förord - Statens fastighetsverk

�� 

�� 

�� 

�� 

�� 

�� 

�� 

�� 

�� 

�� 

��

Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi 

Stockholms universitet 

FÖRORD 

Denna uppsats utgör Louice Yllös examensarbete på biologisk-geovetenskaplig linje vid 

Stockholms universitet. Examensarbetet omfattar 20 poäng (cirka 20 veckors heltidsstudier). 

Handledare har varit universitetslektor Lars-Gunnar Bråvander, Institutionen för naturgeografi 

och kvartärgeologi, Stockholms universitet. Examinator har varit Bo Eknert, Institutionen för 

naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet. 

Författaren är ensam ansvarig för uppsatsens innehåll. 

Stockholm, 1 december 2005 

Bo Eknert 

Studierektor, biologisk-geovetenskaplig linje

Innehållsförteckning 

Innehållsförteckning 

Abstract ...................................................................................................................................... 3 

Sammanfattning ......................................................................................................................... 4 

Inledning..................................................................................................................................... 5 

Bakgrund .................................................................................................................................... 5 

Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården ............................................ 5 

Torphagen............................................................................................................................... 7 

Highland cattle – skotsk höglandsboskap .............................................................................. 7 

Syfte och problemställning......................................................................................................... 8 

Avgränsningar ............................................................................................................................ 9 

Rapportens struktur .................................................................................................................. 10 

Markbeskrivning ...................................................................................................................... 10 

Topografi.............................................................................................................................. 10 

Berggrund............................................................................................................................. 10 

Jordarter och kvartärgeologi................................................................................................. 11 

Jordmåner............................................................................................................................. 11 

Inventeringsmetodik................................................................................................................. 12 

Fasta provytor....................................................................................................................... 12 

Florainventering ................................................................................................................... 14 

Biotopkartering..................................................................................................................... 14 

Ekar ...................................................................................................................................... 14 

Död ved ................................................................................................................................ 14 

Kartering av bebyggelsespår ................................................................................................ 15 

Konkurrensstarka arter ......................................................................................................... 15 

Torphagens historia.................................................................................................................. 16 

Istid till medeltid .................................................................................................................. 16 

Medeltid till 1700-tal............................................................................................................ 16 

1700- till 1800-tal................................................................................................................. 17 

1800-till 1900-tal.................................................................................................................. 18 

1900-till 1950-tal.................................................................................................................. 19 

1950-tal till idag ................................................................................................................... 20 

Torphagen idag – inventeringsresultat ..................................................................................... 24 

Biotoper................................................................................................................................ 24 

Särskilda naturvärden........................................................................................................... 24 

Ekar .................................................................................................................................. 24 

Död ved ............................................................................................................................ 25 

Vilda växter...................................................................................................................... 25 

Kvarstående trädgårdsväxter............................................................................................ 27 

Kulturvärden......................................................................................................................... 28 

Igenväxning – följderna av fri utveckling i Torphagen........................................................ 29 

Lövsly............................................................................................................................... 29 

Snöbär – Symphoricarpos albus....................................................................................... 29 

Parkgröe – Poa chaixii ..................................................................................................... 30 

Torphagen i framtiden – scenarier ........................................................................................... 38 

Scenariometoden .................................................................................................................. 38 

Förutsättningar för scenarier i Torphagen............................................................................ 38 

Scenarier............................................................................................................................... 40 

Scenario 1: Ej bete, ej röjning och gallring...................................................................... 41 

År 2010......................................................................................................................... 41 

1

Louice Yllö 

År 2020......................................................................................................................... 42 

Scenario 2: Ej bete, röjning och gallring kring ekar innanför och utanför stängslet........ 45 

År 2010......................................................................................................................... 45 

År 2020......................................................................................................................... 46 

Scenario 3: Bete, röjning och gallring.............................................................................. 47 

…men först lite betesmarksekologi.............................................................................. 47 

År 2010......................................................................................................................... 49 

År 2020......................................................................................................................... 52 

Slutsatser av detta arbete.......................................................................................................... 56 

Tack till… ................................................................................................................................ 57 

Ordlista..................................................................................................................................... 57 

Referenslista............................................................................................................................. 58 

Bilagor 

1. 

3. 

2. 

4. 

Omslagsbilder: 

1. Torphagen år 1917. Ur: Betänkande angående Djurgårdens bevarande såsom park. 

2. Snöbär, Symphoricarpos albus. Foto: M. Savela. 

3. Ek, Quercus robur. Ur: P. Morris, Toute la nature. 

4. Highland cattle, skotsk höglandsboskap. Foto: F. Staud. 

2

Abstract 

Torphagen is a green area of approximately 17 

acres situated in the National City Park in 

Stockholm. The area was used as pasture until the 

middle of the 19 th century. After that it became built 

upon with houses and gardens and by the mid 20 th 

century Torphagen was abandoned and left to free 

development. Because of its history Torphagen has 

great biological and cultural values such as plants 

and remains of buildings. Unfortunately, these are 

threatened by overgrowth and therefore, in addition 

to clearing of bushes and coarse brush around oaks, 

a stock of Highland cattle presently grazing in the 

National City Park will spend a couple of weeks in 

Torphagen every summer. 

This study is based on botanical inventories in 

Torphagen during the summer of 2004. The 

inventories provide a base for a detailed description 

of the present flora and vegetation, before 

management. They also allow a future monitoring 

follow-up. For a deeper understanding of 

Torphagens present situation, a litterature and map 

study of Torphagens history has been carried out. 

Consequently, the future is discussed by creating 

scenarios for development of flora and vegetation 

in Torphagen based on history, present conditions 

and different management methods. Despite the 

positive management plans for Torphagen, 

conditions could change and scenarios can form a 

base for making decisions concerning management. 

The botanical inventories included placing and 

inventory in permanent 1m 2 squares, a total 

inventory of Torphagens wild and garden vascular 

plant flora, a biotope mapping, an inventory and 

mapping of oak trees - Quercus robur, inventory 

and mapping of dead wood of deciduous and 

coniferous trees, mapping of coarse brush, the bush 

Common snowberry - Symphoricarpos albus, and 

the Broadleaf bluegrass or meadowgrass - Poa 

chaixii. Finally, an inventory and mapping of all 

remains of buildings was carried out. 

The results from the inventories show that 

Torphagen is rich in ecologically important dead 

wood. It is also rich in oak trees, some of which are 

very old. However, these space-dependent old trees 

are threatened by the massive growth of other fast 

growing deciduous trees. Despite a poor wild flora 

heavily dominated by a few species, the inventory 

has resulted in a long vascular plant species list. 

This is explained by the large number of remaining 

garden plants which contributes to almost a third of 

the species list. Due to free development there are 

some garden plants spreading aggressively and 

threatening Torphagens biodiversity; the Common 

Abstract 

3 

snowberry and the Broadleaf bluegrass. The former 

grows and spreads mainly from the locations of the 

building remains and the latter prefers shade and 

forms large mats in the forest and semi-open areas. 

Scenarios are ways to describe different possible 

futures for flora and vegetation in Torphagen, by 

studying past and present conditions. Combining 

grazing with cutting and clearing results in three 

possible scenarios; Scenario 1 is a management 

“status quo”, i.e. free development continues and 

leads to a dense deciduous forest that will favour 

e.g. the Broadleafed bluegrass but not the oak trees 

or the remaining garden plants. Spruce trees will 

gradually colonize the area. In scenario 2, 

management consists only of clearing and cutting 

around the oaks. Although the oaks are favoured 

from the reduced competition it will not lead to 

increased vascular plant diversity. In fact the 

opposite can occur due to the fertilizing effect of 

clearing and cutting. Scenario 3 involves both 

grazing and an all-over clearing and cutting, 

according to present management plans. This will 

initially lead to a considerable fertilizing effect that 

eventually will be reduced by grazing. The grazing 

of dominant plants and reduced litter accumulation 

will lead to a more even distribution of species. 

However, increased diversity is not likely to occur 

in the near future. It requires continuous 

management for a long period of time as well as a 

local and regional species pool that can be spread to 

Torphagen, e.g. with the cattle from the other 

pastures in the National City Park. 

Finally it can be stated that Torphagen is an 

interesting and beautiful part of the National City 

Park that I find very well suited for botanical 

excursions. However, additional studies and 

inventories of fauna, mosses, lichens and fungi are 

recommended.

Sammanfattning 

Torphagen är ett sju hektar stort naturområde i 

nationalstadsparken på Norra Djurgården i 

Stockholm. Från medeltiden och fram till 1800talets 

mitt var här betesmark som sedan bebyggdes. 

Vid mitten av 1900-talet övergavs området och 

lämnades till fri utveckling. Här finns därför stora 

natur- och kulturvärden i form av både växtlighet 

och byggnadsrester, som idag hotas av igenväxning. 

Därför har beslutats om att låta den besättning av 

Highland cattle, skotsk höglandsboskap, som idag 

betar i ett flertal hagar på Norra Djurgården, även 

beta i Torphagen under ett par veckor på 

sensommaren. Dessutom planeras röjning av buskar 

och sly och gallring kring områdets grova ekar. 

Detta examensarbete baseras på noggranna 

inventeringar av Torphagens natur- och 

kulturvärden. Inventeringarna har utgjort ett 

underlag för en detaljerad beskrivning av flora och 

vegetation innan planerade skötselåtgärder och 

möjliggör också en framtida uppföljning. Dessutom 

har en sammanställning av Torphagens historia 

gjorts genom litteratur- och kartstudier. Med hjälp 

av scenarier diskuteras sedan Torphagens framtida 

flora- och vegetationsutveckling utifrån områdets 

historia och dagsläge. Även om dagens planer för 

Torphagen innebär röjning och beteshävd, finns 

inga garantier för detta i framtiden. Scenarier är 

därför en bra metod att utifrån dagens förhållanden 

beskriva olika alternativa framtider, som ett 

underlag för beslutsfattande i skötselfrågor. 

De botaniska inventeringarna innefattar följande 

moment: Utläggning och inventering av ett antal 

fasta provytor, total inventering av områdets vilda 

växter och kvarstående trädgårdsväxter och 

upprättande av artlista, biotopkartering, inventering 

med omkretsmätning och kartering av ekar samt av 

död liggande, lutande och stående död ved av barr, 

trivial och ädellövträd, kartering av utbredningen av 

lövsly och de konkurrenskraftiga trädgårdsarterna 

snöbär, Symphoricarpos albus, och parkgröe, Poa 

chaixii, samt en inventering med kartering av 

Torphagens alla spår av bebyggelse. 

Inventeringsresultaten visar bland annat att 

Torphagen har rikligt med död ekved och ek i olika 

åldrar varav flera med en stamomkrets större än 3 

meter, så kallade jätteekar. Eken räknas som den 

organism som utgör livsrum för flest antal arter i 

Louice Yllö 

4 

Sverige, i såväl levande som dött tillstånd. De 

ljusälskande och konkurrenssvaga gamla ekarna 

hotas dock av den kraftiga igenväxningen. Hos den 

vilda floran finns flera sällsynta arter men till följd 

av brist på hävd är den starkt dominerad av ett fåtal 

arter. Trots detta har en lång artlista kunnat 

sammanställas. Det beror på det stora inslaget av 

kvarstående trädgårdsväxter, vilka utgör nästan en 

tredjedel av antalet kärlväxtarter i Torphagen. 

Bland trädgårdsväxterna är inslaget av så kallade 

allmogeväxter särskilt intressant. Tyvärr finns 

också bland trädgårdsväxterna arter som om de 

lämnas till fri utveckling sprider sig aggressivt och 

hotar diversiteten; busken snöbär och gräset 

parkgröe. Utbredningen av snöbär stämmer bra 

överens med läget för Torphagens före detta 

bebyggelse. Parkgröet trivs bäst i skugga och bildar 

stora mattor i skogspartierna. 

En kombination av skötselåtgärder ger tre möjliga 

framtidsscenarier för Torphagens flora och 

vegetation: Scenario 1 innebär att inget görs och är 

en fortsättning på dagens förhållanden, som ett 

jämförelsealternativ. Här kommer Torphagen att 

växa igen till en lövskog med stora parkgröemattor, 

färre kärlväxtarter än idag och gran lurande i 

kulisserna. De flesta trädgårdsväxterna kommer att 

dö till följd av mörkret liksom så småningom även 

de grova ljusälskande ekarna. Scenario 2 innebär att 

inget bete sker men att områdets ekar friställs. 

Denna skötsel kommer att gynna ekarna mest men 

inte skapa någon ökad kärlväxtdiversitet, tvärtom 

troligen en minskad mångfald i stora delar av 

området till följd av röjgödslingseffekten. I scenario 

3 sker både bete och en öppning av hela området, 

enligt dagens skötselplaner. På kort sikt ger detta en 

kraftig röjgödslingseffekt. Trädgårdsväxterna 

missgynnas inte så kraftigt av betet som man skulle 

kunna tro eftersom betet sker så sent på säsongen. 

På längre sikt fås en jämnare fördelning av arter till 

följd av bete av konkurrensstarka arter och ökat 

ljusinsläpp. Ökad kärlväxtdiversitet kräver dock 

lång, kontinuerlig hävd och förutsätter tillgång på 

växter som kan spridas till Torphagen, till exempel 

med betsdjuren från de andra hagarna på Norra 

Djurgården. 

Slutligen kan konstateras att Torphagen är botaniskt 

sett mycket intressant och lämpar sig väl för 

botaniska exkursioner. Kompletterande 

inventeringar krävs dock av moss-, lav- och 

svampflora samt av fauna för att få en helhets-bild 

av Torphagens natur.

Inledning 

Inledning 

Detta examensarbete baseras på botaniska inventeringar i Torphagen i Stockholms 

nationalstadspark, som har utförts under sommaren 2004. Inventeringarna har gjorts efter en 

förfrågan från Mats Gothnier, Länsstyrelsen (dåvarande Miljöförvaltningen), och Henrik 

Waldenström, ansvarig för Ekoparksfonden WWF och guide i parken, och skall ge en 

detaljerad och aktuell bild av Torphagens botaniska värden inför planerade 

naturvårdsåtgärder. 

På Norra Djurgårdens del av nationalstadsparken betar sedan 2002 en besättning Highland 

cattle, skotsk höglandsboskap, om ca 25 vuxna djur. Projektet kallas Ekoparkens naturbeten 

och drivs av Världsnaturfonden (WWF), Kungliga Djurgårdens Förvaltning (KDF) och 

Statens fastighetsverk (SFV). Besättningen flyttas runt i parken under vegetationssäsongen 

och nu ska betesarealen utökas och innefatta även delar av Torphagen. Med bete och röjning 

hoppas man komma till rätta med den igenväxning som har skett i området sedan 70-talet, då 

Torphagens fastigheter revs inför en planerad exploatering. Igenväxningen gör området 

oattraktivt ur rekreationssynpunkt och hotar att minska områdets mångfald av växter. 

De botaniska inventeringarna kommer att utgöra ett underlag för en detaljerad beskrivning av 

Torphagens flora och vegetation. Arbetet kan därför fungera som underlag till fortsatt 

planering av området. Genom noggrann dokumentation av metodik och resultat möjliggörs 

också en uppföljande inventering efter några år av bete, vilket gör området intressant som 

miljöövervakningsobjekt. 

Att genom naturinventeringar som denna visa på nationalstadsparkens och dess olika delars 

höga naturvärden är ett viktigt argument mot eventuella exploateringshot som, trots parkens 

skydd enligt lag, ständigt föreligger i en expanderande region som Stockholms stad. 

Bakgrund 

Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården 

Med en nationalstadspark avses ett riksintresse som har stor betydelse för det nationella 

kulturarvet, för en tätorts eller tätortsregions ekologi och för människors rekreation 

(Regeringens proposition, 1994/95:3). 

I december 1994 beslutade riksdagen om att göra området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- 

Djurgården till Sveriges första nationalstadspark. Bakgrund till beslutet var ett behov av att 

skydda områdets stora kultur- och naturvärden från ett ökande exploateringshot och därmed 

hindra det sammanhängande området från att exploateras och fragmenteras (Prop., 1994/95). 

Området, vars värden sedan länge uppmärksammats, fick därmed lagligt skydd som trädde i 

kraft den 1 januari 1995 genom ett tillägg i naturresurslagen (NRL) 1 . Tillägget lyder: 

1 Lagen om hushållning med naturresurser 3 kap. 7 § (1987:12). 

5

Louice Yllö 

”Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en nationalstadspark. Inom en 

nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar endast komma till stånd och andra 

åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan 

att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.” 

Sedan den 1 januari 1999 ingår lagen om nationalstadsparken i Miljöbalken (MB) 2 då denna 

ersatt samtliga lagar inom miljöområdet, bl.a. naturresurslagen. 

Stockholms nationalstadspark är ett 27 

km 2 stort område bestående av 2/3 

land och 1/3 vatten fördelat över 

Stockholm, Solna och Lidingö 

kommuner (figur 1). Här finns höga 

natur- och kulturvärden och idealiska 

förhållanden för rekreation, idrott och 

friluftsliv. Dessa faktorer tillsammans 

med det centrala läget gör parken till 

Sveriges mest besökta grönområde 

(Waldenström, 1995). Nationalstadsparken 

sträcker sig från 

Ulriksdals slottspark i norr med 

Ulriksdalsåsens naturskyddsområde, 

Igelbäcken med den sällsynta 

grönlingen och järnåldersbosättningarna 

i Mellanjärva, till 

Figur 1. Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- 

Djurgården. Illustration: L. Yllö, 2005. 

Hagas engelska park i väster med sina många kungliga byggnader. Det fortsätter över den 

populära bad- och skridskosjön Brunnsviken till norra Djurgårdens stora löv- och 

barrskogsområden, fågelsjöar, kohagar och ekbackar i öster och dess institutionsområde med 

sina botaniska märkvärdigheter i väster, en rest från tiden som experimentalfält för lantbruks- 

och trädgårdsförsök. Vidare sträcker det sig ner genom den smala hals och biologiska 

spridningskorridor som utgörs av Lill-Jansskogen och Ladugårdsgärdet, till Skeppsholmens 

historiska byggnader, Beckholmen med sina gamla varvsmiljöer och södra Djurgården med 

nöjespark, museer och rekreationsområden. Populära Fjäderholmarna i nationalstadsparkens 

sydöstra hörn utgör porten till Stockholms skärgård. Här finner man en stadsnära 

skärgårdsmiljö och ett rikt fågelliv. 

Ekoparken är en benämning på området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården som 

används synonymt med, eller som ett namn på, nationalstadsparken. Begreppet kom till redan 

under 1991 med anledning av Byggnadsstyrelsens förslag till fördjupad översiktsplan för 

Norra Djurgårdens institutionsområde (Byggnadsstyrelsen & VBB Arkitekter, 1990). I 

planförslaget skulle stora delar av Djurgården exploateras, bl.a. Torphagen. 

Världsnaturfonden (WWF), Ståthållarämbetet och Naturens Hus startade därför Projekt 

Ekoparken WWF, 1991. Projektet ombildades 1998 till Ekoparksfonden WWF och blev en 

del av Världsnaturfonden. Ekoparksfonden WWF och Förbundet för Ekoparken (FFE), som är 

en gemensam organisation för alla föreningar som verkar i Ekoparksområdet, arbetar idag 

med att få ett ökat skydd för nationalstadsparken. Organisationerna anser att det är alltför lätt 

att kringgå lagen i den kommunala planeringen. 

2 Miljöbalken 4 kap. 7 § 

6

Bakgrund 

I september 2002 gav Kungliga Djurgårdsförvaltningen (KDF) uppdraget att utarbeta en 

skötselplan för nationalstadsparken till Lars-Gunnar Bråvander och Rolf Jacobson. Detta 

resulterade år 2003 i ett Förslag till skötselplan för nationalstadsparken i Stockholm, Solna 

och Lidingö kommuner. Planen är strukturerad i 24 storområden. Varje storområde består av 

ett antal skötselområden som beskrivs och bedöms. Därefter formuleras mål och skötselåtgärder. 

Planens skall leda till att de tre huvudintressena, kulturmiljövården, den biologiska 

mångfalden och rekreations- och friluftslivsintresset, säkerställs och utvecklas efter de olika 

delområdenas förutsättningar (Bråvander och Jacobson, 2003). Vägledande för skötselplanen 

har varit Länsstyrelsens mål och riktlinjer för skötsel av park och natur (Länsstyrelsen, 1999). 

I skötselplanen ligger Torphagen i storområde Torphagen - Ekhagen - Lappkärrsberget och i 

skötselområde Torphagen. En reviderad upplaga har utarbetats under 2005. 

Torphagen 

Torphagen är ett ca 7 hektar stort 

grönområde invid Roslagsvägen 

på Norra Djurgårdens nordligaste 

udde, precis söder om kanalen 

Ålkistan (figur 2). Här finns 

många olika naturmiljöer 

representerade, t.ex. ädellövlundar, 

halvöppna ekbackar och 

öppna gräsytor. Området har fått 

sitt namn efter en av de 1800talsvillor 

som tidigare låg här. 

Idag är samtliga byggnader rivna 

och endast stengrunder och 

trädgårdsmonument samt det 

talande namnet, vittnar om att 

Torphagen en gång varit 

bebyggt. Den botaniskt 

Figur 2. Översiktskarta över Norra Djurgården med Torphagen. 

Källa: Digitala topografiska kartan 

intresserade kan under sommaren också notera förekomsten av kvarstående trädgårdsväxter. 

Här har observerats inte mindre än 76 olika trädgårdsarter, däribland blågull, Polemonium 

caeruleum, krollilja, Lilium martagon, och ett stort bestånd av praktlysing, Lysimachia 

punctata (Lindberg, 1996). Trädgårdsväxterna bidrar till den biologiska mångfalden i 

Torphagen men det finns ibland dem konkurrensstarka arter som sprider sig kraftigt 

(Petersson, 1992) och därigenom hotar minska den biologiska mångfalden av både vilda 

växter och trädgårdsväxter. Hit hör bl.a. den giftiga busken snöbär, Symphoricarpos albus, 

och gräset parkgröe, Poa chaixii. Den senare är visserligen ganska ovanlig, men förekommer 

nästan alltid i stort antal där den påträffas. Arten härstammar från Mellaneuropa och har 

kommit till Sverige med importerat tyskt gräsfrö som under 1800-talet användes för att skapa 

engelska parker kring slott och herresäten (Anderberg, 2000). Bland de vilda växterna tycks 

framförallt lövträd sprida sig kraftigt. En allt för tät förekomst av unga plantor av lövträd är 

negativt för de många gamla ekar som står i Torphagen eftersom ekar, i synnerhet äldre 

individer, föredrar att stå ljust och fritt och inte överskuggas (Ståål, 1986). 

Highland cattle – skotsk höglandsboskap 

Sedan 2002 har kor och kalvar av rasen Highland cattle betat på norra Djurgårdens del av 

nationalstadsparken. Projektet som kallas Ekoparkens naturbeten är ett samarbete mellan 

7

Louice Yllö 

Statens Fastighetsverk (SFV), Kungliga Djurgårdens Förvaltning (KDF) och 

Världsnaturfonden (WWF). Genom att låta djuren beta på flera av Norra Djurgårdens gröna 

ytor hoppas man på en rikare fauna och flora, ett vackrare landskap och ökad trygghet med 

minskat ”busliv” och nedskräpning (Bergqvist, 2004). 

Highland cattle är en ras som härstammar från de skotska 

högländerna där den har funnits sedan 1300-talet och anpassat sig 

till utevistelse i ett hårt klimat (figur 3). Rasen importerades första 

gången till Sverige i mitten av 1960-talet (Dahlroth, 1979). 

Fördelarna med Highland cattle är deras goda vinterhärdighet och 

relativt lilla behov av underhållsfoder. Korna har också lätt att 

kalva med låg kalvdödlighet och mycket goda modersinstinkter. 

Den kraftiga pälsen gör dessutom djuren motståndskraftiga mot 

insektsangrepp. Med sin långa päls och långa horn kan djuren 

upplevas farliga, men rasen har tvärtom ett gott lynne och ett 

stabilt temperament och är enligt Highland cattle-föreningen 

(2001) ”nyfikna men ändå inte närgångna”. Den passar därför bra i 

tätortsnära miljöer där många människor är i rörelse. Det stabila 

temperamentet gör den dessutom lätt att stängsla in. 

Highland cattle är mindre selektiva i sitt bete än andra nötraser 

(Pehrson, 1998). De äter gärna torrt gräs, lövsly och taggiga buskar (Johansson och Hedin, 

1995) vilket gör den lämplig i områden som börjat växa igen. Rasens relativt lätta vikt gör att 

den också utan problem kan beta i våta marker, t.ex. strandängar, utan att skada växtsvålen 

(Highland cattle-föreningen, 2001). 

På Norra Djurgården är tjuren av rasen Hereford. Kalvarna är därför en blandning av Hereford 

och Highland cattle. Ungdjur av Highland cattle har en låg tillväxt vilket gör att djuren ofta 

korsas med mera snabbväxande raser, t.ex. Hereford (Dahlroth, 1979). Hereford är liksom 

Highland cattle en importerad brittisk köttras som anses vara lika bra ur naturvårdssynpunkt 

som Highland cattle (Matzon, 1996). Den är idag den vanligaste köttrasen i Sverige men 

drabbas ofta av lunginflammation orsakad av damm, vilket sällan drabbar Highland cattle 

(Dahlroth, 1979). Highland cattle-besättningen på Norra Djurgården flyttas runt mellan olika 

hagar under vegetationsperioden, s.k. rotationsbete, och har ett vindskydd och utfodringsställe 

vid Fisksjöäng norr om Husarviken (figur 4). Torphagen kommer att bli den sista hagen att 

betas på säsongen. 

Syfte och problemställning 

Syftet med de botaniska inventeringarna är att få ett underlag för en detaljerad beskrivning av 

Torphagens flora och vegetation som den ser ut idag, innan naturvårdsåtgärder satts in. Med 

hjälp av detta material skall olika framtidsscenarier skapas som bygger på kombinationer av 

de två skötselåtgärderna bete med Highland cattle och röjning och gallring av buskar, lövsly 

och träd. Dessa påverkar naturmiljön på olika sätt och ger olika förutsättningar för olika 

växtarter att leva i området. Vilka växter och växtsamhällen kommer att gynnas och vilka 

kommer att missgynnas? 

8 

Figur 3. Highland cattle. 

Foto: F. Staud, 

2000.

Avgränsningar 

Inventeringarna möjliggör också miljöövervakning, då de utgör en bas för uppföljning av 

naturvårdsåtgärderna. Detta innebär att man efter ett antal år kan utvärdera om åtgärderna fick 

tillfredsställande effekt. Långsiktiga landskapsvårdsförsök under 15-35 års tid med bl.a. bete 

har genomförts i Sverige under sent 1900-tal (Steen, 1991), men inte med Highland cattle 

kombinerat med sent betespåsläpp. Det kan därför vara av intresse att följa flora- och 

vegetationsutvecklingen i Torphagen, och övriga hagar på Norra Djurgården, på längre sikt. 

Det slutliga arbetet förväntas ge en helhetsbild av Torphagen; områdets historia, dess 

botaniska värden och specifika problem idag samt hur de kan komma att utvecklas i 

framtiden, givet olika skötselmetoder. Genom att skapa framtidsscenarier där olika 

drivkrafter, d.v.s. olika skötselåtgärder, får påverka växtlivet underlättas planering och 

beslutsfattande vid eventuella förändringar i områdets skötsel. 

Figur 4. Highland cattle-hagarnas läge och storlek på Norra Djurgården. 

Källa: Länsstyrelsen, 2005. 

Avgränsningar 

Fältstudien har enbart behandlat floran i Torphagen och därför kommer rapporten att baseras 

på områdets växtliv. Dels eftersom detta var önskemålet från Miljöförvaltningen och WWF 

och dels för att det blir en naturlig avgränsning för mitt arbete. Torphagens fauna, moss- och 

lavförekomst eller svampflora har därför inte studerats. 

Skötsel med andra betesdjur än Highland cattle kommer inte att diskuteras i detta arbete 

eftersom dessa djur redan finns tillgängliga i området och ingår i ett projekt som 

markförvaltaren är delaktig i. 

9

Rapportens struktur 

Louice Yllö 

Rapporten är strukturerad efter ett tidsperspektiv där historiekapitlet motsvarar ett fördjupat 

bakgrundsstycke. Avsnittet ”Torphagen idag” är ett resultatkapitel och ”Torphagen i 

framtiden – scenarier” motsvarar en diskussion. 

Markbeskrivning 

Topografi 

Stockholm ligger i en zon med höjt och därefter 

eroderat subkambriskt peneplan. Denna 

terrängtyp kallas för sprickdalslandskap. 

Topografin i Torphagen är mycket omväxlande 

(figur 5). I norr finns områdets högsta punkt på 

22 m.ö.h. Från höjden sluttar terrängen nedåt 

mot en sänka för att sedan åter stiga i söder och 

sydost, mot Lappkärrsberget. Utmed denna 

profil går också en huvudvattendelare för yt- 

och grundvatten till Brunnsviken respektive lilla 

Värtan. Den norra sluttningen ner mot Lilla 

Värtan är ömsom brant och ömsom flack. 

Under hela Torphagen i nord-sydgående 

riktning går tunnelbanan mellan Bergshamra 

och Universitetet. 

Berggrund 

Stockholm ligger i den Svekokarelska provinsen 

vars berggrund bildades i samband med den 

Svekokarelska bergskedjeveckningen för ca 

1890-1800 miljoner år sedan. 

Torphagens högsta och även dess sydligaste del består av yngre granit som är daterad till 1803 

miljoner år (figur 6). Graniten är vanligen grå och jämnkornig, s.k. ”Stockholmsgranit” och 

bildar oftast mindre områden. Under denna finns granodiorit, en äldre djupbergart som också 

utgör berggrunden i områdets södra del. Dessa båda djupbergarter bildades under olika stadier 

av den Svekokarelska bergskedjeveckningen, granodioriten för ca 1890-1870 miljoner år 

sedan och den yngre graniten för ca 1800 miljoner år sedan. Utmed lilla Värtan och Ålkistan 

finns gråvackegnejs av sedimentärt ursprung, s.k. metagråvackor. Med gråvacka menas en 

lerblandad fältspathaltig sandsten som avsatts genom slamströmmar på havsbottnen. Prefixet 

meta betyder här att bergarten har genomgått metamorfos, d.v.s. omvandling. Gnejsen 

bildades för ca 1900 miljoner år sedan. 

10 

Figur 5 . Torphagens topografi. Källa: Stadsbyggnadskontorets 

baskarta.

Markbeskrivning 

Jordarter och kvartärgeologi 

Stockholmsregionen ligger under Högsta 

kustlinjen, d.v.s. regionen befann sig under 

havsytan då den senaste inlandsisen hade dragit 

sig tillbaka och tyngt ner landet under sig. 

Stockholms län ingår dels i Öst- och västkustens 

berg- och lerområde och dels i nordöstra 

Götalands och östra Svealands berg-, moränoch 

lerområde. 

Nedanför Torphagens högre parti av berg i 

dagen längs Ålkistan och Lilla Värtan, består 

jordtäcket av sandig-moig, normalblockig 

morän (figur 7). I svackan mellan de norra och 

södra höjdpartierna ligger kalkhaltig glacial lera 

som i väster och sydväst övergår i postglacial 

lera. Den södra höjden består återigen av berg i 

dagen. 

Inga kvartärgeologiskt intressanta former i lösa 

jordtäcket finns i Torphagen. 

Jordmåner 

Stockholm ligger i Svealands och norra Götalands 

brunjordsregion, d.v.s. denna jordmån 

dominerar i regionen och är troligen också den 

vanligaste jorden i Torphagen. Antagandet 

baseras på de rådande förhållandena med 

lövskogsvegetation, frånvaro av barrträd under 

lång tid samt den kalkrika och finkorniga 

jordarten. Det är också troligt att jorden på 

gammal tomtmark täcks av ett lager matjord, 

plöjd jord, till följd av trädgårdsodling. Kring 

områdets berg i dagen finns troligen lithosoler, 

d.v.s. upp till en decimeter tunna jordar på 

berggrund. 

Vegetation 

Stockholm ligger i den södra 

barrskogsregionen, även kallad den 

boreonemorala regionen. 

För en noggrannare biotopbeskrivning, se 

kapitel ”Torphagen idag - inventeringsresultat”. 

11 

Figur 6. Berggrundskarta över Torphagen. Källa: 

Berggrundskartan Stockholm 10I. 

Figur 7. Jordartskarta över Torphagen. Källa: 

Geologiska kartbladet Stockholm NO.

Inventeringsmetodik 

Louice Yllö 

Fältarbetet planerades under våren 2004 och genomfördes under påföljande vegetationsperiod. 

Fasta provytor 

En inventering av floran i 

utlagda, fasta provytor 

genomfördes under tre dagar; 29 

och 30 juni samt 7 juli, enligt 

Ekstams metod för art/areaanalys 

(Ekstam och Forshed, 

1996). De fasta ytorna lades ut i 

två olika naturtyper; en torr-frisk 

ängsmark på morän och en torrfrisk 

ekbacke på kalkhaltig 

glaciallera. Båda miljöerna består 

i fältskiktet av växtsamhällen 

som är starkt dominerade av ett 

litet antal arter vilket tyder på 

igenväxning och brist på hävd. 

Det finns därför goda chanser att 

beteshävd i dessa miljöer 

kommer att ge en jämnare 

fördelning av de arter som finns 

här och så småning om en ökad 

kärlväxtdiversitet. 

Figur 8. Rutramens utseende. Observera att ramen ska placeras så 

att decimeterskalan och bokstavsskalan hamnar utmed den 

sydvästra respektive den sydöstra sidan. Källa: Ekstam & 

Forshed, 1996. 

Inventeringen gjordes i småytor med hjälp av Naturvårdsverkets rutram som har ett innermått 

på 1,00 x 1,00 meter (figur 8). Ramen placerades ut med det södra hörnet på en fast markering 

i form av ett nedslaget järnrör. Järnröret möjliggör en sökning med metalldetektor vid en 

eventuell uppföljning. Med hjälp av en kompass justerades ramen sedan så att diagonalen 

hamnade i rakt nord-sydlig riktning. Därefter spändes elastiska snören upp enligt figur 8, 

vilket är standard vid en art/area-analys. Där vegetationen var hög användes i stället 

rundstavar som stacks in från sidan. Inventeringen i småytorna skedde enligt standardförfarande: 

I rutramens södra hörn observeras de arter som med någon växtdel finns inom den första 

kvadratdecimetern. Därefter ökas ytan till 2 dm 2 och nytillkomna arter antecknas. Nästa 

ökning blir till 4 dm 2 och nytillkomna arter antecknas. Förfarandet upprepas därefter på 9, 16, 

25, 49 och 100 dm 2 . Nomenklaturen i inventeringen följer Mossberg & Stenberg (2003). 

Efter den första kvadratmetern gjordes en täckningsgradsanalys av de ingående arterna enligt 

en 11-gradig skala. Därefter fortsatte art/area-analysen för 200 dm 2 . Detta gjordes genom att 

rutramen, med den nordvästra sidan kvar i marken, vändes över i nordvästlig riktning och 

nytillkomna arter på 200 dm 2 registrerades. För att få nytillkomna arter på 400 dm 2 , 

upprepades denna procedur dubbelt. Till sist kontrollerades övriga kärlväxtarter inom 

storytan. Arter som inte kunde bestämmas i fält lades i märkta plastpåsar och togs med för 

12


nyckling eller pressning för senare bestämning. Inventeringsresultat i form av tabeller, 

art/area-index, art/area-kurvor och övriga arter inom storytorna samt en mall för tabellen som 

användes vid art/area- och täckningsgradsanalysen, finns i bilaga 1, 2, 3 och 4. Indextal och 

kurvor beräknades och ritades med hjälp av det Excelbaserade datorprogrammet artarea.exe 

som kostnadsfritt kan laddas ned från Naturvårdsverkets hemsida. 

För att lättare hitta tillbaka till småytorna vid en 

eventuell uppföljning lades dessa i en kvadratisk storyta 

om 10,0 x 10,0 meter, enligt figur 9. Med hjälp av 

kompass och 10,0 respektive 7,07 meter långa snören 

placerades de fem järnrören och rutramen korrekt i 

storytan. 

Järnrören slogs ner i marken så att de inte sticker upp 

eftersom de då kan skada kornas klövar. I varje järnrör 

sattes ett något längre plaströr som sågats till av ett s.k. 

VP-rör. På plaströren har en märkning ristats in. I 

bilaga 5 finns fakta om märkning av plaströr. 

Dokumentation av mätställen har skett genom 

markering och numrering av stor- och småytor i en 

förenklad karta (bilaga 6). GPS-koordinaterna har 

registrerats för den centrala småytans södra punkt, 

d.v.s. dess järnrör. Därefter har syftning med hjälp av 

kompass skett från samma rör till ett antal orienteringspunkter. Positionsangivelser finns i 

bilaga 5. 

Vid en uppföljning bör metalldetektor användas för att återfinna järnrören. 

Vid inventeringen användes följande material: 

� rutram + elastiska snören 

� kompass 

� 12 st. rundstavar, ca 120 cm långa och 7mm tjocka 

� maskeringstejp 

� sticksond och ev. spett 

� hammare 

� 10 st. tillsågade järnrör ca 15 cm långa, innerdiameter 1 tum (ca 25mm) 

� 10 st. plaströr av VP-typ + ristverktyg 

� måttband 50meter 

� bomullssnören 

� GPS-mottagare 

� penna, papper och art/area-formulär 

� lämplig bestämningslitteratur 3 

� märkta plastpåsar 

3 T.ex. Den nya nordiska floran (Mossberg & Stenberg, 2003) och Svensk flora (Almquist & Krok, 2001). 

13 

Figur 9. Storyta. Källa: Ekstam & 

Forshed, 1996.

Florainventering 

Louice Yllö 

Under hela vegetationsperioden löpte också en inventering av kärlväxtfloran i hela området 

för att kartlägga vilka arter som finns. Detta gjordes främst för att få en bild av inslaget av 

kvarstående kulturväxter jämfört med vilda, med tanke på områdets historia, men också för att 

kartlägga eventuella sällsynta vilda växter. Mängdförhållanden registrerades inte. 

Inventeringen gjordes genom att dela in Torphagen i 21 delområden (bilaga 7) efter liknande 

ekologiska förutsättningar och geografi och sedan skapa en alfabetiskt ordnad artlista där 

förekomsten av en art markeras som en fylld ruta i respektive områdes kolumn (bilaga 8). 

Särskilt intressanta växter är markerade med asterisker. En del av dessa är också markerade på 

kartan i bilaga 7 för att de lätt ska kunna återfinnas. Positioner är utmätta med stegning 

eftersom detta, då många av växterna ligger mycket nära varandra, ger en noggrannare 

positionsangivelse än den GPS-mottagare som fanns att tillgå. 

Biotopkartering 

Klassificeringssystemet som använts för att kartera Torphagens biotoper bygger till stor del på 

Indelningssystem för biotopkartering i stadsmiljö (Löfvenhaft & Ihse, 1998). Detta är 

anpassat för tolkning i IRF-flygbilder i skala 1:30 000, men är så pass detaljerat att det även 

passar för noggrann kartering i fält. Systemet är också anpassat till Stockholms förhållanden. 

Den största skillnaden är att jag i mitt klassificeringssystem inte tagit hänsyn till andelen 

grova ädellövträd och andelen död ved i ädellövskogen. Detta beror på att jag i stället valt att 

kartera dessa som punktobjekt på separata kartor vilket är möjligt p.g.a. områdets ringa 

storlek samt den färdiga kartans storskalighet. Mätmetod har även här varit stegning. 

Biotopkarta för Torphagen finns på sidan 31 (figur 26). 

Ekar 

Torphagen har en rik förekomst av ek, 

Quercus robur, i olika åldrar. Ekens stora 

betydelse för den biologiska mångfalden 

gjorde den till ett eget karteringsobjekt. 

Trädens omkrets mättes 1,3 meter över 

marken eller längre ner om stammen var 

smalare där, vilket är standardförfarandet 

(figur 10). Positioner för ekarna bestämdes 

genom stegning. Resultatet presenteras i 

en karta där ekarna delats in i sex 

omkretsklasser som redovisas som punkter 

av olika storlek (figur 27, sidan 32). 

Död ved 

Död ved är, liksom levande träd, livsplats 

för många arter. Karteringen gjordes 

genom en indelning av den döda veden i 

klasserna stående, lutande och liggande 

död ved av respektive barr, triviallöv och 

ädellöv. Positioner bestämdes genom 

stegning och död ved begränsades till 

stammar, inte enstaka grenar. Resultatet 

Figur 10. Standardförfarande för omkretsmätning av ek. 

Källa: Carlsson, 1999. 

14


presenteras som punktobjekt på en karta (figur 28, s. 33). 

Kartering av bebyggelsespår 

Spår av bebyggelse har inventerats p.g.a. att de hänger nära ihop med förekomsten av 

kvarstående trädgårdsväxter. Positioner stegades och åskådliggörs i en karta (figur 29, s. 34). 

Genom att studera historiska kartor kunde vissa av spåren sammankopplas med de hus som en 

gång stått på platsen. 

Konkurrensstarka arter 

Till sist gjordes en kartering av utbredningen av ett antal arter som kan tänkas hota 

mångfalden av växter i området genom sin konkurrensstyrka. Arterna är parkgröe, Poa 

chaixii, snöbär, Symphoricarpos albus och lövsly av olika lövträdsarter, främst lönn Acer 

platanoides. Dessa sprider sig kraftigt i respektive fält-, busk- och trädskikt. Karteringen 

gjordes genom stegmätning av utbredningen av arterna (figur 30, 31 och 32, s. 35-37). 

15

Torphagens historia 

Istid till medeltid 

Louice Yllö 

När den sista inlandsisen drog sig undan för ca 10 000 år sedan var Stockholmsregionen 

nedtryckt av isens tyngd så att vattenytan befann sig ca 150 meter högre än idag (Andersen, 

1997). Därefter började landet höja sig tillbaka mot sitt ursprungliga läge och vid slutet av 

stenåldern, 2300-1800 f. Kr., låg strandlinjen i Stockholm ca 25 meter högre än idag 

(Holmqvist & Pestmalis, 1989). 

Norra Djurgården var vid slutet av 

stenåldern en gles skärgård där de högsta 

kullarna, bl.a. Stora Lapp-kärrsberget, 

utgjorde öar (figur 11). Här fanns inga 

fasta bosättningar utan öarna besöktes för 

jakt och fiske. Under bronsåldern, 1800- 

400 f. Kr., hade landhöjningen höjt 

området ytterligare ca 10 meter. Här var 

dock fortfarande en skärgård där Norra 

Djurgården var uppdelad på ett antal större 

öar och Brunnsviken var en havsvik 

(Länsstyrelsen, 1999). Under järnåldern, 

400 f. Kr.-1050 e.Kr., blev området fast 

befolkat av jordbrukare. 

Medeltid till 1700-tal 

Norra Djurgården kallades under medeltiden, 1060-1520 e. Kr., för Färman (Olsson, 1973). 

På Färman fanns bl.a. flera byar eller gårdar med namnen Liderne eller Lederne; Övre (där 

dagens Torphagen ingick), Yttre, Östra och Nedre Liderne. Sten Sture d.ä. bytte till sig byn 

Övre Lederne i Solna socken söder om Stockasund 1492 och överlämnade den år 1494 till fru 

Birgitta Olofsdotter i en arvs- och affärsuppgörelse. Av Birgitta donerades byn år 1498 till 

Svartbrödraklostret och kallades 

därefter Svartmunkelederne. Området, 

skifte T i figur 12, tillhörde sedan 

Svartbrödraklostret under 40 år. Enligt 

ett beslut i riksdagen i Västerås 1527 

där ridderskapet skulle återfå alla gods 

som deras förfäder givit, sålt eller 

pantsatt till kyrkor och kloster, kallat 

Gustav Vasas 4 reduktion, övergick 

klostrets egendom år 1538 i kronans 

ägo och lades under Kungsladugårdarna. 

Svartmunkelederne (T) 

lades under den av Gustav Vasa 

inrättade ägan Nya ladugården (det 

4 Sveriges regent 1523-1560. 

Figur 11. Norra Djurgården 2000-1800 f. Kr. Vita områden 

är öar och svarta symboler är nutida byggnader. 

Källa: Holmqvist & Pestmalis, 1989. 

Figur 12. Summarisk kopia av karta över Stockholms stad med 

omgivningar från 1626. Källa: M. Olsson, 1973. 

16


fanns alltså en Gamla ladugården, den låg i anslutning till den nya) där stadsborna mot en 

avgift fick tillstånd att släppa ut boskapen på bete på Ladugårdslandet. Marken fortsatte att 

utnyttjas för åkerbruk och boskapsskötsel. 

Under början av 1600-talet började ladugårdarna att bli olönsamma för kronan. Nya 

Ladugården avvecklades omkring 1620 och området T donerades till rikskanslern Axel 

Oxenstierna. Marken drogs dock åter in till kronan på 1680-talet och lades under Ulriksdal. 

Då Karl XI:s 5 jaktpark inhägnades mot slutet av 1600-talet och bildade Norra Djurgården, 

uteslöts hela området T från denna. Jaktparken stängslades in med ett närmare två mil långt 

staket, för att skydda det stora antalet hjortar mot rovdjur (Olsson, 1973). För att utfodra 

djuren under vintern, men också för militära övningar, lades Djurgårdens åkrar om till 

slåttermark. 

Ända fram till nu hade hela Djurgårdsområdet tillhört Solna socken men år 1666 överfördes 

det till Danderyds socken. Område T, som inte ingick i den kungliga jaktparken, tillhörde 

dock fortfarande Ulriksdal och Solna socken (Olsson, 1973). 

1700- till 1800-tal 

Under Ulriksdal fanns flera torp 

och större gårdar, bl.a. 

Bergshammars gård som låg norr 

om Ålkistan som då var en farbar 

å. Till Bergshammar hörde tre 

torp; Grindtorpet, Sveden och 

Stocksund samt ett värdshus norr 

om Ålkistan och en kvarn söder 

om Ålkistan. På en vegetationskarta 

över området från 1709 

(figur 13) syns namnet Åhlkista 

vid dagens Ålkistan. På en karta 

från 1690 6 syns dock inget sådant 

namn. Troligen byggdes här i 

anslutning till vattnet en ålkista 7 

som gav vattendraget sitt namn 

(Arvidsson, 2003). Området där 

dagens Torphagen ligger var vid 

1700-talets början utmarker med 

tall- och granskog (figur 13). 

År 1707 lät änkedrottning 

Hedvig Eleonora 8 Figur 13. Karta över Djurgården från 1709 av Bratt. 

arrendera ut Bergshammar till sekreteraren och sedermera riksrådet greve 

Samuel Barck på tolv års arrende (Underdånigt betänkande, 1903). År 1711 utsträcktes 

arrenderätten till ständig besittningsrätt för Barck, hans hustru, barn och arvingar. 


6 J. Bratt, 1690. 

7 En ålkista är ett fast fångstredskap för ål som används i rinnande vatten. 

8 Gift med Karl X och mor till Karl XI. 

17

Louice Yllö 

År 1729 var antalet hjortar i Djurgårdens jaktpark som störst, ca 1500 stycken (Länsstyrelsen, 

1999). Under 1700-talets andra hälft minskade dock intresset för jakt. Detta berodde mycket 

på att Adolf Fredrik 9 tillträdde som regent år 1751. Han hade inte samma jaktintresse som 

sina företrädare och jaktparken började därför gradvis att övergå till en promenad- och 

nöjespark med många krogar och värdshus, bl.a. vid Kräftriket och Ålkistan. 1829 flyttades de 

sista hjortarna till ett mindre hägn vid nuvarande Hjorthagen och 1890 flyttades de ut från 

staden, till Gripsholm. 

Under 1700-talet ökade antalet privata bostäder på Djurgården. Mark skänktes bort av Adolf 

Fredriks efterträdare, kung Gustav III 10 för byggande av sommarbostäder, främst till vänner i 

den rika övre medelklassen (Holmqvist, 1989). 

1800-till 1900-tal 

Under 1800-talet ändrade Djurgården återigen karaktär under inflytande av kung Karl XIV 

Johan 11 (Länsstyrelsen, 1999). Skogarna gallrades och många nyplanteringar gjordes, ofta av 

utländska trädslag. Man dikade ut våtmarker och anlade körvägar, promenadstigar och 

gräsmattor. På 1800-talet kom Djurgården att bli ett centrum för trädgårdsodling och jord- och 

skogsbruksutbildning. 1814 anlades Kungliga Lantbruksakademien med sitt s.k. 

experimentalfält för lantbruks- och trädgårdsförsök. Fältet låg på dagens universitetsområde. 

Verksamheten på experimentalfältet upphörde omkring 1960 då marken uppläts till 

utbyggnad av Stockholms universitet. 

I en karta från 1827 ser 

man att området söder 

om Ålkistan var 

betesmark uppdelad 

mellan gårdarna 

Bergshammar, Sveden 

och Stocksund och att 

de fortfarande tillhör 

Ulriksdals kungsgård 

(figur 14). Kronotorp 

innebär att torparen 

delvis ansvarade för 

skogsbevakning och 

utförde skogsarbete åt 

kungsgården, mot att få 

bo där (Lötberg, 2003). 

Betesmarken 

Bergshammar utgörs av Figur 14. Karta över kronotorpet Sveden från 1827 av A. W. Iggberg. 

området väster om 

Roslagsvägen samt lite på östra sidan. Öster om Bergshammars hage låg Svedens hage och 

sedan Stocksunds hage, senare Ekhagen. Observera att Svedens och Stocksunds hagar nu fått 

det gemensamma namnet Torphagen. 




18


Vid 1800-talets mitt var Åkisteån p.g.a. landhöjningen inte längre farbar utan bara en bäck. 

Därför sprängdes här år 1863 en kanal vilket fick till följd att vattennivån i Brunnsviken 

sänktes med 1,25 meter, till Lilla Värtans och havsytans nivå. Nu kunde ångbåtar trafikera 

Brunnsviken vilket gynnade både ångbåtsbolagen och sommargästerna. Sommarvillor var 

populära bland aristokratin och många män pendlade dagligen mellan sommarbostaden och 

arbetet inne i staden. Husen placerades därför ofta med tanke på båtförbindelserna med 

staden. Trädgårdarna var engelsk- och tyskinspirerade med slingrande gångar, och 

ellipsformade rabatter och gräsmattor (Arvidsson, 2003). År 1885 invigdes den smalspåriga 

järnvägen mellan Stockholm och Rimbo. Tåget passerade alldeles invid Torphagen och nu 

behövde man inte längre ta båten in till Stockholm. 

Under 1860-talet byggdes två identiska sommarvillor på Svedens hagmark; Östra respektive 

Västra Torphagen. Nästan samtidigt byggdes också ett antal hus på Bergshammars hagmark 

öster om Roslagsvägen med det gemensamma tomtnamnet Montebello och väster om 

Roslagsvägen byggdes Sofielund. Snart byggdes ytterligare ett hus vid Montebello och mellan 

husen i Åminnet vid Ålkistan och Montebello byggdes ett hus kallat Norra Anneberg. I 

samband med detta byggdes också den vattenreservoar vid Roslagsvägen som idag är den 

enda kvarstående byggnaden i Torphagen. 

År 1868 införlivades hela Djurgårdsområdet söder om Ålkistekanalen med Stockholms stad 

(Olsson, 1973). Tre år senare bestämde kungliga Majestätet att Ålkistekanalen också skulle 

utgöra den nordligaste gränsen för Kungliga Djurgården (Arvidsson, 2003). Under 1800-talets 

sista decennier och under 1900-talets början fortsatte husbyggandet Torphagen. De flesta av 

husen byggdes troligen som sommarbostäder och bara några var permanent bebodda. 

1900-till 1950-tal 

1908 beslutade Kungliga Majestätet att Sveden, 

p.g.a. sitt centrala läge och en möjlig framtida 

exploatering, skulle arrenderas ut till de boende 

högst fem år i taget. År 1917 förvärvade Kronan 

Bergshammar genom en uppgörelse med 

familjen Barck, som fått besittningsrätt till 

marken av drottning Hedvig Eleonora år 1711. 

En karta från 1917 visar Torphagenområdet när 

det var som mest utbyggt (figur 15). 

I början av 1920-talet startade busstrafiken i 

Stockholm och en buss gick bl.a. från Jarlaplan 

till Danderyd och stannade i Torphagen, 

hållplats Norra stadsgränden. Stocksunds hage 

bebyggdes 1934-39 och fick namnet Ekhagen. I 

en karta från 1935 12 är Torphagen tillsammans 

med övriga Norra Djurgården klassat som 

”trädgård, park, naturreservat eller annat 

12 Sernander, 1935: Stockholmstraktens natur- och kulturminnen. 

19 

Figur 15. Karta över Torphagen från 1917. 

Källa: Betänkande, 1917.

Louice Yllö 

märkligt naturområde” med ”större trädgrupp av storekar 13 ”. På 1940-talet var samtliga hus i 

Torphagen bebodda året runt. Domänverket hade sålt fastigheterna som tomträtter vilket 

hindrade en ytterligare exploatering av Torphagen, även om intresset fortfarande fanns. 

1950-tal till idag 

År 1953 skriver journalisten Vivi Horn en artikel i tidskriften Svenska hem i ord och bilder. 

Artikeln heter Torphagen – en idyll inom stadsgränsen och beskriver ingående en av områdets 

stora trävillor. Vid denna tid fanns endast tre villor kvar i området; de två Torphagenvillorna 

samt en som byggts senare (Horn, 1953). De boende i den ena Torphagenvillan hade köpt 

huset av dåvarande markägaren Domänverket och i kontraktet stod att de var skyldiga att 

lämna ifrån sig tomten väl avröjd, d.v.s. att huset måste rivas. 

Under bostadsbristen som uppstod på 1960-talet påbörjades ett förslag till stadsplan för 

Torphagen och ett antal villor i området revs (Arvidsson, 2003). I en utbyggnadsplan för 

universitetet, Universitet i Stockholm, från 1959 reserverades mark för studentbostäder vid 

Torphagen och Stora Lappkärrsberget. I planen skulle ca 700 studentrum byggas vid 

Torphagen och ca 2000 på Stora Lappkärrsbergets sydsluttning. I Dispositionsplan för Kungl. 

Djurgården från 1963 har byggplanerna för Torphagen av okänd anledning lagts på is, men 

under 1970- och tidigt 80-tal revs resterande hus. De två Torphagenvillorna revs 1983. 

I samrådet till förslaget till Översiktsplan 90 ingår Torphagen i ” Större förändringsområden”. 

1990 presenterade dåvarande markförvaltaren 

Byggnadsstyrelsen ett Underlag 

till fördjupad översiktsplan för Norra 

Djurgårdens institutionsområde 

(Byggnadsstyrelsen och VBB Arkitekter, 

1990). Enligt Byggnadsstyrelsen var det 

angeläget att säkerställa arealer för 

utveckling av undervisning och forskning. 

Torphagen skulle därför bebyggas med 

Forskarbostäder med karaktären ”hus i park” 

men också med institutionsbyggnader 

alternativt ett kontorskomplex för 

Domänverket, som förvaltade den norra 

delen av Torphagen (figur 16). Motsvarande 

skisser från Stadsbyggnadskontoret från 

1992 visar ett annat förslag till 

kontorskomplex för Domänverket. I stället 

för forskarbostäder ville staden bygga 125- 

150 vanliga lägenheter (figur 17). 

13 

En storek är enligt författaren (ovan) en ek som mäter mellan 450-600 cm i omkrets vid 1,5 meter över 

marken. 

20 

Figur 16. Byggnadsstyrelsens byggplaner i 

Torphagen. Källa: Byggnadsstyrelsen och 

VBB Arkitekter, 1990.


De många exploateringsplanerna på Norra 

Djurgården upprörde många, bl.a. Henrik 

Waldenström, guide i parken och projektansvarig 

för Ekoparksfonden WWF. 1991 skrev 

han därför riksdagsmotionen Ekoparken – 

sammanhängande natur- och kulturpark i 

storstad och startade tillsammans med 

Världsnaturfonden, Ståthållarämbetet och 

Naturens Hus Projekt Ekoparken WWF, senare 

Ekoparksfonden WWF, som en reaktion på 

exploateringshoten i Ekoparken och Torphagen. 

Många föreningar uttalade sig också emot 

bebyggelseplanerna i Torphagen, däribland 

Djurgårdens hembygdsförening och Stockholms 

Naturskyddsförening men också Stockholmspartiet 

och Fastighetsägare och arrendatorer i 

Brunnsvikenområdet. I samband med detta 

gjordes också ett projektarbete av en student vid 

dåvarande Naturgeografiska institutionen, 

Stockholms universitet: Torphagen. 

Naturvärdesbedömning och miljökonsekvensbeskrivning 

(Petersson, 1992). Författaren 

kommer till slutsatsen att Torphagen har 

betydelse för friluftslivet och landskapsbilden och att en bebyggelse i området skulle strida 

mot (dåvarande) naturresurslagens paragraf om ekologiskt känsliga områden 14 . 

Engagemanget ledde till att det i den färdiga Översiktsplan 90 konstaterades att sydöstra och 

nordöstra Djurgården, Torphagen inräknat, har så höga natur- och rekreationsvärden att 

områdena bör avsättas som naturreservat. 

Regeringen beslutade 1991 att Solna och Stockholm kommuner skulle redovisa till 

länsstyrelsen hur kommunerna i sin planering avsåg att tillgodose naturvårdens, kulturminnesvårdens 

och friluftslivets intressen i området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården, 

som då ännu inte blivit Nationalstadspark. Detta resulterade i Program för planering av 

området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården i december 1992. I programmet avsåg man 

bl.a. att bilda tre separata naturreservat av, vad man kallar, de biologiska kärnområdena 

Ulriksdal, Norra Djurgården och Södra Djurgården med Ladugårdsgärdet. Man ansåg också 

att den avgränsning för naturreservat som gjorts i Översiktsplan 90 är otillräcklig beträffande 

Norra Djurgården och att även Torphagen, Bergiusvägen och Fisksjöäng borde ingå i 

reservatet. Torphagen beskrevs som botaniskt intressant genom en stor mängd förvildade 

kulturväxter. Exploateringsplanerna här föreslogs utgå eftersom man ansåg att projektet 

framstod som ett av de allvarligaste ingreppen i hela den s.k. Ekoparken och skulle få stora 

negativa konsekvenser för områdets naturvärden. Vidare ansåg man att ”Torphagen utgör ena 

sidan i den s.k. Gröna Porten in i Stockholm och är dessutom mycket värdefullt som 

rekreationsområde, framför allt som närpark för Ekhagen.” 

14 Lagen om hushållning med naturresurser (NRL) 2 kap. 3§. 

21 

Figur 17. Stockholm stads byggplaner i Torphagen. 

Källa: Petersson, 1992.

Louice Yllö 

Kommunfullmäktige gav i september 1993 Stadsbyggnadsnämnden i uppdrag att i samråd 

med gatu- och fastighetsnämnden ta fram förslag till naturreservat eller andra relevanta 

bevarandebestämmelser med tillhörande skötselplan för Norra Djurgården. 

I december 1994 beslutade riksdagen om att göra området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- 

Djurgården till Sveriges och världens första nationalstadspark. 

I Stadsbyggnadskontorets rapport Förslag till naturreservat för Norra Djurgården (1995) 

anges att ett naturreservat ger mark- och vattenområden på Norra Djurgården ett förstärkt och 

preciserat skydd utöver det som nationalstadspark. Man har alltså ändrat antalet reservat från 

tre mindre till ett stort. Naturreservatets namn skall vara Norra Djurgården och innefattar bl.a. 

Torphagen. Förslaget var ute på remiss 1995 och har därefter reviderats men ännu inte 

slutförts (Stadsbyggnadskontoret, 2004). 

1996 skriver botanisten och författaren Per Sigurd Lindberg artikeln Blombehagen i 

Torphagen i tidskriften Flora och fauna. Han beskriver områdets rikedom av både kvarstående 

trädgårdsväxter och vilda växter. 

1999 ger Länsstyrelsen ut rapporten Nationalstadsparken - Mål och riktlinjer för skötsel av 

park och natur. Rapporten beskriver förutsättningarna för skötseln av nationalstadsparkens 

natur-, kultur- och friluftsvärden och ska enligt Länsstyrelsen tjäna som underlag för 

förvaltarnas löpande skötselarbete. Riktlinjerna i rapporten ska omsättas i åtgärder efter 

utformandet av lokala, mer detaljerade skötselplaner. 

I Översiktsplan Stockholm 1999 

ingår Torphagen inte i 

stadsutvecklingsområden utan 

benämns som ”speciellt 

bevarandeområde”. I kartan över 

ekologiskt särskilt känsliga 

områden ingår Torphagen 

tillsammans med Norra och 

Södra Djurgården i ett 

”ekologiskt känsligt större mark- 

och vattenområde som utgör 

livsmiljö för hotklassade arter 

och område med ädellövskogsbestånd”. 

Torphagen ingår också 

i klassen ”landskapsavsnitt som 

fungerar som spridningsväg 

mellan Stockholms och kranskommunernas 

(Solnas och 

Danderyds) naturområden” (figur 

18). 

I Sociotopkartan över Östermalm 

(Ståhle, 2000), får Torphagen 

värdet ”värdefull friyta över 0,5 

ha som upplevs som särskilt 

värdefull för utevistelse och 

Figur 18. Karta över ekologiska samspel mellan stadens och 

grannkommunernas grönområden. Källa: Stockholms 

grönstruktur ur Översiktsplan Stockholm, 1999. 

22


friluftsliv”. Det räknas också till ”friyta av betydelse för upplevelsen av Stockholms 

landskapsbild och naturkaraktär”. 

I maj år 2002 invigdes projektet Ekoparkens naturbeten av kung Carl XVI Gustaf och en 

besättning Highland cattle startade sitt bete i våtmarkerna vid Lillsjön. Projektet drivs av 

Världsnaturfonden, Statens fastighetsverk och Kungliga Djurgårdens Förvaltning med 

ekonomiskt stöd från bl.a. EU:s miljö- och landsbygdsutvecklingsprogram. Det är ett 

modellprojekt för ett hållbart stadsnära jordbruk och ingår i Världsnaturfondens naturbetesprojekt 

vars mål är att öka arealen naturbeten i Sverige och samtidigt producera 

naturbeteskött. 

I september 2002 gav Kungliga Djurgårdsförvaltningen (KDF) uppdraget att utarbeta en 

skötselplan för nationalstadsparken till Lars-Gunnar Bråvander och Rolf Jacobson. Detta 

resulterade 2003 i ett förslag till Skötselplan för nationalstadsparken i Stockholm, Solna och 

Lidingö kommuner. Planen är strukturerad i 24 storområden och Torphagen ligger i 

storområde Torphagen – Ekhagen - Lappkärrsberget. Varje storområde består av ett antal 

skötselområden som beskrivs och bedöms. Därefter formuleras mål och skötselåtgärder 

(Bråvander & Jacobson, 2003). Ett reviderat förslag kommer att presenteras under 2005. 

Under 2003 uppmärksammades Torphagen av konst- och kulturhistorikern Catrine Arvidsson 

i en artikel i Statens fastighetsverks tidskrift Kulturvärden. I den sju sidor långa artikeln reder 

Arvidsson ut Torphagens historia med fokus 

på människor, byggnader och ägoförhållanden. 

På uppdrag av Stadsbyggnadsnämnden 

startade Stadsbyggnadskontoret 2004 med 

att ta fram en översiktsplan för Stockholms 

del av nationalstadsparken och samordna 

arbetet med motsvarande arbete i Solna. 

Översiktsplanen skall ge en helhetssyn och 

syftar till att ange stadens syn på hur 

nationalstadsparken ska värnas och 

utvecklas samt ge vägledning för hur de 

särskilda hushållningsbestämmelserna som 

gäller för området skall tillämpas. Planen 

beräknas bli antagen av kommunfullmäktige 

under våren 2006. 

Beslut angående bete i Torphagen togs 

under hösten 2004 varefter stängsel sattes 

som inhägnar en yta om ca 4 hektar (figur 

19). Highland cattle-besättningen betade 

senare samma höst i Torphagen, från 20 till 

25 oktober. 

23 

Figur 19. Hagen i Torphagen. Ill.: L.Yllö.

Louice Yllö 

Torphagen idag – inventeringsresultat 

Biotoper 

Huvuddelen av Torphagens natur består av tät, frisk ädellövskog som omsluter ett område 

med öppen till halvöppen, torr till frisk gräsmark, där Torphagens villor en gång låg (figur 26, 

sidan 31). Liksom på resten av Norra Djurgården finns här mycket lite barrträd. Endast 

enstaka partier med tall förekommer i öster, mot Ekhagen. Kring höjderna blottas berggrunden 

fläckvis och en större öppen bergyta finns nedan den gamla vattenreservoaren. Den 

triviallövskog som finns består främst av asp och björk och förekommer i områdets norra del. 

Utmed Lilla Värtan finns fuktlövskog av klibbal och sälg. 

Särskilda naturvärden 

Ekar 

Eken, Quercus robur, anses vara den organism som utgör 

livsrum för flest andra arter i Sverige (Holmer m.fl., 1997). 

Detta beror dels på dess storlek och mångfald av olika 

mikromiljöer men också p.g.a. att eken ofta uppnår hög ålder, 

d.v.s. att dessa miljöer har en lång kontinuitet. Över 1000 arter 

av bl.a. insekter (figur 20), svampar och lavar är på något sätt 

knutna till eken och vissa av dem är helt beroende av trädet 

(Måreby, 1995). Solbelysta och varma ekar hyser i regel fler 

arter än beskuggade träd. 

I Torphagen finns, liksom i hela nationalstadsparken, rikligt 

med ek i olika åldrar (figur 27, s. 32). De grövsta, och troligen 

också äldsta, ekarna i området finns i de syd-sydvästvända 

sluttningarna ner mot Åminnevägen, i områdets mellersta och 

södra del. De allra yngsta plantorna är skuggtåliga och växer i 

klungor i anslutning till de större träden eller bland buskar och glest sly. Där gör halvskuggan 

och de svårnedbrutna eklöven att gräset är kortare och glesare än runt omkring (Pehrsson, 

1994). Detta gör att självsådda ekollon lättare kan etablera sig och bilda en rot. Dessutom 

skyddar de omgivande träden från frost (Almgren m.fl., 1986). På de öppna ytorna är 

grässvålen för tät och gräset för högt för att ekollonen ska kunna rota sig och få tillräckligt 

med ljus för att gro. Nötskrikorna i området står troligen för en stor del av ekföryngringen. 

Inför vintern hackar fåglarna ner stora mängder ekollon i marken men återfinner långt inte 

alla (Ekman & Pettersson, 1987). Utan nötskrikan äts de flesta ekollon upp av smågnagare 

och andra djur. 

Med ekjätte eller jätteek menas ett träd vars stamdiameter i brösthöjd (ca 130 cm) överstiger 

en meter, d.v.s. har en stamomkrets som överstiger 314 cm (Holmer m.fl., 1997). I Torphagen 

finns sju ekar med en stamomkrets större än 300cm (figur 27). Av dessa är fem större än 314 

cm och kan räknas till kategorin ekjättar. 

Det går inte att direkt översätta ekars tjocklek till ålder. Ekens tillväxt beror på vattentillgång, 

näringsförhållanden och kronstorlek och därför kan tillväxten variera kraftigt (Holmer m.fl., 

24 

Figur 20. Den rödlistade getinglika 

glasvingen, Synanthedon 

vespiformis, är knuten till 

ek och har observerats i 

Torphagen. 

Foto: R. Malaise, 1939.

Torphagen idag - inventeringsresultat 

1997). För att kunna räkna ut en specifik eks ålder måste man därför ha tillgång till gamla 

daterade omkretsuppgifter så att man kan räkna ut en tillväxthastighet. Några sådana uppgifter 

finns inte för Torphagens ekar. Det finns dock en tillväxtkurva för ek i Stockholmstrakten 

(Granlund, 1930). Den är baserad på Stockholms klimat och jordmånstyper och på studier av 

ekskivor från bl.a. Djurgården. Enligt Granlunds tillväxtkurva är de ekar i Torphagen vars 

omkrets överstiger 300 cm, mellan 250 och 300 år gamla. 

Baserat på ekars form kan man dela in dem i två grupper; skaftekar och stångekar (Sernander, 

1926). Formen betingas av ljusförhållandena under tillväxten. Ekar med kort stam, lågt ansatt 

krona och kraftiga, utstående grenar kallas skaftekar. Stångekar har lång, rak huvudstam som 

fortsätter upp genom kronan och granarna är förhållandevis korta. Ekar av skafttyp är vid 

samma ålder i regel betydligt tjockare än stångekar. Skaftekar är vanliga i Mälarlandskapen 

och på Djurgården. Torphagens äldre ekar är dock av stångtyp. 

Död ved 

I och på döda stående träd lever rötsvampar - tickor - som 

också ofta är orsaken till trädets död (figur 21). Dessa träd 

har ofta röthål eller hål som hackspettar hackat ut som 

utnyttjas som bohål av fåglar, ekorrar, fladdermöss och bin 

(Carlsson & Hagman, 2002). Många skalbaggsarter behöver 

död ved för sina larver, t.ex. ekoxen och andra äter veden. 

Döda träd som helt eller delvis ligger på marken, blir 

livsmiljö åt nya arter som t.ex. mossor och fler svamparter. 

Figur 28 (s. 33) visar stående, lutande/halvliggande och 

liggande stammar av döda barr-, trivial- och ädellövträd i 

Torphagen. Mängden liggande död ved i Torphagen ökade kraftigt under januari 2005 p.g.a. 

den storm som drog fram över södra Sverige. 

Vilda växter 

Den vilda floran i Torphagen är i de flesta områden p.g.a. brist 

på hävd, starkt dominerad av ett fåtal arter. I de mer slutna 

lundpartierna dominerar lundgröesamhällen i de torrare och 

ljusare delarna. I de friskare och skuggigare delarna, på ställen 

där den introducerade gräsarten parkgröe, Poa chaixii, inte fått 

fäste dominerar blekbalsamin-kirskål-samhällen med mycket 

glest fältskikt (figur 22). I de halvöppna ytorna härskar bredvid 

parkgröet bl.a. kirskål, hundäxing, stormåra, humleblomster, 

skogsnäva och teveronika. Dessa är typiska igenväxningsarter 

(Pehrson, 1998). De öppna partierna domineras av hundäxing 

och kirskål i de friska partierna och ängskavle och knylhavre i 

de lite torrare. För artnamn på latin, se artlistan i bilaga 8. 

I motsats till dessa sena igenväxningsstadier, finns i områdets 

nordvästra del en liten bit mark som nyligen blivit sönderkörd 

av stora fordon (område K, bilaga 7). Här finns en typisk 

Figur 22. Blekbalsamin i lunden. 

ruderatflora av arter som etablerar sig snabbt på bar jord men 

Foto: L. Yllö, 2004. 

samtidigt är konkurrenssvaga. Jag har funnit bl.a. kanadabinka, 

taggsallat, giftsallat, småsporre, vit sötväppling, olika mållor och dånarter. 

25 

Figur 21. Svavelticka på ek. Foto: J. 

Johannesson, 2004.

Louice Yllö 

För att följa utvecklingen av ängsfloran som idag domineras av höga gräsarter, har fasta 

provytor lagts ut i den torra till friska öppna ängsmarken i Torphagens västra del, vid 

Åminnevägen (bilaga 6). Art/area- och täckningsgradsanalys i ytorna visar dominans av få 

arter och mycket gammal förna. I genomsnitt fann jag åtta arter per kvadratmeter på ängen. 

Detta kan jämföras med öppna betes- och slåttermarker där man kan hitta upp emot 40 

kärlväxter inom en kvadratmeter (Svensson, 1994; Eriksson, Å. & Eriksson, O., 1997). 

Art/area-indextal och kurvor ska dock inte analyseras för ingående eftersom igenväxningen 

skapar mycket fläckiga och ojämna vegetationsstrukturer som gör att slumpen kan styra 

resultatet i enskilda ytor (Ekstam & Forshed, 1996). Kurvor och tal bör i stället jämföras med 

motsvarande resultat vid en uppföljande inventering i framtiden. 

Det är svårt att dra en gräns mellan vilda växter och kulturväxter och ämnet är stort nog att 

tillskrivas en egen uppsats. Många växter som idag räknas till den vilda floran är från början 

kulturväxter som naturaliserats. Människan har sedan långt tillbaka infört växter, som ballast 

med båtar och tåg, som importerat gräsfrö till slåtter- och betesvallar, jordstabiliserare på 

järnvägsbankar eller parkgräsmattor. Jag har för enkelhetens skull valt att i denna rapport 

räkna vilda växter som de som inte har sitt ursprung i de gamla trädgårdarna som en gång 

fanns Torphagen. Bland dessa finns ett antal som är särskilt intressanta (tabell 1). Växtplatsen 

för dessa finns utsatt på karta i bilaga 7. 

Tabell 1. Ett urval av vilda växter i Torphagen. 

Adoxa moschatellina 

- desmeknopp 

Drymocallis rupestris 

- trollsmultron 

Euphorbia esula 

- vargtörel 

Lactuca virosa 

- giftsallat 

Potentilla recta 

- styv fingerört 

Thalictrum minus ssp. 

minus 

- stor kustruta 

Trisetum flavescens 

- gullhavre 

Vicia dumetorum 

- buskvicker 

Phyteuma spicatum ssp. 

spicatum 

- vitrapunkel 

Tillhör enligt P.S. Lindberg (1996) områdets ursprungliga flora. Arten är liten 

och svår att få syn på och växer ofta i lövskogar. 

Arten är sällsynt och förekommer huvudsakligen i de sydvästsvenska 

landskapen. Den har på senare tid blivit populär som rabattväxt och odlas i 

vissa handelsträdgårdar till försäljning. Det finns därför möjlighet att 

exemplaren kan härstamma från frön som på något sätt spridit sig från 

handelsträdgården på andra siden Roslagsvägen. 

Arten är ganska sällsynt och förekommer sparsamt i södra och mellersta 

Sverige. 

Giftsallat användes förr som medicinalväxt och växer idag oftast på 

ruderatmark. 

Denna fingerört kom till Sverige runt förra sekelskiftet med orent gräsfrö som 

användes för att stabilisera jorden på nya järnvägsbankar. Eftersom 

växtplatsen i Torphagen inte ligger långt från Roslagsbanan kan detta vara 

källan till förekomsten. I Vägkantsfloran (Sjölund m.fl., 1999) beskrivs örten 

som en tillfällig gäst i vägkanten som etablerar sig en kort tid för att sedan 

försvinna. 

Kalkgynnad art som är vanlig på Gotland, men inte i Stockholmsområdet. 

Gynnas troligen av den kalkrika lerjorden som finns i Torphagen. Det finns 

dock möjlighet att exemplaret har trädgårdsursprung. 

Gräset har liksom fingerörten kommit med importerat gräsfrö. Trivs bäst på 

torr mark. 

Sällsynt och fridlyst art som bara förekommer i några få landskap från Skåne 

till Uppland. Arten finns med som sårbar (VU) både i Stockholms stads 

artdataarkiv, ArtArken, och i ArtDatabankens nationella rödlista. 

Vitrapunkeln förekommer sällsynt i södra och mellersta Sverige. Den har 

kommit in med gräsfrö och växer i parker eller på annan kulturmark. 

26

Botrychium lunaria 

- låsbräken 

Kvarstående trädgårdsväxter 


Vanlig låsbräken växer oftast i torra backar och hagar, gärna betesmarker med 

lågväxt gräsvegetation. Arten, som i Torphagen växer i en torrare del av en 

äng, kan vara en kvarleva från tiden då området betades. Exemplaret är 

mycket litet. Låsbräken är långlivad och försvinner inte omgående vid 

utebliven hävd. 

Trädgårdsväxtfloran bidrar mycket till mångfalden av kärlväxter i Torphagen men är lika 

mycket ett kulturvärde, eftersom de skvallrar om människans närvaro och påverkan på 

området. Dessutom är växterna i sig intressanta ur bevarandesynpunkt eftersom många av 

våra äldre trädgårdsväxter är sällsynta idag (Lötberg, 2003). Under mina besök i området fann 

jag 100 kärlväxtarter som troligen 15 har sitt ursprung i Torphagens trädgårdar (bilaga 8). Detta 

är nästan en tredjedel av områdets totalt ca 340 arter. Om man till dessa 100 lägger de som 

möjligen 16 kan ha trädgårdsursprung blir siffran 133 stycken, nära 40 %. Växtplatsen för ett 

urval av trädgårdsväxter finns utsatt på karta i bilaga 7. Den tätaste förekomsten av trädgårdsväxter 

finns i område D på denna karta. Detta beror på att de två villorna som låg här var de 

sista att rivas under tidigt 1980-tal. Trädgårdsväxterna här har därför konkurrerat med den 

vilda floran under kortare tid än i övriga delar av området, där husen revs redan under 1960talet. 

På kartan kan man också se vilka av dessa växter som befinner sig innanför respektive 

utanför stängslet till Highland cattle-hagen. 

Sammansättningen av trädgårdsväxter i Torphagen är till stora delar den hos en typisk s.k. 

allmogeträdgård. Allmogeväxterna kallas idag också för ”gammaldags växter”, ”torparväxter” 

eller ”mormorsväxter”. De flesta gamla allmogeträdgårdarna är idag antingen omplanterade 

alternativt kraftigt modifierade eller övergivna och övervuxna. I boken Upptäck och bevara 

allmogeträdgården (Christenson, 1996), nämner författaren växter som är typiska för 

allmogeträdgården. En del av dessa, eller varianter av dem, har jag också funnit i Torphagen 

(tabell 2). Observera att flera av dessa växter normalt sett inte räknas som trädgårdsväxter och 

kan ha kommit till Torphagen spontant. Hit hör t.ex. hägg, lönn och liljekonvalj. 

Tabell 2. Allmogeväxter i Torphagen. 

Örter 

Phedimus spurius - kaukasiskt fetblad 

Allium schoenoprasum var. schoenoprasum - gräslök Pilosella aurantiaca - rödfibbla 

Aquilegia vulgaris - akleja Polemonium caeruleum - blågull 

Aster novi-belgii - höstaster Primula veris - gullviva 

Astrantia major - stjärnflocka Saponaria officinalis - såpnejlika 

Armoracia rusticana - pepparrot Scilla siberica - rysk blåstjärna 

Bellis perennis - tusensköna Sedum acre - gul fetknopp 

Campanula glomerata - toppklocka Tulipa - tulpan 

Campanula latifolia - hässleklocka Veronica longifolia - strandveronika 

Campanula rapunculoides - knölklocka Viola odorata - luktviol 

Colchicum autumnale - tidlösa Buskar 

Convallaria majalis - liljekonvalj Caragana arborescens - häckkaragan 

Crocus vernus - vårkrokus Crataegus monogyna - trubbhagtorn 

Dianthus barbatus - borstnejlika Ligustrum vulgare - liguster 

Dictamnus albus - Moses brinnande buske Philadelphus coronarius - doftschersmin 

15 Med ”troligen” menas att många trädgårdsväxter, precis som vilda växter, kan spridas med vinden eller med 

hjälp av fåglar, t. ex. från närliggande Bergianska trädgården. 

16 Med ”möjligen” menas att växten förekommer både som trädgårdsväxt och förvildad växt. Ursprunget kan 

därför inte bestämmas säkert utan djupare efterforskning. 

27

Louice Yllö 

Galanthus nivalis - snödroppe Prunus padus ssp. padus - hägg 

Hesperis matronalis - hesperis Symphoricarpos albus - snöbär 

Hylotelephium telephium - kärleksört Syringa vulgaris - syren 

Impatiens glandulifera - jättebalsamin Ribes rubrum - vinbär 

Iris germanica - trädgårdsiris Ribes uva-crispa - krusbär 

Lilium bulbiferum - brandlilja Träd 

Lilium martagon - krollilja Acer platanoides - lönn 

Lupinus polyphyllus - blomsterlupin Acer pseudoplatanus - tysklönn 

Lychnis chalcedonica - studentnejlika Corylus avellana - hassel 

Lysimachia punctata - praktlysing Fraxinus excelsior - ask 

Matteuccia struthiopteris - strutbräken Prunus avium - sötkörsbär 

Muscari botryoides - pärlhyacint Sorbus - oxel 

Narcissus poëticus - pingstlilja Tilia cordata - lind 

Narcissus pseudonarcissus - påsklilja Tilia x vulgaris - parklind 

Papaver pseudoorientale - jättevallmo Ulmus glabra ssp. glabra - skogsalm 

Enligt botanisten och författaren Per Sigurd Lindberg (1996) är Torphagen den på 

kvarstående trädgårdsväxter, eller odlingsrester som Lindberg benämner dem, artrikaste 

ödetomten i Stockholms kommun. Lindberg fann under sin inventering 76 olika kvarstående 

trädgårdsväxter i Torphagen. Att jag har funnit fler är inte särskilt anmärkningsvärt. Det beror 

på att Lindberg avgränsade sin inventering till området kring det egentliga Torphagen, d.v.s. 

de två trävillorna som kallades Östra respektive Västra Torphagen (figur 29, s. 34). 

Anmärkningsvärt är däremot de arter som Lindberg fann men som jag under min inventering 

inte återfunnit. Dessa arter listas nedan (tabell 3). 

Tabell 3. Trädgårdsväxter som funnits i Torphagen 1996, men inte återfunnits 2004. 

Örter 

Omphalodes verna - ormöga 

Astilbe - astilbe Saxifraga rosacea - mattbräcka 

Stachys macrantha - praktbetonika Saxifraga umbrosa - skuggbräcka 

Delphinium elatum - stor riddarsporre Telekia speciosa - strålöga 

Digitalis purpurea - fingerborgsblomma Trollius europaeus - smörbollar 

Epimedium x rubrum - röd sockblomma Buskar 

Euphorbia epithymoides - gulltörel Rosa x kamtschatica - kamtjatkaros 

Geranium pratense - ängsnäva Spiraea x rubella - purpurspirea 

Hosta - funkia Träd 

Meconopsis cambrica - engelsk vallmo Prunus domestica - plommon 

Arterna kan ha dött ut och försvunnit från Torphagen, alternativt bara slutat att blomma. Pion 

är ett bra exempel på en art som fortfarande finns men inte längre blommar. Detta beror 

troligen på att de flesta trädgårdsväxter är framtagna till att växa i en rensad rabatt och inte har 

egenskaper att klara konkurrens med vilda växter. Lokala förhållanden på växtplatsen spelar 

förstås också in. Detta gäller dock inte alla, något som blir påtagligt då en konkurrenskraftig 

trädgårdsart inte längre hålls efter och självsprider sig ohämmat (se nedan). Möjligheten finns 

också att jag, trots noggranna undersökningar, har undgått att se en eller flera av ovan listade 

arter. Detta gäller särskilt för de lågväxande arterna matt- och skuggbräcka som lätt döljs i 

högt gräs samt för de tre busk- och trädarterna som inte är lika konkurrenssvaga som örter och 

därför troligen fortfarande finns kvar i någon form. 

Kulturvärden 

Utöver alla kvarstående trädgårdsväxter finns ett stort antal sten-, betong- och tegelrester av 

olika byggnader som stått i Torphagen (figur 29). Det enda byggnadsverk som fortfarande står 

kvar är vattenreservoaren i sandsten som står på höjden i områdets södra del. I en värdering 

28


av gamla byggnader på Norra Djurgården som utfördes av Stockholms Stadsmuseum 1989, 

bedöms vattenreservoaren i Torphagen ha ”stort kulturhistoriskt värde”. Tornet är från 1870talet 

och fungerade både som vattenreservoar och utkikstorn. Dess utformning är troligen 

inspirerad av det Götiska tornet vid Drottningholm (Arvidsson, 2003). 

Igenväxning – följderna av fri utveckling i Torphagen 

Torphagens vegetation befinner sig i ett successionsstadium på väg mot igenväxning, vilket är 

naturligt i de flesta öppna marker i Sverige där hävden upphört (Steen, 1980). Det finns 

många arter som indikerar igenväxning men jag har särskilt studerat utbredningen av tre arter 

i träd-, busk- och fältskiktet eftersom de utmärker sig särskilt. Genom sin konkurrensstyrka är 

de snarare en orsak till igenväxning än en effekt av den. 

Lövsly 

Stora delar av Torphagen har en mycket 

riklig förekomst av lövsly (figur 23 och 

figur 30, s. 35). Slyet innebär en kraftig 

beskuggning av många av områdets grova 

ekar vilket missgynnar både den ljuskrävande 

eken och de organismer den hyser 

(jämför figur 27 och 30). 

Det trädslag som har den kraftigaste 

föryngringen i Torphagen är lönn, Acer 

platanoides. Tysklönn eller sykomorlönn, 

Acer pseudoplatanus, är inte vanligt 

förekommande i Torphagen till skillnad från 

på övriga Djurgården. Jag fann endast ett 

skott i området och ingen vuxen individ. Sly 

av alm, asp och ek förekommer också rikligt 

på vissa ställen. 

Snöbär – Symphoricarpos albus 

Busken med de giftiga vita bären är inte en inhemsk art utan kommer ursprungligen från 

Nordamerika och har odlats i Sverige sedan 1850-talet (Carlberg, 1988). Snöbär växer på de 

flesta jordtyper, klarar både torra och fuktiga förhållanden såväl som både sol, skugga och 

blåst (Lindberg, 1983). Detta syns i dess utbredning i Torphagen (figur 31, s. 36). 

Snöbärsbusken självsprider sig vegetativt genom rotskott - inte med frön - och förekommer 

därför där de en gång planterades. Spridning sker genom att ursprungsindividen ökar i storlek 

och idag bildar arten stora, täta snår där husen Östra och Västra Torphagen, Montebello, 

Anneberg och Åminne en gång låg (figur 24, jfr figur 29 och 31). Vegetativt spridda arter har 

jämfört med fröspridda den fördelen att moderplantan ger nya individer näring (Edenhamn, 

1999). Nackdelen för dessa växter är att de sprids kort sträcka. Snöbäret introducerades 

troligen i Torphagen under sent 1800-tal då de flesta husen byggdes. Buskarna hölls i schack 

under de följande trädgårdsdecennierna för att sedan få sprida sig fritt då husen revs under 

1960-, 70- och 80-talet. 

29 

Figur 23. Under vintern syns skillnaden mellan ekar 

och sly tydligare. Foto: L. Yllö, 2005.

Parkgröe – Poa chaixii 

Louice Yllö 

Gräsarten är inte inhemsk i Sverige utan fördes in med 

tyskt gräsfrö mellan 1860 och 1910-talet, i huvudsak till 

parkgräsmattor. Gräset är robust och kraftigt, bildar täta 

bestånd och är mycket långlivat då det fått fäste 

(Lindberg, 1983). Parkgröe frösprider sig och förekommer 

därför i Torphagen både i täta mattor och som 

enstaka tuvor nära eller en bit bort från mattorna. Där 

kan det sedan bilda nya mattor (figur 25 och figur 32, s. 

37). Gräset finns både i de mer slutna lundpartierna och 

i de halvöppna partierna där ek skuggar marken (jfr 

figur 26 och 32). Det verkar som om arten undviker de 

allra ljusaste och/eller torraste delarna. Intressant är att 

parkgröet inte förekommer i den norra delen av den 

södra lunden (område N, bilaga 7). Arten växer på alla 

sidor runt detta område men av någon anledning trivs 

det inte just här. Här består träd- och buskskiktet av 

alm, till skillnad från i övriga lunden där trädskiktet är 

av ek och det främst är lönn som föryngrar sig kraftigt. 

Fältskiktet skiljer sig också från övriga lundområden, 

med bl.a. en kraftig förekomst av blekbalsamin. Ljus- och fuktighetsförhållandena skiljer sig 

dock inte från det område där parkgröet har sin kraftigaste förekomst (figur 32). 

Figur 25. Fältskiktet i lunden. Foto: L. 

Yllö, 2004. 

För att följa utvecklingen av parkgröe har fasta provytor 

lagts ut i den halvöppna ekbacken i områdets västra del 

(bilaga 6). Här finns en kraftig förekomst av arten och i 

art/area-analysen i provytorna fanns mycket få andra 

arter och täckningsgraden för parkgröe var stor (bilaga 

1). Detta gav en art/area-kurva (bilaga 2) som stiger 

mycket svagt och snabbt planar ut mot det maximala 

antalet arter samt ett lågt art/area-index. Resultaten är 

typiska för ohävdade växtsamhällen (Ekstam & Forshed, 

1996). 

En annan art som har spritt sig kraftigt från trädgårdar 

på senare tid och riskerar att bli ett problem i den 

svenska naturen är parksallat, Cicerbita macrophylla 

(Magnusson & Hambäck, 2005). Parksallat har samma 

kvävande effekt på andra arter som parkgröe. I 

Torphagen finns arten än så länge bara i ett mindre 

område vid Ålkistan, där det en gång funnits ett antal 

hus (område I, bilaga 7), men där är den dominerande. 

30 

Figur 24. Snöbär och lönnsly omsluter 

en ek. Foto: L. Yllö, 2004.

Figur 26. Biotopkarta över Torphagen. Illustration: L. Yllö 


31

Figur 27. Torphagens ekar. Illustration: L. Yllö 

Louice Yllö 

32


Figur 28. Karta över död ved i Torphagen. Illustration: L. Yllö 

33

Louice Yllö 

Figur 29. Rester av bebyggelse i Torphagen samt läge och form på vissa byggnader som funnits i här. Illustration: L. Yllö 

34


Figur 30. Kartan visar var det sker kraftig föryngring av lövträd, främst lönn, i Torphagen. Illustration: L. Yllö 

35

Louice Yllö 

Figur 31. Karta över utbredningen av snöbärsbuskar i Torphagen. Illustration: L. Yllö 

36


Figur 32. Karta över utbredningen av parkgröe i Torphagen. Illustration: L. Yllö 

37

Louice Yllö 

Torphagen i framtiden – scenarier 

Scenariometoden 

Scenariometoden är ett alternativt sätt att utforma ett kapitel som ska handla om ett områdes 

framtid men samtidigt inte vara en skötselplan, då en sådan redan finns. Genom att använda 

scenarier kan man tidigt se betydelsefulla förändringar och minska risken för plötsliga 

överraskningar (Norberg & Nordfors, 2000). Scenarier är berättelser, inte visioner eller 

prognoser, om möjliga framtider med utgångspunkt i dagens situation och de trender och 

drivkrafter man kan utläsa ur den. Alternativa scenarier beskriver hur utvecklingen kan se ut 

om en av dagen drivkrafter blir dominerande. Oftast blir den verkliga utvecklingen en 

blandning av flera scenarier. Enligt Setzman m.fl. (2003) bör scenarier som används i 

planeringssammanhang tydligt skilja sig från varandra, vara rimliga och inte fler än fyra 

stycken. De bör också vara långsiktiga, d.v.s. sträcka sig något eller några årtionden framåt i 

tiden. 

I Torphagens fall utgör scenarier en objektiv framtidsbedömning av utvecklingen av områdets 

flora och vegetation, givet olika skötselmetoder. De kan därför fungera som beslutsunderlag 

vid en eventuell ändring i områdets skötsel när det gäller bete av Highland cattle eller röjning 

och gallring. Torphagen kommer trots allt att vara den hage som ligger längst bort i 

förhållande till de andra hagarna, ligger nära en kraftigt trafikerad väg och nära bebyggelse. 

Djurhållarens intention är dock att bedriva bete med sina djur i Torphagen tills vidare 

(Eriksson, muntlig 2005-07-29). 

Förutsättningar för scenarier i Torphagen 

Enligt Ekstam & Forshed (1996) är det viktigt att så långt som möjligt återskapa samma 

hävdregim som en gång varit vid restaurering av äldre fodermarker. Äldre kartor 17 visar att 

Torphagen varit betesmark under 1800-talet men inte när under säsongen, hur länge eller med 

vilket djurslag. 

Scenarierna för Torphagen är baserade på det antal djur som djurhållaren har vilket är 45 

stycken varav 25 vuxna. Djuren kommer att beta i Torphagen en gång per säsong, under 2-3 

veckor på sensommaren. Torphagen är den hage som ligger längst bort från vindskyddet vid 

Husarviken. Härifrån flyttas de sedan mellan hagarna tills de når Torphagen, i slutet av 

sommaren. Betessystemet kallas för rotationsbete och innebär att hela eller delar av en 

besättning flyttas mellan olika fållor, allt efter tillgången på bete. Med kontinuerligt bete hade 

samma antal djur på Torphagens betesyta, ca 4 hektar, varit alldeles för stort enligt riktvärden 

för antalet betesdjur per hektar ogödslad mark under sensommaren (Pehrson, 2001). Då är 

växtlighetens näringsinnehåll och smaklighet lägre än under sommaren samtidigt som 

ungdjurens foderbehov är större, eftersom de vuxit. Highland cattle är dock mindre kräsna när 

det gäller smaklighet och eftersom betet sker under så kort tid blir det i stället en mycket 

snabb och effektiv avbetning som inte kräver någon betydande stödutfodring. Enligt 

hypotesen om intermediär störning har en lagom störningsnivå positivt effekt på diversiteten 

då den förhindrar dominanta arter att ta över (Grime, 1973). Vid tillräckligt hög produktivitet 

i gräsmarken gör för lite störning att antalet samexisterande arter minskar till följd av 

17 Karta över kronotorpet Sveden av A.W. Iggberg, 1827. 

38

Torphagen i framtiden - scenarier 

konkurrensen. Vid för hög störningsnivå kan bara ett litet antal ruderatväxter klara sig. Det är 

dock viktigt att tänka på att lämplig skötselmetod beror på typ, produktivitet och artsammansättning 

av växtsamhället (Hellström, 2004). 

Det stängsel som har satts upp i området utesluter dels den mest trädgårdsväxttäta delen av 

Torphagen (område D, bilaga 7), delar av lunden nedanför Ekhagen (område N), vägkanten 

utmed Åminnevägen (områdena K, S, R, Q, O och U) samt strandremsan utmed Ålkistan och 

Lilla Värtan (områdena B och C). Att undanta det trädgårdsväxttäta område D från bete ger en 

möjlighet att studera och jämföra vegetationsutvecklingen mellan denna yta och liknande ytor 

i undersökningsområdet, som kommer att betas. Ett antal trädgårdsarter finns både innanför 

och utanför stängslet, t.ex. revsuga, blågull, jätterams, strutbräken, vintergröna, akleja, 

krollilja, bergenia, hagtorn, häckkaragan och parkslide. Efter en tids bete, t.ex. fem år, kan 

man studera skillnaderna i förekomsten av dessa arter. 

Bete av betydligt fler eller färre djur, betydligt kortare eller längre betesperiod eller annan tid 

på säsongen, såsom försommar eller högsommar, kommer inte att ge samma utveckling som i 

betesscenariet (se nedan). 

För röjning och gallring av vissa buskar, grövre sly och mindre träd, är scenarierna baserade 

på att röjning och avverkning sker i etapper för att undvika röjgödslingseffekter, d.v.s. 

växtnäringsämnen, vatten, ljus och värme som tidigare tillgodosett vedväxterna, frigörs till 

fördel för den övriga växtlighetens konsumtion och tillväxt (Johansson & Hedin, 1995). 

Röjgödslingseffekten ger visserligen mer växtlighet att beta av åt djuren men detta är inte 

syftet med röjningen. Målet med röjning och gallring bör vara att få en olikåldrig, flerskiktad, 

luftigare och ljusare skog, välmående ekar och större yta öppna gräsmarker. Det ska finnas en 

variation mellan öppna och slutna miljöer med halvöppna, ”mjuka”, övergångar. Med ökande 

ljusmängd ges större förutsättningar att få en ökad artrikedom och ett smakligare, mer 

produktivt bete (Pehrson, 2001). Äldre kartor visar inte hur pass öppet just Torphagen var då 

det var betesmark men med tanke på att området var utmark, fanns här troligen en variation av 

öppna, halvöppna och mer slutna ytor. 

Det är djurhållaren som utför röjningsjobbet. Det första steget bör vara att under vintern 

frihugga kring vuxna ekar (de tre största omkretsklasserna i figur 27, sidan 32). Det bör 

skapas ett avstånd på minst fem meter mellan ekens krona och kringstående träds kronor, 

enligt figur 33 här intill. Alltför inväxta och högstammiga ekar friläggs successivt för att 

förhindra att ekens krona växer till sig så i förhållande till rotsystemet att eken fälls vid en 

storm, men också för att förhindra 

s.k. vattenskottsbildning. till följd 

av ökad ljustillgång i kombination 

med ett förhöjt vattentryck från 

rotsystemet. Bland de yngre 

ekarna, dock ej de allra minsta, 

krävs snarare en gallring av 

individer (de mindre omkretsklasserna 

i figur 27, s. 32). 

Påföljande sommar, då man kan 

utvärdera i vilken omfattning 

djuren har betat av buskar och sly, 

genomförs en röjning. Röjning av 

sly och buskar bör ske under tidig Figur 33. Frihuggning av ek. Källa: Carlsson, 1999. 

39

Louice Yllö 

sommar eftersom man då avlägsnar en stor del av slyets eller buskens samlade näringsförråd 

och på så sätt utarmar rotsystemet (Johansson & Hedin, 1995). Röjningen utgår från de ännu 

öppna ytorna (figur 30, s. 35). Här finns fortfarande en sammanhängande grässvål som bör tas 

tillvara på (Johansson & Hedin, 1995). Röjning av buskvegetation sker inte så att allt jämnas 

med marken då detta missgynnar bl.a. områdets fågelfauna, t.ex. fasanerna. Taggiga och 

torniga buskar skonas till förmån för ekföryngringen, då de skyddar mot bete. Permanent 

mycket varsam röjning görs i lunden mellan Ekhagen och Roslagsvägen p.g.a. det naturliga 

bullerskydd och visuella avskärmare som träden utgör. Denna del kan lämnas till fri 

utveckling. Här frihuggs endast kring ekarna. Även kring de gamla byggnadsresterna 

frihuggs, främst för att framhäva Torphagens historia men också för att förhindra att rötter 

spränger sönder dem. Samtliga unga granar avlägsnas också vid detta tillfälle för att motverka 

att Torphagen växer igen till granskog. Röjning och gallring sker på samma sätt innanför och 

utanför stängslet. 

Kraftigare eller svagare röjning och gallring kommer inte att ge samma utveckling som i de 

två röjnings- och gallringsscenarierna (se nedan). 

Scenarier 

Jag har valt att kombinera bete och röjning/gallring så att fyra olika scenarier skapas (tabell 

4). Scenarierna beskriver flora- och vegetationsutveckling i Torphagenområdet dels på kort 

sikt, ca 5 år, och dels på längre sikt, ca 15 år, och förutsätter att inga större förändringar sker i 

området. Scenario 4 har dock strukits p.g.a. att sannolikheten för denna utveckling är mycket 

liten. Detta beror på att djurhållaren också står för gallring och röjning och om djuren betar 

kommer han också att gallra. Det omvända förhållandet, scenario 2, är däremot möjligt 

eftersom det kan visa sig att området p.g.a. sitt läge inte är lämpligt för bete. Små och avlägset 

belägna fållor ökar arbetsbehovet för stängselunderhåll och djurtillsyn (Kumm, 1996). 

Dessutom ligger Torphagen, till skillnad från de andra fållorna, mycket nära bebyggelse och 

en starkt trafikerad motorväg. Området kommer troligen ändå att gallras för att förbättra 

förhållandena för Torphagens ekar och för att hålla gångstigar öppna, men inte röjas p.g.a. att 

röjning utan efterbete är en synnerligen arbetskrävande skötselmetod då röjgödslingseffekten 

leder till att röjningen får upprepas mycket ofta. Torphagen kommer då att få utveckla sig till 

en lövskog uppbruten av halvöppna miljöer med ek. Denna utveckling är föreslagen för 

Torphagen i remissutgåvan av Skötselplan för nationalstadsparken (Bråvander & Jacobson, 

2003). Scenario 1, varken bete eller röjning, är en fortsättning på dagens förhållanden och 

skulle visserligen kunna ske men skall ses mer som en jämförelse, en motsvarighet till 

miljökonsekvensbeskrivningens nollalternativ. 

Tabell 4. De tre framtidsscenarierna. 

Ej bete Bete 

Ej röjning och gallring Scenario 1 Scenario 4 

Röjning och gallring Scenario 2 Scenario 3 

40


Scenario 1: Ej bete, ej röjning och gallring 

År 2010 

Andelen halvöppna och slutna biotoper har ökat jämfört med förhållandena år 2005. Snabbast 

har igenväxningen skett i de friskare och näringsrikare öppna ytorna (område M, bilaga 7). 

Fortfarande finns en del mindre öppna gräsytor. Kolonisationen av vedväxter sker fortfarande 

långsamt på de öppna ytorna men lövslyet börjar vandra in från kanterna. Igenväxningen 

gynnas av att ingen bortförsel av näringsämnen sker, bara ditförsel i form av atmosfäriskt 

kvävenedfall. 

Stora ekar med stor bladmassa kräver stora mängder vatten. Uppslag av konkurrerande 

lövträd kan försvåra trädens vattenförsörjning och leda till att trädet försvagas och på sikt dör 

i förtid (Holmer m.fl., 1997). Det första tecknet på att en ek står för trångt är att de nedersta 

grenarna blir rötangripna, dör och går av (Jansson & Antonsson, 1995). Till slut är bara 

toppgrenarna lövande. Områdets äldsta ekar är bredare och spärrgrenigare än ekar som växer 

upp i slutna miljöer. Det är ett tecken på att de vuxit upp och formats i en öppnare miljö. 

Dessa ekar är känsligare mot beskuggning och kommer att missgynnas starkast av att området 

sluter sig. Fem år är dock för kort tidsrymd för att märka en reaktion hos de större träden. 

Föryngringen har tillfälligt påverkats positivt. Ekollon kräver minst 30 % av infallande 

dagsljus för att gro och i slutna bestånd sker i regel ingen föryngring alls (Holmer m.fl., 

1997). Ökningen av halvöppna ytor med sly har dock lett till en kraftigare föryngring av ek 

eftersom detta sker bäst på områdets halvöppna ytor, där fältskiktet inte är så tätt och högt och 

plantorna skyddas av kringväxande vegetation. 

Den vilda floran befinner sig i mycket långt framskridna igenväxningsstadier med höga gräs i 

de öppnare partierna, höga skogsbrynsarter i de halvöppna och ett glest skuggälskande 

växttäcke i lunden. Skuggan ger ett lägre artantal än på öppna gräsmarker och en upplöst, gles 

grässvål (Pehrson, 2001). Även artantalet på de öppna gräsytorna är fortsatt lågt och 

domineras av ett fåtal konkurrensstarka arter, t.ex. hundkäx och ängskavle. Detta beror på att 

förna som ansamlas vid upphörd hävd dels är en barriär för frön att kommer ner till jorden 

men också, tillsammans med den höga växtligheten, ger brist på ljus och värme vid marken 

(Ekstam & Forshed, 1996). 

Trädgårdsväxterna har klarat bristen på skötsel olika bra. Trädgårdsväxter som blommar 

som vanligt är t.ex. fetbladsväxterna, fibblorna och den styva fingerörten vid klippan vid 

Åminnevägen (område S, bilaga 7) samt t.ex. mandelblomman, vårbrodden och 

styvmorsviolen på klippan nedanför vattenreservoaren (område P). Hällar föredras varken av 

parkgröe, snöbär eller sly. Det täta strutbräkenbeståndet i sänkan vid Åminnevägen finns 

också kvar eftersom beståndet är så tätt och de stora bladen skapar ett sådant mörker vid 

marken att andra växter inte kan etablera sig och konkurrera med ormbunken. Den rika 

vårfloran är oförändrad eftersom dessa arter inte heller behöver konkurrera med annan 

växtlighet. De flesta av Torphagens vårväxter betas heller inte av de vilda djuren p.g.a. sin 

osmaklighet. Vissa trädgårdsarter fortsätter att blomma kraftigt och t.o.m. sprida sig, 

häribland praktlysing, plymspirea, bergenia, vildkaprifol och vintergröna. De fyra sista 

föredrar dessutom den halv- och helskugga som bildas då skogsbrynet avancerar (Bengtsson, 

1994). Vresrosen är mycket tålig och beständig och klarar sig utan skötsel (Christensson, 

1997). Akleja och krollilja finns fortfarande rikligt eftersom de klarar skugga och konkurrens 

med vilda växter mycket bra och snabbt förvildas då de överges. De flesta trädgårdsväxterna 

är dock mycket ljuskrävande och trivs bäst i rensade rabatter (Lötberg, 2003). De har därför 

fortsatt att missgynnas av konkurrensen från den höga och täta, vilda vegetationen. 

Jättevallmo, blågull och daglilja är känsliga mot skuggning och har därför slutat blomma. 

41

Louice Yllö 

Dessa arter finns ofta kvar länge i marken och blommar snabbt upp igen om de får fritt kring 

sig (Christensson, 1997). Eftersom snöbären och trädgårdsväxterna båda förkommer i 

anslutning till de gamla villorna är många av dessa växter på väg att konkurreras ut av de 

expanderande snöbärssnåren, särskilt i område D (bilaga 7). 

Om fem år har parkgröet följt det avancerande skogsbrynet. Tuvor som för fem år sedan 

fanns i anslutning till de större mattorna ingår nu i dessa och fröspridning ger nya tuvor. I takt 

med att lövslyet breder ut sig och hela området sluter sig, kommer parkgröet att även kunna 

kolonisera de områden som förut varit öppna och ljusa. 

Eftersom snöbär är mycket konkurrenskraftig och klarar de flesta förhållanden, är den inte 

beroende av skugga från träd och sly och kan därför sprida sig åt alla håll och var som helst i 

området. Buskagen har därför fortsatt att expandera vegetativt och underlättar för träden att 

etablera sina frön. Långvariga landskapsvårdsförsök med olika skötselmetoder i Sydsverige 

visade att igenväxning från öppen hagmark med tät grässvål till skog gick fortare om det först 

kom in buskar p.g.a. att grässvålen luckrades upp och frön därför kunde gro lättare (Steen, 

1991). 

År 2020 

Nu finns i stort sett inga helt öppna 

biotoper i området, undantaget för 

hällmarkerna. Denna slutsats kan man 

dra genom att studera en 13 år gammal 

vegetationskartering över Torphagen 

(Petersson, 1992: figur 34 a) Där kan 

man se att hela den nordvästra delen av 

området benämns som halvöppen 

buskmark, något som idag bara gäller för 

den centrala delen av detta område (figur 

34 b). Den öppna gräsmarken utmed 

Åminnevägen var också större. 

Karteringen från 1992 är dock starkt 

generaliserande med endast fyra klasser, 

men kartan visar ändå en tydlig trend. 

Enligt Peterssons rapport hade man från 

det runda betongbordet i områdets östra 

del ”Torphagens vackraste vy ut över 

Lilla Värtan”. 2005 var denna vy 

blockerad av träd och sly av främst lönn 

och 2020 är det svårt att ens ta sig till 

fram bordet. 

Granplantor har etablerat sig i den östra 

delen dit de spridit sig från Lappkärrsbergets 

barrskog. Granen etablerar sig 

långsamt men på sikt är den det 

konkurrensstarkaste trädet på friska till 

fuktiga, magra till medelgoda marker. 

Arten har förr haft en betydligt större 

Figur 34. Fyra kartor över hur Torphagen sluter sig. a = 

1992, b = 2005, c = 2010 och d = 2020. Svart är 

skog, grått är halvöppen mark och vitt är öppen 

mark. Streckade ytor i karta a innebär osäkra 

förhållanden, men troligen mer öppna än kartan 

visar. Illustrationer: L. Yllö, 2005. 

42


utbredning på Djurgården men minskat till följd av nedhuggning och hjortbete (Bråvander & 

Jacobson, 2003). På näringsrika marker, som i Torphagens västra del, har granen dock svårt 

att föryngra sig. 

I långvariga landskapsvårdsförsök med olika skötselmetoder i Sydsverige, gav metoden ingen 

hävd av öppen hagmark en förväntad igenväxning av träd och buskar efter 15 år (Steen, 

1991). Att det i Torphagen år 2005, efter mer än 30 års igenväxning, fortfarande finns ganska 

stora öppna gräsytor kan bero på att Torphagen haft trädgårdar med gräsmattor. Gräsmattor 

kan liknas vid hagmarkens täta grässvål där studier visat att igenväxningen med träd går 

långsamt p.g.a. konkurrens med gräsrotsvålen (Bråkenhielm, 1977). Då buskar och träd väl 

får fäste går emellertid den fortsatta igenväxningen fort. I en studie av ek- och björkhagar i 

Syd- och Mellansverige ökade trädtäckningen från ca 15 % till 60 % och buskskiktet från 10 

% till 50 %, under igenväxning mellan 20 och 50 år. Igenväxningen gick som väntat fortare 

på rik och fuktig än på mager och torr mark (Fogelfors, 1997). 

Den naturliga successionen kommer att göra att Torphagen så småningom växer igen till först 

löv och sedan barrskog. I vårt klimat kan naturliga öppna gräsmarker endast existera i små 

marina och lakustrina littoralzoner, deltan eller talussluttningar (Steen, 1980). Det är 

betesdjuren och människans nyttjande av landskapet som har skapat de öppna gräsmarkerna 

och lövskogarna och utan dessas påverkan kommer barrskogen tillbaka. 

De grövre ekarna kommer gradvis att må sämre, både utanför och innanför stängslet, 

eftersom de skuggiga och slyiga förhållandena redan 2005 varit förödande för många av dem. 

P.g.a. att många av träden ändå är höga och p.g.a. livskraften i gamla grova träd, lever de 

dock fortfarande om 15 år. I en studie av ek- och björkhagar i Syd- och Mellansverige, där 

träd och busktäckning ökade kraftigt under igenväxning mellan 20 och 50 år, skedde ingen 

föryngring av ek i (Fogelfors, 1997). De yngsta ekplantorna i Torphagen beskuggas alltför 

kraftigt och utvecklas dåligt. De lite äldre, högre ekarna utvecklas mot än mer utpräglade 

stångekar än dagens vuxna individer, med relativt små kronor högt upp där ljuset finns. På 

några av områdets allra äldsta ekar syns tecken på grendöd. De skuggiga förhållandena och 

den kalkhaltiga jorden i ekbacken i Torphagens västra del, gynnar nu i stället föryngringen av 

alm som sprider sig uppåt från lövskogen söder om ekbacken. 

Successionen har nu minskat heterogeniteten som, p.g.a. de olika ljusförhållandena, förut 

funnits i den vilda floran. Naturen i Torphagen är ensidig med mest slutna, ljusfattiga miljöer 

och flora därefter, såsom blekbalsamin och löktrav. Vad gäller trädslag kännetecknas fri 

utveckling i skogsekosystem ofta av artfattighet (Pettersson & Fiskesjö, 1991). Faktorer som 

är avgörande för hur snabbt ängsfloran försvinner är närings- och fuktighetsförhållandena 

(Hansson, 1991). På lågproduktiva marker går förloppet långsammare. Långsiktiga studier av 

öppna gräsmarker i Bjärka-Säby i Östergötland, visade att efter 40 års igenväxning hade 

gräsmarksfloran blivit lundflora och antalet gräs och örter halverats (Kardell, 1984). Studier 

av 20 torplämningar i norra Uppland visade att antalet arter, främst ljuskrävande, signifikant 

minskade allt eftersom graden av slutenhet ökade på övergivna f.d. hävdade gräsmarker 

(Lötberg, 2003). I långvariga landskapsvårdsförsök med olika skötselmetoder i Sydsverige, 

gav metoden ”ingen hävd” på öppna gräsmarker en förväntad igenväxning av träd och buskar 

efter 15 år och en flora med mer brynväxter som liljekonvalj, vitsippa, kruståtel och 

skogsklöver (Steen, 1991). Artantalet minskade för gräs och örter, t.ex. försvann rödven, 

rödsvingel, timotej, ängsgröe, vårbrodd och gulmåra. Olika örter reagerar olika på en ökad 

beskuggning. Hos en del blir vegetativa former dominerande och hos andra tidigareläggs 

43

Louice Yllö 

blomningen. Anueller, bieneller och kortlivade perenner retirerar ofta till kantzoner och 

gläntor om dessa finns (Pettersson & Fiskesjö, 1991). Fältskiktet får lägre täckning och sämre 

vitalitet. När granen vandrar 

in och skapar en sur mårjord 

och följaktligen en 

podsoljordmån är det mycket 

svårt att återskapa en artrik 

betesmarksflora, om detta 

skulle bli aktuellt. 

Lövskogens växter ger 

upphov till mulljord som ger 

levnadsbetingelser för en mer 

artrik flora än barrskogen 

(Ädellövskog. Förslag till 

skydd och vård, 1982). Gran 

skapar också en skuggig 

miljö vid marken med hög 

luftfuktighet. Dessa 

förhållanden ger en 

skogsflora med bl.a. mossor, 

örnbräken, harsyra och olika 

ris. Det kommer dock 

troligen att ta mycket längre 

tid än femton år innan 

Torphagen utvecklats till 

barrskog. Figur 35 visar 

vegetationsförändringar i ek- 

och björkhagar vid 

igenväxning. I stort sett hela 

Torphagens befinner sig om 

15 år i den högra halvans 

yttersta del. 

Figur 35. Vegetationstyper (fet stil) och vegetationsförändringar i ek- 

och björkhagar vid skiftande betestryck (typ 1 och 2) samt 

igenväxning (typ 3 och 4). I den yttersta cirkeln (typ 4) har 

några lätt igenkända arter markerats (kursivt). Källa: Fogelfors 

& Hansson, 1997. 

Eftersom både snöbär, lövträd och gran har vandrat in över den öppna marken har många av 

trädgårdsväxterna kvävts. Hit hör t ex. de ljusälskande arterna stjärnflocka, blågull, 

revsuga, bergklint och Moses brinnande buske, som redan 2005 växte mycket nära 

snöbärsbuskage. Till och med de härdigaste trädgårdsväxterna praktlysing och plymspirea, 

har nu svårt att klara sig mot snöbärets aggressivitet. Arter som nu finns kvar är i huvudsak 

träd och buskar, t.ex. gullregn, päron, liguster, doftschersmin och krusbär men också 

stenpartiväxter på hällmarkerna. Trädgårdsarter som trivs i den skuggiga miljön som träden 

skapat är alpgemsrot, akleja, krollilja, vildkaprifol, jätterams och vintergröna. Dessa arter har 

ännu inte nåtts av snöbärsbuskagen och sprider sig från sina nuvarande lokaler. Den senare 

klarar dessutom konkurrens med busk- och trädrötter mycket bra (Bengtsson, 1994). 

Vårfloran är fortfarande blommande men trivs inte alltför bra av konkurrensen med stammar 

och rötter. 

Man bör ta med i beräkningarna att trädgårdsväxter som finns i Torphagen år 2020 även kan 

ha spridits till hit med vinden, fåglar, smådjur eller insekter från närliggande Bergianska 

trädgården eller andra trädgårdar. 

44


Parkgröet har spridit sig kraftigt och bildar en stor sammanhängande matta som mer eller 

mindre hänger ihop genom hela området. Gräset utgör fältskikt i lövskogen och förekommer 

som mindre mattor och enstaka tuvor i de halvöppna miljöerna. 

Snöbärsbuskagen har vuxit ytterligare och i den norra delen av Torphagen har de många 

buskagen vuxit samman till ett ogenomträngligt buskhav. Även den södra lunden har nu fått 

sin beskärda del av arten. Den lilla ensamma snöbärsbusken nedanför vattenreservoaren (figur 

31, s. 36) har vuxit till sig och även allra längst i söder klättrar snöbär så väl upp som nedför 

sluttningen. 

Hela Torphagen börjar få karaktären av en mer eller mindre tät, flerskiktad lövskog med äldre 

grova ekar som sticker upp högst. Snabbast sprider sig lövträden i de friska och näringsrikare 

delarna och långsammast i de torra, magra. Enligt Edenhamn (1999) går kolonisationen av 

vedväxter på gräsmark som tidigare varit åker med ca 2 meter/år. Torphagen har inte varit 

åker, åtminstone inte på så länge att det har någon betydelse för igenväxningsförloppet, men 

matjorden från de gamla trädgårdarna kan till viss del motsvara åkerbruk och bidra till en 

igenväxningshastighet liknande den ovan nämnda. 

Scenario 2: Ej bete, röjning och gallring kring ekar innanför och 

utanför stängslet 

År 2010 

Andelen halvöppna biotoper har ökat betydligt p.g.a. gallring och röjning kring de många 

ekarna, som på vissa ställen står så pass tätt att man röjt stora ytor. Detta gäller främst i den 

ektäta, sydvända sluttningen som vetter mot Naturhistoriska riksmuseet samt i den centrala 

delen ovanför ekbacken. Dessa områden var 2005 täta nog att räknas som ädellövskog (jfr 

figur 26 och 27, s. 31-32). Övriga ytor har utvecklats på samma sätt som i scenario 1 (figur 34 

c). 

Framtiden ser ljus ut för ekarna - i dubbel bemärkelse. De grova ekarna och framtida ekjättar 

har frihuggits och mår nu bättre utan konkurrens från andra träd om ljus, näring och vatten. 

Scenario 2 är den utveckling som har gynnat och kommer att gynna Torphagens ekar mest 

eftersom inget bete sker av träden. Bete missgynnar ekplantor mer än äldre träd eftersom 

plantorna är begärligast för betesdjuren och också känsligast för bete (Ekman & Pettersson, 

1987). Röjningsproceduren kommer dock att behöva upprepas mycket snart p.g.a. att även sly 

och örter trivs i de nya förhållandena. Bland de yngre ekarna i omkretsklasserna 0-50 och 50- 

100 cm har gallrats men grupperna av små plantor, < 25 cm, står fortfarande tillsammans, i 

skydd av varandra. Ekföryngringen säkras av områdets nötskrikor. 

Röjningen av sly och träd kring ekarna har om fem år, trots en försiktig röjning, skapat en viss 

röjgödslingseffekt kring träden med en ökning av kväveälskande höga arter i den vilda floran 

såsom hallon, nässlor och skräppor. Effekten är tydlig eftersom området är så rikt på stora 

ekar som varit i stort behov av en friröjning. Bekämpning av vedväxter i de öppnare miljöerna 

kring träden gynnar visserligen ekarna men leder inte till någon ökad diversitet hos den vilda 

floran utan i regel till ett artfattigt högörtsamhälle. Vid en störning i form av ökat ljusinsläpp i 

ett ljusfattigt skogsekosystem, reagerar fältskiktet så att ljusälskande växter som överlevt 

skuggan börjar växa och under den andra vegetationssäsongen blir reaktionen på 

ljustillgången kraftig (Pettersson & Fiskesjö, 1991). I långvariga landskapsvårdsförsök med 

olika skötselmetoder i Sydsverige gav metoden med enbart röjning av buskar och träd utan 

efterbete, en vegetationsutveckling av hyggeskaraktär (Steen, 1991). Täckningsgraden för 

höga örter ökade mest i denna skötselform. Artantalet gick ned eller var oförändrat och 

45

Louice Yllö 

örnbräken ökade tillsammans med högvuxna gräs och örter, särskilt de rhizomspridda arterna 

åkertistel, älggräs och kvickrot. Slyuppslaget var kraftigt och man fick meterhöga bestånd av 

älggräs, hundkäx och mycket hallon. Eftersom inga djur betar av växtligheten i Torphagen 

kommer näringsöverskottet att stanna kvar längre och leda till ökad produktion, jämfört med 

om man också bedrev efterbete. 

I övriga orörda delar har skett en ökning av lundfloran på samma sätt som i Scenario 1 med 

blekbalsamin, kirskål, hässlebrodd, löktrav och vitsippa på bekostnad av brynväxterna, t.ex. 

skogsnäva och stormåra, och de öppna ytornas höga gräs. 

För de ljusälskande trädgårdsväxterna, t.ex. jättevallmo 

(figur 36), brandlilja och de olika nejlikorna är en 

utveckling mot skog förödande. Snöbärsbuskaget i 

område D (bilaga 7) som tidigare hotat att kväva den 

ansamling av trädgårdsväxter som fanns i anslutning till 

detta, har röjts undan för att inte missgynna de grova ekar 

som står i närheten. Det har därför minskat kraftigt i 

utbredning till fördel för örterna. Detta leder till att dessa 

trädgårdsväxter fått ett andrum och kommer att stå kvar 

längre än utan en röjning av snöbär och sly men röjning 

och gallring kommer inte att 

rädda trädgårdsväxterna på 

lång sikt. Trots ljuset och 

Figur 37: Vintergröna, Vinca 

minor, trivs bäst i 

skugga. Foto: A. 

Anderberg, 1997. 

frånvaron av aggressivt snöbär försvagas dessa perenner ändå 

p.g.a. deras dåliga konkurrensförmåga. Det höga gräset är 

tillräckligt för att missgynna de flesta av dem. De örter som 

föredrar skugga, t.ex. de marktäckande arterna vintergröna (figur 

37), vildkaprifol och de långlivade krolliljan kommer att gynnas 

av att områdets övriga delar får sluta sig. Den del av vårfloran 

som växer i de ektäta områdena, t.ex. scillor, snödroppe och 

snöklocka, kommer att fortsatt blomma rikligt. Övriga kommer att 

missgynnas då marken upptas av vedväxter. 

Utvecklingen i Scenario 2 missgynnar däremot inte parkgröet som trivs i slutna lövskogar 

och är konkurrensstark även i halvöppna miljöer. I de norra sluttningarna, ner mot Lilla 

Värtan, har gräset ökat i utbredning sedan 2005. Norrläget och igenväxningen är mycket 

gynnsamt för gräset. 

Snöbär har endast röjts där den missgynnar ekar och växer in över stigar. Detta innebär att 

den fortsatt spridit sig kraftigt i områdets norra del där den redan innan haft sin kraftigaste 

förekomst. Här bidrar den till att området sluter sig. 

Det är stora variationer i förekomsten av lövsly. I områdets norra och nordöstra delar, där inte 

många ekar finns, är föryngringen av lövträd kraftig. I den mellersta och södra delen finns inte 

mycket sly eftersom detta röjts till fördel för ekarna. 

År 2020 

Fördelningen av olika biotoper har ändrats mot en ökning av slutna miljöer på samma sätt 

som i scenario 1 (figur 34d). Halvöppna miljöer med ekar hålls fria från underväxt av sly och 

buskar och är därför oförändrade. 

46 

Figur 36. Jättevallmo, Papaver 

pseudoorientale, trivs bäst i 

ljusa miljöer. Foto: A. 

Anderberg, 2000.


Om 15 år har de yngsta grupperna av ek gallrats och nya grupper av småplantor finns i 

skuggan av de större träden. Eftersom inget bete av ekplantorna sker, borträknat eventuellt 

viltbete, är överlevnaden hög. 

Enligt Hansson & Fogelfors (2000) är enbart borttagning av vedväxter inte en effektiv metod 

för att återskapa eller bevara artrikedom hos den vilda floran, men det är fullt tillräckligt med 

målet att endast bibehålla ett öppet landskap, vilket i detta fall innebär att rädda ekarna. Om 

15 år har röjgödslingseffekten från den första, kraftiga friröjningen av ekarna har avtagit men 

fortfarande finns en kvävegynnad flora direkt under träden. Detta är vanligt under stora träd 

och är en följd av nedfall av stora mängder exkrementer från fjärilslarver. Kring ekarna i de 

halvöppna miljöerna finns brynvegetation, där inte parkgröet har tagit över. En lundflora har 

utvecklats i nästan hela området undantaget de röjda ekbackarna och hällmarkerna. Det finns i 

stort sett inga öppna ytor med ren gräsmarksvegetation, endast på de allra torraste partierna. 

Utvecklingen mot mindre variation i biotoper leder till minskad mångfald av växter, men inte 

i samma utsträckning som i scenario 1 eftersom ekarna friröjts. Detta skapar en 

brynvegetation och räddar framför allt den värdefulla eken. 

Om 15 år märks en stor skillnad i ljusförhållanden jämfört med föregående scenario. Detta har 

missgynnat trädgårdsfloran eftersom de flesta perenner trivs bäst i soliga eller ljusa lägen 

(Bengtsson, 1994). Vårfloran i de slutande miljöerna missgynnas ytterligare av igenväxningen 

som i scenario 1. I Torphagen finns en mycket utbredd och kraftig förekomst av olika 

nunneörter. Nunneört är en vårart som trivs i både halv- och helskuggiga miljöer och har inte 

missgynnats av att området slutit sig varför de fortfarande blommar rikligt i Torphagen under 

vårmånaderna. 

Parkgröet sprider sig i takt med att öppna och halvöppna ytor sluts men inte där snöbäret 

växer. I de halvöppna miljöerna kring ekarna är förhållandena oförändrade och gräset finns 

där i fläckar. 

Liksom i scenario 1 har snöbärsbuskagen blivit ett hav av buskvegetation i norra Torphagen. 

I övriga delar har buskens utbredning hållits i schack med upprepade röjningar. 

Lövslyet har hållits efter med röjning endast kring ekarna men eftersom inget efterföljande 

bete bedrivs har röjningen gjorts försiktigt för att inte få motsatt effekt. 

Scenario 3: Bete, röjning och gallring 

…men först lite betesmarksekologi 

Till skillnad från slåtter är bete en selektiv hävdform eftersom djuren kan välja bort osmakliga 

eller stickande växter. Jämfört med får, som väljer ut enskilda växter, är dock nötkreaturens 

bete mindre selektivt eftersom de väljer fläckar som verkar smakliga där de samlar ihop 

växter och sliter av dem (Matzon, 1996). Betespreferenserna hos Highland cattle kan liknas 

vid en blandning av vanligt nöt och får. Får betar gärna buskar och sly, gärna asp, och nöt äter 

mest gräs t.ex. tuvtåtel (Johansson & Hedin, 1995). Andelen avbetat gräs minskar i regel mot 

hösten p.g.a. att näringshalten och smakligheten minskar snabbare för gräs än för örter och 

lövträd, då dagslängden minskar och temperaturen sjunker. Särskilt förvuxet bete har lågt 

näringsvärde på sensommaren/hösten (Pehrson, 2001). Många lövträd får dessutom bättre 

smaklighet efter de första frostnätterna (Matzon, 1996). Vid igenväxningsproblem kan det 

därför vara bra att välja sent bete, så att djuren betar mer vedväxter, och ännu bättre att välja 

Highland cattle som gör detta ändå. Nackdelen med sent bete är att mark som blivit fuktig av 

47

Louice Yllö 

höstregn lättare blir söndertrampad, men denna risk är mindre med Highland cattle eftersom 

de är lättare än andra nötraser (Pehrson, 2001). Studier av andra hagar på Norra Djurgården 

med hög fuktighet visar att djuren inte trampar sönder marken. 

Enligt Ekstam & Forshed (1997) har växter olika strategier vid en konkurrenssituation: 

Konkurrensstrateg, hushållningsstrateg, störningsstrateg eller en kombination av dessa. 

Kraftigt förenklat skulle man kunna säga att konkurrensstrateger oftast finns i ohävdade 

marker, hushållsstrateger i slåttermarker och störningsstrateger i betesmarker. 

Det är viktigt att komma ihåg att ingen växt är direkt gynnad av att betas, bara mindre 

missgynnad (Ekstam & Forshed, 1996). Störningsstrategerna klarar bete på två olika sätt; 

genom att antingen motstå eller tåla (Hellström, 2004). De kan motstå bete genom att ha ett 

lågt eller nedliggande växtsätt med den gröna bladmassan tryckt till marken som svartkämpar, 

daggkåpor och blodrot. De kan också blomma och sätta frö snabbt eller så kan de ha 

mekaniskt eller kemiskt skydd som tistlar och smörblommor (Fogelfors & Hansson, 1997). 

Ekstam & Forshed (2000) delar in denna kategori i växter som flyr och växter som motstår. 

Den andra anpassningen är att tåla bete genom att ha vegetativ förökning med utlöpare ovan 

eller under jord eller att snabbt efter avbetning kunna bilda nya blad, grenar eller reproduktiva 

delar (Hellström, 2004). Detta stimuleras då toppen blir avbiten och den apikala dominansen 

bryts. Hit hör många ängs- och betesmarksarter, vanligast gräs. Ekstam & Forshed (2000) har 

här samma indelning men använder i stället ordet att samexistera med betesdjuren. Responsen 

hos en individuell planta påverkas också av den lokala miljön. 

Typiskt för välhävdade växtsamhällen är att ingen växtart ensam blir härskande (Ekstam & 

Forshed, 1996). Betet minskar konkurrenskraften hos de få, konkurrensstarka växterna, oftast 

fleråriga högväxta örter och gräs, och möjliggör samexistens av många arter däribland 

störnings- och stresstoleranta betesmarksarter. Dessa är ofta små, rosettformiga eller krypande 

ett- eller tvååriga. Flertalet gräsmarksarter är också anpassade till att leva under näringsfattiga 

förhållanden vilket inträffar då bete eller slåtter utarmat marken. Det som framför allt ger en 

ökad artdiversitet är dock minskad skuggbildning och minskad förnaansamling på marken 

som medför att tillräckligt med ljus och värme når de låga växterna (Ekstam & Forshed, 

1996). 

I extensivt betade marker utbildar den måttliga betesintensiteten i kombination med den 

selektiva avbetningen en mosaik av hårt, svagt och praktiskt taget inte alls betade ytor. Det 

skapas en mer heterogen samhällsutbildning där artantal, artkombinationer (samhällen) och 

mängdförhållanden varierar från fläck till fläck (Fogelfors, 1997). 

Förutom beteseffekterna av själva avbetningen av växter och växtdelar ger ett områdes 

eventuella variation i fuktighet och näringsstatus, ännu större diversitet. En studie i svenska 

betesmarker visade att heterogenitet i betesmarken starkt ökade antalet arter och var den 

viktigaste faktorn som bestämde den totala artrikedomen i en betesmark (Eriksson m.fl., 

1995). Hårt betestryck håller dock tillbaka genomslaget av yttre förhållanden som fukt och 

näringsstatus och gör vegetationen mer enhetlig i ett område (Fogelfors & Hansson, 1997). 

48


Till variationen som skapas av olika näringsstatus och fuktighet 

kommer de olika nischer som skapas av betesdjuren i form av 

trampslitage, djurspillning, urin och fröspridning. Många växter på 

naturbetesmarkerna är gynnade eller till och med beroende av störning 

genom tramp då det underlättar etableringen eller stimulerar en 

eventuell fröbank (Pehrson, 1998). På upptrampade ytor kan man hitta 

ettåriga arter som t.ex. grönknavel, nagelört, trampört (figur 38) och 

vårarv, eller fleråriga arter som gynnas av hårt tramp under föregående 

växtsäsong, t.ex. trampgröe, vitgröe och groblad (Pehrson, 1998). 

Nötkreatur ratar växtligheten närmast sin avföring (Matzon, 1996). I 

betesmarker finns ofta mindre områden där kreaturen gärna står eller 

vilar t.ex. vid vattenbehållare eller under solitära ekar. Sådana 

områden blir kvävepåverkade med växter som brännässla, kummin, 

hundkäx och skräppor. Dessutom gödslas marken under stora ekar av 

exkrementer från stora mängder fjärilslarver (Pehrson 1998). Här kan 

därför kväveälskande igenväxningsarter fortleva. Betesdjur, särskilt de långhåriga, sprider 

också frön i pälsen, t.ex. av Geum- eller Arctiumsläktena. Alla sorters frön kan dock fastna, 

inte bara de med fästanordningar. I en studie av fröspridning i fårpäls fann man 8511 frön från 

85 kärlväxter efter 2 veckors bete på gräsmark i alperna (Fisher m.fl., 1996). 

Frön kan, förutom med hjälp av betesdjur, spridas till ett nytt område på olika sätt: Vind är en 

spridare men de flesta frön sprids dock kortare än 1 m med vindens hjälp (Edenhamn, 1999). 

Utanpå eller inuti kroppen på vilda djur som fåglar, rådjur och gnagare sprids t.ex. bok, ek, 

måbär, rönn, lingon och hallon och myror sprider bl.a. kovaller, svalört, vitplister och 

blåsippa. Fördelen med de vilda djuren är att de rör sig fritt och därför sprider fröna bättre 

(Edenhamn, 1999). Spridning av arter kan ske dels inom och dels mellan hagar om miljön är 

rätt för fröet att gro och etablera sig. Lika avgörande som spridningsförmågan för hur fort ett 

habitat (åter)koloniseras, är avståndet mellan närliggande betesmarker med ett negativt 

samband mellan hastighet och avstånd (Edenhamn, 1999). 

I detta scenario kommer man att återskapa 1800-talets förhållanden med bete i Torphagen. 

Man tittar alltså tillbaka på de förhållanden som rådde, inte ”igår”, utan i ”förrgår”, innan 

området fick stora villor med trädgårdar och i stället hade torp med åkrar, ängar och 

betesmarker. Hävdregimen blir dock troligen inte exakt densamma eftersom det inte framgår 

av det historiska materialet när under säsongen djuren betade, hur länge och med vilket 

djurslag. 

År 2010 

Röjningen och gallringen av buskar, sly och träd tillsammans med bete har snabbt och 

effektivt stoppat successionsförloppet mot en igenväxning av hela området. Det råder en 

jämnare fördelning mellan öppna, halvöppna och slutna biotoper. Ett exempel på detta är den 

sydvända tidigare igenvuxna ekbacken mot Naturhistoriska riksmuseet som till följd av 

friläggning av de många grova ekarna och bete av lövsly, blivit en ljus ekbacke. Den förut så 

täta ädellövlunden är efter upprepade gallringar och bete en luftigare och ljusare ädellövskog 

med fler och större gläntor. 

Det ökade ljuset stimulerar groningen av ekollon. På näringsrika jordar tycks eken vara helt 

beroende av bete för sin föryngring eftersom dessa marker snabbare växer igen än magra 

vilket förhindrar ljus att nå marken (Carlsson, 1999). Ekplantor är dock begärlig koföda och 

deras tillväxt missgynnas av bete (Ekman & Pettersson, 1987). De nya plantorna innanför 

stängslet både betas och trampas. Efter fem dagars bete 2004 hade flertalet ekplantor betats. 

49 

Figur 38. Trampört, 

Polygonum 

aviculare, gynnas av 

att marken trampas 

upp. Foto: A.

Louice Yllö 

Återväxten är därför dålig även om nötskrikan säkrar att det hela tiden kommer nya skott. 

Enligt Carlsson (1999) kan ekplantor där betestrycket är hårt bara växa upp om de har någon 

slags skydd, t.ex. av stickande buskar. Dessa är dock få i Torphagen men finns i form av 

rosor, hagtorn, slån och krusbär. I de andra Highland cattle-hagarna på Norra Djurgården 

hade dessa buskar endast betats av bladen och deras skyddande verkan finns därför kvar även 

om buskarna i längden missgynnas av att betas. 

De grövre ekarna mår bättre jämfört med ingen skötsel och har bättre framtidsutsikter p.g.a. 

friläggning och gallring både i och utanför hagen, se scenario 2. De klarar troligen ett visst 

betestryck av löv på de låga grenarna. Enligt observationer i övriga hagar förekommer inga 

kli- eller gnagskador på barken av levande, friska ekar. Endast de döda träden skadas av 

djuren och ibland också de med tunn bark, såsom björk. 

Det går inte att titta på de andra fållorna i rotationsbetessystemet 

för att förutse vad som kommer att ske med 

den vilda floran eftersom djuren inte har betat under fem 

säsonger än. Dessutom betas fållorna under helt olika 

tidpunkter på säsongen och inte under exakt lika lång tid i 

förhållande till ytan. Genomgående hos alla de övriga 

hagarna är dock att djuren undviker tistlar (figur 38), 

nässlor, veketåg och i de flesta fall skräppor och 

ormbunkar. Detta sker därför troligen även i Torphagen. I 

den hage som ligger närmast Torphagen har djuren ratat 

löktrav, som därför står kvar helt ensamma i lunden med 

sina långa fröskidor. Många fältstudier har dock gjorts på 

flora- och vegetationsutveckling i betesmarker. En studie 

av invandringen av gräsmarksväxter i restaurerade 

betesmarker i Bohuslän, visar att efter fem års nötbete var 

mängd och antal ”övriga arter” jämfört med typiska 

fodermarksarter fortfarande mycket högt (Johansson, 

2003). I en studie i Finland med femåriga försök med 

fårbete 1 juli – 30 september i betesmark som slutade 

betas 1969, ökade antalet arter i 1 m 2 -rutorna med i 

genomsnitt 30 % (4 stycken). Det tillkom dock inga arter som inte redan fanns i samhällen 

utanför rutorna (Hellström, 2004). Dessa arter kunde sprida sig då bete minskade förnamängden 

och undertryckte de dominanta arterna. Tidigblommande höga arter som skogsnäva 

och hundkäx ökade i mängd p.g.a. den sena betesstarten. De hade börjat förflytta sina resurser 

ner i rötterna när betet startade. Mest skada tog de som inte blommat eller blommade när betet 

var, som den juliblommande mjölkörten och älggräset. Hellström (2004) menar att tidpunkt 

och metod är grundläggande för restaureringsresultatet och att en sen slåtter eller bete är 

mindre effektiv än tidig, på att få en övervuxen gräsmark med få arter till en med många 

småväxande örter och gräs. Det beror på att många högväxande och dominanta örter och gräs 

redan har hunnit transportera sina resurser till de underjordiska delarna. Därför upprätthåller 

sen hävd bara den situation som råder. 

Eftersom området röjts har en röjgödslingseffekt uppstått. Med kontinuerligt bete efter röjning 

försvinner denna normalt efter 2-3 år (Ekstam, m.fl., 1988). Om fem år syns effekten dock 

fortfarande i Torphagens växtlighet p.g.a. det sena betet, som påverkar växterna mindre än 

försommar- eller högsommarbete. Redan i augusti jämfört med juni är växtligheten ovan mark 

mycket fattigare på näringsämnen (Ekstam m.fl., 1988). Dessutom tillkommer det 

50 

Figur 38. Åkertistel, Cirsium arvense, 

uppskattas inte av Highland 

cattle. Foto: A- L. Anderberg, 

1997.


atmosfäriska kvävenedfallet på ca 15-25 kg/ha/år. Kontinuerligt bete avlägsnar endast ca 10 

kg/ha/år (Johansson & Hedin, 1995). Bete för ju dessutom, till skillnad från slåtter, tillbaka en 

hel del näringsämnen till marken, om än mycket fläckvis och koncentrerat. Restaureringsförsök 

i södra Sverige visade att i en lindäng som slutade hävdas 1970 och röjdes med 

efterbete 1987, syntes efter fyra år ännu inga resultat i vegetationen (Jonsson m.fl., 1991). 

Nejlikrot, teveronika, smörblomma och höga gräs hade ökat. 

Av dessa faktorer och av de olika fältstudierna kan man dra slutsatsen att floran och 

vegetationen i Torphagen om fem år är i stort sett densamma som 2005. Vegetationen växer 

sig mycket hög innan betespåsläppet och få arter har missgynnats av det sena betet, möjligen 

det senblommande kanadensiska gullriset som blommar ända in under höstmånaderna. Det tar 

längre tid än fem år innan positiva förändringar kan ses i artsammansättningen men det 

viktigaste är dock att en fortsatt negativ trend mot igenväxning har brutits. 

Trädgårdsväxter är till skillnad från betesmarksväxter inte anpassade till bete. De är ju 

framodlade till att vara så vackra som möjligt och är ofta höga. Buskar och träd som tål 

beskärning och borde dock kunna klara måttligt bete. I Torphagen sker dock betet så sent att 

de flesta redan har hunnit blomma, förflytta näring ner under marken och påbörjat vinterns 

vilstadium. Därför har de inte påverkats så negativt av betet som man skulle kunna tro. 

Parkslide är den enda trädgårdsväxt innanför stängslet som blommar i september. Den har 

troligen tagit skada av detta men finns också utanför stängslet. I den trädgårdsväxtrikaste 

delen av Torphagen, som uteslutits från bete, har de kvarstående trädgårdsväxterna 

missgynnats mer. Vid restaurering av gamla kulturmiljöer med bete står kulturvårdsintressen 

och naturvårdsintressen ofta i konflikt p.g.a. risken för skador på både byggnader och 

växtlighet (Lötberg, 2003). Därför kan sent bete vara positivt för Torphagen och det 

intressanta mötet mellan vild flora och trädgårdsflora kan bevaras ytterligare ett tag. 

Eftersom växterna fortfarande är gröna i början av september har de betats men, som tidigare 

nämnts, först efter att de blommat. Det är dock svårt att säga vilka arter som fallit korna i 

smaken eftersom nästan inga dokumenterade studier gjorts i ämnet, som jag har tagit del av. 

Trädgårdsväxter som undviks av rådjur och harar p.g.a. sin osmaklighet, giftighet eller starka 

doft är buskar som druvfläder, benved, gullregn, häggmispel, måbär, liguster, oxbär, 

häckkaragan, syren, rosentry, mahonia och plymspirea samt perenner och lökväxter som 

daglilja, Mose brinnande buske, jätterams, akleja, vildkaprifol och strutbräken (Löfström, 

1997). Det är troligt att någon eller några av dessa arter helt undgått bete. Växter som ofta 

klarar sig från att betas p.g.a. mekaniskt skydd i form av tornar och taggar är hagtorn och 

vissa rosor men Highland cattle brukar äta bladen även av dessa växter. En del trädgårdsväxter 

trivs i skuggigare förhållanden eller halvöppna bryn såsom akleja, vintergröna och 

vildkaprifol (Bengtsson, 1994). Spridningsmöjligheterna för dessa har begränsats till följd av 

gallring och röjning i lövskogen. 

Vårfloran i Torphagen har inte påverkats av de ändrade förhållandena eftersom de blommar så 

tidigt att varken hög vegetation eller bete kan störa dem. 

51

Detta scenario har gett den största 

tillbakagången av parkgröet om man 

jämför de tre scenarierna. Det beror på 

att det innanför stängslet både röjts och 

betats och på att det utanför stängslet 

röjts och därför blivit ljusare, något 

som inte passar parkgröet. Gräset är till 

skillnad från de flesta andra gräs 

fortfarande grönt långt in på hösten. 

Därför prioriteras det av djuren då de 

kommer till Torphagen sent på 

säsongen då mycket annat gräs är torrt. 

Detta studerades och dokumenterades 

under de dagar då djuren betade i 

Torphagen 2004 (figur 39). Gräset 

finns dock kvar som enstaka tuvor i 

stora delar av området, men nu 

tillsammans med andra arter. 

Snöbär tål stark beskäring utan att 

duka under (Christensson, 1996). 

Busken har hållits efter med kraftig 

Louice Yllö 

Figur 39. Utseendet på samtliga parkgröetuvor i Torphagen, 

efter endast fem dagars bete av Highland cattle i 

oktober 2004. Foto: L. Yllö. 2004. 

röjning, såväl inne i som utanför hagen. Snöbär har giftiga bär och undviks av rådjur och hare 

(Löfström, 1997). Highland cattle är dock mindre selektiva i förhållande till de vilda djuren 

(Eriksson, muntlig 2005-07-29). Efter fem dagars bete 2004 hade djuren betat både 

grentoppar, blad och giftiga bär. Därför har inte lika stora röjningsinsatser behövts. 

Det efterföljande betet har gjort det möjligt att genomföra en kraftigare röjning av sly 

eftersom djuren kan begränsa röjgödslingseffekten i hagen. I en finsk studie med fårbete i en 

igenvuxen betesmark hade mängden buskar och träd minskat signifikant efter fem år 

(Hellström, 2004). Highland cattle har ett betesmönster som liknar fårens. I de andra hagarna 

har djuren betat kraftigt av sly där det förekommer men ännu inte lyckats utarma marken så 

att slyn inte kommer upp. Därför ger marken ett något risigt intryck med alla bladlösa 

trädskott. Utanför hagen har röjningen gjorts försiktigare med en utveckling enligt scenario 2. 

År 2020 

Biotoperna i Torphagen är nu övervägande halvöppna och öppna dels till följd av röjningarna 

som gjordes då betet startade och dels till följd av djurens bete av buskar och sly. 

Om 15 år märker man att bete pågått en längre tid eftersom få ekar i de yngsta 

åldersklasserna finns. Många av de yngre ekar som överlevt har blivit flerstammiga, en vanlig 

följd av bete på ekplantor (Kullberg & Welander, 2000) Utanför stängslet finns däremot ekar i 

alla åldersklasser. 

Det är svårt att förutse hur den vilda floran och vegetationen kommer att utveckla sig med 

avseende på enskilda arter eftersom inga studier gjorts på exakt denna kombination av 

djurslag, tidpunkt och beteslängd. I skogsekosystem av löv ger bete, jämfört med fri 

utveckling, ett högt trädartantal (Pettersson & Fiskesjö, 1991). Betet i Torphagen kommer 

troligen att främja en sådan utveckling. Studier i sydsvenska hagar med hårt betesryck av nöt 

sent på säsongen, visade att efter 17 år hade antalet arter bland örterna vid 

översiktsinventering, ökat från 80 till 94 stycken och vegetationshöjden var endast 5,5 cm 

52


(Schönfeldt, 1998). Flera hävdgynnade arter tillkom som brunört, grässtjärnblomma och 

hönsarv. Örter som ökade i mängd var bl.a. piggstarr, ärenpris och sammetsdaggkåpa. Det 

framgår dock inte av studien när och hur länge betet pågick under säsongen. En studie av 

invandringen av gräsmarksväxter i restaurerade betesmarker i Bohuslän, visar att artantalet 

fortfarande efter 32 års beteshävd med nöt var lågt jämfört med betesmark med obruten 

kontinuitet på flera hundra år och att sammansättningen också skilde sig (Johansson, 2003). 

Författaren menar att det kan ta upp emot 50 år innan effekter av restaurering blir synliga men 

att många andra faktorer än tid spelar in som tid ohävd, historisk skötsel, vilka arter som 

funnits förr. Det fanns ändå signifikant fler typiska betesmarksarter än på ohävdad mark och 

studien visar att antalet ”övriga arter, ej typiska för naturliga fodermarker” minskar både i 

frekvens och antal ju längre tid efter restaurering som gått. Det framgår dock inte av rapporten 

hur länge marken varit ohävdad innan restaureringen. 

När det gäller utarmningen av näringsämnen har långvariga landskapsvårdsförsök med olika 

skötselmetoder i Sydsverige visat att markens kemiska sammansättning med avseende på 

fosfor, kalium, kväve, organiskt kol och pH, inte ändrades nämnvärt efter 15 års bete med 

ungnöt, inte heller efter 35 år (Steen, 1991). När näringsförhållandena väl är de rätta, d.v.s. 

låga, kommer troligen etableringen att ske något snabbare eftersom invandringen av arter går 

fortare på näringsfattiga marker (Ekstam & Forshed, 1996). Detta beror på den minskade 

mellanartskonkurrensen. Det har också visat sig att ju längre kontinuitet på betet, desto 

mindre betydelse när på säsongen, för effekt på artrikedomen (Smith & Rushton, 1994). 

Om växterna inte redan finns närvarande är det mycket svårt att förutse utvecklingen då 

successionen går från ett igenväxningsstadium till ett betat gräsmarksstadium p.g.a. att det 

finns så många kända och okända faktorer som spelar in (Ekstam & Forshed, 1997). 

Effekterna av återupptagen hävd för att öka artrikedomen beror på egenskaperna hos varje 

samhälle (Hellström, 2004). Det går heller inte att titta på floran de andra hagarna i 

rotationsbetessystemet eftersom de ännu inte betats under 15 år och dessutom inte under 

samma tid på säsongen. 

Arter som kan ha tillkommit om 15 år kan ha olika ursprung: Från fröbank, redan existerande 

i området eller utifrån inspridda (Jakobsson & Wallén, 1992). Fröbanken har visat sig ha 

underordnad betydelse för diversiteten eftersom de frön som representerar en välhävdad 

betesmark som fanns för mycket länge sedan, tenderar att försvinna efter några år eller 

årtionden (Glimskär & Svensson, 1990). Fröbanken i Torphagen består troligen inte av gamla 

gräsmarksarter utan av frön från arter som representerar senare successionsstadier, t.ex. träd, 

höga gräs och örter. Enstaka trädgårdsarter kan också finnas. 

Nyckelfaktorer för diversiteten i Torphagen blir i stället den lokala och regionala artpoolen. 

Betesmarksarter som fanns på eller i anslutning till de öppna ytorna 2005, gynnas och ökar i 

antal. Hit hör låsbräken, ärenpris, fårsvingel, majsmörblomma, gullviva, gulmåra, 

prästkrage, backnejlika, harklöver, vitklöver, liten blåklocka, svartkämpar, gökärt och 

mandelblomma. En del betesgynnade arter kan fortleva i en tidigare lämplig lokal men i 

mindre skala och med otypiskt utseende, vilket gör dem svåra att identifiera (Jakobsson & 

Wallén, 1992). Därför kan det finnas arter som inte tidigare observerats men som funnits och 

nu gynnats och blommat upp. 

Inspridning från en regional artpool förutsätter att betesmarksarter finns bevarade och kan 

spridas (Hellström, 2004). Om artpoolen är begränsad eller om fröbanken inte har ”rätt” arter 

kan restaureringsåtgärder vara ineffektiva för at öka artrikedomen, om inspridning är dålig 

53

Louice Yllö 

(Hellström, 2004). Landskapets konnektivitet är ett mått på hur fragmentering och isolering 

begränsar spridning av olika slag (Edenhamn, 1999). Långsiktig överlevnad för arter 

förutsätter att det finns tillgång på tomma lokaler lämpliga för nykolonisation och att de har 

kontakt på något sätt, d.v.s. att landskapet har en tillräckligt god konnektivitet (Eriksson, 

1993). Isolering av t.ex. små fragment av betesmarker är därför ett problem idag. 

Betesmarksarter som kan ha funnits då området betades men som tidigt missgynnades och 

dog ut, kräver en mycket lång kontinuitet i hävden. Hit hör t.ex. jungfrulin. Det tar därför 

mycket lång tid för att dessa ska komma tillbaka till växttäcket (Ekstam & Forshed, 1997). 

Man brukar säga att tiden det tar för att återfå tidigare artrikedom är minst den sedan 

övergivandet, förutsatt samma skötsel som förr (Eriksson m.fl., 1995; Hellström, 2004; 

Jonsson m.fl., 1991). En artrik betesmarksflora kräver lång kontinuitet för att utvecklas, det 

gör inte en ohävdsflora. Detta betyder att man inte kan förvänta sig att få se någon större 

artrikedom i Torphagen om femton år med kontinuerligt bete och röjning eftersom områdets 

hagmark bebyggdes på 1860-talet, alltså för nästan 150 år sedan! I Torphagen är det dessutom 

troligen inte exakt samma hävdregim som förr. Det sena betet i kombination med 

röjgödslingseffekten leder till att vegetationen varje år växer sig hög. Detta kan medverka till 

att en hävdgynnad, ljusälskande flora tar ännu längre tid att utvecklas. Vid tidigt bete betas de 

höga örterna och gräsen först och låga ljusälskande arter får ljus. Vid sent bete betas också 

hög vegetation men små arter har inte fått tillräckligt med ljus under vegetationsperioden. 

Till Torphagen underlättas dock spridning från de andra hagarna av rotationsbetet, vilket kan 

göra att nya arter tillkommit om 15 år. I detta fall kan man alltså studera de andra hagarnas 

flora för att försöka förutse utvecklingen. Liksom fåren har Highland cattle en lång päls, 

jämfört med vanliga nötraser. I ett rotationsbetessystem flyttas djuren mellan hagarna vilket 

gör att om en art finns i en hage, kan den spridas med djuren till nästa hage och nästa o.s.v. 

Eftersom Torphagen är den sista fållan i rotationsbetessystemet och kan det ta mycket lång tid 

innan en art som finns i en tidig fålla når Torphagen och dessutom också etablerar sig där. 

Man kan också tänka sig att Torphagen i framtiden kan bli en av de artrikaste hagarna p.g.a. 

att hit har alla arter i de andra hagarna möjlighet att spridas med djurens hjälp, till skillnad 

från t.ex. den första fållan. Ett exempel på en art som är spridningsbegränsad är timjan som 

bara kan sprida sig längre sträckor med hjälp av djur eller människor men som oftast etablerar 

sig snabbt dit den kommer om förhållandena är de rätta (Eriksson, 1998). 

Det kan också tänkas att det sena betespåsläppet kommer 

att leda till att man även finner slåttergynnade arter i 

Torphagens gräsmarker, särskilt de torrare partierna, t.ex. 

ormrot, smörbollar, gullviva, ängsklocka (figur 40), 

ängsvädd, gullhavre och trollsmultron. De fem sista fanns 

redan år 2005 i området och smörbollar har funnits 

(Lindberg, 1996). Studier av floran i hagar i norra Sverige 

som rotationsbetas av får, visar att en sen betespåverkan ger 

effekter i växttäcket som på många sätt liknar påverkan 

från ängsbruk, inte i artrikedom men i artsammansättning 

(Ekstam & Forshed, 2000). Betesformen i Torphagen liknar 

till stor del det äldre betessystemet halvträda (Ekstam, 

1996), vilket innebar att djuren fick beta sent, under de sista 

dagarna i augusti, utan att man slog och bärgade innan. Detta tillämpades på torrbackar och 

andra lågproduktiva marker och gynnade en mycket störningskänslig flora. Systemet 

avskaffades på 1800-talet. 

54 

Figur 40. Ängsklockan, Campanula 

patula, återfinns ibland i 

slåttermarker. Foto: J. T. 

Johansson, 1998.


Till skillnad från utvecklingen av en hävdgynnad flora går det att studera rator i de andra 

fållorna för att se vilka växter som kommer att gynnas. Ratorna är troligen desamma förutsatt 

ungefär lika betestryck. I närmast intilliggande hage vars betestidpunkt ligger närmast 

Torphagens ratar djuren skräppor och tistlar, som förväntat. Detta kommer också att ske i 

Torphagen där djuren troligen också ratar det illasmakande älggräset, kardborren och 

örnbräken. 

Utanför stängslet har vegetationen utvecklat sig som i scenario 2, där endast röjning och 

gallring har skett. 

Denna utveckling har missgynnat de kvarstående trädgårdsväxter som växer utanför 

stängslet och måste konkurrera med de höga gräsen och örterna. Buskar och träd är dock 

tillräckligt höga och grova för att klara konkurrensen. Innanför stängslet finns de flesta 

växterna kvar eftersom de inte missgynnas alltför mycket av det sena betet, en del har t.o.m. 

blommat upp. Bäst mår de som ratats helt av korna p.g.a. sin doft, smak eller taggighet. 

Vårfloran tar inte skada av betesdriften i Torphagen eftersom lökväxterna hinner vissna ner 

och löken därför inte utarmas på näring. Den har t.o.m. gynnats eftersom mindre förna och 

mindre högt fjolårsgräs skuggar marken vilket släpper ned mer ljus och värme. 

Parkgröet innanför stängslet har minskat starkt i mängd eftersom det betats ner kraftigt under 

många år. De ljusare förhållandena utanför stängslet gör att gräsets spridning har bromsats 

upp men det har dock fortfarande samma utbredning som tidigare. 

Snöbärsbuskagen finns nu i området som väl avgränsade små buskage som vittnar om 

Torphagens trädgårdshistoria. 

Lövslyet som ökade efter röjningen har minskat och föryngringen av lövträd bromsas av 

betet. På grund av att gräs under hösten har högre vattenhalt, betar nötkreatur i regel mer 

vedväxter under denna period (Matzon, 1996). Highland cattle betar dessutom mer sly och 

buskar än andra nötraser. I välhävdade betesmarker, som Torphagen kan utvecklas till, 

fröetablerar sig träd dessutom svårligen i den täta grässvålen (Hansson, 1991). 

55

Slutsatser av detta arbete 

Louice Yllö 

Torphagens flora är inte bara rik utan också spännande, tack vare områdets historia. Här finns 

ett möte mellan det vilda och det ”tämjda” som är mycket tydligt, nästan var man än sätter 

ned sin fot. Jag vill starkt rekommendera Torphagen som exkursionslokal för botaniska 

exkursioner med syfte att visa på och diskutera våra kulturflyktingar och vad som kan hända 

då vi tar handen ifrån trädgården. Samtidigt finns också flera intressanta objekt ur den vilda 

floran, om man söker sällsynta växter. Vill man bara se blomsterprakt skall man besöka 

Torphagen om våren då färgerna avlöser varandra och bl.a. olika nunneörter, olika scillor, 

gulsippa, snöklocka och snödroppe blandas med vitsippa, vårlök och svalört. För den 

trädgårdsintresserade representerar Torphagen ett stycke svensk trädgårdshistoria, här finns 

ett urval av populära trädgårdsväxter från sent 1800-tal fram till mitten av 1900-talet. 

Beträffande den framtida utvecklingen i området gör mina kunskaper inom biologi, ekologi 

och naturvård att jag helst ser en fortsatt skötsel med betesdjur och återkommande röjning och 

gallring. Inte bara för den flora- och vegetationsutveckling som detta kan leda till. Jag tror att 

ett ljusare och öppnare Torphagen är mycket lättare att ta sig fram i och mer tilltalande att 

vistas i. Under mina besök i området har jag också mött många människor som uttryckt sitt 

gillande över att kor betar så nära staden, särskilt de boende i närliggande Ekhagen. 

Aktiviteter såsom betesdjur och exkursioner i området motverkar också att området blir ett 

”tillhåll” och att människor använder delar av Torphagen som avfallsdeponi, vilket jag 

upplever som ett problem idag. Ett område som ser övergivet ut inbjuder inte till att vårda. Jag 

anser dock att bete och röjning inte är tillräckligt för att skapa en miljö där alla organismer 

som finns i området - även människan - ska kunna vistas och trivas. Ett bullerplank mot 

Roslagsvägen är en förutsättning för detta eftersom det idag inte går att konversera i en 

normal samtalston p.g.a. ljudnivån från vägen och Roslagsbanan. 

Förutsatt att betet i Torphagen fortsätter bör utvecklingen i de fasta provytor som har lagts ut 

följas upp. Detta bör ske minst fem år efter betesstarten för att skillnader ska märkas. Har 

antalet arter i provytan på ängen ökat? Har dominansen av parkgröe i provytan i ekbacken 

minskat? Man kan också undersöka om elstängslets placering är den optimala genom att 

studera hur trädgårdsfloran har påverkats av betet och jämföra de arter som finns både 

innanför och utanför stängslet. Även utvecklingen hos de konkurrensstarka arterna parkgröe 

och snöbär bör studeras i en uppföljande kartering. 

Tomten Fridhem på andra sidan Roslagsvägen satt innan vägen byggdes ihop med Torphagen 

och har en liknande flora. Hur skiljer sig floran idag och om fem år? Väster om vägen har 

husen fått stå kvar till skillnad från i Torphagen, d.v.s. trädgårdarna har vårdats. Förekomsten 

av trädgårdsväxter borde därför vara större och dominansen av vissa konkurrensstarka arter 

borde vara mindre. 

Mina inventeringar är botaniska men växter är inte de enda organismerna i Torphagen. För att 

få en helhets bild av områdets natur bör kompletterande inventeringar göras. Med tanke på 

den rika förekomsten av både levande och död, liggande och stående ved av främst av ek, 

borde insektsfaunan vara intressant att studera. Den getinglika glasvingen Synanthedon 

vespiformis har ju noterats här. Dessutom har volymen död ved ökat markant efter 

stormvädret i januari 2005. Tidigare insektsinventeringar har gjorts i området i Riksmuseets 

regi och skulle kunna användas som jämförelse efter några års bete. Under mina inventeringar 

56

Slutsatser av detta arbete 

har jag också noterat en mycket stor förekomst av myrstackar, vissa mycket stora. Hur 

reagerar myrorna på betet? 

Betets och röjningens effekt på fågelfaunan skulle också kunna studeras. Jag har t.ex. skådat 

en kattuggla som håller till i en högstubbe i området. Här finns också fasan, gröngöling och 

nötskrika. 

Spridningshinder och åtgärder är också intressanta studieobjekt. Nationalstadsparken 

genomkorsas (tyvärr) av en motorväg som passerar precis utanför Torphagen. Vägen är ett 

stort spridningshinder för vilt. Förr har funnits en bro över vägen, från Åminnevägen till 

Ålkistevägen. Idag finns endast en smal gångspång utmed Ålkistan under Roslagsvägen, som 

främst är avsedd för människor som vandrar runt Brunnsviken. Jag har dock noterat att det 

finns ett betongrör som går under Roslagsvägen lagom stort för småvilt, kräldjur och 

groddjur. 

Enligt inventeringar finns intressanta svamparter i området. I Torphagen har hittats veckad 

jordstjärna, Geastrum striatum (Lindberg, 1996). Inte långt härifrån, vid Naturhistoriska 

riksmuseet och Universitetet, har två sällsynta svamparter hittats på ädellövträd (Jaederfeldt, 

2000). Kanske finns de även i Torphagen. I samband med en sådan inventering bör också 

moss- och lavfloran undersökas. 

Mina förhoppningar är att jag genom detta arbete har lyft fram områdets botaniska värden och 

gjort dem lätta att återfinna och njuta av. Jag har funnit det tillfredsställande att ha fått 

möjlighet att fördjupa mig och bli expert på ett område och kommer med stort intresse att 

följa Torphagens utveckling i framtiden, hur den än ser ut. 

Tack till… 

…följande personer som har tagit sig tid till att hjälpa mig: Thomas Karlsson, Naturhistoriska 

riksmuseet, för bestämning av svåridentifierade växter. Morgan Eriksson, djurskötare, för 

svar på en massa frågor om Highland cattle och hagar. Matts Olsson, SFV, för värdefull 

information samt övriga som på något sätt har hjälpt till. 

Ordlista 

Biotop Naturtyp. Ett landskapsavsnitt med relativt enhetlig karaktär och struktur. 

Flora Summan av alla inom ett område viltväxande växtpopulationer. 

Naturaliserad Kultur- och ruderatväxter som förmått självsprida sig så att de blivit 

bofasta på mindre kulturpåverkad mark. 

Förvildad Förekomster av kulturväxter som är övergivna odlingar, odlingsrester, 

självspridda och/eller naturaliserade. 

Rhizom Jordstam 

Vegetation Samlande beteckning för växtlivet i ett eller flera växtsamhällen i ett 

område. 

Källor: Lindberg, 1983 och Ekstam & Forshed, 1996. 

57

Referenslista 

Louice Yllö 

Almgren, G., Ingelög, T., Ehnström, B. & Mörtnäs, A. 1986: Ädellövskog. Ekologi och 

skötsel. Skogsstyrelsen, Jönköping. 136 sidor. 

Anderberg, A. 2000: Den virtuella floran. Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm. 

http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html, 2005-01-20. 

Andersen, B. G. & Harold, W. B. Jr. 1997: The Ice Age World. Scandinavian University 

Press, Oslo. 208 s. 

Arvidsson, C. 2003: Torphagen. En del av nationalstadsparken. Kulturvärden 2003:4. Statens 

fastighetsverk, Stockholm, s. 3-9. 

Bengtsson, R. 1994: Några råd om användning av perenner. Försöksresultat för fritidsodlare 

5. Sveriges lantbruksuniversitet, Försöks- och utvecklingsenheten för fritidsodling, 

Uppsala. http://www.vaxteko.nu, 2005-05-25. 

Bergqvist, B. 2004: Naturbeten i Ekoparken. Bladet från Ekoparken nr.2. Arkivmaterial på 

internetsidan http://www.ekoparken.org, 2005-02-15. 

Bråkenhielm, S. 1977: Vegetation Dynamics of Afforested Farmland in a District of South- 

Eastern Sweden. Acta Phytogeographica Suecica 63. Uppsala. 

Bråvander, L-G. & Jacobson, R. 2003: Skötselplan för nationalstadsparken i Stockholm, 

Solna och Lidingö kommuner. Del II. Beskrivning av områden. Opublicerad 

remissutgåva.137 s. 

Byggnadsstyrelsen och VBB Arkitekter, 1990: Underlag till fördjupning av översiktsplan för 

Norra Djurgårdens institutionsområde, P 7815. Stockholm. 46 s. 

Carlberg, B. 1988: Gömda växter i glömda trädgårdar. Wahlström & Widstrand, Stockholm. 

190 s. 

Carlsson, Å. 1999: Sörmlandsträd. Gamla träd i odlingslandskapet. Rapport 1999:5. 

Länsstyrelsen i Södermanlands län, Nyköping. 33 s. 

- & Hagman, T. 2002: Gamla ekar. Tore Hagman, Vårgårda. 240 s. 

Christenson, P. 1996: Upptäck och bevara allmogeträdgården. ICA Bokförlag, Västerås. 128 

s. 

- 1997: Trädgårdsväxternas historia. ICA Bokförlag, Västerås. 144 s. 

Dahlroth, O. 1979: Highland cattle – realistiskt alternativ eller hobbydjur? Opublicerat 

examensarbete vid Institutionen för lantmästar- och trädgårdsteknikerutbildning, Sveriges 

lantbruksuniversitet, Alnarp. 20 s. 

Dispositionsplan för Kungl. Djurgården. 1963. Djurgårdsnämnden, Stockholm. 86 s. + 

kartblad. 

Edenhamn, P., Ekendahl, A., Lönn, M. & Pamilo, P. 1999: Spridningsförmåga hos svenska 

växter och djur – en kunskapsöversikt för naturvårdsändamål. Rapport 4964. 

Naturvårdsverket förlag, Stockholm. 213 s. 

Ekman, H. & Pettersson, B. 1987: Ekarnas hagar. LT:s förlag, Stockholm. 143 s. 

Ekstam, U. 1996: Ekosystemtänkande eller modellering & ”environmental engineering”? Om 

våra värdesystem i bevarandearbetet. I Ekeland, K. & Svensson, R. (red.): Äldre tiders 

odling – trädgårdsväxter, gamla grödor och ogräs. Nordiska förbundet för 

kulturlandskap, Hudiksvall, s. 53-61. 

-, Aronsson, M. & Forshed, N. 1988: Ängar. LT: förlag och Naturvårdsverket, Stockholm. 

209 s. 

- & Forshed, N. 1996: Äldre fodermarker. Naturvårdsverket förlag, Stockholm. 318 s. 

- & Forshed, N. 1997: Om hävden upphör: kärlväxter som indikatorarter i ängs- och 

hagmarker. Naturvårdsverket, Stockholm. 135 s. 

58

Referenslista 

- & Forshed, N. 2000: Svenska naturbetesmarker: historia och ekologi. Naturvårdsverket, 

Stockholm. 188 s. 

Eriksson, O. 1993: Att förutsäga utdöenden - några synpunkter på populationsekologi och 

artbevarande. Svensk botanisk tidskrift 87, s. 169-176. 

Eriksson, Å. 1998: Regional Distribution of Thymus serpyllum: Management History and 

Dispersal Limitation. Ecography 21, s. 35-43. 

- & Eriksson, O. 1997: Seedling Recruitment in Semi-Natural Pastures: the Effects of 

Disturbance, Seed size, Phenology and Seed Bank. Nordic Journal of Botany 17, s. 469- 

482. 

-, Eriksson, O. & Berglund, H. 1995: Species Abundance Patterns of Plants in Swedish Semi- 

Natural Pastures. Ecography 18, s. 310-317. 

Fischer, S. F., Poschlod, P. & Beinlich, B. 1996: Experimental Studies on the Dispersal of 

Plants and Animals on Sheep in Calcareous Grasslands. Journal of Applied Ecology 33, s. 

1206-1222. 

Fogelfors, H. 1997: Naturbetesmarker av ek- och björkhagstyp - vegetationsförändringar vid 

skiftande betesintensitet och upphörd beteshävd. Institutionen för ekologi och miljövård, 

Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. 89 s. 

- & Hansson, M. 1997: Bete och våra hagmarker – flora och vegetationsutveckling. Fakta 

markväxter nr. 9. Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. 4 s. 

Förslag till naturreservat för Norra Djurgården. April 1995. Stadsbyggnadskontoret, 

Strategiska avdelningen, Stockholm. 44 s. + kartblad. 

Glimskär, A. & Svensson, R. 1990: Vegetationens förändring vid gödsling och ändrad hävt. 

Trettiofemåriga försök i naturbetesmark. Rapport 38. Institutionen för ekologi och 

miljövård, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. 71 s. 

Granlund, E. 1930: De geografiska betingelserna för Stockholms uppkomst. I Wallén, A. 

(red.): Ymer 50, s 278-301. 

Grime, J. P. 1973: Competitive exclusion in herbaceous vegetation. Nature 242, s. 344-347. 

Hansson, M. 1991: Skötsel av naturliga fodermarker: Resultat av femtonåriga fältexperiment 

i Syd- och Mellansverige. Rapport 45. Institutionen för ekologi och miljövård, Sveriges 

lantbruksuniversitet, Uppsala. 126 s. 

- & Fogelfors, H. 2000: Management of a Semi-Natural Grassland; Results From a 15-Year- 

Old Experiment in Southern Sweden. Journal of Vegetation Science 11, s. 31-38. 

Hedin, P. & Johansson, O. 1995: Restaurering av ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket, 

Stockholm. 146 s. 

Hellström, K. 2004: Variation in Grazing Tolerance and Restoration of Meadow Plant 

Communities. Acta Universitatis Ouluensis A 423. Department of Biology, University of 

Oulu. 51 s. + 6 uppsatser. 

Highland cattle-föreningen, 2001-2002: Några av fördelarna du får när du väljer Highland 

cattle! http://www.highland.nu, 2005-02-15. 

Holmer, M., Hultengren, S. & Pleijel, H. 1997: Ekjättar – historia, naturvärden och vård. 

NATURCENTRUM AB, Stenungsund. 32 s. 

Holmqvist, I. & Pestmalis, E. 1989: Frescati – landskapsutredning. Tekniska byråns 

information nr. 102. Byggnadsstyrelsen, Stockholm. 96 s. 

Horn, V. 1953: Torphagen – en idyll inom stadsgränsen. I H:son Björkman, S. M. (red.): 

Svenska hem i ord och bilder 12. E. Lundquists bokförlag, Stockholm, s. 212-215. 

Jaederfeldt, K. 2000: Två sällsynta rödlistade tickor i Nationalstadsparken och i 

Naturhistoriska riksmuseets omedelbara närhet. Månadens kryptogam maj 2000. 

Sektionen för kryptogambotanik, Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm. 

http://www2.nrm.se/kbo/krypt/ekotickor/welcome.html.se, 2005-09-15. 

59

Louice Yllö 

Jakobsson, P-O. & Wallén, R. 1992: Aktiva natur- och kulturvårdande åtgärder i 

skogsbruket; Exempel, tips och idéer. Rapport 1992:3. Skogsstyrelsen, Jönköping. 61 s. 

Jansson, N. & Antonsson, K. 1995: Eklandskapet som miljöövervakningsobjekt. ELK AB och 

Länsstyrelsen i Östergötlands län på uppdrag av Naturvårdsverket, Linköping,. 42 s. 

Johansson, M. 2003: Invandring av gräsmarksväxter i restaurerade naturbetesmarker i södra 

Bohuslän. Artsammansättningen i hagmarker restaurerade vid olika tidpunkter. 

Opublicerat examensarbete (20 p) vid Institutionen för naturvårdsbiologi, Sveriges 


Jonsson, L., Persson, S. & Emanuelsson, U. 1991: Vegetationens utveckling i Ires ängar före 

och efter restaurering. Svensk botanisk tidskrift 85, s. 417-442. 

Kardell, L. 1984: Betesdrift och landskapsvård. Försök och erfarenheter på Tagel 1960-1982. 

Rapport 31. Avdelningen för landskapsvård, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. 132 

s. 

Kullberg, Y. & Welander, T. 2000: Bete och torka – hur skadar det ekplantor? Ekbladet 15. 

Medlemsskrift för Ekfrämjandet. Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, s. 25-26. 

Kumm, K-I. 1996: Mera betesdjur för landskapsvård. Rapport 4591. Sveriges 

lantbruksuniversitet och Naturvårdsverket, Stockholm. 18 s. 

Lindberg, P. S. 1983: Stockholmsfloran. P.A. Nordstedt & Söners förlag, Stockholm. 280 s. 

- 1996: Blombehagen i Torphagen. Fauna och flora 91: 2/3, s. 40-44. 

Länsstyrelsen i Stockholms län, Miljö- och planeringsavdelningen, November 1999: 

Nationalstadsparken – mål och riktlinjer för skötsel av park och natur. Rapport U:18. 

52 s. + kartblad. 

Löfström B.(red.) 1997: Trädgård. Blodmjöl, vitlök och visslande flaskor. Kultura - 

biodynamisk tidskrift 4. Biodynamiska föreningen, Järna. http://www.vaxteko.nu, 2005- 

05-25. 

Löfvenhaft, K. & Ihse, M. 1998: Biologisk mångfald och fysisk planering. 

Landskapsekologisk planering med hjälp av flygbildsbaserad fjärranalys – metodstudie i 

Stockholm. Forskningsrapport 108. Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, 

Stockholms universitet. 77 s. 

Lötberg, L. 2003: Vilka botaniska naturvärden finns vid torplämningar i norra Uppland? 

Opublicerat examensarbete (20 p) vid Institutionen för naturvårdsbiologi, Sveriges 


Magnusson, M. & Hambäck, P. 2005: Parksallat – ett hot mot inhemska växter? Svensk 

botanisk tidskrift 99, s. 23-30. 

Matzon, C. 1996: Naturvård med betesdjur. Nöt och får. Jordbruksverket, Jönköping. 94 s. 

Måreby, J. 1995: Eklandskapet. Länsstyrelsen i Östergötlands län, Linköping. 35 s. 

Norberg, H. & Nordfors, L. 2000: Framtidens skärgård. Scener för utvecklingen i Stockholms 

skärgård. Rapport 7. Regionplane- och trafikkontoret. Stockholm. 75 s. 

Olsson, M. 1973: Studier i Djurgårdsområdets invid Stockholm historia före år 1700. 

Almqvist & Wiksell, Stockholm. 88 s. 

Pehrson, I. 1994: Bete – en dåligt utnyttjad resurs. Djurhållning i ekologiskt lantbruk. 

Lösbladspublikation. Jordbruksverket, Jönköping, kap. 8:1-8:28. 

- 1998: Betesmark. I Höök Patriksson, K. (red.): Skötselhandbok för gårdens natur- och 

kulturvärden. Jordbruksverket, Jönköping, s. 59-75. 

- 2001: Bete och betesdjur. Jordbruksverket, Jönköping. 175 s. 

Pettersson, B. & Fiskesjö, A. 1991: Lövnaturskogens flora och fauna – värdering, urval och 

skötsel av bestånd. Rapport 3991. Naturvårdsverket, Stockholm. 141 s. 

Petersson, S. 1992: Torphagen. Naturvärdesbedömning & Miljökonsekvensbeskrivning. 

Opublicerad uppsats (5 p) på Biologisk-geovetenskaplig linje vid Institutionen för 

naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet. 44 s. 

60

Referenslista 

Program för planering av området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. December 

1992. Solna och Stockholm kommuner. 57 s. 

Regeringens proposition 1994/95:3. Nationalstadsparken Ulriksdal – Haga – Brunnsviken – 

Djurgården. Miljö- och naturresursdepartementet, Stockholm. 89 s. 

Schönfeldt, I. 1998: Garanterar traditionell hävd gräsmarkernas floristiska värden på lång 

sikt? Opublicerat examensarbete (20p) vid Institutionen för naturvårdsbiologi, Sveriges 


Sernander, R. 1926: Stockholms natur. Almqvist & Wiksells förlag, Uppsala och Stockholm. 

232 s. 

Sernander, R. 1935: Stockholmstraktens natur- och kulturminnen. Kartografiska institutets 

förlag, Stockholm. 116 s. + kartblad. 

Setzman, E., Aronsson, A. & Nilsson, M. 2003: Konsekvensbedömning av scenarier. 

Underlag till översiktsplan för Ekerö kommun. Ekerö kommun och Tyréns AB. 52 s. 

Sjölund, A., Eriksson, O., Persson, T. & Hammarqvist, J. 1999: Vägkantsfloran. Publikation 

nr. 40. Vägverket, Borlänge. 175 s. 

Smith, R. S. & Rushton, S. P. 1994: The Effects of Grazing Management on the Vegetation of 

Mesotrophic (meadow) Grassland in Northern England. Journal of Applied Ecology 31, s. 

13-24. 

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm, Strategiska avdelningen, November 2004: Natur- och 

kulturreservat i Stockholm. Lägesrapport. http://www.stockholm.se/files/78800- 

78899/file_78813.pdf, 2005-02-20. 

Steen, E. 1980: Dynamics and Production of Semi-Natural Grassland Vegetation in 

Fennoscandia in Relation to Grazing Management. Acta Phytogeographica Suecica 68. 

Uppsala, s. 153-156. 

- 1991: Långvariga landskapsvårdsförsök med olika skötselmetoder. Rapport 3884. 

Naturvårdsverket, Stockholm. 25 s. 

Ståhle, A. 2000: Sociotop som redskap i grönområdesplanering: ansats till kartering av 

upplevelsevärden med tillämpning av begreppet sociotop inom Stockholms del av 

nationalstadsparken. Metodstudie. Rapport 2000:4. Stadsbyggnadskontoret, Stockholm. 

58 s. 

Ståål, E. 1986: Eken i skogen och landskapet. Södra skogsägarna, Växjö. 127 s. 

Svensson, R. 1994: Biologisk mångfald i odlingslandskapet. Ekologiskt lantbruk 17. Sveriges 

lantbruksuniversitet, Avdelningen för ekologiskt lantbruk, Uppsala, 

http://www.vaxteko.nu, 2005-06-10. 

Underdånigt betänkande och förslag angående försäljning af Norra Djurgården m.m. Kungl. 

Maj:t för sådant ändamål tillsatta kommittén. Stockholm, 1903. 154 s. + kartblad. 

Universitet i Stockholm. Betänkande av Stockholms högskolas förhandlingskommitté, 

Stockholm. 1959. 108 s. 

Waldenström, H. 1995: Ekopark blir nationalstadspark. Kampen om Ulriksdal – Haga – 

Brunnsviken – Djurgården. I Hallerdt, B. (red.): Sankt Eriks årsbok. Samfundet S:t Erik 

Stockholm, s. 157-170. 

Ädellövskog. Förslag till skydd och vård. Meddelande 1982-09. SNV PM 1587. 

Naturvårdsverket, Stockholm. 175 s. 

Översiktsplan 90. Översiktsplan för Stockholm stad. April 1991. Stadsbyggnadskontoret, 

Programavdelningen, Stockholm. 84 s. 

- Oktober 1991. Bilaga: Samråd-Utställning-Beslut. Stadsbyggnadskontoret, 

Programavdelningen, Stockholm. 256 s. 

Översiktsplan Stockholm 1999. Rapport 2000:6. Stadsbyggnadskontoret, Strategiska 

avdelningen, Stockholm. 161 s. + kartblad. 

61

Bilagor 

Louice Yllö 

1: Resultattabeller för inventering i fasta provytor…………………………….. 2 

2: Art/area-kurvor för provytor i storyta 1 och 2……………………………….. 12 

3: Övriga kärlväxtarter inom storyta 1 och 2…………………………………… 14 

4: Mall för inventeringsprotokoll………………….…………………………… 15 

5: Positionsangivelser och märkning av plaströr……………………………….. 16 

6: Förenklade kartor över placeringen av storyta 1 och 2……………………… 17 

7: Karta över områdesindelning vid kärlväxtinventering i Torphagen ………… 19 

8: Artlista för kärlväxtinventering i Torphagen, 2004/2005…………………….. 20 

62

Bilagor 

1. Resultattabeller för inventering i fasta provytor 

Delyta 

(dm 2 ) 

Datum: 2004-06-29 

Område: Ängen Storyta: 1 Småyta: Centrala 

Öppenhet: Öppet Fuktighet: Torr-frisk, svagt lutande mark 

Växtsamhälle: Alopecurus pratensis 

Arter 

(latin + svenska) 

63 

Antal 

arter 

kumulativt 

Täckningsgrad 

(%) 

1 Alopecurus pratensis ängskavle 1 60 

2 - 1 

4 Arrhenatherum elatius knylhavre 2 5 

9 Poa pratensis ssp. pratensis ängsgröe 3 3 

Helictotrichon pubescens luddhavre 4 1 

Galium album stormåra 5 5 

Cirsium arvense åkertistel 6 1 

16 - 6 

25 Viola odorata luktviol 7 2 

49 - 7 

100 - 7 

200 Festuca rubra ssp. rubra rödsvingel 8 

Melampyrum nemorosum natt och dag 9 

400 Vicia sepium häckvicker 10 

Summa: 10 

Art/area-index: 0,36

Delyta 

(dm 2 ) 

Louice Yllö 

Datum: 2004-06-30 

Område: Ängen Storyta: 1 Småyta: Norra 

Öppenhet: Öppet Fuktighet: Frisk, plan mark 

Växtsamhälle: Alopecurus pratensis – Festuca rubra 

Arter 


64 

Antal 

arter 

kumulativt 

1 Vicia tetrasperma sparvvicker 1 1 

Festuca rubra ssp. rubra rödsvingel 2 20 


Arrhenatherum elatius knylhavre 4 10 

4 Galium album stormåra 5 4 

9 - 5 

16 Melampyrum nemorosum natt och dag 6 1 

25 - 6 

49 Poa pratensis ssp. pratensis ängsgröe 7 2 

100 Vicia hirsuta duvvicker 8 1 

200 Lathyrus pratensis gulvial 10 

Agrostis capillaris rödven 11 

400 Veronica chamaedrys teveronika 12 

Summa: 12 

Art/area-index: 0,44 


(%)

Delyta 

(dm 2 ) 

Bilagor 

Datum: 2004-06-29 

Område: Ängen Storyta: 1 Småyta: Östra 

Öppenhet: Öppet Fuktighet: Torr-frisk, plan mark 

Växtsamhälle: Alopecurus pratensis – Viola odorata 

Arter 


65 

Antal 

arter 

kumulativt 


(%) 


Viola odorata luktviol 2 13 

2 - 2 

4 - 2 

9 - 2 


25 - 3 

49 Rubus idaeus hallon 4 3 

Anemone nemorosa vitsippa 5

Louice Yllö 

Datum: 2004-06-29 

Område: Ängen Storyta: 1 Småyta: Södra 

Öppenhet: Öppet Fuktighet: Torr, svagt lutande mark med många bara fläckar 

Mycket visset fjolårsgräs 

Växtsamhälle: Festuca ovina 

Delyta 

(dm 2 ) 

Arter 


66 

Antal 

arter 

kumulativt 


(%) 


Festuca ovina fårsvingel 2 27 

2 - 2 

4 Festuca rubra ssp. rubra rödsvingel 3 4 

9 - 3 

16 - 3 

25 Trisetum flavescens gullhavre 4 1 

49 Achillea millefolium ssp. millefolium röllika 5 1 

100 Agrostis capillaris rödven 6 1 

Botrychium lunaria låsbräken 7

Delyta 

(dm 2 ) 

Bilagor 

Datum: 2004-06-30 

Område: Ängen Storyta: 1 Småyta: Västra 

Öppenhet: Öppet Fuktighet: Torr-frisk, plan mark 

Växtsamhälle: Alopecurus pratensis – Arrhenatherum elatius 

Arter 


67 

Antal 

arter 

kumulativt 


(%) 


Alopecurus pratensis ängskavle 2 60 


4 - 3 

9 - 3 

16 - 3 

25 Festuca rubra ssp. rubra rödsvingel 4 1 

Helictotrichon pubescens luddhavre 5 1 


Cirsium arvense åkertistel 7 1 

Poa pratensis ssp. pratensis ängsgröe 8 1 

8 

100 Vicia tetrasperma sparvvicker 9 1 

200 - 9 

400 - 9 

Summa: 9 


Delyta 

(dm 2 ) 

Louice Yllö 

Datum: 2004-07-07 

Område: Ekbacken Storyta: 2 Småyta: Centrala 

Öppenhet: Halvöppet Fuktighet: Friskt, sluttande 

Växtsamhälle: Poa chaixii 

Arter 


68 

Antal 

arter 

kumulativt 


(%) 

1 Alchemilla subcrenata ängsdaggkåpa 1 4 

Poa chaixii parkgröe 2 80 

Fraxinus excelsior ask 3

Delyta 

(dm 2 ) 

Bilagor 

Datum: 2004-07-07 

Område: Ekbacken Storyta: 2 Småyta: Norra 



Arter 


69 

Antal 

arter 

kumulativt 


(%) 

1 Poa chaixii parkgröe 1 90 

2 - 1 

4 - 1 

9 - 1 

16 - 1 


Geum urbanum nejlikrot 3 1 

49 - 3 

100 Lonicera periclymenum vildkaprifol 4 3 

Fraxinus excelsior ask 5 2 

200 - 5 

400 Veronica chamaedrys teveronika 6 

Anemone nemorosa vitsippa 7 

Galium album stormåra 8 

Summa: 8 


Delyta 

(dm 2 ) 

Louice Yllö 

Datum: 2004-07-07 

Område: Ekbacken Storyta: 2 Småyta: Östra 


Växtsamhälle: Dactylis glomerata 

Arter 


70 

Antal 

arter 

kumulativt 


(%) 

1 Veronica chamaedrys teveronika 1 5 

Alopecurus pratensis ängskavle 2 8 

2 - 2 

4 Dactylis glomerata hundäxing 3 25 

9 Geum urbanum nejlikrot 4 9 

16 Acer platanoides lönn 5 2 


49 Anemone nemorosa vitsippa 7 2 

100 Rubus saxatilis stenbär 8 3 

200 Galium album stormåra 9 

Melica nutans bergslok 10 

Poa chaixii parkgröe 11 

Trisetum flavescens gullhavre 12 

Viola riviniana skogsviol 13 

Rumex acetosa ssp. acetosa ängssyra 14 

Carex pallescens blekstarr 15 

400 Fraxinus excelsior ask 16 

Poa nemoralis lundgröe 17 

Summa: 17 


Delyta 

(dm 2 ) 

Bilagor 

Datum: 2004-07-07 

Område: Ekbacken Storyta: 2 Småyta: Södra 



Arter 


71 

Antal 

arter 

kumulativt 


(%) 

1 Anemone nemorosa vitsippa 1 2 

Poa chaixii parkgröe 2 46 

2 - 2 

4 Veronica chamaedrys teveronika 3 6 

9 Quercus robur ek 4 2 

16 Luzula pilosa vårfryle 5 3 

25 - 5 

49 Acer platanoides lönn 6

Delyta 

(dm 2 ) 

Louice Yllö 

Datum: 2004-07-07 

Område: Ekbacken Storyta: 2 Småyta: Västra 


Växtsamhälle: Poa chaixii – Dactylis glomerata 

Arter 


72 

Antal 

arter 

kumulativt 


(%) 

1 Dactylis glomerata hundäxing 1 10 

2 Poa chaixii parkgröe 2 25 

4 - 2 

9 Rubus saxatilis stenbär 3 7 

Anemone nemorosa vitsippa 4 2 

16 Acer platanoides lönn 5 1 

Viola riviniana skogsviol 6 3 

Fraxinus excelsior ask 7 1 

25 - 7 

49 Vaccinium myrtillus blåbär 8 1 

100 Geum urbanum nejlikrot 9 4 

Melampyrum nemorosum natt och dag 10 1 

200 Poa pratensis ssp. angustifolia smalgröe 11 

400 Melica nutans bergslok 12 

Summa: 12 


2. Art/area-kurvor för provytor i storyta 1 och 2 

Storyta 1, Torphagen 2004 

14 

12 

10 

Bilagor 

8 

6 

Antal arter 

73 

4 

2 

0 

0 50 100 150 200 250 300 350 400 450 

Yta

Storyta 2, Torphagen 2004 

18 

16 

14 

12 

10 

8 

Antal arter 

Louice Yllö 

74 

6 

4 

2 

0 

0 50 100 150 200 250 300 350 400 450 

Yta

3. Övriga kärlväxtarter inom storyta 1 och 2 

Storyta 1 

Dactylis glomerata ssp. glomerata hundäxing 

Aegopodium podagraria kirskål 

Fragaria vesca smultron 

Storyta 2 

Potentilla erecta blodrot 

Betula pendula vårtbjörk 

Geranium sylvaticum skogsnäva 

Deschampsia cespitosa ssp. cespitosa tuvtåtel 

Bilagor 

75

4. Mall för inventeringsprotokoll 

Delyta 

(dm 2 ) 

Louice Yllö 

Datum: 

Område: Storyta: Småyta: 

Öppenhet: Fuktighet: 

Växtsamhälle: 

Arter 


Summa: 

Art/area-index: 

76 

Antal 

arter 

kumulativt 


(%)

5. Positionsangivelser och märkning av plaströr 

Storyta 1 

Lägesangivelser 

GPS-koordinater för mittenröret: E: 1627619 

N: 6585815 

Syftning med kompass från mittenröret: Mot mitten av kraftledning: 198 o 

Mot stammen på stora lönnen i norr: 12 o 

Märkning av plaströr 

Storyta 1 Småyta Nord: 1 parallell skåra 

Storyta 1 Småyta Öst: 2 parallella skåror 

Storyta 1 Småyta Syd: 3 parallella skåror 

Storyta 1 Småyta Väst: 4 parallella skåror 

Storyta 1 Småyta Mitt: 5 parallella skåror 

Storyta 2 

Bilagor 

Lägesangivelser 

GPS-koordinater för mittenröret: E: 1627672 

N: 6585772 

Syftning med kompass från mittenröret: Mot stammen av den kluvna tallen: 96 o 

Mot stammen av det döda trädet i norr:6 o 

Märkning av plaströr 

Storyta 2 Småyta Nord: 1 parallell skåra 

Storyta 2 Småyta Öst: 2 parallella skåror 

Storyta 2 Småyta Syd: 3 parallella skåror 

Storyta 2 Småyta Väst: 4 parallella skåror 

Storyta 2 Småyta Mitt: 5 parallella skåror 

77

Louice Yllö 

6. Förenklade kartor över placeringen av storyta 1 och 2 

78

Bilagor 

79

Louice Yllö 

7. Karta över områdesindelning vid kärlväxtinventering i Torphagen samt 

lokaler för ett urval av dessa arter 

80

8. Artlista för kärlväxtinventering i Torphagen, 2004/2005 

T 

= Troligen kvarstående trädgårdsväxt 

(T) 

= Möjligen kvarstående trädgårdsväxt 

G = Gräsfröinkomling � 

S 

= Sällsynt vild växt 

V 

= Vårört 1. = Anger växtplats i delområde på bifogad karta, bilaga 7. 

Delområde 

Art (latin + svenska) A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U 

A 

Acer platanoides lönn (T) 

Acer pseudoplatanus tysklönn (T) 

Bilagor 

Achillea millefolium ssp. millefolium röllika 

81 

Adoxa moschatellina desmeknopp V 1. 

Aegopodium podagraria kirskål 

Aesculus hippocastanum hästkastanj T 

Aethusa cynapium vildpersilja 

Agrostis capillaris rödven 

Agrostis gigantea storven 

Ajuga reptans revsuga T 2. 

Alchemilla subcrenata ängsdaggkåpa 

Alliaria petiolata löktrav 

� Örter som omkring förra sekelskiftet introducerades i Sverige med importerat gräsfrö, för att försköna naturtomter och parker vid villor och slott.

Delområde 


Allium oleraceum backlök 

Allium scorodoprasum skogslök T 

Allium schoenoprasum var. 

schoenoprasum gräslök T 

Allium vineale sandlök 

Alnus glutinosa klibbal V 

Alopecurus pratensis ssp. pratensis 

ängskavle 

Amelanchier spicata häggmispel T 

Louice Yllö 

Anemone nemorosa vitsippa V 

Anemone ranunculoides gulsippa V, T 3. 

82 

Angelica sylvestris strätta 

Anthoxanthum odoratum vårbrodd 

Anthriscus sylvestris hundkäx 

Aquilegia vulgaris akleja T 

Arabidopsis thaliana backtrav 

Arctium tomentosum ullkardborre 

Arenaria serpyllifolia ssp. serpyllifolia 

sandnarv 

Armoracia rusticana pepparrot (T) 

Arrhenatherum elatius knylhavre 

Artemisia vulgaris var. vulgaris gråbo

Delområde 


Aruncus dioicus plymspirea T 

Aster novi-belgii höstaster T 4. 

Astrantia major stjärnflocka T 5. 

B 

Barbarea vulgaris var. arcuata sommargyllen 

Bellis perennis tusensköna T 

Berberis thunbergii häckberberis T 

Berberis vulgaris berberis (T) 

Bilagor 

Bergenia cordifolia hjärtbergenia T 6. 

83 

Bergenia crassifolia bergenia T 7. 

Betula pendula vårtbjörk 

Botrychium lunaria låsbräken 8. 

Bromopsis inermis foderlosta G 

Bromus hordeaceus ssp. hordeaceus 

luddlosta 

Bunias orientalis ryssgubbe 

C 

Calamagrostis epigejos bergrör 

Campanula glomerata `Speciosa´ 

prakttoppklocka T 

Campanula latifolia vit hässleklocka T

Delområde 


Campanula patula ängsklocka 

Campanula persicifolia stor blåklocka (T) 

Campanula persicifolia vit stor blåklocka T 

Campanula rapunculoides knölklocka 

Campanula rotundifolia ssp. rotundifolia 

blåklocka 

Campanula trachelium nässelklocka 

Capsella bursa-pastoris lomme 

Caragana arborescens häckkaragan T 

Louice Yllö 

Cardaminopsis arenosa sandtrav 

84 

Carex pallescens blekstarr 

Carex spicata piggstarr 

Carex sylvatica skogsstarr G 

Centaurea montana bergklint T 9. 

Cerastium fontanum ssp. vulgare hönsarv 

Cerastium tomentosum silverarv T 

Chaenorhinum minus småsporre 

Chelidonium majus skelört 

Chenopodium album svinmålla 

Chenopodium suecicum svenskmålla 

Cicerbita macrophylla parksallat T

Delområde 


Cirsium vulgare vägtistel 

Cirsium arvense åkertistel 

Cirsium helenioides borsttistel 

Clematis viticella italiensk klematis T 10. 

Colchicum autumnale tidlösa T 

Convallaria majalis liljekonvalj (T) 

Convulvulus arvensis åkervinda 

Conyza canadensis kanadabinka 

Bilagor 

Cornus sanguinea skogskornell T 

85 

Corydalis intermedia smånunneört V, T 11. 

Corydalis nobilis sibirisk nunneört V, T 12. 

Corydalis solida ssp. solida stor nunneört V, T 13. 

Corylus avellana hassel V 

Cotoneaster divaricatus spärroxbär T 

Cotoneaster dielsianus rosenoxbär T 

Crataegus laevigata rundhagtorn T 

Crataegus monogyna trubbhagtorn T 

V, T 

Crocus tommasinianus snökrokus 

V, T 

Crocus vernus vårkrokus 

Cynoglossum officinale hundtunga

Delområde 


D 

Dactylis glomerata ssp. glomerata 

hundäxing 

Deschampsia cespitosa ssp. cespitosa 

tuvtåtel 

Deschampsia flexuosa ssp. flexuosa kruståtel 

Dianthus barbatus borstnejlika T 

Dianthus deltoides backnejlika (T) 

Dictamnus albus Moses brinnande buske T 14. 

Louice Yllö 

Doronicum pardalianches alpgemsrot T 15. 

Drymocallis rupestris trollsmultron S 16. 

86 

Dryopteris carthusiana skogsbräken 

Dryopteris filix-mas träjon (T) 

E 

Elytrigia repens ssp. repens kvickrot 

Epilobium angustifolium mjölkört 

Epilobium ciliatum vit dunört 

Epilobium montanum bergdunört 

Equisetum pratense ängsfräken 

Erigeron acer ssp. acer gråbinka 

Erophila verna nagelört V

Delområde 


Erysimum cheiranthoides ssp. 

cheiranthoides åkerkårel 

Euonymus europaeus benved T 17. 

Euphorbia esula vargtörel S 18. 

F 

Fallopia convolvulus åkerbinda 

19. 

Fallopia japonica parkslide T 

Festuca brevipila hårdsvingel 

Festuca arundinacea var. arundinacea 

rörsvingel 

Bilagor 

Festuca ovina fårsvingel 

87 

Festuca rubra ssp. rubra rödsvingel 

Filipendula ulmaria älggräs 

Fragaria moschata parksmultron T 

Fragaria vesca smultron 

Fraxinus excelsior ask (T) 

G 

Gagea lutea vårlök V 

Galanthus nivalis snödroppe V, T 20. 

Galeopsis bifida toppdån 

Galeopsis speciosa hampdån

Delområde 


Galeopsis tetrahit pipdån 

Galium album stormåra 

Galium aparine snärjmåra 

Galium odoratum myska T 21. 

Galium verum ssp. verum gulmåra 

Geranium pyrenaicum skuggnäva 

Geranium robertianum stinknäva 

Geranium sylvaticum skogsnäva 

Louice Yllö 

Geum rivale humleblomster 

88 

Geum urbanum nejlikrot 

H 

Helictotrichon pratensis ängshavre 

Helictotrichon pubescens luddhavre 

Hemerocallis lilioasphodelus gul daglilja T 22. 

Heracleum mantegazzianum jätteloka 

Hesperis matronalis hesperis T 

Hieracium sect. Hieracium skogsfibblor 

Hieracium sect. Tridentata styvfibblor 

Hieracium sect. Vulgata hagfibblor 

Hieracium umbellatum flockfibbla

Delområde 


Hylotelephium telephium ssp. maximum 

vanlig kärleksört 

Hypericum maculatum ssp. maculatum 

fyrkantig johannesört 

Hypericum perforatum äkta johannesört 

I 

Impatiens glandulifera jättebalsamin 

Impatiens parviflora blekbalsamin 

Iris germanica trädgårdsiris T 23. 

Iris sibirica strandiris T 24. 

Bilagor 

L 

89 

Laburnum alpinum alpgullregn T 25. 

Lactuca serriola taggsallat 

Lactuca virosa giftsallat S 26 

Lamium album vitplister 

Lapsana communis ssp. communis harkål 

Larix decidua europeisk lärk T 27. 

Lathyrus linifolius gökärt 

Lathyrus pratensis gulvial 

Leucanthemum vulgare prästkrage 

Leucojum vernum snöklocka V, T 28. 

Ligustrum vulgare liguster T 29.

Delområde 


30. 

Lilium bulbiferum var. bulbiferum 

brandlilja T 

31. 

Lilium martagon rosa krollilja T 

32. 

Lilium martagon vit krollilja T 

Lonicera periclymenum vildkaprifol (T) 33. 

Lonicera tatarica rosentry T 34. 

Lonicera xylosteum skogstry (T) 

Louice Yllö 

Lotus corniculatus käringtand 

Lotus pedunculatus var. pedunculatus stor 

käringtand 

Lupinus polyphyllus blomsterlupin (T) 

90 

Luzula luzuloides vitfryle G 35. 

Luzula multiflora ssp. multiflora ängsfryle 

Luzula pilosa vårfryle V 

Lychnis chalcedonica studentnejlika T 36. 

Lysimachia nummularia penningblad T 37. 

Lysimachia punctata praktlysing T 38. 

Lysimachia vulgaris strandlysing 

Lythrum salicaria fackelblomster (T) 

M 

Mahonia aquifolium mahonia T 39.

Delområde 


Malus sylvestris vildapel 

Matricaria suaveolens gatkamomill 

Matteuccia struthiopteris strutbräken T 40. 

Medicago lupulina humlelusern 

Melampyrum nemorosum natt och dag (T) 

Melampyrum pratense ängskovall 

Melampyrum sylvaticum skogskovall 

Melica nutans bergslok 

Bilagor 

Melilotus albus vit sötväppling 

91 

Milium effusum hässlebrodd 

Moehringia trinervia skogsnarv 

Muscari botryoides pärlhyacint V, T 41. 

V, T 

Muscari botryoides VIT pärlhyacint 

Myosotis arvensis åkerförgätmigej 

42. 

Myosotis ramosissima backförgätmigej 

Myosotis scorpioides var. scorpioides äkta 

förgätmigej 

Myosotis sylvatica skogsförgätmigej T 

N 

Narcissus poëticus pingstlilja T 43. 

Narcissus pseudonarcissus påsklilja V, T 44.

Delområde 


O 

Oxalis acetosella harsyra 

P 

Paeonia lactiflora luktpion T 45. 

Papaver pseudoorientale jättevallmo T 46. 

Paris quadrifolia ormbär 

Pastinaca sativa var. sativa palsternacka (T) 

Persicaria lapathifolia ssp. pallida vanlig 

pilört 

Louice Yllö 

Persicaria maculosa åkerpilört 

Phalaris arundinacea var. arundinacea 

rörflen (T) 

92 

Phedimus aizoon gyllenfetblad T 47. 

Phedimus spurius kaukasiskt fetblad T 48. 

Philadelphus coronarius doftschersmin T 49. 

Philadelphus `Lemoinei´ smultronschersmin T 

Phleum pratense ssp. serotinum vildtimotej G 

Phleum pratense ssp. pratense timotej 

Phragmites australis vass 

50. 

Phyteuma spicatum ssp. spicatum 

G, S 

vitrapunkel 

Picea abies ssp. abies vanlig gran

Delområde 


Picea pungens blågran T 

Pilosella aurantiaca ssp. aurantiaca var. 

51. 

aurantiaca vanlig rödfibbla G 

Pilosella cymosa ssp. cymosa var. cymosa 

styvhårig kvastfibbla 

Pimpinella saxifraga ssp. saxifraga vanlig 

bockrot 

Pinus sylvestris tall 

Plantago lanceolata svartkämpar 

Plantago major ssp. major gårdsgroblad 

Poa annua vitgröe 

Bilagor 

52. 

G, S 

Poa chaixii parkgröe 

93 

Poa compressa ssp. compressa berggröe 

Poa nemoralis lundgröe 

Poa pratensis ssp. angustifolia smalgröe 

Poa pratensis ssp. pratensis ängsgröe 

Polemonium caeruleum blågull T 53. 

54. 

Polygonatum multiflorum x odoratum 

jätterams T 

Polygonatum odoratum getrams 

Polygonum aviculare ssp. aviculare stor 

trampört 

Polygonum aviculare ssp. microspermum 

bägartrampört 

Polypodium vulgare stensöta

Delområde 


Populus balsamifera `Hortensis´ 

balsampoppel T 

Populus tremula asp 

Potentilla argentea ssp. argentea vanlig 

femfingerört 

Potentilla erecta blodrot 

Potentilla recta styv fingerört S 55. 

Potentilla reptans revfingerört 

V, T 

Primula veris gullviva 

Louice Yllö 

Prunus avium sötkörsbär (T) 

Prunus padus ssp. padus hägg (T) 

94 

Prunus spinosa slån 

56. 

Pseudotsuga menziesii douglasgran T 

Pteridium aquilinum ssp. latiusculum 

taigaörnbräken 

Puschkinia scilloides porslinshyacint V, T 57. 

Pyrus communis grå päron T 

Pyrus communis gröna päron T 

Q 

Quercus robur ek 

R 

Ranunculus acris ssp. acris vanlig 

smörblomma

Delområde 


Ranunculus auricomus-gruppen 

majsmörblommor 

Ranunculus ficaria ssp. ficaria svalört (T) 

Ranunculus repens revsmörblomma 

Ribes alpinum måbär T 

Ribes rubrum trädgårdsvinbär T 

Ribes uva-crispa krusbär T 

Rosa dumalis nyponros 

Rosa glauca daggros T 

Bilagor 

Rosa multiflora japansk klätterros T 58. 

95 

Rosa rugosa vresros T 59. 

Rosa villosa ssp. mollis hartsros 

Rubus idaeus hallon (T) 

Rubus idaeus gula hallon T 60. 

Rubus saxatilis stenbär 

Rumex acetosa ssp. acetosa ängssyra 

Rumex acetosella ssp. acetosella bergsyra 

Rumex acetosella ssp. tenuifolius rödsyra 

Rumex obtusifolius tomtskräppa 

S 

Salix caprea ssp. caprea sälg

Delområde 


Sambucus racemosa druvfläder (T) 

Saponaria officinalis såpnejlika T 61. 

Saxifraga granulata mandelblomma 

Scilla forbesii vårstjärna V, T 62. 

Scilla luciliae stor vårstjärna V, T 63. 

Scilla sardensis liten vårstjärna V, T 64. 

65. 

V, T 

Scilla siberica rysk blåstjärna 

Scrophularia nodosa flenört 

Louice Yllö 

Sedum acre gul fetknopp (T) 

96 

Sedum reflexum stor fetknopp T 

Senecio sylvaticus bergkorsört 

Senecio viscosus klibbkorsört 

Silene dioica rödblära (T) 

Silene latifolia ssp. alba vitblära 

Silene vulgaris var. vulgaris smällglim 

Solidago canadensis kanadensiskt gullris (T) 

Solidago gigantea höstgullris T 

Sonchus asper svinmolke 

Sonchus oleraceus kålmolke 

Sorbus aria vitoxel T 66.

Delområde 


Sorbus aucuparia ssp. aucuparia rönn (T) 

Sorbus intermedia oxel T 

Spergularia rubra rödnarv 

Stachys sylvatica stinksyska 

Stellaria graminea grässtjärnblomma 

Stellaria media våtarv 

Succisa pratensis ängsvädd 

67. 

Symphoricarpos albus snöbär T 

Bilagor 

Symphytum x uplandicum uppländsk vallört 

97 

Syringa vulgaris syren T 

T 

Tanacetum vulgare f. vulgare renfana (T) 

Taraxacum sektion Ruderalia ogräsmaskrosor 

68. 

Thalictrum minus ssp. minus stor kustruta S, 

(T) 

Thlaspi arvense penningört 

Thlaspi caerulescens ssp. caerulescens 

G, V 

backskärvfrö 

Tilia cordata lind T 

Tilia platyphyllos bohuslind T 69. 

Tilia x vulgaris parklind T 70.

Delområde 


Tragopogon pratensis ssp. pratensis 

ängshaverrot 

Trifolium arvense harklöver 

Trifolium hybridum ssp. hybridum 

alsikeklöver 

Trifolium medium skogsklöver 

Trifolium pratense rödklöver 

Trifolium repens vitklöver 

Tripleurospermum perforatum baldersbrå 

Louice Yllö 

Trisetum flavescens gullhavre S, G 71. 

Triticum aestivum vete 

98 

V, T 

Tulipa x gesneriana trädgårdstulpan 

Tussilago farfara hästhov V 

U 

Ulmus glabra ssp. glabra skogsalm 

Urtica dioica ssp. dioica brännässla 

Urtica urens etternässla 

V 

Vaccinium myrtillus blåbär 

Valeriana sambucifolia ssp. sambucifolia 

flädervänderot 

Veronica agrestis åkerveronika

Delområde 


Veronica chamaedrys teveronika 

Veronica longifolia strandveronika T 72. 

Veronica officinalis ärenpris 

Veronica verna vårveronika V 

Vicia cracca kråkvicker 

Vicia dumetorum buskvicker S 73. 

Vicia hirsuta duvvicker 

Bilagor 

Vicia sepium häckvicker (T) 

Vicia sylvatica skogsvicker 

99 

Vicia tetrasperma sparvvicker 

Vinca minor vintergröna T 

Viola arvensis åkerviol 

V, (T) 

Viola odorata luktviol 

Viola riviniana skogsviol 

Viola tricolor ssp. tricolor styvmorsviol 

W 

Woodsia ilvensis hällebräken 74. 

Totalt antal arter: 336

förord - Statens fastighetsverk

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?