Porträtt - Petra Cavini

B J Ö R N T A S S
ARTISTEN,
M U S I K
SKOGEN & SOM SKAPAR SKAPANDET
ett portratt av: Petra Cavini
Va d är det för musik som spelas i framtiden?
Och hur låter det egentligen då man reser i tiden?
I höstas när barnteatern i Järvsö hade föreställning
fick Andreas uppdraget att besvara dessa
frågor genom analoga syntar, fantasifull innovation
och elektronisk musik.
En nyfiken slagverkare som efter en upplevelse i
Australien förälskat sig i techno, vilken han sedan
tog med hem till skogen i Hälsingland.
Den nyfunna genren förde likasinnade musiker
samman. Tillsammans etablerade de nätverket
Dansbygden, ett konstkollektiv som de själva
beskriver en lek fylld av elektronisk musik,
alternativ kultur och naturliv.

N Y A R S A F T O N A R 2 0 1 9
INTERGALAKTISK VINTERSAGA: EN NYÅRSODYSSÉ MOT
j o r d e n s
RÄDDNING.
Utanför hörs det
pulsera från den
röda stugan med
vita knutar. Genom
fönstren
kan man ana ett
ljusspektakel som
letar sig ut och framhävs av vintermörkret.
På trappstegen till altanen sitter två
personer insvepta i en filt och håller
om varandra. Från bilen en bit
bort är det omöjligt att urskilja vad
som sägs i mumlet, men intrycket
avslöjar att de delar något genuint.
Snart slår klockan midnatt. Ljudet
från bakluckan då den slår igen
ekar ihåligt i den omkringliggande
skogen. Försiktigt hasar jag mig
fram över lagret is som ligger flera
centimeter tjock ovanpå grusmarken.
Väskan med de extra underställen
är otymplig och försvårar
den redan utmanade balansen.
På andra sidan ytterdörren gömmer
sig en vägg av rytmisk basgång
och högar av omaka skor till
höger och vänster. Bara några steg
in i hallen är effekterna av rökmaskinen
så tjock att jag knappt kan
urskilja mina egna händer. Och
trots att någon råkat dra på för
mycket rök i rökmaskinen är det
precis så här det ska vara. Det vibrerar
i det obehandlade trägolvet.
Kompassen är musiken och dansgolvet
är ett magnetfält. Det lever
och är luftigt på samma gång. Här
dansar man inte som bekant i hysteriska
klungor. Inte med någon
annan än sig själv och technon.
Då röken lägger sig något syns då
och då glimtar av dansande siluetter
i mörkret. Här dansas lika
många stilar som antal individer.
De rör sig befriade från åskådares
blickar och all självmedvetenhet.
Här råder en tyst överenskommelse.
Bortom fördomar får jag vara
jag och du vara du, precis som vi
är.
Plötsligt slutar musiken spela
abrupt, men det dröjer inte länge
före tystnaden bryts av en robotröst
som mullrar ut från högtalarna.
Det är rysligt men tillfredsställande.
I periferin av dansgolvet
syns ett rymdskepp sväva likt
vågor i rörelse mot dj-båset. Det
kommer med ett meddelande från
yttre rymden och välkomnar oss
in i det nya året.
ett portratt av: Petra Cavini

I D A G , T V A A R S E N A R E Å
hemma hos Andreas.
HEMMA HOS ANDREAS
Ljusa dagen. Det är som att befinna sig på en helt ny
plats. De tidigare folkfyllda utrymmen som täcktes av
detaljrik konst och klubbrekvisita har istället ersatts av
frodande plantor och genomtänkta inredningsdetaljer.
I rummet intill köket syns en gigantisk grammofon som
ser ut att vara minst ett sekel gammal. Det känns nästan
som att röra sig inne på ett museum.
Här och var skymtas spår av det som varit. Små oförutsägbara
detaljer som lämnar utrymme för spekulation. I
kökstaket hänger två konstverk skapade av hönsnät, vilka
upplevs föreställa tornados.
– Det blir naturligt att en del av verken får hänga kvar, förklarar
Andreas samtidigt som han kliar sig lite lätt i nacken.
ANDREAS, ”BJÖRNTASS”
Vinden susar genom de gamla väggarna. Ljudet inger
samma lugn som det Andreas utstrålar. Något i hans
fåordiga sätt indikerar belåtenhet, vilket man vid första
intryck kan missta för blyghet.
Under den uppvikta mössan spretar en askbrun lugg. Han
bär en stickad väst över sin grå t-shirt med naturligt färgade
ränder och under ett par birkenstocktofflor är fötterna
alldeles bara, trots kylan.
En kort stund försvinner han ut genom hallen för att återvända
med en ekologisk Bulldogöl i handen. Sansat slår
han sig ner i den stugidyllska kökssoffan intill köksbordet.
Blicken är empatisk och stämningen smittas snabbt av hans
charmiga närhet till skratt. Det får sin kontext då Andreas
svarar att det bästa med att vara honom är just att han ofta
är glad. Allra lyckligast är han dock då han befinner sig i
skogen och plockar blåbär. Helst i sin ensamhet, men
var han tvungen att välja ett sällskap från sin vildaste
fantasi skulle det nog vara hans stora inspiration och
frijazz-technomusikern Stevio.
Den lugna utstrålningen förändras till vad som enbart
kan beskrivas som en nördig entusiasm. Utan vidare frågor
berättar han med stort engagemang om Stevio som med
hjälp av en jättestor synth monterar ihop särskilda sound
han sedan kan turnera med i två år.
Att intresset för elektronisk musik kräver sin nörd är något
Andreas är villig att hålla med om.
ett portratt av: Petra Cavini

Om sin uppväxt vittnar Andreas om en ljus
barndom där musiken haft en betydande plats
så lång tillbaka han kan minnas. Till en början
bodde familjen i Finlandssvenska Jakobstad,
där hans far ursprungligen kommer i från och
undervisade i musik vid konservatoriet. Det var
runt då som Andreas skulle fylla sex som familjen
flyttade till Järvsö. Det i samband med att
hans mamma fick ett arbete som fysioterapeut
i närliggande staden Bollnäs, och hans far som
slagverkslärare på den kommunala musikskolan
i Ljusdal. Via pappa fanns därför alltid platser
för den musikaliska upptäcktsfärden. Hemma
fanns dock inget trumset, men till skillnad från
de andra i byn hade Andreas tillgång till en
appledator. På den fanns musikprogram som
garageband och Sibelius med vilka Andreas
tyckte om att leka mycket med ljud.
Något i hans uttryck förändras på ett ögonblick.
Han skiner upp i ett försiktigt leende, och jag
tycker mig nästan ana hur han slås av ett svunnet
minne. Barnsligt road med förväntansfull
blick tillägger han slutligen,
– Man kunde spela in allt ifrån synthslingor till
sina egna rapar.
Det torpliknande huset hyr Andreas tillsammans
med Alexander sedan en tid tillbaka.
Vännerna fördes samman av intresset för elektronisk
musik och idag driver de bland annat
skivbolaget Bygden tillsammans.
Studion på nedervåningen tillhör Alexander,
medan Andreas har sin på ovanvåningen.
Det som skapas där möts sedan i arenan Dansbygden,
som är synonymt med en konstförening.
Syftet är att etablera en plats där människor
på bygden kan mötas i utloppet för sin kreativitet,
bland annat genom musiken.
Med skogen som canvas bygger de små popup
samhällen av konst. Vilket i symbios med musiken
blir en helhetsupplevelse, likt en konstutställning
där festival möter frilufsliv.
”DET ÄR DE SMÅ OVÄNTADE
DETALJERNA SOM GER KÄNSLAN
AV ATTMAN FLYTTAR SIG TILL
EN ANNAN VÄRLD”
Planeringen kräver mycket. Trots att de
omges av skog kan enbart sökandet efter
en lämplig plats bli många bilfärder. Med
flera veckors framförhållning samlar de
successivt ihop material, nödvändigheter
och rekvisita.
Väl dags för självaste byggnationen av
utställningen välkomnas människor utifrån
in till att gemensamt vara med och
skapa upplevelsen.
”PÅ SÅ VIS
BLIR DEN
LEVANDE”
Berättar Andreas.
Mellan raderna går det att tyda att deras
konst snarare handlar om att skapa skapandet
än att hävda något mästerverk.
De rimmar med hans drömmar som
musiker. Trots att det för honom varit
det enda självklara att satsa på känns
han prestigelös och öppen för olika slutdestinationer.
Svaret svävar mellan reflektioner utifrån
en själslig och en professionell aspekt.
Vilka han menar på är två motsägelsefulla
perspektiv, samtidigt som de också
är en del av varandra.
Därför blir det per definition svårt att
svara på.
Att få nå ut till fler människor med sin
musik och skapa platser där människor
trivs, är det närmaste han konkretiserar.
ANDREAS, ”BJÖRNTASS” I STUDION
ett portratt av: Petra Cavini
Planeringen kräver mycket. Trots att de omges
av skog kan enbart sökandet efter en lämplig
plats bli många bilfärder. Med flera veckors
framförhållning samlar de successivt ihop material,
nödvändigheter och rekvisita. Väl dags
för självaste byggnationen av utställningen välkomnas
människor utifrån in till att gemensamt
vara med och skapa upplevelsen.

i s t u d i o n
ANDREAS MUSIK FINNS UNDER NAMNET
ett portratt av: Petra Cavini
”BJÖRNTASS” - DANSBYGDEN PÅ SOUNDCLOUD

k r e a t i v i t e t e n
Den påtagliga närvaron i blicken
förflyttar sig betänksamt till en punkt
vilandes långt bak i rummet. Det
är nog ingenting han dessförinnan
reflekterat över, men snart tycks han
komma underfund med att drömgiget
vore i skogen tillsammans med
sin far. Inte inför en för stor publik.
– Kanske runt sjuttio till antalet,
tillägger han.
Då han ombeds gestalta sin musik i
en tavla beskrivs lager av färger.
– Svart, grön, vit och orange, tillägger
han övertygat samtidigt som han
drömmigt sveper med händerna i
rörelse av en båge, liksom ett penseldrag.
Associationen förklarar han baseras
på favoritfärgerna från naturen,
vilken också är den yttersta källan
för inspiration då det kommer till
skapandet av musik.
Den väcker känslor som inspirerar
visioner av sound som sedan får
utlopp för i studion.
Känslorna som ger mest utrymme
för uttryck är frustration och tacksamhet.
Något Andreas berättar är
enkelt att urskilja från åhörarens perspektiv.
Det främst baserat på slagen.
”FRUSTRATIONEN FÅR
MIG ATT SKAPA
MYSIK SOM ÄR SNABB
OCH HÅRD MEDAN
TACKSAMHET
MJUK OCH SVÄVIG.”
Han beskriver skapandet av musik
som ett sätt att hålla sig flytande.
I tillfällen han fastnar i jobbiga
tankeloopar har han annars en
tendens att börja skrolla sociala
medier på mobilen. Ett behov hos sig
själv han beskriver som skrämmande.
Genom skogen och musiken får han,
istället för att fly in i mobilen, hjälp
att möta dessa tankar inom sig själv.
Men kreativitet är inte enbart något
som kommer ur en tillfällig känsla.
Med jämna mellanrum drabbas han
av en kreativ utmattning där han beskriver
kreativiteten som en färgglad
sträng.
Om den vibrerat jättestarkt under
en längre tid har den tillslut skakat
av sig alla färger och blivit grå. Då
måste man bara ligga ner och suga
upp lite färg igen.
Det är tydligt att han försöker
distansera sitt skapande från sin
strävan att prestera.
– Men det är lätt att bli självkritisk,
menar Andreas som ger exempel
utifrån de gånger han inspirerats av
annan musik.
Han berättar hur han kan komma att
vilja skapa något liknande. Då jämför
han gärna resultatet och upptäcker
att det inte alls låter likadant. Han
är dock villig att instämma om att
missnöjet i grunden rör sig om en
mättnad. Och bara han fått lite
distans till det intensiva skapandet
kan hans relation till verket
förändras till det positiva.
ett portratt av: Petra Cavini

f a v o r i t s y n t h e n
berättar han är en analog
polyfonisk novation peak
med 8-stämmor. Den ljuder
varmt och fylligt med
en skitig overdrive. På den
skapar han, vad som utifrån
kan beskrivas, mer likt euforisk
melankoli än techno
som den stora världen känner
till den. Kärnan i verken
är rytmiken, som i de
svängigare fallen upplevs ha
sydamerikanska influenser
med 8-delar som ligger mellan
taktslagen. Att han har
sin bakgrund som slagverkare
framgår då hans fallenhet
för tajming, i var han
placerar slagen, får det att
dra i hela kroppen. Låtarna
är varierande och ljudspåren
kan vara uppemot en timme.
Instrumenten är experimentella
och man tycker sig
höra de tydliga influenserna
från ljud i naturen.
Ute är nu nästan becksvart mörker. Det pendlande
plus- och minusgraderna lämnar grusiga fläckar i
den vita marken. Tröttheten är påtaglig och
förstärker kylan som letar sig in under lager av
kläder. Bara nedanför altanen in till huset står
Andreas och håller upp mobiltelefonen med
utsträckta armar. På skärmen syns en virtuell stjärnhimmel
som rör sig i realtid.
Tidigare hade han varken sett eller förstått var
stjärntecknen befann sig. Förälskelsen i astronomi
kom efter då han genom appen night sky fick ett
starkt första möte med Orion.
– Den var gigantisk och råkade vara alldeles framför
mig. Det kändes mysigt att vara omgiven av stora
stjärntecken, förklarar han.
MUSIKEN FINNER NI PÅ SOUNDCLOUD: BJÖRNTASS / DANSBYGGDEN
ett portratt av: Petra Cavini
Till och från hörs vinden vissla likt en kör genom
skogen. Utsikten är skymd men ändå så vacker. Paradis
har sitt vemodiga sätt att påminna om den
verklighet vi snart ska återvända till, och trots att
naturen nu finns alldeles framför kan man inte förmå
sig från att redan längta tillbaka.
Vi byter några sista ord då vi står i hallen och gör oss
redo för avfärd. Andreas sitter framför oss på huk
och talar om hur det senaste året, med
pandemin, berört honom och Dansbygden. Han har
haft det bra och kan inte klaga, men längtar givetvis
till då de återigen kan förena människor i konst och
dans. Också efter friheten och äventyret i att resa.
Måste han nämna någonting i den närmaste f
ramtiden är det dock att få hem sin nya cykel.
Han följer med ut på gården då vi packar in oss i
bilen. Länge står han kvar och vinkar före dess att
han försvinner in i huset.