Porträtt - Linda Strömbäck

Ellinor skrattar vänligt på andra
sidan telefonen när jag berättar att
jag åkt fel. Iver har lurat av mig
tåget en station för tidigt på tunnelbanespårens
gröna linje söderut. På
sitt mjuka dalmål betryggar hon att
det inte är någon fara. Jag guidar dig så möts vi i
parken säger hon med ett bekant norrländskt lugn.
Här finns inget som stressar trots att vårdagsljuset
kantas av snabbt nedåt tickande grader.
Genom Bandhagsparken bort mot Högdalen är
det grönt i fjolårsgräset under lövmodden och
bredvid den asfalterade gångvägen ligger “barnens
djurpark” där en vit tupp med röd kam
skymtas bakom hönsstängslet. Längre bort på
gångvägen ser jag den avslappnade attityden personifierad
i gångstilen under en ankellång rostigt
brun fuskpälsjacka.
Ellinor Nilsson är älvdalskan som fått viral spridning
på hennes popcovers på youtube, på låtar
såsom Victor Leksells ”Svag”, Darins “Bädd av
rosor” och Veronica Maggios “Snälla bli min” där
hon sjunger dem på lokalmålet älvdalska. Hon har
också nyligen släppt sin första singel “Jen nest
mig”. Den första poplåten på älvdalska någonsin.
Kontrast är ett ord som onekligen dyker upp i
samband med Ellinor och som syns i den kombinerade
pampiga pälsjackan tillsammans med
finstickade vantarna i lovikamönster.
Vi promenerar längs gångvägen genom parken
upp mot Högdalens centrum där Ellinor bor
tillsammans med sin pojkvän Jonas. På torget står
det plastbackar av färskt frukt och grönt. Avokados,
mangos och apelsiner. Ellinor berättar att det
är hit hon oftast går för att handla sina grönsaker,
något som kommer väl till pass för en utbildad
näringsfysiolog. Idag arbetar hon på Karolinska
institutet som forskningsassistent inom barnfysiologi
och berättar att flytten till Stockholm i
samband med utbildningen var något av en omställning
från småstadslivet.
— Jag minns det så klart när jag skulle åka in till
universitetet första dagen och åkte över Skanstullsbron.
Utsikten, höghusen, höjden. Jag tittade
ut genom tågfönstret och försökte insupa verkligheten
av att jag bor i den här otroligt stora staden.
Hur är det ens möjligt? Jag minns det ögonblicket
så tydligt. Det var så häftigt, säger Ellinor och
skrattar lite samtidigt som hon vilar en stund i
minnet.
— Det kändes också helt absurt att se kändisar gå
på stan och staden var så stor att jag ofta bara åkte
från punkt a till b, oftast mellan universitetet och
hemmet. Stockholm var så stort att jag inte visste
vart jag skulle börja utforska och gick dessutom
vilse ganska ofta, fortsätter Ellinor och skrattar
generat.
Vi fortsätter genom centrumet där stadsduvorna
hackar betongplattorna i takt på busstorget.
Bortom det lokala caféet och livsmedelsbutiken
följer ett grönområde där vi slår ner oss på en
fuktig träbänk. Trots att Ellinor nu efter tio år i
storstaden betraktar sig som en van stockholmsbo
så gör sig rötterna påminda i hennes varma
dialekt.
— Älvdalen är och kommer alltid vara mitt hem.
Det är en väldigt liten by och jag älskar den men
möjligheterna för framtiden och framförallt musiken
finns inte där, säger Ellinor.