Läs också vårt porträtt av Susanna Alakoski från ... - Dagens Arbete

More documents

Recommendations

Info

Bokprogrammet i Sveriges Television harsänt en lång studiointervju. Susanna sneglarmot telefonen, men låter bli att titta.I stället berättar hon om skammen underen balettlektion och att hon aldrig gick ditigen. Alla andra hade balettdräkt. Att inte haråd med balettdräkt när alla andra har skiljerut.Och att mamma och pappa inte hade bil,inte körkort. Hon lekte på gården med andrasom inte kunde åka någonstans. Hoppadetvist. Kastade kula. Gjorde om cyklar»I dag kan jag se vaddet kostar att inteta hand om folk. Jagskulle ha blivit en branationalekonom.«till hästar. De hade jättekul. Men ändå, eftersommarlovet när alla frågade ”var man hadevarit på semestern”, då blev hon så där tyst.Telefonen fortsätter att pipa och till slutfipplar hon kvickt fram de små meddelandenaoch får blank blick. Vännerna, systern.De har sett och tycker att hon är ”fin”, ”kära”och ”så bra”, ”särskilt om städning”.Programledaren hade sagt att han aldrigläst en bok där städningen var så detaljeratbeskriven som i Svinalängorna. Hon hadesvarat vackert att det handlar om kärlek. Närstäderna smyckas till påsk och jul, när hemmenskrubbas och rensas.”Det är någon som utför de här kärlekshandlingarnasom handlar om att hålla sigren. Känna sig bra. Göra det fint runt omkringsig. Jag blir arg på att man ofta talar såförklenande om något som jag tycker är såfint och som ofta utförs av kvinnor.”Susannas mamma städade, bland annat.Pappa svarvade och svetsade. Hon växte uppi det lilla miljonprogramsområde som hetteFridhem i Ystad, men som en tjänsteman påkommunen kallade för Svinalängorna. Ochsyokonsulenten trodde inte att en sådan dotterkunde läsa vidare. Han skickade iväg hennetill kortast möjliga gymnasieutbildning.Hon hoppade av och flyttade till Göteborg.”Jag gick Komvux sen. Visste ingenting omhögskolan. Men sista sökdagen frågade enklasskamrat där om inte jag skulle söka, hanhade en blankett över. Jag fyllde i den och såblev jag socionom.”Hon vill vrida nacken av dessa syokonsulenter,säger hon. I dag skulle hon ha blivitnationalekonom. Ser trasiga människoröverallt, och de sjunker in genom huden,fastnar i hjärtat. Hon blir förbannad. Våndasoch lider.”Jag skäms över att bo i ett samhälle som inteförmår omfamna alla människor. I dag kan ªdagens arbete nr 9 september 2007 51
ª»Jag har haft någonsorts okunnighet omvad som är möjligtoch omöjligt. «jag se vad det kostar att inte ta hand om folk.Jag skulle ha blivit en bra nationalekonom.”Liknande yrken var lika fjärran som månenför familjen i Ystad, och författarna bodde ien annan galax.I stället för att grunna över det omöjligasamlade hon på ord, skrev tjocka brev tillkompisar och besvarade dem själv om deinte skrev tillbaka. Lyssnade till berättelsernai mammas finska sånger men undvek bibliotek.De var för fina för henne, tyckte hon.Och sedan, när hon vågade sig dit i tonåren,när hon i hemlighet började drömma,ville hon inte läsa det som kallas arbetarlitteratur.Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd,som Svinalängorna har jämförts med, tycktehon var ”jättedålig”.”Ja, det är som ett skämt!” Susanna garvarhögt och viker kroppen.”Ja, för nu tycker du väl om den”, säger jagoch ångrar att jag skrattade till.”Ja nu. Men då ville jag inte läsa om sånt jagkände igen. Jag ville få flykt och fantasi.”Trots allt tog hon körkort, läste på högskolan.Var först i familjen med allt.Och hon blev författare.”Ja. Jo. Jag har nog inte alltid fattat hur svårtdet är. Jag har haft någon sorts okunnighetom vad som är möjligt och omöjligt. Jag harsökt, planlöst.”Lika planlöst som de vingliga humlornavid hamnarbetarnas grillbord kanske. De vilämnade för några timmar sedan. Drottningarna,som nyligen vaknat upp ur vintersömneni en jordig håla. Sträckt på sina smalaben och luddiga kroppar. Brett ut vingarna,lyft mot skyn och flugit. Fast de i själva verketinte kan.Inte ens tyngdlagen hindrar de där virrigahårbollarna att finna sina blomster, tänktejag i ett filosofiskt anfall vid det runda bordetSusanna om …ª Fotboll: ”Min gamla granne var fotbollstränareför Djurgården. Sedan dess är jag Djurgårdare.Annars håller jag på Malmö FF.”ª Sin okända talang: ”Jag kan dansa magdans.Gick en kurs alldeles nyligen.”ª Gudrun Schyman: ”Att ha varit bredvid ensån människa en gång i sitt liv, det kan manleva på hela sitt liv. Hon är så modig, intelligent,rolig. Det räcker för hela livet, de åtta åren medGudrun.”Glädjen var stor när Susanna Alakoski tog emot Augustpriset för boken Svinalängorna påBerwaldhallen i Stockholm 2006.Foto: SCANPIXdär vi satt. Hos hamnarbetarna i Stockholmsfrihamn hände nämligen något magiskt. Någotmärkligt och fantastiskt.Tjugo grova karlar lyssnade till Susannamed stolarna i ring. Sista fackmötet firadessom vanligt med författarbesök. Grillkorv,potatissallad och dricka. Uppknäppta skjortkragar,ryggdunk och skratt.När hon pratat klart hämtade alla mat ochslog sig ner.Och det var då det hände. Susanna förvandlades.Blev något annat, något svårt att beskriva.En elegant och ivrig vampyr, kanske.Hur gjorde hon? Började med ett litetskånskt ”jaha”, kastade högt ut en snabbfråga, högg tag i svaret och sög fram den enalivstråden efter den andra. Blicken skimrade.Ansiktet lyste. Alla ville svara.Varenda själ runt bordet kunde vända utoch in på sig själv bland öl och papptallrikar.Böcker åkte fram, bilder och anekdoter.ª Alkohol: ”Har inga problem för egen del, jagkan dricka normalt. Men jag tycker inte om attvara full och inte att vara bakfull, har inte rådmed det. Och jag trivs inte bland fulla människor.Tror att väldigt många dricker för att de harångest. Alkohol mot ångest är väldigt effektivt.”ª Att resa: ”Jag reser aldrig med karta. Jagvill inte veta var jag hamnar, för då händer intedet oväntade. Jag vet knappt till vilken världsdeljag ska när jag köper en biljett. Inte förränefteråt läser jag på.”Öknamn som ”Synålen”, ”Stoppa jobbet”(skyddsombud så klart), ”Livet och Döden”,och alla deras ursprung. Den ena historien efterden andra ramlade ner i Susannas knä ochhon undrade upprört hur hon ska hinna skrivaalla böcker. Blocket med svarta galonpärmaråkte upp, anteckningar togs, titlar markerades,uppslag identifierades. Pensionärenvid namn Bengt Örsell gav till slut bort denfina boken Gubbar, den om hamnarbetarna,och som inte går att få tag på längre. Susannakved ”nej!”, visste sedan inte hur hon skullekunna tacka och ryckte upp en Svinalängornaur kappsäcken för att få ge något tillbaka.Jo, Susanna förvandlades vid hamnarbetarnasbord.Hon blev till en urstark magnet i en malmrikgruva, en svällande glaskula vid mästarensblåsrör, en ... kalla det vad du vill. Enförföriskt glittrande smaragd som sög tillsig både människorna och allt de hade att berätta.Med en sådan förmåga, med ett sådantbehov? Alla hundratals historier som liggeroch skvalpar i Susannas huvud. Någonstansmåste de väl komma ut.”Vid det här laget har ni kanske hört om hurjag satt och skrev på kvitton och lappar påbussen till och från jobbet”, sa Susanna månadentidigare i Norrköping. Hon berättadeatt när hon skadade ryggen och blev sjukskriven,och sedan fick ett friår, då var barnen pådagis och hon fick det som hon lärt sig av VirginiaWoolf. Tillräckligt med pengar, och etteget rum att sätta ihop boken i.52 dagens arbete nr 9 september 2007
Page 1 and 2: Nu vågar hon skrivaSusanna Alakosk
Page 3: ªupp. Flera av de samlade pratar f

Läs också vårt porträtt av Susanna Alakoski från ... - Dagens Arbete

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?