Personporträtt - Karin Valtonen

livsstil och människohistorier
ANDREAS
OSSLUND
MARS 2021
MUSIKPRODUCENTEN
SOM VIKARIERAR PÅ
HÖGSTADIET

Med känsla för
både musik och
människor
Numera möter Andreas Osslund
elever istället för artister
Foto och text: Karin Valtonen Knutsson

Andreas Osslunds arbetsliv har inte legat inom ramarna för det traditionella
“svenssonlivet”. Som musiker, producent och ljudtekniker har han levt sin hobby,
med allt vad det innebär. Arbete kvällar och nätter med många resor och turnéer,
där “att vara ledig” sällan förekommer. Ständigt omgiven av målmedvetna,
positiva och högpresterande människor. Så kom corona - allt vändes upp och ner
och Andreas vardag är nu betydligt annorlunda på Lillhagaskolan i Nykvarn.
Vi har stämt träff på Lillhagaskolan
om ca 30 min när min telefon ringer.
— Hej Karin, har du hunnit åka
än? Alltså förlåt, men saker ändras här hela
tiden och jag behöver skjuta på vår tid en
timme, säger Andreas ursäktande. Inga
problem för mig och en timme senare möts vi
upp utanför skolan.
— Hej, säger han. De pigga bruna ögonen
utstrålar samma värme som jag uppfattat
på hans röst i telefonen. Han sträcker ut sin
hand för att hälsa, vilket ju i vanliga fall är
så självklart att göra, men kommer snabbt
på sig själv när han ser min lite osäkra blick.
— Nej men just det, ler han. Vi kanske ska
hälsa så här istället och tar fram armbågen.
Jag instämmer och skrattar till lite grann
medan vi istället hälsar “Corona-vänligt”.
“Jag har kommit på att det här förföljer mig i livet - att
jag ständigt behöver vara flexibel och beredd på att förutsättningarna
snabbt kan ändras”
V
Vi tar oss in i skolans musiksal. Gitarrer
hänger på väggen, en synth och en förstärkare
står i ena hörnet. Jag kan bara tänka
mig hur ljudnivån kan vara härinne emellanåt,
men just nu är det väldigt lugnt och
stilla.
Vi slår oss ner och börjar prata. Andreas
behöver samtidigt hålla koll på sin laptop,
där han får uppdateringar om vad han behöver
göra och vara någonstans, vilket kan
ändras väldigt plötsligt beroende på vad
som händer på skolan.
— Jag har kommit på att det här förföljer
mig i livet, säger han. Att jag ständigt behöver
vara flexibel och beredd på att förutsättningarna
snabbt kan ändras.

Privat bild från Kingside-studion
Andreas föddes 1974 och växte under
de första åren upp i Stockholm. Med
en musiker till pappa fanns musiken
i hans liv redan från start och Andreas gick
Adolf Fredriks musikskola i grundskolan.
1988 gick flyttlasset till Gotland och under
gymnasietiden började han spela mer och
mer musik, bland annat i ett band.
— På somrarna på Gotland var det mycket
liv och rörelse och det var enkelt att få
spelningar, berättar han. Det var också ett
bra sätt att få kontakt med människor inom
musikbranschen.
Efter gymnasiet i mitten av 1990-talet flyttade
han tillbaka till Stockholm och utbildade
sig till ljudtekniker. Han började därefter
jobba som ljudtekniker och producent på
DHS Studios.
— Det var alltifrån storband till småband
som vi producerade. Bland annat Kents album
“Vapen och ammunition” berättar han
och ler när han ser min imponerande blick.
Mellan 1999-2010 arbetade han också på
Wallmans salonger som ljudtekniker.
Plötsligt behöver han springa iväg en liten
sväng för att titta till några elever, men kommer
strax tillbaka och sätter sig på pallen
för att fortsätta sin berättelse. Han sitter
avslappnat och bekvämt och pratar väldigt
lugnt, trots att han behöver vara beredd på
att vad som helst kan hända.
På frågan om det är hans jobb som lärt honom
att behålla lugnet eller om det är medfött,
svarar han tvärsäkert.
— Det är helt klart mitt jobb. Jag har varit i
så många situationer som har varit panikartade,
där jag har lärt mig att hålla mig lugn
och att bli lösningsfokuserad.
Han berättar om ett tillfälle när ett mixerbord
gick sönder på Wallmans salonger,
precis innan gästerna skulle komma. Andreas
fick blixtsnabbt ordna fram ett nytt mixerbord,
medan några andra spontant sjöng/
underhöll gästerna under tiden.
År 2003 startade Andreas en egen
ljudfirma och 2005 startade han
musikstudion Kingside AB tillsammans
med vännen Otto.Bland de större
artisterna som spelade in skivor där, fanns
Westlife, Pink, Europe, Bo Kaspers Orkester
och Björn Skifs.
“Det är som en drog där
man inte kan säga nej –
man vill bara ha mer och
mer!”
Parallellt med studioinspelningar, “gigade”
Andreas som ljudtekniker med live-spelningar
och han var också mycket på resande
fot. Det glimtar till i ögonen på honom
när han tänker tillbaka.
— Vi fick fler och fler bokningar och man
vill ju vara med på allt! Det är som en drog
där man inte kan säga nej – man vill bara
ha mer och mer! Jag menar, vem vill inte
spontant åka en vecka till Como i Italien
med Carola på ett privatgig? Men samtidigt,
han slår ner blicken.
— Det har ju sina baksidor om man vill ha
ett fungerande privatliv, säger han dämpat.

Andreas och dåvarande frun Carolina
har barnen Leja och Ludvig tillsammans,
födda år 2010 och 2013.
Att kombinera familjeliv med arbetstider
från lunch till sena nätter, helger, och även
en stor del av sommaren i form av sommarturnéer,
blev svårt. De skiljdes 2016 men är
numera bästa vänner.
På grund av familjesituationen och att Andreas
blev än mer aktiv inom livebranschen
med många turnéer, flyttades Kingside från
Kungsholmen ut på landet i Gnesta utanför
Södertälje. Där drivs den vidare av vännen
och före detta kompanjonen Otto.
Innan pandemin slog till vårvintern 2020,
började Andreas ha funderingar kring hur
han vill att livet ska se ut fortsättningsvis.
Han hade träffat nuvarande sambon
och musikern Karin och fått ytterligare
ett barn, Miriam. De bor växelvis i Stockholm
och i Nyköping, där hans två äldre
barn bor och går i skolan.
— Det sista jag gjorde innan allt stängdes
ned, var turnéer med Carola och Smith &
Thell. Jag började tänka mer på vad jag
ska göra “när jag blir stor”, säger han och
skrattar. Jag har ju faktiskt tre barn nu.
Det dundrar plötsligt till på dörren ut mot
korridoren och vi båda stannar upp och
tittar - är det någon som vill in? Vi hör
ungdomars röster utanför och inser att
de bara håller till utanför. Andreas pratar
lugnt vidare.
— Så när jag efter en välbehövlig (och
även påtvingad) vila under sommaren
2020 insåg att branschen inte kommer
igång till hösten, så började jag faktiskt
känna lite oro – vad ska jag göra? En
kompis till mig hade vikarierat som musiklärare,
så jag började se mig omkring
efter jobb och hamnade här, säger Andreas.
“De sitter i korridoren med sina luvor
nerdragna över ansiktet och stirrar på
sina mobiler”
Förutom de uppenbara skillnaderna i
Andreas vardagsliv, såsom möjlighet
till mer rutiner och mer tid med familjen,
så finns det andra aspekter som blivit
tydliga i och med förändringen av arbete.
— Jag inser att jag har levt i en bubbla,
omgiven av en unik kategori av människor.
Extremt målmedvetna, drivna, passionerade,
optimistiska och engagerade människor.
Öppna för problemlösning och förändringar.
Han sänker rösten och ögonen ser plötsligt
sorgsna ut.
— Jag möter många ungdomar som mår dåligt
och som till och med inte vill leva. Flera
andra beklagar sig över varför de behöver
vara här överhuvudtaget. De sitter i korridoren
med sina luvor nerdragna över ansiktet
och stirrar på sina mobiler. Utan mobilen
tappar de intresset, och att hålla fokus på
lektionerna är svårt. Det är en extrem kontrast
att befinna sig här jämfört med i min
tidigare värld, konstaterar han.
Nyckeln sätts i låset till dörren och kollegan
Cilla Johansson kommer in, hon ska snart ha
lektion i salen. Andreas skojar och säger att
han har behövt låsa för att jag inte ska smita
ut. Jag skrattar och försäkrar att så inte
är fallet, snarare tvärtom. Vi öppnar dörren
för att gå ut och möter ett gäng elever
som tittar nyfiket på oss. Andreas leder mig
in till ett litet och svalt rum, eller snarare
ett litet “kyffe”. Ljusinsläppet är svagt då
fönstren har något slags filter, bokhyllorna
längs ena väggen är belamrade med prylar,
flyttkartonger står på golvet och det finns
två pinnstolar att sitta på.

— Här är mitt och Cillas lilla “kryp-in”,
säger Andreas och ursäktar den svala luften
därinne, vilket han naturligtvis inte har
ansvar för. Vi slår oss ner på de två stolarna
och han fortsätter.
— Det finns över 500 elever på den här
skolan och det är en omöjlighet att hjälpa
alla som mår dåligt. Men om jag kan lyssna
på och inspirera någon eller några elever till
att hitta något som de tycker är kul, då är
jag glad säger han.
Just dessa egenskaper – förmågan att lyssna
in samt att coacha, peppa och inspirera
andra, lämpar sig väldigt bra
både i studion och i skolan. Även
musiker/artister behöver bli peppade
emellanåt, vilket Andreas
berättar att han har fått göra en
hel del.
När det gäller att nå fram till vissa
elever, ger han ett exempel på en
framgångshistoria. Han lutar sig framåt på
stolen och ler samtidigt som han berättar.
— En av killarna som aldrig kom till lektionerna
tidigare har, efter att vi snackat lite,
kommit på att han gillar att spela gitarr. Så
nu kommer han! Ibland också på rasten för
att visa kompisarna vad han lärt sig, säger
han och ser genuint lycklig och stolt ut.
Vår tid börjar gå mot sitt slut och jag
undrar hur det ser ut framåt. Han har sitt
uppdrag på skolan fram till sommarlovet,
därefter vet han inte vad som kommer att
ske. Han saknar självklart sina vänner och
kollegor från musikbranschen och hoppas
att han kommer att få arbeta tillsammans
med dom snart igen. På vilket sätt återstår
att se, med tanke på att familjelivet även
måste fungera.
Under tiden hoppas jag att lärarna och
eleverna på Lillhagaskolan verkligen ser
till att ta tillvara på tiden de får med Andreas.
Att ta del av och lära sig av hans
erfarenheter, på alla möjliga sätt. Det är
sannerligen inte alla som får en sådan unik
möjlighet!