Motorcykel- katalogen 2007 - MCraft

More documents

Recommendations

Info

Väl framme väntade en bubblande jätte-Pina Colada på oss Bertil Marcusson är optimist. Nej, fel. ”Berra” är superoptimist. Det påstås att optimister lever längre och har ett rikare och roligare liv än skeptiska tråkmånsar, och i så fall kommer gotlänningen skrattande att överleva oss alla. Troligen är den genompositiva grundhållningen en förutsättning för att klara av att orka genomlida ett tre veckor långt Paris- Dakar-rally på motorcykel. ”Det gäller att intala sig om att det blir bättre och lättare bortom närmaste krön”, säger Berra. Annars orkar man inte. Han tillämpar samma metoder som färdledare på sina offroadresor, vilket kan ha sina sidor. Vi befinner oss just mitt inne i Islands höglänta inland, strax norr om gigantiska glaciären Vatnajökull, på en led som är mar- kerad med gula käppar genom ett lavafält. Under en vägskylt märkt ”Nyidalur 95 km” har han precis slagigt igång sitt fältkök för att underhålla den lilla gruppen motorcyklister med koffein och värme. Framför oss sträcker Sprengisandur ut, Europas största ökenområde som till och med kan matcha Bonneville Salt Flats i Utah i storslagenhet. Vi ligger efter i Bertils schema. Som vanligt. Reseledaren har någonstans förträngt det faktum att gruppen består av ett dussin motorcykelåkare med en synnerligen varierad erfarenhet av körning på lösa underlag. Några är riktigt duktiga, men ingen naturligtvis ens i närheten av Berras eget lågflygande Dakar-tempo som kräver stålfysik. Redan vid lunchtid lämnade vi följebilen tillsammans med fyra man efter oss vid ett vattendrag som var så djupt och strömt att det inte ens gick att stå upprätt i det. Ännu mindre köra motorcykel. Visserligen lyckades Mr. Dakar ta sig över, men det var med nöd och näppe och försynens hjälp. Jag var nummer två i raden och plöjde friskt ner i strömmen, tills framhjulet träffade en rejäl knota och strömmen tog tag i cykeln och drog med sig den en bit medströms. Själv blev jag kvar, simmande till hakan i vattnet. Det kunde ha blivit en dyrköpt lektion i glaciärsmältningens natur; att man skall passera dessa nyckfulla vattendrag på morgnarna innan avsmältningen har kommit igång på allvar. Nu gick allt väl, jag lyckades hitta dödarknappen innan cykeln lämnade mig och finske trolleriskräddaren Pekka teamleader Bertil Marcusson i färd med att byta däck överst. Punkteringar var relativt ovanliga trots alla islands vassa stenar. Ovan debriefing efter en välmatad dag i sadeln, och briefing inför nästa. nedan har artikelförfattaren just tagit sig ett ofrivilligt bad, med cykel och allt. Strömmarna från glaciärernas smältvatten är stark. Reykjavik Keflavik 232 233 Isafjordur Siglufjordur Langjökull Vatnajökull Askja Höfn Mellan vulkaner och glaciärer Bertil Marcusson arrangerar offroadresor till Marocko och Island, samt kortare turer hemma på Gotland. (www.mcraft.se) Islandsresan omfattar en femdagars motorcykeltur på 150 mil på grus och i terräng som startar och slutar i Reykavik och kostar ca 20 000 kronor. Då ingår allt du och hojen behöver under de fem dagarna, samt två övernattningar på enklare härbärge i Reykavik. Du har möjlighet att skeppa din egen motorcykel (och dig själv också om du vill åka båt) med Bertil och följebil på färja från Bergen via Färöarna, det ingår i priset. Annars kan du hyra cykel på plats av arrangören, för ca 5 000 kronor för en kapabel Honda 450. Flyget är förstås bekvämast, och du kan komma undan med ca 2 000 kronor t o r från Arlanda om du kan flyga på obekväma tider. Fördelen med att åka motorcykel i grupp på Island är stora, eftersom det är mycket glest med service och bensin i inlandet och inte helt riskfritt att köra på egen hand ute i vildmarken. Om du ändå bestämmer dig för det skall du se till att skaffa den enda guideboken som gäller för motorcyklister: Iceland Overland av Jakob Gudbjartsson. Läser du den behöver du inte komma oförberedd till äventyret. (www.utivera.is)
Den isländska naturen saknar förmodligen sin motsvarighet på jorden Rukka hade levererat ett ställ som verkade dugligt till djuphavsdykning. Efter simturen var jag bara blöt om fötterna och en bit upp i högerarmen, där det iskalla glaciärvattnet hade sipprat in. (En parentes om skovalet på Island kan vara värt i sammanhanget: vattentäta stövlar är värdelösa. Vattnet kommer alltid in ändå, men rinner aldrig ur…). Här splittrades gruppen i två delar; dom som kunde tänka sig mer av samma sort, och dom som kände på sig att beteckningen ”lättåkt” hade helt olika betydelse för Dakar-åkare och oss vanliga dödliga. Nu hade färdledaren uppgraderat den närmaste etappen till ”lite mer avancerad”, vilket Bertil Marcussons och <strong>MCraft</strong>s första organiserade tur på island hade dragit tolv man ur huse. Flera av dem hade åkt med ”Berra” på andra äventyr, till Marocko eller hemma på Gotland. nästa höst är det för en ny islandsresa igen. fick somliga att dra öronen åt sig. I synnerhet som följebilen inte kunde hänga med längre och vi fick lasta reservdunkar och matransoner för det närmaste dygnet i vår packning. Vi var på väg mot Askja, i det absoluta inre av Islands storslagna vildmark. Sex man till tog sig med förenade krafter över på ett något mer gynnsamt ställe av floden och vi fortsatte med vår decimerade styrka mot nordost på tvåspåriga stigar som snart svartnade av pulvriserad lava. Det härligt uppskruvade tempot fick fokus att hamna bort mot närmaste kurva som allra längst, men efter hand kunde jag inte längre bortse från det faktum att vi befann oss i en helt främmande, nästan ofattbar miljö. Vi körde slalom genom ett gigantiskt lavafält som sträckte sig till synes oändligt omkring, omväxlande med pulvriserad sand, vassa formationer och stora dyningar där lavan har flutit fram för ett 40-tal år sedan. Det som från början hade varit fokuserad attackkörning övergick alltmer i en tranceartad hänförelse över en natur som troligen saknar sin motsvarighet på denna jord. Inte ett liv kunde skönjas, inte en insekt surrade eller ens en liten växt spirade någonstans. Det är svårt att tänka sig något ställe på jorden där man kan känna sig mer ensam än detta. Någon annan människa än vi åtta ed- svurna hade vi heller inte kunnat se sedan tidigare på förmiddagen, då vi mötte ett av dessa Islands verkliga prestigefordon, en Toyota Landcruiser försedd med monsterdäck och en skog av antenner på taket. Kommunikation är A och O i Islands inland, där det varken finns täckning för mobiltelefonerna, bensin eller annan hjälp att få längs vägarna – eftersom det knappt finns några vägar. Satellittelefon är ett måste, liksom GPSnavigering för att kunna ange sin position om man skulle behöva hjälp snabbt. Genom att ansluta sig till en organiserad Islandresa med en kille som har rutinen från navigering i Afrikas öknar under pressade tävlingsförhållanden kan man känna sig ganska lugn. Men inte helt. När vi stod där och pustade ut med kåsan i handen och en bit kaka i munnen för att dämpa det värsta blodsockerraset så pekar Bertil åt höger och meddelar att detta är en alternativväg till den vi skall köra morgonen därpå. ”Vi skall istället ta en rutt alldeles intill Vatnajökull som är oerhört läcker, säger Berra entusiastiskt. ”Det är ju nära glaciären och sanden brukar stå under vatten, det är en märklig känsla att köra där, nästan som i kvicksand”. Spännande, hann jag tänka precis innan färdledaren med ett skratt konstaterade att de isländska kartorna har märkt ut rutten med dödskallar. Vi tittade på varandra och sedan frågande på Bertil, som bekräftade vad han just sade. Jo, det kunde visst vara lite farligt. Men inte för oss, och framför allt inte i morgon. Troligen var det särskilt farligt för rutinerade inhemska offroadare med gigantiska däck som kunde flyta på vatten. För oss, på två små smala däck som skar ner i den vattensjuka sanden, var det tydligen ofarligt. Alla skrattade, några lite mer nervöst än andra. 234 235
Page 1: Det vilDa lanDet Det är varken lä
Page 5 and 6: Vi inledde dagen med blandade käns

Motorcykel- katalogen 2007 - MCraft

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?