… om detta må ni berätta …

Novemberpogromen
På förmiddagen den 7 november 1938 sköts legationssekreteraren
på den tyska ambassaden i Paris,
Ernst vom Rath, av den sjuttonårige juden Herschel
Grynszpan. Grynszpans föräldrar hade, liksom tiotusentals
andra f.d. polska judar, utvisats från Tyskland
veckan innan. Skotten var Grynszpans protest mot de
statslösa föräldrarnas svåra situation i ingenmanslandet
vid den tysk-polska gränsen. När vom Rath dog av
sina skador 9 november sände propagandaministern
Joseph Goebbels med stöd av Hitler ut instruktioner
som ledde till en massmobilisering av partiaktivister.
Medan icke-judiska tyskar och polis, myndigheter och
rättsapparaten såg på, iscensattes den största organiserade
pogromen i Europa i modern tid.
Under kvällen och natten mellan den 9 och 10
november och några dygn därefter förstördes under
den s.k. Rikskristallnatten hundratals synagogor och
bönehus över hela Tyskland och tusentals judiskägda
affärer vandaliserades och plundrades. Judiska hem
och begravningsplatser vandaliserades, hundratals
judar mördades eller begick självmord och nästan
30 000 judiska män sattes i koncentrationsläger. Den
nazistiska regimen gav judarna skulden för händelserna
och tvingade de judiska organisationerna att
betala ett gigantiskt skadestånd på en miljard mark
till staten. Ersättningar från försäkringar konfiskerades,
och judiska affärsägare beordrades att städa upp
efter förstörelsen och »återställa gatubilden«.
Judiska elever tvingas ut ur skolorna
Efter 1933 drevs judiska elever systematiskt ut ur de tyska skolorna.
Bilden visar en tysk lågstadieklass och deras lärare som gör
»Hitlerhälsningen« på skolgården. De nazistiska idealen skulle
inpräntas från tidigaste ålder. Historikern Saul Friedländer skriver:
»För den unga Hilma Geffen-Ludomer, som var det enda
judiska barnet i Berlinförorten Rangsdorf, innebar lagen mot
överbeläggning av tyska skolor en total förändring. Den ›trevliga
grannsämjan‹ tog slut ›tvärt … Plötsligt hade jag inga vänner. Jag
hade inte längre några flickvänner och många grannar var rädda
att tala med oss. Några av de grannar vi besökte sade till mig:
'Kom inte mer för jag är rädd. Vi skall inte ha någon kontakt med
judar'.‹ Lore Gang-Salheimer som var elva år 1933 och bodde
i Nürnberg kunde gå kvar i sin skola eftersom hennes far hade
kämpat vid Verdun. Ändå ›började det inträffa att icke judiska
barn sade, 'Nej, jag kan inte gå hem tillsammans med dig från
skolan längre. Jag kan inte visa mig med dig längre'.‹ ›För varje
dag som gick under det nazistiska styret‹, skrev Martha Appel,
›blev klyftan mellan oss och våra grannar allt vidare. Vänner till
vilka vi haft ett varmt förhållande i åratal kände oss inte längre.
Plötsligt upptäckte vi att vi var annorlunda‹.«
Till vänster: 10 maj 1933. Universitetsstudenter bränner
»otillåtna« böcker skrivna av judar och andra, Berlin.
25