Jamaica Kincaid - Min bror

Jamaica Kincaid
Min bror
översättning
Niclas Nilsson
tranan
3

När jag träffade min bror igen efter en lång period
låg han i en säng på Holberton Hospital, på Gweneth
O’Reilly-avdelningen, och de sa att han var döende i
aids. Han var inte född på det sjukhuset. Av min mors
fyra barn var han det enda som hade fötts hemma. Jag
minns när han föddes. Jag var tretton år gammal. Vi
hade just ätit middag, en middag bestående av kokt
fisk och bröd och smör, och min mor skickade mig för
att hämta barnmorskan, en kvinna som hette Nurse
Stevens, som bodde i hörnet av Nevis och Church
Street. Hon var en stor kvinna; hennes ändas båda halvor
böljade upp och ner för varje steg hon tog, och hon
gick mycket långsamt. När jag meddelade henne att
min mor ville att hon skulle komma och hjälpa till att
förlösa henne höll hon just på att avsluta sin egen middag
och sa att hon skulle komma när hon var klar. Min
bror föddes mitt i natten den femte maj 1962. Färgen
på hans hud när han föddes var rödaktigt gul. Jag vet
inte hur mycket han vägde, för han blev inte vägd när
han hade fötts. Den natten rubbades förstås vårt livs
vanliga rutiner: rutinen i att mina två andra bröder
och jag gick och lade oss och vår far tog en promenad
7

till en bro nära fritidsområdet – en promenad som rekommenderats
av hans läkare som välgörande för hans
dåliga matsmältningsapparat och för hans dåliga hjärta
– medan den gatlampslösa nattens tunga mörker föll,
hur vår far återvände från sin promenad och en hund
skällde vid ljudet av hans fotsteg, hur dörren öppnades
och låstes efter honom, klickandet från hans löständer
när de placerades i ett glas vatten, hans snarkningar och
sedan gryningens ankomst. Vi skickades hem till grannarna.
Jag minns inte exakt till vem mina andra bröder
skickades. Jag gick hem till en av min mors vänner, en
kvinna vars sexåriga dotter blev sjuk inte särskilt långt
efter natten för min brors födelse och dog i min mors
armar på väg till läkaren, tog sitt sista andetag när de
var på väg över samma bro som min far gick till på sin
dagliga promenad. Detta var den första människa som
dog i min mors famn; inte långt efter det dog en kvinna
som bodde tvärsöver gatan, miss Charlotte hette hon,
i min mors famn när min mor försökte hjälpa henne
med smärtan efter en hjärtattack hon hade fått.
Jag hörde min bror skrika sitt första skrik och sedan
följde en diskussion om vad som borde göras med
efterbörden, men jag vet inte nu vad man beslutade
att göra med den; bara att en liten bit av den torkades
och nålades fast innanför hans kläder som en talisman
för att skydda honom från onda andar. Han kläddes
i ett nattlinne som min mor hade sytt, men eftersom
8

hon hade två andra små barn, mina bröder, varav den
ene var nästan fyra år gammal, den andre nästan två
år gammal, kunde hon inte ge nattlinnet den vanliga
invecklade omsorgen med broderier och särskild tvätt
av bomullstyget; nattlinnet han hade på sig var enkelt.
Han sveptes in i en filt och lades intill henne och båda
somnade. Nästa dag medan de sov, han hopkrupen
mot min mors varma kropp, kom en armé av rödmyror
in genom fönstret och anföll honom. Min mor hörde
sitt barn skrika och när hon vaknade var han täckt
av rödmyror. Om han hade varit ensam skulle de förmodligen
ha dödat honom. Detta var en händelse som
ingen någonsin berättade om för min bror, en händelse
som alla andra i min familj har glömt, alla utom
jag. En dag under hans sjukdomstid, när min mor och
jag stod över honom och tittade på honom – han sov
och visste alltså inte att vi gjorde det – påminde jag
min mor om myrorna som nästan åt upp honom och
hon tittade på mig med misstänksamt kisande ögon,
och hon sa: »Vilket minne du har!« – kanske det hon
tycker mest illa om med mig. Men jag undrade bara
om det fanns någon innebörd i att ett antal små röda
saker nästan hade dödat honom utifrån strax efter att
han föddes och att det nu var några små saker som
dödade honom inifrån; jag tror inte att det har någon
särskild innebörd, det är något som bara en hjärna
som min skulle tänka.
9

Den torsdagskvällen när jag fick beskedet om min
bror i telefon, av en vän till min mor eftersom min mor
och jag för tillfället befann oss i en period då vi inte
talade med varandra (och detta att inte tala med varandra
har ett eget liv, det är som en märklig organism
vars överlevnadsregler ingen hittills har kunnat tyda;
min mor och jag vet aldrig när vi kommer att sluta
prata med varandra och vi vet aldrig när vi kommer
att börja igen), var jag i mitt hus i Vermont, upptagen
av mina barns välbefinnande, upptagen av min makes
välbefinnande, upptagen av mitt eget välbefinnande.
När jag pratade med min mors vän sa hon att något
stod på med min bror och att jag borde ringa min mor
för att ta reda på vad det var. Jag sa: Vad står på? Hon
sa: Ring din mor. Jag frågade henne, med exakt samma
ord, tre gånger, och tre gånger svarade hon samma sak.
Och sedan sa jag: Han har aids, och hon sa: Ja.
Om hon hade sagt att han råkat ut för en fruktansvärd
bilolycka, eller om hon hade sagt att han plötsligt
drabbats av obotlig cancer, då hade jag blivit förvånad,
för han körde inte bil – det visste jag. Vad orsakar obotlig
cancer? Det vet jag inte. Men han levde ett liv som
påstås vara typiskt för dem som smittades av det virus
som orsakar aids: han använde droger (jag var bara
säker på marijuana och kokain) och han hade många
sexpartners (jag kände bara till kvinnor). Han var
oförsiktig; jag kan inte föreställa mig att han någonsin
10

tog sig tid att köpa eller använda en kondom. Detta är
ett hastigt omdöme, för jag kände inte mina bröder
särskilt väl, men jag är ganska säker på att en kondom
inte vore något han skulle bry sig om att använda. En
gång för några år sedan när jag var och hälsade på min
familj – det vill säga, den familj jag växte upp i – satt
jag på hans säng i huset där han bodde ensam, ett hus
som låg två armslängder från vår mors hus, där hon
bodde med en annan av sina söner, en vuxen man, sa
jag åt honom att använda kondom när han hade sex
med någon; jag sa åt honom att skydda sig från hivviruset
och han skrattade åt mig och sa att han aldrig
skulle drabbas av något så idiotiskt (»Me no get dat
chupidness, man«). Men jag kanske var en löjeväckande
person i hans ögon. Det var så länge sedan jag
flyttade hemifrån att jag inte längre hade lätt att förstå
den sortens engelska som han talade och måste alltid
be honom att upprepa sig, så jag talade inte längre den
sortens engelska som han talade och när jag sa något
till honom brukade han titta på mig och ibland skratta
rakt ut. Du pratar lustigt, sa han. Men å andra sidan
var jag inte tjock, han hade väntat sig att jag efter tjugo
år utan att vi hade träffats skulle vara tjock. De flesta
kvinnor där vi kommer ifrån blir tjocka efter ett tag;
det anses fint att vara en tjock kvinna.
När jag såg min bror ligga i sjukhussängen, döende
i den här sjukdomen, var hans ögon slutna, han sov
11

(eller befann sig i ett tillstånd som liknade sömn, för
sömn, ett fullständigt sunt och normalt tillstånd att
befinna sig i, kunde inte vara vad han upplevde när
han låg där och dog); hans händer vilade på bröstet,
den ena över den andra strax under hakan, på de dödas
fromma sätt, men han var inte död då. Hans hud
hade en djupsvart färg, det såg jag, och jag tänkte att
jag kanske såg det eftersom jag bor på en plats där
ingen har hans hudfärg, förutom jag, och jag har inte
riktigt hans hudfärg, jag har bara hans hudfärg rasmässigt.
Men många dagar senare sa min mor till mig:
Han har blivit så svart, sjukdomen har gjort honom
så svart (hon sa det till mig på min sorts engelska,
hon anstränger sig för att tala till mig på den sortens
engelska som jag nu lätt begriper). Hans läppar var
scharlakansröda och täckta av små sår med gyllene
skorpa. När han öppnade ögonen och såg mig gjorde
han trssp-ljudet (det åstadkoms genom att föra samman
tänderna och pluta med båda läpparna och kraftfullt
dra in luft, allt på samma gång). Han sa att han inte
hade trott att jag skulle komma och besöka honom
(»Me hear you a come but me no tink you a come fo’
true«).
När jag fick telefonsamtalet med beskedet om min
brors sjukdom var ett av mina många trösteämnen, en
av mina njutningar, att läsa en bok, The Education of a
Gardener, skriven av en man som hette Russell Page.
12

Jag höll just på att komma till slutsatsen att han, en
trädgårdsmästare som utformade trädgårdar åt andra
människor, hade tjänarens personlighet, inte konstnärens,
att hans prosa var petig, prydlig, timid; trots att
boken tråkade ut mig fortsatte jag läsa i den eftersom
den erbjöd en så intressant kontrast till vissa andra
trädgårdsmästare vars sätt att skriva jag älskade. (Allt
det tyckte jag bara innan telefonen ringde. Numera
älskar jag The Education of a Gardener och ser fram
emot att läsa den igen.) Så när telefonen ringde lade
jag ifrån mig boken och svarade och fick beskedet om
min bror.
Nästa gång jag slog upp den boken satt jag på gräsmattan
framför Gweneth O’Reilly-avdelningen och
min bror satt i en stol bredvid mig. Det var många
dagar senare. Han kunde knappt gå, han kunde knappt
sitta, han var som en gammal man. Promenaden från
sängen till gräsmattan hade gjort honom utmattad. Vi
tittade ut över ett vanligt antiguanskt landskap. Där
växte en noga utplacerad dunge pilträd, planterade för
länge sedan, misstänker jag, när Antigua fortfarande
var en koloni och kolonialregeringen hade ansvaret
för skötseln av sjukhuset. Det har aldrig varit ett bra
sjukhus, men nu är det ett fruktansvärt sjukhus, och
bara människor som inte har råd med något annat
använder det. Nära pilträden stod ett gammalt halvdött
flamboyantträd; det behövde beskärning och
13

näring. Det stod ett gammalt skevt hus en bit bort;
och resten av landskapet upptogs av kassiaträd. Och
när jag plockade upp den boken igen, The Education of
a Gardener, tittade jag på min bror, för han var också
trädgårdsmästare, och jag undrade, om hans liv tagit
en viss vändning, om han hade sett till att hans liv tog
en annan vändning, om han då kanske kunde ha skrivit
en bok med en sådan titel? Bakom det lilla huset i
vilket han bodde på vår mors tomt hade han planterat
ett bananträd, ett citronträd, olika grönsaker, olika
icke-blommande buskar. Första gången jag såg hans
lilla trädgård bakom hans lilla hus förundrades jag av
den och frågade om han hade gjort allt själv och han
sa: Det är klart (»How you mean, man!«). Jag vet nu
att det är efter vår mor som vi, han och jag, har den
här kärleken till växter. Och samtidigt som han och
jag satt där i gräset odlade vår mor på en spaljé hon
byggt av en gammal sängstomme och gamla bitar av
korrugerad plåt en passionsfruktsranka, och dess kraftiga
tillväxt var imponerande, för det är inte lätt att
odla passionsfrukt på Antigua. Den bar frukt i sådana
mängder att hon måste ge bort en del eftersom hon
fick mer än hon kunde göra av med. Hennes handlag
med växter är något jag är mycket välbekant med; när
jag var barn odlade hon, på exakt samma ställe där
min brors hus står nu, alla möjliga sorters grönsaker
och örter. Rödmyrorna som anföll honom när han var
14

mindre än ett dygn gammal hade klättrat upp i några
okraträd som hon hade planterat för nära huset och
de gick från okraträden in genom ett fönster och upp
i sängen där han och min mor låg. Efter att hon hade
dödat alla rödmyrorna som anföll hennes barn gick
hon ut och slet i ett raserianfall upp okraträden, med
rötter och allt, och kastade bort dem.
15