… om detta må ni berätta …

Separationer
Den 12 juli 1942 skrev Hertha Josias i Hamburg ett
brev till sin 17-åriga dotter Hannelore som tillsammans
med systern Ingelin hade fått en fristad i Mellerud
i Sverige. Hon vet att hon ska deporteras men vet
inte vart. Hon skriver: »Nu ber jag dig, min kära Hannele,
att ta väl hand om Ingelin. Nu måste du vara
både hennes mor och far. Var snäll mot henne och
lova att du alltid skall hålla av henne. Håll ihop och
se efter henne regelbundet. Jag förlitar mig nu helt
på dig, min stora dotter. Vi kommer inte att höras av
på ett tag men så snart jag får tillfälle så skriver jag.«
Hertha Josias avslutar brevet med en önskan om att
Gud ska ta hand om döttrarna och att de inte ska
glömma henne. Sådana brev skrivs av dödsdömda
människor som vet att de ska dö.
Det finns flera sådana brev bevarade, och de är
typiska för den verklighet judiska och »zigenska«
familjer levde i under nazitiden. Föräldrar skildes
från sina barn och barn från sina föräldrar.
De som skilde familjerna åt var många gånger
själva föräldrar med egna barn. Detta tycks dock
inte ha påverkat dem. Läkarna i Auschwitz gick
efter en arbetsdag hem till sina fruar och barn som
bodde i närheten av lägret. De kanske just hade
skickat flera tusen barn och mödrar att dö. Hur var
det möjligt för dem att månad efter månad göra
detta och samtidigt av sina barn och fruar upplevas
som snälla pappor och goda makar? Hermann
Friedrich Gräbe, en tysk ingenjör, fick frågan varför
han räddat judar under kriget. Han kunde inte förklara
varför och hur, sade han, men han visste att
hans mor, som kom från en enkel bakgrund, hade
41
betytt mycket. Som barn hade han och några kamrater
trakasserat en gammal judisk dam. Gräbe berättade:
»Min mamma sa till mig: ›Så får du aldrig göra.
Varför gjorde du det?‹ Och jag svarade förstås: ›För
att alla andra gjorde det.‹ Då sa hon strängt: ›Du är
inte alla andra. Du är min son. Så gör du aldrig mer.
Om du gör så igen, ska du få med mig att göra, och då
ska du få se hur det går. Skulle du vilja vara i hennes
kläder?‹ ›Nej‹, sa jag. ›Varför gjorde du det då? Nu
gör du inte om det. Den damen har också känslor,
hon har ett hjärta precis som du och jag. Gör inte
om det.‹ … På det här viset påverkade min mamma
mig. Hon sa: ›Döm inte folk efter vad de har för yrke
eller religion utan efter hur de är som människor.‹«
Att hela svaret skulle ligga i uppfostran är kanske för
mycket sagt, men det är en alltför viktig fråga för att
inte tas på allvar.
Avskedet
Tågen med de deporterade rullade ständigt. Therese Müller som
överlevde Auschwitz berättar: »Ljuset når oss genom det lilla
gallerförsedda fönstret. Vi ser träden och det bergiga landskapet
susa förbi. Vad vill träden utanför förmedla? Vad säger järnvägsskenornas
dånande och suset då tåget svänger in i nya banor?
Inte heller nu ser jag individerna. Jag ser alla i ett enda töcken.
Alla väntar, eller sover. Det är alldeles tyst. Dessa människor är
min familj. Vi känner stöd från varandra. Men samtidigt vet jag
att detta också är ett avsked. Jag är säker på att många av oss
kommer att gå under. Vi försöker att ta allting som det är. Det är
gryning. Min mor håller mig i handen. Hennes avsked.«
Här i denna vagn
finns jag, Eva
med min son Abel
Om någon ser min äldste pojke
Kain, Adams son
så säg till honom att jag
SKRIVET MED BLYERTS I DEN
PLOMBERADE GODSVAGNEN. DAN PAGIS