Apotekare - En utrotningshotad art? - Farmaceutiska fakulteten ...

Apotekare - En utrotningshotad art?
En analys av apotekaryrket i den offentliga debatten i Sverige 2005-2008
Jenny Rubensdotter Carlsson
Examensarbete i samhällsfarmaci, 30 hp
Institutionen för farmaci, Uppsala universitet HT08
Handledare: Sofia Kälvemark Sporrong
Examinator: Ida Bergström

Abstract
The role of the pharmacist has been changing dramatically within the last century. The last
100 years the industry has been taking over many of the special skills that were part of the
professional role of the pharmacist.
As Sweden is now changing the pharmacy system, from a monopoly to a free market system
the role of the pharmacist is in an interesting position. No matter what decisions the Swedish
government will make, the role of the pharmacist will change.
The aim of this study was to describe the view of pharmacist in Swedish media 2005-2008
according to these five criteria of a profession:
• Professional authority
• The profession is sanctioned by the community
• Education and science
• Shared ethical values and a confidentiality
• Professional culture
This literature study was followed up with interviews.
The results are based on 180 articles and six interviews. Pharmacy education and professional
culture have been the most discussed criteria. The study shows that the pharmacy profession
in Sweden in many ways fulfil the criteria. The criteria worked as a good help to analyze and
describe the profession. The study indicates that there is a need for the pharmacist to find a
role different from the prescriptionist and to motivate why the pharmacy competence they
have is important to society. Depending on what decision the profession will make, it will
lead to either a reprofessionalization or a deprofessionalization.
2

Innehållsförteckning
Namn och förkortningar 5
Förförståelse till ämnet 6
Introduktion 7
Historik 7
Förändringar av utbildningens innehåll 8
Teori om professionsbegreppet 9
Professionell kultur och den professionella organisationen 11
Profession för apotekare 12
En försvagad profession 12
Möjligheter att utveckla professionen 14
Yrkesorganisationer 15
Apotekarsocieteten (APS) 15
Sveriges Apotekareförbund 16
Farmacevtiska föreningen 16
Sveriges Farmacevtförbund (SFF) 16
Farmaciförbundet (FF) 17
Den svenska professionsorganisationen 17
Framtiden – omreglering av marknaden 17
Syfte 18
Metod och material 19
Litteraturstudie 19
Intervjuer 20
Resultat 21
Litteratursökning i siffror 22
Vilka har uttalat sig? 22
Resultat utifrån professionsbegreppet 23
Auktoritet 23
Samhällets sanktion 26
3

Kunskap och vetenskaplighet 29
Etik och konfidentialitet 31
Professionell kultur 32
Framtiden 34
Resultat intervjuer 36
Utbildning och vetenskaplighet 36
Professionell kultur 38
Auktoritet 39
Samhällets sanktion 40
Framtiden 41
Diskussion 42
Auktoritet 42
Samhällets sanktion 43
Utbildning och vetenskaplighet 44
Etik och konfidentialitet 46
Professionell kultur 46
Framtiden 47
Svagheter 48
För framtida forskning 48
Slutsats 48
Referenser 50
Referenser, allmänna 50
Referenser Litteraturstudie samt intervjuer 52
Facktidningar 52
Övriga tidningar 55
Intervjuer 55
Författarens tack 56
Bilaga 1. 57
Bilaga 2. 58
4

Namn och förkortningar
Anders Lönnberg – av regeringen tillsatt utredare 2005-2006, utredningen blev inte klar
innan regeringsskiftet, och slutfördes aldrig
Andreas Furängen – VD Apotekarsocieteten, 2004-, apotekare
Carina Jansson – ordförande Farmaciförbundet, 2005-
Cecilia Bernsten – ordförande Sveriges Farmacevtförbund, 2004-2008, apotekare
Eva Fernvall - varumärkesdirektör på Apoteket AB, 2005-
Farmaceutiska fakulteten – fakultet vid Uppsala universitet, den enda farmaceutiska
fakulteten i Sverige
Göran Hägglund – socialminister, 2006-
Lars Reje – av regeringen tillsatt utredare av Apoteksmarknaden, utredningen utfördes under
2007, huvudbetänkandet presenterades i januari 2008
Richard Bergström – VD Läkemedelsindustriföreningen, 2002-, apotekare
Stefan Carlsson – VD Apoteket AB, 1999-
APS – Apotekarsocieteten
FaS – Farmacevtiska Studentkåren
FF – Farmaciförbundet
LIF – Läkemedelsindustriförbundet
SFF – Sveriges Farmacevtförbund
WHO – Världshälsoorganisationen
5

Förförståelse till ämnet
Min bakgrund som apotekarstuderande har lett fram till ett stort intresse för apotekaryrkets
framtid. Det engagemang för utbildningsfrågor som jag haft under min studietid, vilket jag
också i perioder ägnat mig åt på heltid, har gjort att frågan kring vad det är jag utbildar mig
till extra intressant. Jag har arbetat mycket med frågor kring var en utbildning leder, vilken
arbetslivsanknytning som finns och hur anställningsbarheten ser ut efter avslutad utbildning.
Detta är frågor som främst setts som viktiga för studenter inom andra ämnen, men som fått
mig att fundera över min egen utbildning och var den leder mig och mina medstudenter. Jag
har ofta upplevt en stor vilsenhet hos apotekarstudenterna i diskussioner kring framtid.
Inställningen hos apotekarstuderanden har ofta varit negativ inför arbete på apotek, men
ingen riktig insikt har funnits i vilka möjligheter som finns utöver apoteksarbete. Detta har
väckt mitt intresse för vilken roll apotekaren egentligen har. Det stora utbyte jag har haft med
apotekarstuderande från andra länder har också gett mig en insikt i att yrket och
framtidsutsikterna ser mycket olika ut världen över. Inför Farmaceutiska fakultetens firande
av 40 år i Uppsala fick jag som redaktör för den jubileumsbok som togs fram också ett stort
intresse för yrkets historia och för hur denna lett fram till hur yrket utövas och ses av
samhället idag.
6

Introduktion
Apotekarprofessionen är ett yrke med gamla anor, som för närvarande står vid ett vägskäl.
Stora förändringar inom apoteksbranschen i Sverige kommer att påverka yrkesrollen
markant. Med anledning av detta utfördes under hösten 2008 en studie av synen på
apotekarprofessionen under de senaste åren, utifrån ett antal professionskriterier.
Historik
De första apoteken i Europa inrättades under 1000-talet. I Sverige var det länge klostren som
ansvarade för sjukvården, men reformationen ödelade klosterfarmacin, vilket ledde till en
brist på kunskap om läkemedel. Det fanns ett fåtal apotekare, knutna till hovet eller till
armén. Dessa var i första hand invandrade från Tyskland, och de tog därmed med sig mycket
av de tyska traditionerna. Inte förrän 1575 öppnades det första apoteket tillgängligt för
allmänheten i Sverige, i Stockholm. Vid slutet av 1600-talet fanns 27 självständiga apotek i
Sverige. (Eklund 2008) Sedan dess har antalet apotek ökat kontinuerligt, och i nuläget, 2008,
finns det cirka 990 apotek (SOU 2008:4).
Under lång tid lärdes nya apotekare upp som lärlingar, utifrån den äldre apotekarens
godtycke. Men från och med 1688 infördes det krav på vad en examen skulle innehålla, och
att ingen fick driva ett apotek utan examen. Utbildningen genomfördes dock fortfarande till
största del på det enskilda apoteket. (Claesson 1989) År 1837 startades en mer sammanhållen
utbildning av apotekare i Stockholm och 1890 kom de första kvinnorna till utbildningen
(Eklund 2008).
Under framför allt de senaste hundra åren har apotekarrollen förändrats drastiskt. Från att ha
varit huvudansvarig för alla steg i läkemedelskedjan, från tillverkning till distribution till
kunden, har apotekarens roll förskjutits, till att nu främst arbeta med distribution och
information. (Bisell och Traulsen, 2005)
År 1901 började Medicinalstyrelsen utfärda apotekarlegitimationer. Legitimation är en
garanti för att en individ uppfyller de krav som staten ställer på yrkesutövning.
Tidigare hade Medicinalstyrelsen fört en matrikel över alla behöriga apotekare, så även innan
1901 hade kontrollen varit någorlunda god. I början av 1970-talet togs legitimationen bort,
7

eftersom denna inte längre ansågs fylla något praktiskt behov. Många apotekare arbetade
inom läkemedelsindustrin etc. där legitimationen inte var nödvändig, och det ansågs att det
nybildade Apoteksbolaget kunde ansvara för att de anställda hade rätt kompetens. (Claesson,
1989) Examensbeviset gav dock ensamrätt för att utöva respektive yrke.
Sedan år 2000 är legitimationen återinförd och krävs för arbete på apotek samt inom hälsooch
sjukvård. Den återinfördes för att öka patientsäkerheten, eftersom det tidigare inte var
möjligt för staten att frånta en yrkesutövare möjligheten att utöva yrket. Detta möjliggörs
genom legitimationen. (Proposition 1997/98:109)
Förändringar av utbildningens innehåll
Fram till i början av 1950-talet var utbildningen främst professionsanpassad. Den syftade till
att lära ut såväl professionens kunskapsbas som dess värderingar, kultur och förhållningssätt
(Lönngren et al, 1999). Under senaste seklet har en successiv förskjutning mot vetenskap
skett i utbildningen (Eklund, 2008). I takt med att vetenskapen betonats mer har utbildningen
förlorat en stor del av sin professionsanpassade funktion. I dagsläget syftar inte
apotekarutbildningen till arbete inom ett specifikt yrke. Utbildningen har gått från att vara
professionsanpassad till att bli professionsbefrämjande. Detta innebär att utbildningen gått
från att vara kunskapsöverförande såväl som med inslag av överförande av värderingar,
förhållningssätt samt kultur, till att främst tjäna till att skapa en kunskapsklyfta mellan
allmänheten och de inom ämnet utbildade. (Claesson, 1989)
Numera finns det två apotekarutbildningar Sverige. Det finns vissa olikheter mellan de två
utbildningarnas upplägg. I Uppsala finns en större fokus på kemi, i Göteborg på biovetenskap
(kursportal.student.gu.se; kurswebb.medfarm.uu.se). Dessutom har det under det senaste
decenniet vid ett flertal tillfällen planerats att starta en apotekarutbildning i Lund (DM 7/2
2007).
När receptarieutbildningen infördes 1952 var tanken att receptarierna skulle ta hand om
kvalificerade om än mer rutinmässiga arbetsuppgifter. Samtidigt var tanken, när två
yrkeskategorier skapades, att apotekarnas utbildning även skulle innehålla bokföring,
ekonomi och organisation. Dock har sådana kurser aldrig blivit obligatoriska, utan i vissa
perioder funnits som frivilliga extrakurser. (Lönngren et al, 1999)
8

Teori om professionsbegreppet
Ordet profession används i vardagligt språk som en synonym till yrke, medan man inom
samhällsvetenskaplig terminologi har en snävare definition. Här definieras ordet som ett yrke
med auktoritet, autonomi och status, som bygger på hög, formell, ofta universitetsbaserad
utbildning. Till de klassiska professionerna hör medicin, teologi och juridik. Eftersom man
utgått från dessa professioner när andra yrken kategoriserats har många yrken haft svårt att
falla in under professionsbegreppet. (Evetts, 2003)
Professionsforskningen har framför allt utvecklats sedan andra världskrigets slut. Sedan dess
har många forskare lagt fram kriterier på vad som kännetecknar en profession. Någon enighet
har dock inte kunnat nås. I denna studie har fem kriterier använts, vilka bygger på bland annat
Parsons och Greenwoods kriterier från 1940- och 50-talet. (Bisell och Traulsen, 2005;
Klegon, 1978; Thorner, 1942) De fem kriterierna är valda utifrån att de är parametrar som är
klara, tydliga och välanvända inom professionsforskningen:
• Auktoritet - gruppen har en specialkunskap som skiljer sig tydligt från allmänhetens
kunskap inom området. Detta ger den professionella utövaren en ställning som inte
kan ifrågasättas av personer utanför professionen (Bisell och Traulsen, 2005).
”Kunden har alltid rätt” gäller alltså inte här. Kunden har inte kompetens att välja
vilken professionell utövare som ska anlitas genom några mätbara kriterier, och kan
inte heller efter avslutat arbete ta ställning till om arbetet utförts på bästa sätt. (Goode,
1957)
• Samhällets sanktion – samhället sanktionerar professionens verksamhet, till exempel
genom legitimationssystemet, vilket utestänger andra grupper från att utöva yrket.
Professionen får ett ”kunskapsmonopol” på sin verksamhet. (Bisell och Traulsen,
2005) Samhället ger också professionen en autonomi, det vill säga professionen får
rätt att på egen hand reglera yrkesverksamheten (Birenbaum, 1982).
• Kunskap och vetenskaplighet – professionalismen har sin grund i en lång, oftast
universitetsbunden utbildning och utövandet bygger på ett vetenskapligt synsätt.
Teorin utvecklas kontinuerligt genom forskningsverksamhet.
• Etik och konfidentialitet – För professionen uppsatta etiska regler styr förhållandet
mot samhället i stort, mellan yrkesverksamma gentemot icke auktoriserade
9

yrkesutövare, ”kvacksalvare” och mot klient, samt att det finns en tystnadsplikt
gentemot klient/kund/patient.
• Professionell kultur – Den professionella gruppen fungerar som ett samhälle i
samhället, med särskilda regler och med organisationer som ska värna professionen.
(Bisell och Traulsen, 2005)
En profession har alltså byggts upp när dessa kriterier har uppfyllts. För att skapa en
profession krävs att drivna yrkesutövare leder skapandet, att någon vågar och klarar av att ta
de risker som detta kan innebära. Motståndet kan dock vara stort, såväl inifrån som utifrån,
från såväl de som är rädda för förändringen av det egna yrket, som de som känner sig hotade
av en stark profession angränsande till den egna verksamheten. (Birenbaum, 1982) Det är
också de drivna och välbärgade yrkesutövarna inom en profession som brukar vara de som
leder utvecklingen mot en förändring, när de ser att förändring behöver ske, till exempel mot
en reprofessionalisering. En reprofessionalisering innebär alltså en återgång till uppfyllande
av professionskriterierna. (Pharmacy in England, 2008)
Birenbaum påpekar dock att det i dessa kriterier inte framgår vad som händer när till exempel
ny teknik tar ifrån en profession dess mer komplicerade, mest statusfyllda uppgifter. Det som
kan ske då är att professionen som grupp tappar i autonomi, det vill säga i egenbestämmande
över yrkesutövningen, och i samhällserkännande, men fortfarande finns kvar som ett
legitimerat yrke. Detta betecknas som en deprofessionalisering. (Birenbaum, 1982) Thorner
anser att tillverkningen av läkemedel kan ses som en professionell sysselsättning, medan
distributionen inte kan räknas dit (Thorner, 1942). Enligt Thorners resonemang har alltså
apotekarprofessionen förlorat den professionella delen av sitt yrke under 1900-talet, varför en
deprofessionalisering skett.
En professions status kan påverkas genom andra yrkesgrupper. Framför allt gäller detta för
närliggande yrken, för apotekare främst receptarier, men även läkare, sjuksköterskor,
kemister eller till och med ekonomer. Dels finns hotet att utbildningarna till dessa yrken
konkurrerar om studenter och då också utbildningsresurser. (Hellberg, 1978) Dels kan en
annan grupp hota en profession om det blir ont om professionsutövare. Haug framför, enligt
Claesson, att då sker en utveckling i samhället och uppgiften går till den näst bäst lämpade,
vilket blir en närliggande yrkeskategori. Om denna grupp utför arbetsuppgifterna på ett
tillfredsställande sätt utifrån samhällets perspektiv, blir detta ett direkt hot mot professionens
10

ställning. Den nya gruppen kan också vara förmånligare, till exempel genom att utföra
uppgifterna billigare.
Även allmänheten kan påverka professionens status. Genom att allmänhetens utbildningsnivå
höjs försvinner lite av den upphöjda mystik som tidigare legat runt yrket. (Claesson, 1989)
Det är viktigt att komma ihåg att professioner inte är homogena, statiska grupperingar av
människor med samma titel, utan snarare ständigt föränderliga och rörliga samlingar av
personer som hålls samman av att de vid någon tidpunkt fått samma ”etikett” (Denzin och
Mettlin, 1967).
Professionell kultur och den professionella organisationen
En profession binds samman av den professionella kulturen. Medlemmarna binds till denna
kultur genom en känsla av identitet, liknande värderingar och ett gemensamt språk. Det är få
som lämnar professionen, varför delaktigheten ofta blir på livstid. Den professionella
samhörigheten ställer ofta högre krav på sina medlemmar än vad lagen gör. (Goode, 1957)
Att forma en professionell organisation ses som en nödvändighet i en
professionaliseringsprocess. Det främsta syftet är att värna om medlemmarnas intressen samt
att leda arbetet kring en gemensam etisk grund (Goode, 1957).
Det kan finnas många olika typer av sammanslutningar som samlas kring professionen. Man
kan samlas kring utbildning och vetenskap kring ämnen inom professionen, alternativt samla
människor med samma utbildning, för att upprätthålla och utveckla en kunskapsmässig
standard inom gruppens område. En annan form är de rent fackliga sammanslutningarna, som
har till uppgift att förhandla och påverka anställningsförhållanden. Många organisationer gör
en blandning av ovanstående (Kornhauser enl. Claesson, 1989). Det som är viktigt för
professionsfrågan är dock att en organisation upprätthåller den intellektuella standarden,
värnar medlemmarnas intressen, utvecklar professionen och för professionens talan i
samhället. (Calder, 2000; Thorner, 1942; Wilensky, 1964)
Ett tydligt exempel på en professionell apotekarorganisation är Royal Pharmaceutical Society
of Great Britain, som både reglerar apotekarprofessionen, för professionens talan samt är
ansvarig för att upprätthålla högsta standard på professionell utövning (Pharmacy in England,
2008). Längre fram i uppsatsen återknyts till de svenska farmaceutorganisationerna.
11

Profession för apotekare
Apotekarna i Sverige professionaliserades successivt från slutet av 1500-talet fram till början
av 1900-talet, då statusen kanske var som allra högst. Sedan dess har en successiv
deprofessionalisering skett. (Claesson, 1989)
En försvagad profession
Apotekare är inte längre ett yrke i Sverige. Som sådant började det vittra sönder i mitten av förra
seklet, när apotekarna i växande utsträckning kom till läkemedelsindustrin. Apotekare är de som
avlagt en speciell universitetsexamen och liksom civilingenjörer och civilekonomer återfinns på
många befattningar i samhället. I de flesta andra länder återfinns apotekarna främst på apotek,
varvid yrket fortlever. (Furängen och Cronlund, 2008, sid 115)
Under det senaste seklet har apotekarna förlorat tre av fyra viktiga hörnstenar i sin profession:
produktion, lagring och tillblandning, till läkemedelsindustrin (Bisell och Traulsen, 2005).
Den minskade hantverksmässiga tillverkningen har setts som ett stort hot mot professionen.
Tillverkning och analyser av substanser var under lång tid det som professionen vilade på
(Malmstig, 2004). Apotekarnas tillverkningsmonopol av läkemedel försvann 1913, och efter
detta växte den industriella tillverkningen fram (Eklund, 2008). I början av 1900-talet var de
allra flesta läkemedel extemporetillverkade, 1975 var det fyra procent (Claesson, 1989). Den
hörnsten som finns kvar är dispensering, vilket kanske är det som mest liknar andra
säljarbeten (Bisell och Traulsen, 2005).
Enligt Denzin och Mettlin (1967) lyckades apotekarna uppnå professionsstatus, men de har
inte lyckats upprätthålla denna status, varför apotekaryrket numera bör ses som en
ofullständig profession. Anledning till detta är att de anser att apotekare inte lyckats uppnå:
• Altruistiska mål och värderingar för professionen
• Att försäkra sig om kontrollen över det sociala objektet, dvs. läkemedlet
• Att hålla samman organisationer som för fram och upprätthåller professionen.
Organisationerna finns men är ineffektiva. (Denzin och Mettlin, 1967)
Dessa tre punkter kan direkt jämföras med några av de ovanstående kriterierna för en
profession, nämligen etiska riktlinjer, auktoritet och samhällets sanktion samt en professionell
kultur.
12

Många professioner har förlorat i status de senaste 100 åren, mycket på grund av en mer
utbildad allmänhet. Men apotekarna kan ha förlorat extra mycket, till och med blivit en
ofullständig profession, på grund av att industrin tagit över läkemedelstillverkningen
(Edmunds och Calnan, 2001). Det område som apotekarna hade monopol på krympte
samman under 1900-talet. För att utvidga sitt territorium har man istället tittat på läkarnas
område, vilket läkarna ogärna lämnar ifrån sig. (Denzin och Mettlin, 1967)
I många länder finns en stor tveksamhet till att se apotekare som en profession, eftersom de
också har kommersiella intressen. Detta skulle då gå emot kriteriet om etisk kodex och om att
göra gott. Framför allt är det försäljning och fokusering på ekonomisk vinst som ses som
icke-professionellt. (Denzin och Mettlin, 1967) Nedanstående citat från Sydafrika visar på
vilken syn en läkarorganisation har på apotekarprofessionen:
...the reasons why pharmacists want to dispense medicines... [are]…profit, profit, profit. The fact
that pharmacists now want to become community pharmacists is not because they are a new
generation Florence Nightingales, but because they are experiencing market pressure (Williams,
2007)
En kanadensisk studie visar att kvinnornas intåg i yrket, och deras vilja, eller behov av,
att hellre arbeta för en arbetsgivare än som egen företagare, har ökat professionaliteten
och lett yrket bort från vinstintressen och mot rådgivning istället. (Muzzin et al, 1994)
Många har också sett yrket som en paraprofession, dvs. en profession som inte riktigt
uppfyller kraven för en profession, utan är beroende av en annan profession, i apotekarnas
fall läkarna (Bisell och Traulsen, 2005).
Apotekarna i Sverige har genomgått en proletarisering, numera är så gott som alla anställda
(Claesson, 1989). Proletarisering beskrivs som den process där arbetssituationen för
medelklassens yrkesarbetare blir mer och mer jämförbara med arbetarklassens (Bisell och
Traulsen, 2005). Ett tydligt tecken på proletarisering är att stora företag ersätter tidigare små,
privata rörelser, vilket till exempel var vad som hände när apoteksmonopolet infördes. Detta
behöver dock inte gå stick i stäv med professionalismen. Tvärtom kan en profession stärkas
genom sina nära kontakter till kapitalet, trots att professionen i sig kommersialiseras. Genom
en närmare koppling till stora apoteksaktörer eller till läkemedelsindustrin kan professionen
minska beroendet av läkarprofessionen. Inte heller ett förstatligande behöver påverka en
13

profession negativt. Istället kan professionen målmedvetet arbeta för att staten ska ge den
fördelar. (Malmstig, 2004)
Många apotekare har också gett sig in i branscher där den egna professionen inte har
kunskapsmonopol. Denna grupp kommer dock inte att beröras inom detta arbete, utan här
fokuseras på de apotekare som finns inom områden där apotekarens, eller i alla fall
farmaceutens, kunskapsmonopol fortfarande kan definieras; främst öppenvårdsapotek och
sjukhusapotek.
Möjligheter att utveckla professionen
Denzin och Mettlin menar att för att vara en profession måste yrkesgruppen ha kontroll över
det sociala objektet, och det är kring detta som service och aktivitet organiseras. För jurister
är lagen det sociala objektet, för läkare är det sjukdom. För apotekare är då det sociala
objektet läkemedel, vilket författarna anser att apotekarna förlorat kontrollen över. (Denzin
och Mettlin, 1967)
Dingwall och Wilson menar, enligt Bisell och Traulsen, att det finns två vägar att gå för
apotekare. Den ena, vilken innebär att nya uppgifter införs, till exempel enklare diagnostik
och receptförskrivning, leder till en vidare deprofessionalisering, i takt med att man då går in
i en bransch som det finns andra som behärskar bättre. Då lämnas också läkemedel som det
sociala objektet. Den andra vägen innebär att man tydligt sätter läkemedel i centrum, vilket
skulle leda till en ökad professionalisering. (Bisell och Traulsen, 2005)
Det har genomförts en rad reformer som medfört en förstärkning av apotekarnas
professionella ställning. I detta ingår bland annat vidareutbildning, kvalificerade tjänster som
informationsapotekare och arbete mer riktat mot sjukvården. Det står dock utan tvivel att
arbetet har blivit mer kommersiellt inriktat under de senaste årtiondena. (Malmstig, 2004)
Från medicinalordningarna 1688 och in på 1960-talet fick farmaceuter inte ge information om
de receptförskrivna läkemedlen till patienterna, eftersom detta ansågs inkräkta på läkarens
område (Lönngren et al, 1999). Enligt Erik Malmstigs intervjuer framgår att det innan
apoteksmonopolets införande, på 1950- och 60-talen, inte ansågs fint att vara säljare, ju högre
utbildning desto längre från kunden/patienten skulle yrkesutövaren vara. Dessutom ansågs
det som oseriöst att vara glad och trevlig, och att ge information eller råd till kunden var
otänkbart. (Malmstig, 2004) Detta har förändrats i och med att apotekspersonal till stor del
14

gått från att leverera en komplicerad vara, det egenhändigt tillverkade läkemedlet, till en
komplicerad tjänst, läkemedlet tillsammans med information (Claesson, 1989).
Yrkesorganisationer
Det är främst fem organisationer som fungerat/fungerar som yrkesorganisationer för
farmaceuter i Sverige: Apotekarsocieteten, Sveriges Apotekareförbund, Farmacevtiska
föreningen, Sveriges Farmacevtförbund och Farmaciförbundet. Flera andra organisationer har
funnits, vilka dock inte kan anses ha påverkat yrkesverksamheten i särskilt stor utsträckning.
(Lönngren et al 1999) Idag finns endast tre organisationer kvar då Sveriges Apotekareförbund
och Farmacevtiska föreningen har gått samman med Apotekarsocieteten.
Även Apoteket AB skulle kunna ses som en yrkesorganisation, på grund av dess särställning
som arbetsgivare sedan 1971. I denna studie väljs dock att betrakta Apoteket AB som
arbetsgivare, och särskilja det från de mer tydliga yrkesorganisationerna.
Apotekarsocieteten (APS)
Apotekarsocieteten har sina rötter från en inofficiell sammanslutning av apotekarna i
Stockholm, som startade 1675 (Eklund, 2008). Under 1700-talet nekades dock apotekarna vid
ett flertal tillfällen av Kungl. Maj:t rätten att bilda en officiell organisation som kunde agera
som gruppens språkrör och tillvarata dess intressen (Claesson, 1989).
I början av 1800-talet kunde apotekarna organisera sig lite mer strukturerat och de fick av
staten stadgar för en fond, vars avkastning skulle användas bl.a. till ett bibliotek för farmacie
studerande. Även landsortsapotekarna inbjöds till denna organisation.. År 1837 infördes det
obligatoriskt medlemskap för alla apoteksinnehavare och stadgar stadsfästa av Kungl. Maj:t
antogs. Samtidigt började Apotekarsocieteten driva den läroanstalt som sedermera blivit
Farmaceutiska fakulteten. År 1881 övertogs läroanstalten av staten (Lönngren et al, 1999).
År 1952 slogs Apotekarsocieteten och Apotekarförbundet samman. Den sammanslagna
organisationens syfte blev bl.a. att befordra farmacins och apoteksväsendets utveckling och
att tillvarata medlemmarnas gemensamma intressen. (Lönngren et al, 1999)
År 1970 ändrades stadgarna och syftet förändrades till ”befordra farmaciens och
apoteksväsendets utveckling samt främja en hög farmaceutisk yrkesstandard” (Claesson,
15

1989 s 107). Från och med 1970 fick även andra än de med apoteksprivilegium bli
medlemmar, efter särskild ansökan. I samband med sammanslagningen med Farmacevtiska
föreningen 1981 fick alla med avlagd farmaceutisk examen bli medlemmar, liksom studenter
inskrivna vid Farmaceutiska fakulteten. Senare har även andra inom läkemedelssfären
välkomnats. (Lönngren et al, 1999)
Mellan 1952 och 1971 var Apotekarsocieteten en blandning mellan en professionell
organisation och en arbetsgivarorganisation, men var nog samtidigt det närmaste man i
Sverige har kommit en apotekarprofessionsorganisation. Efter 1971 har Apotekarsocieteten
utvecklats mot att främst vara en organisation som främjar vetenskap. (Claesson, 1989)
Sveriges Apotekareförbund
Apotekarförbundets syfte var enligt förbundets första stadga, från 1908: att ”utgöra en
sammanslutning mellan apoteksföreståndare i Sverige samt att tillvarataga och främja deras
gemensamma intressen” (Claesson, 1989 s 108). Kort därpå lades också till att ändamålet
även skulle vara yrkets utveckling. Förbundet bildades för att fungera som förhandlingspart
gentemot Sveriges Farmacevtförbund. År 1952 slogs förbundet samman med
Apotekarsocieteten. (Lönngren et al 1999)
Farmacevtiska föreningen
Den Farmacevtiska föreningen bildades 1861, denna sammanslutning kan betraktas som en
vetenskaplig sammanslutning. Föreningen var öppen för alla inom apoteksbranschen, men få
apoteksinnehavare anslöt sig. Farmacevtiska föreningen slogs 1981 samman med
Apotekarsocieteten. (Lönngren et al, 1999)
Sveriges Farmacevtförbund (SFF)
I slutet av 1800-talet började de anställda apotekarna att organisera sig fackligt. I början var
det enskilda apotekarklubbar, men 1903 bildades en centralorganisation. Syftet torde ha varit
att tillvarata gemensamma ekonomiska intressen i förhandlingar gentemot arbetsgivarna. I
senare syftesparagrafer (1909) står: ”syfte att arbeta för apotekaryrkets utveckling och att
vara det organ, varigenom medlemmarnas gemensamma intressen tillvaratagas” (Lönngren et
al, 1999, III s 168). Obefordrade farmaceuter, det vill säga de utbildade apotekare som inte
förestod ett apotek, fick bli medlemmar. Detta innebar att apoteksinnehavare, elever och
16

övrig apotekspersonal var utestängda. I början var bara cirka 50 procent av de obefordrade
apotekarna medlemmar, men redan 1919 var så gott som alla anslutna. År 1954 blev det
möjligt för farmacistudenter att bli medlemmar. Från 1970 fick också de före detta
apoteksinnehavarna bli medlemmar och från 1980 fick även andra som arbetade inom
läkemedelsbranschen tillträde. (Claesson, 1989)
På senare år har SFF enligt egen utsago profilerat sig mer och mer som en facklig
professionsorganisation, det vill säga utöver de uppgifter de har som ett fackförbund vill de
också ta på sig rollen som professionsorganisation (FR 12, 2006).
Farmaciförbundet (FF)
Farmaciförbundet startades 1931, som ett renodlat apoteksteknikerfackförbund. Idag har
förbundet dock utvecklats till ett fackförbund för alla inom läkemedelsbranschen. Främst
ansluter FF apotekstekniker och receptarier, men det finns även apotekare som är
medlemmar. (Farmaciförbundet, 2006)
Den svenska professionsorganisationen
Sverige har i egentlig mening aldrig haft en renodlad professionell apotekarorganisation. De
organisationer som funnits och finns har stått för vissa delar av de uppgifter som faller under
en professionell organisations verksamhet, men inte alla, och aldrig samlat i en organisation.
Detta kan bero på att man i början fick avslag från staten vid ett flertal tillfällen då
ansökningar om att få starta en sådan gjordes. Istället har det funnits, och finns, ett flertal
organisationer med varierande uppgifter, såsom facklig verksamhet, vetenskaplighet och
ibland, professionsfrämjande verksamhet. (Claesson, 1989)
Framtiden – omreglering av marknaden
I nuläget står apotekarprofessionen i ett vägskäl. Lars Reje, som ligger bakom utredningen
”Omreglering av apoteksmarknaden” har lagt följande förslag:
Vidare:
En läkemedelsansvarig ska vara apotekare eller annan med farmacevtisk utbildning som har
tillräcklig kompetens och erfarenhet för uppgiften. (SOU 2008:4. s 176)
17

Med hänsyn till den läkemedelsansvariges uppgifter är det nödvändigt att denna har farmacevtisk
kompetens. När det gäller frågan om det är tillräckligt att den läkemedelsansvarige är receptarie
eller om det ska uppställas krav på att denne är apotekare måste man beakta apotekarnas och
receptariernas olika utbildning, kompetens och praktiska uppgifter på apotek. (SOU 2008:4. s
182)
Typiska uppgifter för en apotekare verksam på apotek är att ta ställning till mera kvalificerade
farmacevtiska frågor, kommunicera med läkare i vården och fortbilda övriga medarbetare. [...]
Det är också en fördel om den läkemedelsansvariges kompetens överensstämmer med vad som
gäller för personer med liknande ansvar i övriga länder i EU och med definitionen av farmacevt i
direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer. (SOU 2008:4. s 182)
Det Reje alltså säger är att farmaceuter med tillräcklig kompetens ska finnas på apotek,
samt att en EU-anpassning vore eftersträvansvärt. Det framgår dock inte tydligt i
utredningen vilken specifik roll Reje anser att apotekarna ska ha framöver.
Högskoleverket anser att det finns risk för att antalet examinerade apotekare kommer att
överstiga arbetsmarknadens efterfrågan om 4-5 år. Dock vill man poängtera att framtiden är
ytterst svårbedömd med hänsyn till den omreglering av apoteksmarknaden som är planerad.
Beroende på vilken förändring som genomförs kan det mycket väl leda till en ökad
efterfrågan på apotekare. (Högskoleverket 2008:2)
Beroende på vilka beslut som tas av Sveriges riksdag kommer alltså apotekarna få en given
roll på apotek, alternativt anses vara överkvalificerade för uppgiften. Detta kan leda till en
reprofessionalisering alternativt till en mer osäker situation för apotekarna i Sverige. Oavsett
vilka beslut som tas står apotekarprofessionen inför stora omställningar. Claesson skrev 1989
sin avhandling om apotekarnas yrkesutveckling och professionella status. Utöver detta finns
inga studier kring yrket och kring hur yrket beskrivs i media.
Syfte
Syftet med denna studie är att analysera hur apotekare och apotekaryrket beskrivs i media,
enligt presenterade professionskriterier. Studien fokuserar särskilt på perioden oktober 2005oktober
2008.
18

Metod och material
Studien utfördes i två delar, den första som en källstudie av de åsikter som framförts i media
under de senaste tre åren, med tyngdpunkt på av för professionen och/eller samhället i stort
viktiga aktörer. Valet av tidpunkt gjordes med anledning av att den 1 oktober 2005 lades en
riksdagsmotion från borgerliga riksdagsledamöter om ett avskaffande av apoteksmonopolet,
där frågan om fri försäljning av nikotinläkemedel också togs upp. Eftersom debatten och
inläggen kan ha skiftat något beroende på vilken regering Sverige haft valdes alltså ett
treårigt perspektiv, och inte ett tvåårigt, som hade kunnat tyckas vara logiskt utifrån att det
var då regeringen gav uppdraget om en utredning inför ett avvecklande av apoteksmonopolet.
Då litteraturundersökningen färdigställts kompletterades den med intervjuer för att särskilt
belysa professionskriterierna kunskap och vetenskap samt professionell kultur, då dessa
kriterier var de främst förekommande i litteraturstudien.
Litteraturstudie
Urvalet av tidningsmaterial av för yrkesgruppen särskilt intressanta tidningar begränsades till:
• Apostrofen – Apoteket AB: s personaltidning, upplaga cirka 17 000, 12 nummer per
år (Öhman, 2008)
• Dagens Medicin, utkommer varje vecka, upplaga 19 500. Oberoende nyhetstidning
för hela sjukvården (www.dagensmedicin.se).
• E-lixir – elektronisk medlemstidning för Apotekarsocietetens medlemmar, upplaga
cirka 6 300. Utkommer 5-6 gånger per år. (Ljung, 2008)
• Farmacevtisk Revy – medlemstidning för Sveriges Farmacevtförbunds medlemmar,
Upplaga cirka 8300, 12-15 nummer per år. (www.farmacevtforbundet.se (1))
• Farmacifacket – medlemstidning för Farmaciförbundets medlemmar. Upplaga 8 400,
utkommer 10 gånger om året. (www.farmacifacket.se)
• Läkemedelsvärlden – en tidning som ges ut av Apotekarsocieteten, med uppgift att
bevaka och kritiskt granska läkemedelsområdet. Upplaga cirka 9700, utkommer 12
gånger om året. (Stenberg, 2008)
Urvalet av ovanstående tidningar är gjort med anledning av att detta är de tidningar inom
området som finns i Sverige. Såväl yrkesverksamma apotekare som apotekarstuderande bör
19

ha tillgång till åtminstone någon av dessa tidningar. Dessa tidningar kommer gemensamt att
kallas facktidningar, det är alltså inte bara fackförbundens tidningar som går under detta
begrepp.
Genomgång har också gjorts av svensk dagspress. Även Högskoleverkets rapport
Utvärdering av apotekar- och receptarieutbildningarna i Sverige har ingått.
Apostrofen, Elixir, Farmaceutisk Revy, Farmacifacket och Läkemedelsvärlden har granskats
manuellt, alla nummer utkomna mellan 051001-081001.
Sökningar i dagspress, inklusive Dagens Medicin har gjorts genom databasen Affärsdata.
Sökningen har begränsats till svenska källor, under perioden 051001-081001. Alla sökningar
genomfördes under oktober 2008. Följande sökord har använts i olika kombinationer:
Andreas Furängen, apotek, apotekare, apotekarsocieteten, Carina Jansson, Cecilia Bernsten,
farmaceut, farmacevtförbund, farmaciförbundet, kompetens, kunskap, läkemedel, profession,
Stefan Carlsson, yrke,
Orden är valda med anledning av att det är organisationer eller personer centrala för
apotekaryrket alternativt för att kompletterar sökningen med information om kompetens och
profession.
Gruppering av artiklar gjordes enligt de professionskriterier som satts upp. Material har i
vissa fall placerats i flera kategorier.
Intervjuer
Intervjuer genomfördes för att fördjupa två av de kriterier som ingår i professionsbegreppet,
nämligen kunskap och vetenskaplighet samt professionell kultur.
För att kunna fördjupa frågan om utbildning kontaktades ansvariga för apotekarutbildning vid
Göteborgs universitet och Uppsala universitet samt ansvarig för utredning för en framtida
apotekarutbildning vid Lunds universitet. Dessa hänvisade i två fall vidare till annan person
som de ansåg lämplig.
För frågor kring professionell kultur kontaktades kanslicheferna respektive verkställande
direktör på de tre organisationer som kan tänkas arbeta med professionsfrågor,
20

Apotekarsocieteten, Farmaciförbundet och Sveriges Farmacevtförbund. Även här hänvisades
vidare i två fall.
Genomförda intervjuer:
Kunskap och vetenskaplighet
• Erik Björk, ordförande Farmaceutiska fakultetens grundutbildningskommitté, Uppsala
universitet, apotekare, 2/12, 2008
• Tommy Eriksson, ordförande för gruppen som tagit fram ansökan om examensrätt till
HSV, Lunds universitet, apotekare, 2/12, 2008
• Anders Carlsten, ledamot i programkommittén för farmaceutisk och biovetenskaplig
utbildning, Göteborgs universitet, apotekare, 16/12, 2008
Värt att notera är att Tommy Eriksson och Anders Carlsten inte är anställda av respektive
universitet, men universiteten valde att hänvisa till dem.
Professionell kultur
• Inger Erlandsson, professionsutvecklare, Sveriges Farmacevtförbund, apotekare,
26/11, 2008
• Anders Cronlund, vice VD, Apotekarsocieteten, apotekare, 26/11, 2008
• Åsa Norrman-Grenninger, kanslichef, Farmaciförbundet, 3/12, 2008
Alla intervjupersoner utom Tommy Eriksson intervjuades personligen; Tommy Eriksson
intervjuades via telefon. Intervjuerna var semistrukturerade och utgick från framtagen
intervjumall (Bilaga 1). Tidsåtgången var 30-40 minuter per intervju. Intervjuerna spelades in
och transkriberades verbatim. Intervjuresultaten analyserades sedan och sorterades utifrån
professionskriterierna, på samma sätt som materialet i litteraturstudien.
Resultat
Resultaten redovisas först för litteraturstudien, därpå för intervjustudien. Litteraturstudien
redovisas först i siffror, därefter presenteras vilka som har deltagit i att forma bilden av
apotekaren i media under perioden. Bilaga 2 visar på vilka större händelser som påverkat
debatten och rapporteringen under perioden.
21

Litteraturstudiens resultat redovisas enligt de i teoridelen presenterade professionskriterierna.
Intervjustudiens resultat redovisas på samma sätt.
Litteratursökning i siffror
I en första gallring av tidningsmaterial valdes 350 texter ut. (Se tabell 1)
Tabell 1. Översikt över tidningsmaterial och från vilka medier de är hämtade. Den första siffran anger det
första urvalet, siffran inom parentes de artiklar som valdes ut för närmare studier och också återfinns i
referenslistan. Under titeln övriga tidningar finns dagstidningarna Dagens Industri (DI), Dagens Nyheter (DN),
Gotlands Allehanda (GA), Göteborgsposten (GP), Svenska Dagbladet (SVD), Sydsvenska Dagbladet (SYD),
Uppsala Nya Tidning (UNT) och Västervikstidningen (VT). Här återfinns också ett fåtal tidningar som varken
kan karaktäriseras som dagstidning eller farmaceutisk facktidning: Affärsvärlden, Resumé samt LO-tidningen.
Tidning Ledare Debatt/krönika Artikel Totalt
Apostrofen (Ap) 5 (1) 13 (-) 2 (5) 20 (6)
Dagens Medicin (DM) 1 (1) 10 (5) 18 (9) 29 (15)
E-lixir (E) 4(4) 5 (4) 10 (6) 19 (14)
Farmacevtisk revy (FR) 32 (20) 31 (5) 61 (31) 124 (56)
Farmacifacket (FaF) 10 (7) 2 (2) 18 (18) 30 (27)
Läkemedelsvärlden (LMV) 8 (6) 32 (9) 46 (24) 86 (39)
Övriga tidningar 3 (2) 13(8) 28 (8) 44 (18)
Totalt 63(41) 106 (33) 183 (101) 350 (175)
Efter närmare genomgång valdes 175 texter ut för närmare studier. Artiklar som valdes bort
behandlade inte yrkesrollen som sådan, utan angränsande områden såsom
Apoteksmonopolets avvecklande, läkemedelsanvändning, andra personalgrupper på apotek,
farmaceutisk forskning etc. De utvalda artiklarna tog upp ämnen som berörde de uppsatta
professionskriterierna, eller var på annat sätt relevanta för apotekarprofessionen och den
framtida yrkesrollen.
Vilka har uttalat sig?
SFF har synts mycket såväl i facktidningar som i riksmedia. APS däremot, har främst uttalat
sig i sin medlemstidning E-lixir och i Läkemedelsvärlden, som ges ut av societeten, och inte
synts så mycket i riksmedia. FF håller sig också till sin egen tidning, och syns i princip bara
22

på andra ställen när de blivit direkt tillfrågade. FF har inte heller fokus på apotekare, eftersom
det är en så liten del av deras medlemmar som är apotekare. Det märks tydligt, och i deras
tidning är det främst apotekstekniker och receptarier som lyfts fram. Vad gäller riksmedia är
det främst ledare och insändare negativa till monopolet som märks, och denna åsikt förs ofta
fram av tidningarna själva eller av politiker. De som visar på en mer positiv inställning till
monopol är oftare enskilda privatpersoner.
Resultat utifrån professionsbegreppet
Resultaten har grupperats efter de professionskriterier som presenterades ovan. Dessutom har
en del intressanta resultat funnits, vilka behandlar framtiden för apotekaryrket. Dessa
presenteras under en särskild rubrik, Framtiden.
Auktoritet
Begreppet auktoritet diskuteras inte specifikt särskilt ofta, men dyker ändå indirekt upp,
företrädesvis i facktidningar, främst i sammanhang kring patientsäkerhet men även kring
yrkets status. Auktoriteten beskrivs både som ett fortsatt viktigt begrepp och som någonting
som är på väg bort.
Framför allt företrädare för de två fackförbunden för ofta fram vikten av farmaceutisk
kompetens för att kunna hjälpa kunden/patienten på bästa sätt vid försäljning av läkemedel,
såväl receptbelagt som receptfritt (FR 13, 2005b; FR 14, 2005a; FR 1, 2006; FR 2, 2007c; FR
3, 2007a; FR 12, 2007a; FaF 1, 2006a; FaF 8, 2006; FaF 9, 2006; FaF 2, 2007b; LMV 1-2,
2007a; LMV 12, 2007b; LMV 3, 2008c; SVD 28/9, 2006).
I en genomgång före riksdagsvalet uttalade många av partierna vikten av farmaceutisk
kompetens i frågor rörande läkemedel (FR 8, 2006b). Strax före valet frågade sig SFF om
valets vinnare, oavsett vilka de blev, skulle kunna förstå frågor viktiga för förbundet:
Kommer Apoteket fortsatt att satsa på farmacevter eller kommer våra medlemmar att få stryka på
foten och den professionella kompetensen att minska. Kommer de segrande partierna att förstå att
farmacevter är professionella legitimerade yrkesutövare oberoende av om de arbetar som egna
företagare eller i ett företag som ägs av någon annan? (FR 10, 2006, s 4)
I numret efter, då valet avgjorts, såg SFF istället den nya möjligheten för farmaceuterna, att
bli entreprenörer (FR 11, 2006).
23

I ledaren i Farmacifackets nummer 8, 2005 tas upp olika sätt för farmaceuterna att beskriva
sitt arbete. Skribenten frågar sig om kärnan i yrkeskompetensen är att kunna så mycket som
möjligt om läkemedel eller att ha kontakt med människor om frågor som rör deras hälsa.
Ledaren ger inget svar men anser att det är en viktig fråga för farmaceutprofessionen att
reflektera över (FaF 8, 2005).
Eva Fernvall anser att det är kunden som är högsta chefen, vilket kan ses som ett tydligt
avsteg från en auktoritär inställning (LMV 10, 2005). Hon anser också, precis som många
framför allt i dagspressen, företrädelsevis allmänföreträdare samt
Läkemedelsindustriföreningen, att för försäljning av receptfritt kan man bortse från
auktoriteten, här klarar sig kunden själv (LMV 10, 2005; LMV 10, 2007b; GP 18/12, 2006;
DM 1/2, 2006).
Farmacevtisk Revys ledare 15, 2005 vill dock tydligt lyfta fram och medvetandegöra
farmaceuterna på auktoriteten genom att framföra följande:
Det handlar helt enkelt om det subtila som kallas professionalism. Att vara fullt ut professionell i
sin yrkesutövning ger hög patientsäkerhet [...] Att lita på att legitimerad personal faktiskt är bäst
lämpad att bedöma vad patienten/kunden behöver... (FR 15, 2005a, s 4).
Apotekets ledning påpekar att det finns studier och erfarenheter som visar att det kan
innebära ökad risk för felaktig läkemedelsanvändning, fler lever- och njurskador samt ökande
kostnader för samhället, om receptfria preparat säljs utan farmaceutisk kompetens (SVD
23/5, 2006).
Flera tidningar har rapporterat om en undersökning som visar att allmänheten anser att
legitimerad personal är det viktigaste när de går till apoteket (LMV 12, 2007a; E 5, 2007c).
Detta visar även Göteborgspostens intervjuer med apotekskunder (GP 19/8, 2007; GP 9/1,
2008), där kunder bland annat anser att den kompetens som finns på de svenska apoteken bör
värnas (DN 14/1, 2008). Detta tyder på att Sveriges befolkning fortfarande uppskattar den
auktoritära ställning farmaceuterna har. Detta nämns också i ledaren i Farmacevtisk Revy:
”Apotek med legitimerade receptarier och apotekare finns därför att kunder och patienter
behöver det” (FR 3, 2008, s 4). SFF påpekar att kompetensen ej finns hos Apoteket, utan hos
farmaceuten, varför kompetensen följer med även till annat företag (FR 8, 2008a).
24

Sedan Apoteket AB införde hälsocoacher och Vårdotek har frågan om livsstilsrådgivning
diskuterats flitigt. Vissa anser att det är en mycket god satsning, till exempel SFF och FaS
(LMV 11, 2005), medan sjukvårdsföreträdare är mer kritiska, främst mot att apoteken även
tar över uppgifter som att mäta blodtryck från vårdcentralerna (LMV 11, 2005, FaF 1,
2006b). Farmaceuterna själva har varit osäkra inför rollen som hälsocoach och saknat
självförtroende att sälja sin kompetens, samtidigt som de sett det som en möjlighet till
kompetensutveckling (DM 21/6 2006). En apotekare berättar att han är mycket positiv till
sina nya arbetsuppgifter med bokad rådgivning: ”Nu kan min kompetens tas tillvara på ett bra
sätt och jag blir något mer än burkutdelare” (Ap 12, 2006, s 14).
Klinisk farmaci inom vården har inte någon stark tradition i Sverige, men under perioden har
en påbyggnadsutbildning i klinisk farmaci startats vid Uppsala universitet, öppen för de med
apotekarexamen eller en farmacie magister (LMV 5, 2006b). Tommy Eriksson, aktiv inom
området, säger: ”Det har varit ett stort slöseri med statliga resurser att apotekarnas femåriga
läkemedelsutbildning inte gett möjligheten att medverka i det direkta teamet runt patienten”
(LMV 11, 2006, s 35). I Stockholms läns landsting togs år 2006 beslut om att införa
sjukhusintegrerad farmaci, och förhoppningen var att farmaceuterna skulle kunna förmedla
kunskap om läkemedel till patienter och vårdpersonal, samt göra den egna rollen synlig inom
svensk sjukvård (FR 3, 2006d). Klinisk farmaci skulle kunna ses som ett sätt att hitta nya
områden där apotekarens auktoritet behövs.
Det finns uttalanden, som tyder på att apotekare har tappat sin status. Följande uttalande,
gjort av en sjuksköterska, ”... [apotekare] måste vara den mest överkvalificerade
yrkesgruppen, alla kategorier” (DM 12/4, 2007) visar tydligt på att det finns de som anser att
apotekarnas auktoritet inte behövs i det arbete som utförs på apotek.
I Farmacevtisk Revy, nummer 2 2007 återfinns en artikel om en svensk apotekare som
numera arbetar i England. Han anser att statusen för apotekare är mycket högre där än i
Sverige, att man mer ses som en auktoritet (FR 2, 2007d). Det är intressant att nämna att det
är färre farmaceuter på apoteken i England, vilket torde ge de få som finns på plats en högre
position på arbetsplatsen.
25

En sjuksköterska uttalar sig om apoteket: ”Folk frågar mycket här på Apoteket, de verkar ha
stort förtroende för personalen” (LMV 5, 2006a). Apotekets ledning styrker detta genom
följande uttalande:
Våra kunder har ofta många frågor, vill ha råd och information om produkter som hjälper just
dem. De efterfrågar egenvårdsspecialister och farmaceutisk kompetens (DM 3/5 2006).
Även socialutskottets ordförande lyfter fram ett sådant förtroende:
Det är dit man går för att få råd och man förväntar sig att den som ger rådet har ett personligt
ansvar och en professionell kompetens. (GP 8/1, 2008)
SFF har vid ett flertal tillfällen ansett att Apoteket AB kränker farmaceuternas auktoritet, dels
genom att deras kompetens inte kommer till användning (FR 3, 2006a), men också av att
Apoteket AB har gjort tidmätningar på receptexpeditionen (FR 2, 2006a; FR 6, 2006b) SFF
säger ”En legitimerad yrkeskår har ett ansvar i receptexpeditionen som inte kan mätas i
exakta minuter” (FR 2, 2006a, s 4).
Samhällets sanktion
Riksmedia har i princip inte tagit upp artiklar om apotekarprofessionen de senaste åren. Det
som främst synts i riksmedia har handlat om apoteksmonopolet. Däremot lyfts problemet
med en icke synlig profession då och då fram, främst i fackmedia. Kommentarer som
”Apotekare behöver marknadsföra sig i samhället” (E 5, 2006, s 4) och ”apotekare är lite av
en hemlig yrkeskår” (LMV 7-8, 2007, s 30) samt ”När jag läste till apotekare kallade man oss
för framtidens läkemedelsexperter [...] Vi som skulle bli experter är osynliga” (LMV 10,
2006c, s 18) tyder på att apotekarna själva anser att de inte syns i samhället.
Utgången av riksdagsvalet 2006 har till stor del påverkat mediebilden av apotekaren och
diskussionen kring samhällets syn på apoteksväsendet. Före valet fanns det många olika
förhoppningar kring valresultatet, och efteråt har den av den nya regeringen tillsatta
apoteksmarknadsutredningen fått stort utrymme. SFF skrev redan i slutet av 2005 en ledare
om vikten av att rösta ”rätt” för att få fler arbetsgivare (FR 13, 2005a).
Inför valet 2006 tyckte både LIF och SFF att det svenska apotekssystemet behövde en
förutsättningslös översyn (DM 1/2 2006, 8/3 2006). SFF kritiserade också den utredning som
tillsattes med Anders Lönnberg i spetsen, för att direktiven inte gav möjlighet till en
förutsättningslös utredning (FR 3, 2006c).
26

Enskilda farmaceuter, såväl som fackförbunden och ledarskribenter på olika tidningar, har
varierande tankar om vad som händer med en förändrad apoteksmarknad. Förhoppningar
finns om att det ska bli en ökad efterfrågan på farmaceuter (FR 4, 2008a, GP 9/1, 2008), att
deras kompetens ska nyttjas bättre, samt en högre lön (FR 4, 2008a). Att den farmaceutiska
kompetensen är viktig och behövs lyfts fram (VT 24/1, 2008) och förhoppningen är att det
blir den farmaceutiska kompetensen som blir drivkraften för vinstgenerering i ett nytt
apotekssystem (DI 2/6, 2008). Man bedömer också att det är en möjlighet för farmaceuterna
att värderas högre (FaF 9, 2007b) och att det ska öppna sig en helt ny arbetsmarknad (GP
14/1 2008). I nuläget upplever många farmaceuter yrkesrollen som splittrad (E 6, 2006). Viss
rädsla har också framkommit, för att farmaceuternas kompetens inte kommer att tillvaratas
(FR 11, 2006).
Carina Jansson är också skeptisk till att det i apoteksmarknadsutredningen inte tas upp hur
många farmaceuter som det ska finnas på apoteken framöver (FaF 1, 2008c). Denna farhåga
kan tolkas som att man ser en risk att det blir som på apoteken i Norge, där det finns mindre
än hälften så många farmaceuter per apotek jämfört med i Sverige (Ap 9, 2007).
Stefan Carlsson snuddar vid samhällets sanktion i ett uttalande i Farmacifacket, där han tror
att nya yrkesgrupper kommer att komma in i apoteksvärlden (FaF 5, 2008b). Detta skulle
kunna hota farmaceuternas ställning inom apoteksbranschen. Eva Fernvall öppnar också för
detta genom följande uttalande:
Farmaceutisk kärnkompetens handlar om ett teamarbete, där vi behöver många olika
kompetenser. Exempelvis personer som vet hur man utvecklar en butik, kommunikatörer och
många andra (FaF 3, 2007)
I ett annat uttalande säger Stefan Carlsson dock att han tror att ungefär samma
yrkeskategorier som idag kommer att behövas på apoteken (FaF 2, 2007a)
Resultat från Ungdomsbarometern tyder på att den unga generationen är mer skeptisk till
apoteket än äldre, de svarande anser att apoteket är direkt negativ som arbetsgivare, att det är
ett ställe för dem som inte orkar arbeta som läkare, kundkontakterna är ytliga, det är inte så
mycket rådgivning (FR 2, 2007a). Båda fackförbunden ser det också som en självklarhet att
arbetsuppgifter och kompetens ska nyttjas på bästa sätt, farmaceuter ska göra det som de är
utbildade till, och de ser det som ett slöseri att apotekarna sitter i kassan (FR 5, 2006, FaF 1,
2006a)
27

Cecilia Bernsten riktar i en insändare i Sydsvenska Dagbladet kritik mot att Lars Rejes
utredning har så låga krav på farmaceutisk kompetens att inte ett enda apotek behöver ha en
apotekare anställd (SYD 12/3 2008). Detta kan ses som att samhället inte längre ser vikten av
professionens arbete. SFF är tydliga med att påpeka att de arbetar för att den farmaceutiska
professionen ska uppvärderas och bli mer synlig och efterfrågad i samhället (FR 6-7, 2008a).
Apoteket AB har genomfört en undersökning med så kallade mystery shoppers, för att
kontrollera personalen på apoteken. Det visade sig att farmaceuterna i många fall inte gav den
rådgivning som kunden borde få. Undersökningen genomfördes av bl.a. Cecilia Bernsten,
inom hennes anställning på Apoteket AB. (FR 1, 2007a; LMV 1-2, 2007b; DM 31/12 2007)
SFF anser att ansvaret för denna brist ligger både på Apoteket AB men också på den enskilde
farmaceuten (FR 1, 2007a). Genom att apotekspersonalen inte utför sin uppgift på bästa sätt
minskar samhällets förtroende för professionen. Redan under 2006 påminde SFF om att de
frågor som farmaceuter ställer är helt avgörande för vilken information som ges, vilket direkt
påverkar läkemedelsanvändandet (FR 8, 2006a).
Göran Hägglund är tydlig med att läkemedel måste säljas av utbildad personal (GP 5/6, 2008)
Även WHO anser att farmaceuter har mycket att ge till samhället, men att yrkesrollen måste
anpassa sig till nya krav och bli en mer integrerad del av vården (LMV 3, 2007b).
I Storbritannien har apotekarna fått förskrivningsrätt. Detta kan ses som en förändring och
utveckling av den sanktion som samhället ger yrkesgruppen. Enligt den brittiske forskaren
David Taylor vill hälften av svenskarna att apotekarna ska få förskrivningsrätt, medan
apotekarna själva är tveksamma. Taylor tror själv att apotekarna blir överflödiga om de inte
utvecklar sin yrkesroll. (LMV 2, 2008a) SFF har inte tagit ställning till frågan om
förskrivningsrätt, men Cecilia Bernsten tycker att det är ett intressant förslag:
Det intressanta med förslaget är den ändrade syn på professionen som det ger uttryck för. Jag
uppfattar det som att man anser att apotekare som har en gedigen utbildning om
läkemedelsanvändning, legitimation och bevisad kompetens kan och bör ta ansvar för
förskrivning av läkemedel (FR 15, 2005b, s 14).
Även Per Hartvig, professor vid Akademiska Apoteket i Uppsala tror att detta är en
möjlighet, för farmaceuter som är vetenskapligt och terapiinriktat utbildade, att sköta en
begränsad förskrivning (E 1, 2006). Stefan Carlsson däremot, tycker att kombinationen
av förskrivning och försäljning bara görs av vinstintresse (LMV 5, 2006c). Ett
28

eportage från Danmark visar att även där finns förespråkare för förskrivning samt en
vilja att apotekarna blir mer heltäckande på områdena läkemedel och livsstil (FR 2,
2007b).
Kunskap och vetenskaplighet
Frågor kring utbildning har diskuterats mycket i fackmedia under de gångna tre åren. Det kan
kopplas både till apoteksmarknadsutredningen men även till HSV:s granskning av
farmaceututbildningarna samt till det minskade söktryck som setts på utbildningarna.
Utbildningsfrågor har också blivit aktuellt eftersom HSV i sina arbetsmarknadsprognoser ser
ett överskott av apotekare om några år. Vetenskaplighet har däremot inte diskuterats.
SFF har vid ett flertal tillfällen lyft fram att det är viktigt att förändra apotekarutbildningen,
genom att minska mängden kemi och istället införa entreprenörskap, ledarskap och
kommunikation (FR 12, 2006a; FR 13, 2006; FR 5, 2007a; LMV 3, 2007d; LMV 7-8, 2007;
LMV 11, 2007; GP 11/5 2007). FF håller med om att utbildningarna behöver gås igenom
(FaF 5, 2006a) samt menar att kommunikation behöver införas (FaF 2, 2007b). Även HSV
förespråkar mer kommunikationsträning, samt större fokus på klinisk farmaci (HSV 2007:15
R). SFF förespråkar också en mer klinisk inriktning, samt mindre teori, mer som en
vårdutbildning, (GP 11/5 2007; LMV 3, 2007b; LMV 7-8, 2007). Detta håller Fred Nyberg,
dekan vid Farmaceutiska fakulteten med om (LMV 3, 2007b). Kritik som att apotekarnas
kunskap är för teoretisk har också framförts från sjukvården (LMV 3, 2006). Att apotekare
har ett alltför biomedicinskt tänkande och inte tänker på patienten förrän allra sist tas också
upp i en avhandling om farmaceutisk omsorg (LMV 1-2, 2007c).
Det finns dock de som anser att farmaceutiska fakulteten gjort rätt som gjorde
apotekarutbildningen mer forskningsinriktad, och sedan fortsatt med denna profil (E 1, 2006).
En upprörd nyexaminerad apotekare skriver i ett öppet brev till Stefan Carlsson:
Som apotekare består min utbildning av fem års universitetsstudier riktade mot läkemedel och deras
användning, men räknas inte detta alls inom företaget? Uppenbarligen inte eftersom det inte
kommer att vara Farmaci som främst bedrivs på apotek, utan massor av andra saker som vi
farmacevter inte utbildas för i vår grundutbildning, eftersom det inte är farmaci. (FR 6, 2006a, s 7)
SFF är positiva till en apotekarutbildning i Lund, eftersom de förutspår en brist på apotekare
(FR 5, 2007a; LMV 3, 2007c; DM 7/2 2007; DM 28/3 2007). Detta går tvärt emot HSV:s
prognoser (FR 4, 2007a; HSV 2007:15 R), och att den stora utbyggnaden som skett av
29

utbildningsplatser under de senaste åren ännu inte fått sitt fulla genomslag. Under de senaste
tio åren har apotekarutbildningen ökat från 180 till 270 nyantagna per år (HSV 2007:15 R).
SFF tror att det om några år kommer att finnas helt nya branscher för farmaceuter att arbeta
inom (LMV 3, 2007c; FR 4, 2007). Detta trodde även Anders Lönnberg (FaF 3, 2006a),
exempelvis som kontrollanter för receptfri försäljning av nikotinläkemedel, enligt hans
förslag på avreglering av denna marknad (FR 4, 2006). Detta blev dock inte fallet.
Även Stefan Carlsson tror på en ljus framtid för farmaceuter (FR 5, 2007b; Ap 6-7, 2007a).
Både apotekarstudenter och representanter för Farmaceutiska fakulteten är också positiva.
”Vi vet inte riktigt vad som kommer att hända, men vi tror att det kommer att behövas många
fler farmacevter” säger Ingrid Nylander, prodekan vid fakulteten. (FaF 5, 2008a) något som
hon också framför i Läkemedelsvärlden (LMV 3, 2008a) Även Rejes utredning tar upp risken
för apotekarbrist (LMV 1, 2008c; DM 23/1, 2008).
SFF vill ha ett utbildningssystem med upplägget 3+2, det vill säga efter tre år kan studenten
ta ut en receptarieexamen, med möjlighet att läsa i två år till, för att bli apotekare (DM 28/3
2007; DM 8/11 2006a). Detta företräder även APS och HSV (LMV 9, 2007; HSV 2007:15
R). Det finns också flera aktörer som vill ha en uppdelning av de två sista åren av
apotekarutbildningen, mot antingen läkemedelsanvändning eller läkemedelsutveckling (LMV
3, 2007d; LMV 9, 2007; DM 8/11 2006). SFF vill dessutom i förlängningen att alla
farmaceuter ska ha en femårig utbildning (FR 5, 2007a).
Representanter för den Farmaceutiska fakulteten är tydliga med att de ej vill ha en utbildning
med upplägget 3+2 år, och att de inte vill bli styrda av arbetsmarknaden (FR 7, 2007b). De
anser att innehållet i utbildningen är viktigare än struktur för att på bästa sätt tillgodose
omvärldens krav på läkemedelsexperter (LMV 10, 2007a). Göteborgs universitet har inte
uttalat sig i media och har heller inte aviserat några planer på att skapa ett nytt system.
Såväl SFF som enskilda apotekare, förespråkar specialistkompetens (FR 1-2, 2008b; LMV 3,
2007d; GP 11/5 2007). FF däremot ställer sig snarare frågan om det är specialister eller
generalister som behövs framöver (FaF 1, 2008a).
SFF har också påpekat hur viktigt det är för såväl de farmaceutiska yrkena som
utbildningarna att upprätthålla ett högt söktryck till utbildningarna, samt att de
nyexaminerade har tillräckliga kunskaper. De påpekar att det är alla farmaceuters uppgift att
visa i samhället att det är de som är samhällets läkemedelsexperter. (FR 7, 2007a) Även
30

Stefan Carlsson ser det som mycket problematiskt med det låga söktrycket (Ap 6-7, 2007a).
Studentsektionen inom SFF kritiserade dock Apoteket AB såväl som Astra Zeneca för att inte
ta detta ansvar, då de valde att inte deltaga i studentmässor (FR 3, 2006b)
Stefan Carlsson är positiv till en certifiering av farmaceutiska utbildningar (E 5, 2007a).
Detta är något som ingen annan har framfört, vilket tyder på att intresset för detta är litet från
andra parter.
Etik och konfidentialitet
Yrkesetik i stort har diskuterats ytterst lite under tidsperioden, även om ämnet tangeras till
exempel när man diskuterar apotekarens ansvarstagande att sälja efter kunskap och inte sälja
av ekonomiska skäl. Dessutom har Farmacevtisk Revy i varje nummer ett avsnitt med namnet
”etik på jobbet”, vilket tar upp etiska dilemman som farmaceuter kan råka ut för i sitt arbete.
Här framställs i nummer 14, 2005 att:
Att vara professionell innebär för farmaceuter som yrkesgrupp bland annat att använda sin
kompetens för individens/patientens bästa men också att ha en yrkesetik till stöd för sitt handlande
(FR 14, 2005c, s 12).
En stor tilltro till yrkesetiken kan också ses vid uttalanden från enskilda apotekare, om
entreprenörskap och möjligheten att öppna eget apotek, till exempel ”Vi vet att farmaceuter
som driver egna apotek står för professionalism och innovation och höjer kvaliteten inom
hela apotekssektorn” (DM 9/4 2008) eller att ”det ligger i det farmaceutiska yrket att vara
seriös och inte bara sälja för att sälja” (GP 15/6 2008). Samtidigt ser de anställda på ett av de
apotek som är delaktiga i det franchisingförsök som Apoteket AB dragit igång en risk i att det
blir mycket tydligare att de måste sälja. Även Carina Jansson ser risker med detta, såsom
minskad möjlighet till kompetensutveckling (FaF 1, 2008b) och att
läkemedelskonsumenterna kommer i kläm när ekonomin blir viktigare och rådgivningen får
stå åt sidan (DN 8/1, 2008). SFF hävdar dock att ekonomin redan styr inom Apoteket AB
idag, och att professionalismen fått stryka på foten (LMV 10, 2006b). Även FF anser att det
redan idag är i princip omöjligt att hinna med kompetensutveckling för de anställda på
Apoteket (FaF 5, 2006b) och att kompetensen utarmas (FaF 10, 2005).
Konfidentialitet har inte diskuterats alls under treårsperioden i de granskade källorna.
31

Professionell kultur
Och någonstans där, i alla strukturella förändringar, önskar vår profession en klok och hållbar
utveckling av vårt samhällsansvar. Ideella organisationer, samhällsinstitutioner och universitet
måste få en tydlig och hanterbar roll i att driva professionens frågor i en framtida frånvaro av
monopolet (LMV 4, 2007, s 12).
De professionella organisationernas roll har diskuterats flitigt under perioden.
Organisationerna är också intressanta eftersom de ofta uttalar sig i debatten och dessutom i
flera fall står bakom de facktidningar som finns i Sverige.
SFF har vid många tillfällen beskrivit sig själva som den professionella organisationen, bland
annat i Farmacevtisk Revy 14, 2005:
En profession behöver också en organisation som kan företräda den utåt mot samhället. Den
professionella organisationen ska stödja de egna medlemmarna och verka för att de uppfyller
kraven på kompetens och etik, samt kämpa för professionen utåt. I Sverige har vi inte haft någon
renodlat professionell organisation. Däremot har Sveriges Farmacevtförbund under åren förutom
de fackliga frågorna också arbetat allt mer med professionella frågor och fungerar mer som en
professionsorganisation. (FR 14, 2005d, s 14)
Än tydligare blir förbundets position i nummer 6-7, 2008, där de också anser sig vara ett
starkt professionsförbund (FR 6-7, 2008c). I Farmacevtisk Revy nummer 4, 2007 presenteras
medlemsenkäten som SFF genomfört. Den visar att medlemmarna är nöjda, men skulle gärna
se mer fokus på yrkesidentiteten (FR 4, 2007b). Detta talar för att SFF går medlemmarna till
mötes när de mer och mer arbetar för att bli professionsorganisation. Förbundet talar också
om vikten av sammanhållning för att kunna påverka: ”För att vara framgångsrik i sin strävan
efter att förbättra villkoren för en profession är det viktigt att professionen håller ihop och
uppträder samlat” (FR 4, 2008b, s 14). I Farmacevtisk Revy nummer 14, 2005 påtalas
erfarenheter från omregleringen av apoteksmarknaden i Norge: ”En konsekvens av
avregleringen blev att den inre samhörigheten i farmacevtkåren försvann.” (FR 14, 2005b, s
5)
Det skulle kunna vara ett problem för professionen att hålla samman på grund av att det finns
två fackförbund. FF anser dock inte att det är ett större problem att de är oeniga ibland, det
finns många frågor som de båda förbunden kan samarbeta kring också. (LMV 10, 2006d).
SFF tydliggör vad de menar med professionen i en ledare, då de förklarar att alla, som är
apotekare, receptarier, farmacie magister, farmacie doktor eller dylikt är en del av
32

professionen (FR 6-7, 2008a). Förbundet förklarar också vad de främst arbetar för, nämligen
att farmaceutisk kompetens ska synliggöras och betalas bra (FR 9, 2007). SFF framhåller
också att den farmaceutiska kompetensen behöver lyftas fram, en typisk uppgift för en
professionsorganisation (FR 9 2007, FR 12 2007a).
År 2007 uppstod ett bråk inom SFF, då dess vice ordförande valde att avgå efter att förbundet
ersatt henne med en jurist i Apoteket AB: s styrelse. Hon ansåg att det var en
inkompetensförklaring av den egna professionen när organisationen inte anser att
professionen längre kan företräda sig själv (DN 29/10, 2007).
APS däremot, poängterar att deras uppgift är att skapa opinion kring läkemedel (LMV 1-2,
2006). De vill driva en oberoende långsiktig opinionsbildning kring viktiga läkemedelsfrågor
(E 2, 2006b). Några apotekare påpekar i samma nummer att APS har en stor skyldighet och
möjlighet att vara en katalysator i arbetet för förbättrad läkemedelsanvändning (E 2, 2006a).
APS vill dock utveckla sin verksamhet, som en viktig part för framtida kompetensutveckling
(E 6, 2006a, E 2, 2007, LMV 1, 2008a). Enligt reportage från APS ordförandekonferens 2007
vill medlemmarna dock se organisationen som en framtida branschorganisation, och även
som tankesmedja (E 1, 2007). Enligt brev från APS öppenvårdssektion finns det också de
som gärna skulle se att APS blir ett tydligare språkrör för professionen (E 1, 2008b).
Sektionen lade också en motion till APS fullmäktige om detta. Vid Apotekarsocietetens
fullmäktige 2008 lades även en motion om ett namnbyte till Läkemedelsakademin, för att
tydliggöra att APS är en bred organisation, inte bara kopplad till apoteksväsendet (E 3,
2008a). Det finns alltså krafter som drar åt olika håll inom organisationen.
Läkemedelsvärldens redaktör poängterar att Apoteket AB fungerat bra som
professionsorganisation, farmaceuterna har dragit nytta av deras ”framfusiga” roll när man
försökt närma sig sjukvården (LMV 10, 2006a). Stefan Carlsson går också ut och är tydlig
med att Apoteket AB i framtiden ska konkurrera med farmaceutisk kompetens, vilket går att
tolka som ett tecken på att företaget värnar om professionen (LMV 12, 2006). Marianne
Dicander Alexandersson, från Apotekets ledning trycker också på detta: ”Apotekets främsta
styrka är den stora och unika kompetens som finns hos medarbetarna...” (FaF 3, 2007). Andra
medarbetare hos Apoteket AB har också lyft fram vikten av att värna och utveckla den höga
farmaceutiska kompetensen (Ap 10, 2006, Ap 6-7, 2007b). För att utveckla och upprätthålla
den farmaceutiska kompetensen har företaget infört tjänster som ”allmänfarmaceutisk
specialist” (Ap 1, 2008). Eva Fernvall har uttalat att om företaget vore ett handelsföretag,
33

istället för ett hälsoföretag, så skulle de välja bort den farmaceutiska kompetensen (Resumé
4/5 2006).
Läkemedelsvärlden anser att Apoteket AB borde göra mer för att profilera sin personal,
farmaceuterna (LMV 3, 2007a), något som Apoteket AB inte vill ta på sig och ifrågasätter
om inte detta är en uppgift för APS eller fackförbunden (LMV 5, 2007a). APS och
Läkemedelsvärlden poängterar då tydligt att det varken är organisationens eller tidningens
uppgift att föra farmaceuternas talan (LMV 5, 2007b). Både APS och Apoteket AB visar här
tydligt att de inte har något intresse av att vara professionsorganisationer. Även FF har velat
se Apoteket AB lyfta fram sina anställda i kampanjer, men då inte som
professionsorganisation utan som arbetsgivare (FaF 9, 2005).
I Dagens Medicin 8/11 riktar Richard Bergström kritik mot SFF för deras krav på
restriktioner kring vem som ska få äga apotek (DM 8/11, 2006), vilket presenterades i numret
innan (DM 1/11, 2006). Han anser att detta visar på att förbundet bara slår vakt om
farmaceuternas egna intressen (DM 8/11, 2006). Även i Läkemedelsvärlden diskuteras SFF: s
agerande, och debattören är inte förvånad över förbundets ställningstaganden i
monopolfrågan, eftersom deras medlemmar kommer att tjäna pengar på att det blir
farmaceutbrist (LMV 3, 2008d). SFF förklarar sina ställningstaganden med att det är viktigt
att värna om farmaceuters professionella oberoende (DM 15/11, 2006).
Under 2006 fördes inom Farmaciförbundet en diskussion kring om man skulle fortsätta vara
ett förbund för dem som arbetar inom apotek, eller om en utvidgning av förbundet
eftersträvas (FaF 3, 2006b, c). Två tredjedelar av de svarande kunde tänka sig en
sammanslagning med ett annat fackförbund (FaF 7, 2006). FF har också visat att de är
medvetna om att även fackföreningsrörelsen måste förändras, om gränsen mellan vård och
farmaci förändras (FaF 8, 2005). Farmaciförbundet har dock kritiserats av enskilda
medlemmar, för attinte ställa sig tillräckligt mycket på apoteksteknikernas sida (FaF 2, 2006),
samt att man lydigt följer Apoteket AB (FaF 8, 2007).
Framtiden
Vi farmacevter måste ut i samhället, tala om läkemedel och bli framtidens läkemedelsexperter –
redan nu! (LMV 10, 2006c, s 18)
Det är upp till farmacevterna att flytta fram positionerna. Det hänger på oss hur det blir. (FR 12,
2006b)
34

Det finns många som uttalar såväl sina förhoppningar som sina farhågor inför framtiden. Vad
gäller farhågor går SFF: s studentombudsman längst, när hon beskriver apotekarna som en
utrotningshotad art (FR 8, 2008c). En nyexaminerad apotekare visar också sitt missnöje på
apotekarnas roll genom att uttala: ”Ge oss vettiga arbetsuppgifter och ta tillvara på vår
potential eller lägg ned utbildningen” (FR 6-7, 2008b, s 17). Det har också kommit rapporter
om att industrin drar ned, varför detta framöver kan bli en minskad arbetsmarknad för
farmaceuter (FR 3, 2007b).
Många ser en framtid där farmaceuterna generellt, eller apotekarna specifikt, kommer att
behövas inom nya områden. Anders Lönnberg tror att oavsett vad som händer med
monopolet så kommer farmaceuternas roll bli viktigare i framtiden (FR 6, 2006c, d). Holger
von Fircks från Cederroths förutspådde under Läkemedelskongressen 2006 en växande
arbetsmarknad för farmaceuter när det gäller regulatoriska krav, samt inom
livsmedelsbranschen (FaF 9, 2006). Ingrid Schmidt, apotekare på Socialstyrelsen tror att det
kommer att behövas fler farmaceuter inom hälso- och sjukvården (FR 2, 2006b). Göran
Hägglund säger att farmaceuter kommer att ha en nyckelroll i det Vårdsverige som han vill
skapa, och han tror mycket på farmaceuternas kunskap behövs även utanför apoteken (FR 1,
2007b), medan en norsk apoteksdirektör tror att den största professionella utmaningen för
farmaceuterna finns på apoteken (FR 13, 2006). Richard Bergström tror istället främst på en
efterfrågan av farmaceutiska tjänster inom sjukvård och industri, och att den intressanta
utvecklingen inte ligger inom apoteken (FR 6, 2007). Birgitta Gunneflo, vd för Kronans
Droghandel, har en mycket positiv inställning till den framtida arbetsmarknaden:
På en ny marknad med fria aktörer tror jag att farmacevterna kommer vara flaggskeppen på
svenska apotek. Apotekarens roll kommer att vara tydligare på en ny marknad. Apotekare
kommer bland annat ha ansvar för utbildningsprogram på apoteken (FR 8, 2008b, s 4).
Cecilia Bernsten anser att det är mycket viktigt att hitta nya arbetsmarknader för farmaceuter,
men är övertygad om att den farmaceutiska kompetensen behövs såväl inom äldrevård som
inom slutenvård och primärvård (FR 1, 2006)
Farmaciförbundet har tydligt drivit linjen att både receptarier och apotekare ska kunna vara
drifts- och läkemedelsansvariga på apotek efter en avreglering (FaF 10, 2006; FaF 4, 2007),
varför de var positiva till att Rejes utredning föreslog detta (FR 1-2, 2008).
Apoteksmarknadsutredningen föreslår också ett införande av chefsfarmaceuter på sjukhus
35

(DM 23/8, 2007). Farmaciförbundets medlemmar har ställt sig bakom att båda
yrkeskategorierna ska kunna vara chefsfarmaceuter på sjukhus. APS däremot anser att denna
uppgift bör tillfalla apotekare, och ska fungera som logistikväxel och genomföra
kvalitetskontroller av leveranser (E 1, 2008a), samt att titeln istället ska vara chefsapotekare
(E 3, 2008b). FF anser att apotekare inte per automatik är bättre lämpade till uppgifter som
främst omfattar logistik, något som varken ingår i en apotekar- eller receptarieutbildning.
(FaF 9, 2007a) En insändare i Läkemedelsvärlden ger medhåll i att ”Distribution och
tillgänglighet av läkemedel handlar om logistik, och har inget med farmaci att göra” (LMV 1,
2008d, s 44). I början av treårsperioden hade SFF inte tagit ställning till vilka krav som skulle
ställas på drifts- och läkemedelsansvarig, utan de ställde enbart kravet att det skulle vara en
farmaceut (DI 22/9 2006). Efter deras fullmäktigemöte 2006 har de däremot drivit att det bara
ska vara apotekare som ska kunna ha denna arbetsuppgift (FR 4, 2008b). Hanna Gyllensten,
koordinator för apotekarprogrammet i Göteborg håller med SFF, och ser detta som ett led i
patientsäkerheten (LMV 2, 2008b) FaS går ännu längre och anser att det alltid bör finnas en
apotekare närvarande under ett apoteks öppettider (LMV 1, 2008b).
Resultat intervjuer
Intervjuresultaten utgår främst från de professionskriterier som låg till grund för val av
intervjupersoner. Intervjuerna gav också resultat intressanta utifrån professionskriterierna
auktoritet och samhällets sanktion, varför dessa också redovisas nedan. Utöver detta ställdes
frågor om framtiden för apotekaryrket, dessa resultat redovisas under rubriken Framtiden. I
de fall då resultaten inte direkt kan ses som organisationens eller utbildningsinstitutets
ställningstaganden hänvisas istället till den intervjuades namn.
Utbildning och vetenskaplighet
SFF lyfter än en gång vikten av att föra in entreprenörskap i apotekarutbildningarna, men
förtydligar också att om studenter vill fördjupa sig inom detta område får de antingen se det
som en specialisering eller något som de läser till efter avslutad grundutbildning. (Erlandsson,
2008) Fakulteten tycker att det finns möjligheter för studenter som vill läsa till exempel
entreprenörskap inom den valbara terminen på apotekarprogrammen, där en fjärdedel av
terminen kan läsas inom ett annat, valfritt, dock av fakulteten godkänt ämne. Däremot anses
att det inte går att föra in allt för mycket inom den femåriga utbildningen utan att förlora
mycket av den farmaceutiska grunden. ”Då blir man inte bra som kommunikatör mot någon
framöver, om man bara har basala kunskaper på många fler områden.” (Björk 2008)
36

Både FF och SFF är positiva till att föra in kommunikation i utbildningarna (Norrman-
Grenninger, 2008; Erlandsson, 2008). För att apotekarna ska få en tydligare roll i samhället
anser Erik Björk att det vore bra om utbildningarna kunde utbilda bättre kommunikatörer,
som gör sig mer hörda i samhället (Björk, 2008).
FF anser att det behövs en ordentlig översyn av farmaciutbildningarna. (Norrman-
Grenninger, 2008). Farmaceutiska fakulteten har påbörjat ett arbete med att förändra såväl
apotekar- som receptarieutbildningen. Arbetet är just påbörjat och beräknas ta 2-3 år. För
närvarande vill fakulteten dock inte avslöja några detaljer. Fakulteten arbetar också för att
skapa en treårig påbyggnad från receptarie till apotekare (Björk, 2008).
Även Göteborgs universitet har planer för förändringar av utbildningen. Främst handlar detta
om att skapa fler inom programmet valbara kurser, problembaserade moment kring
läkemedelsterapi samt en mer klinisk inriktning av apotekarutbildningen. Kurser inom
entreprenörskap finns på universitetet, tillgängliga för studenterna. Utbildningsansvariga i
Göteborg vill också skapa mötesplatser för apotekar- och receptariestudenter, något som inte
finns i nuläget. Däremot tror de inte på en utbildning enligt modell 3+2, eftersom de tror att
det är olika typer av studenter som söker till de två utbildningarna. (Carlsten, 2008)
Farmaceutiska fakulteten har tidigare varit skeptiska till en gemensam utbildning, då de
ansett att detta missgynnar båda yrkesgrupperna, men vill i nuläget inte uttala sig i frågan då
de nyligen påbörjat arbetet med att förändra de båda utbildningarna (Björk, 2008)
Lunds universitets talesperson, anser att det behövs en apotekarutbildning med klinisk
farmaci i fokus. De tycker att det är problematiskt att apotekarna som det är nu inte får någon
praktik inom vården. Han anser också att det är logiskt med ett upplägg på 3+2 år, så att
receptarier och apotekare får samma bas, och att apotekarna sedan får en större fördjupning
inom forskning och vetenskap. (Eriksson, 2008)
APS har inte någon entydig uppfattning om förändringar de vill se inom
apotekarutbildningen, och delvis ser organisationen det som problematiskt att de intresserar
sig så mycket för apotekar- och receptarieutbildning, när de inte lägger kraft på andra
utbildningar, till exempel läkarutbildning och sjuksköterskeutbildning. Anders Cronlund
framhåller att de åsikter som APS vd har framfört, till exempel om en utbildningsmodell 3+2,
inte är förankrade i organisationen. Cronlund själv är också skeptisk till detta. Han anser att
utbildningen i Lund kan bli intressant, och att de skulle kunna lyckas väl med sin kliniska
37

profil, om de lyckas marknadsföra denna såväl mot framtida studenter som potentiella
arbetsgivare. (Cronlund, 2008)
Erik Björk, Tommy Eriksson och Åsa Norrman-Grenninger anser att det är problematiskt att
det i Sverige inte finns ett krav på kontinuerlig fortbildning för legitimerade apotekare, som
det finns i många andra länder (Björk, 2008; Eriksson, 2008; Norrman-Grenninger, 2008).
SFF anser att alla farmaceuter har ett personligt ansvar att utveckla sin yrkesroll, vilket kan
tolkas som ett personligt ansvar för fortbildning (Erlandsson, 2008). APS vill, precis som
organisationen gjort under många år, fortsätta arbeta med kompetensutveckling (Cronlund,
2008).
Professionell kultur
SFF anser att det behövs en professionell organisation om det ska gå att genomföra de saker
som de lyfter upp i sin vision för framtiden (se nedan, framtiden). De vill se en organisation
som farmaceuter kan vända sig till för att utbyta erfarenheter med kollegor samt för att
utveckla sitt yrkeskunnande för att gå vidare i karriären. Därför har SFF utvecklat sin
verksamhet för att bli mer av en professionell organisation vid sidan av
fackförbundsverksamheten. Detta kan också bli viktigare på en marknad med fler aktörer, då
yrkesverksamma kan dra sig för att prata arbete med varandra med risk för att avslöja
företagshemligheter. SFF stödjer det apotekarnätverk som startades av unga apotekare i
somras, genom upplåtande av lokaler samt viss arbetstid genom förbundets
studentombudsman. Nätverkets syfte är i skrivande stund inte fastslaget, men det arbetar för
att synliggöra apotekare. Det är dock inte aktuellt att införa en apotekarsektion eller liknande,
men SFF är positiv till fler nätverk, för olika grupper. SFF har också sedan 1,5 år tillbaka en
anställd med ansvar för professionsutveckling, med uppgift att fokusera på yrkesfrågor för
förbundets medlemmar, samt engagera sig i utbildningsfrågor. (Erlandsson, 2008)
FF anser att det är viktigt att fundera på om det är yrkesgruppen själv som utvecklar yrket
bäst, eller om det är i samarbete med dem som använder, förskriver och betalar läkemedel
som man utvecklas bäst. Det är också viktigt att inte utgå ”från professionen i sig, utan från
professionens uppdrag, nämligen att förebygga, lindra och bota sjukdom med hjälp av
läkemedel.” Däremot tror FF att det kan behövas mötesplatser för olika yrkeskategorier,
varför de har hjälpt vissa yrkesgrupper att starta yrkesråd. (Norrman-Grenninger, 2008)
Tommy Eriksson anser inte att det finns något självändamål med att ge apotekarna en
38

tydligare roll i samhället, han tror att det är direkt negativt att driva den typen av frågor.
(Eriksson, 2008)
Apotekarsocieteten anser inte att en professionell organisation behövs, utan att det är något
som tillhör det förgångna. De anser att de flesta professioner ändå har försvunnit, och blivit
tjänstemän istället, det finns ingen autonomi kvar. Men om någon vill starta en sådan
verksamhet verkar SFF som en rimlig aktör, de organiserar ju bara farmaceuter. APS vill inte
ta denna roll, utan anser att läkemedelsfrågorna i stort är viktigare än att driva särintressen för
en enskild yrkesgrupp, och Anders Cronlund förstår inte vad det är som professionen ska
slåss för. Dessutom anser APS att eftersom stora grupper apotekare kommit att identifiera sig
med andra yrkestitlar, är det svårt att hålla samman en apotekarprofession. I nuläget är det i
princip bara de som arbetar på öppenvårdsapotek och sjukhusapotek som kan räknas dit.
(Cronlund, 2008)
SFF anser att det är synd att de två fackförbunden inte agerar gemensamt och hade gärna sett
att alla farmaceuter fanns samlade under samma tak.(Erlandsson, 2008)
FF anser att det hade varit mycket mer effektivt om olika fackförbund tillsammans kunde
utgå från läkemedelskonsumenternas behov och driva fackliga krav tillsammans. (Norrman-
Grenninger, 2008)
SFF anser inte att det är problematiskt att arbeta för flera professioner inom samma förbund,
eftersom det finns en gemensam bas, utan anser det mest fruktbart att se till helheten för
farmaceuterna. Det är också till helheten SFF anser sig ha sett i sitt krav på apotekare som
apotekschefer, eftersom detta är något som de anser gynnar alla farmaceuter, samt övrig
personal som arbetar på apotek. (Erlandsson, 2008) FF säger att det självklart kan finnas
intressekonflikter mellan olika grupper i förbundet, men när organisationen väl uttalar sig,
kan alla vara säkra på att de olika intressena är sammanvägda, vilket ökar trovärdigheten.
(Norrman-Grenninger, 2008)
Auktoritet
I tidningsmaterialet dök begreppet farmaceutisk kompetens ofta upp, och det ansågs viktigt
att läkemedel säljs med farmaceutisk kompetens. I litteraturstudien framgick dock aldrig vad
de olika skribenterna och aktörerna menade med uttrycket. Under intervjuerna varierade
svaren något på frågan om vad begreppet farmaceutisk kompetens innebär. Eriksson ansåg
också att det fanns ett visst värde i att inte skapa en tydlig definition (Eriksson, 2008).
39

Norrman-Grenninger var av motsatt åsikt och anser att det vore mycket värdefullt att
analysera och komma fram till en definition av begreppet farmaceutisk kompetens, och också
klargöra yrkesrollerna mellan apotekstekniker, receptarier och apotekare. (Norrman-
Grenninger, 2008)
Erlandsson anser att farmaceutisk kompetens är:
den djupgående kunskapen om läkemedels- alltifrån framforskande och framställning, användning
och effekter[…] på befolkningsnivå, hela den specialkunskapen som farmaceuter har och som
inga andra yrkesgrupper har… (Erlandsson, 2008)
Cronlund och Eriksson har liknande förklaringar, om att det handlar om en bred kunskap om
läkemedel, som ingen annan yrkeskategori har, en helhetssyn (Cronlund, 2008; Eriksson,
2008). Även Björk nämner den breda kunskapen, kunskapen om hur läkemedel tas fram från
molekyl till färdig användning, en kunskap om alla olika områden kring läkemedel. (Björk,
2008) Carlsten anser att det innebär att man är expert på läkemedel och att det blir alltför
invecklat att försöka få fram en tydligare definition. Han anser dock att alla examinerade från
farmaciutbildning inte behöver besitta en farmaceutisk kompetens, då ju kompetens innebär
förmågan att använda den kunskap som man besitter. (Carlsten, 2008)
Samhällets sanktion
Till alla intervjuade ställdes samma fråga: varför behövs apotekare? Svaret på denna fråga
kan anses viktigt för att kunna motivera en samhällssanktion av professionen. Svaren
sammanföll ofta också med svaren på vad farmaceutisk kompetens innebär. Svaren från de
olika intervjupersonerna skiljer sig något åt, men alla är ändå överens om att apotekare
behövs för att de har en fördjupad helhetssyn av läkemedelsområdet, något som de är
ensamma om.
Som vi ser det är apotekarens fördjupade kunskaper nödvändiga för att man ska kunna vägleda
patienter […] vägleda individer i deras läkemedelsanvändning, den fördjupade kunskapen krävs
för att man ska kunna göra det på bästa sätt (Erlandsson, 2008)
Cronlund poängterar att rent formellt behövs apotekare eller receptarier på apoteken,
och dessutom behövs apotekare inom industrin som Qualified person. (Cronlund, 2008)
Björk anser att skillnaden mellan apotekare och receptarier är att apotekare ser helheten
och därför kan fungera som en sammanhållande länk, medan receptarierna mera är
distributörer av och kommunikatörer om läkemedel (Björk, 2008). Eriksson lyfter fram
40

att skillnaden mellan receptarier och apotekare är att apotekare är bättre förberedda för
forskning och utveckling. Han ger också nedanstående förklaring till varför apotekare
behövs:
Jag tror att i utvecklingen av läkemedel så är det självklart att man måste ha någon som är
fokuserad på läkemedel ifrån sin utbildning och när det gäller användning av läkemedel så är det
samma sak egentligen. Apotekare är fokuserade på läkemedel, och för att förbättra och få till en
bättre läkemedelsanvändning hos patienter i vården så behöver man någon som är fokuserad på
det, och då är apotekaren den enda (Eriksson, 2008)
FF anser att det är olyckligt att benämningen farmaceuter används, eftersom det ger en
otydlig rollfördelning inom läkemedelsområdet. På grund av detta anser de att
apotekarprofessionen riskerar att proletariseras, då de anställs efter fem års utbildning med
oerhört fördjupade kunskaper, för att göra uppgifter som de är överkvalificerad för.
(Norrman-Grenninger, 2008)
Framtiden
Idag är det faktiskt så att apotekarna förlorar därför att de kommer in och gör många gånger
arbetsuppgifter som ligger långt under deras utvecklingstak (Norrman-Grenninger, 2008)
Alla intervjuade anser att det är svårt att uttala sig om framtiden, eftersom regeringen ännu
inte, vid intervjutillfället, lagt fram en proposition. SFF vill se apotekare som apotekschefer.
De poängterar dock att det är inom läkemedelsbranschen som apotekarna ska hålla sig, även
om det kan finnas vissa farmaceuter som kan vara intresserade av att inrikta sig mot tjänster
som har ett bredare hälsoperspektiv och som då inte behöver innefatta läkemedelsbehandling.
Rent allmänt tror de på en stor utveckling av tjänsteföretag. SFF har precis beslutat om en ny
vision som innefattar att farmaceuter är den självklara yrkeskategorin att arbeta med
läkemedelsanvändning, samt att: ”i vår vision ser vi en utveckling både av hur vi som
individer, farmaceuter, använder vår kunskap, marknadsför vår kunskap, står upp för vår
kunskap i samhället…”. Detta är något som SFF lyfter upp som ett område yrkesgruppen inte
lyckats på tidigare och de anser att farmaceuterna ”intar en rätt tillbakadragen plats och tar
lite grann det vi får av andra yrkesgrupper och ser på oss själva som andra ser på oss”.
(Erlandsson, 2008)
Ett flertal av de intervjuade tror på ett fortsatt stort behov av apotekare. De områden där de
främst tror på arbetsmöjligheter är inom vården och industrin, utöver det för närvarande
osäkra apoteksområdet (Carlsten, 2008; Cronlund, 2008; Björk, 2008; Eriksson, 2008,
41

Norrman-Grenninger, 2008) Cronlund kan också tänka sig att apotekare i framtiden arbetar
med miljö och riskbedömning, samt andra uppdrag inom sjukvården såsom inköp, logistik
och kravspecifikationer. (Cronlund, 2008) Carlsten tror att den framtida apotekaren ofta har
uppgifter som projektledare, på grund av den generalistkunskap de besitter. Han tror också på
apotekare specialiserade på särskilda terapiområden (Carlsten, 2008). Norrman-Grenninger
kan tänka sig att apotekare kan stå för en ökad dokumentation av läkemedelsanvändning,
användbar inom forskning. Att apotekare skulle mäta blodtryck och blodsocker anser FF är
ett slöseri med resurser efter en så lång utbildning, det är det bättre att sjuksköterskor gör, det
är inte en huvuduppgift för apotekare. (Norrman-Grenninger, 2008)
Carlsten tror att apoteksbranschen i Sverige kommer att gå mot en ganska kraftig
kommersialisering, men att detta sedan kommer att gå tillbaka och att en professionalisering
och tydligare specialisering kommer att ske (Carlsten, 2008)
Diskussion
I diskussionen behandlas resultaten från de två delstudierna gemensamt, och presenteras
enligt de professionskriterier som använts, samt övriga resultat. Därefter presenteras
svagheter med studien samt förslag på framtida forskning.
Auktoritet
Auktoritet är ett svårt begrepp, vilket kan innehålla många olika aspekter. Det kan ses som ett
större kunnande hos en profession än den kunskap allmänheten har, och på en frivillig
underkastelse hos i det här fallet kunden. I takt med att allmänheten får allt större möjligheter
att söka egen information och ifrågasätta auktoritetens bedömningar minskar klyftan mellan
kund yrkesutövare. Enligt resultaten ovan finns det dock material som talar för att en
läkemedelsexpert med auktoritet fortfarande behövs.
Fackförbunden, politiker med flera pratar om farmaceutisk kompetens, dock utan att uttrycka
innebörden av detta begrepp. Det verkar utifrån intervjuerna vara ett begrepp som många
använder när de vill understryka att farmaceuter är viktiga. Det skulle antagligen gynna
farmaceuterna om en tydligare förklaring av uttrycket togs fram, det skulle tydliggöra både
för samhället varför farmaceuter behövs, och för farmaceuterna själva att kunna definiera sin
roll. De intervjuade verkar eniga om att begreppet innebär ett helhetskunnande inom
läkemedelsområdet. En djupare förklaring uteblir; istället blir den implicita definitionen att
farmaceutisk kompetens är det som de farmaceuter som finns kan.
42

Det verkar dock vara av stor vikt att definiera vad detta innebär, istället för att anse att det är
det som lärs ut på de farmaceutiska utbildningarna och det som de farmaceuter som finns kan.
Såväl allmänrepresentanter som Eva Fernvall anser att kunden bör vara chefen, och att många
beslut, framför allt vad gäller receptfritt, kan tas av den enskilde individen. Åsikter som dessa
kan ses som ett ifrågasättande av auktoriteten. Att man också ser apotekare som en
överkvalificerad yrkeskategori sänker ytterligare tron på auktoriteten. Om detta är fallet
spelar det ingen roll att fackförbunden, farmaceuterna själva och Apoteket AB trycker på hur
viktig den farmaceutiska kompetensen är, utan det är i stället viktigt att se till att
undersökningar även i framtiden får resultat liknande de som säger att det är den legitimerade
personalen som är det viktigaste vid ett apoteksbesök.
Att apotekaren som arbetar i England blir bemött som en auktoritet är inte så märkligt,
eftersom det finns så få farmaceuter på varje apotek. I Sverige blir den interna auktoriteten
lägre, eftersom det finns ett flertal farmaceuter, med olika långa utbildningar på varje enskilt
apotek. Kunskapsklyftorna mellan olika anställda blir alltså inte lika stora i Sverige. SFF
säger ”En legitimerad yrkeskår har ett ansvar i receptexpeditionen som inte kan mätas i
exakta minuter” (FR 2, 2006a, s 4). Detta är ett annat sätt att tangera den farmaceutiska
kompetensen, genom att förklara att den innebär att någonting mer än att en korrekt
expediering sker på kort tid kan förväntas vid en receptexpedition.
Att arbeta för en utvecklad roll med läkemedelsgenomgångar och andra kvalificerade tjänster
skulle kunna medföra en reprofessionalisering, en utveckling mot att hitta specifika uppgifter
för apotekare som de inte delar med någon annan yrkeskategori. Detta skulle kunna leda till
att apotekarna får ett starkare grepp om det sociala objektet igen, läkemedlet, och en mer
tydlig auktoritet.
Samhällets sanktion
Ingen diskuterar att apotekares legitimation ska tas bort, vilket tyder på att samhället
fortfarande sanktionerar yrkesrollen. Det är svårt att se huruvida samhället i nuläget
sanktionerar apotekare och receptarier var för sig, eller egentligen bara farmaceuter. Detta
kan dock komma att förändras beroende på vilka beslut som tas utifrån
apoteksmarknadsutredningen.
Diskussionerna kring apoteksmonopolet kan tolkas som att samhället fortfarande anser att en
sanktion är viktig. Ungdomsbarometerns resultat skulle kunna vara första indikation att den
43

yngre generationen är mer skeptisk till den sanktion som samhället ger yrket idag. Om
samhället inte längre anser sig få en ovärderlig service genom en profession, och om denna
professions kunskapsmonopol inte längre anses tillräckligt svårtillgängligt uppfylls
egentligen inte längre kriteriet för samhällets sanktion, även om den formella legitimationen
kan leva vidare.
Att apotekarna, eller farmaceuterna, själva anser att det är ett problem att de inte syns i
samhället, att de är en ”hemlig yrkeskår” kan tolkas som en rädsla för att tappa det
privilegium som sanktionen innebär. Att SFF därför också är rädda för att sanktionen för
apotekare har övergått till en sanktion för farmaceuter, vilket möjliggör för receptarier att ta
apotekarnas plats, är tydligt. Det finns i dag i princip ingenstans i samhället som apotekarens
privilegier skiljer sig från receptariens.
Förskrivningsrätt, som kommit på tal vid ett flertal tillfällen, är en intressant utveckling, och
skulle vid ett införande förändra den sanktion som samhället ger apotekarna. Det finns de
som anser att förskrivning skulle kunna vara en ny del i apotekarnas yrkesutövning. Enligt
professionsteorier ses detta dock som ett tydligt tecken på deprofessionalisering, eftersom
man ger sig in i en bransch som apotekare inte behärskar bäst. Apotekarna ger sig helt enkelt
in på läkarnas territorium. Det blir också märkligt att, som SFF, vara försiktigt positiva till
förskrivning för apotekare samtidigt som man har varit starkt emot att läkare ska få äga
apotek. Principen att inte samma person ska få både förskriva och sälja läkemedel anser man
alltså gälla för en grupp, men inte för en annan.
Apoteket AB och de anställda inom företaget kan också ses på egen hand motarbeta en stark
sanktion från samhället. Ett sådant exempel kan vara resultat från mystery shoppersundersökningen,
som visade på att de som var sanktionerade inte gjorde vad de skulle. Detta
väcker självklart frågan kring varför sanktionen egentligen är viktig.
Utbildning och vetenskaplighet
Utbildningsfrågor intresserar många, de berör och de väcker känslor.
Ett införande av nya ämnen, såsom entreprenörskap, kommunikation och ledarskap kan te sig
som goda förutsättningar för att anpassa utbildningen till ett framtida yrkesliv. Dock finns det
också en risk att man då frångår den djupa kunskapen kring kärnan av apotekarutbildningen,
nämligen läkemedel. Detta riskerar att leda till en deprofessionalisering, eftersom man istället
för den djupa kunskapen kring läkemedel får en minskad kunskap om detta, samtidigt som
44

man lägger till en ytlig kunskap inom områden som det alltid kommer att finnas andra
yrkeskategorier som kan bättre än vad apotekarna kan. En större fokus på klinisk farmaci kan
däremot ses som en vidareutveckling av professionen, eftersom det kan leda till en utvidgning
av möjligheterna för apotekarna att fokusera på det som de verkligen kan, läkemedel.
Idéer på att göra utbildningen mer som en vårdutbildning, det vill säga mindre teoretisk, kan
få både positiva och negativa konsekvenser. Professionen kräver en tydlig vetenskaplig
anknytning, vilken inte bör utarmas. Samtidigt skulle professionen kunna må väl av en större
sammanhållning, en tydligare bild av vad som väntar efter utbildning, vilket skulle kunna
uppnås genom ett upplägg mer likt en vårdutbildning. Detta skulle också passa väl in då
många anser att framtiden för apotekarna snarast finns inom vården.
På många sätt tyder de förslag som lyfts fram på en vilja till en tillbakagång till tidigare
utbildningsstrukturer. Enligt vad som har diskuterats de senaste åren kan en vilja ses till en
återgång till en mer yrkesinriktad utbildning, kopplad till apotek och sjukvård, och med mer
praktikanknutna ämnen såsom kommunikation och ekonomi för att utföra detta yrke. Detta
kan ses som en återgång till hur utbildningen var utformad för nästan 100 år sedan. Även
viljan till ett system 3 +2 år kan ses som en tillbakagång till hur det såg ut innan
receptarieutbildningen startades 1952, då det tidigare funnits en möjlighet att avsluta
apotekarutbildningen efter tre år, då med en examen som farmacie kandidat. Bland de
intervjuade universitetsföreträdarna fanns stora skillnader i synsätt på ett system 3 +2 år, där
Eriksson ansåg det som fullt naturligt att ge apotekare och receptarier samma bas, medan
Carlsten ansåg att detta skulle göra studenterna en otjänst, på grund av olikheterna mellan de
som söker sig till de olika programmen. Det kan säkert finnas en risk för ett
mindervärdeskomplex hos de som väljer att ”bara” läsa tre år av en sådan utbildning, vilket
skulle missgynna känslan av yrkesstolthet. Det är dock viktigt att påpeka att Lunds universitet
kommer att anta studenter till en femårig utbildning, med möjlighet till examen efter tre år,
snarare än en gemensam utbildning för de båda yrkena.
Av intervjuerna framkommer att intresset för krav på kontinuerlig fortbildning är stort, detta i
syfte att se till att kompetensen upprätthålls. APS är mer än villiga att ta ansvar för att
anordna utbildningar av detta slag. Ett krav på fortbildning skulle kunna vara ett sätt att hävda
att professionen även efter grundutbildning upprätthåller en hög kompetens.
45

Frågan om en framtida apotekarbrist är intressant, inte minst då åsikterna om detta går isär.
Den proposition som snart kommer att presenteras kommer att ge en fingervisning. Nya
arbetsmarknader för apotekare kan uppkomma, men det är någonting som till stor del kräver
att apotekarna själva skapar dessa.
Etik och konfidentialitet
SFF har uppsatta etiska riktlinjer för farmaceuter, vilket tyder på att etiska frågor är en viktig
grund i yrkesutövandet. Däremot har etiska frågor inte varit särskilt omskrivna under den
granskade treårsperioden. Detta kan tolkas som att det finns en stor enighet kring de etiska
spörsmålen.
Till etiken kan man lätt koppla diskussionen kring profession kontra profit, vilket också har
blivit viktigare under de senaste tre åren då många farmaceuter visat intresse för att öppna
egna apotek. De apotekare som har uttalat sig om frågan anser att det finns en yrkesetik som
gör att man inte säljer för vinsten utan snarare för att bota. Samtidigt finns det inom
professionsforskningen ett flertal som anser att det även vinstintressena är stora inom
apoteksbranschen. För att upprätthålla yrkesetiken är det viktigt att Sveriges apotekare visar
att Carlstens teori, om att profitintressen är kortsiktigt intressant men att det sedan kommer
att ske en återgång till professionalism, uppfylls.
Konfidentialitetsbegreppet kan ses som så basalt och självklart att det inte behöver diskuteras,
vilket inte heller gjorts under perioden. Oavsett alla förändringar i apotekssystemet i stort
krävs konfidentialitet även framöver. Konfidentialitet kan ses som en del av etiken, och tas
upp på följande sätt i SFF: s etiska riktlinjer:
Farmacevten skyddar konfidentiella uppgifter genom att iaktta sekretess, tillse att känslig
information kodas etc. Konfidentiell information får endast föras vidare om det kan skydda
individen eller andra från allvarlig skada, om lagstiftningen så kräver/tillåter eller om individen
eller dennes ombud medger detta. (www.farmacevtforbundet.se (2))
Professionell kultur
I Sverige finns ingen självklar organisation som har till uppgift att värna om
apotekarprofessionen. SFF vill nu gärna ta på sig denna roll, men då för storprofessionen
farmaceuter, det vill säga såväl receptarier, apotekare och farmacie doktorer. SFF framför
ofta vikten av att synliggöra farmaceuterna, men förklarar aldrig konkret hur detta ska göras.
Apotekarsocieteten vill på intet sätt vara en professionsorganisation, även om grupper av
46

medlemmar vill det. Att SFF vill arbeta för storprofessionen leder till vissa problem. SFF
säger att de arbetar för att farmaceutisk kompetens ska synliggöras och betalas bra. I de fall
de arbetar för den stora gruppen uppfattas detta som om apotekare är överflödiga eftersom
receptarier har en tillräcklig kompetens för uppgifter, och när de väljer att arbeta för enbart
apotekarna känner sig receptarierna åsidosatta. Detta kan tolkas som om det behövs en
organisation för apotekare separat. Att det under hösten vuxit fram ett nätverk bland unga
apotekare, med mål att lyfta fram apotekarprofessionen, kan ses som ett tecken på att ett
sådant behov verkligen fanns. Den motion om möjliga roller för APS efter en omreglering,
som lades av sektionen för öppenvårdsfarmaci, och beskrivs i E 1, 2008b, till 2008 års
fullmäktige inom APS kan också tolkas som att ett behov finns av en professionell
organisation. På samma sätt kan ett sådant behov tolkas in i resultatet av SFF:s
medlemsundersökning, där medlemmarna efterlyste mer fokus på yrkesidentitet.
Det kan ses som problematiskt att apotekarna i Sverige inte lyckats hålla samman en stark
professionell organisation. Men genom att SFF mer och mer tagit på sig rollen som
professionell organisation, och med APS som vetenskapligt komplement finns det egentligen
goda förutsättningar för att kunna driva apotekarnas intressefrågor på ett gott sätt. En sådan
utveckling kan dock motverkas om SFF vidhåller att föra fram farmaceuterna som grupp,
istället för att arbeta för apotekare och receptarier parallellt. FF är mycket kritiska mot att
prata om farmaceut som ett yrke, då de tror att detta kan leda till en proletarisering av
apotekare.
Framtiden
Framtiden ter sig mycket oviss för apotekarna. Det finns såväl tecken som tyder på en
reprofessionalisering som mot en deprofessionalisering. Oron verkar stor, framförallt bland
yngre apotekare, medan äldre verkar tro på ett fortsatt stort behov av yrkeskategorin. Buden
är många kring var apotekare kommer att arbeta framöver, även om vården är det nya fält
som flest tror på. Nedanstående citat visar på den amerikanske forskaren Zellmers
framtidsvision för apotekarna:
A dream that pharmacy will become a profession that is dedicated to helping people make the best
use of medicines and that this dedication will permeate the inner fibre of pharmacists and shape
their interaction with patients and prescribers (Zellmer, 2005)
47

De politiska omställningar som skett under treårsperioden har påverkat apotekarprofessionen
drastiskt. I nuläget vet man inte vad som kommer hända, eftersom politiska beslut drar ut på
tiden.
Svagheter
En sådan här genomgång kan ha missat mycket material, dels på grund av den mänskliga
faktorn i sökandet av material, dels för att många diskussioner kan ha påbörjats eller fortsatt
utanför medias ramar. Många val har gjorts under arbetet, vilka kunde ha gjorts annorlunda.
De flesta val är medvetna och också motiverade, medan andra kan bero på en viss
förförståelse hos författaren. Mediebevakning fungerar inte heller som en spegling av
verkligheten, utan påverkas av olika särintressen och av redaktionernas val. Det kan också
vara problematiskt att använda olika typer av artiklar. I en ledare eller debattartikel företräds
författarens åsikter fullt ut, möjligtvis med undantag för att redaktioner ibland förkortar
texten och väljer en mindre passande rubrik. Vad gäller artiklar däremot kan den intervjuades
ord ha förvanskats genom en bearbetning i ett flertal led. Redaktioners urval av vilka åsikter
som ska få plats i tidningen kan också påverka urvalet i en studie som denna.
För framtida forskning
Inga liknande studier är tidigare gjorda i Sverige. Claesson skrev 1989 en avhandling om
apotekaryrket, vilken har varit till stor hjälp. Det vore intressant med fortsatta studier om hur
apotekaryrket förändras och vad yrkesutövarna anser om detta. Dessutom skulle det gynna
alla farmaceutiska yrkeskategorier med undersökningar och ställningstaganden kring vad
farmaceutisk kompetens är och vilka reella skillnader som finns mellan de olika
farmaceutiska titlarna.
Slutsats We need more heroes in the frontline ranks of pharmacy (Zellmer, 2005)
Apotekarprofessionen förändras kontinuerligt men står för närvarande inför större
omvälvningar än på länge. Apotekaryrket inom branscher där ett kunskapsmonopol
fortfarande finns uppfyller till stora delar de professionskriterier som sattes upp för denna
granskning, även om vissa brister finns. Beroende på vilka val professionen väljer att göra
kan apotekarna gå mot antingen en reprofessionalisering eller en deprofessionalisering.
48

Frågan huruvida apotekare numera är en profession eller inte är egentligen av mindre vikt,
professionsbegreppet har använts för att skapa en struktur kring hur apotekaryrket ser ut
numera, och för att beskriva vad som händer med yrket och yrkesrollen. Både samhällets bild
av apotekaren och apotekarnas syn på sig själva tyder på en vag och osäker bild av
professionen och dess framtid . Det är av yttersta vikt att de yrkesaktiva själva vågar
diskutera yrkesrollen. Både apotekare och receptarier skulle gynnas av tydligare roller och av
att inte benämnas med samlingsbegreppet farmaceut. Apotekare kan inte sitta och vänta på att
nya arbetstillfällen och en tydligare roll i samhället kommer till dem, utan måste agera själva.
Professionen måste också våga ifrågasätta sin egen roll, för att komma fram till om det är
viktigt eller ej med en apotekarprofession. Att yrkesverksamma apotekare kan förklara vad de
kan och varför just den farmaceutiska kompetens som de upprätthåller är viktig för individ
och samhälle måste vara ett mål. Inte förrän professionen själv vågar ställa sig dessa frågor
kommer apotekarna kunna agera för en tydligare och mer självklar roll i samhället.
49

Referenser
Referenserna har delats upp, för att underlätta läsningen. Först presenteras de allmänna
referenser, som främst använts till bakgrund och metod, därefter följer referenserna från
litteraturstudien.
Referenser, allmänna
Birenbaum, A., Reprofessionalization in pharmacy, (1982) Social Science and Medicine,
16, 871-878
Bisell, P., Morgall Traulsen, J., Sociology and Pharmacy Practice (2005), Pharmaceutical
Press 188-206
Calder, G., The remuneration of pharmacy and pharmacy as a profession, (2000) The
Pharmaceutical Journal 264 No 7086, 377-380
Claesson, C., Apotekaryrke i förändring – en socialfarmaceutisk studie av apotekarnas
yrkesutveckling och professionella status. (1989) (avhandling) Uppsala universitet
Denzin, N. K., Mettlin, C. J., Incomplete professionalization: the case of pharmacy (1967)
Social forces 46, 375-381
Department of Health, Pharmacy in England – Building on strengths – delivering the future
(2008) The Stationary Office UK
Edmunds, J., Calnan, M. W., The reprofessionalization of community pharmacy? An
exploration of attitudes to extended roles for community pharmacists amongst pharmacists
and General Practitioners in the United Kingdom (2001) Social Science and Medicine,
53, 943-955
Eklund, L. H., Hur apotekaryrket utvecklades i Sverige och skeenden bakom bildandet av
Farmaceutiska institutet ur Carlsson, J (red), Från utbildningsinstitut till akademiskt
läkemedelscentrum – Farmaceutiska fakulteten 40 år vid Uppsala universitet (2008) Uppsala
universitet
Evetts, J., The Sociological Analysis of Professionalism (2003) International Sociology
18(2) 395-415
Farmaciförbundet 75 år, 1931-2006, Jubileumsbok, 2006
Furängen, A., Cronlund, A., Utvecklingen av apotekaryrket – vad blir framtiden? Ur
Carlsson, J (red), Från utbildningsinstitut till akademiskt läkemedelscentrum – Farmaceutiska
fakulteten 40 år vid Uppsala universitet (2008) Uppsala universitet
50

Goode, W., J., Community Within a Community: The Professions, (1957), American
Sociological Review, 22(2) 194-200
Hellberg, I., Studier i professionell organisation. En professionsteori med tillämpning på
veterinäryrket, (1978), (avhandling) Göteborgs universitet
Högskoleverket, Högskoleutbildningarna och arbetsmarknaden – ett planeringsunderlag
inför läsåret 2008/2009, (2008) Högskoleverket Rapport 2008:2 R
Högskoleverket, Utvärdering av apotekar- och receptarieutbildningarna i Sverige,
Högskoleverket Rapport 2007:15R
Klegon, D., The Sociology of Professions: An Emerging Perspective, (1978), Work and
occupation, 5, 259-283
kursportal.student.gu.se/inst/F2APO%7C_%7CNONE/default/ansl_prog/index.php
[uppsökt 080924]
kurswebb.medfarm.uu.se/ [uppsökt 080925]
Ljung, A., E-lixir, personlig kommunikation, 081029
Lönngren, R., Casslén, R., Claesson, C., Eklund, L. H., Ericsson, R., Härdelius, M., Svensk
farmaci under 1900-talet (1999) Apotekarsocieteten
Malmstig, E., Mera stat och mera profession? En exkursion med farmaceutprofessionen –
från privata företagare till statstjänstemän i Apoteksbolag (2004) Score Rapportserie 2004:2
Muzzin, L., Brown, GP., Hornosty RW., Consequences of feminization of a profession: the
case of Canadian pharmacy, Women Health 1994; 221:39-56
Proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område SOU 2008:4
Huvudbetänkande av Apoteksmarknadsområdet, Stockholm 2008
Stenberg, I., Läkemedelsvärlden, personlig kommunikation, 081028
Thorner, I., Pharmacy: The functional significance of an institutional pattern, (1942),
Social Forces, 20, 321-328
Wilensky, H.L., The professionalization of Everyone? (1964), The American Journal of
Sociology, 70 (2), 137-158
Williams, K. F., Re-examinating”professionalism” in pharmacy: A South African
perspective, (2007), Social Science & Medicine, 64, 1285-1296
www.dagensmedicin.se/annonsera/ [uppsökt 081115]
www.farmacevtforbundet.se/default.aspx?SelSidID=10140 (1) [uppsökt 081107]
www.farmacevtforbundet.se/default.aspx?SelSidID=10979, (2) [uppsökt 081008]
www.farmacifacket.se/ [uppsökt 081013]
51

www.farmaciforbundet.se/omoss.asp [uppsökt 080923]
Zellmer, W. A., Unresolved issues in pharmacy, (2005), American Journal of Healthsystem
pharmacy, 62:259-65
Öhman, A., Apostrofen, personlig kommunikation, 081028
Referenser Litteraturstudie samt intervjuer
Fackreferenserna är sorterade efter typ av material, facktidning, rikstidning samt rapporter.
Följande förkortningar har använts för att beskriva typ av material:
(L) = ledare/åsikt från organisation eller redaktion
(D) = Debatt/insändare/krönika
(A) = Artikel
Facktidningar
Apostrofen 10, 2006, ”Jag värnar om hög kompetens i farmacin”, Gudrun Pawlo Lindskog (A)
Apostrofen 12, 2006, Bokad rådgivning viktigt i ett konkurrensläge, Gudrun Pawlo Lindskog (A)
Apostrofen 6-7, 2007a Ljusa utsikter för apoteksjobb, Stefan Carlsson (L)
Apostrofen 6-7, 2007b, Kunderna ska välja Apoteket, Sören Persson (A)
Apostrofen 9, 2007, Högre eller lägre löner vid konkurrens? Peter Gissy (A)
Apostrofen 1, 2008, ”Farmacin – ett konkurrensmedel”, Sören Persson (A)
Dagens Medicin 1/2 2006, Politiska plattityder leder inte debatten om Apoteket framåt, Richard Bergström (D)
Dagens Medicin 8/3 2006, Monopolet hinder för diskussion om bättre hantering av läkemedel, Cecilia Bernsten
(D)
Dagens Medicin 3/5 2006, Apoteket vill möta kunderna på deras villkor, Stefan Carlsson och Eva Fernvall (D)
Dagens Medicin 21/6 2006, Satsningen på hälsocoacher betalar sig inte för apoteken, Sara Pramsten (A)
Dagens Medicin 1/11 2006, Farmaceuter vill stoppa läkare från att öppna privata apotek, Stefan Helte (A)
Dagens Medicin 8/11 2006a, Farmaceuter vill slå samman de två utbildningarna till en, Gertrud Svensen (A)
Dagens Medicin 8/11 2006b, ”Ointressant vem som driver ett apotek”, Stefan Helte (A)
Dagens Medicin 15/11 2006, Vi måste värna om farmaceuternas oberoende när de säljer läkemedel, Cecilia
Bernsten (D)
Dagens Medicin 31/1 2007, apotekets personal slarvar ofta med att ge information, Christina Kennedy (A)
Dagens Medicin 7/2 2007, Ny apotekarutbildning kan bli verklighet i Lund, Gertrud Svensen (A)
Dagens Medicin 28/3 2007, Underkänt för receptarieutbildningar, Gertrud Svensen (A)
Dagens Medicin 12/4, 2007 Hårfin gräns mellan kvalificerad och överkvalificerad, Josefine Thylefors (D)
Dagens Medicin 23/8 2007, Apoteket blir av med särställning på sjukhus, Stefan Helte (A)
Dagens Medicin 23/1 2008, Utredare befarar framtida brist på farmaceuter, Gertrud Svensen (A)
Dagens Medicin 9/4 2008, ”Låt många farmaceuter starta och driva apotek”, (L)
E-lixir 1, 2006, Apotekets läkemedelsforskning hotad, Per Hartvig (D)
E-lixir 2, 2006a, Förbättrad läkemedelsanvändning – Apotekarsocieteten behövs som inspiratör och pådrivare!!
Stig Sjöstedt och Tommy Westerlund (D)
E-lixir 2, 2006b, Apotekarsocietetens image, Anders Cronlund (L)
E-lixir 5, 2006, Vad gör egentligen en apotekare?, Charlotta Eriksson (D)
E-lixir 6, 2006a, Bästa medlem!, Andreas Furängen (L)
E-lixir 6, 2006b, Läkemedelskongressen 2006,(A)
E-lixir 1, 2007, Utbildningsdag samt ordförandekonferens, Märit Johansson (A)
E-lixir 2, 2007, Ordförandens förord, Hans Sievertsson (L)
E-lixir 5, 2007a, Läkemedelskongressen 2007 (A)
E-lixir 5, 2007b, Legitimerad personal viktigast för apotekskunden (A)
E-lixir 1, 2008a, Bästa medlem! Andreas Furängen (L)
E-lixir 1, 2008b, Sektionen för öppenvårdsfarmaci tycker till, styrelsen, sektionen för öppenvårdsfarmaci (D)
E-lixir 3, 2008a, Apotekarsocietetens fullmäktige 23-24 maj (A)
E-lixir 3, 2008b, Vi påverkade! Anders Cronlund (A)
52

Farmacevtisk Revy 13, 2005a, Många av oss är arbetslösa! Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk revy 13, 2005b, Förbundets uppvaktar riksdagen socialutskottet, Jan Vikenhem (A)
Farmacevtisk Revy 14, 2005a, Patientsäkerheten viktigast, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 14, 2005b, Fler farmacevter funderar på att starta eget, Mikael Nyhaga (A)
Farmacevtisk Revy 14, 2005c, Etik på jobbet, Etikrådet m fl. (A)
Farmacevtisk Revy 14, 2005d, Etiska riktlinjer är till för att användas! (A)
Farmacevtisk Revy 15, 2005a, Patientsäkerhet och professionalism – två sidor av samma mynt! Ledare,
Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 15, 2005b, En betoning av det professionella, Cecilia Bernsten (L)
Farmacevtisk Revy 1, 2006, Gott nytt år 2006, Cecilia Bernsten (L)
Farmacevtisk Revy 2, 2006a, Medarbetarundersökningen blev en väckarklocka, ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 2, 2006b, Smart att använda farmacevters kompetens, Anna Nørby (A)
Farmacevtisk Revy 3, 2006a, Tål inte apotekssystemet en jämförelse?, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 3, 2006b, Astra Zeneca och Apoteket struntade i studentmässor, Studentsektionen
vårterminen 2006 (D)
Farmacevtisk Revy 3, 2006c, Apotekssystemet borde utredas förutsättningslöst, Malin Schiratski (A)
Farmacevtisk Revy 3, 2006d, Farmacevtisk kompetens ska användas i stockholms sjukvård, Stockholms Läns
Landsting (A)
Farmacevtisk Revy 4, 2006, Nya arbetsuppgifter för farmacevter, Michael Nyhaga (A)
Farmacevtisk Revy 5, 2006, Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, Ledare, Förbundsstyrelsen(L)
Farmacevtisk Revy 6, 2006a, ”Jag är bekymrad för framtiden”, Lisa Elmberg (D)
Farmacevtisk Revy 6, 2006b, Otillåten prestationsmätning på apoteken?, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 6, 2006c, Farmacevter avgörande för bättre läkemedelsanvändning, Mikael Nyhaga (A)
Farmacevtisk Revy 6, 2006d, Landstingspolitikern Anders Lönnberg utreder Apotekets framtid, Eva Jansson (A)
Farmacevtisk Revy 8, 2006a, En hektisk vår och hösten full av aktiviteter, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 8, 2006b, Så tycker partierna i våra frågor, (A)
Farmacevtisk Revy 10, 2006, Hur tänker du välja, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 11, 2006, Ett unikt yrkesförbud går mot sitt slut, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 12, 2006a, ”Det är en otroligt spännande tid”, Michael Nyhaga (A)
Farmacevtisk Revy 12, 2006b, Farmacevterna måste ta för sig när monopolet försvinner, Anna Nørby
Gennerud (A)
Farmacevtisk Revy 13, 2006, Behovet av farmacevter ökar när arbetsmarknaden blir bredare, Michael Nyhaga
(A)
Farmacevtisk Revy 1, 2007a, Stora brister i apotekens information och rådgivning, Michael Nyhaga (A)
Farmacevtisk Revy 1, 2007b, Göran Hägglund i personlig intervju om barndomens apotek, omregleringen och
nya jobb för farmacevter, Eva Jansson (A)
Farmacevtisk Revy 2, 2007a, Ingen vidare dragningskraft, insändare och debatt (D)
Farmacevtisk Revy 2, 2007b, Danmark: Nya aktörer gav inga farmacevtjobb, Johan Erichs (A)
Farmacevtisk Revy 2, 2007c, Cecilia Bernsten: bra med fler arbetsgivare, Johan Erichs (A)
Farmacevtisk Revy 2, 2007d, Här ser han fler möjligheter att utvecklas som farmacevt, Anna Nørby Gennerud
(A)
Farmacevtisk Revy 3, 2007a, Apoteks marknadsutredningen accelerar, Ledare, förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 3, 2007b, Stora neddragningar väntar i de stora läkemedelsbolagen, Michael Nyhaga (A)
Farmacevtisk Revy 4, 2007a, Receptarie framtidsyrke – apotekare kan bli arbetslösa (A)
Farmacevtisk Revy 4, 2007b, Bra verksamhet och kompetent personal, Malin Schiratzki (A)
Farmacevtisk Revy 5, 2007a, Behöver vi ett tredje apotekarprogram i Sverige? Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 5, 2007b, Stefan Carlsson tror på farmacevtbrist, Michael Nyhaga (A)
Farmacevtisk Revy 6, 2007, Farmaciseminarier skådar in i framtiden, Michael Nyhaga (A)
Farmacevtisk Revy 7, 2007a, Söktrycket på de farmacevtiska utbildningarna, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 7, 2007b, En reflektion över utbildningsstruktur: 3 + 2 eller 3 och 5? (D)
Farmacevtisk Revy 9, 2007, Nya friska tag, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 12, 2007, Patienten och konsumenten måste vara i centrum!, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 1-2, 2008a, Är du nöjd med Apoteksmarknadsutredningens huvudbetänkande?(A)
Farmacevtisk Revy 1-2, 2008b, Amadou från Gambia och Laila från Irak Årets Farmacevter, Eva Jansson (A)
Farmacevtisk Revy 3, 2008, Genvägar är senvägar, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 4, 2008a, ”Vad händer med mig?”, Malin Schiratzki (A)
Farmacevtisk Revy 4, 2008b, Många frågor när kretsmötena diskuterade apoteksutredningen, (A)
Farmacevtisk Revy 6-7 2008a, Farmacevtföretagarna AB-, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 6-7 2008b, Framtiden är vår! Frida och Celina tror på ny apotekarroll, Eva Jansson (A)
53

Farmacevtisk Revy 6-7, 2008c, Nu formar vi visionen om framtiden, Malin Schiratzki (A)
Farmacevtisk Revy 8, 2008a, Kompetensen följer med farmacevterna, Ledare, Förbundsstyrelsen (L)
Farmacevtisk Revy 8, 2008b, Flaggskepp, Birgitta Gunneflo (D)
Farmacevtisk Revy 8, 2008c, Mångfald, konkurrens och ökad tillgänglighet, Kent Björkqvist (A)
Farmacifacket 8, 2005, Mot nya sorters jobb, Anna Calissendorff (L)
Farmacifacket 9, 2005, Tala om vad vi gör, Anna Calissendorff, (L)
Farmacifacket 10, 2005, Apoteksfolket rasar i öppna brev till VD (A)
Farmacifacket 1, 2006a; Var lite smart, Anna Calissendorff (L)
Farmacifacket 1, 2006b, På vårdoteken jobbar sjuksköterskor, Morten Valestrand (A)
Farmacifacket 2, 2006, ”en vecka utan tekniker – hur skulle företaget klara det?, Anette (D)
Farmacifacket 3, 2006a, Den ovissa framtiden tema på årsseminariet (A)
Farmacifacket 3, 2006b, Missa inte detta!, Anna Calissendorff (L)
Farmacifacket 3, 2006c, Var med och välj Farmaciförbundets väg! (A)
Farmacifacket 5, 2006a, Mod och vässade klor på årets förbundsmöte(A)
Farmacifacket 5, 2006b, Vi hade förväntat oss mer (A)
Farmacifacket 7, 2006, Framtiden är snart här, Anna Calissendorff (L)
Farmacifacket 8, 2006; Förbundet uppvaktar nya socialministern (A)
Farmacifacket 9, 2006; ”Receptfritt ska säljas med kompetens” – temat för Farmaciförbundets monter (A)
Farmacifacket 10, 2006, Farmaciförbundet uppvaktade Göran Hägglund(A)
Farmacifacket 2, 2007a, Kapten Carlsson optimist om Apotekets möjligheter(A)
Farmacifacket 2, 2007b, Förbundet vill slå vakt om ett sammanhållet system, Agneta Rolfer (A)
Farmacifacket 3, 2007, Personalens kompetens är Apotekets styrka, Agneta Rolfer (A)
Farmacifacket 4, 2007, Vi står för ett helhetsperspektiv, Åsa Norrman-Grenninger (L)
Farmacifacket 8, 2007, sluta ”flörta” med apoteksbolaget!, ”en som undrar” (D)
Farmacifacket 9, 2007a, Det handlar bara om pengar (A)
Farmacifacket 9, 2007b, Bilden av framtida apoteksmarknaden börja klarna, eller? Ewa-Maria Kriegholm (A)
Farmacifacket 1, 2008a, Orättvis lön – det är lågt!, Ewa-Maria Kriegholm (L)
Farmacifacket 1, 2008b, ”Vi får en chans att prova om det här är något för oss”, Ewa- Maria Kriegholm (A)
Farmacifacket 1, 2008c, Så vill Reje slopa monopolet, Ewa-Maria Kriegholm (A)
Farmacifacket 5, 2008a, Vi har en ljus framtid, Bengt Rolfer (A)
Farmacifacket 5, 2008b, ”Förnyelse och förändring är hårt fackligt arbete”, Ewa-Maria Kriegholm
Läkemedelsvärlden 10, 2005, Hon gör kunden till högsta chefen, Sten Erik Jensen (A)
Läkemedelsvärlden 11, 2005, Vi tycker (A)
Läkemedelsvärlden 1-2, 2006, Många goda exempel som kan utvecklas, Andreas Furängen (L)
Läkemedelsvärlden 3, 2006, Ska stärka Apotekets roll inom sjukvården, Peter Örn (A)
Läkemedelsvärlden 5, 2006a, ”Vi ska inte ta över vårdcentralernas funktion”, Fredrik Hed (A)
Läkemedelsvärlden 5, 2006b, Ny utbildning öppnar för fler farmacevter i vården, Samuel Lagercrantz (A)
Läkemedelsvärlden 5, 2006c, Apotekets satsning på vård möts med ris och ros, Peter Örn (A)
Läkemedelsvärlden 10, 2006a, Dags för en paus i apoteksgnället, Nils Bergeå (L)
Läkemedelsvärlden 10, 2006b, ”Personalen får betala priset för förbättrad ekonomi” Ingert Nilsson (A)
Läkemedelsvärlden 10, 2006c, Vi behöver mer passion för läkemedel, Tomas Straumits (D)
Läkemedelsvärlden 10, 2006d, Hon vill ge apoteksanställda mer att säga till om, Peter Örn (A)
Läkemedelsvärlden 11, 2006, Ny utbildning ska lyfta svensk klinisk farmaci, Nils Bergeå (A)
Läkemedelsvärlden 12, 2006, Kvar vid rodret, Ingert Nilsson (A)
Läkemedelsvärlden 1-2, 2007a, Vi tycker (A)
Läkemedelsvärlden 1-2 2007b, ”Falska kunder” avslöjade dålig rådgivning på apoteken, Ingert Nilsson (A)
Läkemedelsvärlden 1-2, 2007c, Patientperspektiv saknas i farmacevtiskt kvalitetsarbete, Birgitta Gerne (A)
Läkemedelsvärlden 3, 2007a, En yrkeskår i skuggan av Apoteket, Ewa Lundborg (L)
Läkemedelsvärlden 3, 2007b, Framtidens farmacevt tar stort samhällsansvar, Ingrid Stenberg (A)
Läkemedelsvärlden 3, 2007c, Apotekare snart en bristvara spår facket, Ingert Nilsson (A)
Läkemedelsvärlden 3, 2007d, Vi tycker (A)
Läkemedelsvärlden 4, 2007, Avmonopolisera farmacevtens fortbildning, Per Nydert (D)
Läkemedelsvärlden 5, 2007a, ”Vi kan aldrig föra kårens talan”, Stefan Carlsson (D)
Läkemedelsvärlden 5, 2007b, ”Som ambition är det lovvärt” Ewa Lundborg (L)
Läkemedelsvärlden 7-8, 2007, Hon höjer rösten, Ingrid Stenberg (A)
Läkemedelsvärlden 9, 2007, Vad gör egentligen en apotekare?, Andreas Furängen (L)
Läkemedelsvärlden 10, 2007a, ”Utbildningen är central för framtidens läkemedelshantering”, Ingrid Nylander
(D)
54

Läkemedelsvärlden 10, 2007b, ”vi vill öka tillgängligheten nu”, Cecilia Widegren (D)
Läkemedelsvärlden 11, 2007, ”Visionen är en egen butikskedja”, Samuel Lagercrantz (A)
Läkemedelsvärlden 12, 2007a, Legitimerad personal viktigare än öppettider, Ingrid Stenberg (A)
Läkemedelsvärlden 12, 2007b, Vänta med receptfritt utanför apotek, Cecilia Bernsten (D)
Läkemedelsvärlden 1, 2008a, Apoteken bör lära av köttfärsdebatten, Andreas Furängen (L)
Läkemedelsvärlden 1, 2008b, Vi tycker (A)
Läkemedelsvärlden 1, 2008c, Din guide till Rejeutredningen, Ingrid Stenberg (A)
Läkemedelsvärlden 1, 2008d, Förslaget öppnar för möjligheter, Christer Berg (D)
Läkemedelsvärlden 2, 2008a, Hälften av svenskarna vill öka farmacevternas makt, Lisa Kvist Wadman (A)
Läkemedelsvärlden 2, 2008b, Läkemedelsansvarig bör vara apotekare!, Hanna Gyllensten (D)
Läkemedelsvärlden 3, 2008a, Högskoleverkets rapport får stark kritik, Lisa Kvist Wadman (A)
Läkemedelsvärlden 3, 2008c, Delade meningar om förslaget, Lisa Kvist Wadman (A)
Läkemedelsvärlden 3, 2008d, Läkemedel ingen vanlig marknad, Rune Axelsson (D)
Övriga tidningar
Dagens Industri, 22/9 2006, Äntligen kan apoteksmonopolet skrotas, Cecilia Bernsten (D)
Dagens Industri, 2/6 2008, Regeringens planer ger dyrare medicin, Kenneth Nyblom, Cecilia Bernsten, Henrik
Hammar (D)
Dagens Nyheter, 29/10 2007, Farmaceuter i storbråk, Bosse Andersson (A)
Dagens Nyheter 8/1, 2008, Facket positivt till fler apoteksägare, Mikael Bondesson (A)
Dagens Nyheter 14/1 2008, Göran Hägglunds tvekan är förståelig, Bo Ernst Nordquist (D)
Göteborgs-Posten, 18/12 2006, Hej då apoteksmonopol! (L)
Göteborgs-Posten, 11/5, 2007, Anpassa faramcevtutbildningen för den framtida marknaden, Sahar Roshanbin
(D)
Göteborgs-Posten, 19/8 2007, Kunderna vill ha sin trygghet kvar, Jonas Gren (A)
Göteborgs-Posten, 8/1, 2008, Dags att skrota apoteksmonopolet, Kenneth Johansson (D)
Göteborgs-Posten, 9/1, 2008, Farmacevter hoppas på en bättre arbetsmarknad, Anna Liljenberg (A)
Göteborgs-Posten 14/1, 2008, Skrota monopolet nu!, (L)
Göteborgs-Posten, 5/6 2008, Så ska vi avveckla apotekets monopol, Göran Hägglund (D)
Göteborgs-Posten, 15/6 2008, Väntar på att få sälja medicin, Linus Hugo (A)
Resumé 4/5, 2006, Eva Fernvall – Fluortanten, Janne Sundling (A)
Svenska Dagbladet, 23/5 2006, Stora fördelar med apoteksmonopolet, Jan Bergqvist och Stefan Carlsson (D)
Svenska Dagbladet, 28/9 2006, Snabb avreglering krav från Apoteket, Cecilia Axelsson (A)
Sydsvenska Dagbladet, 12/3 2008, ”Ge apotekaren chansen”, Cecilia Bernsten (D)
Västervikstidningen, 24/1, 2008, Liten oro inför privata apotek, Thomas Sjöström (A)
Intervjuer
Björk, E., Uppsala universitet, 081202
Carlsten, A., Göteborgs universitet, 081216
Cronlund, A., Apotekarsocieteten, 081126
Eriksson, T., Lunds universitet, 081202 (telefonintervju)
Erlandsson, I., Sveriges Farmacevtförbund, 081126
Norrman-Grenninger, Å., Farmaciförbundet, 081203
55

Författarens tack
Jag vill tacka Sofia, min handledare, för det stora engagemang med vilket du tagit dig an min
uppsats. Det har varit mycket inspirerande att få diskutera såväl min uppsats som
samhällsfarmaci i allmänhet med dig.
Jag vill också tacka de sex personer som ställt upp på intervjuer. Ni hjälpte på många sätt till
att knyta samman mina resultat.
Jag vill tacka alla ni farmaceuter som under hösten på olika sätt aktualiserat frågor kring de
farmaceutiska yrkena. Era inlägg har gett mig extra energi och en förståelse för vikten av att
titta närmre på professionsfrågorna.
Tack alla ni som har fått mig att lyfta blicken, som påmint mig om det finns en värld där
allting inte kretsar kring apotekare, att farmaceutiskt fackspråk inte är vedertaget i samhället i
stort och att det inte är självklart att veta vem som är ordförande för Apotekarsocieteten. Tack
också till alla er som tagit mig ur det eremitliv som det innebär att skriva uppsats, som sett till
att uppsatsen inte upptagit all min vakna tid. Tack mamma och tack Filip för era nästintill
dagliga glada tillrop.
Jenny Rubensdotter Carlsson
19 december 2008
56

Bilaga 1.
Intevjuunderlag:
Mitt projekt är en studie av apotekarprofessionen, och hur den beskrivits i media under de tre
senaste åren. Jag har alltså gjort en genomgång av såväl svensk riksmedia som fackmedia.
Min studie urgår från en definition på professionsbegreppet, vilken innefattar sex stycken
kriterier som måste uppfyllas . Dessa är auktoritet, samhällets sanktion, etik, konfidentialitet,
utbildning med vetenskapsanknytning samt en professionell kultur. Som komplement till min
litteraturstudie gör jag nu intervjuer för att fördjupa de två sista kriterierna, om utbildning och
kultur. Jag tänkte därför börja med lite mer generella frågor, för att sedan gå in specifikt på
utbildning/den professionella organisationen, och sedan några specifika frågor kring vad jag
uppmärksammat i era uttalanden/hur ni framställts i media under perioden.
Till alla
• behövs apotekare? Till vad? Varför?
• Vad skiljer Apotekare från Receptarier
• Hur tror du att framtiden för apotekare ser ut? (underfråga specialistkompetens)
• Vad anser ni ingår i begreppet farmaceutisk kompetens?
• Hur ska apotekarna få en tydligare roll i samhället?
Specifikt till organisationerna
• Behövs det en professionell organisation?
• Behövs det en organisation som arbetar för bara Apotekare?
• Vilken roll anser er organisation sig ha i förhållande till apotekarna?
• Vilken roll vill ni ha framöver?
• Är det problematiskt att ni är två fackförbund som arbetar för samma yrkeskategorier?
• Det finns de i Norge som tyckte att den inre samhörigheten försvann vid deras
förändring av apotekssystem, vad tror du kommer att hända här?
Specifikt till UU + GU
• Hur ska en framtida apotekarutbildning se ut? Konkreta planer? Visioner?
• Många utomstående vill se förändringar, vad säger ni?
• Ni har inte uttalat er så mycket om de förändringar som utomstående vill se av
apotekarutbildningen, hur har ni tänkt? Tycker ni att förändringarna låter intressanta?
• Vad säger ni om att få konkurrens från Lund?
Specifikt till LU
• Varför behövs en ny apotekarutbildning?
• HSV spår ett överskott av apotekare, hur har ni tänkt kring denna fråga?
• Ni väljer ett annorlunda upplägg, varför?
• Hur ska en framtida apotekarutbildning se ut? Konkreta planer? Visioner?
57

Bilaga 2
Tidslinje
Under de senaste åren har en rad intressanta händelser påverkat apotekarprofessionen och
synen på denna. Här återfinns en sammanställning av intressanta händelser under de senaste
tre åren.
• 2005 Ökad arbetslöshet bland farmaceuter anställda inom Apoteket AB
• Höst 2005 utredning om nikotinläkemedel påbörjas, ledd av Anders Lönnberg
• Höst 2005 satsning på hälsocoacher inom Apoteket AB
• Höst 2006 mastersprogram i klinisk farmaci startar vid Uppsala universitet
• Höst 2006 riksdagsval, Lönnbergs utredning avbryts
• Höst 2006 ny utredning tillsätts, ledd av Lars Reje
• Vår 2007 HSV säger att arbetsmarknaden kommer att bli kärv för apotekare
• Vår 2007 HSV:s granskning av apotekar- och receptarieutbildningarna presenteras
• 2007 Lunds universitet tillkännager att de återigen är intresserade av att starta
apotekarutbildning
• 2007 Undersökning om var apotekare utbildade i Göteborg tagit vägen presenteras
• Jan 2008 Lars Rejes huvudbetänkande klart
• April 2008 Nikotinläkemedel börjar säljas i vanliga affärer
• Vår 2008 Apoteket AB startar franchisingförsök
• Vår 2008 SFF startar Farmacevtföretagarna
58