Turist i tillvaron zine 3

Boken blev Darias revansch 

Alla 

löper 

amok till 

Urban 

Savage 

Disfear 

Filmtips 

Mad Nanna 

Lowriders 

GBG Punk 

84 

SIDOR 

PUNK 

Lädernunnan 

Belta 53 

Micky Fitz 

Crime City Clothing 

Ia listar bästa gigen 

Hårdgnissel 

Klubb Sthlm Sonny Vincent 

Jutte om bupp-u-dupp-u-du 

Megafett reportage från Puntala 

Thunders och Kramers Gang War 

Papa Franz om alienation i stereon

Svensk punk 

2011- 

2016 

Suicide Syndicate, Glidslem, Dick Tracy, Epidemics, 

Snutjävel, E.A.T.E.R, Varsel, Black Feet, 

Kronofogden, Strindberg som tortyr, Bäddat 

för trubbel, Spotlicks, Prins Carl, Beyond Pink, 

Abjekt, Slöa Knivar. 

Allvaret, Bittra Miner, Brottskods 11, Nars, Headons, 

Trubbel, Thurneman, Tomma Händer, The 

Baboon Show, Kaffekatt, Vindicate This!, Fru 

Dörr, Mimikry, Fubbix, Striker, Insidious Process 

Scarlet Radio, Moralens Väktare, Ticking Bombs, 

Vervain, Uppgång & Fall, Total Aggression, 

Håll käften vad vill du!?, The Negatives, Hyrda 

Knektar, Oldfashioned Ideas, Thräshers, Livet 

som insats, Gråsuggorna, The Flints, Antipati, 

Vånna Inget 

Desperat, Din Skevf, Burning Kitchen, Rännstensorkestern, 

Le Muhr, Crash Nomada, 

Kapitano, Gamla Pengar, The great german 

re-research, Tiger Bell, Makabert Fynd, Våldsamt 

Motstånd, Bombfors, Nobelkommittén, 

Va!?, Aggrenation 

Angelpiss, Blåslampa, Brottsvåg, Fredag den 13e, 

Math and the Blah Blah Blahs, UX Vileheads, 

Spiknykter, Gatans Lag, Lurken Boogie Band, 

Vinnarcirkeln, Sub Alert, The Volcano, Hjärtattack, 

Nedslagsplats, Utbrott, Jealous Cowards 

Svart Städhjälp, Utanförskapet, Dobermann 

Cult, Ligisterna, Planet Trash, Alison Blaire, The 

Sweetshow, The Guilt, Knivderby, Svartlistad, 

Psykbryt, Pusrad, Lysande Utsikter, Inkvistionen, 

Kaos Kris & Helvete, Söderberg 

Nervgift, Solanas Cunts, Ein zwei die, KlartgrabbenskahaenEPAmedsilvertjep&Uffe, 

Lyckliga 

Idioter, Miss Behave and The Caretakers, Åtgärdsprogrammet, 

Contorture, The Bombettes, 

Kafferep, Marys Kids, Könsförrädare, Korsfäst, 

Körsbärsfettera, City Saints, The Headlines, 

M:40, Ursut 

Motvilja, Svin, Vet Hut, Benmjöl, Matriarkatet, 

Urban Savage, Ilandsproblem, Stry & Stripparna, 

Hellre Vargen, Nya Given, Senap, Låt dom hata 

oss, Min mammas klimax, Sista Dansen, Trots, 

Idiot Ikon, Dråp, Slomarp, Stick & brinn, Knægt, 

The Judas Bunch 

Beat up Betty, Distraktion, No Recede, Sista 

Försöket, Comminor, Nackskott, BDA, Fuck 

Frankie, Lycka Till, Giftgas, Perkulator, Toxo, 

Dtakters, Shitfucks, Grid, Groteskha, Snake 

Tongue, The Liptones

1 

19 

svenska 

utgåvor som 

jag gillade 

extra mycket 

under 2016. 

4, Mimikry 

”Alla sover” cd 

Oemotståndliga. 

1, Ursut 

”Köp dig lycklig” lp 

Alltid bäst i klassen. 

5, Crash Nomada 

”Ljuset som du sökte” 7” 

Slutar aldrig att lyssna. 

2, Twin Pigs 

”Chaos, baby!” lp 

Kaxigt debutera så här. 

6, Lastkaj 14 

”Från botten till...” 7” 

När trall är mer än trall. 

3, Lowriders 

”Latino wardogs” 10” 

Lyckopiller! 

7, Oldfashioned Ideas 

”Another side to...” lp 

Streetpunk deluxe. 

Malmö, januari 2017 

Det var ett på många sätt väldigt 

bra år 2016. Naturligtvis var 

det en hisnande känsla att hålla 

första numret av Turist i tillvaron 

fanzine i handen, det var ju trots allt 

en sisådär 25 år sedan jag sist gjorde 

ett fanzine (Profit Blaskan). Det som 

dock varit roligast med att göra zinet 

är alla schyssta människor som hjälpt 

till på alla möjliga sätt. Jag säger det 

igen, poängterar verkligen, utan er 

hade det inte blivit någon tidning. 

Jag är också nöjd över att jag satte 

punkt för vinylserien Turist i tillvaron 

med en fantastisk nionde volym där 

The Liptones fick avrunda projektet 

med raderna om att vara stolt över 

den du är. 

Den svenska punkscenen har i mina 

öron aldrig låtit bättre än den gjort de 

senaste 10 åren, aldrig tidigare har 

det funnits så många grymma band 

där ute – det var det jag ville uppmärksamma 

med Turist i tillvaron. 

Jag tycker jag lyckades bra med det. 

8, Utanförskapet 

”S/t” lp 

Aggression utan pardon. 

12, Shaking Heads 

”Demo 2016” kassett 

Skrammel är kärlek. 

16, Strul 

”7-låtars ep” 7” 

Retrohardcorebomb. 

9, The Baboon Show 

”The world is...” cd 

Hits, hits, hits! 

13, V/A 

Turist i tillvaron vol 9 

Självklart årets samling. 

17, Lost Warning 

”Blod & eld” 7” 

Oslagbar dialektpunk. 

10, Glorious 

”Who are they to...” lp 

Mangel as fuck. 

14, Ska’N’Ska 

”A-team” 7” 

Pur glädje. 

18, Perkulator 

”S/t” 12” 

Desperationsmanual. 

11, Remiso 

”S/t” kassett 

Trashmangelhardcore. 

15, Grebol 

”40 års slit” 12” 

Working class pride! 

19, Aldrig Ensam 

”Dö fort Europa” cd 

Glöder hela vägen. 

Jag valde att bara lista svenska 

utgåvor härintill, men det har ju 

kommit så sjukt mycket annat 

bra också: Sub Rosa ”For this we 

fought the battle of ages” (cd), Neurosis 

”Fires within fires” (cd), Generacion 

Suicida ”Bombras” (lp), Komintern 

Sect ”D’une meme voix” (12”), Swans 

”The glowing man” (cd), The war goes 

on ”S/t” (lp), Monday Suicide/Social 

Crisis ”Split” (12”), Crown Court ”Capital 

offence” (lp), Discharge ”End of 

days” (cd), Iggy Pop ”Post pop depression” 

(cd), G.L.O.S.S. ”Trans day of 

revenge” (7”), Polio & Julie ”S/t” (7”), 

Rixe ”Les nerfs a vif” (7”), Noi!se ”The 

real enemy” (cd) och så klart, Vanhelgds 

”Temple of phobos” (cd). 

Dessutom var det ett enastående bra 

gig-år här i Malmö. 

Spelningar mest hela 

tiden och roligast var 

det att se Dick Tracy, 

Skizophrenia, Sex 

Dwarf, Peluqueria 

Canina, Dtakters, 

Rixe, Urban Savage 

och Kent – Kent va 

faan bäst! 

Skribenter: 

Ante Blomberg 

Cod 

Dunder The Dirt 

Mikael Ekström 

Martin Franzén 

Flyktsoda 

Mika 

Mattias Grenholm 

Ia Hammar 

Mattis Loberg 

Johan Malm 

Patrik Södling 

Yxan 

Fotografer: 

Elisabeth Jensen Bünger 

Emmy Etie 

Staffan Fagerberg 

Anna Gullberg 

Ia Hammar 

Ann-Helen Hoaas 

Roine Lundström 

Hugo Nabo 

Michael Sebastian Porali 

Canan Rosén 

Tallee Savage 

Martin Wilson 

Yxan 

Foto omslag: 

Hugo Nabo 

Facebook: 

sök efter Turist i tillvaron 

Citera oss gärna, men 

glöm inte att ange källan. 

januari 2017 

500 exemplar 

OBS: Skicka inga lyssningslänkar eller downloads. Turist i tillvaron lyssnar gärna på er, men bara på fysiska skivor . Mejla för adress: turistitillvaronfanzine@gmail.com

45 prm 

A message to you är ett skivbolag, konsertfixare och postorderföretag. AMTY startade 

1991 i samma format som du finner denna annons, dvs som ett fanzine. Redan tidigt 

sysslade vi med postorderförsäljning. Då sålde vi skivor med banden som vi hade med i 

tidningen för att klara tryckkostnaden av densamma. Första spelningen ordnas 1992 och 

vårt första skivsläpp kom 1997. Dagens gäng i AMTY har varit med sedan samma år och 

är Stefan, Rikard och Henrik. 

WWW.AMTY.SE 

Bryggd sedan 1991 

oberoende postorder och skivbolag 

AMTY är störst i Norden på Reggae, 

Ska, Punk, Oi! & mod. Hos oss finner 

du musik, böcker, pins, tröjor, 

kuriosa, brutus, harringtons & 

mycket mer... 

www.facebook.com/ 

amessagetoyou/ 

www.amty.se 

info@amty.se

Micky Fitz 1959-2016 

Ett stort hjärta 

har slutat att slå 

Min första bekantskap med The Business var på ”Carry 

on Oi!”-samlingen, och det var början till en kärlek som 

aldrig rostade. 1988 lade de ner, efter att ha släppt sitt 

mästerverk ”Welcome to the real world”. Därefter återuppstod 

bandet sex år senare med fullträffen ”Keep the faith”, där de 

till skillnad från många samtida lyckades återförenas med 

äran i behåll och energin intakt. 

The Business var Oi!-bandet som även gick hem i 

belackarnas hemvister. Om det var för att de var häften 

punk, hälften skins i sättningen, eller om det var 

covern på Crass ”Do they owe us a living?” som gav 

dem cred i anti-Oi! kretsar låter jag vara osagt. 

Kanske var det bara så att de var ett jävligt bra 

punkband, med ärliga jordnära texter och en 

politik som var gatans politik, inte pamfletternas. 

De var ett av tre band som skulle 

spelat på Hambrough Tavern i Southall. 

De andra två, The 4-Skins och The Last 

Resort, drogs länge med en svart stämpel 

som var svår att sudda bort. The 

Business reste sig dock snabbt efter 

det, och få associerade gruppen med 

den händelsen efteråt. 

Och mycket av det som gjorde The 

Business till det de var, tillskriver jag frontmannen Micky 

Fitz. Det var hans distinkta stämma och träffsäkra texter som 

ramade in punkdängorna som gitarristerna Steve Whale och Steve 

Kent snidade till. Det var hans svarta galghumor som fick låtar som 

”Drinking and driving” och ”Handball” att funka, trots en och annan 

rad som i en annan mun skulle låtit smaklös. 

Bandet tappade visserligen fart efter den lysande ”The truth the 

whole truth and nothing but the truth”, och originalmedlemmarna 

försvann en efter en, tills bara Micky stod ensam kvar. Hans 

problem med alkoholen och senare även hans kamp mot cancern 

bidrog givetvis till bandets sparsamma produktion i studion, men 

som liveakt höll de stilen till slutet. 2012 gästsjöng han på Booze & 

Glorys EP ”Back where we belong” och det var en inspelning med 

herr Fitz i fornstora dagars glans. En singel jag håller som bland 

det bästa han medverkat på, helt i klass med de bästa plattorna The 

Business själva gjort. 

Micky Fitz 

– för alltid 

loud proud 

and punk 

Jag hade aldrig äran att träffa eller lära känna Micky, men vad jag 

sett och hört av andra de senaste åren verkar han varit en ”diamond 

geezer”. Jordnära och med ett stort hjärta. Det är en bild 

jag gärna har med mig i framtiden när jag hör The Business. Loud, 

Proud & Punk! Få band och punkvokalister har väl förkroppsligat 

det bättre än just Micky och The Business. Jag hoppas han omfamnas 

däruppe i punkhimlen, och att han inte glömmer att kasta ett 

getöga ner mot Stratford för att hålla sig up-to-date med sitt älskade 

West Ham. Vila i frid mister Fitzsimons. 

 

Patrik Södling

– 

Hallå Tobias Sjöstrand 

i Vindicate 

This?, hur står det 

till? 

– Jo tack bra, det 

knallar och går, fast lite 

så där på halvfart. Men 

det är så det brukar 

fungera. Vi tar oss i kragen 

inför spelningar. 

Hur går det med inspelningen? 

– Jo det var ju det där med halvfarten... Vi 

spelade in fyra låtar i somras, där några 

ligger ute på Youtube om man skulle vara 

sugen på att avnjuta dem. Men sen blev 

det ett litet avbrott i skapandeprocessen, 

med hus, radhus, ungar, valpar och en del 

av våra medlemmars andra bandåtaganden 

som behövde komma före. Vi vet att 

vi lunkar på när det går. Dessutom har vi 

faktiskt varit väldigt effektiva när vi ses. 

När kommer skivan? 

– Den kommer så fort den är klar. Men 

som det svarades tidigare så är den 

fortfarande i ugnen så att säga, vi måste 

värka ut den. 

 

Mikael Sörling 

Just 4 Fun 

presenterar 

Tjena mosh, 

här kan du 

påga! 

Det finns en hel del coola spelningar 

att se fram emot under första 

halvan av året. 

n Malmö Oi drar igång det nya året 

med Gatans Lag, R.A.S. och Hard Skin, 

på Plan B i Malmö den 21 januari. 

n Gaki-fest bullar upp med mangel 

den 3 februari. Stress SS, Honnör SS, 

Svaveldioxid och Sex Dwarf kommer 

röja på Snövit i Stockholm. 

n Den 4 februari sätter Dead Rhythm 

punkt med en helt galen uppsättning 

band på Cyklopen Stockholm. Asocial 

gör sitt första gig på nästan 20 år. 

Dessutom: Avskum, TST, Mob 47, Kvoteringen 

och Paranoid. Lycka till att få 

biljett. Dagen efter fortsätter festen, då 

spelar Asocial igen – tillsammans med 

G.B.H., Misantropic och Feral Brain, 

som gör sitt debutgig. 

n Norrköpings Club Peking spakar 

igång året med musikfest i dagarna 

två, 24 och 25 februari. Första kvällen 

spelar Nya Given, Grå Vardag och John 

Chopper Harris. Tova (Klubb Antisocial, 

In Defiance) spelar plattor. Dagen 

efter är det dags för East End Badoes, 

On The Job och Agent Bulldogg. 

n Nya klubben Capital ordnar fest i 

Stockholm den 4 mars, då lirar The 

Last Resort, Oldfashioned Ideas och 

Sabotage. 

n Årets Punk & Disorderly i Berlin går 

av stapeln den 7 till 9 april. Bland bokningarna 

märks Sham 69 (med Pursey, 

Parsons och Tregunna), Cockney Rejects, 

Discharge, Argy Bargy, Bishops 

Gren och Legion 76. 

Matriarkatet 

längtar till våren 

Kontaktnätet fyllde ifjol 40 år och 

det firade de bland annat med en 

turné i Norrland med Matriarkatet 

och Hårdgnissel. 

– Det här är en turné vi gör för att hylla 

punken som genre och rörelse, berättade 

Kontaktnätet i ett pressmeddelande. 

Matriarkatet var mycket nöjda med resan 

i norr. 

– Vi tyckte att turnén gick jättebra, det var 

kul att få köra lite gigs utanför Stockholm i 

städer vi inte besökt tidigare. 

Och att spela med Hårdgnissel gav extra 

energi. 

– Vi har tyckt det varit hur roligt som helst 

att ha med dem. De är så grymma på det de 

gör. Ingen av oss hade hört dem tidigare och 

vi blev så peppade när de klev på scenen och 

körde igång. Vi hoppas på att få se mer av 

dem framöver. 

Matriarkatet ser nu fram emot våren och 

den turné de ska göra med KSMB och 6/10 

Redlös. 

– KSMB är ett band som funnits med oss 

sen vi i tonåren upptäckte punken, så det ska 

bli väldigt kul att få vara med på den turnén. 

Dessutom avslöjar Matriarkatet att de har 

en del nya låtar på gång som ska bli inspelade 

så snart det går. 

 


Foto: Anna Molarin Ericsson 

P.R.O.B.L.E.M.S. 

”Enemy Spy” 7” 

Ute 28 februari 

www.j4f.dk 

n Klassiska anarkopunkbandet 

Conflict är bokade till ”Drenched in 

beer”-festivalen i Stockholm den 28 

och 29 april. Och det blir mer punk i 

Stockholm då. Den 29 och 30 april är 

det dags för Rebel Days på Cyklopen. 

Produzenten der froide, Nucleo Terco, 

Bombfors, Fuck Frankie och The Bristles 

är några av bokningarna. 

n Punkfest 14 blir det i Umeå den 5 

till 7 maj. Surge, Gaze, Raivoraittius, 

Perkulator, Päästö, Misantropic och 

Mascara Snakes spelar bland annat. 

n Den 30 och 31 juli arrangeras 

Halmsta’punken. City Saints, Knægt, 

Headlines och Hoppstylta är bokade. 

I mars blir det extra mycket Lastkaj 

14, då ger Second Class Kids ut 

inte bara det nya albumet ”Becksvart” 

utan också tolvtummaren 

”Spelevinkeln”. Lastkaj 14 beskriver 

det nya albumet som att ”tonen 

blev mörkare” och ”varenda låt bär 

på mörker och förtvivlan”. Spännande, 

tycker Turist i tillvaron.

Nu känns det 

rätt för Disfear 

I april är det dags för den traditionella 

Roadburnfestivalen i Nederländerna. 

Bland alla feta bokningar 

är det ett namn som sticker ut 

– Disfear är äntligen tillbaka. Den 

20 april är det dags för det kanske 

bästa svenska råpunkbandet 

genom tiderna att ställa sig på 

scenen igen, sex år efter att basisten 

Henrik Frykman förlorade kampen 

mot cancern. Disfears senaste 

album var hyllade ”Live the storm” 

som gavs ut 2008. 

– Det har egentligen varit på gång i flera år 

men har inte passat med andra aktiviteter 

förrän nu. Viljan har funnits men det har 

helt enkelt inte gått att få ihop på ett sätt 

som känts bra för alla. Ska vi göra något är 

det 100 procent fokus som gäller, annars är 

det bättre att låta det vara, berättar gitarristen 

Björn Pettersson 

Efter Henrik Frykmans bortgång, 

trodde du att ni någonsin 

skulle stå på scen som 

Disfear igen? 

– Vi bestämde direkt efter Frykmans 

begravning att vi inte skulle 

lägga ned bandet. Det var ett enhälligt 

beslut, inget nedläggande och ingen 

senare re-union. Allt skulle få ta sin tid, när 

det kändes rätt igen skulle vi fortsätta. 

När Roadburn hörde av sig kändes det rätt. 

Disfear hade hört mycket gott om festivalen 

och tyckte att den låg helt rätt i tiden. 

– På eget initiativ kommer vi att spela på 

en mindre scen där det blir mer intimt och 

nedtonat än på den största scenen. Det kommer 

att bli väldigt speciellt att stå där igen 

utan Henrik, därför vill vi göra det på våra 

villkor och på det sätt som vi förhoppningsvis 

kommer att känna oss nöjda med efteråt. 

Vi har tänkt mycket på 

det ”första” officiella 

giget efter det som hände, den här helgens 

aktiviteter känns i nuläget rätt. 

På Roadburn kommer Disfear främst 

fokusera sitt live-set på låtar från de senaste 

släppen, men även en del äldre material 

kommer att repas in 

– Det är väldigt viktig del av vår historia, 

det enkla och råa. 

Spelade på fest 

Björn avslöjar att Disfear redan för drygt två 

år sedan gjorde ett inofficellt gig på en väns 

40-års fest. 

– Tanken var väl att vi då skulle känna oss 

lite för och därefter fortsätta rulla igång lite 

smått igen. Av olika anledningar blev det 

inte så, livets pussel gick inte att lägga just 

då. Det finns en del låtskisser och fragment 

men inga färdiga låtar. 

Kommer ni att spela in något nytt? 

– Det hoppas jag verkligen. Det får dock bli 

när det blir och känns rätt. 

”Kännas rätt” är det som vägleder 

Disfear idag. Inga fler gigs är bokade, 

men Björn avvisar inte tanken 

– samtidigt måste det... 

– kännas rätt, skrattar Björn. Just 

nu är det fullt fokus på april, dyker 

det upp något annat som känns bra 

är det dock inte omöjligt att vi gör 

något mer framöver. 

Och vi, det vill säga Disfear 2017, är förutom 

Björn, Tomas Lindberg (sång), Andreas 

Axelsson (bas), Marcus Andersson (trummor) 

och Ulf Cederlund (gitarr). 

”Live the storm” 

Det har gått åtta år sedan Disfear gav ut det 

formidabla albumet ”Live the storm”, ett 

mästerverk i den svenska hardcorepunkhistorien. 

Björn har en lite mer ödmjuk 

hållning till skivan och tycker den håller 

hygglig klass. 

– Jag lyssnar sällan på det jag själv medverkat 

på. Men jag gjorde det dock för en tid 

sedan och jag tycker nog att ”Live the storm” 

Björn Pettersson röjer på Kafé 44 

den 19 oktober 2007. 

 

Foto: Staffan Fagerberg 

håller ganska bra fortfarande. Vi lade ned 

väldigt mycket tid och energi på de låtar som 

är med där. Orginalomslaget var inte vårt 

första val, och inte heller andra. Vi gjorde 

senare ett eget omslag, till de limiterade 

turnépressarna av vinylen, som var mer i 

linje med hur vi ville ha det från början. 

Lyssnar inte så mycket på musik 

Björn säger att han har dålig koll på hur 

dagens punk- och hardcorescen låter, däremot 

håller sig han uppdaterad om vad som 

händer. 

– I ärlighetens namn så lyssnar jag faktiskt 

inte så mycket på musik överhuvudtaget. Det 

är inte av ointresse, men jag vet inte riktigt, 

det prioriteras inte i nuläget. Ser dock fram 

emot den dagen när man hittar något som 

man verkligen tycker är bra och bara vill 

sluka allt som finns utgivet. 

 


Cockney Rejects spelade 

sist i Sverige på PSK 

för fem år sedan. I höst 

kommer de tillbaka till 

Stockholm för att förgylla 

ytterligare en kväll med 

några av punkens allra 

vassaste klassiker. Klubb 

Capital arrangerar det 

hela den 26 augusti. 

DMU:s texter i bokform 

Den Mediterande Uttern ger ut 

sina samlande skrifter i en ny bok 

TEXTER 1989-2016. ”Eftersom vi 

anser att våra låt-texter har samma 

kulturhistoriska värde som Lord 

Byrons poesi så har vi nu gett ut en 

diktbok.” säger Ekis. ”Och då Svenska 

Akademin nu öppnat dörren till 

rocklyrik genom att ge Nobelpriset 

i litteratur till Bob Dylan, bör det 

inte vara en högoddsare att DMU 

erhåller nämnda pris 2017. Glöm 

inte var ni läste det först.”

114 

Året runt på 

Ajax 

spelningar 

Strul 

Negative Approach

Frank Carter & The Rattlesnakes 

I Stockholm, där jag 

bor, finns det hur mycket 

spelningar som helst 

att gå på. Det vimlar av 

arrangörer som ordnar 

högklassiga konserter 

och ibland kan det till 

och med vara flera på en 

och samma kväll. Dagens 

i-landsproblem, jag vet... 

Under 2016 har jag varit 

på 114 gig. Här listar jag, 

i datumordning, de gig jag 

personligen klassar som 

mest minnesvärda. 

(Arrangör inom parentes.) 

8 maj, Cyklopen (Dead 

Rhythm) 

7 Power Face , Halshug, Ajax. 

Tre fantastiska band på samma 

kväll, från Stockholm, Köpenhamn 

och New York. 

28 maj, Cyklopen (Sicksound) 

7 Knaegt, Vicious Irene. Fler 

band spelade den här kvällen 

men det här var de två som 

hamnar på min årsbästalista. 

Toppklass! 

10-11 juni, Punx 44 festival, 

Cyklopen 

7 Drygt 20 toppenband på en 

helg. Störst för mig var Avskum 

som gjorde en kanonspelning inför 

ett tokfullt Cyklopen. Finska 

Juggling Jugulars var det band 

man blev gladast av att se och 

norska Terrorstat luktade minst 

gott, hade mest ihopvikbara 

sångaren och snorade äckligast, 

men var grymt bra. Andra favoriter 

var Korp, Sex Dwarf och 

Crutches. 

Ia Hammar listar 

fjolårets 10 bästa gig 

24 juli, Vielle Montagne (Push 

My Buttons) 

7 Mean Jeans är från Portland 

och låter som ett nutida 

Ramones. De spelade även två 

dagar innan med australienska 

Ausmuteants men passade på 

att köra ett extra gig denna 

kväll, på väg hem från Finland. 

Ett mycket bra gig det med men 

eftersom Radioactivity, också 

från Texas, är med denna kväll 

är det den som hamnar på listan. 

Radioactivity gör fantastiska 

punkpopmelodier som klistrar 

sig fast i huvudet. Spelade gjorde 

även Svart Katt, ett Stockholmsband 

som kör melodisk punk på 

svenska och Real Tears, också 

Stockholmsband, som påminner 

en hel del om Dickies. 

2 augusti, Cyklopen 

(Sicksound) 

7 Gadget och God Mother i all 

ära men det var Negative Approach 

som gjorde min kväll.

Killing Joke 

Discharge 

Idiot Ikon 

Terrorstat 

Sist de spelade här stod jag 

väldigt långt bak och såg knappt 

nånting, det blir liksom aldrig 

lika kul då. Så nu positionerade 

jag mig tidigt vid scenkanten och 

blev helt blowned away. 

4-7 augusti, Rebellion Festival, 

Blackpool 

7 Premiär för mig på denna 

”gubbpunkfestival”, som i år firade 

20-årsjubileum. I princip alla 

gamla band från 80-talet som du 

kan tänka dig spelar på den här 

festivalen som går varje år i den 

gamla semesterorten Blackpool 

i norra England. Jag har passerat 

den tiden när jag tyckte det var 

kul att tälta så den här festvialen 

passar mig rätt bra. Man bor på 

hotell och festivalar mestadels 

inomhus så det gör inget om 

det regnar, vilket det ofta gör i 

England… Höjdpunkterna (och 

krockarna av band man ville 

se som spelade samtidigt) var 

många: Damned (såklart!), GBH, 

Jello Biafra, Discharge (nya 

sångaren är ett fynd!), Subhumans 

(och Dick Lucas andra 

band Culture Shock och Citizen 

Fish. Hur han håller en sån 

hög klass år efter år är en gåta. 

Han ser ju knappt ut att åldras 

alls), Lost Cherrees, Buzzcocks, 

MDC acoustic (missade deras 

”vanliga” set men det var säkert 

lysande det med, hade sett dem 

i Köpenhamn i juli), Stiff Little 

Fingers och Restarts. 

30 september-1 oktober, Dead 

Rhythm Fest, Cyklopen 

7 Stans bästa punkklubb firar 10 

år och det firades i dagarna två. 

Ett fullpackat Cyklopen, hög stämning 

och kalasbra band. Bäst i min 

värld var: Voidfiller, Martyrdöd, 

Utanförskapet, Strul, Meanwhile, 

Ursut och Raw Power (!). 

8 oktober, Cyklopen (One Eyed 

Punks) 

7 Två udda band som presenterades 

som noise/post rock 

havoc (NYOS) och post punk 

monolith (NEJ), beskrivningar 

som inte säger mig nå’t men jag 

är såå glad att jag gick! Hade 

lyssnat en del på NEJ innan och 

tänkte att de skulle vara bra 

live. Och det var de med råge! 

Så mörkt, så tungt, så stenhårt, 

så finskt, love it! Och sen var det 

NYOS som jag inte visste nå’t om 

alls. De spelade en trappa upp i 

den lilla baren som inte rymmer 

många människor. NYOS är 

en instrumental duo med en 

trummis och en gitarrist och en 

helvetes massa pedaler. De bygger 

fantastiska ljudväggar som

Barcelona 

Fler 

grymma 

gig 

Fick-inte-plats-pålistan 

men-varsjukt-bra-de-med: 

* DS13/Dahmers/ 

Damaged Head/ 

Utanförskapet/ 

Dissober/Terrible 

Feelings, Bankiren 

Västerås, 160116 

(Dead Rhythm) 

Powerface 

* Trubbel/Dahmers/Marys 

Kids, 

Debaser Strand, 

160311 

Allvaret 

Vicious 

Irene 

* Kovaa Rasvaa/ 

Myteri/Rov/Demerit, 

Cyklopen, 

160324 (One Eyed 

Punks) 

* Perkulator/ 

Raivoraittius, Kafé 

44, 160402 (Punx 

44) 

* Sex Dwarf/Barcelona, 

Gula Villan 

160506 (Clueless 

Punx) 

* Axe Rash (såg 

dem fyra gånger 

under året men de 

var som bäst på 

Kafé 44 14 juni) 

kränger åt olika håll, stegras och 

mattas av, väldigt explosivt och 

överaskande. Liknar inget jag 

har sett innan. 

26 november, Debaser Medis 

7 Jag hade aldrig sett Killing 

Joke innan. De har tydligen inte 

spelat i Stockholm på 33 år och 

då hade jag förmodligen inte 

åldern inne. Med så gamla band 

(i originalsättning dessutom) är 

det alltid en chansning, en del 

kan vara sevärt, annat är det 

inte. I det här fallet var det definitivt 

sevärt! Det var tajt, tungt, 

hårt och fantastiskt bra. 

16-17 december , Skjul Fyra 

Sex i Göteborg (Filler och 

Fredag den 13:e) 

7 Det var två så makalöst bra 

dagar i rad på Skjul Fyra Sex i 

Göteborg så jag klumpar ihop 

dem i en punkt. På fredagen 

körde lokala arrangören Filler 

en stödfest för sig själva. Kvällen 

bjöd på en varierad skara band 

av hög klass. Missade tyvärr 

det första men kom lagom till ascoola 

duon Cherokee Death Cat, 

som jag inte riktig kan beskriva. 

Sen fortsatte det med Strul, som 

var det enda band jag sett innan 

och en av anledningarna till att 

jag åkte till Gbg överhuvudtaget. 

De spelar galen hardcore och 

är extremt kul att se live. The 

Inseminoids var nästa band, de 

är nån slags korsbefruktning 

av Misfits och Cramps (hur 

coola som helst de oxå). Allvaret 

spelar ösig melodisk punk och 

har en fantastisk sångerska. Sist 

körde det ”hemliga” bandet The 

Dahmers från Bromölla som i 

ärlighetens namn gjorde en vassare 

spelning på Sticky kvällen 

innan men de har en väldigt hög 

lägstanivå. Ett riktigt partyband 

som spelar rock’n’rollpunk. 

På lördagen hade Fredag den 

13.e tioårskalas med gäster: 

Gust, Highrider, Painted Wolves, 

Dissober och Allvaret (tror faktiskt 

de var, om möjligt, snäppet 

bättre än på fredagen). Inte lika 

stor variation på banden som 

kvällen innan (och tyvärr inte 

lika bra fördelning kvinnor/ 

män) men bra ös på alla. Men 

det var ju ändå Fredag den 13:es 

kväll och jäklar vad de levererade! 

Gamla och nya medlemmar 

turades om på scenen, 

stämningen var hög och det var 

alldeles alldeles underbart. Som 

bonus spelade Gamla Pengar 

och The Dahmers på Sticky på 

torsdagen, sämre spelställe men 

guldband. 

 

Ia Hammar 

* Kronofogden 

(spelade i Stockholm 

sex (!) gånger 

under våren men 

peakade på Kafé 44 

4 juni) 

* Frank Carter & 

the Rattlesnakes, 

Kafé 44, 161013 

* Pissjar, Idiot 

Ikon/Warchild/Bad 

Year, Gula villan, 

161111 (Clueless 

Punx) 

* Call Cat/Vicious 

Irene, Hangaren, 

161119 (Sthlm 

SXE) 

* Fireside, Debaser 

Strand, 161214

SVEKET 

som sved 

Att komma som punkare till en ny 

stad i ett nytt land gör att det kan 

vara lätt att få nya vänner. Men det 

kan finnas en baksida också, om 

man kommer i konflikt med någon 

som andra ser upp till. Daria Bogdanska 

vet precis hur det är att 

bli utfrusen efter att ha pekat på 

Malmöpunkarnas dubbelmoral. I 

höstas gav hon ut en seriebok om 

sina erfarenheter av löneslaveriet 

på krogen – Wage Slaves. 

På Möllevången finns Häng bar, en krog som 

Malmöpunkare har hängt på i flera år. Den 

ligger mitt bland hipsterhak och smådyra 

restauranger och fram till i höstas hade de 

regelbundna punk- och metalkonserter. Det 

har de dock fått sluta med efter att grannar 

klagat. 

Stället är en del av ett litet krogimperium 

i Malmö. I samma kvarter ligger den indiska 

restaurangen Curry hut, med samma ägare. 

Där fick Daria jobb som servitör när hon 

var nyinflyttad till Malmö. Samtidigt som 

hon gick på Kvarnby serieskola, som var den 

egentliga anledningen till att hon flyttat till 

Malmö. 

– Jag är en highschool-dropout, har aldrig 

vetat riktigt vad jag vill göra. I Warszawa där 

jag växte upp var jag aktiv i fanzinekretsar 

och jobbade på ett kafé med en liten bokhandel 

med anarkolitteratur. Jag har alltid 

tecknat men tänkte inte på att det skulle 

kunna ge mig jobb. 

Det är svårt att klara sig i Polen utan 

utbildning och därför har Daria försökt hitta 

sin plats både i England och i Spanien. Det 

var när hon bodde i Barcelona som hon fick 

höra om Kvarnby serieskola i Malmö. Hon 

kände några svenskar och bestämde sig för 

att söka till skolan. Hon kom in, delvis för att 

hon påstod att hon kunde svenska. 

– Det var kämpigt i början. Ny stad, nytt 

språk, skolan, inga pengar. Men jag är priviligierad 

som europé och EU-medborgare, 

jämfört med andra invandrare. Och som 

”Men jag kände inte 

att jag vunnit något. 

Jag ville berätta den 

här historien, därför 

började jag på boken.” 

punkare hade jag en del koll på svensk punk, 

jag menar den är känd i hela världen. Hade 

lyssnat mycket på allt från Anti Cimex till 

Masshysteri. Och så är punkkulturen solidarisk, 

man får lätt nya kompisar. Jag hade inte 

klarat mig om det hade varit på annat sätt. 

Genom de nya vännerna fixade hon ett rum 

i ett kollektiv men hon måste snabbt få en 

inkomst för att betala hyran. Genom en ny 

vän som jobbade på Häng bar tipsades hon 

om den indiska restaurangen. Hon gick dit, 

presenterade sig, och kunde börja nästa dag. 

Lättnad. 

Lön efter ursprung 

Efter ett tag fattade hon att det fanns en 

lönehierarki på restaurangen. Svenskar fick 

mest, 60 kronor i timmen. Invandrare från 

Europa, som hon själv, fick 50, och längst ner 

på lönetrappan fanns de som kom från länder 

utanför Europa, mestadels Bangladesh, 

och som inte kunde få andra jobb. De kunde 

få 40 kronor i timmen och jobbade oftast 

i köket. Pengarna delades ut i kontanter i 

slutet av veckan. På systerkrogen Häng bar

Daria Bogdanska tog strid mot 

sin arbetsgivare – och vann. 

Sedan berättade hon hela 

historien i boken Wage Slaves.

jobbade de med fräcka kläder och frisyrer 

– utom i köket där en med “bangladesh-lön” 

stod. 

Daria skrev aldrig på något anställningskontrakt 

fast hon bad att få ett. Ägaren 

påstod senare att han hade betalat skatt 

och sociala avgifter men eftersom Daria 

inte hade något personnummer, och ägaren 

heller inte bad om att få det, så kan han inte 

ha gjort det. 

– Jag började fatta hur ihålig bilden av det 

ordnade, rättvisa Sverige är. Här finns ingen 

speciell myndighet som ser efter arbetarnas 

rättigheter. Facket har den rollen men det 

känner många invandrare inte till. Om de 

jobbar svart, eftersom de inte kan få vita 

jobb utan personnummer, kan de inte få 

hjälp av facket ändå. 

– Och alla migrationslagar i Sverige verkar 

skapade för att förhindra migration och att 

invandrare kommer in i samhället. 

Fick hjälp av reporter 

Daria började försiktigt prata med en kollega 

om att göra något åt orättvisorna på jobbet. 

När hon var hemma letade hon på nätet 

om arbetsrätt och hittade en artikel om den 

svarta arbetskraften på krogarna i Malmö. 

”Och många 

Malmöpunkare 

går på det! 

Förlåt, men 

det är ett 

jävla 

trams.” 

Hon kontaktade 

reportern och fick en 

del råd om hur hon 

kunde göra. 

Samtidigt hade hon 

förstått att de flesta 

fackförbund inte 

kunde göra något för 

henne och hennes 

arbetskamrater 

eftersom de jobbade 

svart. Men inom 

Syndikalisterna fanns 

de dom som ändå försökte organisera de 

papperslösa så med hjälp av den lokala fackavdelningen 

Malmö LS och en invigd kollega 

började hon skaffa bevis för hur situationen 

var på jobbet. 

När hon och kollegan tog mod till sig vid 

ett tillfälle och pratade med alla anställda 

på krogen om att göra något åt orättvisorna 

fick de höra att det var meningslöst att ens 

försöka. Sedan dröjde det inte länge innan 

chefen ville prata med henne och plötsligt 

skriva kontrakt. Men det gick ju inte utan 

personnummer. 

Sparkades via sms 

Några dagar senare fick Daria ett sms: “Du 

behöver inte komma till jobbet mer” 

– Skulle det sluta så? Det var ju inte bara 

mig själv jag hade kämpat för, utan alla på 

jobbet och dom var ju kvar med samma 

villkor. Jag blev deprimerad men kände efter 

ett tag att detta måste få konsekvenser. 

Med hjälp av facket kallade hon chefen till 

förhandling. 

– Han är inte dum, han kom till förhandlingen 

i en “Kämpa Malmö”-tröja och hade 

med sig en punkare som jobbar på Häng bar. 

“Vad ska ni göra på första maj, då”, sa chefen, 

och “Jag vill bara hjälpa henne”. 

Daria och facket vann förhandlingen och 

ägaren fick betala henne det han var skyldig 

henne enligt kollektivavtalet – 43 000 kro- 

Utdrag ur Wage Slaves. 

nor. Saken blev känd genom en stor artikel i 

en tidning. 

– Men jag kände inte att jag vunnit något. 

Jag ville berätta den här historien, därför 

började jag på boken. Jag 

kan bara skriva ner min egen 

berättelse, och inte tala för 

alla invandrare i samma 

situation, men historien kan 

säga något om hur verkligheten 

ser ut. 

”Inte så enkelt” 

I boken Wage slaves går 

Daria förbi ett falafelhak 

en kväll efter jobbet. Hon tittar in genom 

fönstret och ser massor av människor som 

äter fyllemat och bakom disken stressade 

arbetare. “Vissa måste arbeta så andra kan 

festa” säger hon till sig själv och hon anar 

hur lite betalt falafeljobbarna får. 

– Det är inte så enkelt 

det här. Alla vill ju äta 

billig falafel och dricka 

billig öl. Men när man får 

reda på varför falafeln och 

ölen är så billig så borde 

fler tänka efter. 

– Jag är förstås emot 

dåliga arbetsvillkor men 

om det inte var som 

det är så skulle många 

inte ens kunna få jobb. Egentligen är det 

ju kapitalismen som är grundproblemet, 

”Men när man får 

reda på varför 

falafeln och ölen 

är så billig så 

borde fler tänka 

efter.”

Daria tipsar om 

grym polsk punk 

SIEKIERA - demo 1984 

Första riktig råpunken i Polen, musiken är 

så enkel att den inte kan bli enklare. Noll 

produktion, spelade in i repan, brutalt, och 

alla texter handlar om kriget. Men det är inte 

som Discharge som inte vet vad dom skriker 

om, Siekiera kommer från en överbliven liten 

post-industri/post-kriget-stad i Polen. Det 

var riktigt hopplöst där på 80-talet. De vet 

vad mörker är PÅ RIKTIG och det hörs. 

Daria spelar bas i Två Krig och sjunger i Snor. 

SIEKIERA - Nowa Alexandra 

Två år senare kom samma band med en ny 

skiva men i totalt ny stil. Det blev en new 

wave-skiva med syntar och allt, men bandet 

behöll sitt mörker och det är definitivt den 

bästa postpunkskivan i världen. Man lyssnar 

på den och känner sig som om man går 

ensam mitt i natten i en snöstorm i samma 

överblivna stad med gamla fabriksskorstenar 

och fyrkantiga sovjetiska betongblockbostäder 

– och man vet att man aldrig kan 

fly därifrån. 

och regler som gör att invandrare inte får 

andra jobb. 

– Så vad kan man göra? Man kan bojkotta 

ställen om man vill känna sig god men det 

ändrar ingenting. Samtidigt tycker jag att 

punkarna i Malmö borde vara mer solidariska 

med kompisar som de vet jobbar under 

dåliga förhållanden. 

Brist på solidaritet 

Det Daria syftar på är att det blev allmänt 

känt att hon fick sparken och sedan vann 

tvisten med ägaren till Curry hut och Häng 

”Det gör 

mig ledsen 

när folk 

gör så 

mot en 

punkkompis” 

bar. Punkarna visste 

hur ägaren till deras 

favorithak behandlade 

sina anställda 

- ändå fortsatte de 

att gå dit. Och den 

punkare som hade 

följt med ägaren på 

förhandlingen blev 

intervjuad i media 

där han påstod att 

Daria ljög om hur det var på krogarna. 

– Om någon inom punkkretsar säger 

något rasistiskt eller sexistiskt skulle folk 

reagera. Men här verkar Malmöpunks 

tänka “Vem vill man hänga med? Vem kan 

man ignorera?”. Jag har försökt få folk 

att fatta att det jag påstår är sant och att 

Häng bars ägare utnyttjar arbetare men få 

lyssnar. När krogens grannar inte ville ha 

konserter där längre körde Häng bar med 

diskrimineringskortet, att de stod för den 

fria kulturen på Möllan och var “oönskade 

kriminella” i folks ögon. Och många Malmöpunkare 

går på det! Förlåt, men det är 

ett jävla trams. 

Daria har känt sig ignorerad men har fått 

stöd från sina bästa vänner. Men hon hade 

önskat initiativ eller uttalanden från andra 

arrangörer av punkkonserter i Malmö. Hon 

har mejlat till vissa och undrat hur de kan 

fortsätta att samarbeta med Häng bar men 

inte fått svar. 

– Det känns personligt, folk väljer sida. 

Det gör mig ledsen när folk gör så mot en 

punkkompis. 

Boken Wage slaves har varit ett terapiarbete 

för Daria. Hon har varit deprimerad efter 

händelserna men mår bättre nu. Boken har 

också fått stor uppmärksamhet. 

– Konstig känsla men jag är också jätteglad. 

Det har känts viktigt att visa mitt perspektiv 

som invandrare, men också min generations 

perspektiv. Många unga har sådana här 

osäkra arbetsvillkor. 

Spelar i två band 

I dag har Daria det tryggare. Hon har fått uppehållstillstånd, 

har ett personnummer och 

jobbar. Dels med att reparera cyklar och dels 

som serietecknarlärare på en folkhögskola 

utanför Malmö. 

Hon har sina vänner bland punkare i Malmö, 

spelar i banden Två krig och Snor och 

kommer att fortsätta skriva böcker. 

– Det blir om mitt liv. Jag är inte så bra på 

att hitta på utan tecknar och skriver helst 

om egna erfarenheter. 

 

Mattias Grenholm 

BRYGADA KRYZYS 

Band bildat 81, blandning av tidigt punk, 

lite postpunk med dubinfluenser. Så jävla 

bra band, även om de har lite trumpetpartier 

då och då (men ingen happy-trumpet). 

Bandet blev bannlyst från olika musikfestivaler 

i kommunistiska Polen för att texterna 

var för politiska. 

MOSKWA 

Ett band till som började på tidiga 80-talet. 

Snabb, aggressiv punk, nästan hardcore men 

med mycket sorg och den typiska polska 

hopplöshetskänslan. Och lite coola gitarrsolon.

oo 

Olof Berg 

Jag känner ändå 

ingen i Norrköping 

Du är sugen på lite 

feelgood-läsning, något 

behagligt att slappna 

av till – då ska du inte 

plocka upp Olof Bergs 

”Jag känner ändå ingen 

i Norrköping”. Det är 

sannerligen inga färgglada 

skildringar med 

lyckliga slut i den här 

novellboken - nej, nej, 

det här är motsatsen, 

raka motsatsen. Vilket då naturligtvis gör läsupplevelsen 

så mycket mer kännbar. 

Jag gillar verkligen hur Olof Berg skickligt väver 

ihop ett antal olika livsöden runt ett Thåström-gig 

i Norrköping och hur trovärdigt människorna 

gestaltas. Det är ett bra driv i berättandet vilket 

jag tror beror på det lediga språket. 

Men jag var inte alls förberedd på att novellerna 

skulle vara så här mörka – för att inte säga rent 

ut, jävligt ruskiga. När karaktären Peter avslutar 

den första novellen med en obehaglig misshandel 

är det som om jag själv får mitt huvud insparkat. 

Jag är bättre rustad i de andra novellerna – tror 

jag. För när jag i sista novellen, som handlar om 

den coola bruden Emelie, förstår vad som är på 

väg att hända vill jag kliva in handlingen och skrika 

STOPP, NU RÄCKER DET! 

”Jag känner ändå ingen i Norrköping” berättar 

om en verklighet som faktiskt är på riktigt för 

många, det är det som faktumet som gör den 

extra obehaglig. 

 


Per Granberg 

Trodde jag skulle ändra världen 

förändrade bara mig själv 

Jag såg Charta 77 första gången 

på Grottan i Linköping 1984 som 

förband till Subhumans. Redan där 

och då var det något som väckte 

min nyfikenhet på trion från Köping. 

Jag inhandlade ganska strax efteråt 

debut-lp:n ”Välfärdens avfall”, som 

under många år blev en god vän 

jag gärna spenderade tid med. Och 

det gällde egentligen inte bara den 

skivan. För efter varje ny inspelning 

växte min sympati eftersom Charta 

77 alltid vägrade att stå still och 

hänga vid samma punkt, de skulle 

hela tiden vidare – det gillade jag. 

När bandets frontfigur bokdebuterar 

är det med stor nyfikenhet 

jag läser den från pärm till pärm. 

Boken är uppbyggd kring ett antal 

av Per Granbergs texter och utifrån 

dem berättar han historien om 

Charta 77 och sin egen utveckling 

som människa under de dryga 30 

åren som bandet varit en stor del 

av hans liv. Det bjuds på många roliga 

anekdoter, men Granberg värjer 

inte för de svåra ämnena heller och 

berättar naket om hjärnblödningen 

som förändrade hans liv för ett par 

år sedan. 

De är en mycket läsvärd bok, även 

för dem som inte gillar Charta 77s 

musik – vi som gör det belönas 

extra med en exklusiv cd. 

Journalisten Erik Niva skriver i 

förordet: ”Världen blev aldrig mer 

enklare och mer okomplicerad för 

oss som lyssnade på Per Granberg, 

men den blev rörigare, brokigare 

och lite mer spännande. Jag tror att 

den blev sannare, jag vet att den 

blev större.” 

Just så! 

 


Joakim Becker 

I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik 

Jag har geonom åren läst poesi från och till, 

främst Pär Lagerqvist och Bruno K. Öijer men 

också Johan Jönsson och Athena Farrokhzad. Jag 

skulle säga att jag har en ganska nyfiken utgångspunkt 

och tyckte därför det var roligt när Tranåspoeten 

Joakim Beckers senaste verk landade i 

brevlådan. Joakim målar med enkla medel upp 

världen så som Becker ser den, och han gör det 

på sätt som väcker intresse. Jag gillar de bilder 

som tecknas i exempelvis ”God natt!” 

Om en stund 

kommer John Blund 

efter honom 

kommer alla monster 

eller ”Fjärilar i magen” 

Jag andas 

in, 

och blåser 

ut vackra fjärilar 

När jag senare i Peter Nybergs efterord får 

berättat om Joakim Beckers livsresa läser jag 

”I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik” på 

nytt med nya ögon. Då blir betydelsen en annan. 

 

Mikael Sörling

FESTPLATS 

PUNTALA 

Yxan och Mika drog till Finland och Puntala. 

Exklusivt för Turist i tillvaron 

kommer här deras feta festivalrapport.

Vi drog ett gäng om fyra i bil från 

Göteborg till Stockholm vid 01-tiden 

på torsdagsmorgonen för att ha gått 

om tid att hinna med M/S Viking Grace som 

avgick 07:45 från Stadsgårdskajen. 

En timme innan avfärd blev vi påsläppta 

och gick raka vägen till baren. Några öl 

senare blev det en sväng till taxfree innan 

det här tappra gänget gick till hytterna för 

att knoppa några timmar. Resan över tar typ 

tolv timmar så att åka utan hytt är inte att 

rekommendera. Strax innan 20.00 rullade 

vi i land i Åbo. Därifrån är det en tvåtimmars 

bilfärd till Tampere (Tammerfors), där en 

kompis till Mika hade varit så snäll så att 

hon hade lånat ut sin lägenhet till oss. Denna 

lägenhet ligger på gångavstånd till Vastavirta 

Klubi, där det alltid är förfest inför 

Puntala på torsdagskvällen. 

Bra stämning på förfesten 

Det var massa folk såväl inne som utanför. 

Det var bra stämning och tiden gick fort när 

vi hängde med folk utanför men till sist gick 

vi i alla fall in. Det var sex band som 

lirade denna kväll inne på 

klubben och inträdet 

var helt acceptabla 

sex euro! 

Vi såg bara ett band men det var också ett 

förjävla bra band: Interrobang från England 

som vi senare på festivalen även gjorde en 

intervju med. Klart värda att kolla upp om 

du är open minded, för till skillnad från 

många av banden på förfester och 

festivalen så snackar vi inte råpunk 

och nitar utan mer revoltpunk 

och kostymer. Vi rekommenderar 

att du kollar upp dem: 

http://interrobangband. 

co.uk/ (Det finns flera band 

med detta namn så kör 

på länken hellre än att 

googla).

KYLMÄNVIHA 

”När allt praktiskt 

var fixat 

så var det bara 

att njuta av två 

dagar med bra 

band, god mat, 

schysst stämning 

och bra väder!”

Framåt småtimmarna var det läggdags 

och tidigt på fredag eftermiddag styrde vi 

skutan mot Puntala Rock. 

Festivalen ligger på en gammal klassisk 

camping några kilometer utanför 

Lempäälä. Kommer du med bil så kan 

du passa på att köpa förnödenheter i 

Lempäälä och har du druckit upp all sprit 

du köpte på färjan så finns det även ett 

Alko (Systembolag) där. 

Smarta kommer tidigt 

Det kan vara smart att komma tidigt till 

festivalen på fredagen om man åker bil 

för det finns ingen parkering för besökare 

så man får parkera längs den landsväg 

som går precis utanför entrén. Kommer 

man sent så kan det bli ett par kilometer 

att gå från bilen. 

Området öppnar vid 16 för besökare 

och då är det bara att knalla in och slå 

upp tältet och knäcka några lonkero. Campingområdet 

ligger bakom stora scenen 

och det finns inga jobbiga stängsel mellan 

camping och festivalområde. Det är ett 

område, tänk Emmaboda ni som har varit 

där. 

Man får ha med sig egen alkohol så länge 

det inte är glasflaskor. En sjukt bra grej är 

att vid entrén finns det gratis enlitersflaskor 

med kork som du kan ha vad fan du 

vill i. Dessa flaskor kan med fördel användas 

för att hämta vatten inne på området. 

Dags att njuta 

När allt praktiskt var fixat så var det bara 

att njuta av två dagar med bra band, god 

mat, schysst stämning och bra väder. 

På fredagen såg vi bland annat: Kylmänviha, 

Dispair, Pertti Kurikan Nimipäivät, 

Duke Nukem, Anti – Corpos, och Interrobang. 

Givetvis någon låt här och var med 

andra band också. Oavsett om det var på 

lilla eller stora scenen och oavsett härkomst 

och inriktning på banden så fanns 

det en behållning med allt! Kvällen/natten 

avslutades med att vi gjorde en intervju 

med Interrobang som bjöd på många glada 

skratt innan vi rundade av denna första 

festivaldag. 

Även lördagen bjöd på gött väder så när 

som på en regnskur på eftermiddagen. 

Mika hade köpt ett nytt tält med stort 

förtält som kom väl till pass under regnet 

då det bjöds på grogg i detta förtält. 

Partytält är förbjudna på Puntala på grund 

av campingens storlek så ta med paraply 

eller presenning om väderrapporten innan 

avfärd skvallrar om nederbörd. 

En riktig långkörare 

Puntala Rock arrangerades första gången 

1982 och körde av och till fram till 1991

LOS CRUDOS 

DISPAIR 

NITAD 

RIISTETYT 

LONKERO 

när de dåvarande arrangörerna la festivalen 

på hyllan. 

Vi passade på att ta ett snack med Mikko 

Koivuluoma som är en av arrangörerna 

sedan nystarten 2000 och de har kört 

varje år sedan dess och de kommer att 

fortsätta. De har inga planer på att lägga 

ner. Festivalen är volontärsbaserat, vilket 

är helt avgörande för festivalens framtid. 

Det bidrar till att hålla inträdet lågt. 

Vi undrade hur de kan boka utländska 

band med tanke på hur tight budget de 

måste ha. Svaret är att förfesterna gör 

att de internationella banden får betalt 

två gånger samt att de försöker snappa 

upp band som är på turné för att hålla 

ner kostnaderna. 

Många band frågar om de får 

spela. Utländska band kan få stå 

för delar av resekostnaden just 

för att Puntala är en DIY festival 

och arrangörerna vill att inträdet

LOS CRUDOS 

DUKE NUKEM 

ska vara på en bra nivå. Framtidsplanerna: 

fortsätta med festivalen på samma ställe, 

vill gärna få tillgång till en parkering på 

åkermark i närheten. Mikko berättade att de 

har som mål att alltid göra förbättringar för 

varje år efter erfarenhet och feedback. 

Många bra band 

På lördagen så spelar fler band än på fredagen 

eftersom de drar mycket tidigare då. Vi 

såg en hel del och de stora behållningarna 

var: Riistetyt, Los Crudos, Stress SS, Tetsu 

Arrey och The System men precis som 

föregående dag så såg man en hel del annat 

som också var bra men av olika anledningar 

så stannade man inte till för mer än ett par 

låtar. 

Angående Los Crudos så var det en av favoritgigen 

varför en intervju med den mycket 

sympatiska sångaren Martin Sorrondeguy 

var en självklarhet. Han tyckte att det var en 

schysst atmosfär på festivalen. 

INTERROBANG 

MIKA OCH TRUMMISEN 

I PERTTI KURIKAN NIMIPÄIVÄT 

På söndagen vaknade vi av att solen 

värmde på ordentligt i tälten så det var bara 

att plocka ihop sitt pick och pack och åka till 

Tampere. 

På vägen köpte vi en present till Sylvi 

vars lägenhet vi åter fick använda. Det var 

efterfest på Vastavirta där man kunde se 

Tetsu-Arrey, The System, Selfish, Kamat Lujilla 

plus ett band till för endast åtta euro. 

Ordningsmakten kom på besök 

Vid 05-tiden på måndag morgon packade vi 

ihopp, åkte till Åbo och tog färjan till Stockholm 

vid 09-tiden. På resan över så sovs det 

en hel del, och någon i sällskapet utlöste 

brandlarmet i sin hytt när han duschade så 

att de fick påhälsning av en ordningsvakt 

– men förutom det så gick det hela lugnt till. 

Runt 01 tidig tisdag så rullade fyra nöjda 

men trötta festivalare in i Göteborg och 

äventyret var över för denna gång. 

Yxan och Mika 

Några band 

som spelat på 

Puntala-Rock: 

Diskonto 

Kansalaistottelemattomuus 

Discharge 

Wolfbrigade 

Juggling Jugulars 

Rattus 

Subhumans 

Skitsystem 

Asta Kask 

Inner Conflict 

Driller Killer 

Fleas and Lice 

Los Dolares 

Uncurbed 

Varukers 

Kohu-63 

Extinction of Mankind 

Extreme Noise Terror 

Massacre 

Riistetyt 

The Adolescents 

Pisschrist 

Totälickers 

Terveet Kädet 

Campus Stermin 

Masshysteri 

Ratos De Porão 

Tampere SS 

Dezerter 

Dodeskaden 

Kylmä Sota 

Nailbiter 

The Riot Gang 

Angelic Upstarts 

Mastodontti 

Avengers 

Doom 

La Fraction 

Hääräys 

Identiteettikriisi 

Poison Idea 

Civil Olydnad 

Visions of War 

Lapinpolthajat 

Adaptatsiya 

Chaos UK 

Rotten Sound 

Jätä Jämät 

MDC 

The War Goes On 

Força Macabra 

Eristetyt

Välklädd 

revoltpunk 

Vi såg er i går på Vastavirta Klubi och det 

var förbannat bra. Hur tyckte ni att det 

gick? 

– Det var vårt tredje gig någonsin i Finland. 

Det var andra gången vi lirade på Vastavirta 

och båda gångerna har det varit riktigt 

grymt. Det finska publiken är välkomnade 

och diggar med även om de aldrig har hört 

oss innan. Responsen är bra och det känns 

som att vi är bland vänner när vi kommer till 

Finland. 

Vad tycker ni den stora skillnaden är om 

du jämför gårdagens spelning på en liten 

klubbscen och dagens spelning på stora 

scenen på Puntala Rock? 

– Vi är vana med små scener eftersom 

bandet är ganska nystartat (Bildades 2012 

men har inte släppt något album än. /red) så 

vi känner oss bekväma på de små scenerna 

men det var givetvis spännande att spela på 

en stor scen inför en större publik. Vi vill att 

fler människor ska få höra vad vi har att erbjuda. 

Vi har aldrig spelat för så här mycket 

människor tidigare. 

Vilka av er var med i Chumbawamba? 

– Bruce (sång) och Harry (trummor) var 

med i Chumbawamba. Griffin (gitarr) var 

med i The London Louts och Regular Fries 

Vi gjorde vårt sista gig med Chumbawamba 

2012 i Leeds. 

Hur kändes det att spela för en publik 

som är väldigt råpunkig såväl i musiksmak 

(förmodligen) som i klädstil 

(nitjackor etcetra) medan er ”image” är 

någonting helt annat? 

– Vi är ju i 40-50-årsåldern och idén med 

bandet är att nå ut till dem som är i den 

åldern men som kanske var väldigt politiskt 

aktiva i punkscenen när de var i 20-årsåldern. 

När man blir äldre så får man andra 

prioriteringar men vårt budskap är ändå att 

oavsett hur gammal man är, eller hur man 

väljer att klä sig så vill vi att man fortfarande 

ska ha känslan att man kan förändra saker i 

världen. Att man fortfarande kan göra saker 

och att man inte skall ge upp. Vi tänker på 

hur vi ser ut som band och hur det visuellt 

tar sig uttryck på scenen. 

Vad gjorde ni när ni var i 20-årsåldern? 

– På den tiden så bodde man tillsammans i 

olika squats. Chumbawamba var i sin linda 

på den tiden och vi levde tillsammans och 

delade på allt: mat, pengar och så vidare. 

Vi turnérade mycket och gjorde många 

välgörenhetsgig och försökte helt enkelt lista 

ut vad det vad som vi ville göra med bandet 

och med våra liv, hur vi ville utrycka oss 

politiskt. 

Vad gör ni nuförtiden utanför bandet? 

– Bruce jobbar mest med en dokumentär om 

Chumbawamba så det tar upp det mesta av 

hans fritid. Harry spelar i några andra band, 

bland annat i en orkester där de flesta är 

över 60 år. De spelar på äldreboenden och 

liknande och försöker försörja sig på det. 

Vad är era planer med Interrobang? 

– Vi håller på att sammanställa vårt debutalbum 

som borde vara klart om några veckor. 

Sedan skall vi se om vi kan få ut albumet på 

något sätt och sedan turnéra och fortsätta 

med den plan och idé som vi har för bandet.

”Vårt budskap 

är ändå att oavsett 

hur gammal 

man är, eller 

hur man väljer 

att klä sig så 

vill vi att man 

fortfarande ska 

ha känslan att 

man kan förändra 

saker i 

världen” 

Bandarn: ”: Jag har varit här sex gånger. 

Det är alltid väldigt trevligt och avslappnat. 

Tycker absolut att man skall åka hit 

om man inte har varit här innan!” 

Hur har responsen varit på Interrobangs 

i England? 

– Den har varit bra men vi har också börjat 

från början med det här bandet, så vi har 

gjort flera pay to play-gig där vi har fått 

spela för 20 personer. Så kan det vara men 

vi tror verkligen på det vi gör. Hade vi inte 

gjort det så hade vi lagt av för länge sedan. 

Det är viktigt att ha en kanal för sin politik 

och för sin kreativitet. 

Hur bildades bandet och hur ser resan 

ut? 

– Bruce och Griffin började skissa på bandet 

2012 och något år senare kom Harry med. 

Vi började med att spela in demos och sedan 

tog vi med låtarna ut på vägarna och gjorde 

cirka 25 gig andra året där låtarna har fått 

ta form till vad de är idag och målet har hela 

tiden varit albumet som förhoppningsvis 

kommer ut snart. 

Hur går det till när ni gör låtarna? 

– Vi gör det tillsammans. Vi utgår alltid från 

Bruces texter. Vi skapar sedan musiken tillsammans 

och vi har använt internet mycket 

för att skicka låtidéer fram och tillbaka 

mellan varandra vilket har varit väldigt 

praktiskt eftersom vi bor ganska så långt 

ifrån varandra i England. 

Några smarta sista ord till läsarna av 

Turist i tillvaron? 

– Nej vi har inget smart att tillägga. Det vi 

kan säga är att detta är som sagt andra gången 

vi är i Finland och det är ganska mycket 

jobb med resorna och planerandet men väl 

på plats så känner alla i bandet att det är så 

värt det eftersom vi känner oss så välkomna 

och responsen är så bra. Det är också väldigt 

kul att se nu när vi har ett band igen och vi 

är ute och spelar att det fortfarande finns 

så många engagerade människor i scenen 

som fortfarande vill göra skillnad och bidra 

på det sätt de kan eller vill: boka spelningar, 

ge ut tidningar och så vidare. Det är väldigt 

inspirerande för oss och det ger oss mer 

energi till det vi håller på med! 

Yxan & Mika 

Yxan: ”Första gången, positivt överraskad. 

Påminner lite om Emmaboda 

om man ser till storlek och upplägg. 

Ovanligt fräsch när man kommer hem 

från festivalen. Kan rekommenderas 

även till punx över 40. Jävligt schysst att 

se att besökarna respekterar festivalen 

genom att inte klottra och förstöra, de 

flesta använder de plåttunnor som är 

till för fimpar när de har rökt klart och 

slänger sitt skräp och sina burkar där 

det är anvisat.” 

Mika: ”Familjefest och kul att få prata 

finska, sover tryggt om natten. Bra festival. 

11 år i rad och åker nästa år också 

om inget märkvärdigt händer.”

Martin Sorrondeguy, Los Crudos: 

”Coolt att vara 

Ni har inte spelat än, men ni ska spela 

imorgon. Vad tycker du om festivalen 

Puntala Rock? 

– Jag kom hit för fyra, fem timmar sedan och 

jag tycker det verkar grymt. Jag gillar hur 

det är organiserat, det är en väldigt avslappnad 

stämning och man känner att det är en 

schysst vibe. Folk festar och har kul men 

ingen tappar det helt så jag tycker det är riktigt 

kul att vara här. Cool festival helt klart! 

Hur ser historien ut med Los Crudos? 

– Vi startade för 25 år sedan i Chicago och 

vi höll på fram tills 1998. Vi gjorde några 

ströspelningar då och då efter 98 men för 

fyra, fem år sedan så började vi lira ihop 

igen mera regelbundet. 

Martin Sorrondeguy, 

sångare i Los Crudos, 

gillar inte kravallstaket 

men är mycket förtjust i 

skandinavisk punk. 

Känns det bra? 

– Ja, det känns jättebra. Alla i bandet tror 

fortfarande på allt det som Los Crudos står 

för så vi har inga problem med att fortsätta 

skrika ut de ord som vi skrev för länge 

sedan. De känns fortfarande relevanta idag i 

allra högsta grad. 

Ni gjorde ett fantastiskt gig i Göteborg 

och nu är ni här. Var har ni varit mer på 

den här turnén? 

– Vi började i London och sedan Köpenhamn, 

Göteborg, Örebro, Oslo och igår var 

vi i Stockholm. Det har varit askul. Det är 

första gången vi är i Skandinavien och jag är 

jätteglad över att få vara här. 

Hur har responsen varit? 

– Den har varit väldigt positiv. Jag visste 

inte vad vi skulle förvänta oss. Jag vet 

att historiskt sätt så har det varit en 

fantastisk punkscen men jag visste 

inte om folk skulle vara inne på det 

vi gör men som sagt, responsen 

har varit grym och vi har haft en 

riktigt bra turné. Publiken har röjt 

som fan och vi har känt att de 

har uppskattat oss och vi har 

uppskattat dem. 

Har ni haft några problem med tullen på 

den här turnén? 

– I Europa har det inte varit några problem 

men vår bassist fastnade i tullen i Kanada 

och blev hemskickad till USA. Vi fick köpa en 

ny flygbiljett till honom så att han fick flyga 

direkt till London. Han fick inte komma in 

i Kanada eftersom han hade druckit några 

öl och kört bil i USA. I Kanada är de väldigt 

hårda med det. 

Så, imorgon ska ni spela på stora scenen 

på Puntala. Vad har du för förväntningar 

på spelningen? 

– Det är en väldigt hög sen och jag gillar inte 

att vara så långt ifrån publiken. Dessutom 

är det ett kravallstaket som är ganska långt 

från scenen vilket ökar avståndet till publiken 

ytterligare vilket jag inte är så bekväm 

med. Vi får se hur jag löser det. (Han löste 

det genom att hoppa ned från scenen och 

genomförde stora delar av giget framme 

vid kravallstaketet. /red) Jag ser fram emot 

spelningen och jag såg att vi inte skall spela 

allt för sent och det uppskattar jag. 

Vad är den stora skillnaden mellan att 

spela i Skandinavien kontra USA? 

– Det är en stor skillnad. Människorna är 

väldigt annorlunda. Det beror också på vilka 

städer du spelar i. Vissa scener är väldigt 

aggressiva som till exempel i Los Angels 

där du har en ung och aggressiv punkpublik 

som samtidigt är väldigt energisk och 

entusiastisk och i exempelvis San Fransisco 

är scenen äldre och mer avslappnad. Vissa 

scener är jävligt coola medans vissa städer 

har en väldigt liten eller obefintlig punkscen. 

Att jämföra med Skandinavien är svårt, det 

beror också på vart man är men som här i 

Puntala gillar jag verkligen känslan och häromdagen 

spelade vi på Blitz i Oslo vilket är 

en historisk punksquat och vi har ingenting 

liknande hemma i staterna. Så det är jävligt 

coolt att få resa runt och besöka andra 

ställen i andra länder och se vad de håller på 

med, vad de har för aktiviteter och så. Det är 

riktigt grymt att få uppleva det.

Puntalatips 

för rookien 

här” 

Vad gör ni hemma i USA när ni inte håller 

på med bandet? 

– Alla har någon typ av jobb och jag var till 

exempel lärare på High School tidigare men 

jag slutade med det och nu driver jag en 

liten silkscreen shop. Jag släpper också lite 

plattor och fotograferar. Jag gillar att vara 

kreativ. 

När ni sticker ut på en sådan här turné 

är det som en rolig grabbresa eller är ni 

superseriösa? 

– Först och främst så är vi ju ett gäng punkare 

och vi är inget professionellt band men 

vi vill ju självklart göra bra ifrån oss. Vi har 

jävligt kul tillsammans och vi har känt varandra 

länge, men sen är det som i alla band 

att ibland har någon en dålig dag och surar 

över något och man får säga till snubben att 

okej så idag är du ett rövhål. 

Vilket är ditt favoritpunkband från Skandinavien? 

– Oj, det är svårt! Jag måste dela upp det. 

Norge: Svart Framtid. Sverige: Disarm, 

Strebers första tolva, E.A.T.E.R, Anti Cimex, 

Missbrukarna, de tre första Really Fast-samlingarna 

är fantastiska. Jag gillar också band 

som Asta Kask, för de var bland de första 

svenska banden jag hörde tillsammans med 

Ebba Grön. Finland: Terveet Kädet, Mellakka, 

Kaaos, Eppu Normaali, Varaus och Nolla 

Nolla Nolla. Jag har säkert missat några band 

men det här är de jag kommer på just nu. 

Är det något du vill tillägga? 

– Jag försöker alltid ha ett väldigt öppet 

sinne för vad som ska kunna ske men jag 

måste säga att jag var väldigt exalterad över 

att få komma till Skandinavien och spela. 

När vi turnérade i Europa 1996 så gjorde vi 

90 spelningar på 90 dagar men vi var aldrig 

i Skandinavien och för mig är det en stor sak 

att få vara här. Jag har följt punkrörelsen i 

många länder under åren och då framförallt 

Finland, Sverige och Norge så det är väldigt 

coolt att få vara här, träffa alla människor 

och spela för den Skandinaviska publiken. 

Jag tycker att det är fantastiskt! 

Yxan och Mika 

• Billigaste sättet att ta sig hit från 

Sverige: Viking Line från Stockholm. 

Fixa medlemskort (gratis) så får du 

rabatt på hytt och resa samt poäng när 

du drar kortet när du handlar ombord. 

• Förfester i Tammerfors, Åbo, Helsingfors. 

• Efterfest i Tammerfors. 

• Buss stannar precis utanför festivalentrén. 

Bussarna går till och från Tampere 

och Lempäälä under fredag och lördag 

flera gånger. 

• Det går att ta sig till festivalen med 

buss från Helsingfors. 

• Närmaste flygplats: Tampere-Pirkkala 

(en mil från festivalen). 

• Vanliga festivalpriser på mat och öl 

inne på området. 

• Gratis vattenflaskor vid entrén. Möjlighet 

att fylla på vatten på campingen. 

• Badmöjligheter: var uppmärksam när de 

släpper ut och in folk från badet så du 

inte missar din chans. Detta sker från 

campingens stängsel närmast vattnet. 

• Parkering: längs vägen på ena sidan 

av en landsväg. Kom i tid om du vill ha 

bekvämt avstånd till bilen under festivalen. 

• Alkohol: köp på båten, det sparar du 

massor på. Alko (Systembolag) samt butiker 

som säljer öl och cider finns i 

Lempäälä. 

• Förbjudet att ta med in: hundar och 

andra djur samt glasflaskor. Givetvis 

är det inte tillåtet med vapen och/eller 

droger. 

• Två scener: Mainstage och Campstage. 

Gigen på de två scenerna krockar sällan. 

• Snittålder: Något högre än till exempel 

Hultsfred 

• Åldersgräns: Ingen. 

• Störiga ordningsvakter: Inga.

” 

” 

Jan ”Jutte” Jutila är en av punkscenens 

allra färgstarkaste profiler och 

har så varit under en herrans massa 

år. Jutte har ordnat gigs, spelat 

i band, gett ut skivor och spelat in 

andra. Han är också lite lätt besatt 

av Discharge-tolvan ”Why – exempelvis 

reste han en gång på pilgrimsfärd 

till Discharges hemstad 

Stoke – en annan gång spelade han 

upp sin favoritskiva för Sveriges 

dåvarande statsminister Olof Palme. 

Nu har Jutte och jag bestämt 

att han ska skriva i Turist i tillvaron. 

Det kommer att bli sjukt bra. Men 

först en liten intervju. 

Hej Jutte, för dom som inte vet – vem är du? 

– En Disgubbe med dyssig uppväxt som 

räddades av musiken och bytte ut eget 

spelande mot inspelning. Jag hade en 

riktigt knäpp ide om inspelning i slutet av 

1980-talet, utbildade mig till tekniker. Jag 

har verkligen älskat detta med musik och är 

glad att jag fått ha det som yrke, bland annat 

som tekniker på Sveriges Radio. På senare år 

ville jag fördjupa kunskaperna och pluggade 

vidare några år på universitet. 

Hur upptäckte du punk? 

– Det började när det begav sig -1977-78. 

Och det är ju det jag uppskattar mest, att ha 

fått uppleva och vara med när det begav sig. 

Jämför jag med min son som har allt i datorn 

(eller pappas skivsamling) så inser jag hur 

mycket det betydde att Ny Våg spelade 

”Visions of War” från ”Why ”eller Bad Brains 

tre första låtar från demon. De flesta hade ju 

aldrig hört något liknande förut, det var som 

en käftsmäll varje gång. Ny Våg var tvungna 

att spela Bad Brainslåtarna en gång till, med 

uppmaningen att slå på bandspelaren så redaktionen 

slapp alla dessa brev med önskan 

om att spela låtarna igen. 

– Eller när jag smällde på Gang Greenlåtarna 

från ”This is Boston, not L.A.”-samlingen 

på ett kafé och vi blev så peppade så stolarna 

flög omkring därinne. Va fan är det här? Kan 

man spela så här jävla fort? 

Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp

”För att inte tala 

om lajnade guror 

som punkas till 

via”stärkarsimulatorer” 

– noll stök, 

helt dött. Blir så 

arg så jag kokar.” 

– Ett starkt minne är när jag står i en 

skivaffär i Stockholm och har 15 spänn och 

vill köpa en sjua. Killen brevid säger ”köp 

den här, den är bättre”. Men den kostade 25 

spänn så han gav mig en tia så jag kunde 

köpa Poison Idea ”Pick your king” (första 

press). Den plattan sålde jag till någon i 

England nu i november – det sved, minnet är 

symboliskt för den tiden. 

– Det var en pionjäranda, upptäckarglädje 

och nytt sätt att ta del av musiken. Dischordplattorna 

(Minor Threat, S.O.A. Necros med 

flera) köpte man via annons i Gula tidningen. 

Det var en helt annat sammanhållning. Scenen 

hade inte splittrats i olika åsiktsfalanger. 

– Kalla kriget var i högsta grad närvarande 

så musiken ”var på riktigt” även om texterna 

kan låta töntiga idag. 

Just detta att ha fått vara 

med i utvecklingen av 

musiken så som den 

speglade samhället då, 

är en obetalbar erfarenhet. 

Jag kan tycka att 

mycket av musiken som 

produceras idag, oavsett 

genre känns så jävla 

menlös – och det kanske 

är en spegling av att allt känns så jävla ytligt 

och meningslöst idag. 

– Okej, nu svävade jag ut lite men det här 

har varit viktigt för mig. Åter till frågan. Jag 

kom i kontakt med musiken tack vare att 

syrran var gift med AIK-Kenta. Han introducerade 

mig till massa musik. Det var ju -77 

punk då men Stiff Little Fingers och Clash 

hade ju reggaelåtarna som jag gillade. 

– Den andra tuffa musiken kom till mig via 

radion (Ny Våg) och att jag sommarpraktiserade 

på Woolfis recordshop, där fick jag 

skivor som lön (bland annat Huvudtvätt). 

Ägaren trodde aldrig vi skulle bli av med 

sånt oljud som Hüsker Dü ”Land speed 

record” lp:n men den är superbra. Då var det 

”Jag kan tycka att 

mycket av musiken 

som produceras 

idag, oavsett 

genre känns så 

jävla menlös.” 

oljud även för de flesta punkare men idag 

en väldigt stillsam platta. Musiken utvecklas 

hela tiden. 

– Sen kom ju oi:en. Jag sommarjobbade 

och en jobbarkompis spelade in en platta på 

kassett han nyss köpt. Utifrån hans beskrivning 

anade jag vad det kunde vara för musik, 

hade ju hört något liknande på radion en 

gång tidigare. Jag pallade inte spola hela 

vägen tillbaka utan lyssnade en bit in och det 

lät jävligt likt det där makalöst braiga dom 

spelat på Ny Våg. Dagen efter bytte jag bort 

”Carry on Oi” mot hans platta. Det var ju 

”Why”. Sen var jag garanterat fast. 

Vad fick dig att fastna? 

– Inte en aning. Då när jag lyssnade på 

jobbarkompisens kassett 

(”Why”) för första gången 

så bara hoppade jag omkring 

och ylade av glädje på 

mitt rum. Jag har förklarat 

reaktionen med ”enormt 

stark identifikation till 

musiken”. Någon hade satt 

musik till mina känslor. Det 

här var jag. Då hade jag 

nyligen blivit fosterhemsplacerad 

efter att morsan dragit kniven in i 

min plastfarsas mage. Min farsa hade supit 

ihjäl sig. Det var kaos, misär, spräckta skallar, 

droger och all upptänklig skit ni kan tänka 

er. Jag var skitförbannad och kände mig som 

ett offer (fast det där med offer förstod jag 

inte förrän 30 år senare). Allt detta fann sitt 

uttryck i musiken. 

– Jag har alltid haft nära till ilska och 

frustration. Jävligt förbannad med andra 

ord. Jag har liksom haft en ”ilskekonverter” 

i mig, den omvandlar alla känslor till ilska, 

blixtsnabbt och automatiskt. Då passar arg 

musik perfekt. Det svårgreppbara är att jag 

absolut inte pallar med black och death – för 

mig är det helt väsensskild musik. Det enda 

gemensamma är att det kan gå fort, men 

attitydmässigt skiljer det sig väldigt mycket. 

Vad har fått dig att stanna kvar? 

– Det är 100 procent musiken. Jag är 

fortfarande jävligt förbannad ibland, så då 

blir musiken ett bra sätt att kanalisera den 

ilskan. Det roliga är att jag fortsatt att följa 

med den musikaliska utvecklingen genom 

åren mot det mer och mer extremförbannade, 

snabbare. Jag gillar ju till exempel väldigt 

mycket fastcore (entaktsrens) och grind, 

men det måste vara punk, inte metal. Skiljelinjen 

mellan vad som tilltalar eller ej är 

hårfin. Det måste vara äkta ilska och frustration, 

inget ploj eller macho. Men framförallt 

stökigt och käftsmäll, inget jävla tillrättalagd 

välpolerad perfektion (det får hårdrockarna 

syssla med). 

– Sen har jag märkt att jag D-taktar snabbare 

nu än för 20 år sen. Tekniken är ju sämre 

men tempot och känslan finns där mer än 

någonsin. Fort, argt och stökigt. 

– Det där är så jävla skumt: en punkinspelning 

är fortfarande en av de grejer i livet 

jag gillar mest, det är något väldigt speciellt 

flow och intuitivt i det arbetet. Ren kärlek 

och inspiration. Det är väl därför jag har en 

speciell punktaxa i studion. Jag får låna en 

reggaebasists uttryck för det bästa sättet att 

beskriva det hela – musikos (musikpsykos). 

Varför låter 80-talsinspelningarna bättre 

än dagens inspelningar? 

– Bra fråga – och för mig en väldigt viktig 

fråga. Tycker du det eller är det något du 

hört mig tjöta om? 

Jag har främst hört dig tjöta om det. 

– Nåväl, finns många orsaker. Dels dåtidens 

samhällsklimat, men då borde ju folk 

göra ännu argare musik idag tycker jag, men 

så är ändå inte fallet. Då kanske det fortfarande 

fanns en gnutta hopp om förändring 

-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-

”Alla som avgudar Discharge men håller 

på något annat lag än Stoke hädar.” 

”Tekniken 

har tagit 

kontrollen 

över punken. 

Nu är det ett 

jävla fixande 

och trixande 

för att få till 

det perfekt 

musikaliskt 

och med en 

död ljudbild.” 

”Det måste vara äkta 

ilska och frustration, 

inget ploj eller macho.” 

kvar, nu är det bara bara hopplös meningslöshet 

som speglar sig i dagens musik. (gäller 

inte bara punken) Få orkar vara riktigt 

förbannade. 

– Upptäckarglädjen: Det var nytt och 

fräscht, formen för hur råpunk skulle låta 

var ej klar än. Det lät olika mellan japansk, 

brasiliansk, holländsk, UK, US, svensk, finsk 

råpunk. Nu är formen stöpt och man försöker 

återskapa utifrån den stöpta formen. 

– Sen vill jag ju peka på tekniken och 

därmed inspelningsmetodiken. Hemstudion 

var inte riktigt uppfunnen än, man gick till 

riktiga studios. Det var dyrt så man hade 

inte råd att ta om och ta om, vara petig. I 

studion fanns riktiga mickar, kompressorer, 

mixerbord, bra akustik mm och en professionell 

tekniker. Det var ju ofta band som 

repade någorlunda regelbundet. Bandet spelade 

in det mesta live i studion, åtminstone 

grunderna. Nu är det lite väl mycket triggers, 

editering, spela in ett instrument i taget, 

kanske till och med skicka filerna över halva 

jordklotet. Tekniken har tagit kontrollen 

över punken. Nu är det ett jävla fixande och 

trixande för att få till det perfekt musikaliskt 

och med en död ljudbild. 

– I princip alla inspelningssessioner 

jag haft så har det varit soundcheck/rep 

fredag kväll, inspelning lördag, på söndagen 

mixning och ibland även mastring. Vare sig 

det är en lp eller singel. Man får helt enkelt 

anpassa petighet utefter tid. Ibland har det 

gått betydligt snabbare, mika upp allt åsså 

tjoff pang rakt ner på två kanaler. Det soundet 

gillar jag. 

– Sen är det så att i många fall var musikerna 

på 1980-talet bättre (ja, jag vet att 

det finns undantag), det har liksom blivit 

inflation på utgivningar, det är lätt att spela 

in och ge ut något idag – förr var det få 

förunnat. Detta märker jag när jag jobbar 

med riktigt bra musiker, dom får vilken jävla 

kartongbit som helst att låta bra och vilket 

skit-beat som helst att svänga. 

Vi byter ämne, visst skrev du en 

B-uppsats om Discharge? 

– Nja, så var det inte riktigt men visst var 

Discharge på ett sätt utgångspunkten för 

mitt examensarbete. Jag tog avstamp hos 

Mike ”Clay” Stone, producent åt Discharge 

och ägare till Clay records. Alldeles för lite 

fokus har riktats mot producenter och tekniker 

genom åren. Soundet har stor betydelse 

för hur en punkplatta upplevs. 

– Nåväl, Mike Stone hade ju varit tea boy 

under Beatlesinspelning, tekniker vid olika 

inspelningar med Genesis, Frank Zappa, 

Jeff Beck, Queen (vilka han även proddade 

mot slutet) med flera. Riktigt bra tekniker 

med andra ord. Cv:t med tydligt fokus på 

sent 60-, tidigt 70-tal. (efter Discharge 

fortsatte han ju med jättestora artister 

under 90-talet). 

– Jag undrade ju hur mycket den bakgrunden 

färgade honom vid inspelningarna av 

Discharges plattor. Inspelningsmetodiken då 

skiljer sig jävligt mycket från idag. Ska man 

ge ut det på vinyl så måste man ju ta hänsyn 

till vinylens begränsningar och göra rätt avvägningar 

redan vid uppmikning av trumset 

u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bu

”Jaja, tillbaka till ”Why”. Ställer 

jag den mot de tidiga singlarna 

och debut-lp:n så är riffen mer 

kromatiska, lokriska och 

dimskaliga. Rytmen i riffen är 

mer ”pounding”, det vill säga 

energiska och intensiva (inte så 

SLAKa, Spela Länge på Ackorden 

Käng). De är liksom stake i riffen.” 

till exempel, sånt har ju fan inte många koll 

på idag. Relativt nyligen experimenterade 

jag lite med ”Why”-plattan och fick ju ut nästan 

bara gitarrer för sig och sen kunde jag 

jobba mig bakvägen fram till att trummorna 

var väldigt 60-talsuppmikade, decaytider på 

reverben betydligt kortare än idag. 

– Utifrån ljudvågornas form kunde jag 

utesluta vissa arbetsmetoder och anta vilken 

dubbningsteknik för gitarren som använts. 

Överallt luktade det 60-70 tal. Det är ju 

väldigt långt ifrån hur punk spelas in idag. 

Allt ska va så jävla cleant. Hårdrockarna 

har kidnappat punken även produktionstekniskt. 

(Det var ju inte så ovanligt med 

trummisar fick spela in cymbalerna separat 

inom hårdrocken, helt sjukt) 

– Mitt examensjobb 

hette nåt i stil med: 

Uppmikning av elgura 

för hardcorepunk inspelning. 

Om det nu var 

så mycket 60-70 talsmetodik, 

hur har Mike 

Stone spelat in gitarrerna? 

Jag ville undersöka 

eventuell förekomst av 

ambiensmikar, vilket 

ju var väldigt vanligt 

under 60-70 talet. 

Förr mikade man ju 

stärkaren längre ifrån, 

nu tar man ju bort tyget 

för att komma ännu 

närmare. Återigen cleant ljud som eftersträvas. 

För att inte tala om lajnade guror som 

punkas till via ”stärkarsimulatorer” – noll 

stök, helt dött. Blir så arg så jag kokar. Resultatet 

då? Jo, jag fick en viss signifikans på 

blindtesterna kopplat till angiven preferens 

(om man kunde lita på paneldeltagarna som 

bestod av tunga känggitarrister, och dylikt). 

Resultatet var en öronöppnare. Numera 

lägger jag aldrig på digitalt reverb på solon, 

bara ambiensmikar. 

Varför denna fascination för Discharge? 

– Alltså, jag vet inte om Discharge är så 

jävla bra men ”Why” är och förblir ett riktigt 

jävla mästerverk. Discharge var ju först, även 

om de hämtade inspiration från Motörhead 

så var dom först med att mangla på detta 

sätt. Som sagt, musiken träffade mig rakt 

”Sen så fick jag höra 

när jag gjorde min 

pilgrimsfärd till 

Stoke att Cal glömt 

texterna hemma så 

han skrev dem i studion. 

Det verkar ganska 

rimligt för textformatet 

skiljer sig 

en del från tidigare 

utgivningar.” 

in i själen. ”Why” var Janne Jutila i tonsatt 

form (nu är det betydligt jiddrigare och mer 

komplex musik som tagit den rollen). 

Du har varit inne på det lite innan, men vi 

släpper inte frågan för det. Vad gör ”Why” 

så speciell? 

– Jag vet inte riktigt, svårt att sätta fingret 

på. Jag gillar verkligen Bambis sätt att spela 

D-takt. Notera att det bara är D-taktlåtarna 

jag gillar. Jag hatar 4-takt. Det var ju det som 

var så befriande med ”hardcore”, det var 

ingen 4-takt som i den där jävla 77-punken. 

Har jag suttit på skithuset och kunnat slänga 

något på skivspelaren så att nålen hoppar så 

jag slipper lyssna på 4-taktarna – då har jag 

gjort det. 

– Sen så fick jag höra 

när jag gjorde min 

pilgrimsfärd till Stoke 

att Cal glömt texterna 

hemma så han skrev 

dem i studion. Det 

verkar ganska rimligt 

för textformatet skiljer 

sig en del från tidigare 

utgivningar. En sådan 

grej tror jag kan ha 

stor inverkan på hur en 

skiva blir i slutändan. 

– Apropå Stoke. Finns 

bara ett fotbollslag 

att hålla på i Premier 

League – Stoke. Just 

av den anledningen att Discharge kommer 

från Stoke. Alla som avgudar Discharge men 

håller på något annat lag än Stoke hädar. 

– Jaja, tillbaka till ”Why”. Ställer jag den 

mot de tidiga singlarna och debutlp:n så är 

riffen mer kromatiska, lokriska och dimskaliga. 

Rytmen i riffen är mer ”pounding”, det 

vill säga energiska och intensiva (inte så 

SLAKa Spela Länge på Ackorden Käng). Det 

är liksom stake i riffen. Och sen så är ju basgångarna 

fantastiska som vanligt, men basen 

är starkare mixad på ”Why” så den får en 

mer bärande roll och färgar därmed tonen 

mer. Annars har det ju varit så jävla mycket 

gitarrer. Det är soundet, mixen, känslan i 

D-takslåtarna som är oslagbara. Men visst 

fan spelar det in att det var första mötet med 

något sådant. Första käftsmällen känns mest 

liksom. 

Stämmer det att 

du har spelat upp 

Discharge för Olof 

Palme? 

– Ja, fast det var 

inte så att jag talade 

om att detta var 

Discharge. Han var 

hemma hos mina 

fosterpäron och 

gick husesyn. Jag 

”Alldeles för 

lite fokus 

har riktats 

mot producenter 

och 

tekniker 

genom åren” 

slängde på ”Why” och förklarade senare att 

det var väldigt antikrigs-aktiga texter och 

politiskt engagerade musiker. Ja, jag trodde 

ju faktiskt på det, hahaha. 

Du ska skriva i Turist i tillvaron. Vad kan 

vi förvänta oss? 

– Kan ju bli en del anekdoter. Till exempel 

hur många plattor folle Jallo sög i sig 

första kvällen vid inspelningen av ”Sin egen 

motståndare” med Tottis. Eller hur många 

gånger trummisen däckade bakom trumsetet 

vid Diskontos första inspelning och 

hur vi fick göra för att dom skulle byta från 

vers till refräng och vice versa. Fast sånt 

skit intresserar väl ingen. Kanske förklara 

vad en fettplatta är. Uttrycket är genialt och 

myntades under en Tottisinspelning. Fast en 

massa anekdoter och episoder är tröttsamt i 

längden – som jobbigt fyllesnack. 

– Kanske något om sound och inspelningsfilosofi 

av punk/HC. Många som läser denna 

tidning spelar säkert själva i något band 

och har haft funderingar kring inspelning, 

mixning och mastring. Personligen så tycker 

jag det avhandlas alldeles för sällan hur 

inspelningen av senaste plattan gick till. Till 

exempel så har alla Tottisinspelningar jag 

gjort gått till på samma sätt. Det behöver inte 

vara så jävla tekniskt beskrivet men det kan 

åxå vara det: millisekundrar och millimetrar 

hit å dit om så önskas. Men jag tar ju gärna 

det mer filosofiska perspektivet. Det handlar 

ju om att fånga en känsla – inte teknisk perfektion. 

För mig är – som sagt – punk, stökigt, 

rått, kraftfullt och frustration – då kanske 

man ska anpassa inspelningen därefter. 

– Så, jag vet inte riktigt. Läsarna kan väl 

höra av sig till redaktionen med önskemål. 

Jag är en riktig dilletant och kan pladdra om 

det mesta. Jag är öppen för förslag. 

 


pp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du

Foto: Canan Rosén 

Helt plötsligt fanns de bara där 

– Hårdgnissel från Sundsvall. Ett 

übercharmigt ungt punkband 

som visar den något äldre generation 

var skåpet ska stå. 

Hej Hårdgnissel, vilka är ni? 

Vera: Inom Hårdgnissel känd som ”mystiska 

Vera,” arg, spenderar den mesta av hennes 

tid sovande. Även fast hon är frontman så 

kan hon ingenting och fattar ungefär 25 

procent om vad folk pratar om. Lägger 

ibland till fula kommentarer som inte passar 

i sammanhanget. 

Annie: Sur, arg, kränkt, pretentiös, allt som 

allt en vidrig människa. 

Manfred: Spelar bas. Dålig humor som smittar 

av sig. Om man är smittad kallas det för 

att man är Manfred-skadad. Det finns inget 

känt botemedel. 

När upptäckte ni punk? 

M:Nån gång i sjuan? 

V: Vad är en punk? 

A: Jag upptäckte punk genom att öka gainen 

på gitarren. Sen är resten historia... 

Hur upptäckte ni punk? 

V: Min mamma lyssnade på Ebba Grön när 

jag var liten. Började lyssna på ett band som 

inte var punk, och läste att de tyckte om Misfits 

så lyssnade på dom och gillade det. 

A: Sex Pistols var ju söta och så. 

M: Jag hörde ”God save the queen” en gång 

och tyckte den var rätt kass då, sen gick jag 

runt och nynnade på den nån vecka senare 

och sen har det utvecklas sen dess. 

Vad var det som gjorde att ni fastnade för 

punk? 

A: Alla sög så hårt, dom var arga oxå 

M: Relaterbart dåliga på att spela. 

V: Det var ba bra, varför måste man säga 

varför, jag fick faktiskt precis jullov >:(((((( 

Vad är ni influerade av? 

– Massmedia, borgarungar, mimerskolan, 

kvinnor i allmänt, Misfits, KSMB, vi vill 

skriva en massa coola band som The Stooges 

men vi är inte direkt inspirerade av dom. 

Vad säger era kompisar om att ni spelar 

punk? 

– Vi har inga kompisar. 

Angry Hudik ska ge ut en livekassett med 

er, berätta! 

– Gör de? Det var en snubbe som ville spela 

in oss när vi spelade i Sandviken, vi sa visst. 

Sen frågade han om han kunde trycka kassetter 

och då sa vi ja. Lät som en cool grej 

Ni var nyligen på turné med Matriarkatet. 

Hur var det? 

V: Förjävligt. 

Bandet kommenterar 

Turist i tillvarons favoritlåtar 

med Hårdgnissel 

Kvinnomys 

XDen handlar om att det är förjävligt 

att va tjej. Och mysigt. 

Morfar lurade Hitler? 

XPolitiker som pratar utan att göra 

något. Annie såg en tidningsartikel 

som hette ”Morfar lurade Hitler”. Den 

handlade typ om att prinsens morfar 

lurade Hitler. 

Järnrör mig inte 

XJärnrör och rasister. 

Deprimerad i Sundsvall 

XHur det är att bo i Sundsvall. 

Indyfucker 

XIndiefuckers kan va löst baserad på 

ett band...? Men det handlar om indie 

rock stereotypen. 

Godisregn 

XNär pedofiler går in på skolgårdar 

och säger att dom har kattungar i 

bilen.

Foto: Canan Rosén 

A: Söta små Stockholmsflickor. 

V: Dom är så små o gulliga, vi är så stora o 

mogna. Om man är 15 1/2 är man storbarn. 

Vad hände på turnén? 

– Vi åt chips o spelade musik. 

Vad fick ni för respons från publiken? 

– Det var fulla gubbar och tomma tanter. 

Canan i Twin Pigs berättade att ni gav 

publiken fingret när de skrek efter extranummer. 

Varför gjorde ni det? 

Vera - En snubbe ville spela ”Touch me I’m 

sick” med oss, och vi gjorde det som sista låt. 

Tänkte att det var ett extranummer typ, men 

publiken ville att vi skulle spela ännu mer 

och då blev jag sur och sa åt dom att dra åt 

helvete. Det var gulligt. 

Är texterna viktiga för er? Hur tänker ni 

när ni skriver texter? 

– Texterna är viktiga för annars vet vi inte vart 

i låten vi är. Låtskrivarprocessen är typ: ”Oj det 

här lät efterblivet” ”Kör på det” Hitta ord som 

rimmar, skrik dom. - Vera Ördell 2k16 

Vilka andra band/personer tycker ni 

skriver bra texter? 

Vacum, (Alla raggare ä inte svin, bara för att 

nåra ä de) 

Är ni många unga punkare i Sundsvall? 

– Hur unga då exakt? Känner inga bebisar 

som är punkare. Dom är så tråkiga och mainstream, 

inte special snowflakes alls. Annars 

tre, Annie, Manfred och Vera. 

Vad tycker ni om att det är så många gamlingar 

som fortfarande är punks? 

–Det är många som verkar tro det i alla fall. 

Hur ser planerna ut för Hårdgnissel i vår? 

– Vi ska försöka skriva klart våra låtar och 

sen spela in 

Något att tillägga? 

– Hej hej Ylva! Hej hej Klara Li! Som ni märker 

är vi socialt retarderade och har svårt att 

besvara simpla frågor. 

 


Aoouh! (började som Mob -77) 

tillhörde den första vågen av svensk 

punk och spelade i Stockholm 

1978-1979. Den 13 december 1978 

spelade de in två låtar i Polyvox Studio 

som var tänkta att ges ut på en 

samlingsplatta, men den kom aldrig. 

– Vi hade mycket problem med 

inspelningen eftersom teknikern ej 

visste hur rätt distade punkgitarrer 

skulle låta, minns sångaren Matte 

Canvious. 

2012 gick bandets gitarrist Stellan 

Hamringe bort i cancer. Hans gamla 

vänner anordnade en spelning med 

bland annat Mob -77, Aoouh! och 

Warheads året efter. Alla pengarna 

som drogs in gick till Cancerfonden. 

När Matte ifjol hittade ett kassettband 

med låtarna från 1978 bestämde 

han sig för att ge ut dem på platta 

till förmån för Cancerfonden. På 

b-sidan hamnade två låtar från giget 

2013, då The Nomads Hans Östlund 

spelade gitarr. 

Så vill du stödja Cancerfonden och 

samtidigt få lite klassisk punk på 

köpet inhandlar du ep:n ”The lost 

tapes” bums! 

 


Hej Johan i Kronofogden, varför ger du ut Hårdgnissel? 

– För att jag tyckte att de var så jävla bra när vi spelade med 

dem på Skogsnäs i somras. Det fanns inga bra inspelningar 

att lyssna på så jag tog saken i egna händer och liveinspelade 

dem på Kungen i Sandviken. 

Angry 

Hudik 

ger ut 

kassetten.

Cecilia Hammarlund upptäckte punken som 11-åring. 

Det satte outplånliga spår. Efter gymnasiet stack hon 

utomlands och var borta i fem år. Hon bodde i London, 

Amsterdam, Berlin, Grekland och gick en intensivutbildning 

i dreads och hårförlängning i Los Angeles. Hon kom tillbaka 

till Malmö, öppnade butik och skapade efter ytterligare 

några år Crime City Clothing 

-ett klädmärke med ekologiska och fairtrade-principer. 

Cecilia Hammarlund är en färgstark person i 

Malmös subkulturella miljö. Hon driver egna 

klädmärket Crime City Clothing, designar 

och dj:ar på punkgig under namnet Siv Saliv. 

För sju år sedan ritade hon det första motivet 

– men tanken var aldrig att det skulle 

resultera i ett klädmärke. Hon drev butiken 

Bad Reputation i centrala Malmö från 2006 

till 2012 som sålde coola kläder, skivor och 

där man kunde göra dreads. 

Crime City Clothing-gänget 

på London Edge hösten 2016. 

 

Foto: Anna Gullberg

– Jag ville skapa en 

butik som hade unika 

prylar, något som jag 

själv saknade som tonåring, 

säger Cecilia. 

Butiken lade hon ner 

för fem år sedan. Dels 

hade hon tröttnat, dels 

hade hyrorna skjutit i 

höjden. Men det egna 

klädmärket finns kvar 

och namnet – Crime City Clothing, som kom 

till genom att vänner och bekanta röstade 

fram det på Facebook. 

En skitig industri 

Vi sitter på restaurangen Rawfood house, 

som ligger mellan Möllan och Triangeln i 

Malmö. De serverar ekologisk, närproducerad 

vegansk mat. Cecilia käkar en dagens 

som ser god och nyttig ut. Jag dricker kaffe 

och äter morotskaka. Det är ingen slump att 

vi sitter på Rawfood med sin gröna profil. 

Miljö är viktigt när Cecilia producerar sina 

kläder. Hon anlitar ett litet företag i Belgien 

som verkar tillsammans med lokalbefolkning 

i Bangladesh, för att ingen ska utnyttjas. 

– Visst, jag har inte varit på plats och 

kontrollerat, men belgarna kom till mig här i 

Malmö för att se vem jag var och om de ville 

jobba med mig. Klädbranschen är en skitig 

industri. Och är kläderna billiga betyder det 

att någon inte fått betalt. Det är dyrt om du 

ska ha ett klädmärke som är ekologiskt och 

fairtrade – men då vet du 

att folk inte kommer att 

utnyttjas genom dåliga 

löner eller usla arbetsförhållanden. 

Crime City Clothing 

trycker mellan 50-100 exemplar 

av varje tröja. Hon 

använder sig av det enda 

företaget i Sverige som arbetar 

med discharge-tryck 

(OBS: inte bandet). 

– De bleker in färgen, så trycket blir gammalt 

med tröjan – det spricker inte. 

Idag har hon 32 olika motiv som hon 

designat, det är viktigt att designen bär en 

historia. Hon lyssnar när människor hon 

håller kära berättar om upplevelser. 

– Det får inte bli massproducerat. Mina 

motiv görs tillsammans med min vän Vince 

Ruarus. Det är mina idéer och skisser men 

det är Vince som gör slutmotivet. Alla motiven 

är på vänner och familj. 

– Min vän Brunos mormor var med i 

motståndsrörelsen mot Pinochet i Chile. 

Hon kämpade och slogs, torterades på 

fotbollsstadion. Innan hon greps var hon och 

hennes vänner ute och målade fasader med 

slagord. Hon var bra på att vissla, så hon fick 

stå på lastbilens flak för att hålla utkik. Kom 

polisen signalerade hon till de andra så de 

snabbt kunde ta sig därifrån. Den tröjan är 

en hyllning till min bästa vän Bruno, hennes 

mormor och alla andra som kämpar mot 

förtryck världen över. 

Mässa i London 

I höstas åkte Cecilia med tio goda vänner 

till klädmässan London Edge. En mässa för 

”Den tröjan är en 

hyllning till min 

bästa vän Bruno, 

hennes mormor 

och alla andra som 

kämpar mot förtryck 

världen över.” 

alternativt mode, som punk, rock’n’roll, goth 

och metal. 

– Det var många Gandalf-liknande personer 

som knallade omkring där, minns Cecilia 

med ett leende. Det var väldigt roligt, men 

vi inte fick jättemånga beställningar. Men 

bra respons och knöt nya fina band. Bland 

annat med ett finskt hårfärgsföretag som 

heter Hermans Professional, skapat av två 

skitroliga pantertanter som också brinner 

för eko och fairtrade. 

Mässan är ingen gratis tillställning, för att 

kunna hyra ett bås hade hon sparat pengar 

i ett år. 

– Det är en stor risk om du inte säljer något. 

Det är inga privatpersoner som kommer 

dit, utan butiker från hela världen och de 

vill veta om du kan leverera för att de ska 

våga satsa på dig. Jag åker 

tillbaka i höst. 

Att träffa kollegor från 

andra delar av världen 

är inspirerande, men det 

finns fula fiskar därute 

också som inte drivs av 

någon DIY-etik precis. 

Cecilia berättar att hon 

var på London Edge för 

några år sedan och att 

ett företag som omsätter 

cirka 130 miljoner kronor om året då kopierade 

hennes idéer. 

– Det är tråkigt, men det händer hela tiden. 

Stora företag stjäl från små när de visar upp 

sina designer eller idéer. Sedan ändrar de 

bara några detaljer och börjar massproducera. 

Vice Squad öppnade ögonen 

Cecilia är uppvuxen i en liten skånsk håla, 

Barsebäck By. Det var där hon som 11-åring, 

mitt under DiaPsalma/DLK/Refused-vågen, 

upptäckte punken. Hon gillade Imperiet, 

men det var ett annat band som sög tag i 

henne. 

– När jag var 11 fick jag ett kassettband 

med Vice Squad, stavat med s. Jag kommer 

aldrig att glömma när jag satte på kassetten, 

det var det absolut coolaste jag någonsin 

hade hört och dessutom var det en tjej som 

sjöng. 

– Det fanns inget internet då, det var sjukt 

svårt att få tag i musik i den lilla håla jag 

bodde i och jag minns inte hur den kassetten 

lyckades ta sig fram till mitt lilla flickrum i 

Barsebäck By. Det var ingen annan som lyssnade 

på sådan här musik. Jag kommer ihåg 

att jag och en kompis skulle ha en cabaret i 

sexan som Sex Pistols, men det fick vi inte 

för läraren sa att pensionärerna skulle dö då. 

Men punken har hon blivit trogen sedan 

dess och ser det fortfarande som ”en känga 

mot samhället”. 

– Jag vill visa att jag inte håller med. Jag 

tänker väl inte på att jag ser annorlunda ut, 

jag har ju i princip sett ut så här sedan jag 

var 14. Jag gillar musiken mycket och gemenskapen. 

Den är väldigt fin inom punken, 

det här globala nätverket – att en hjälps åt, 

det är så jäkla fint. När jag går på konserter 

ensam i Berlin eller Amsterdam känner jag 

mig alltid hemma, alla är välkomna – om du 

inte är nazze så klart. 

Och det där med nazzar minns Cecilia väl. 

När hon gick på högstadiet i Löddeköpinge, 

någon mil bort från Barsebäck by, var det 

1990-tal med lasermannen, rasism och vit 

makt-musik. 

– Skolan jag gick på var en av de mest 

rasistiska i hela Sverige, majoriteten sa sig 

sympatisera med sverigedemokraterna. Det 

var en tuff miljö om du stack ut med ditt utseende. 

Vi var två tjejer som höll ihop. Samtidigt 

tyckte vi det var kul att djävlas tillbaka 

med killarna som spelade vit makt-musik i 

uppehållsrummet. 

Cecilias uppväxt präglades av möten med 

människor från andra kulturer, hon tror att 

det var en viktig ingrediens till varför hon 

stod emot och inte följde med strömmen. 

– Vi hade alltid människor på besök 

hemma från andra kulturer. Mina föräldrar 

var socialarbetare som jobbat på ungdomsgårdar 

i Rosengård. Det har satt sin prägel. 

Jag dömer ingen utifrån var du kommer. 

Mångkultur är viktigt, det berikar. Det 

berikade mig som liten, gjorde världen mer 

spännande. 

Vägra vara menlös 

I mitten på december ifjol arrangerade hon 

Vägra vara menlös-galan för att dra in pengar 

till Refugees welcome under parollerna: 

Vägra bli dömd efter din livssituation eller 

livsstil. 

Vägra vara tyst när det blir otäckt. 

Vägra vara osynlig när det blir mörkt! 

Kvällen drog in nästan 20 000 kronor. ”Så 

jävla grymma vi är”, skrev Cecilia några 

dagar efteråt på facebook. 

Det ringar väldigt bra in vem Cecilia Hammarlund 

är och hur hon ser på världen. 

 

Mikael Sörling

Tja Gubbjävlers, ni gör en cover på Kents 

”La Belle Epoque”? Varför det? 

– För det är en grym låt, med en grym text 

men aldrig spelad som den borde. Ebba 

Grön gjorde cover på Blå Tågets ”Staten och 

Kapitalet”, nu är Ebbas version spelad mer 

än Blå Tågets. Det betyder ingenting, men så 

kan det gå. 

Finns det några andra Kent-låtar ni skulle 

kunna tänka er att tolka? 

– Nej. Vi kommer med all säkerhet att göra 

cover på andra artister. Men Kent är vi klara 

med. Och vi är inget coverband. 

Hur ser ni på 

saken, var Kent 

bäst med No 

Security-Harri 

eller utan? 

– Vi visste inte 

att Harri Mänty 

spelat i Kent. 

Vi vet inget om 

Kent. Vi har 

bättre koll på 

Fjodor, Dregen, 

Martin Maskin, 

Lennart Senap, 

Stig Vig och 

Onkel Kånkel. 

Harri Mänty, 

No Security 

och Kent. 

Twin Pigs är superpunkbandet som består av Inkvisitionen-Erik 

sång, Tiger Bell-Canan sång och gitarr, Besserbitch-Klara 

på synthbas och sång/körning, och Gamla 

Pengar-Andreas trummor. De drog igång bandet för drygt 

ett år sedan och debuterade året senare med ett fullängdsalbum, 

”Chaos, baby!”. En av fjolårets allra bästa skivor. 

Ni debuterar med ett album, kaxigt. 

Hur tänkte ni? 

Erik: Det gick så himla fort med allting 

med att skriva låtar och sådär och när vi 

hade ett gäng kändes det som att det var 

lika bra att släppa en skiva direkt. Vi tyckte 

låtarna vi hade var för bra för att bara 

pissa iväg på en bandcamplänk. 

Canan: Hur ska man annars debutera? 

Med en EP? Zzzzzz 

Vad kan ni berätta om skivan? 

Erik: Det är en punkskiva på tolv låtar, 

inspelad och mixad hos Stefan Brändström 

på Dustward i Stockholm och mastrad av 

Tommy Tift i Malmö. Vi spelade in den live 

ihop, det var en enkel och svinrolig process 

som var färdig bara på 

några dagar. Tanken 

med Twin Pigs var 

enkel, vi ville vi 

spela nån sorts 

punk men den 

beskrivningen 

jag tycker passat bäst in på vad vi gör myntades 

av vår skivbolagsboss Fredrik: ”Hard 

Core Punk Rock”. Men vi brukar mest säga 

att vi spelar punk. Drivig punk. 

Klara: Vi har aldrig brytt oss om är att definiera 

genre mer än så, genrer är så jävla 

tråkiga. Twin Pigs låtar är egentligen både 

pophits i punkförpackning och punkikga 

rockhits med hardcoreskrik, wao wao 

körer och dansiga inlag. 

Vad influerar er? 

Erik: Jag kan bara tala för mig själv, men 

när jag skriver texter har jag några förebilder 

jag alltid hittar inspiration hos. Oftast 

från folk som har väldigt lite eller ingenting 

med punk/hc att göra. Jag jobbar 

mycket utifrån vad jag inte gillar hos 

en text och försöker undvika de 

greppen. Jag har en filmvetenskaplig 

bakgrund så det 

är lätt att hitta mycket 

inspiration därifrån, men 

gärna ta det nåt varv 

Det ryktas om att ni ger ut erat debutalbum 

efter nyår. Berätta. 

– Ja, det stämmer. Skivan är under mixning 

just nu men kommer att släppas så fort den 

är klar. Vi drar av tretton låtar på en kvart. 

Tanken är att vi ska släppa den på kassett. 

Vilka är förresten Gubbjävlers? 

– Vi startade efter långa ”skulle vara kul 

att starta ett band” diskussioner mellan 

Pastorn, Boman och St Hellvis. Ur den fortfarande 

rykande askan av bandet Syster Ingrid 

reste sig en idé. Av nån anledning gjorde vi 

vår Fejsbok-sida innan vi ens hade repat. Vi 

gick ut med ”100 likes så repar vi!”, det tog 

tre dagar. När första basisten tog slut tog 

vår gubbkärring Snakedolly över. Hon klär 

dessutom bättre i mustasch än oss andra. 

Nyårslöfte för 2017? 

– Vi lovar inget! Nyårslöften är borgerligt 

och bryts för ofta. Politiska löften, löften 

om evig trohet, om att hålla kontakten med 

gamla polare. Man lovar så jävla mycket. 

Vi lovar inget, men kommer göra en jävla 

massa grejer nästa år. 

 


Foto: Elisabeth Jensen Bünger

längre än att bara ”yo yo yo jag gillar/ogillar 

verkligen Stanley Kubrick”. Jag har ofta undrat 

vart Canan får sin inspiration från när 

hon skriver låtar, så hon får svara på det! 

Canan: I och med jobb, familj, utbildning och 

annat så är jag tvingad till att skriva 

hits under väldigt begränsad 

tid i vardagen. Jag måste tvinga 

fram bra skit på en kvart ibland. 

En kanske kan kalla det jag gör 

för tvångspunk. Då tar man det 

som kommer till en liksom. 

När jag intervjuade Al Barr 

(Dropkick Murphys) så sa 

han att hans text- och låtskrivande 

förändrats sedan han blev förälder, 

är det samma sak för dig? 

Canan: Min tillgång till att skriva låtar har 

kraftigt krympt så jag är extremt mycket 

mer effektiv! Samt att de låtar/hookar som 

ungen går runt och nynnar på efter att jag 

har skrivit/spelat de hemma är oftast de 

som blir singlar. De kan det där med hits de 

där barnen. 

Vilken roll i scenen har ni? 

Erik: Extremt svårt att säga. Vi kommer alla 

från olika delar av den större punkscenen 

känns det som. Med olika förhållningssätt 

till den. Oftast, för mig, så känns det som 

att det är andra som bestämmer om man är 

med i ”scenen” eller inte. Alltid nån annan 

som säger vad som är punk, vad som är HC 

eller inte och har väldigt tydliga kriterier för 

vad som ska uppfyllas för att få kunna 

kalla sig detta. 

Klara: Det kan kanske kan vara 

svårt att sätta in Twin Pigs i något 

supertydligt fack. Men det har varit 

väldigt kul med den fina responsen 

vi fått från så olika håll. Shug-shug 

hc-folk, crustare och rockenroll-rockare 

som kommit fram efter 

spelningar och tyckt att vi var svinbra, 

eller folk som ”inte brukar gilla 

punk” säger att de lyssnar på singlarna om och 

om igen och blivit peppade på mer punk. 

Erik: Jag hoppas vår roll i scenen är att vi är 

sympatiska och lätta att ha att göra med. 

Vad händer 2017? 

Klara: Och vi håller på förfullt med album 

nummer 2, Canan är ett punkhitsgeni som 

inte vilar. 

 


20 

Hej, Henrik Bromander i The 

Liptones. Ni firar 20 år som 

band i år. Hur håller man igång 

så länge? 

– Det gör en genom att bo i två hyfsat 

tråkiga städer. Inte läsa vidare 

eller göra yrkeskarriär som är i 

vägen och sist men inte minst: vara 

så fnissiga och dumma så ingen 

orkar umgås med oss. Eller så är vi 

bara oss själva och har helt enkelt 

så jävla skoj ihop att vi inte vill sluta. 

Vi har blivit bröder på riktigt. 

Hur kommer ni att fira? 

– Vi hoppas kunna dra ihop ett gig 

någonstans med massa gästartister 

från band som vi träffat på 

genom åren. När vi firade 10 år 

så gjordes en dokumentär om oss 

som blivit rätt populär av olika anledningar 

på Youtube. Det vore ju 

kul med en del 2! Fast kanske med 

textning denna gång så folk förstår 

vår härliga västgötska. 

Vad händer annars i år? 

– Vi släpper en splitsingel nu i 

januari. Sen har vi massa låtar till 

en fullängdare som vi hoppas börja 

spela in. Dessutom ser det ut som 

vi ska till England, Österrike och 

kanske Ryssland på gig. Men vi vill 

ha mer gig så hör av er på liptones@mail.com 

för fan! 

Berätta en anekdot som förklarar 

vilka The Liptones är. 

– Sist vi spelade i Örebro satt en 

person i rullstol längst fram och 

det gick rätt vilt till så vår sångare 

Mo uppmanade folk strängt att 

ta det lite försiktigt för dennes 

skull. Nästa låt drar igång och det 

slutar med att Mo själv ramlar 

stenhårt och blir liggande över den 

rullstolsburne med gitarren i hens 

mun. Bara för att Mo skulle leka 

Paul Stanley. 

 

Mikael Sörling

Foxfire. 

STOCK 

KLUBB 

Du ska åka till Stockholm. Du gillar punk. Du vill planera din resa 

och du funderar över vad du ska hitta på när du har kommit hit. Du 

tänker att det i en stor punkstad som Stockholm borde finnas ett och 

annat punkhak eller åtminstone ett par alternativbarer dit du 

enkelt kan snubbla ner för att dricka kir och lyssna på punk. 

Well, det gör det inte. I alla fall om man med punkhak menar ett fast 

ställe som har bar och spelar punkmusik. Naturligtvis kan du 

alltid gå till Nortons (Folkungagatan 57) eller Dovas (Ringvägen 104) 

men inte fan är det punk, även om det då och då hänger lite punkkids 

där. Det är sunk. Men dessbättre, och möjligtvis lite paradoxalt med 

tanke på stadens relativa brist på lagom stora spelställen, så arras 

det mängder av spelningar i Stockholm, och det finns massor av 

återkommande klubbar. Det här är några som du bör kolla upp. 

 

Text: Mattis Loberg 

Smäll Estelle har kört på ett 

tag nu och har visat sig vara 

riktigt flitiga med täta och 

bra arrangemang. De har på 

senaste tiden lyckats dra upp 

både gamla klassiska band 

som The Past och Rövsvett 

på scen såväl som mer nutida 

Midnight Stalkers och Suicide 

Syndicate. Smäll Estelle kör 

ibland på Staybar (Götgatan 

99, T-bana Skanstull), ibland 

på Göta Källare (Folkungagatan 

45, T-bana Medborgarplatsen) 

och ibland på King’s 

Table (Sveavägen 64, T-bana 

Rådmansgatan eller Hötorget). 

Klubb Antisocial är ni redan 

bekanta med sedan Turist i tillvaron 

#2. De bokar coola band 

som du knappt har en aning om 

att de finns eftersom de bara 

har släppt en demo. I Frankrike. 

Ingen har mer koll på Oi!/skinhead-scenen 

än Klubb Antisocial. 

Förutom att gå hit för att se 

banden som du inte visste att du 

ville se så kombinerar bokningarna 

ofta både nya mindre band 

och större band. Du går hit för 

att se franska PMS och spanska 

La Inquisición eller mer kända 

band såsom The Ejected eller 

The Snipes. Staybar eller King’s 

Table är det oftast som gäller. 

Pretty Shitty Kjell är 

Sveriges kanske största 

DIY-festival och årets största 

punkhappening. Två dagar 

med punk i olika former 

på Fryshuset (Klubben, 

Mårtendalsgatan 2-8, T-bana 

Gullmarsplan) och dessutom 

även en förfest på EnArena 

(Palmfeltsvägen 1, T-bana 

Globen). På förfesten spanar 

du bland annat in Devotchkas 

och Lost Warning. På 

huvudfestivalen kollar du 

exempelvis Cock Sparrer, 

Gatans lag och The Beltones. 

Det händer nu i maj och du 

vill vara där. 

En riktig institution är 

Club Probation som kör i 

princip varje helg i källaren 

på Restaurang Snövit (Ringvägen 

147, T-bana Skanstull). 

Hit går du om du vill 

se band som till exempel 

Zero Zero, Terror 77 eller 

Fuck Frankie. Det handlar 

mestadels om stockholmsband, 

både nya, nygamla 

och gamla, även om det 

förekommer undantag från 

stockholmsregeln. Det kan 

dock lika gärna stå såväl 

proggrövar och pretentiösa 

countrykillar som punkare 

på den svettiga lilla källarscenen. 

Generellt sett är det 

en ganska gubbrockig klubb 

men arrangören Zäta är 

engagerad, har koll, satsar 

på bredd och är fullständigt 

opretentiös. Restaurang 

Snövit passade för övrigt 

på att stänga för renovering 

halva sommaren med lapp 

på dörren och täckpapp för 

fönstren. När de sedan väl 

öppnade igen spanade man 

nyfiket in utan att se någon 

skillnad alls. Trodde man. 

Tills man blev kissnödig. 

Då visade det sig nämligen 

att man lagt ALLA sina surt 

intjänade sunkhakspengar 

på att renovera toaletten 

– genom att byta ut den 

mot en tron av trä. Ändå 

ganska punk.

Snövits 

trätron. 

HOLM 

Klubb Död kör både det ena 

och det andra men mest olika 

former av deppigheter. Den ena 

dagen kan arret innebära Kai 

Martin & Stick! och den andra 

dagen luktar det Brända Barn. 

Klubb Död håller ibland till på 

King’s Table men mer ofta på 

Bröderna Ohlssons Garlic & 

Shots (Folkungagatan 84, T-bana 

Medborgarplatsen) eller någon 

annanstans. 

Riktig Punk & Oi är en ny 

förmåga bland stockholmsarrangörerna 

även om personerna 

bakom klubben är gamla 

rävar. Du går hit om du inte gillar 

Stilett. Däremot tycker du att On 

File, Agent Bulldogg och Haircut 

är på riktigt. Riktig Punk & Oi 

har tidigare kört på Staybar, men 

nästa gång blir det på King’s 

Table. Och apropå nya arrangörer 

så kör spritt språngande nya 

Klubb Capital sitt premiärgig på 

EnArena Globen (Palmfeltsvägen 

1, T-bana Globen) nu i mars. På 

scen står Last Resort, Oldfashioned 

Ideas och Sabotage. 

PSB (Skånegatan 80, T-bana 

Medborgarplatsen) är en annan 

klassisk scen även om den inte bara 

förknippas med punk (den är mest 

känd som Hannas källare under 

90-talet och dess indiepopboom). 

Ibland arrar PSB egna spelningar, 

och ibland är det andra som gör 

det. Kolla upp till exempel Klubb 

Bonewrecker på FB. 

Kafé 44/Scen 44 (Tjärhovsgatan 46, T-bana Medborgarplatsen) 

har arrangerat spelningar i över tjugofem år. En 

riktig institution och den mest klassiska stockholmsscenen 

av dom alla. Här har nästan alla band spelat, även de riktigt 

stora. Det är så jävla sympatiskt. Ingen åldersgräns och ingen 

alkohol. Tisdagar och torsdagar arrar Scen 44 själva. På helgerna 

kan andra arrangörer få låna lokalerna, kolla upp till 

exempel Punx 44 på FB. 

Om du istället känner för att 

ta dig utåt förorten så kan du 

med fördel sätta dig på tricken 

och hoppa av i klassiska 

punktrakten Högdalen. Du 

skiter naturligtvis i tradiga 

Skebokvarnsvägen 209 och 

tar istället en promenad ner 

till kulturhuset Cyklopen 

(Magelungsvägen 170, T-bana 

Högdalen). Här samsas 

diverse kultur, mat, politik 

och musik. Hit går du till 

exempel för att kolla hardcore, 

allmän DIY och anarko. 

Ett virrvarr av arrangörer 

huserar i huset, men kolla 

till exempel upp SickSound, 

Klubb Knivskarpt eller 

Dead Rhythm på FB. Vill du 

åka ännu längre från stan så 

kan du sätta dig på pendeltåget 

hela vägen till ytterligare 

ett kulturhus, nämligen Gula 

villan i Handen (Folkparken 

17, Pendeltågsstation 

Handen). Här kan du se såväl 

internationella DIY-hardcoreband 

på lågpristurné som till 

exempel. Hyrda Knektar och 

Psykbryt. Liksom även betydligt 

mer okända förmågor. 

Restaurang Snövit, 

Ringvägen 147, 

T-bana Skanstull 

Staybar, 

Götgatan 99, 

T-bana Skanstull 

Göta Källare, 

Folkungagatan 45, 

T-bana Medborgarplatsen 

King’s Table, 

Sveavägen 64, 

T-bana Rådmansgatan 

eller Hötorget 

Bröderna Ohlssons 

Garlic & Shots, 

Folkungagatan 84, 


EnArena Globen, 

Palmfeltsvägen 1, 

T-bana Globen 

Cyklopen, 

Magelungsvägen 170, 

T-bana Högdalen 

Gula villan, 

Folkparken 17, 

Pendeltågsstation Handen 

Kafé 44, 

Tjärhovsgatan 46, 


PSB, 

Skånegatan 80, 


Fryshuset/Klubben, 

Mårtendalsgatan 2-8, 

T-bana Gullmarsplan

Ante Blomberg: Det fick bära eller brista 

Trots att det var så många år sedan kan 

jag fortfarande för min inre blick se 

den blåsiga kvällen när jag för första 

gången skulle till Ultra. 

Jag hade redan varit på några konserter 

som arrangerades av kulturföreningen Ultra 

på gamla Folkets hus, men jag hade aldrig 

beträtt tomten eller gått in genom dörren. 

Detta i sin tur berodde på att jag är rullstolsburen 

och att jag med färdtjänsttaxins hjälp 

varit inne på tomten för att få information 

om var gamla Folkets hus låg, eftersom jag 

och min kompis Larsa och hans brorsa Janne 

konstaterade att det var dit vi skulle när 

vi kom fram till Ultra. 

Så jag hade rent fysiskt varit 40 centimeter 

Ante 1986. 

ovanför marken, men som sagt aldrig beträtt 

marken på egna hjul. Men nu var jag alltså 

på väg att rulla in genom grinden och uppför 

stigen mot äppelträden. Buskarna och träden 

på tomten var vildvuxna så det kändes 

som att komma hem till Pippi Långstrump 

och Villa Villerkulla. 

Som jag hade kämpat för att överhuvud 

taget komma hit. 

Som ung punkare med funktionshinder 

och boendes ute i Vallentuna kändes 

det som att man bodde två veckor från 

allting. Jag slukade allt som hade med punk 

att göra och bevarade det mesta som skatter. 

Oavsett om det var tidningsurklipp, en bild, 

ett radioreportage eller som i det här fallet 

tv-programmet ”Magasinet” som tog upp 

ämnet punken fyller 10 år. 

I det programmet hade man åkt ut till 

Ultra och gjort ett reportage i samband med 

en direktsändning som skulle göras både i 

studion och i vardagsrummet på Ultra. Jag 

blev helt ”hooked” och tur i oturen så hade 

jag bandat in nästan hela programmet på en 

videokassett. 

Jag bara måste dit, det fick bära eller 

brista! Men hur förklarar man en brinnande 

känsla av uppror och längtan för ett par då 

överbeskyddande föräldrar? 

Mamma hade gått med på att klippa tuppkam 

på mig, även om hon högljutt protesterade 

samtidigt som hon höll i saxen. 

De hade även vant sig sen ett antal år 

tillbaka att Ebba Grön, Grisen Skriker, 

Bitch Boys, Rolands Gosskör, KSMB 

och samlingar som Bakverk 80 samt 

Sex Pistols spelades högt och ofta 

på stereon i mitt rum. Jo, vägen 

blev lång och kantad med både 

gråt, skrik och gap, misstro, uppgivenhet, 

mothugg och nästan 

rumsarrest. 

Det fick ske i små doser även 

om de då tycktes enorma från 

mina föräldrars synvinkel. Den 

första anhalten var en spelning 

på Vita Huset på Stationsvägen 

8 i Täby. Jag hade försökt tona 

ner hur viktigt denna spelning 

var för mig och därför bara 

hintat lite vagt om att jag 

hade tänkt åka med taxi till 

spelningen. Mamma hade då 

ifrågasatt hur jag skulle ta 

mig in och ut ur huset där 

spelningen var och sagt att om jag nu nödvändigtvis 

måste dit så skulle någon av dem 

skjutsa mig. 

Jag lät det då vara någon dag för att inte 

piska upp stämningen ännu mer och sedan 

försiktigt frågat samma kväll, om någon av 

dem hade tänkt att de skulle köra mig till 

spelningen. Ja, om jag har tid, svarade pappa 

lite vagt framför tv-sporten. 

Detta triggade igång mig och jag blev 

jättearg. Jag kunde åka dit med taxi (sen 

fick det väl gå som det gick) och hem skulle 

jag kunna ta mig, det hade jag på känn, men 

här satt han och drog på tiden och morsan 

initierade att jag inte klarade av det. Det 

slutade med jättegräl och med stela miner sa 

de: Okej, då åker vi då... 

Väl framme lät de mig inte gå ur fast jag såg 

ett antal kompisar komma och gå in. Och sen 

brakade det loss. Frågorna formligen haglade 

över mig där jag satt i framsätet. Ska du 

verkligen gå in på det där konserten? Ser du 

inte hur de ser ut? Det är säkert knark och 

skit. Och vad händer om du börjar med det? 

Jag kunde se huset, jag kunde se mina 

kamrater och andra jättecoola tuffa punkare. 

Jag var där på plats, men jag fick inte gå ur 

bilen. Där satt vi säkert i 20 minuter, tills jag 

uppgivet och med tårdimmiga ögon sa: Okej, 

jag vill gå in här, men då så, så åker vi hem. 

Då öppnade mamma som satt i baksätet 

sin dörr och med tårar i ögonen sa hon: Ja, 

om det här är det du vill så... Vi har försökt, 

men du får som du vill... 

Jag öppnade bildörren och slängde ut fötterna. 

Den vinsten och den frihetsluften jag 

andades in är obeskrivbar. Det enda ord jag 

får i huvudet när jag tänker på situationen är 

”hög”. Jag hade lyckats... 

Redigt tog pappa tag i rullstolen och rulllade 

fram mig till huset och började dra upp 

mig för trapporna. 

Han behövde faktiskt inte slita för tre par 

händer greppade tag i rullstolen: Tja, AB, 

va kul att du kom! I ett svisch var jag uppe 

och hade rullats in genom dörrhålet. Pappa 

tittade in genom dörrhålet och frågade lite 

räddhågset om någon skulle kunna hjälpa 

mig ner när konserten var slut. Det är väl 

självklart, svarades det från flera håll. Han 

kan inte sitta här och ruttna! 

Jag antar att alla människor har varit med 

om det och vet hur ömt man vårdar ett 

visst minne hur töntigt det än må vara. 

Jag har nu varit på ett antal spelningar

på Vita huset och det är lugnt hemma. Dom 

förstår att de inte kan hindra mig ifrån det, 

vad de än tycker. Jag har börjat gilla Vita 

huset, Buddha och ett antal band. Trots att 

jag var ny så hade jag lärt mig hur saker och 

ting brukade vara. Just den här kvällen hade 

det varit ”nytt” folk för mig och jag kände 

mig både lite uttittad och nervös. Kvällen 

hade ändå flytit på och jag var på väg ut mot 

farstun för att vänta på min ankommande 

taxi. 

Till vänster låg trappan upp till övervåningen 

och jag visste att det var några kvar 

där, trots att de flesta hade åkt hem. Helt 

plötsligt brakar det till från den övre delen 

av trappan vilket gör att jag tittar åt det 

hållet. 

Ner för trappan flyger det en punkare med 

dubbla tuppkammar, mc-jacka, tighta jeans 

och Dr. Martens. Han landar på stjärten med 

utsträckta ben framför mig. Trots att han 

är omtöcknad sträcker han fram sin hand 

och säger: Tja! Sanslös! Vi började prata och 

han tycker att det är ”jääävligt coolt” att jag 

trots rullstolen är där och den jag är. I 

fyllan och villan tycker han att 

vi ska skriva våra namn på 

väggen, så att det här blir 

ett minne som kommer 

att finnas kvar. Med en 

ganska tjock spritpenna 

skriver han över 

halva väggen ”Sanslös 

och AB var här”. 

Under den tiden vi 

har språkat har jag 

försökt memorera hans 

utseende och studerat 

både knappar och klotter på 

jackan. Han berättar på sin stockholmska 

att ”Vi Ultrapunkare har uppvikta 

skinpajsarmar så att det röda fodret syns.” 

När jag sedan är på Ultraspelningarna så 

märker jag att flera har det, vilket jag förstås 

apar efter och fortfarande har. Ni får tycka 

vad ni vill, men jag tycker fortfarande att det 

är snyggt. 

En av dom knappar jag fastnar för kommer 

att betyda en hel del för mig genom kontakten 

med Ultra, men det förstår jag inte då 

utan först senare. Jag suger åt mig allt, som 

ett utsvultet barn. Detta ser han och berättar 

att knappen är en bild av Ultrakåkens 

taknock. ”Jag ser att du tittar på knapparna, 

men Ultraknappen kan jag inte ge dig för jag 

måste ha Ultra med mig hela tiden liksom.” 

och när taxin har kommit tar han av sig en 

knapp med Sid Vicious och säger ”men den 

här ska du ha lill-punkaren”. 

Det är här det lite töntiga kommer in. Hur 

många knappar jag än må ha tappat genom 

årens lopp, har jag kvar den där lilla gröna 

Sid Vicious-knappen. 

Sanslös har under vårt samtal även pratat 

om en spelning mot rasism i Norrtälje, där 

hans band Odör och bland annat Tredje 

Könet skulle spela. Nu påminner han mig 

om det och sticker till mig en lapp med hans 

telefonnummer. Jag kom, trots att jag var 

nervös för vad mina föräldrar skulle säga, 

iväg på den spelningen. Förutom att Tredje 

Könet var asbra live blev tillställningen bombhotad 

av nazister så att vi fick stå ute i snön 

och frysa i över en timme. 

Nu var jag alltså på väg in på tomten 

till mina drömmars mål. Skulle de 

låta mig få vara med eller skulle de 

skratta åt mig så att man var heck-veck-våtfläck 

och helst bara krypa in i något hörn 

och inte märkas? När jag försöker ta mig 

genom den kupperade trädgården 

kommer Martin och My fram 

och frågar om jag behöver 

hjälp. 

Jag svarar ja och de 

välkomnar mig. Väl 

inne får jag nu i verkligheten 

se den rosaröda 

hallen, den smala 

passagen till källaren 

och köket, köket där de 

legendariska bullarna 

bakas, vardagsrummet med 

den öppna spisen där en eld 

nu sprakar muntert. På huk framför 

spisen sitter Tompa. Men tja! Säger han 

på sitt karakteristiska vis. Jag har inte börjat 

med bullarna än, men nu är du äntligen här.. 

Ja, jag var äntligen där. 

Jag var på Ultrahuset i vardagsrummet 

framför en trasig, men sprakande, öppen 

spis. Människor ler mot mig och har hälsat 

mig välkommen. Jag har rullat igenom 

dörrhålet och rört vid dörren så nu är jag 

dessutom medlem i kulturföreningen Ultra. 

 

Ante Blomberg 

Du kan lyssna på Ante på Pop och politik - avsnittet 

identifikation samt Tendens på p1 Jag 

räknas inte som fullvärdig man – del 2 av 3 http:// 

sverigesradio.se/sida/avsnitt/718085?programid=3381 

Sanslös 

Ante i Ultraköket. 

Ultra. 

Foto: Annika Hellström

I don’t need any reason – fight to win fight to lose 

this world just lit my fuse – fight to win fight to lose 

got one thing on my mind – fight to win fight to lose 

my destiny I choose – fight to win fight to lose 

And on it goes this war inside my head – it never stops until I’m dead. 

I don’t need any reason – fight to win fight to lose 

this world ain’t got no rules – fight to win fight to lose 

no peace found in surrender – fight to win fight to lose 

so there’ll never be a truce – fight to win fight to lose 

ALLTID 

BÄSTA 

RÖJET

När Malmös Urban Savage drar igång en av världens 

bästa löpa-amok-anthems ”Fight to win 

fight to lose” kan du räkna med kaos. Turist 

i tillvaron har pratat med scenprofilerna Pippi 

och Chilli om varför de alltid exploderar under 

låten. Och med sångaren Viktor – om vad som 

inspirerade dem att skriva den här dunderhiten. 

Foto: Hugo Nabo

I don’t need any 

reason – fight to 

win fight to lose 

This world just lit 

my fuse – fight to 

win fight to lose 

My destiny I choose 

– fight to win fight to lose 

Got one thing on my 

mind – fight to win 

fight to lose

No peace found 

in surrender 

– fight to win 

fight to lose 

This world ain’t 

got no rules 

– fight to win 

fight to lose 

”Det är en megahit 

helt enkelt, står man 

stilla när den spelas 

live så är man stendöd 

på insidan, och 

uppenbarligen lika 

stendöd på utsidan.” 

 

Pippi Melkersson 

So there’ll never 

be a truce – fight to 

win fight to lose

”Fight to win fight to lose” 

Pippi 

Chilli 

Viktor 

”Fight to win fight to lose”

Det finns låtar och sedan finns det Låtar. 

Ni vet de där utbrotten som sätter ditt hjärta 

i brand, som får dig att bara vilja löpa amok 

här och nu. Det finns ett par sådana mästerverk 

som skapar kravall i min kropp – exempelvis 

”Fuck authority” med italienska Raw 

Power. Världens bästa. 92 sekunder chockterapi 

och bultande desperat jävla galenskap. 

Urban Savages ”Fight to win fight to 

lose” live är precis en sådan upplevelse. 

När jag hör ”Fight to win, fight to lose” vill 

jag inget annat än slita micken från Viktor, 

gapa versen så högt jag bara kan tillsammans 

med helt gäng andra galningar som känner 

exakt likadant. Det finns några fantastiska klipp 

på tuben som enklare förklarar det jag menar, där 

Urban Savages publik går helt jävla bananas under 

just den låten. Den som sett bandet här i Malmö 

har inte kunnat undgå att upptäcka att exempelvis 

Bouncing Sole Club-profilen Pippi Melkersson 

oftast ger sig in kaoset. 

– Det är en fulländad låt, musikaliskt och textmässigt, 

konstaterar han. Rå och tung! Dessutom 

pryder mitt blodiga ansikte ”Fight to win fight to 

lose” t-shirten (tack Linus US/HT för nio stygn) 

vilket gör att jag känner ett visst ansvar att ge allt 

när den spelas live. 

Chili, en annan profil, som också alltid är på plats 

när facklan tänds håller med. Låten är i hans öron 

perfekt, såväl till uppbyggnad som text – och den 

väcker starka känslor till liv. 

– Vanligtvis så fastnar jag först för musiken och 

sedan lyssnar jag närmare på texten (när det inte 

sjungs på svenska). Men här var det nog texten 

som satte sig först, enkel och bara rakt in i hjärtat 

med kriget i huvudet som aldrig tar slut... igenkänning 

rakt av! Får plötsligt upp textraden ”Skrika ut 

mitt hat” i huvudet och inser att det är ”Klockan 8” 

med KSMB som är en utav de starkaste texterna 

jag kan höra, ännu mer igenkänning på den!!! Jag 

känner väl det som en riktigt bra punklåt brukar få 

mig att känna.., hat och extrempepp! Hur kan man 

inte löpa amok till den? 

Pippi känner ungefär samma sak när han hör 

”Fight to win fight to lose”. 

– Jag känner lika delar pepp som frustration, 

kämparglöd som uppgivenhet. Vad vi än gör så 

kommer allt att skita sig, men vägen dit kan göras 

mindre plågsam. Det är en megahit helt enkelt, 

står man stilla när den spelas live så är man stendöd 

på insidan, och uppenbarligen lika stendöd på 

utsidan. 

Urban Savages sångare Viktor berättar att 

sången är inspirerad av livets bergochdalbana 

och överlevnadsstrategier. Men han 

nämner också låtar som Black Flag ”My war”, Blitz 

”Fight to live” och Suicidal Tendencies ”War inside 

my head” som ingredienser. 

– Linus hade riffet klart och spelade det i replokalen 

och Ruben och Peter hakade på och det 

kändes direkt i magen, minns Viktor. Jag spelade 

in den på mobilen och sen gick jag hem. Jag satte 

mig med papper och penna och skrev ner hela 

texten i nån slags febermani. Nästa gång vi repade 

hade jag med texten och visade vart de skulle 

köra ”Fight to win fight to lose” och så körde vi 

den. Direkt efteråt nickade alla tyst gillande till 

varandra och så körde vi den en gång till. 

– Hela texten med verser och refräng skrevs 

i en enda sittning och den satt direkt på nästa 

repning. I efterhand så märkte vi att vi i stressen 

och hetsen glömt lägga körer på slutet i refrängen 

på lp:n men live brukar folk ta i och hjälpa till så 

det låter som den ska. 

Vad handlar den om? 

– Egentligen handlar den väl om flera saker som 

går in i varandra, men grunden för texten är väl 

viljan att försöka förstå sin vrede, att inte sålla sig 

till fåraskocken, att inte acceptera sakers tillstånd 

och våga välja sin egen väg. Det är en önskan och 

en inre konflikt som gör sig påmind genom hela 

livet. 

Det har gått två år sedan Urban Savage gav 

ut debutalbumet ”Let thunder roar”, under 

tiden har de medverkat på Turist i tillvaron 

vol 8 med ”Stomp it out” och gett ut en fyralåtars 

vinyl-ep. 

– Vi gjorde också en 8-minuters post-mortemremix 

av ”The End” från ep:n tillsammans med 

Kristian Olsson/Alfarmania , den gavs ut på 

kassett av Blood & Döner records. Förutom det 

där har vi slamrat vidare och spelat live mer än vi 

egentligen tänkt. 

Förhoppningen är nu att den splitsjua det länge 

talats om med franska Syndrome 81 ska ges ut i 

början av året, annars jobbar de hårt med att skriva 

nya låtar för en kommande platta – i dagsläget 

oklart om det handlar om en ep eller en lp. 

 

Mikael Sörling

Jag försöker läsa så många 

fanzines jag kan komma över, 

och om du gör en tidning så 

hör gärna av dig. Jag tänkte 

tipsa om några av mina favoriter 

i dagens zineflora. 

Först ut är Piteås stolthet Hunden 

som vägrade dö. En tidning 

jag är mycket förtjust i eftersom 

redaktören Jonas Juuso inte låter 

något stå i vägen för sin kreativitet. 

I ett tidigare nummer 

dokumenterade han alla kojor 

han upptäckt i skogarna runt 

Piteå, det är helt lysande i min 

mening. I senaste numret som 

jag läst (#16) skriver Jonas i förordet: 

”Jag har alltid varit mån 

om att Hunden ska handla om 

vad som helst, med fokus på underjordisk 

och plebejisk kultur i 

största allmänhet. Men under de 

senaste åren har det i allt högre 

utsträckning förvandlats till en 

ganska personlig blaska”. Jag 

tycker den programförklaringen 

ramar in det sextonde numret 

bra och det tar sig främst 

uttryck i det långa samtalet med 

konstnären Magdalena Nordin, 

som är en spännande läsresa. 

Missa inte! 

Landets flitigaste fanzinemakare 

är utan tvekan Flyktsodaredaktionen. 

Du hinner knappt 

läsa ett nummer förrän ett nytt 

har landat. När jag skriver dessa 

rader (den 31 december 2016) 

är 13 nummer gjorda, säkert fler 

när du läser detta. #13 var ett 

litet tunnare nummer än vanligt 

men hade ett inspirerande 

”Starta band”-tema och artiklar 

med hyggligt nya band som 

Kalla Händer, Shaking Heads 

och Gestures. Medan #12 var 

omfångsmässigt mer rejält, där 

du bland fick lära känna Marko/ 

Levande Begravd och Danne/ 

Halvfabrikat lite bättre – tillsammans 

med gamla godingar som 

MDC. Flyktsoda är alltid nyfiket 

och inspirerade, en tidning som 

inte tar slut bara för att du läst 

klart. 

Tova Halling, känd från bland 

annat Klubb Antisocial, debuterade 

under hösten med sitt 

In Defiance och hann ganska 

snabbt göra två nummer med 

ett underhållande material. Tova 

fokuserar främst på oi!- och 

skinheadscenen och det är här 

du läser artiklar om band som 

R.A.S., Outreau, La Incuisicion 

samt scenprofiler som Jansson 

(Club Peking och mycket 

annat) och tatueraren Jessica 

Sörensson. Jag gillar främst det 

personliga tilltalet och glädjen i 

fanzinemakandet. Ett nytt nummer 

(#3) ska vara ute i slutet av 

januari. 

Om du är ute efter obskyrt 

punkstök kan det vara en idé 

att börja bläddra igenom Marko 

Gillingsmarks utsökta Levande 

Begravd. Här får du långa initierade 

och intressanta intervjuer 

med exempelvis Thomas 

Savage, eller en fetingartikel om 

svensk ”oddball”-punk eller en 

artikel med Terveet Kädets Läjä 

Äijälä samt snack med Mascara 

Snakes. Dessutom mängder med 

recensioner av de där skivorna 

du inte trodde fanns. 

I slutet av januari ska ett nytt 

nummer av Keyböard Warrior 

finnas ute, med punkochhardcore 

från Italien, Usa, England 

och Sverige. 

Avslutningsvis så borde Marching 

On tänka om, dra igång 

zineverksamheten igen. Kom 

igen nu Tommy, så roligt kan det 

inte vara i Västerås! 

Frank Bergsten 

Fet punkfest 

i Småland 

I småländska Eksjö kör man 

”Punk & general mayhem 2017” 

den 11 mars. Arrangörerna har 

lyckats få ihop en riktigt bra 

uppsättning band, eller vad sägs 

om Suicide Syndicate (bilden), 

Peking Punk, The Bratz, Lowriders 

och Oldfashioned Ideas. 

Låter helt galet bra.

Foto: Ann-Helen Hoaas 

Jojo, sångare och låtskrivare i Belta 53: 

”Jag 

en 

känsla 

måste ” 

Småländska Belta 53 gav i höstas utan plattan 

”Ingen vinner”. Turist i tillvaron gillade det vi 

hörde och ville veta lite mer om bandet med det 

mystiska namnet, så vi bad frontfiguren Johanna 

”Jojo” Wadensten att svara på några frågor. 

Hej Jojo, berätta allt jag som jag inte visste 

om Belta 53! 

– Vad vill du veta? Att vi tagit vårt bandnamn 

efter en ko som bodde i lagården där vi har 

vår replokal. Att det från början var jag och 

en tjej jag träffade på ett babycafé som pratade 

om att starta band, men hon hoppade 

av efter första repet. Att Anders egentligen 

bara skulle va trummis tills vi hittade någon 

annan. Att en av dom första låtarna vi repade 

var ”Zombie” med The Cranberries. Första 

gången vi var med i en musiktävling kom 

vi trea. Det var tre band med i den tävlingen. 

Andra gången var Livekarusellen 2014, där 

vi faktiskt kom till Smålandsfinalen. Men där 

var det bara en i juryn som gav oss poäng, 

lägsta möjliga, så vi kom sist där också. Med 

ganska så stor marginal. Vi brukar säga att 

vi spelar för dom som är där och för dom 

som vill höra. Våran fantastiska trogna lilla 

skara med fans är viktigare för oss än alla 

jurymedlemmar i alla musiktävlingar. Alla 

gånger. 

Du, vad är Belta 53 för något? 

– Belta 53 är tre personer som råkade hamna 

i ett band tillsammans. Vi drar åt olika 

håll men går ändå i samma riktning. Belta

Kajsa och Jojo har ett band tillsammans – Hoppstylta, de ska medverka 

på en internationell samlingskassett som Tom Bombo ligger bakom. 

Hoppstylta kan du se live den 30 juli på Halmstapunken. 

Belta 53 spelar i Köpenhamn 

den10 februari och i Stockholm 

den 29 april. 

Foto: Ann-Helen Hoaas 

53 är inte ett punkband sa jag en gång. Men 

sen är frågan vad som egentligen är punk. 

Och vem som bestämmer det? Oavsett så 

är vi nog mer punk nu än vi var när bandet 

startade. 

Och vem är Jojo? 

– Jag är en konstnärssjäl. 

Och jag är punkare. Ganska 

trevlig om jag får säga det 

själv. Jag är sjukt spontan 

men älskar fasta rutiner. 

Jag hatar människor men 

älskar personer. Är lugn och 

sansad men också ganska 

galen. Det jag brinner för är 

musiken och allas rätt att få 

vara den dom är. Jag jobbar 

som fritidspedagog och har 

en man och två barn. 

Jag läste att du skrivit all 

musik och text på senaste 

skivan ”Ingen vinner”. 

Vad blir du inspirerad av? 

Vilka band och textförfattare 

gillar du? 

– I stort sett allt av det jag 

skriver kommer av att jag 

har en känsla som måste 

ut. Att skapa musik är den 

största anledningen till 

att jag inte går under av 

min ångest. Min största 

inspiratör när det gäller 

låtskrivande är Thåström. 

Jag är också väldigt svag 

för Veronica Maggio och hennes sätt att 

uttrycka känslor i text och toner. Annars är 

mina favoritband just nu The Baboon Show, 

Matriarkatet, Lastkaj 14, Psykofant och Fuck 

Frankie. 

Jag gillar ”Annas ligister” jättemycket, 

kan du berätta om den? 

– Annas Ligister handlar om mina kompisar 

från högstadiet. Det var första gången i mitt 

”Min största 

inspiratör när 

det gäller 

låtskrivande 

är Thåström.” 

liv jag kände en grupptillhörighet där jag 

kunde vara mej själv och bli accepterad för 

det. Vi var inte bästisar, vi var ett gäng som 

gjorde saker tillsammans, ställde upp för 

varandra och hade kul. Det var med dom jag 

upptäckte den svenska punken och det var 

då jag bestämde mej för 

att aldrig döma människor 

efter utseende eller status 

i samhället. 

Foto: Mikael Sörling 

Vad händer med Belta 

53 i vår? 

– Vår singel som spelades 

in i slutet av december 

släpps och så hoppas vi på 

att få spelningar runt om i 

Sverige och kanske i Danmark. 

Vi kommer också 

att anordna en vårfestival 

i vår replokal/ festlokal. 

Då kommer vi bjuda in 

vänner och bekanta och 

spela tillsammans med lite 

andra band från närområdet. 

Jo, förresten – jag såg 

att du också var med i 

Hoppstylta. Vad är det 

för ett band? 

– Jag träffade Kajsa, 

en fantastiskt trevlig 

punkbrud, när Belta 53 

var med i Livekarusellen 

2016. Vi klickade direkt 

och bestämde oss för 

att starta band ihop. Hon spelar trummor 

och jag akustisk gitarr. Vi vet inte än hur 

Hoppstylta kommer utvecklas men kanske 

kommer vi ta med en basist och en elgitarrist 

framöver. Vår första spelning gjorde 

vi helt själva och det funkade rätt bra det 

med. Vi har spelat in två låtar som kommer 

släppas till våren och en av dom kommer att 

finnas med på Tom Bombo-kassetten. 

 

Mikael Sörling

Turist i tillvarons cineast 

Patrik Södling har den senaste 

tiden botaniserat i sitt filmotek 

och tipsar om en mängd punkfilmer 

som är värda att kolla 

på – samt några du bör undvika.

Lord of the Rings-klass 

Football Factory-klass 

Terror på Elm Street-klass 

Star Wars, episode 1-klass 

”En av 

de bästa 

musikdokumentärer 

jag 

sett!” 

East End babylon 

n En fullständigt enastående dokumentär 

om Cockney Rejects karriär. Förvisso är 

gruppen ett av mina absolut största favoritband 

i punkhistorien, men det är inte bara 

det som gör filmen så lysande. 

Hyllade filmmakaren Richard England har 

jobbat mycket med kontext, vilket gör historien 

om Cockney Rejects även till historien 

om Londons East End, från senaste världskriget 

fram till idag. 

De dragen på färgpaletten ger filmen ett 

helt annat liv än den genomsnittliga rockdokumentären. 

Producentteamet har även 

fått loss arkivmaterial som bandets framträdanden 

på Top of the Pops, vilket är kul. 

Mick och Jeff lotsar oss genom historien på 

ett fängslande sätt, och filmens 104 minuter 

rasslar på i en visslande takt. En av de bästa 

musikdokumentärer jag sett! 

Staffan Hildebrand-nivå 

Cock Sparrer 

”What you see… is what you get” 

Sex Pistols 

”There’ll always be an England” 

n Två katter bland hermelinerna, och två 

discar som egentligen inte borde vara med 

här, då bägge i huvudsak är konsertfilmer. 

Men här gör jag ett undantag och sätter 

fokus på det intressanta (och extremt snarlika) 

bonusmaterialet. 

I Sparrer-filmen är Colin och Steve Bruce 

våra ciceroner när de berättar bandets historia 

genom att ta oss genom sina ungdomskvarter 

i East End. Riktigt underhållande när 

kameran tar oss med till alla dessa landmärken 

i dag. 

På samma sätt har producenterna bakom 

”There’ll always be an England” jobbat när 

de släpper lös Steve, Paul och Glen i Soho, 

Chelsea och Hammersmith för att berätta 

Pistols historia. Grymt kul när de återvänder 

till sitt HQ på Denmark Street, idag 

kontorslokaler men med bandets klotter på 

väggen inne på lagret intakt! 

Norra London får John guida oss genom, 

och efter åker vi turistbuss med herr Rotten 

där han kommenterar dagens glas- och 

stålklädda skyline på sitt eget speciella 

sätt. Två sevärda filmer ur dessa aspekter 

och som ”bonus” får du ju även en brilliant 

konsert med respektive band. Helt okej, eller 

hur?! 

The filth and the fury 

n Julien Temples fullträff där historien om 

Sex Pistols berättas som den ska berättas, 

och som ger honom lite upprättelse efter 

spektaklet ”The Great Rock’n’Roll Swindle”. 

Förmodligen har ni alla sett den, så jag ska 

inte orda för mycket om filmen som sådan, 

utan mer plussa för att den svenska dvdutgåvan 

tacknämligt lagt med Stig Larssons 

kortfilm ”Punkrock” som bonus. En liten 

aptitretare en kan roa sig med att se innan 

själva huvudfilmen. 

Punk attitude 

n En Don Letts-film, vilket alltid borgar för 

bra kvalité. Här berättas punkens historia 

från ett avstamp i femtio- och sextiotalen, 

via New York Dolls till detonationerna i New 

York respektive London. 

Och till skillnad från de flesta andra 

dokumentärer om genren tar historien inte 

slut med att Blondie blir mainstream 1979, 

utan här berättas vidare om de kommande 

decennierna också. Via hardcore och band 

som Sonic Youth och Fugazi tas vi igenom 

berättelsen fram till dags dato (eller i alla fall 

2005 då filmen gjordes). 

Enda vita fläcken på kartan är att såväl 

UK82/Oi! som anarkopunken utesluts helt 

från historieskrivningen. Själv har jag svårt 

att kalla en dylik historieskrivning heltäckande 

när varken Sham 69, Crass eller Cockney 

Rejects dyker upp. Och det är en nackdel 

så stor att den drar ner helhetsbetyget. Dock 

en mycket sevärd dvd.

The day the country died 

Burning Britain 

n I förra Turist i tillvaron kunde du läsa om 

Ian Glaspers böcker som ringar in anarkopunken 

respektive den övriga punkscenen 

mellan 1980 och 84. Dessa följdes upp av 

Cherry Red med två dvd:er, två filmer med 

mycket skillnad i innehåll och resultat. 

The Day The Country Died sammanfattar 

anarkoscenen med mycket värme, kunskap 

och substans. Ian Glasper själv intervjuas 

liksom profiler inom scenen, såväl från stora 

namn som Crass och Conflict till mindre kända 

akter som Zounds och Inner Terrestrials. 

Historien förs framåt via olika teman, inramat 

av snabba klipp från såväl bandfoton 

och artwork som nyhetsklipp på krig, kravaller 

och djurförsök. Här skulle jag gärna 

att tempot varit lite lägre när skivomslag och 

posters flimrar förbi, annars är filmen en 

riktig fullträff som gör scenen full rättvisa. 

Sorgligt nog är detta inte fallet med Burning 

Britain, som falskt marknadsförs som 

”The history of UK punk 1980-84”. Någon 

historieskrivning får vi inte vara med om, 

inte några intervjuer eller någon som helst 

bakgrundsfakta. 

Vad vi får är 30 filmklipp från band ur 

boken, mycket inspelat under nittotalet med 

trötta, tempofattiga återförenade upplagor 

av banden som en gång brann med en så 

klar låga. 

Det mesta är förbannat trist med andra 

ord, och inte ens den underbara upptagningen 

med Newtown Neurotics från 1983 kan 

rädda det här bräckliga bygget. 

The story of The Undertones 

– teenage kicks 

n Kan du inte motstå underbara Undertones, 

kan du näppeligen motstå denna 

dokumentär heller. 

Legendariske DJ’n John Peel (bandets 

skyddsängel, om du så vill) tar oss på en tur 

till Derry på Nordirland för att sammanstråla 

med bandet. Minus Feargal tyvärr, 

men han är intervjuad separat så hans bit av 

historien är även den med. 

Bandmedlemmarna berättar bandets 

historia med mycket värme och en hel del 

roliga anekdoter, och speltiden på en dryg 

timme känns väl kort. Minus i min bok 

är att vi gärna kunde fått mer om scenen 

kring dem när punken kom, och att större 

tyngdpunkt borde lagts vid tiden kring 

första albumet (det är trots allt den eran de 

hamnat i historieböckerna för). Annars är 

denna dvd enklast sammanfattad som en 

trivsam timme som kunde gett mer. 

Dom får aldrig mig 

Glöden slocknar aldrig 

n Två av tungviktarna, och två av mina personliga 

favoriter, ur den svenska punkhistorien 

föräras varsin dokumentärfilm. Bägge 

är genomarbetade verk av hög klass som gör 

respektive band full rättvisa. Bra intervjuer 

med såväl Asta Kask-killarna som herrarna 

i Attentat, nedslag i bägge bands respektive 

nutid varvat med en hel del kul arkivmaterial 

tar dessa timmars gottande i svenskt 

punkgodis mig till stadiet då jag bara vill ha 

mer, mer, mer. 

Punk’s not dead 

n Punken är inte död, den sitter på sitt kontor 

och räknar pengar. Liksom Susan Dynner 

säkert skrattade hela vägen till banken efter 

att ha gjort detta hafsverk till film. 

Den tar avstamp i punkens tidiga år i USA, 

i efterdyningarna av 

”Och när 

filmens 

eftertexter 

rullar 

på undrar 

jag fortfarande 

vad syftet, 

meningen 

och den 

röda tråden 

var. ” 

att Sex Pistols självdött 

på en scen i San 

Fransisco. Hur band 

som Black Flag fick 

jobba och streta i 

ett underground 

som verkligen var 

underground. Tuffa 

tider, serru! 

Sedan berättas 

det, förvisso rätt 

underhållande, hur 

bolag som Epitaph 

växte och växte, för 

att fullkomligen 

explodera av succéerna 

med band som 

Offspring, Green 

Day och Rancid. 

Och helt plötsligt 

är vi på Warped-turnén 

och filmen handlar om konflikten 

mellan punkens idealism versus företagssponsring 

på punkkonserter (!). Och innan 

vi hinner få några svar eller djupare analyser 

hamnar vi hemma hos Charlie Harper, som 

tillsammans med Dick Lucas får symbolisera 

idealisterna som står benhårt fast vid sina 

punkideal trots decenniers slitande under 

allmänhetens radar. 

Och när filmens eftertexter rullar på undrar 

jag fortfarande vad syftet, meningen och 

den röda tråden var. Visst, vissa filmklipp är 

riktigt intressanta, och det är alltid underhållande 

när Henry Rollins och Jello Biafra 

dyker upp i rutan, men som film betraktat är 

det här ett riktigt stolpskott.

End of the century 

n Ännu en i raden av pricksäkra dokumentärer. 

Ramones story berättas grundligt och 

ramas snyggt in av massor med arkivmaterial 

och intervjuer. Essensen i banden ringas 

också in; den oerhörda energin och det 

jättelika avtryck de gjorde i musikhistorien, 

liksom bilden av den dysfunktionella familj 

detta band var. 

Musiken inspirerar till att sätta sig med en 

Ramonesplatta direkt när eftertexterna rulllar 

på. Men samtidigt måste du ha ett hjärta 

av sten för att inte gripas av slutet när de 

först blir invalda i Rock’n’Roll Hall of Fame i 

efterdyningarna av Joeys död, varpå DeeDee 

lämnar oss en kort tid senare. En film som 

gör avtryck på flera plan. 

The future is unwritten 

n Historien om Joe Strummer, berättad på 

ett väldigt rakt och ärligt sätt. Massor av folk 

är intervjuade på vägen, från gamla bandkompisar 

i 101’ers 

via gamla flickvänner 

till skådespelare 

och musiker. Och 

vi får en bild av en 

man med två olika 

sidor. En med ett 

stort hjärta och idealism, 

och en mindre 

smickrande om 

”Vi får en 

bild av en 

man med 

två olika 

sidor.” 

en person som kunde vara väldigt kall och 

hård mot sin omgivning när det skulle tas 

vidare steg i karriären. Mycket härliga klipp, 

inte minst av tidiga The Clash, lyfter den här 

filmen rejält, och jag summerar dvd:n med 

en varm rekommendation att se den. 

Looking for Johnny 

n Jag älskar New York Dolls. Jag älskar The 

Heartbreakers. Och jag älskar allt Johnny 

Thunders namn satts på, från obskyra demosamlingar 

till vingliga halvofficiella liveplattor. 

Däremot älskar jag inte denna film! Jag 

kan inte sätta fingret på vad som tar emot; 

den innehåller hur mycket arkivmaterial 

som helst (inte minst av New York Dolls)och 

berättar egentligen Johnnys historia på ett 

rappt och effektivt sätt. Men kanske är det 

all misär, alla droger och den bortkastade talangen 

som gör att det bara blir för mycket. 

En film jag så gärna skulle velat tycka om, 

men som bara blir ett stort ”jaha?!”.

Lädernunnan, eller The Leather Nun, behöver ingen 

närmare presentation. Jonas Almquist, bandets 

sångare, låtskrivare och konstnärlige ledare, tog sig 

tid att besvara några frågor och uppdatera oss på 

vad Nunnan håller på med nu. 

”Bra musik 

uppstår i 

mötet mellan 

musiker” 

Var kom namnet Lädernunnan ifrån? 

− Jag kom på namnet på väg till vår första 

spelning. Vi hade inget namn och hade inte 

tänkt på det. Vet inte var jag fick det ifrån. 

Det bara dök upp i huvudet – Lädernunnan. 

Du har under åren träffat på en massa 

musiker och säkert upplevt en beskärd 

del av galenskap. Finns där någon händelse 

du vill dela med dig? 

− Varje band har sina historier. De flesta 

är väl mest roliga internt. Men en av mina 

favorithistorier är vårt allra första framträdande, 

som skulle vara en del av ett litet 

punkinslag på Sprängkullens 5-årsjubileum. 

Efter vårt framträdande blev alla punkare 

utslängda. Fast vi hade redan åkt därifrån 

och fick inte veta förrän dagen därpå. Då var 

vårt ”skandalframträdande” känt över hela 

Göteborg. 

Jag tror att jag läste någonstans att du 

håller på med en bok om din karriär och 

om ditt liv. Stämmer det? 

− Vi får se. ”För samtal” som det så vackert 

heter. Om det leder fram till något vettigt, 

så kör vi. ”Självbiografier” är oftast ganska 

tråkiga och det skulle jag inte vilja utsätta 

mig eller läsarna för. Man vill inte hamna i 

reabacken på Lidl, som Dregen. 

Vad hände egentligen innan Sticky Fingers-spelningen 

2009 när du skrev att du 

upplöst bandet? 

− Nunnan Re-loaded var ett tributeband 

som Mappe i Candlemass satte ihop till Nunnans 

30-årsjubileum. Bara gamla Nunnanfans 

i bandet och med mig på sång. Vi gjorde 

några hysteriskt bra spelningar bland annat 

på Peace & Love. Sedan gick det pengar i 

bandet. Respekten för Nunnan och skälet till 

att bandet sattes ihop kom i andra rummet. 

Folk såg att man kunde göra en massa 

pengar för egen del och började göra planer 

för framtiden. 

– Det som skulle vara en hyllning, fick ett 

eget liv. Både bandet och arrangörerna såg 

det som ”nya” Nunnan och med en creddig 

line-up. Då var det inte roligt längre, så jag 

klev av. 

Ni gav nyligen ut en grym liveplatta, enbart 

på vinyl, respekt! Vad var anledningen? 

Hur mottogs den idén av skivbolaget? 

− De var bara positiva. Jag är uppväxt med 

vinyl och en schysst och klassiskt snygg 

live-lp vill man ju ha i cv:t. 

Musikindustrin har förändrats dramatiskt 

de senaste åren och musikvärlden 

har förlorat många fantastiska musiker 

den senaste tiden: David Bowie, Alan 

Vega, Freddie Wadling. Tror du att vi 

kommer att se någon som kan axla deras 

roller? 

− Tveksamt. Inte på samma sätt. Musikbranschen 

ser helt annorlunda ut. Skivförsäljningen 

gick stadigt uppåt mellan 1960- 

2000. Majorbolagen skapade en ekonomisk 

bubbla, som sedan sprack. Radion gav upp 

sitt Public service-uppdrag. Istället för att bli 

ännu bättre på det man var bra på tog man 

efter kommersiell radio. Idag spelas väldigt 

lite ny och kommersiellt oetablerad musik. 

Det musikaliska eko-system som försörjde 

oss med musikalisk kreativitet finns inte

”Folk ska veta att vi alltid levererar live. Och 

att spelningarna därför är få och unika. Vi åker 

inte runt och gör billighets-gig och holkar ur 

Nunnans goda namn.” 

längre. Band får inte växa och utvecklas, 

varken musikaliskt eller karriärmässigt. 

Och artister som slår kommersiellt, som till 

exempel Icona Pop, lever en skör ekonomisk 

tillvaro med en sjusiffrig ryggsäck att släpa 

på. Skivbolag skriver 360-avtal och har 

procent på såväl skivor, merch och turnéer. 

Samtidigt ger strömmad musik väldigt lite 

pengar till artisterna. Digital skivförsäljning 

har nästan upphört. Vinyl är fortfarande en 

marginell intäktskälla som huvudsakligen 

försörjs av 40–50-åringar. Så förutsättningarna 

för kreativa begåvningar med integritet, 

är oändligt mycket sämre idag. Bowie, 

Vega och Freddie W var produkter av ett 

musikaliskt blomstrande sent 1960-tal. Lätt 

att glömma bort. 

– Sedan finns en annan viktig aspekt: bra 

musik uppstår i mötet mellan musiker i en 

replokal och i en studio. Idag sitter allt fler 

och skapar musik i datorerna. Filer skickas 

på nätet och folk gör pålägg hemma. Det gör 

att man missar den kreativa process som 

uppstår när man formar musik tillsammans. 

Det är både lärande, utvecklande och 

Foto: Tallee Savage 

skapande i en och samma process. Utan den 

processen blir musiken fattigare och mer 

steril. 

Lädernunnan / The Leather Nun är synonymt 

med dig. Hur ser bandet ut idag? Är 

du ägare av licensavtal etcetra? 

− Jag sitter på de juridiska rättigheterna. 

Musikbranschen är fylld av lurendrejare 

både på major- och indienivå. Nunnan, som 

många andra band, har blivit blåsta. Som 

band är du beroende av dem du jobbar med. 

När allt fungerar, är det okej. Men när det 

slutar fungera är du rökt. Därför skriver 

jag bara korta licensavtal. Alla intäkter från 

merch och skivor går in i bandet. 

– Det kostar svinmycket att göra konserter 

med sju personer på scenen, inte minst när 

folk är spridda över landet. Ett par dagars 

repande (eller en veckas repande, som inför 

Södra Teatern) är svindyrt. Men vi vill göra 

något riktigt bra live. Folk ska veta att vi 

alltid levererar live. Och att spelningarna 

därför är få och unika. Vi åker inte runt och 

gör billighets-gig och holkar ur Nunnans 

goda namn. Därför är det också viktigt att 

ha örnkoll på alla avtal och rättigheter. 

Det känns som om man som musiker 

fortfarande idag måste vara om sig och 

kring sig och ha koll på pengarna, jag 

läser hela tiden om band som blivit 

lurade på stålar. Har du något råd att 

ge till unga musiker som ger sig in och 

rock and roll-branschen? 

− Vill man spela musik idag på lite högre 

nivå än bara kompis-/hobbynivå, måste 

man både ha kunskaper i ekonomi och 

marknadsföring. Det finns inga managers, 

bokare eller skivbolag som kommer att 

hjälpa till – om de inte kan tjäna pengar 

på er. Och de kommer alltid att göra så 

lite som möjligt för er eftersom de kör 

på taxameter och utgifter äter upp deras 

vinstkaka – såvida de inte känner att de 

kan tjäna ännu mer pengar. Då kommer 

de att skjuta till precis så mycket resurser 

som behövs. Sedan ska allt betalas tillbaka 

innan vinsten delas – 20 procent till er, 80 

procent till dem. Fairtrade, någon? Public 

service-radion (Sveriges Radio, BBC) 

spelar till 96 procent musik från majorbolagen. 

De övriga procenten musik kommer 

från indiebolagen. Adele (en av de bäst 

säljande artisterna i världen) räknas som 

indieartist. Ditt band ska inte konkurrera 

med andra små indieband om radioutrymmet 

– ni ska konkurrera med artister som 

till exempel Adele. Vill man gå in i det här 

systemet måste man göra det med öppna 

ögon. Det krävs mycket mycket mer än 

en schysst låt och att kompisarna tycker 

att ni är bra. Går man i plugget ska man 

definitivt gå med i Musikerförbundet. 

Studerandemedlemskapet kostar inget, 

och Musikerförbundet har massor av kunskaper 

man behöver som ett ungt band för 

att undvika de värsta smällarna eller ren 

dikeskörning. Att jobba i musikbranschen 

är alltid dubbelt – ju glassigare och framgångsrikare 

framsida, desto större skuldsatt 

baksida. Heter man inte Jay Z, Adele 

eller Rolling Stones – är musik en karriär 

på kredit med ständigt ökad belåning. 

Vad händer med Nunnan under 2017? 

− 2017 bli förhoppningsvis ett mycket 

aktivt år. På försommaren skrev vi ett 

globalt avtal med Universal för vår gamla 

katalog. Den ska nymastras och sedan 

promotas på olika sätt. Den uppmärksamheten 

kommer att spilla över på det 

nya material vi släpper och vice versa. 

Förhoppningsvis en synergieffekt som 

kommer att ta oss ut i Europa på livesidan. 

I vinter jobbar vi tillsammans med Universal 

på promostrategierna för det gamla 

materialet. Vi skriver på nytt låtmaterial 

och det kan bli två albumsläpp 2017. Vi 

diskuterar också ett antal låtsamarbeten 

med andra artister. Det kan bli ett mycket 

produktivt år. 

Jag försökte hålla mig ifrån de vanliga 

frågorna, hoppas jag lyckats. 

− Nä, men jag gillar dig ändå. 

 

Mikael Ekström

Australiens Mad Nanna väcker starka känslor 

”Folk blir arga 

och upprörda” 

Det är inte ofta jag blir imponerad 

av nya band, men när det händer är 

det desto roligare. Det australienska 

bandet Mad Nanna har ett helt 

eget sound, de vågar låta annorlunda, 

vågar gå emot strömmen. 

De är helt klart det mest 

intressanta bandet jag hört 

sedan jag kom i kontakt 

med Les Rallizes Dénudés 

för ett par år sedan. Mad 

Nanna låter som om Velvet 

Underground fått ett utomäktenskapligt 

barn med 

Syd Barrett och lämnat det 

i skogen för att uppfostras av vargar. Mad 

Nanna har funnits sedan 2010 med Michael 

Zulicki (gitarr och sång), Ian Wadley (trummor), 

Karl Von Bamberger (keyboard) och 

Patrick O´Brien (gitarr) som fasta medlemmar. 

Patrick berättar: 

− Mad Nannas första spelning var i min 

gamla butik, Sunshine & Grease, någon gång 

2010. I själva verket tror jag att Michael 

redan hade gjort en spelning eller två under 

det namnet med några andra musiker, men 

det hade inte funkat. Han bad mig spela 

gitarr i bandet 2010. Inga repetitioner, och 

inte speciellt många diskussioner om vad 

vi skulle spela vad jag minns. Ian berättade 

i går kväll att vi hade ett litet jam med den 

australienska synth-gurun Matthew Brown 

innan vi började. 

− I början av Mad Nanna hade vi ofta olika 

människor med i bandet. Michael hade en 

idé att låta bandet ha en roterande line-up, 

men jag tror att det som hände var att 

Michael, Ian och jag spelade väldigt bra tillsammans. 

Något speciellt hände mellan oss 

tre helt olika människor. Vi hade också en 

kille som heter Jesse som spelade elektrisk 

fiol och sax, och en riktigt bra basist som 

heter Samaan Fieck vid olika tidpunkter i 

bandet. Och sedan Karl som gick med i Mad 

Nanna för att spela keyboard och var en permanent 

medlem tills han dog i januari 2016. 

Det har varit ett mycket svårt år. Michael har 

omgett sig med en ganska anpassningsbar 

grupp människor. Vi gillar osäkerheten. 

Mad Nanna låter som om Velvet Underground fått ett utomäktenskapligt 

barn med Syd Barrett och lämnat det i skogen för att uppfostras av vargar. 

Vad inspirerade er till att skapa musik 

tillsammans? 

− Michael var definitivt katalysatorn. Så 

jag antar att Michael är den som inspirerat 

oss. Jag hade faktiskt inte för avsikt att spela 

i ett band. Det handlade mest om att göra 

något som jag trodde skulle vara kul, och 

utmana föreställningen om att ifrågasätta 

vad musik är och införa ett inslag av fara och 

instabilitet till vers-refräng-vers-strukturen. 

Det finns en strukturlöshet i Mad Nanna 

som tillåter alla att uttrycka sig och detta 

resulterar ibland i stor subversion. Jag gillar 

att spela långsamt så omvägar kan tas efter 

behag. Det ska finnas tid att lukta på blommorna 

liksom. De tillfällena då allt faller isär 

för att sedan på något sätt plockas ihop igen 

är de bästa. 

Vilka är dina influenser? 

− Jag gillar allt möjligt, mest egenproducerad 

musik, utgivningarna på bolagen 

Breakdance The Dawn och Black Petal, 

icke-skolade musiker, nytänkande, misstag, 

ljuden som publiken gör, fientliga människor, 

improvisation i allmänhet och folkmusik och 

rock’n’roll. Musik obefläckad av musikindustrin 

helt enkelt. Musikindustrin är ett 

jävla gift. Mad Nanna, eller åtminstone min 

uppfattning om Mad Nanna, är till stor del 

en reaktion på musikindustrin och traditionell 

estetik. 

Vilken av era skivor är du mest stolt 

över? 

− Jag vet inte. Jag tror att jag har en soft 

spot för dem alla. De är så trevliga att hålla, 

och jag är fortfarande i ett tillstånd av 

förvåning när jag håller dem i mina händer. 

De flesta av våra inspelningar är live. Lyssna 

noga så kan du höra publiken. Mad Nanna 

ska helt klart upplevas live, någon får gärna 

flyga oss till Sverige. 

Vad har varit er största utmaning i Mad 

Nanna? 

− Aggression från publiken. Folk blir väldigt 

arga och upprörda över denna musik. Vi 

finner i allmänhet detta underhållande. Vi 

vill göra något vackert och vi vill att folk ska 

njuta av det, men vissa människor kan helt 

enkelt inte. Vissa människor blir genuint 

förolämpad. 

Spelar du i fler band? 

− Jag spelar i Galah Galah Galah, ett band 

som gör att jag måste åka till Sydney varje 

gång vi ska repa. Det består av mig, Anthony 

Guerra och Nick Dan. De två spelar i några 

av mina favoritband: Xnobbqx, Anti-pan, 

Your Intestines, Love Chants, Mysteries Of 

Love och Vavenge för att nämna några. 

Vad lyssnar du på hemma för tillfället? 

− Träd, Gräs Och Stenar, Nico, Philemon 

Arthur and the Dung, Graham Lambkin, 

Jonathon Coleclough, Tommy Jay, Flipper, 

3 Toed Sloth, Korea Undok Group, Vitrine 

tapes. 

Vad är dina planer för framtiden? 

− Jag antar att fortsätta arbeta med 

musiken. Det finns mycket att göra. Resa så 

mycket som jag kan och försöka att inte låta 

de galna människorna trycka ner mig. 

 

Mikael Ekström

Försöker sparka uppåt - men akta din lårbenshals 

Tråd efter tråd med åsikter om vad som är punk eller ej 

Men var är du när det är gig på stället nära dig? 

Sitter med andra gubbar, skryter om de gig ni sett 

En nostalgisk ring av runka bulle kring en gammal Damned-biljett 

Jurassic Punx på Facebook försöker hålla samma stil 

Men du är gammal, ful och rynkig nu och börjar bli senil 

PRO-PUNX 

FUCK OFF! 

Bandet som får psykbryt på nostalgikerna 

Psykbryt fick nog av gamlingarna 

som härjar i Facebookgrupper. De 

skrev en kravallhård punkrökare 

om företeelsen – ”Jag minns 

min punk”. Turist i tillvaron 

bad dem att sjunga ut. 

– Vi gör ju mest låter där vi gnäller 

över olika saker som vi stör oss på så det 

var väl mest på tiden att vi gjorde en låt om 

gamla nostalgiska föredettingar också. Man 

blir så jävla trött på alla överviktigpettrar 

som ”minsann var med då” och därför vet 

mycket bättre än oss ”unga” vad punken 

innebär och ska predika om vad som är 

punk och vem som ”är” punk. 

– En sak som inte är punk är att vältra sig 

i nostalgiska dödsryckningar med nån jävla 

ramoneskaffekopp i ena handen och peka 

på en 15 årig nyfrälst med den andra och 

säga att den har fel.Såna här efterlämningar 

har vi stött på lite här och där under de sju 

åren vi lirat med Psykbryt men i och med 

grupper som ”Jag minns min punk” har 

irritationsmomentet blivit större eftersom 

reliker utanför vår egen bubbla kan predika 

över nätet också. 

– Vi kräver inte att de ska gilla allt nytt 

men om man dissar nåt bara för att det inte 

är tillräckligt gammalt är man fan dum i 

huvudet. 

– Och när ett tips om ett nytt band i princip 

ignoreras medans en bild på nån gubbe som 

står och grillar iklädd en ramones-tröja får 

stående ovationer och ryggdunkar från 

hela Sveriges är nåt åt helvete fel. Upproret 

lever än. Not. Hur fan kan en bild på 

ett ölglas med Sex Pistols-logga på få fler 

likes än en replokalsinspelning av ett gäng 

13-åringars första låt? 

Hur känns det att alla gamlingar på Facebook 

gillar låten? 

– Det är väl trevligt när folk gillar en låt man 

gjort. Köp en t-shirt.Låten vänder sig ju inte 

till alla ”gamlingar” i världen. Det finns en hel 

del gamla fossiler som inte bara går på trötta 

återföreningar utan faktiskt gör bra grejer. 

De som lirar i band och gör låtar om vad som 

händer idag. De som arrar gig och klubbar 

där både nya och gamla band får lira ihop. De 

som recenserar plattor och de som bara går på 

gig och stöttar banden och scenen den vägen. 

Låten är inte till dem och att vissa som kanske 

borde ta åt sig inte gör det kan vi leva med. 

 

Mikael Sörling

Gubbpunkarna tar död på scenen 

Kidsen har ingen chans 

Jag minns min barndom... sommardagarna 

på landet, när det var sommarlov och 

DIY. Ett gäng gubbar som hänförs av idoldyr- 

punkungdom och nu har råd med att köra 

man kände sig fri på riktigt. Man fick 

kan, berömmer varandra och utser sig själva 

göra vad fan man ville och man behövde 

inte umgås med idioter som hämmade ens 

kreativitet till att faktiskt vilja bli något 

annat än en inskränkt bonde. 

Jag var musiknörd redan då, trots det 

skrala utbudet av musik som nådde ut dit på 

landet där jag bodde, flera mil från närmaste 

skivbutik. Jag fick suga i mig via statlig 

tv och radio och lyckades väl få en hyffsad 

koll på läget. Dock så var det ju inte särskilt 

mycket underground som nådde fram till 

en liten Dunder The Dirt där ute på landet 

i början av 1980-talet, så det var väl mest 

hårdrock som snurrade i bandaren. 

så var det något som gjorde att det var just 

punk jag hängde kvar i, det var det där med 

texterna och att det hela tiden handlade om 

att skapa sin egen identitet. 

Nu vet jag vad de gamle lär säga och jag har 

till punklegender helt baserat på att de är 

gamla. 

Om punkscenen ska se ut såhär så är den 

stendöd! Finns inga kids som kan förvalta 

en sådan scen om de ens inte blir insläppta. 

Den dagen som Asta Kask plockar med sig 

Lobotomerad i den flådiga turnébussen så 

anser jag att vi är på rätt väg igen. Den dagen 

Strebers verkligen gör sin sista spelning och 

dessutom gratis kommer vi att se att gubbpunken 

i Sverige inte har med pengar att 

göra. För det som händer nu dödar kidsens 

chans från alla håll. 

De pengar som generellt skulle kunna 

När 1980-talet gick in i sina sista andetag hört det till leda redan. 

finansiera att kids spelar 

så flyttade jag äntligen från landet. Eller jag Punk är inte musikstil, det ”Den dagen som och får skäligt betalt går 

flyttade till bruksorten Karlskoga. Här kunde är en attityd! Jo, förvisso är Asta Kask plockar till några få utvalda ”punkidoler” 

som bara gör det 

man i alla fall gå till skivbutiker sex dagar det ganska rätt, men punk 

med sig Lobotomerad 

i den flådiga Så med andra ord: star- 

i veckan och det fanns för en gångs skull är ändå musik. Sen att det 

för att ”publiken vill”. 

någon att utbyta tankar och drömmar med är en väldigt bred scen är 

som inte kretsade kring traktorer, gödsel och en annan sak. Att säga att turnébussen så 

tade du ditt band innan 

att ta över gården. 

punk bara är en attityd 

anser jag att vi är 

1990 så är du grön. Du 

Snart hade jag en ny bästis. Han hette är att göra det lätt för sig 

kan ta feta gage och klara 

Magnus och hade en storebrorsa som 

samtidigt som man ofta på rätt väg igen.” dig undan med att du bara 

lyssnade på olika musikstilar varje dag typ. 

Vi lånade hans kassettband och lyssnade på 

några som hette Dead Kennedys. Just där 

och då hade jag nog tamigfan aldrig hört något 

så bra! Första låten ut var ”Kill the poor” 

och den är fortfarande 

spårar ur och ska analysera 

allt och hitta punk i det 

mest korkade jävla dynga som finns. 

Om det överhuvudtaget ska vara punk så 

måste tanken ha funnits där från början… 

När ett gäng unga killar alternativt gubbar 

spelar för att publiken vill 

och att du fan inte tänker 

en personlig favorit. 

Och med de orden och 

den lilla beskrivningen 

skulle jag kunna säga 

tack för mig och det här 

var en något förenklad 

och förkortad version 

om hur jag började lyssnade 

på punk. 

”Vi bygger upp en 

punkscen som 

består av medelålders 

män med 

hyffsad inkomst 

och alldeles för 

mycket fritid.” 

Men nu är det 

inte det som är 

anledningen till att jag skriver. Jag 

ska ju en gång för alla reda ut begreppet 

punk. När jag och Magnus hade lyssnat in 

oss rejält på punk så stod vi snart inför ett 

dilemma, om man lyssnade på punk så skulle 

man hata hårdrock. Det var en regel utan 

undantag. Som de flesta andra tonåringar så 

var vi väl ganska lättledda och så fick det bli. 

Hårdrockströjorna hängdes undan och jag 

sålde de flesta av mina plattor. 

I slutet av högstadiet hade jag och Magnus 

gått skilda vägar både i vänskap och musik. 

Jag var fortfarande punkare men Magnus 

hade sadlat om och blivit zynthare istället. 

Idag tycker jag att det är så naivt och 

barnsligt med de där etiketterna, men då 

köpte man det med hull och hår. Däremot 

provocerar med glimten 

i ögat så är det punk. När 

Jimmie Åkesson ber folk 

dra åt skogen är det inte 

punk och det kommer aldrig 

att bli det heller. Att leta 

punk i det som inte är det 

är ungefär lika meningsfull 

kreativitet som att spela 

vinylplattor baklänges för 

att få höra Rob Halford be 

dig ta livet av dig. Punk är 

ingenting du letar upp eller analyserar fram. 

Sen kommer ju den där jävla diskussionen i 

nästa steg då INGENTING är punk helt plötsligt. 

Först var allt punk men ingenting som 

DU tycker är punk är det... För helt plötsligt 

är punk en politisk agenda där du ska lyssna 

till massa moraliska regler, se allt i svart/ 

vitt och inte äta djur, inte tjäna pengar och 

blablablablabla... Sen ska allt vara DIY där 

du inte får tjäna en spänn om du inte är godkänd 

via någon form av punkelit, för då får 

du ta en hel månadslön i gage och fan vet allt. 

Vi bygger upp en punkscen som består 

av medelålders män med hyffsad 

inkomst och alldeles för mycket fritid. 

Ett gäng gubbar som minns tillbaka till sin 

gå back på det. 

Startade du ditt band efter 1990 så bör 

du ha en fast anställning, schysst lön och en 

jävla massa fritid. Då kan du få giga, absolut, 

men du tjänar inte en spänn, men vad då, det 

behöver du ju inte i alla fall. 

Är du dock 19 bast, arbetslös och pank. 

Ja, då är fan punk ingenting för dig. För du 

får inte tjäna en spänn! Fatta om du skulle 

börja kräva ett par tusen i gage, arma tanke. 

Å glöm att få dra runt på vägarna med 

nåt större band. De gör det ju bara för att 

publiken vill det, de har nog inte plats för 

några som faktiskt hungrar och jagar efter 

spelningar själva… såna som vill bjuda in sig 

själva till fetsen, nä bevare mig väl… 

Jag minns min barndom, sommardagarna 

på landet, när det var sommarlov och 

man kände sig fri på riktigt. Man fick 

göra vad fan man ville och man behövde 

inte umgås med idioter som hämmade ens 

kreativitet till att faktiskt vilja bli något 

annat än en inskränkt bonde… Idag inser jag 

att jag var punk redan från början. Det är ju 

liksom det som allt handlar om att få vara 

den man är och slippa umgås med folk som 

bara drar en åt fel håll. Men punk är även att 

sticka ut hakan och jag tror att jag gjorde det 

precis… ganska långt! 

Dunder The Dirt

GÖTE B 

Foto: Michael Sebastian Porali 

Hej alla 

glada 

människor 

från 

staden... 

Här i Göteborg runt sekelskiftet befann 

vi oss i något slags vakuum, det var 

väldigt sporadiskt med spelningar, 

det fanns inget fast ställe där vi kunde ordna 

spelningar. Följaktligen var det svårt för 

band, i den mån de existerade, att synas och 

höras. Det fanns några ställen som arrangörsgrupper 

kunde hyra men inget som fungerade 

jättebra eller blev något mycket mer 

än bara sporadiska arrangemang. Det var i 

alla fall så jag upplevde det. Som tur är har 

vi nu en blomstrande, varierad punkscen 

där det nog finns något för de allra flesta. 

I skrivande stund har jag precis fått 

veta att punkscenen i Skandinavien 

drabbats av ett hårt bakslag, en av 

de viktigaste autonoma spelställena, 

128(A) i Göteborg, har 

blivit vräkta i gentrifieringens 

fotspår. 128(A) har under flera år 

fungerat som en av de viktigaste 

DIY-spelställena i Skandinavien, 

stället har framför allt bjudit på 

punk och hardcore och sett till 

att vi fått se mer än bara killar 

på scenen. 

Annars har Göteborg de 

senaste tio åren haft en 

blomstrande punkscen men 

arrangörer på flera håll som haft den 

goda smaken att ha koll-, och respekt, 

för varandras arrangemang och då det 

varit möjligt, försökt se till att spelningar 

inte krockar. 

Förutom nämnda 128(A), har vi hardcoregänget 

bakom Filler som ordnat spelningar 

på lite olika håll i stan, med väldigt 

trevlig inramning, de gånger jag haft tillfälle 

att avlägga visit på deras arrangemang. 

Truckstop Alaska kör ett lite bredare koncept 

med allt ifrån punk och sludge till mer 

renodlad hårdrock och death metal, liksom 

tidigare nämnda arrangörer så drivs stället 

av ett riktigt engagerat gäng med hjärtat på 

rätta stället. Vi har även Klubb Punkterad, 

som kör punkspelningar på lite olika krogar 

och spellokaler, liksom övriga arrangörer så 

är det ändå ganska brett musikspektrum de 

kör med men alltid med rötterna fastvuxna 

i punken. TTHC är ett annat superengagerat 

gäng som anordnar spelningar framför 

allt med inriktning på feminist-, queer- och 

transcorepunkband. 

För den yngre och inte alltid ölhalsande 

publiken finns en mycket underskattat 

och trevlig garagelokal på Hisingen 

som heter Skriket där det arrangeras spelningar 

för alla åldrar och med trygghet 

för alla som vill undvika berusade 

människor med allt vad det innebär. 

Vi har även Koloni som arrar spelningar 

med de mest obskyra 

band ni bara kan tänka 

er! Dessa personer sliter 

verkligen och lägger ner 

hela sin själ i sina arrangemang, 

har ni inte hört talas 

om banden de bokar så gå 

ändå! De har verkligen stenkoll! 

De använder sig av olika 

lokaler runt om i stan men är 

lätta att hitta på det där internet. 

Levande Begravd måste 

naturligtvis också nämnas i 

detta sammanhang, såvitt 

jag förstår så är det en person 

som ordnar spelningar 

under detta namn, och det 

är framför allt punk med 

garagedoft och originalitet 

som utlovas. Jag bryr mig inte 

om att räkna upp några kommersiella 

ställen som drivs av 

profit istället för engagemang, 

dessa för alltför mycket oförtjänt 

uppmärksamhet ändå.

Själv tycker jag att livescenen i Göteborg är 

väldigt kompletterande, det finns något för 

nästan alla. 

På bandfronten tycker jag det ser bättre 

ut än någonsin, det finns ett gäng band 

som nu är riktigt rutinerade och som 

vi ofta tar för givna som snabba, hårda och 

stämsjungande Vicious Irene, kängiga Contorture, 

Insidious Process, Swordwielder, 

hardcoreensemblen Regimen, röjmästarna 

Strul och Anatomi -71, varav sistnämnda 

spelar konserter alltför sällan. Mitt eget 

anarkopunkband Protestera har även vi 

snart 20 år på nacken. Band du bara måste 

se live för att verkligen få känsla för är peppiga 

Svärta och neucrustisarna Myteri – när 

jag nämner dessa band så garanterar jag en 

liveupplevelse utöver det vanliga. Undertecknad 

delar även replokal med hypersnabba 

skrikorkestern Gamla Pengar som också 

de hållit på ett tag. Lite mer postpunkaktiga 

Svart Magi har släppt ifrån sig en del mörka 

alster att avnjuta med levande ljus och kajal 

runt ögonen. I samma division vill jag också 

nämna pretentiösa Sista Dansen som är ett 

relativt ungt band med hejdlösa ambitioner. 

Många med mig har varit oroliga för 

återväxten på punk/hc-banden här i 

stan, eftersom de flesta är sprungna 

ur mer eller mindre samma generation (mer 

än möjligt att det varit jag som haft dålig koll 

också) men detta ser vi nu äntligen är på väg 

att förändras! 

I vintras var jag på en konsert på 128(A) 

för att se Anatomi -71, när de nu äntligen 

skulle ge en konsert. Stället var, trots snö och 

kyla, fullt till bristningsgränsen och då fick 

jag se ett band som jag föll pladask för direkt 

– Degenerationen! Äntligen ett ungt band 

som vågade ta plats och som hade något 

att säga och inte var rädda för att göra det! 

De röjde på och hade låtidéer av det mer 

originella slaget så jag tror inte jag hört dess 

like sedan jag hörde Raped Teenagers första 

gången (inga mer likheter där, förutom 

originaliteten). Har sett dem efter det och 

de har verkligen gått från klarhet till klarhet 

och är nu inte bara röjiga utan även tighta 

som sillar! (Måste ju dra ett fiskskämt, det 

här skrivs ju ändå i Göteborg). 

Det dyker ju även upp andra nyare band 

såklart såsom Dåligt Rykte, Shaking Heads, 

Provocera och vispunkarna Odengatan 1B. 

På Straight Edge-fronten har vi ett riktigt 

bra band som hållit fanan högt under 

längre, men som jag är osäker på om de 

fortfarande är aktiva, jag talar här om hårtslående 

Spiknykter. Ett relativt nytt band på 

Straight Edgehimlen röjiga Waste som snart 

torde vara aktuella med sin debut-7”. Såvitt 

jag vet så finns det än så länge i alla fall en 

demo i cyberrymden väl värd att kolla upp. 

Säkerligen finns här en hel uppsjö nya 

band som jag inte hunnit med att få koll 

på och därför inte kunnat nämna här. Men 

jag vill än en gång poängtera vikten av att 

så många olika personer som möjligt får 

chansen att stå på scenen, det innebär ju 

en enorm pepp för andra och kan inspirera 

många andra att starta band, arrangera spelningar, 

ge ut fanzines – det ska inte finnas 

några gränser för vad vi kan göra tillsammans 

med våra vänner! 

Som tur är dyker det upp fler nya band än 

gamla hinner lägga ner som i fallen med radikala 

Solanas Cunts och Groteskha, som ju 

båda sorgligt nog lagt ner. Så den ljusnande 

framtid är vår! 

 

Flyktsoda red 

Svart Magi 

Svärta 

Degeneration 

Odengatan 1B 

O 

R 

G

Kaiser Franz aka Papa Franz tipsar 

aLieN 

A 

Svenskan gav 

City Saints 

blodad tand 

City Saints hade på sin senaste platta 

”Guns of Gothenburg” med en låt på 

svenska, ”Passa dig”, som de spelade in 

med Arild och Christer från Troublemakers. 

Låten blev den mest uppmärksammade 

på skivan och även lyssnare utanför 

Sverige tyckte den var en av höjdpunkterna 

på ”Guns of Gothenburg”. Därför tänker 

Göteborgsbandet nu spela in fler låtar på 

svenska. 

– Resonemanget var att vi kunde våga 

ta ut svängarna lite mer än vad vi tidigare 

gjort, säger Stefan Johansson. Jag har 

lyssnat en hel del på Exploited, Discharge 

och GBH den senaste tiden och kände att 

det kunde vara kul att göra en lite mer 

aggressiv och snabb platta. Men självklart 

kommer vi inte lämna våra rock’n’rollrötter. 

Och eftersom vi pratat med Chips 

Kiesbye om att producera kommer säkert 

hans rötter också lysa igenom. Chips kan 

det här med punk och rock’n’roll. Det lättaste 

är väl att få till texterna, men det får 

inte bli buskis av det hela. Och eftersom 

vi är från Göteborg vill vi heller inte bli en 

kopia på Troublemakers. 

Målet är en ep med sex låtar till sommaren. 

 


Ny platta med 

Psychotic Youth 

Klassiska Kramforsbandet 

Psychotic 

Youth återbildades 

för något 

drygt år sedan och 

ifjol firade bandet 

30-årsjubileum. 

Kvartetten som 

lämnande Norrland 

för Göteborg var 

ett av de stora på den svenska indiescenen 

uner 1990-talet tillsammans med 

exempelvis The Nomads och Sator. Nu ger 

man ut en sprillans ny platta ”The voice of 

summer”, japanska Waterslide ger ut cd:n 

och tyska Screaming Apple lp:n. 

Har du också känt ibland hur hel jävla skiten känns helt meningslöst och 

ju mer man anstränger sig och förbättrar sig ju värdelösare blir man? Ta 

det lugnt – det är helt normalt. Det är bara den där lilla alienationen som 

den unge Karl Marx beskrev för oss. Hur det kapitalistiska samhället och 

dess arbetsdelning förfrämligar oss från vårt arbete, produkten av det, 

våra medmänniskor och till och med oss själva och hela vår art. Well på 

nätt jävla sätt förhåller vi oss alla till detta antingen genom att förneka, 

fly eller fäktas emot av bara fan. Och som tur är finns där litta goa låtar på 

temat. 

Dan Berglund - Våren i Backadalen 

Säg den fest som inte avslutats med 

allsång till nån av hans mer givna 

klasskampsanthems. Och personligen 

börjar det stå mig ganska mycket upp 

i halsen, särskilt om lokalen är full av 

äckliga medelklassvin, karriärister och 

rena flummare som inte löneslavat på 

allvar i hela sitt liv eller lyft ett finger i 

konkret solidaritet (eftersom de aldrig 

behövt det). Men vi får inte detta låta 

skymma faktumet att gamle Danny boy 

när han är som bäst fångar the struggle 

and strife of da ordinary fölks på ett 

jävligt vackert sätt. Våren i Backadalen 

handlar kanske mer om stolthet och 

gemenskap (trots att man har oddsen 

emot sig) än om bitterhet och främlingskap 

men jag tyckte på nätt sätt den 

passade in här ändå. All bosses ARE 

bastards kidz! 

Those Unkown - Darker hours 

Det här är en av de vackraste låtar jag 

vet. Nä nu överdriver jag som fan men 

den är fett bra och fin och handlar om 

att stå inför att skiten är på väg att 

spåra än värre men ändå härda ut typ. 

Ebba Grön - Flyktsoda 

Okej det känns ju för jävla 

dumt att ”tipsa” om en låt som 

varenda jävel redan känner till 

och, om rimligheten fick råda, 

gillar. Men det är förmodligen 

en av de bästa låtar som finns 

när det kommer till att beskriva 

känslan (den där känslan?) 

av att inte kunna känna 

sig som sig själv när man är 

sig själv, inte kunna ses sig själv i andra och att dricka för att man måste och man bara 

kan känna på riktigt när man egentligen inte riktigt är i kontakt med sitt vanliga själv.

om bästa låtarna på temat: 

TiO 

Broder Daniel - Burn heart burn 

BD skriver ungefär likadana texter som 

Perkele, nästintill infantilt simpelt och direkt. 

Det är väl därför så många skinheads gillar 

dom också (JO det gör ni). ”Work” hade passat 

lika bra, om ekorrhjulet som löneslaveriet 

är och vad det gör med oss. Vi föds som 

original men dör som kopior. Sussed! 

Monster - No factory 

Monster är kanske det bästa bandet 

som någonsin funnits i gamla Svärje. 

Här med en ganska okomplicerad 

och rak ska-punkdänga om att inte 

vilja rätta in sig i ledet och bli en just 

another kugge i den satans fabrikajäveln 

(eftersom det är helt jävla meningslöst 

precis som allting annat). 

Finns en jävla massa 

bubblare men jag 

antar att jag får runda 

av här så det finns 

plats för lite av all den 

där andra skiten Micke 

brukar ha i blaskan. 

Men om ni kom i 

alienation-supa mode 

så youtuba gärna 

även: Oldfashioned 

Ideas ”Teambuilding”, 

Det anda alternativet 

”Namn och adresser”w, 

Troublemakers 

”Johan på prippen”, 

Vindicate this! ”For 

what” (kanske den 

bästa låten på temat 

av alla när jag tänker 

på det...) 

Läs Marx, lyssna på 

Oi! och skjut din chef! 

Kaiser Franz 

Templars - 

Carry on 

Baksidan 

på en singel 

som jag 

inte pallar 

rota fram ur 

backen och 

enligt mig en 

av bandets 

allra bästa 

låtar. Sitta 

ensam på 

luckan och dricka och undra va fan det 

är för mening med alltihopa men med 

beslutsamhet att jubba på ändå. Sätt på 

denna och knäpp upp en öl och känn hur 

priden tjocknar i rummet. 

N 

Foto: John Jabez Edwin Mayall 

Posso Kongro 

om tiden som 

”ÖSD skins” 

Örebros Posso Kongro rundade 

av 2016 med att bjuda på en 

aptitretare från den kommande 

singeln ”063-019” som Noise 

of Sweden ger ut. Låten ”ÖSD 

skins” fick snabbt bra respons 

och rejäl spridning. 

– Eliaz och Tobbe skrev låten runt Jämtlandssångens 

melodier, som en hyllning 

till sin hemstad. Låten var från början 

tänkt att bara handla om vilka vi var i vår 

ungdoms glans hemma i Östersund. På 

ena kanten fanns de som kallade sig ösd 

punx och lirade någon form av metalhybrid 

i haschdimmorna ute på Bageriet. På 

andra sidan stan stod landsbygdens stolthet 

på busstorget och heilade och drack 

folköl. Där i mitten fanns ett tappert litet 

gäng som kallade sig ösd skins, där istället 

billig bärs och bra musik låg i fokus 

Skivan innehåller fyra låtar och ges ut 

under våren. 

New Model Army 

till Sverige i vår 

New Model Army kommer till Sverige 

i mars. Den 22 är det Stockholm som 

får besök, dagen efter spelar britterna i 

Göteborg och den 25 är det dags att riva 

av ”51:st state” i Malmö. 

Asocial 

återuppstår 

Den 4 och 5 februari ställer sig återigen 

überklassiska Asocial på scenen igen, det 

är nästan 20 år sedan sist. Och sångaren 

TB menar det inte blir sista gången 

heller. 

– Vi repar regelbundet och är taggade 

som fan inför gigget. Vi planerar att köra 

vidare efter sedan, inga kristallklara planer 

men ni kommer att höra av oss mer... 

det är ett löfte. 

Plats för återfödelsen är Cyklopen, Högdalen, 

på Dead Rhythms avskedsfest.

Under en kort tid i slutet av 1970- 

talet bildade Johnny Thunders 

Gang War tillsammans med Wayne 

Kramer från MC5. På pappret en 

supergrupp som hade alla förutsättningar 

att bli hur stora som helst, 

men så blev det naturligtvis inte. 

Vad hände egentligen de månaderna 

Gang War existerade? Bandets 

trummis John Morgan hjälper oss 

att rekapitulera Gang Wars korta 

historia. 

Vilka band spelade du med innan Gang 

War? 

– Jag spelade med Vantage Point och framträdde 

bland annat med Weather Report 

och Willie Bobo i Montreux Jazz Festival i 

Schweiz 1979. Jag spelade även med min 

bror Scott Morgan från the Rationals och 

Sonic’s Rendezvous Band. Vi hade ett band 

som hette Brothers of the Road. 

Hur hamnade du i Gang War? 

– Ron Cooke från Sonic’s Rendezvous Band 

kontaktade mig när jag kom tillbaka från 

Europa med Vantage Point. Han sa att Johnny 

Thunders och Wayne Kramer letade efter 

en trummis. Johnny och Wayne hade precis 

flyttat till Detroit från Chicago där de hade 

spelat ett av sina första gig på Hueys som 

Gang War. Ron berättade att deras trummis 

inte höll måttet och frågade mig om jag ville 

provspela. Johnny var nästan skrämmande 

att se. Han var den första människa jag 

träffat som hade tatueringar längs armarna. 

Jag var bara en enkel förortsgrabb, han var 

från de tuffa områdena i New York. Hur som 

helst, Gary Burmele, en lokal återförsäljare 

av marijuana och kokain och en av Scotts 

vänner, finansierade sessionerna. Gary hade 

tagit Johnny och hans familj till Dexter (Michigan) 

för att bli ”ren” eftersom han hade 

sett hur Johnnys familj levde i misär i New 

York. Jag var fortfarande tidigt i min karriär 

när jag spelade med Johnny och Wayne, jag 

var 24 och de var närmare 30. 

Vem bestämde vilka låtar ni skulle spela? 

– Johnny och Wayne valde låtarna. Vi lirade 

en del låtar från Johnnys skiva ”So alone” 

som han precis hade släppt då, och Wayne 

hade precis varit i London där han hade 

spelat in ”The harder they come”. Det var 

grunden till Gang Wars repertoar. Vi spelade 

även en del låtar med MC5, New York Dolls 

och The Heartbreakers, och Johnny och Wayne 

skrev dessutom nya låtar. 

Hur var Johnny och Wayne att arbeta 

med? 

– Det var roligt att jobba med Johnny och 

Wayne, tills Johnny började uppföra sig som 

en smågangster och började stjäla saker 

eller blev för hög för att kunna spela. När 

Johnny var hyfsat nykter och bara rökte marijuana 

eller tog några drinkar var han kul 

att hänga med, men när han tog heroin förvandlades 

han som Dr. Jekyll och Mr. Hyde. 

Wayne ville verkligen jobba hårt för att Gang 

War skulle lyckas. Han blev förbannad på 

Johnny när han blev för hög för att kunna 

spela och sparkade bokstavligt Johnny från 

scenen eller så bara lämnade Wayne scenen 

själv. När vi omlokaliserade bandet till New 

York insåg Wayne hur omöjligt det var att 

arbeta med Johnny och samtidigt försöka 

vara professionell. 

Låten ”Crime of the century” är i mitt 

tycke en av Johnnys bästa låtar, vad kan 

du säga om den? 

– ”Crime of the century” spelades in i 

Morgan Sound Studios, Ann Arbor hösten 

1979. Vid den sessionen spelades även ”Hey 

Thanks”, ”MIA” och ”Call me gypsy” in samt 

ett par instrumentala spår som var skrivna 

av Wayne. Jag nämnde för Johnny vid ett 

tillfälle när vi åkte i bandets husbil att jag 

kände mig som en rom (gypsy). Det var då 

han fick idén till den låten. 

Hur kom det sig att ni aldrig gav ut någonting? 

– Vi spelade in fyra demolåtar och en live-cd 

i Toronto. När vi flyttade till New York var 

Johnny upptagen med att bli hög och i för 

dålig form för att spela in. Vi förhandlade 

med ett Londonbolag om ett skivkontrakt, 

men det strandade när Gary Burmele insisterade 

på att vara vår producent. Jag har 

för mig att det var Slash Records. Det finns 

bara en officiell live-cd inspelad i Toronto. 

Resten är bootlegs med dålig ljudkvalitet 

inspelad av soundkillen eller av en kille med 

en walkman i publiken. Johnny gjorde några 

av hans bästa framträdande på liveinspelningen 

i Toronto på Larrys Hideaway för en 

direktsändning på en radiostation. Han var 

lysande då. 

Första svenska 

texten någonsin 

om Johnny Thunders 

och Wayne Kramers 

Gang War. 

Johnny blivit lite av en legend sedan han 

dog 1991. Hur var han som människa? 

– Han kunde vara en mycket trevlig kille. Vi 

brukade bo på 4th Street, mitt emot varandra 

på Manhattan. Jag sprang ofta på honom 

i den lokala affären. Jag köpte några Heinekens 

och vi gick tillbaka till hans lya och tittade 

på maffiafilmer. Det hände att vi rökte 

lite marijuana. Johnny var en skön kille. När 

han blev hög kunde vara en riktig skitstövel 

om han ville, men jag älskade honom. Det 

var bara så jobbigt att se honom förstöra sig 

själv och sin karriär. Jag hade läst om Jim 

Morrison och hans förhållande med resten 

av hans bandkamrater, Jim påminde en del 

om Johnny. Jag tror Johnny saknade sina 

barn och han ville vara en bra far. 

Hur kunde en typisk dag med Gang War 

se ut? 

– Först och främst, det fanns inget som kunde

Foto: Sue Rynski 

kallas en typisk dag med Gang War. Varje dag 

var unik. Det var det som gjorde det roligt och 

intressant. Dagarna blev värre mot slutet och 

jag är glad för tiden jag fick tillbringa med 

Johnny hur kort det än må ha varit. 

Varför splittrades ni? 

– Vi splittrades på grund av att Johnny 

gigade med The Heartbreakers parallellt 

med Gang War och Wayne gillade inte det. 

Sedan var det för mycket ”junkie business”. 

Jag var den enda som inte tog tunga droger 

i bandet och jag såg hur allt försämrades så 

jag lämnade New York innan jag själv hade 

gått under. 

Vilka är dina bästa minnen från denna 

tid? 

– Johnnys triumferande återkomst till 

Mud Club när vi träffade Willy DeVille 

och David Johanson där, när vi öppnade 

för The Clash i Worcester, Massachusetts 

och blåste dem från scenen medan 

publiken stod och skrek hela tiden, första 

kvällen på Boys Night Out på ett fullpackat 

The Ritz i New York när Lenny Kay spela 

med oss och Iggy Pop hoppade upp på 

scenen och sjöng ”Around and around”. Det 

var Gang Wars sista konsert. En livstid av 

minnen inpressat på nio månader. Du skulle 

ha varit där! 

Idag jobbar John som testförare för Audi 

och njuter av livet med sin fru och två pojkar 

i Ventura, California. Det händer att han 

hoppar in spelar enstaka gig med lokala band 

i Los Angeles. Skivan du ska leta upp är Gang 

War – Crime of the century, Sonic Records. 

 

Mikael Ekström

Sonny Vincents son, svärdotter och barnbarn brännskadades svårt i en 

fruktansvärd olycka den 2 januari 2016. Huset de bodde i exploderade 

och brann ner till grunden. Sonny Vincent har sedan den dagen kämpat 

för sin familjs överlevnad och för Turist i tillvarons Mikael Ekström berättar 

han öppenhjärtligt om den svåra tiden – som är långt ifrån över. 

Punkikonen 

ber om din 

HJÄLP 

Punklegenden Sonny Vincent från New 

York har haft en, minst sagt, turbulent 

karriär. Han har suttit i fängelse, varit 

inlagd på mentalsjukhus, blivit bannlyst från 

ett college, utvisad från Kanada, nitat Lenny 

Kaye under en radiosändning, haft den undre 

världen i Minneapolis efter sig och tagit 

sin beskärda del av illegala substanser. 

Däremellan har han, sedan han bildade sitt 

första band Testors 1976, outtröttligt turnerat 

världen över, spelat in skivor och samarbetat 

med bland annat bröderna Asheton 

från The Stooges, Cheetah Chrome från Dead 

Boys, Rocket From The Crypt, Bob Stinson 

från The Replacements, Moe Tucker från 

The Velvet Underground, Wayne Kramer 

från MC5 och han var en av Joey Ramones 

favoritartister. Sonny hade planer på en ny 

skiva och ännu en turné när han nåddes av 

ett fruktansvärt besked. 

− Folk tror att jag fortfarande bor i New York 

men jag bor i Holland, nära Amsterdam, och 

det var där jag var och förberedde mig för 

en Europaturné när beskedet om olyckan 

nådde mig. 

Vad hade hänt? 

− Min son Rob, min svärdotter Sarah och 

mitt 10-åriga barnbarn Cayden var med om 

en förödande brand. Sarah tände en cigarett 

runt 02:00 och hela huset exploderade 

och brann ner till grunden. De fick tredje 

gradens brännskador över större delen av 

sina kroppar och flögs med helikopter till ett 

sjukhus i Winston-Salem i North Caroline, 

som hade en specialavdelning för brännskador. 

Flera månader hölls de vid liv med hjälp 

av maskiner. Jag flög direkt över för att ta 

hand om dem. 

Hur har ni det nu? 

− Olyckan inträffade för nästan elva 

månader sedan, Sarah är fortfarande på 

sjukhuset, 90 procent av hennes kropp var 

brännskadad, min son Rob är här med mig 

liksom Cayden, mitt barnbarn. Jag flög från 

Amsterdam och sov på sjukhuset bredvid 

Cayden i fyra månader. Sedan hyrde jag ett 

hus i närheten. Situationen är mycket utmanande. 

Deras kroppar är väldigt skadade 

och förstörda. 

Hur ser ditt liv ut idag? 

− När det gäller min typiska dag så ägnar jag 

mig bara åt att ta hand om dem. Det är ett 

24/7 åtagande. Jag gör sjukgymnastik hemma 

på deras kroppar. Ju mer sjukgymnastik 

de gör desto färre operationer behövs. Cayden 

har redan haft tio handoperationer. Min 

son Rob har även han genomgått flera operationer 

samt djupa känslomässiga depressioner. 

Han förlorade allt han hade byggt upp 

under hela sitt liv och hans hustru, hans livs 

kärlek, kommer att vara i rullstol för alltid. 

Rob är vid hennes sida nu och det är inte 

lätt, hon läker inte ordentligt. 

− Jag ger all omsorg till Cayden, jag matar 

honom, badar honom, håller honom när han 

gråter eftersom han ibland får nog av allt detta. 

Det är en tuff väg vi är på och systemet här 

i USA är inte mycket till hjälp. Röda korset gav 

oss ett presentkort på tvåhundra dollar. Jag 

var tacksam, men systemet här är dålig och 

hjärtlöst på så många vis. Utan välsignelsen 

av donationer från mina fans och vänner hade 

jag inte kunnat hjälpa min familj. Sjukförsäkringen 

här i USA täcker inte mycket. 

Det måste vara svårt att beskriva smärtan 

som ni alla upplever, hur orkar du? 

− Jag fokuserar på min familj, men ibland 

känns det som jag inte vet vem jag är längre. 

Jag gör gärna det jag gör, att ta hand om dem 

är nummer ett, det är så jag funkar, men jag 

känner mig ibland vilsen utan mina turnéer 

och skivinspelningar. 

− Jag hyrde ett hus för att vara med dem 

även om jag fortfarande betalar min hyra i 

Holland också. Det här är något som aldrig 

skulle kunnat planeras på rätt sätt. Jag låste

Foto: Emmy Etié 

”Min son 

Rob, min 

svärdotter 

Sarah och 

mitt 10-åriga 

barnbarn 

Cayden var 

med om en 

förödande 

brand. Sarah 

tände en 

cigarett och 

hela huset 

exploderade 

och brann 

ner till 

grunden. 

De fick 

tredje gradens 

brännskador 

över 

större delen 

av sina 

kroppar”

Huset brann ner 

till grunden. 

”När det gäller min 

typiska dag så ägnar 

jag mig bara åt 

att ta hand om dem. 

Det är ett 24/7 åtagande. 

Jag gör sjukgymnastik 

hemma 

på deras kroppar. Ju 

mer sjukgymnastik 

de gör desto färre 

operationer behövs. 

Cayden har redan 

haft tio handoperationer.” 

Sonny tillsammans med barnbarnet Cayden, som fick svåra brännskador 

över hela kroppen. 

dörren till min lägenhet, flög hit till USA för 

att ta hand om dem, min gitarr och alla mina 

tillhörigheter är fortfarande i Holland. Jag 

vet inte hur jag ska lösa denna situation. Jag 

vet bara att Rob, Sarah och Cayden behöver 

mig och jag är här för dem. 

Tror du att du kommer 

att stå på scen 

igen? 

− Jag vill verkligen, 

men jag får nöja mig 

med att jag köpte 

några billiga trummor 

och en gitarr 

till Cayden. Han kan 

inte bilda ett ackord 

eftersom hans händer 

är stela och vridna, 

det är även svårt för 

honom att hålla en 

trumstock, men vi arbetar på det. 

Hur är dina tankar och förhoppningar för 

dig och din familj för framtiden? 

− Jag vill hjälpa dem att återhämta sig så bra 

som möjligt. De kommer aldrig att bli helt 

”Jag har alltid varit en 

ensamvarg och aldrig 

bett om något. Jag har 

alltid ordnat allt för 

mig själv och stått på 

egna ben, men den här 

situationen gör att jag 

måste be om hjälp.” 

återställda. För tillfället har jag sömnlösa 

nätter där jag oroar mig för Sarah. Jag vill 

inte tänka tanken att jag ska behöva berätta 

för Cayden att han har förlorat sin mamma. 

Denna situation är som att stå på kanten av 

en klippa. 

− Jag har också många sömnlösa nätter 

då jag oroar mig för 

pengar. Jag kan inte 

turnera eller spela 

in skivor så min inkomst 

har avstannat 

helt. Vänner har 

hjälpt oss, men nu 

är vi utan resurser. 

De medicinska 

räkningarna hopar 

sig. De skickar brev 

på brev som kräver 

oss på pengar. Det är 

så svårt, för var och 

en av dem har en räkning på 59 000 dollar, 

tre gånger 59 000 dollar, för helikoptertransporten. 

Och det är bara en liten del av 

de räkningar och utgifter jag har. Jag måste 

få matkuponger för att få mat till oss. Jag är 

tacksam, men detta får mig ner på knä och 

det känns sorgligt, men det är så här det 

fungerar i USA. Mina vänner i Europa tycker 

att det är avskyvärt och har svårt att föreställa 

sig hur icke-stödjande systemet är. 

Till sist, vad kan Turist i tillvarons läsare 

göra? 

− Jag behöver hjälp, om någon någonsin inspirerats 

av min musik vänligen stöd mig nu. 

Jag har alltid varit en ensamvarg och aldrig 

bett om något. Jag har alltid ordnat allt för 

mig själv och stått på egna ben, men den här 

situationen gör att jag måste be om hjälp. 

Gofundme är en plats där människor kan 

donera pengar. Alla pengar som kommit in 

där har redan gått till medicinska räkningar, 

vår hyra etcetra. Så snälla hjälp genom att 

skicka in en donation. Det är en bra officiell 

plats där jag gör uppdateringar och berättar 

vår historia. Gofundme tar dock tio procent. 

https://www.gofundme.com/xnvynbcc 

Mina vänner och fans kan också skicka pengar 

direkt till mig, till mitt PayPal-konto: 

sonnyvincentpersonalmail@gmail.com 

Tack alla, tack för att NI tänker på oss. Utan 

er är vi förlorade. 

 

Mikael Ekström

Planen: Kaxig punk 

i Dead Boys-anda 

Lowriders började egentligen 1983 när Tomas ”Coste” Eriksson ringde upp sin vapendragare 

Morgan ”Mogge” Hellman från Norrköpingsbandet Peking SS. Bandet började som 

en sista reinkarnation av hardcorebandet Destroy. Några ledsnade och några fortsatte 

under namnet Modern Outlaws, men det var först när Mogge kom med och de döpte om 

sig till Lowriders som festen var igång på riktigt. Lowriders la ner efter tio år men har 

sedan en tid tillbaka spelat ihop igen. 

Sedan återföreningen har bandet fått mer 

att göra än vad de räknat med. De har 

skrivit nytt material och varit land och rike 

runt och spelat. 2017 kommer vi få höra och 

se mer av Lowriders. 

– Folk har varit jävligt uppskattande och 

tagit emot oss på ett fantastiskt sätt, det 

värmer. Det får oss att tro att vi är något på 

spåret, säger Coste. 

”Latino Wardogs” är namnet på den 

tiotums vinyl som bandet släppt. Precis i tid 

för att hinna med på 2016 års årsbästalistor. 

Den är inspelad i studio Fredriksson med 

den eminenta Magnus Bonum Hedin bakom 

rattarna, mastrad av 

densamma och Lowriders 

som producerat det 

hela, eller ja Mogge om 

vi ska vara ärliga! Skivan 

innehåller två låtar 

från1983 och två nyare! 

– Gamla låtar är det 

mer eller mindre slut 

med efter denna skiva, 

men de två ligger oss varmt om hjärtat! Mats 

Engesten ritade omslaget efter en idé från 

mig! Och Mats är ju fett grym på det han gör! 

Vi ligger ihop med en skara band han gjort 

grymma prylar är, så det är en ära! Nästa skiva 

blir det uteslutande nytt material på och 

kanske, kanske nån cover? 

”Folk har varit jävligt 

uppskattande 

och tagit emot oss 

på ett fantastiskt 

sätt, det värmer.” 

Idag är det jävligt vanligt att folk har en 

vision och en plan när de startar ett band, 

man vill låta som det gjorde i Stoke-ontrent 

1979 eller New York 1980. Så jag blev 

nyfiken på om Lowriders hade en plan och 

vision när de drog igång och om det blev 

som de tänkt sig? Planen var såklart att de 

skulle lira högljudd och kaxig punk i Dead 

Boys anda. 

– Kul och skramligt men sen kan man ju 

säga att sånt utvecklas över tid och att det 

blir som det blir också. En del blir bra, annat 

inte så mycket. Nu har vi väl sorterat ut det 

hela och är glada att göra det vi gör! Hyfsat 

nära grundplanen alltså”! 

Jag frågar vad som är största skillnaden 

mellan att spela i The Lowriders nu och då? 

Till svar får jag att paradoxalt nog är skillnaden 

monumental och samtidigt rätt liten. 

– Idag är de alla bättre musiker. Sen har 

ju internet och hela den biten kommit in 

i bilden och det gör ju allt lättare. Sen har 

ju åldern och allt möjlig skit man gjort och 

varit med om sedan dess satt sin prägel. 

Samtidigt är vi samma polare då som nu och 

är inte särskilt olika eller förändrade så det 

är väl mest ”Same old shit & dance”!!!”. 

grunden är influenserna samma som 

I när Lowriders började. New York Dolls, 

Stooges, Ramones, Gun Club, Motörhead, 

Hank Williams med mera. 

Sen har det ju kommit till 

nya på vägen. Coste själv 

säger att han fortfarande 

lyssnar till största delen på 

punkrock. Sen kan man väl 

ana att det finns rätt sprida 

skurar inom bandet om man 

kollar på vilka 

andra band som 

har medlemmar från Lowriders 

i laguppställningen. 

Till exempel spelar Mogge 

country i Trailer Park 

Idlers, Hippa rockabilly i 

Chris & the Goosebumps 

och Steffe Surfpunk i 

Sonic Surf City. Även 

Peter Lindström från 

det sistnämnda ingick 

i den gamla versionen 

av Lowriders. 

Ni som lyssnat på 

skivan eller sett 

dem live fattar ju att 

ni bör hålla ögonen 

öppna efter nytt 

material från The 

Lowriders. Så var inte 

sist med att upptäcka 

Sveriges äldsta och 

best bevarade rock’n’roll 

hemlighet. 

 

Johan Malm 

Foto: Staffan Fagerberg

Jag har alltid varit en sucker 

för årsbästalistor (ja, listor 

över huvud taget), och främst 

för att jag alltid brukar få en 

massa bra tips på sådant jag 

missat och kan kolla upp i 

efterhand. Jag bad Turist i tillvarons 

följare (!) på Facebook 

att skicka in sina årsbästalistor 

– och här är ett axplock av 

det som skickades in. 

Bäst 

Mattias Persson, Ursut, Uhna och Larm 

Erik Lundin - Suedi 

40 Watt Sun - Wider than the sun 

Anatomi 71 - Distansen Tilltar 

Glorious? - Who are they to impose restrictions 

Pyramido - Vatten 

The War Goes On - s/t 

Bombus - Repeat Until Death 

Hurula - Vapen till de hopplösa 

Venerea - Last Call for Adderall 

Kartellen - Slutpläderingen 

Sabotage - Boken 

Pallbearer - Fear & Fury 

Trap Them - Crown Feral 

Triumvir Foul - s/t 

Chelsea Wolfe - Abyss 

Russian Circles - Guidance 

Mantar - Ode to the flame 

Maligner - Demo 

Erik Lundin 

Trevor, Beluga Records 

Dalaplan - Det Bli inte bättre än så här 

The Reverberations – Mess Up Your Mind. 

Arvidson & Butterflies - S/T 

Baby Woodrose - 21 Century 

slave 

Pat Todd & The Rankoutsiders 

- Blood and Treasure 

The Britemores - S/T 

The Monkees - Good Times 

Fezz - and now... 

Alloy six - Turn out the Lights 

Tommy and The Rockets - beer 

and fun and rock n roll 

The Dahlmanns - Play it 

Martin Wilson, konsertfotograf 

1, Twin Pigs – Chaos, Baby! 

2, Frank Carter & The Rattlesnakes – Snake Eyes 

3, Hurula – Vapen till de hopplösa 

4, Against me! – Shape Shift with Me 

5, Zack de la Rocha – Digging For Windows 

6, Mia Maria Johansson – Hunt 

7, Charta 77 – Svett – Live in Trondheim 

8, Kvelertak – Nattesferd 

9, Nick Cave & The Bad Seeds - Skeleton Tree 

10, True Moon – True Moon 

11, Nightmen - Fifteen minutes of pain 

12, Gamla Pengar – Ingen kan allt – men alla kan... 

13, Hyrda Knektar – Vi kommer att dö... 

14, Pascal – Revy 

15, Del III – Guds Dotter (EP) 

PJ Harvey 

Sick Vic, Gestures 

1, Urochromes – Urochromes 

2, Honningbarna – Goldenboy 

3, Beta Boys – Real Rockers EP 

4, Pascal - Revy 

5, Lumpy & the Dumpers – Huff My 

6, Soda Boys – Soda Boys 

7, Ex-Cult – Negative Growth 

8, PJ Harvey – The Hope Six Demolition 

Project 

9, Goggs - Goggs 

10, Guitar Wolf – T-Rex From A Tiny 

Space Yojouhan 

Kjelli (X- Progress Records/Ivar Matlaus 

Bokkafe/ DD&B Distro) 

1, Poison Idea – Calling all ghost 12” 

2, Problems - No Solution 12” 

3, Brutal Kuk/ Data Morgana: Maltrakter nazisvina 

4, Lucky Malice / Danger!Man: Handicap 

5, Violent Arrest - Authors Of Our Own Demise 

6, Negativ: Automatic Toys 

7, Hondartzako Hondakinak - Ep 

8, Mørkt Kapittel: Mørkt Kapittel 7” 

9, Faensmakt: Faensmakt 12” 

10, Internt Oppgjør/Discunt 

11, Concrete Steps - Seven Song E.P. 

12, Suicidas / Pox (9) - Suicidas / Pox Split EP 

13, Kronofogden / Massgrav – Split 7” 

14, Forræderi - A Monument To Misery lp 

15, Witchface - Alt Gaar I Svart 

Micke Ström, Tragedi Fanzine 

1, Blanks 77 / The Parasitic 

2, Burnt Cross - Midwinter 

3, Sir Reg - Modern day disgrace 

4, Liberty - No more asking 

5, Millencolin - True Brew 

6, Rancid - Honor is all we know 

7, Gråsuggorna - Ett staket 

8, Krimtänk - Avbrott EP 

9, Massmilicja / Protestera 

10, De Venerias - Monarki 

Gråsuggorna

2016 

Läsarna 

listar 

sina 

favoriter 

Malin Sjöstrand, P3 Rock 

1, Suicidal Tendencies – World Gone Mad (album) 

2, The Baboon Show – The World Is Bigger Than 

You (album) 

3, NOFX – First Ditch Effort (album) 

4, The Interrupters – Say It Out Loud (album) 

5, Black Tusk – Pillars of Ash (album) 

6, Discharge – End of Days (album) 

7, Gamla Pengar – Ingen kan allt – men alla kan dra 

åt helvete (EP) 

8, Victims – Sirens (album) 

9, Mörbultad – När broar bränns (album) 

10, Charta 77 – Trodde vi skulle ändra världen… 

(album) 

11, Terror – Other Worlds (singel) 

12, Västerbron – Till vilket pris som helst (album) 

13, Guttermouth – New Car Smell (singel) 

14, Hyrda Knektar – Vi Kommer Dö men Först Ska 

Vi Leva (EP) 

15, Viagra Boys – Consistency of energy (EP) 

16, Ursut – Köp Dig Lycklig (album) 

17, Comminor – Let’s Call It ART (album) 

18, Death By Horse – This Too Shall Pass (album) 

19, Moment 23 – Män med starka ideal (album) 

20, Djävulen Möblerar Om – Djävulen Möblerar Om 

(album) 

21, Achilles – Pestbringaren (EP) 

Roine Lundström, Psychotic Youth 

1, Troublemakers – Totalradio 

2, Bäddat För Trubbel – Två Sjundedelar Av Ett Liv 

3, Entombed A.D – Dead Dawn 

4, City Saints – Guns Of Gothenburg 

5, Pelotan – Lucky Old Sun 

6, Discharge – End Of Days 

7, Ursut – Köp Dig Lycklig 

8, Hyrda Knektar – Vi kommer dö men först... 

City 

Saints 

Rick Titrö, vispunkare 

1, Roger Karlsson - Nästan som på riktigt 

2, Charta 77 - Svett 

3, Dalaplan - Det blir inte bättre än så här 

4, Västerbron - Till vilket pris som helst 

5, Sista Brytet – Livet inglasat 

6, Sista Bossen - Se upp för! 

7, Mimikry - Alla sover 

8, De Lyckliga Kompisarna – Bara tiden är ny 

9, Tuk Tuk Rally - Samlade örhängen och andra 

artifakter 

10, Charta 77 - Trodde jag 

skulle ändra världen, förändrade 

bara mig själv 

Bubblare: 

Diverse artister – Turist 

i Tillvaron 9 

(Jokkmokks)Ante, Astream 

Arms Race - New Wave Of British Hardcore LP 

Haymaker - Taxed... Tracked... Inoculated... LP 

Isotope Soap - Frontal Disorder... kassett 

Avvikelsse - s/t 7” 

Chaos UK - Shit Man Fucker 7” 

Enzyme - Demo kassett 

Esperanza - Choice 7” 

Warthog - s/t 7” 

Fractured - Dilapidated 7” 

Haram - What Do You See? 7” 

Korrosive - Syövyttävä Laji 7” 

The Rusted - Verkligheten 7” 

Toxic Womb - s/t kassett 

Death Church - Betrayal/Inside Struggle 7” 

Pandemix - Pathological Culture kassett 

Chaos U.K. 

Per Eriksson, punkfilmare 

Interrupters - Say It Out Loud 

Dödsbabs - All kan dra åt helvete 

The Baboon Show - Me and myself and I 

The Baboon Show - The World Is Bigger Than You 

Asta Kask - Upphittat 2003-2016 

Mimikry - Alla sover 

Troublemakers - Totalradio 

Nej - Nej 

City Saints - Guns of Gothenburg 

Civillains - A Voice for the 

Voiceless 

Prins Carl - Bow To No 

One 

Comminor - My Dad 

Dropkick Murphys - 

Blood 

Booze & Glory - Blood 

From A Stone 

Aganst Me - Shape 

Shift With Me 

The Baboon Show 

Krister Nilsson, ex Mind Of Hate 

1, The Swans - The glowing man 

2, Gevurah - Hallelujah! 

3, Dinosaur JR - Give a glimpse of what yer not 

4, Almyrkvi - Pupil of the Searing Maelstrom 

5, Nick Cave & The Bad Seeds - Skeleton tree 

6, Baptism - V: The Devil’s Fire 

7, New Model Army - Winter 

8, Nox Formulae - The Hidden Paths to... 

9, Le Culte du Crâne - S/T 

10, Cantique Lépreux - Cendres célestes

Trots det obefintliga utbudet av skinnbrallor i Ängelholm: 

Lyckan var total 

Jag var helt tagen. Jag hade aldrig sett ett 

coolare band. Året var 1985 och jag höll i 

en samlingsskiva med den finska gruppen 

Hanoi Rocks. När Jimmy, som var ägare till 

skivan, la nålen på den svarta vinylen och 

”Two steps from the move strömmade” ut ur 

högtalarna i det lilla källarrummet visste jag 

att jag hittat hem. Det här var ”min” grupp. 

De talade till mig. Låt efter låt gick rakt in i 

min själ: ”Don’t you ever leave me”, ”Tragedy”, 

”Back to mystery city”, ”Million miles 

away”. Varje låt var ett litet mästerverk. 

Lyckan var total. Tyvärr skulle det visa sig 

att Hanoi Rocks karriär redan var i spillror 

då deras trummis Razzle hade omkommit 

i en bilolycka med Vince Neil från Mötley 

Crüe som chaufför, men den nyheten hade 

inte nått Munka-Ljungby än. 

När jag gick hem den kvällen efter att 

bandat samlingsskivan på kassett 

började jag leta efter artiklar om 

Hanoi Rocks i gamla OKEJ-tidningar. Det var 

så man googlade 1985. Till slut hittade jag 

en liten notis som handlade om ingenting, 

men jag fick i alla fall namnen på bandmedlemmarna: 

Michael Monroe, Andy McCoy, 

Sami Yaffa, Nasty Suicide och Razzle. Deras, 

i mina 14-åriga ögon, supertuffa namn fick 

mig att börja fundera på 

ett eget artist-namn till 

min framtida rock and roll 

karriär. Att jag kom fram 

till Mickey Steel, som mer 

påminner om en porrskådis 

än en rockstjärna, får 

jag väl skylla på min ringa 

ålder. Det som kanske är än 

mer anmärkningsvärt är att 

jag inte vid något tillfälle 

i mina rockdrömmar funderade på att lära 

mig spela ett instrument och starta ett band. 

Hursomhelst, Hanoi Rocks-tapen 

spelades om och om igen på min lilla 

freestyle. Jag började också klä mig 

som om jag var en medlem av Hanoi Rocks. 

Armband i mängder, färgglada scarfsar, en 

mörkblå Stetsonhatt, en vit kråsskjorta och 

jag hade dessutom hittat ett par svarta boots 

med en löjligt hög klack, de var nästintill 

omöjliga att gå med, men de såg coola ut. 

Eftersom utbudet på 

svarta skinnbrallor var 

obefintliga i Ängelholm 

med omnejd fick jag 

nöja mig med blåjeans, 

tyvärr. Jag minns faktiskt 

inte om jag visade mig 

ute med den här klart 

udda kollektionen eller 

om jag bara stod framför 

spegeln och sjöng med i 

Hanoi Rocks låtar. Jag hoppas på det senare. 

Innan året var över hade Hanoi Rocks 

splittrats och medlemmarna påbörjade 

diverse soloprojekt. Jag köpte upp alla gamla 

skivor med Hanoi Rocks och även varenda 

skiva där någon av medlemmarna i Hanoi 

Rocks var med. Besattheten var ett faktum. 

”Det här var ’min’ 

grupp. De talade 

till mig. Låt efter 

låt gick rakt in 

i min själ.” 

När jag var i London 1989, för att 

köpa punkplattor och för att leta 

efter Andy McCoys första soloskiva 

”Too much ain’t enough” som hade kommit 

året innan, hände det osannolika. Jag och 

en kompis gick längs en av gatorna i South 

Kensington på väg mot vårt hotell när vi 

mötte en person som hade på sig en stor leopardpäls, 

svarta skinnbrallor, stora solglasögon 

och en svart Stetsonhatt. Jag stannade 

och stirrade på honom. Han tittade på mig, 

märkbart irriterad, medan han passerade 

oss. Det var ingen mindre än Andy McCoy. 

Nordvästra Skånes största Hanoi Rocks fan 

var överlycklig. Man skulle kunna tro att jag 

bad om en autograf, skakade hand med honom 

eller tog ett foto på oss, men det satte 

min enorma blyghet stopp för. Dagen efter 

hittade jag till och med samma guldkavaj 

som Michael Monroe hade på sig på samlingsskivan, 

fast den köpte jag inte. Det 

behövdes liksom inte, jag hade ju träffat 

Andy McCoy. Typ. 

Nåväl, det händer än idag att 

jag tar på mig min Stetsonhatt 

och ställer mig framför 

spegeln när jag lyssnar på Hanoi 

Rocks fantastiska liveskiva ”All those 

wasted years” och inbillar mig att jag 

är Michael Monroe eller Andy Mc- 

Coy, och när Michael säger: ”You’re 

all gonna be stars in Japan”, så tror 

jag honom. Fortfarande. 

 

Mikael Ekström 

Michael 

Monroe.

Skivor och kassetter 

Aggrenation 

A thousand suns cd 

(Egen) 

Mustigt mangel. 

Jag har raderat den 

korta meningen 

sjuttioelva gånger, 

för det låter ju lite halvfånigt – mustigt 

mangel. Men ändå är det som 

återkommer så fort jag drar igång 

Aggrenations ”A thousand suns” – det 

är mustigt mangel, fett också. 80 

procent crust, 20 procent black metal. 

Jag tänker förutom mustigt mangel på 

Wolfpack, Moment Maniacs, Marduk 

och The Exploited när jag lyssnar. 

Mustigt mangel. Gillar’t. (3) 

Anatomi -71 

Distansen tilltar cd 

(Halvfabrikat) 

Det hade ju varit 

coolt om Anatomi 

-71 lirat in en platta 

som bara lät som 

Glo/Rukorna-covern ”Ruset”, jag 

tycker de får till ett jävla maxat fett 

sväng där jag gärna hade hört mer av. 

Det betyder dock inte att de nio egna 

kompositionerna på ”Distansen tilltar” 

skulle vara ointressanta. Tvärtom. Jag 

gillar verkligen den lekfulla hardcorepunken 

som rör sig i samma landskap 

Svart Snö och Totalitär en gång huserade 

i, och jag gillar de oftast intelligenta 

och snyggt formulerade texterna. Och 

jag gillar verkligen ”Krossa kidsen” och 

”Genial idiot”. (3) 

Aoouh! 

The lost tape… 

(Ghost Highway) 

Stockholmsbandet 

Aoouh! Spelade 

in två spår till en 

samlings-lp 1978, 

plattan gavs aldrig ut och låtarna 

”Napalm” och ”Center of lies” föll med 

åren i glömska. 2012 gick bandets 

gitarrist Stellan Hemringe bort i cancer. 

Året efter arrangerade Aoouh! och 

Stellans vänner en konsert för att dra 

in pengar till Cancerfonden. 

Sångaren Matte Cavonius hittade 

inspelningen från 1978 och bestämde 

sig för att ge ut den på skiva, där allt 

överskott går till just Cancerfonden. På 

b-sidan fästes två låtar som spelades 

in på stöd-giget 2013. 

Jag tycker det är kul att få följa med 

Aoouh! till studion den där decemberdagen 

för 38 (!) år sedan och ta del av 

den glöd som brann. Låtarna får mig 

att tänka på främst Heartbreakers och 

jag kan ana att Johnny Thunders var 

en av favoriterna hos Aoouh! 

Annars gillar jag faktiskt b-sidan 

mer. Det är mer stuns i låtarna, mer 

aggro – och ingen kan säga annat än 

att stockholmarna brinner fortfarande. 

Här tycker jag det är mer Pistols och 

Damned över ”Lost my legs” och den 

briljanta ”Napalm”. Jag skulle gärna 

höra hela konserten. (3) 

Mary’s 

Kids 

Bad Dreams Always 

Inavelns maktkorridor 

(Höhnie) 

Fagerstas BDA har 

terroriserat världen 

i drygt 20 år nu 

och jag tycker det 

är imponerande att de fortfarande 

resolut vänder trender ryggen och 

manglar som de alltid gjort. ”Inavelns 

maktkorridor” består av åtta hyggligt 

feta råpunkattacker som bara gamla 

thrashpunks kan avfyra, och det är 

framför allt ”Kristus missbrukar sex” 

och ”Bruna tungor” som känns lite 

extra. (3) 

Belta 53 

Ingen vinner cd 

(egen) 

Belta 53 var en ny 

bekantskap för mig 

under 2016 och jag 

kommer i fortsättningen 

lätt hålla mig uppdaterad om 

vad som händer med smålänningarna, 

för ”Ingen vinner” har verkligen gett 

mersmak. 

Jag tycker Jojo Wadensten skriver 

låtar med stort hjärta som värmer 

och med detaljer som håller dig alert 

när du lyssnar. ”Annas ligister” som 

handlar om hur det är att hitta rätt 

i tillvaron är fenomenal, jag vet inte 

hur många gånger jag lyssnat på den. 

Eminenta fanzinet Flyktsoda nämnde 

Tant Strul som referens till Belta 53, 

och det är ingen dum beskrivning 

egentligen för Jojo påminner lite om 

Kajsa Grytt. I övrigt hade Belta 53 

känts gjutet på någon av de totalgalor 

som Birdnest och Beat Butchers 

arrangerade en gång i tiden. (3) 

The Branded 

Untamed 

shameless party 

crashing rock 

& roll too hot 

for hippies 7” 

(Beluga) 

Näe, det här är inte acceptabelt 

The Branded, så jävla oschysst. 

Här upptäcker jag sist av alla detta 

ljuvliga garagepunkband och ser 

fram emot att få ta del av dem i sitt 

rätta element - live, då lägger de ner 

verksamheten. 

Nej, det går jag inte med på. 

Och fram tills att The Branded 

kommer på bättre tankar tänker jag 

fortsätta att injicera rikliga doser av 

bandets avskedssingel, vars titel ”Untamed 

shameless party crashing rock 

& roll too hot for hippies” förklarar i 

detalj vad det handlar om. 

Ett av de ballaste Malmöbanden 

jag hört på länge, och det finns ju en 

del... (4) 

Du har aldrig tråkigt när du umgås med 

Mary’s Kids singelsamling ”Crust soup” 

eller tiotummaren ”Death in suburbia”. 

Days Of Desolation/Social 

Crisis 

Split 7” (Halvfabrikat) 

Okej, jag erkänner 

– jag har också 

fördomar. När en 

splitplatta med belgiska grindcrustare 

och polska crustare dök upp var det 

inte så att jag jublade direkt. Jag la 

den längst ner i recensionshögen med 

hopp om att den skulle försvinna. Det 

gjorde den inte. Och det var tur det. 

För det här en förtjusande uppvisning 

i råjävlapunk. Days of desolation 

lägger feta lager med mangel över 

varandra så det blir aldrig ointressant 

att lyssna, tvärtom. Jag känner att 

jag vill höra mer. Snygg tolkning av 

Nasums ”Fear of the China syndrome” 

dessutom. 

Social Crisis har gjort scenen osäker 

i drygt tjugo års tid och de senaste 

inspelningarna med bandet är riktigt 

jävla bra, tänk Skitsystem och Disrupt 

alltså. I den skolan, på den nivån. 

Lysande! (4) 

Djävulen Möblerar 

Om/The Hip 

Priests Split-7” 

(Beluga) 

En trevlig splitsjua 

perfekt för dig 

som inte tidigare 

smakat på Djävulen möblerar om eller 

brittiska The Hip Priests. 

DMO gav ifjol ut ett album proppad 

med upprorisk energi, singelspåret här 

”Som en maskin” pratar samma språk. 

Eldigt och intensivt. 

Jag är inte lika begistrad av The Hip 

Priests bidrag ”All’s well in hell” som 

är lite småsaggig rock’n’roll-punk, lite 

sådär dagen efter-känsla. (3/2) 

Distress 

S/t 7” (Halvfabrikat) 

Jag gillar det här. 

Rysk d-takt ganska 

finurligt utförd och 

genomtänkt. Jag 

gillar hur de jobbat med trummorna 

– hur de ibland får dominera, men 

också att gitarren får kännas giftig i 

kortare sekvenser. Sångaren har bra 

klös i strupen, men det hade varit plus 

om han vrålat på ryska. Fem låtar, 

varav en Chimera-cover, landar på den 

här självbetitlade utgåvan. Har du inte 

skaffat den än så gör det nu. (3) 

Diverse Artister 

Fyrtal i punkrock 

Vol 1 lp (Second 

Class Kids) 

Jag är väldigt förtjust 

i den här idéen 

som Second Class 

Kids presenterar på Fyrtal i punkrock. 

Fyra band får dela utrymme på vad 

som klockar in på varsin singel är ett 

bra grepp, som får mig att tänka på 

Birdskit-samlingen som kom 1984 och

5 Klassiker 4 Utmärkt 3 Bra 2 Godkänt 1 Inget vidare 

Samtliga skivor och kassetter som jag har tyckt till om här är sådant som skickats till mig. 

OBS! Det här är egentligen inga recensioner utan mer lite löst och slappt tyckande. 

innehöll Bizarr, Slam, The Past och 

Carisma Kaos. Som sagt så gillar jag 

tanken och ser fram emot fler volymer 

i den här serien. 

Men jag är inte supertänd på 

banden som medverkar här: Hata som 

lejon, Bendel & CO, Björnarna och 

Underhund. Det rör sig av olika former 

av trall, som emellanåt är och fiskar i 

popvatten. Och nog för att jag har en 

ganska bred musiksmak… men här går 

gränsen för vad jag klarar av. 

Dock: Underhund är i sammanhanget 

ganska tuffa och de lyssnar jag 

gärna på igen. (2) 

Diverse Artister 

War is business 7” 

(Halvfabrikat) 

Fyra mangelgäng 

utspridda över 

världen delar 

utrymmet på den 

här snorgröna sjutummaren. Social 

Crisis (Polen), Ultimo Rausea (Japan), 

Matka Teresa (Nederländerna/Usa) 

och Controlled Existence (Tjeckien) 

vevar sig genom sammanlagt 13 spår 

och det är inte direkt upphetsande 

att ta del av dem. 

Jag tycker i och för sig att Social 

Crisis crustcore är ganska cool och att 

Ultimo Rausea på något obskyrt sätt 

är ganska goa. 

Men det andra är förfärligt dåligt. 

Grindgossarna Matka Teresa kan vara 

2000-talets sämsta band. (1) 

Grebol 

Fyrtio års slit 12” 

(PST) 

Jag har ju anat att 

Grebol skulle ha 

några dunderlåtar i 

bakfickan att slänga 

ut på vinyl, men att de skulle vara så 

här in i bomben jävla bra hade jag nog 

inte räknat med. 

Fem låtar välklädd skinheadpunk 

i samma anda som Gatans Lag och 

Contemptuous, som de gör en cover 

på. Rått och i-ditt-ansikte med ett 

snett leende. 

Välskrivna texter och hyllningen 

till bröderna Lobergs pappa ”Fyrtio 

års slit” är forumlerad på klassisk 

arbetarförfattarmanér och får mig att 

tänka på namn som Folke Fridell, Moa 

Martinsson och Erik Johansson. 

Briljant. 

Det enda som stör - bara fem låtar. 

Sluta slappa! (4) 

Gråsuggorna 

Ett staket cd (egen) 

Dalarnas Gråsuggorna 

har de senaste 

åren stormat fram 

och växt för varje 

inspelning. Det 

gäller i alla högsta grad senaste plattan 

”Ett staket”, som ståtar med sex 

punkattacker som i mina öron hamnar 

någonstans mellan Ebba Grön och One 

Way System. Det som gör att Rättvikspunken 

sticker ut är Jörgen Johanssons 

säregna sångstämma som ger 

ytterligare karaktär åt Gråsuggorna. 

Hög standard rakt igenom på låtarna, 

men extra plus för ”Aga kvinnor och 

spöa män” (om Soldiers of odin-mupparna), 

”Ett staket” och ”Perfekta 

människor”. (4) 

The Jollars 

Half cut cd (Aggrobeat) 

Jag chattar med 

sångaren och 

gitarristen Bob i The 

Jollars på facebook, 

han vill ha en adress så att han kan 

skicka ”Half cut” till mig. När Bob ser 

att jag bor i Malmö väcks ljuva minnen 

till liv. ”Vårt lag Cork City slog dem för 

några år sedan” hälsar han med ett 

leende och en förhoppning om att IFK 

Norrköping ska göra detsamma. 

Som ni förstår är jag väldigt förtjust 

i det här irländska oi!-gänget som 

skriver låtar om livet på jobbet, puben 

och läktaren. 

Det är ett festglatt sound på ”Half 

cut” och allsångsrefrängerna sitter i 

var och varannan sång som en Linus 

Wahlqvist-pärla i krysset mot Aik. 

Jag hade kanske önskat ett lite råare 

och skitigare anslag i emellanåt men 

överlag är det här en mycket bra 

platta, i låtar som ”Rebel bootboys”, 

”Terraced heaven” och ”We’re not 

leaving” är det ännu bättre. (3) 

Krimtänk 

Avbrott 7” (Pike) 

Krimtänk kan vara 

ett av de mest 

underskattade 

banden scenen har 

att uppbringa. För 

råpunken den här kvartetten bjuder på 

borde fler prata om. 

”Avbrott” ståtar med inte mindre än 

elva hits som landar någonstans mellan 

Rea Respirator och Huvudtvätt.

Skivsamlaren 

Diagnos: ST RD 

Vi har sett så kallade ”Hoarders” 

– extrema samlare – på tv. Det anses 

vara en diagnos som psykiatrin ger 

inom ramen för tvångssyndrom. Okey, som 

skivsamlare är jag skyldig till anklagelserna, 

men försvarar mig med att jag har en 

fungerande sinnessjukdom. Vi har i förra 

numret fastställt att det är en skillnad på 

att samla på skivor och äga skivor, det förra 

innefattar någon systematik och mål. Denna 

artikel kommer att handla om det maniska 

samlandet. 

För många börjar samlandet oskyldigt i 

unga år – man köper lite plattor med band 

man gillar. Det är lättsamt och ofarligt, 

lite folköl över det, ruset är det viktigaste, 

märket på ölen är sekundärt. Efter en stund 

går man över på lite lättare droger, klart man 

ska ha allt som allt som Totalitär eller Black 

Flag har gett ut. Vad det är för pressning 

spelar egentligen ingen roll – är det inte 

jävligt snobbigt och elitistisk att bry sig om 

pressningar. Många stannar här och är rätt 

nöjd med samlingen. Samlaren är till viss del 

medveten att ett par av plattorna egentligen 

inte är något vidare – men ”jag har ju allt de 

har givit ut”. 

Det är nu vissa samlare går över till tyngre 

droger, de lättare ger inte den kick de vill ha. 

Långsamt och plågsamt inser man att samlingen 

är långt från perfekt och det gnager 

bak i huvudet. Black Flags ”Damaged” på 

röd återpress, va fan är det? Unicornpressen 

är ju den äkta pressen – den första som gavs 

ut. Dessutom stämde Unicorn Black Flag på 

grund av albumets texter, tidiga omslag hade 

dessutom ett ”Anti-parent” klistermärke på 

baksidan för att varna potentiella köpare av 

albumet. Långsamt inser den tunga narkomanen 

att samlingen måste uppgraderas till 

första utgåvor. Från och med nu ska det inte 

finnas några fula jävla återpressar i samlingen. 

Plötsligt säger polaren... 

Illusionen om den perfekta samlingen har 

nu bytt ansikte. Om jag bara ser till att allt 

byts ut till första pressar så kommer lugnet 

att infinna sig. 

Samlaren drömmer om den dag samlaren 

kan sitta med en öl framför stereon omsluten 

av harmoni. Samlaruppdraget är klart 

– skivor från golv till tak – förstapressar… 

mmm, sweet. Men plötsligt säger polaren 

”du vet väl att din Necros ’I.Q. 32’ tekniskt 

är andra utgåvan, de gjorde ju ett specialomslag 

för att ha något att sälja eftersom 

tryckeriet var sena med omslaget. Sen ska 

ju splitten med Missbrukarna/Panik ha ett 

textblad, de första exen hade det, har du 

inget textblad så är det en senare version…” 

Skivsamlaren 

”Raped ass” är 

ett mästerverk 

Jag är en notorisk samlare av kassetter 

och vinylskivor… med runt 

5 000 skivor och 1 000 kassetter i 

samlingen så här långt så har man 

hamnat i dialog med sambo huruvida 

mina barn eller min musiksamling 

är det viktigaste i livet. 

Under åren har jag lyckats hitta en bra balans 

mellan ett ”osunt” intresse för musik 

och min familj. Men detta fokuserade samlande 

av punk, hardcore, grindcore och 

extrem metal så kan man frågan om vilken 

platta som har betytt mest för mig. 

Faktum är att det man lyssnade mest 

på när man var typ 15–17 är det som har 

format en mest. Det är därför Coca Cola 

mest gör reklam för kids, får man kidsen 

hooked så kommer de att blanda spritgroggarna 

med Cola senare i livet. 

terverk, musiken och soundet är fullständigt 

Anti Cimex andra EP ”Raped Ass” är ett mäs- 

brutal och texterna är en logisk konsekvens 

Musik ska kännas 

av musiken. Som skivsamlare har jag jagat 

Mitt Coca Cola är Anti Cimex 

reda på alla pressar, alla omslagsversioner 

som gavs ut un- 

och där föddes i mitt tycke ”Som skivsamlare 

har jag 

den svenska råpunken eller 

der 80-talet och har helt plötsligt 

alla åtta kända varianter av 

vad som utanför landet kalllas 

för Swedish D-beat. jagat reda på detta mästerverk (testpressar 

Jag har haft inställningen alla pressar, oräknade). Vissa så ovanliga 

att musik ska kännas, det 

att jag nött ner kompisar under 

ska vara primitivt, skapad alla omslagsversioner 

som 

många år för att få köpta dem. 

för hjärtat och inte hjärnan. 

Även om jag är sjukt gavs ut under Bejkade råheten 

förtjust i det nihilistiska i 

Efter Anti Cimex fortsatte jakten 

efter hårdare band och Anti 

77-punken med ”No Future” 80-talet.” 

som fanbärare, så attraherades 

jag även av Anti Cimex med tydligt dess efterföljare. Medan delar av hardcores- 

Cimex hade plogat vägen för 

anti-krigs tema men inga pekpinnar. På det vängen lallade och trallade eller hivade moralkakor 

runt sig bejakade jag råheten ch 

sättet skilde de sig mot den tidigare svenska 

punken, där de flesta bara var proggare med nihilismen i band som Merciless, Nihilist och 

nytt hårdare sound. 

Dismember, band som inte skulle funnits om 

det inte hade varit för ett gäng produktiva, 

Elitism och pekpinnar 

supande, anti-sociala punkare från Göteborg 

Och de skilde sig i synnerhet mot den senare runt 1982–1983. 

hardcorerörelsen där elitism och pekpinnar Och vill Ni ”argumentera” om Anti Cimex, 

var rotat i kulturen. 

träffa mig vilket kväll som helst med 

Inte fan vill man lifta till Umeå för att se ett Shitlickers i stereon, norrlänsk hembränt i 

nytt hardcoreband på tidigt 90-tal bara för blodet och en krossad kirflaska i handen så 

att bli utkastad av någon jävla 14-åring för ska jag övertyga Er. 

att man tycker det är gott med öl. 

Cod, swedishpunkfanzines.com 

Anti Cimex live Helsingborg 1984. 

Aargh!!! – illusionen rasar samman som ett 

korthus. Va fan, jag har letat arslet efter denna 

version och nu är den inte förstautgåva. 

Galenskapen eskalerar 

För vissa går galenskapen ett steg till. Det 

finns mer saker att samla på, klart man 

skall ha testpressarna, udda omslagsversioner 

som gjordes för turnéer eller de mest 

omöjliga prylarna, testpressar som endast 

finns som testpressar eftersom skivan inte 

gavs ut. 

Och förresten, borde inte skicket på plattorna 

vara bättre. Är inte den där revan på 

omslaget och knäppet och spraket på vissa 

skivor. Man kan gå så långt som ”Metal-Erik” 

som snackar om sina referensexemplar och 

sina spelexemplar. Karln har två exemplar 

av alla plattor, ett att spela och ett i perfekt 

ospelat skick. Det är inte hittepå, han finns 

på riktigt. 

Mörkret infinner sig 

Efter 20 till 30 år vittrar illusionen om den 

perfekta samlingen sönder – mörkret infinner 

sig. Du inser att du aldrig kommer äga 

den perfekta skivsamligen”. Vissa dagar vill 

du bara sälja allt och vissa dagar fortsätter 

samlandet för du kan helt enkelt inte sluta. 

Det är nu du har blivit en äkta ”recordjunkie” 

– din hela tillvaro handlar om skivor. 

Skivsamlaren 

Äkta samlare har skit 

Enligt Oxford Dictionary är en 

samlare ”någon som eftersöker, 

lokaliserar, anskaffar, organiserar, 

katalogiserar, uppvisar, lagrar och 

underhåller saker som är av individuellt 

intresse”. 

Att äga skivor är dock inte samma sak som 

att samla. Av och till har jag hamnat på en 

fest och flippat igenom värdens ”skivsamling”. 

Ofta rör det sig om en brokig blandning 

av plattor med syfte att spela på fester och 

att spela cool. I sådana ”samlingar” hittar 

man skitfula 180 grams pressar med Black 

Sabbath, motbjudande bildskivor med Iron 

Maiden, en Beatles box 

i mono (naturligtvis 

har puckot i fråga ingen 

mononål på skivspelaren) 

och någon nyinköpt 

Asta Kask platta. När jag 

ser det måste jag i ett 

elitistisk och föraktfullt 

tonfall endast påpeka 

att detta inte rör sig om 

någon form av samling 

eftersom det fullständigt 

saknar logik och struktur. 

Att äga skivor och samla 

på skivor är helt två olika ting, liksom att jag 

har massor av verktyg 

i min källare, men jag skulle inte kalla mig 

en ”verktygssamlare”. Man kan notera att 

dessa ”samlare” kallar skivor för ”vinyler”. 

Idioter!!! Det heter skivor!!! 

En riktig samlare har någon form av logik 

i sitt samlande. Kanske samlar på ett skivbolag, 

typ Dischord, plattor med Ramones, 

eller en specifik genre eller ett land, modell 

japansk hardcore. 

Olyssningsbara skivor ett måste 

Att kliva in hos någon som tydligt säger ”Jag 

samlar på Ramonesplattor” (notera att de 

inte samlar på Ramonsvinyler) imponerar. 

Att sedan med några öl bli orienterad i udda 

Born for slaughter/Myteri - 

Split 7” EP. HALVEP097. 

Social crisis/Days of desolation 

- Split 7” EP. HALVEP096. 

Anatomi-71 - Distansen tilltar. 

CD. HALVCD092. 

www.halvfabrikat.net 

Anarchopunk since 1999 

”Att äga skivor och 

samla på skivor är 

helt två olika ting, 

liksom att jag har 

massor av verktyg i 

min källare, men jag 

Japanska pressar eller bootlegs från Thailand 

tillhör de finaste stunder jag känner till. 

Det är i dessa stunder Ramonessamlaren 

plockar fram någon liveinspelning och torrt 

konstaterar ”den här är ju fan helt olyssningsbar, 

men kolla vilket coolt omslag”. 

Nu vet du att du är hos en en skivsamlare! 

Olyssningsbara skitinspelningar måste ju 

finnas i varje seriös Ramonessamling. 

skulle inte kalla mig 

en ’verktygssamlare’.” 

Genuint musikintresse 

Många av de stenhårda samlarna är kompletistsamlare. 

Den innebär att de vill ha allt, 

typ varje norsk svartmetalplatta som någonsin 

har gjorts i varenda tänkbar pressning. 

De ägnar timmar att lista 

ut skillnader i pressningar 

och blir helt bananas 

när de inser att det finns 

minimala skillnader i 

skivans etikett eller jagar 

efter någon mystisk 

brasiliansk bootleg. Det 

innebär också att lugnt 

hälften av skivorna har 

spelats högst en gång. 

Respekt. 

För den senare kategorin 

av samlare finns 

det mycket förakt. Få gillar en skivnsnobb 

som ältar huruvida en viss pressning ska ha 

ett textblad eller inte och de får utstå kritik 

för att vara ”frimärkssamlare” och därmed 

helt ointresserade av musik. Frimärkssamlardelen 

må vara sann men musikintresset 

är genuint. Jag har aldrig träffat någon som 

samlar skivor som inte gillar musik. 

Inom vissa smala områden så kan vissa 

plattor vara rätt dyra, i synnerhet i bra skick. 

Det finns tidiga punksjuor som kan säljas 

från 1 000 till 10 000 kronor. 

En samlare som köper en sådan platta får 

räkna med feta spottloskor och glåpord att 

denne inte är någon riktigt punkare och inte 

respekterar idén med DIY. Här är det dags 

för lite uppsträckning. De flesta som hostar 

upp sådana pengar tillhör de mest lojala till 

musik scenen jag träffat. De går på spelningar, 

köper t-shirts, en del ger ut skivor 

själva eller spelar i band. Det finansierar 

sitt beroende med jaga runt på loppisar och 

skivbörsen för fynd som 

sedan säljs på tradera, 

discogs eller eBay (kapitalistsvin 

och krämare 

således). De jobbar 

som lastbilschaffisar, 

förskollärare, betongarbetare 

eller på kontor. 

Varenda jävla krona 

går åt att handla skivor, 

både nya och begagnade. 

Slutligen, de som gnäller på skivnördarna 

kan själva skaffa ett spotifyabonnemang 

och kränga iväg sina fula jävla 180 grams 

hipsterplattor och hålla käften. 

Samlar bara på förstapressar 

Själv är jag kompletistsamlare, men jag samlar 

”bara” förstapressar. Livet är en konstant 

jakt efter skivor jag saknar. Ett samlingsområde 

är svensk punk fram till 1990. Det 

innebär att jag har massor av grymma plattor 

som spelas dagligen. Det innebär också 

att jag har en hel del skitplattar som är mest 

köpta för att ha en komplett samling. 

Det senaste skitinköpet var Yoaccim and 

the Euros enda EP. Genom detta köp har jag 

alla punkplattor för Östergötland som jag 

känner till. 

När det gäller Svensk punk så är nog en av 

de sämsta plattorna som någonsin givits ut 

Anti-Avans EP från 1984. Den har jag inte 

spelat sedan 1980-talet då jag köpte den, fan 

helt olyssningsbar. Men som resultat av denna 

artikel så ska skiten spelas – ikväll åker 

den på svarven tillsammans med en bärs och 

papper och penna, det senare behövs för att 

skriva en lista över vilka punkplattor från 

Connecticut som saknas. 

Garanterat en hel del skit! 

Cod 

”Livet 

är en 

konstant 

jakt efter 

skivor jag 

saknar.” 

På senare år har skivbolaget, till och med 

DIY-bolagen, blivit skickliga på att locka 

kunderna i träsket. På samma sätt som 

spelsajter på nätet lockar med ”vi dubblar 

din första insättning” så lockar skivbolagen 

med en ”limited green wax version, only 100 

copies”. 

Den köps av någon langare för att sedan 

säljas svindyr på någon nätauktion. Dessutom 

vill skivbolaget, läs knarkbaronen, att du, 

läs pundaren, ska köpa den vanliga versionen 

på svart vinyl också. 

Det är ju som att Marlboro skulle dela ut 

cigg på en lågstadieskola. 

Fungerande tvångssyndrom 

Jag har ett fungerande tvångssyndrom 

när det gäller skivor, det ruinerar mig inte 

fullständigt, men vissa dagar är det mer 

ångestfyllt än rofyllt. 

Men om inte jag ska få ihop den perfekta 

samlingen så ska ingen annan få det heller. 

Jag planerar nämligen att starta ett skivbolag. 

För varje utgåva ska det första exet som 

kommer ur pressen vara på blodröd vinyl, 

resten skall tryckas på svart vinyl. Denna 

första super-limited utgåva av exakt ett 

exemplar tänker jag behålla själv – kan inte 

jag få ihop den perfekt samlingen ska ingen 

annan jävel få det heller. 

Cod

från gorbiDesign-2016 


Skön old-school sång av C-O och 

härligt bas-lir av Ärik. (3) 

Laddat Lugn 

Dine penge mig 

i røven kassett 

(egen) 

Det här måste ju 

vara det första bandet 

i världshistorien 

som består av tre seriefigurer, bara det 

är ju så knäppt att jag inte kan göra 

något annat än att älska Laddat Lugn. 

När jag sedan sätter på tejpen blir 

det svårare att göra det – den instrumentala 

sinnesutvidgande musiken 

fungerar garanterat på Yoga-träffar 

eller New Age-festivaler, aningen 

sämre i en punkkällare i Malmö – även 

om ”Global hell” låter ganska grym, 

synd att tecknaren glömt rita dit en 

gaphals. (1) 

Lions Law 

Faceless Victim 7” 

(PST) 

Visst, jag tyckte det 

var en gnutta coolt 

att Lars Frederiksen 

skulle gästa favoriterna 

Lions Law nya singel. 

Men hur kul blev det i verkligheten? 

Inte alls. 

”Faceless victim” är supersaggig 

bakfull streetpunk klädd i mysbyxor 

och foppatofflor. Vidrig. B-sidan 

svänger bättre och här slipper vi Larsas 

medverkan. 

Men jag är ändå inte nöjd, det här är 

fortfarande mer raggar rock’n’roll än 

skinhead-dito. Nu letar jag upp ”Open 

your eyes” istället. (2) 

Liptones, The/Beat 

Bahnhof 

S/t (AMTY) 

The Liptones fyller 

20 i år och inleder 

festen med två spår 

på den här splitten 

med japanska Beat Bahnhof. 

Är man svårt förtjust i The Liptones 

så är det inte lätt att värja sig mot 

glädjen de sprider i de här nya 

ska-dängorna, samtidigt är det synd 

att de inte fortsatte skriva låtar på 

svenska. Det blir en annan klang i 

framförandet då och ger en mer spännande 

inramning. 

Detsamma får gälla Beat Bahnhof. 

Jag känner inte till dem sedan tidigare, 

men gillar de två låtarna med rejält 

blås på den här plattan. Men jag misstänker 

att jag tyckt det varit än coolare 

att lyssna på om de framföt sina låtar 

på japanska. 

Jag vill dock poängtera att det här 

mest är gnäll i marginalen, den som 

är ute efter ska som låter som den ska 

behöver inte leta längre än hit. (3/3) 

Livet som insats 

Check your grind 

cd (Everydayhate/ 

Spela snabbare) 

När Faluns grindmästare 

Livet 

som insats retade 

upp Sabaton med briljanta ”Imagine 

yourself that your band came from the 

same town as Sabaton” på den tredje 

volymen av samlingsserien Turist 

i tillvaron visste jag att jag fått ett 

nytt favoritband. ”Check your grind” 

befäster allt jag redan innan tyckte 

om dem. 24 låtar på 23 minuter säger 

det mesta. Det här är snabbt och i ditt 

ansikte hela tiden. Om du gillar Nasum 

och Napalm Death kommer du att 

dyrka Livet som insats. (3) 

Lost Warning 

Blod & Eld 7” (PST) 

Lost Warning följer 

upp den eminenta 

självbetitlade sjuan 

från 2015 med 

en minst lika vass 

singel. Denna gången låter gänget 

dialekten tala och i min bok är just 

dialektpunk oftast bäst. Och skånskan 

ger naturligtvis Lost Warnings ettriga 

gatupunk ytterligare en dimension, 

den kommer närmre – känns mer 

relevant. Melodierna är lite vassare, 

körerna andas mer kravall. Bra textmaterial, 

och framför allt klasstemat 

i ”Väl valda ord”. Kan man hoppas att 

nästa inspelning landar i fullängdsformatet? 

(4) 

Lowriders 

Latino Wardogs 10” 

(Something wicked) 

Lowriders är ett av 

få band som faktiskt 

låter mycket bättre 

i sin återförenade 

form. Jag vet. För jag var där när 

Lowriders härjade sist och jag gillade 

den burdusa rock’n’punken redan då. 

Men det har gått drygt 20 år sedan 

sist, och emellanåt varit ganska tuffa 

år för östgötarna. Den livserfarenheten 

och det musikaliska kunnandet de 

utvecklat formligen exploderar på den 

här tiorummaren. Som är så proppad 

med störtläcker punkrock att du 

knappt vet hur du ska bete dig. Lowriders 

är inte rädda för att låta ”Latino 

Wardogs” svänga som ettt begravningståg 

i New Orleans, eller bara vara 

skitigt coola som vilket Detroitgäng 

som helst under 1970-talet. Samtidigt 

fläskar de på som om de var släkt med 

Lemmy ilmister, för att sedan gå på 

kalas med Stiv Bators-släktingar. Det 

märks också att Mogge i vanliga fall lirar 

country i utsökta Trailerpark Idlers. 

Till sist - det går ju inte att komma 

runt frontfiguren: Coste. Dedikerad 

BEAT Butchers Presenterar: 

Sista Dansen 

Nu åter på vinyl 

-Vit Vinyl 

-Heavy 175g 

-Gatefold 

Beställ från www.beatbutchers.se


sedan han slog upp ögonen för drygt 

50 år sedan. En av landets bästa sångare, 

sätter sin prägel på allt han företar 

sig – du har väl inte glömt bort Jet 

Black Gasoline exempelvis – så även 

här, med stort hjärta tar han sig an de 

fyra spåren och fyller dem med liv. Jag 

älskar verkligen Lowriders. (4) 

M:40 

Bär mig till bikten 

7” (Halvfabrikat) 

M:40 medverkade 

på Turist i tillvaron 

vol 7 med ”Bär mig 

till bikten”. På den 

här finfina tvåspårssingeln återanvänder 

de den låten plus ”Vid vansinnets 

berg”. Som vanligt är det fett, hårt 

svingande, cruströj . Läckert. (3) 

Malcontent 

A conclave of connivers 

7” (Phobia) 

Mamma mia, vilken 

överraskning. Slår 

på den här sjuan 

utan några som 

helst förkunskaper och blir omedelbart 

förförd av det heta hetsiga manglandet 

i den gamla skolan. Tre svintuffa 

råpunkexplosioner som jag lyssnar på 

omochomochomigen. Sedan bestämmer 

jag mig för att kolla upp Malcontent, 

och det visar sig bestå av gamla 

rävar från Makabert Fynd, Avskum och 

Kakafoni. Inte så konstigt att kvaliteten 

på den här plattan var hög alltså. (4) 

Mary’s Kids 

Crust soup – the 

singles collection 

2006-2013 lp 

(Beluga) 

Death in Suburbia 

10” (Beluga) 

Vroom vroom, 

Mary’s Kids trycker 

gasen i botten och 

sedan gäller det att 

hänga med. Och 

det vill du göra. För 

det här supercoola 

bandet från huvudstaden vet hur man 

vräker ut stökig punk’n’roll med yviga 

gester. Du har aldrig tråkigt när du 

umgås med singelsamlingen ”Crust 

soup” eller tiotummaren ”Death in 

suburbia” med det läckra omslaget. 

Jag tror en av anledningarna till det 

är när man ser vilka covers de valt att 

sätta sin prägel på. Här finns Depeche 

Mode, X-Ray Spex, The Dicks, UK Subs, 

Hurriganes och Ike Turner, med den 

bredden i sitt musikaliska intag kan det 

inte bli smått och trångsynt. Mary är 

dessutom en utmärkt frontfigur som 

äger sitt utrymme med pondus, och 

hon skriver låtar som inte lämnar dig. 

(4/4) 

Massmilicja/ 

Protestera 

Split 7” (Halvfabrikat/Flyktsoda) 

Den polska scenen 

har genom åren 

haft en hel del att 

bjuda på. Under det glada 1980-talet 

brevväxlade jag och tejptradade med 

flera polska punks, vilket gjorde att jag 

lärde känna en massa grymma band 

som Dezerter, Armia (älskar Armia), 

The Corpse och Siekiera för att nämna 

några. Jag har ju förstått att det fortsatte 

hända saker i Polen och för något 

år sedan köpte jag en rejäl bunt plattor 

av Robert Refuse, och gillade mycket 

av det jag fick. 

Jag tycker om Massmilicja också. Det 

här är första gången jag stöter på dem 

och deras ettriga hardcorepunk för 

tankarna tillbaks till just 80-talet, men 

inte Polen utan kanske främst Italien 

och band som Crash Box och Kina. Bra 

grejor. 

Det var inte igår jag lyssnade på 

anarkopunkarna Protestera, blev 

ganska förbryllad – har de alltid låtit så 

här bra? Jag minns att jag inte kommer 

ihåg hur deras förra fullängdare lät. 

Men jag får nog plocka fram den för 

att en noggrannare undersökning, för 

musiken på den här splitten är verkligen 

toppklass i genren – påminner om 

ett mindre snackigt Operation. (4/4) 

Monday Suicide/ 

Social Crisis 

Split lp (Halvfabrikat) 

Hallå – varför har 

ingen nämnt Monday 

Suicide för mig 

tidigare? Skärpning, ni kan inte hålla 

den här typen av enastående band 

hemliga för mig. Vitryssarna chockar 

mig på den här spliten med sina fyra 

genialiska hits. Det låter lite som om 

East Bay Ray lirat i Terveet Kädet, 

typ. Jag älskar hur gitarristen lägger 

sina slingor och därmed ger Monday 

Suicide en spännande karaktär jag vill 

fördjupa mig i. Ge mig mer. Polska Social 

Crisis manglar sin Skitsystem-crust 

med bravur. Tajt, brutalt och skitigt 

rått. Jag är verkligen förtjust i Izkas och 

Malwinas kräksång. (4/3) 

Myteri 

S/t cd (Halvfabrikat/Everydayhate/ 

Fight for your 

mind) 

Myteri? Jag ställer 

upp på vad som 

helst bara jag får 

behålla den här skivan. (4) 

Peking Punk 

Titanics hundar 7” 

(Peking studio & 

förlag) 

Peking Punk 

debuterde 2015 

med den finfina 

sjutummaren ”Långt ner avgrunden”. 

I höstas kom uppföljaren ”Titanics 

hundar” som fortsätter på den inslagna 

vägen. Peking Punk med rötter i 

den tidiga östgötska scenen förvaltar 

dels det arvet men ser samtidigt till 

att de känns väldigt relevanta här och 

nu. Välformulerade och intelligenta 

texter framförs med kraft, energi och 

övertygelse. (3) 

Perkele 

Best from the past 

cd (Spirit of the 

streets) 

Det har gått drygt 

tre år sedan Perkele 

sist hörde av sig 

via fullängdsformatet. Jag lyssnar 

emellanåt väldigt mycket på det här 

bandet eftersom de skriver formidabla 

sing-a-long-anthems som fyller mig 

med energi. Jag vet inte hur många 

tusen gånger jag lyssnat på exempelvis 

”Confront”, men den gör mig på lika 

gott humör som när den kom för elva 

år sedan. 

”Best from the past” är som titeln 

antyder en greatest hits-platta. Bandets 

sångare Ron har valt ut sina tjugo 

favoriter och de har paketerats väl 

med såväl texter som kommentarer till 

låtarna. Det är naturligtvis rakt igenom 

jävligt bra. Samtidigt kan jag tycka att 

själva konceptet med ”greatest hits” 

är ganska trist, jag gör ju hellre mina 

egna best off-listor/kassetter/skivor 

med band jag gillar. (3) 

Prins Carl 

Bow to no one! Lp 

(Noise of Sweden) 

Jag hörde Prins Carl 

för första gången 

för sex år sedan, 

jag fastnade direkt 

för Västeråsgängets läckra läktarpunk 

och deras tidigare album ”New order” 

och ”No mercy” åker på med jämna 

mellanrum. Jag är dock mer tveksam 

till att nya alstret ”Bow to no one” 

kommer att snurra särskilt ofta. Det är 

egentligen inget fel på låtmaterialet, 

det är ganska typiskt Prins Carl-stämpel, 

nånstans mellan Perkele och 

Dropkick Murphys. Men ljudet på 

den här plattan är så jävla mycket 

dansband alltså, rent och propert som 

en Dressmankostym på Lasse Stefanz. 

Prins Carl borde ha släpat den här 

inspelningen i smutsen, rispat och 

repat och bränt den. Då hade ”Bow to 

no one” fått den ljudbild som låtarna i 

mitt tycke kräver. (2) 

Regimen 

Sinnesfrid 12” 

(Sista Versen) 

Det är ett riktigt 

kraftpaket det här 

Göteborgsgänget 

som vevar hardcore 

på ett sådant charmant vis att du 

emellanåt får för dig att du står och 

hänger framför scenen på Gilman Street. 

Jättemånga nämner Hüsker Dü som 

referens, jag fattar inte den kopplingen 

– var inte de ett popband? Regimen 

kvaddar ju allt sånt. (3) 

Sabotage 

A furore Normannorum 

libera nos, 

Domine 7” (PST) 

Jag har alltid varit 

förtjust i Sabotage 

och den nya trelåtarssingeln 

får mig inte att omvärdera 

den uppfattningen. A-sidan är rent 

av briljant med två riktiga punk-ess 

”Stolt svensk arbetarklass” och ”Näven 

i fickan”, glimrande melodier som 

bränner sig fast och gitarren är återigen 

grädden på moset. Jag tänker att 

det franska intresset som framför allt 

Robban gett uttryck för genom åren är 

genomgående i Sabotages musikaliska 

uttryck och det är det som gör dem 

speciella på den svenska scenen. 

B-sidans ”Nordmäns raseri” sänker 

tyvärr helhetsupplevelsen, stabbig 

vikingarock har aldrig varit min melodi 

– å andra sidan slipper jag byta sida 

när jag spelar ”A furore Normannorum 

libera nos, Domine.” 

Det går ju inte att skriva om Sabotage 

utan att nämna texterna. Ifjol 

exploderade internet när det skulle 

analyseras vad de handlade om. Är 

man på humör så går det ju att hitta 

en och annan formulering att fundera 

över, men att påstå att Sabotage skulle 

sprida ett specifikt budskap så drar en 

nog för långtgående slutsatser. Texterna 

är ju snarare utformade så att det 

går att tolkas lite som du själv vill, det 

kanske är det som är grejen? (3) 

Joel Segerstedt 

Ett välsignat helvete 

cd (Suicide) 

Joel har en gedigen 

historia inom scenen, 

senast såg vi 

honom i Hjärtattack 

och nu är han aktuell under eget namn 

med det oemotståndliga albumet 

”Ett välsignat helvete”, som smakar 

Rolands Gosskör, Thåström, Rymdimperiet 

och Sixten Redlös – men det 

du främst lägger märke till är den 

passion som Joel omfamnar låtarna 

med. ”Valeries ögon (och en fight club 

med mig själv)” och ”Drömmen om att 

förgöra en överklassman” glittrar hela 

vägen, resten av skivan är nästan lika 

bra – och intelligent. (4) 

Sekt 

S/t 10” (egen) 

Det här blir något 

för skivsamlarna att 

leta efter. Sekts tiotummare 

är pressad 

i 100 exemplar, 

alla med handgjorda omslag. Tjusigt! 

Musiken är inte dum heller. Bulldozerhardcore 

som ena stunden rör sig fram 

sakta och varligt, för att lite senare 

explodera för en stund. Jag gillar att 

Sekt lagt fokus på framför allt tyngden 

och att de vågar hålla tempot nere. 

Det blir härligt fett då. Jag skulle kunna 

tänka mig att Örebroarna gärna slår på 

skivor med Neurosis och Breach när de 

vill koppla av, och kanske slänger de på 

Disfears ”Live the storm” när de vill ha 

lite extra klös. Imponerande debut. (3) 

Shaking Heads 

Demo 2016 kassett 

(egen) 

Där satt den. En 

av årets allra bästa 

inspelningar som 

jag har hört. Frejdig 

fyndig och lite småfläng garagepunk

med en skön lofi-känsla. Jag gillar 

enkelheten i utförandet, det snygga 

och peppiga gitarrplocket och den så 

satans coola sången. Jag hoppas få 

höra betydligt mer från Shaking Heads 

under 2017. (4) 

Slaggprodukt 

Second d-beat 

attack cd (egen) 

Jag trodde jag 

först spelade den 

här plattan på fel 

varv, reste mig 

upp ur soffan för att höja hastigheten 

till 45 men kom på att den var en cd 

jag fått av Slaggprodukt. Med andra 

ord – Motalagänget får gärna lägga i 

en växel till nästa inspelning. Och då 

också få lite mer tryck i soundet – det 

är överlag en väldigt blek ljudbild på 

”Second d-beat attack”. Men jag tycker 

det är lite småroligt att de emellanåt 

påminner om Black Nation samt att 

gitarren i inledande ”Lost” är helt briljant. 

I övrigt krävs en uppryckning. (1) 

Slaktkniv 

Kickar som nittonhundraåttiotvå 

(egen) 

Det är svårt att 

Inget 

omslag 

inte gilla Flens Slaktkniv när de röjer 

loss i delikata hardcoreutbrott som 

”De Niro” där du redan efter första 

lyssningen sjunger med i texten ”Stockholm 

city!!! Så fullt med skit. Jag minns 

allting men glömmer med flit.” 

Där skvallrar Slaktkniv om sin potential, 

men då måste de verkligen skippa 

halvljumma covers som Teddybears 

”Punkrocker” – som dessutom Snutjävel 

gjort till sin i och med ”Punksvin”. 

(3) 

Socialstyrelsen 

D-takt för dig som 

inte orkar mer cd 

(egen) 

Varje gång jag satt 

på den här plattan 

har jag tänk ”shit, 

har Dark Funeral börjat lira käng”. Det 

finns en atmosfär på den här skivan, 

eller harmonier snarare, som direkt 

för mig till ”The secrets of the black 

arts”-albumet. 

Jag vet då inte riktigt hur jag ska omfamna 

”D-takt för dig som inte orkar 

mer”. För som black metal-platta är 

den lite för lam och som d-taktsmangel 

tycker jag den är för ren i ljudbilden 

– det funkar till metal men eftersom 

jag helst vill att mitt punkröj serveras 

skitigt, kantig och stött funkar det inte 

för mig. 

Det blir liksom varken det ena eller 

andra. (2) 

Svalveldioxid 

Ändlös mardröm 

12” (Phobia) 

Svaveldioxid musikaliskt 

är förbaskat 

bra – det låter som 

det alltid gjort på 

de här breddgraderna när vi talar 

råpunk. Däremot tänder jag inte på 

textmaterialet som behandlar krig 

i olika perspektiv. Det som stör mig 

är att det blir så distanserat, att det 

främst handlar om att formulera sig 

rätt i en punkkontext än att berätta 

något viktigt som kan beröra. (2) 

Twin Pigs 

Chaos, baby! Lp 

(Luftslott) 

Nog för att jag anade 

att ett band med 

idoler från Tiger 

Bell, Inkvisitionen, 

Gamla Pengar och Besserbitch troligen 

skulle kunna smälla ihop en smått 

lysande skiva. Men ”Chaos, baby!” 

tog mig ändå på sängen. Jag var inte 

beredd alls på att det skulle vara så 

HÄR helt-jävla-formidabelt-bäng-bra. 

Rått, hårt, snabbt, stökigt, bökigt, vilt 

– allt på en och samma gång. Ljuvligt 

gap och skrik, snortajt. Lite som om 

Dead Kennedys och X-Ray Spex (för 

tusan, langa in en saxofon på nästa 

platta) hade vuxit upp i Sverige på 

2000-talet kryddat med Don’t och 

Lost Sounds. Det här är svinbra rakt 

igenom, refrängen till ”Give me death” 

välter scenen medan ”Sunset fever” 

och ”Sex inch car” krossar allt – jag 

menar allt. (4) 

Waarface 

Accepted as truth 

7” (Phobia) 

Det finns en melodisk 

kärna här som 

jag inte kan placera, 

men som låter 

bekant och tilltalande. Men Waarface 

jobbar hårt på att dölja den med 

ganska muggig sludge och halvkass 

inspelning. (1) 

Vi heter JA! 

Vuxenpoäng cd 

(egen) 

Banjo, mandolin, 

orgel, wurlitzer, 

ukulele, cajun och 

akustisk bas är bara 

några av instrumenten du möts av 

på vispunkarna Vi heter JA!s album 

”Vuxenpoäng”. En trevlig platta med 

nio allsångslåtar om handlar om livet 

vi lever här nu, välformulerat och 

engagerat. Countrydoftande ”Slagen 

hjälte” gillar jag bäst. (3)

OKEJ-DANNY 

Jag vet inte vilken plats i Sverige 

som är mest punkkreddig, men 

jag gissar på att Hjärnarp utanför 

Ängelholm är en av de minst kreddiga. 

Där växte jag upp. Jag gick 

på Söndrebalgs skola upp till sexan 

där och det första punkbandet jag 

hörde talas om i denna håla var 

Ebba Grön. Det stod skrivet på en 

tegelvägg på skolan, tillsammans 

med ”MUCK 1980”. Allt var väldigt 

förvirrande. 

När jag var 10 år förstod jag inte riktigt vad 

punk var, och namnet Ebba Grön påminde 

mest om en karaktär från Elsa Beskows 

böcker om tant Grön, tant Brun och tant 

Gredelin. Det var först när de tuffa killarna 

i sexan som gick under namn som Dacke, 

Wulf och Stajle, började använda tygmärke 

med The Exploited på sina jeansvästar som 

jag började ana vad punk var. 

När jag sen köpte ett nummer av tidningen 

OKEJ som hade The Exploited på omslaget 

trillade polletten ner ordentligt. De fyra 

musikerna som tittade in i kameran gjorde 

ett starkt intryck på mig. Jag hade aldrig 

tidigare sett något liknande. Det var som de 

hade kommit från en 

annan planet, eller 

bara växt upp under 

en soptipp. Skulle 

de gått på Storgatan 

i Ängelholm 1982 

hade det varit en 

större händelse än 

flygplansolyckan 

1964. 

Rat låg bakom 

Först nu känner 

jag mig modig nog att våga prata med en av 

medlemmarna från det tidningsomslaget, 

trummisen Dan Heatley. 

− Innan jag blev medlem i The Exploited 

var jag med i många lokala band i västra 

London, bland annat The Satellites, från 

Acton. Vi var vänner med Rat Scabies från 

The Damned, som hade producerat vår första 

studiosession, och det var Rat som satte 

Wattie, Big John och Gary i kontakt med mig. 

De testade olika trummisar i Nomis studios 

i Shepherds Bush och jag åkte dit, vi spelade 

och jag fick jobbet. 

Dan var en av många trummisar som lirat 

med The Exploited genom åren. Han spelar 

på några låtar på det klassiska albumet 

Troops Of Tomorrow och på singeln Attack/ 

Alternative. 

USA -83 helt galet 

− Mina bästa minnen är från vår USA-turné, 

tidigt -83. Det var galet på alla sätt. Vi öppnade 

varje kväll på det mest provocerande 

sättet med låten ”Fuck USA”, som också var 

min favorit att spela live. Bandet var vilt 

på scenen och en del av bandet var vilda 

utanför också. Det var en hel del energi och 

excesser. Jag håller kontakten med alla tre, 

men främst med Big John och Gary. Jag har 

haft lite sms-kontakt med Wattie nyligen. 

Dan berättar att han aldrig slutat spela. 

− Nuförtiden spelar jag trummor för de 

som vill ha mig. Jag spelar med The Members 

lite då och då, och med ett par band 

med mina kompisar från Ladbroke Grove 

barerna, och jag arbetar alltid med mina 

egna projekt i studion. 

Dan är en högst sympatiskt människa, lite 

av det där omslaget från OKEJ har blivit avdramatiserat, 

men Big John känns fortfarande 

som om han vill äta upp mig. 

 

Mikael Ekström

Dubbel-lp med svensk punk 

och hardcore 1992-2003 

200:- 

inklusive 

porto 

http://sorlingssvinstia.blogspot.se 

Du kan lyssna på Spotify 

SWISHA 0734264716

9 MARS KB, MALMÖ 

10 MARS MEJERIET, LUND 

11 MARS FLYGELN, NORRKÖPING 

14 MARS CIRKUS, STOCKHOLM 

17 MARS FRIMIS SALONGER, ÖREBRO 

18 MARS FOLKETS PARK, HUSKVARNA 

24 MARS LINKÖPING KONSERT & KONGRESS 

25 MARS PUSTERVIK, GÖTEBORG 

BILJETTER: FKPSCORPIO.SE 

MATRIARKATET

Turist i tillvaron zine 3

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?