Reseberättelse som PDF-fil (155K) - Stacken

En blick bortåt klipporna bjöd på en spektakulär syn;jättevågor som slog emot de höga bergväggarna ochexploderade uppåt över krönet i vita jättekaskader. Dåoch då kunde man skönja dessa jättekrevader, åtföljtav utrop som ‘ååh’, ‘oj’ och ‘titta’. Som på ett nyårsfyrverkeri,ungefär!Solen sken, det blåste halv storm, och med ordentligklädsel gick det faktiskt att vara utomhus.(Fleecetröja. jacka och regnjacka). Henning hadesällskapets enda mössa. Den fick Thord låna, vi andraklarade oss med huvorna i våra regnjackor. Att gåbarhuvad var inte att tänka på, nedkylningseffektenvar rent våldsam i den hårda vinden. Det var faktiskttidvis svårt att gå rak, och det berodde inte på denlokala drycken, som vi f.ö. inte hunnit prova än.Jag insåg varför vi kommit dit. Ett sådant spektakel fårman inte missa. Det var faktiskt bättre än i den värstagoretex-reklamen. Vi skulle gå dit!Sagt och gjort, vi traskade iväg mot klipporna. Vi gickförbi ett område med stora sandgropar urgrävda urkustlinjen, som mindre grustag, ungefär. Vi blevsnabbt varse hur de bildats. Vinden karvade urstranden och blästrade sedan oss med mikrometeoriter.Det gjorde ont!Snabbt kom vi oss därifrån, och knallade vidare på envälbetad fårhed. Ett par snabba avstickare för fotograferingav särskilt maffiga stenblock med tillhörandebränningar drog ner på tempot en smula, men var21