FISKARS 1649

Redan på 1500-talet användes vattenhjul som kraftkälla för
blåsbälgar och hammare på bruken.
Utö gruva i genomskärning. Detalj av teckning från 1785 av
Johan Tobias Geisler d.y.
Fiskars 1649
14
och jordfyllning, ibland även med ett ramverk av
stockar Under pipan fanns en härd, i vars undre
del den smälta metallen samlades Härdens övre del
stod i förbindelse med en kanal genom vilken luft
blåstes in för att påskynda förbränningen Mittemot
luftkanalen fanns en välvd öppning, genom vilken
det smälta järnet och slaggen togs ut
I masugnen varvades den krossade malmen med
träkol och en kalkvälling som främjade slaggbildningen
Ugnen kunde fyllas på medan malmen
smalt, och processen kunde alltså hållas igång utan
avbrott från ett par månader till ett halvt år Smältningen
måste dock avbrytas med givna intervaller
då fodringen av pipan förnyades I gynnsamma fall
producerades på Fiskars över 1000 kg järn om dygnet
Till exempel i november 1675 tände man på
bränslet i masugnen, där det sedan brann i ett sträck
fram till juli året därpå; ugnen avkastade under
denna period ca 160 ton råjärn Det härdade tackjärnet
fördes till hammarsmedjan strax invid för
att färskas; smederna ömsom hettade upp, ömsom
smidde järnstyckena I stångjärnshammaren med
sina två härdar smiddes järnet slutligen till långa
stänger, s k stångjärn Slaggen, som i masugnen
uppstod som en biprodukt vid smältningen, kunde
användas till tegelslagning, men samlades ofta bara
till stora avfallshögar
Som bränsle i masugnarna och färskningshärdarna
användes träkol Åtgången var stor, och det
var därför nödvändigt för bruket att ha god tillgång
på skog Hammarkrossarna, stångjärnshammaren
och bälgen drevs med kraften i forsarna Tekniskt
skedde järnframställningen i masugnarna och
hammarsmedjorna nästan på samma sätt fram till
1800-talet
Fiskars 1649
Swen Rinmans teckning från 1789 visar ett tvärsnitt av en masugn med blåsbälg.
15