Nummer 4 2003 - Dialäsen

TRANSPLANTATIONSDAGARi GöteborgMan arbetar enligt samtliga dessa riktlinjer och prövarnya infallsvinklar och metoder. En god överblickav det aktuella läget fick de som bevistade Transplantationsdagarnai Göteborg (10-12 september).Mötet är nordens största årligt återkommande mötei sitt slag, och är öppet för personal inom alla formerav transplantationssjukvård.Alltfl er i dialys men alla får inte en transplantationAntalet patienter i aktiv uremivård ökar för varjeår. Enligt Jarl Ahlmén beror detta inte på att flerblir njursjuka, utan orsakas av att överlevnaden idialys blir allt längre. Andelen äldre i dialys ökarockså. Även om många är för gamla för att klaraav en njurtransplantation, ökar ändå behovet av attavlasta de ansträngda dialysresurserna genom flernjurtransplantationer till de yngre som väntar. Allauremiker är dock inte lämpade för en njurtransplantation,vilket Gunnela Nordén framhöll i sin föreläsning.En njurtransplantation, med efterföljandeimmundämpande medicinering, är för vissa patienteren alltför riskfylld behandling. Förutom hög ålder,kan exempelvis pågående infektion, missbruk, hjärtkärlsjukdomeller annan svår sjukdom göra att manfår avböja en transplantation. Men trots hårda krav ärmånga lämpade för ingreppet, så antalet njursjuka ibehov av transplantation ser inte ut att minska inomen överskådlig framtid.Avlidna donatorer genom spansk modell och informationI internationell jämförelse har Sverige mycket få avlidnadonatorer. Vi ligger på drygt 10 donatorer permiljon innevånare, att jämföra med t ex USA somhar mer än det dubbla. Spanien, som är världsledandepå organdonation, har nu ca 35 donatorer/milj. inv.Vad är då anledningen till de låga donationstaleni vårt land? En teori är att vi har färre möjligadonatorer på grund av mindre antal trafi kolyckoroch bättre vård av skallskador och hjärnblödningar,men säkert faktaunderlag för sådana slutsatser saknas.Däremot vet vi att resurserna har minskat tillmånga intensivvårdsavdelningar (IVA), där möjligadonatorer identifieras och omhändertas. CharlotteLovén redogjorde för den inventering av dödsfallenvid Sveriges samtliga IVA, som genomfördes 2001-2002. Av denna framgick bl.a. att hälften av demöjliga donationerna ej genomfördes på grund avatt man inte fick samtycke till ingreppet. Antingengenom en känd negativ inställning hos den avlidneeller, då viljan i 2/3 av fallen var okänd, genom ettnej från de anhöriga.Vi kan få fler organ från avlidna givare på två sätt;genom förbättrade sjukvårdsrutiner och genom att fåfler samtycken till donation. Förbättrade vårdrutinerär det som ligger bakom den Spanska modellens storaframgångar på detta område, ffa genom att låta specialiseradpersonal identifiera och handlägga möjligaorgandonatorer och omhänderta deras anhöriga. Härhar vi i Sverige fortfarande mycket kvar att lära. Närdet gäller att påverka befolkningens donationsviljaverkar det nu vara saker på gång. Efter långvarigtlobbyarbete, särskilt av samverkansgruppen Livetsom Gåva, har Landstingsförbundet nyligen fått27 miljoner av de s.k. Dagmarpengarna till informationssatsningarom organ- och vävnadsdonation.Satsningen tar sin början i samband med den Europeiskadonationsdagen den 4 oktober, för vilkenSverige i år står som värd. ”Går det att informerafram en donationsvilja?” var rubriken på det föredragMargareta Sanner höll under transplantationsdagarnai Göteborg. Efter att ha forskat mycket i ämnet, bl.a.genom omfattande djupintervjuer, vet Sanner hurmånga resonerar när de tar ställning till frågan omatt donera organ efter döden. För en del människorär det en komplex existentiell fråga, som knappastpåverkas av en informationskampanj. Men man vetockså att människor med mer kunskaper om organdonation-transplantationär mer positiva till att självadonera. En stor majoritet av Sveriges befolkning ärredan positiv till organdonation. Problemet är att fådem att meddela denna vilja.Levande donatorer genom norsk modellI Sverige finns ett välrenommerat program förnjurtransplantation med levande givare, ca 30% avingreppen görs med en sådan donator. Utan dennaverksamhet skulle bristen på organ från avlidna varabetydligt mer kännbar. Förutom att avhjälpa organbristenhar njurar från levande givare betydande andrafördelar. Eftersom de kommer från garanterat friskaoch ofta besläktade individer, fungerar de bättre ochunder längre tid. Men verksamheten ger också upphovtill etiska frågor som t.ex: Är det rätt att utsätta enfrisk människa för detta ingrepp? Strider det intemot läkaretikens regel att inte skada? Men mot detmåste man väga organbristen och den goda transplantatfunktionen.Man vet också att riskerna medingreppet är små och man lever ett normalt liv medbara en njure. Donatorns önskan och tillfredställelseav att hjälpa en anhörig måste också beaktas.fortsättning sid.8Dialäsen 4/20037