You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
MÖTEN GENOM<br />
TID OCH RUM<br />
FOTO: ANNIKA KRONBERG<br />
28<br />
Igår var jag på nationens reccegasque<br />
och till bordet fick jag fantastiskt trevliga<br />
reccar från Eskilstuna, Nyköping och<br />
Ankara i Turkiet. Erfarenheter utbyttes om<br />
bland annat etikettsregler gällande skålarnas<br />
ordning och berättelser om nationens<br />
traditioner.<br />
Kamraten från Ankara frågade<br />
om sången Uschiameja och bad mig<br />
att översätta den. Sagt och<br />
gjort; min översättning artade<br />
sig såhär: ”Long live our Uschiameja,<br />
in the land where<br />
we eat people, Long live our<br />
Uschiameja in the land were<br />
we eat were we eat people ew<br />
ew ew ew Uschiameja Uschiameja<br />
long live”.<br />
Thats deep man!<br />
Hans förvåning var oerhörd när han fick<br />
höra att vi brukade börja varje tillställning<br />
med just denna sång. Nog märkte jag också<br />
hans undertryckta skratt. På frågan varför<br />
vi inleder gasquer på detta sätt svarade jag<br />
”Its beause of the grand spex”.<br />
Spexet ”På madagaskar ”, med<br />
originalmanus från slutet av 1800-talet,<br />
kommer om knappt två år att sättas upp<br />
igen. För att få lite perspektiv så skrevs<br />
spexet av snerikesstudenter då min farfars<br />
farfar grävde potatis i Hallsbergsskogarna.<br />
Ett spex man kanske kan tro passerat bäst<br />
före-datum, vilket ej är fallet. Det är något<br />
vackert med de äldre spexen som finns vid<br />
nationerna, de håller än idag och utgör en<br />
bindande länk mellan nutid och dåtid,<br />
för dåtidens studenter och framtidens. Ja,<br />
kanske är det<br />
“Det är något vackert med de<br />
äldre spexen som finns vid nationerna,<br />
de håller än idag och<br />
utgör en bindande länk mellan<br />
nutid och dåtid, för dåtidens<br />
studenter och framtidens.”<br />
en av nationslivets<br />
främsta<br />
förtjänster,<br />
detta sammanförande<br />
av människor<br />
genom tidens<br />
ström; man<br />
kanske skulle<br />
kunna gå så långt som att påstå att spexet<br />
är ett extrakt, ett mättat koncentrat av studentlivets<br />
essens.<br />
På min knaggliga engelska<br />
försökte jag förklara detta för mina nyfunna<br />
vänner. De hade inga problem att<br />
förstå. Alltför ofta förutsätter vi att skillnader<br />
i språk och kultur skall utgöra hinder<br />
för ömsesidig förståelse, för vänskap<br />
och glädje. Tvärtom. Människans glädje<br />
är en och samma i varje vrå av världen.<br />
Därför, insåg jag så småningom,<br />
är vår nations traditionsrika spexuppförande,<br />
vår sorglösa gemenskap, inte<br />
bara en ungdomens lek innan vardagens<br />
tråk och tvång slutligen förtär oss; glädjen<br />
förtjänar att tas på allvar, den förtjänar<br />
omsorg och omtanke.<br />
Glädjen och livslusten har i alla<br />
tider uttryckts på vida olika sätt. Varje<br />
kultur äger sina egna uttryck. Det är bara<br />
genom att lära känna sig själv som vi kan<br />
hoppas att lära känna en annan. I de nya<br />
studenternas ögon såg jag samma livslust<br />
och samma sorglöshet som hos mina senaste<br />
tillskott i vänkretsen.<br />
Att skåla för Carl Gyllenheim,<br />
att vid rätt tillfälle slå i bordet under<br />
O, gamla klang och att dricka Bäska<br />
Droppar visade sig helt plötsligt innebära<br />
något mycket mer än ett festligt sätt att<br />
tillbringa en lördagskväll. Allt detta var<br />
en spegelbild av mig själv och kanske – av<br />
vad det innebär att vara människa.<br />
Ivar Westin<br />
Krönikör
Change language