Turist i tillvaron zine 3

”För att inte tala
om lajnade guror
som punkas till
via”stärkarsimulatorer”
– noll stök,
helt dött. Blir så
arg så jag kokar.”
– Ett starkt minne är när jag står i en
skivaffär i Stockholm och har 15 spänn och
vill köpa en sjua. Killen brevid säger ”köp
den här, den är bättre”. Men den kostade 25
spänn så han gav mig en tia så jag kunde
köpa Poison Idea ”Pick your king” (första
press). Den plattan sålde jag till någon i
England nu i november – det sved, minnet är
symboliskt för den tiden.
– Det var en pionjäranda, upptäckarglädje
och nytt sätt att ta del av musiken. Dischordplattorna
(Minor Threat, S.O.A. Necros med
flera) köpte man via annons i Gula tidningen.
Det var en helt annat sammanhållning. Scenen
hade inte splittrats i olika åsiktsfalanger.
– Kalla kriget var i högsta grad närvarande
så musiken ”var på riktigt” även om texterna
kan låta töntiga idag.
Just detta att ha fått vara
med i utvecklingen av
musiken så som den
speglade samhället då,
är en obetalbar erfarenhet.
Jag kan tycka att
mycket av musiken som
produceras idag, oavsett
genre känns så jävla
menlös – och det kanske
är en spegling av att allt känns så jävla ytligt
och meningslöst idag.
– Okej, nu svävade jag ut lite men det här
har varit viktigt för mig. Åter till frågan. Jag
kom i kontakt med musiken tack vare att
syrran var gift med AIK-Kenta. Han introducerade
mig till massa musik. Det var ju -77
punk då men Stiff Little Fingers och Clash
hade ju reggaelåtarna som jag gillade.
– Den andra tuffa musiken kom till mig via
radion (Ny Våg) och att jag sommarpraktiserade
på Woolfis recordshop, där fick jag
skivor som lön (bland annat Huvudtvätt).
Ägaren trodde aldrig vi skulle bli av med
sånt oljud som Hüsker Dü ”Land speed
record” lp:n men den är superbra. Då var det
”Jag kan tycka att
mycket av musiken
som produceras
idag, oavsett
genre känns så
jävla menlös.”
oljud även för de flesta punkare men idag
en väldigt stillsam platta. Musiken utvecklas
hela tiden.
– Sen kom ju oi:en. Jag sommarjobbade
och en jobbarkompis spelade in en platta på
kassett han nyss köpt. Utifrån hans beskrivning
anade jag vad det kunde vara för musik,
hade ju hört något liknande på radion en
gång tidigare. Jag pallade inte spola hela
vägen tillbaka utan lyssnade en bit in och det
lät jävligt likt det där makalöst braiga dom
spelat på Ny Våg. Dagen efter bytte jag bort
”Carry on Oi” mot hans platta. Det var ju
”Why”. Sen var jag garanterat fast.
Vad fick dig att fastna?
– Inte en aning. Då när jag lyssnade på
jobbarkompisens kassett
(”Why”) för första gången
så bara hoppade jag omkring
och ylade av glädje på
mitt rum. Jag har förklarat
reaktionen med ”enormt
stark identifikation till
musiken”. Någon hade satt
musik till mina känslor. Det
här var jag. Då hade jag
nyligen blivit fosterhemsplacerad
efter att morsan dragit kniven in i
min plastfarsas mage. Min farsa hade supit
ihjäl sig. Det var kaos, misär, spräckta skallar,
droger och all upptänklig skit ni kan tänka
er. Jag var skitförbannad och kände mig som
ett offer (fast det där med offer förstod jag
inte förrän 30 år senare). Allt detta fann sitt
uttryck i musiken.
– Jag har alltid haft nära till ilska och
frustration. Jävligt förbannad med andra
ord. Jag har liksom haft en ”ilskekonverter”
i mig, den omvandlar alla känslor till ilska,
blixtsnabbt och automatiskt. Då passar arg
musik perfekt. Det svårgreppbara är att jag
absolut inte pallar med black och death – för
mig är det helt väsensskild musik. Det enda
gemensamma är att det kan gå fort, men
attitydmässigt skiljer det sig väldigt mycket.
Vad har fått dig att stanna kvar?
– Det är 100 procent musiken. Jag är
fortfarande jävligt förbannad ibland, så då
blir musiken ett bra sätt att kanalisera den
ilskan. Det roliga är att jag fortsatt att följa
med den musikaliska utvecklingen genom
åren mot det mer och mer extremförbannade,
snabbare. Jag gillar ju till exempel väldigt
mycket fastcore (entaktsrens) och grind,
men det måste vara punk, inte metal. Skiljelinjen
mellan vad som tilltalar eller ej är
hårfin. Det måste vara äkta ilska och frustration,
inget ploj eller macho. Men framförallt
stökigt och käftsmäll, inget jävla tillrättalagd
välpolerad perfektion (det får hårdrockarna
syssla med).
– Sen har jag märkt att jag D-taktar snabbare
nu än för 20 år sen. Tekniken är ju sämre
men tempot och känslan finns där mer än
någonsin. Fort, argt och stökigt.
– Det där är så jävla skumt: en punkinspelning
är fortfarande en av de grejer i livet
jag gillar mest, det är något väldigt speciellt
flow och intuitivt i det arbetet. Ren kärlek
och inspiration. Det är väl därför jag har en
speciell punktaxa i studion. Jag får låna en
reggaebasists uttryck för det bästa sättet att
beskriva det hela – musikos (musikpsykos).
Varför låter 80-talsinspelningarna bättre
än dagens inspelningar?
– Bra fråga – och för mig en väldigt viktig
fråga. Tycker du det eller är det något du
hört mig tjöta om?
Jag har främst hört dig tjöta om det.
– Nåväl, finns många orsaker. Dels dåtidens
samhällsklimat, men då borde ju folk
göra ännu argare musik idag tycker jag, men
så är ändå inte fallet. Då kanske det fortfarande
fanns en gnutta hopp om förändring
-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-