande Langerhanska öar. Peter Schmidthar undersökt möjligheterna att använda öar från grisar.För patienter med svårkontrollerad ungdomsdiabetes erbjuder transplantation av isolerade insulinproducerandeLangerhanska öar en möjlighet att stabilisera sitt blodsocker. Organbristengör dock att få kan erbjudas denna behandling. Av denna anledning undersöker man möjlighetenatt använda sig av djur, av etiska och praktiska skäl företrädesvis från gris, s k xenotransplantation.Peter Schmidt har i sin avhandling undersökt de problem som måste lösasinnan användandet av öar från gris kan bli kliniskt möjligt.Klinisk ö-transplantation sker genom att öarna sprutas in via ett kärl till levern. I denna process förstörsen stor del av öarna i en akut inflammation orsakad av bland annat aktivering av koagulationoch komplement i blodet. Detta skulle ske också vid klinisk xenotransplantation. Peter Schmidt harvisat att man genom att få grisöar att producera ett visst mänskligt protein kan ge skydd mot vissaakuta skador. De öar som överlever den första kritiska tiden efter transplantationen riskerar även attstötas bort av celler i immunförsvaret. Med hjälp av försök på möss kunde Peter Schmidt visa påskillnader i mekanismerna bakom avstötning av vävnad från en annan art jämfört med de mekanismersom verkar då vävnaden kommer från samma art. Detta kan delvis förklara varför de medicinersom används kliniskt för att förhindra avstötning inte fungerar lika bra vid xenotransplantation.Så kallade endogena retrovirus i grisens DNA betraktas som en möjlig infektionsrisk vid xenotransplantation.Peter Schmidts resultat visar att virusnivåerna var låga i grisöarna så längede odlades, men att det skedde en viss uppreglering den första tiden efter transplantation till råttor.En möjlig orsak till detta kan vara inflammation och/eller syrebrist i öarna och dess omgivning.Detta indikerar att tillfällig medicinering i samband med transplantationen kan vara värdefulltför att minska risken för infektion vid xenotransplantation.Dialäsen 1/200433