r a o u l w a l l e n b e r g - mostar-friedensprojekt.de

a o u l w a l l e n b e r g 

one man can make a difference


one man can make a difference 

25 januari – 30 december 2004 

UTSTÄLLNINGSANSVARIG JUDISKA MUSEET: Yvonne Jacobsson 

UTSTÄLLNINGSKOMMITTÉ: Tomas Böhm, Gabriel Herdevall, Paul A. Levine, Ricki Neuman, Yvonne Jacobsson 

UTSTÄLLNINGENS FORMGIVARE OCH ARKITEKT: Gabriel Herdevall 

KATALOGREDAKTION: Karl Gabor, Gabriel Herdevall, Ralph Jakobsson, Yvonne Jacobsson, Anna Kaufmann, Jenny Lindén, 

Lisa Marie Mannfolk, Ricki Neuman, Lars Norén 

REDIGERING: Jan Lundvik, Ricki Neuman, Lars Norén 

FOTO: Karl Gabor 

GRAFISK FORM, AFFISCH OCH KATALOG: Karl Gabor 

REPRO OCH TRYCK: Grafiska Punkten 

BILD, AFFISCH: Ur Nina Lagergrens privata album, foto Karl Gabor 

PRESSINFORMATION: Jenny Lindén 

UTSTÄLLNINGSTEKNISK LEDNING: Kjell-Åke Westerlund Byggnads AB 

SNICKERI: Anders Broberg, Johnny Karlsson, Hans Kaufmann 

VEPOR MM: Abaros Bildbolaget AB gm Richard Finder 

LJUD OCH FILM: Jan Herdevall 

LJUS: Håkan Ledberg, Håkan Magnusson, Maxel-Belysning AB gm Kaj Laser 

ÖVERSÄTTNING: Lars Norén 

JUDISKA MUSEET I STOCKHOLM 

Hälsingegatan 2 

102 34 Stockholm 

Sweden 

www.judiska-museet.a.se 

ÖPPETTIDER: 

Alla dagar 12-16 (ej lördagar) 

ISBN: 91-974363-1-3 

Judiska Museet får verksamhetsstöd från Stockholms läns landstings kulturnämnd, 

Stockholms stads kulturförvaltning, Kulturdepartementet och Stockholms Judiska Församling 

2 raoul wallenberg one man can make a difference

Judiska Museet i Stockholm tackar för generöst bidrag från Conference on Jewish Claims Against Germany 

Inc och The Rich Foundation for Education, Culture and Welfare samt Stockholms Stad (B A Danelii Stiftelsen), 

Eduard och Sophie Heckschers Stiftelse och Längmanska Fonden till utställningen RAOUL WALLENBERG 

– one man can make a difference. Ett stort tack till Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond, som frikostigt 

tillskjutit medel till katalogen. 

The Jewish Museum in Stockholm would like to thank the following for their generous contributions to the RAOUL 

WALLENBERG – one man can make a difference exhibition: Conference on Jewish Claims Against Germany Inc; 

The Rich Foundation for Education, Culture and Welfare; City of Stockholm (The B A Danelii Foundation); The 

Foundation of Eduard och Sophie Heckscher; The Längman Cultural Foundation. We would also like to thank the 

Bank of Sweden Tercentenary Foundation for their generous contribution towards this catalogue. 

Ett varmt tack till nedanstående långivare och övriga personer som gjort utställningen 

RAOUL WALLENBERG – one man can make a difference möjlig: 

We would like to thank the following people, organizations and companies for making the exhibition 

RAOUL WALLENBERG – one man can make a difference possible: 

Erika Aronowitsch 

Avner Azulay 

Peter Bajtay 

Eva Boer 

Alice Breuer 

Anders Broberg 

Lucien Brongniard 

Tomas Böhm 

Bertil och Thomas Eriksson 

Richard Finder 

Karl Gabor 

Elvira Glück 

Bill Gross 

Gabriel Herdevall 

Jan Herdevall 

Johnny Karlsson 

Anna och Hans Kaufmann 

Gustav och Ulla Kraitz 

Kungl Myntkabinettet gm Eva Wiséhn 

Nina Lagergren 

Kaj Laser 

Håkan Ledberg 

Paul A. Levine 

Marika Lindblom-Jakobson 

Jan Lundvik 

Lars Löfgren 

Håkan Magnusson 

Magyar Távirati Iroda Rt. 

through Zoltán Szántó 

Lisa Marie Mannfolk 

Ricki Neuman 

Gunnar O. Nittzell 

Lars Norén 

Nordiska Museet gm Ulf Hamilton 

och Johan Silvander 

Riksarkivet gm Anna Karin Hermodsson 

och Thomas Lundgren 

Mats Rolén 

Lenke Rothman 

Birgitta Rydell 

Stiftelsen Judiska Museets i Stockholm styrelse: 

ordf. Mikael Kamras, vice ordf. Monica 

Nagler, Eva Bonnier, Britte Grünewald 

Grönberg, Ulf Hirsch, Morton Narrowe och 

Nina Solomin 

Marcus Storch 

Tekniska Museet gm Matts Ramberg 

Telemuseum gm Anders Lindeberg 

Amitai Tov 

United States Holocaust Memorial Museum 

through Maren L. Read 

Tom Veres 

Kate Wacz 

Thomas Wester 

Kjell-Åke Westerlund 

Simon Wiesenthal Center L.A. 

through Phyllis Rosenhaft 

Olle Wästberg

den svenske affärsmannen och diplomaten 

Raoul Wallenberg lyckades rädda tiotusentals 

ungerska judars liv i andra världskrigets slutskede. 

Trettiotvå år gammal greps han den 17 januari 1945 

av den sovjetiska hemliga polisen NKVD och sedan 

dess är hans öde okänt. 

Raoul Wallenbergs öde upprör och engagerar 

människor i Sverige och över hela världen, och med 

denna utställning vill Judiska Museet i Stockholm 

hedra Raoul Wallenbergs enastående gärning 

och sprida djupare kunskap om en av vårt lands 

största hjältar. Vi har kallat utställningen Raoul 

Wallenberg – one man can make a difference. 

För två år sedan, då Erika Aronowitsch var musei- 

chef, initierade vi två denna utställning om Raoul 

Wallenbergs liv. Det har således varit en lång väg 

från idé till förverkligande. 

För mig som museichef har det känts angeläget 

att utställningen inte enbart återberättar ett öde. 

Min intention är också att utmana besökarna, få 

dem att ifrågasätta och reflektera. 

Vem var Raoul Wallenberg egentligen? Vilka 

upplevelser i hans liv blev avgörande för vad han 

4 raoul wallenberg one man can make a difference 

förord introduction 

in the final throes of the Second World War, 

the Swedish businessman and diplomat, Raoul 

Wallenberg, managed to save the lives of tens of 

thousands of Hungarian Jews. On 17 January, 1945, 

at the age of thirty-two, he was captured by the 

Soviet secret police, NKVD, and what happened to 

him subsequently, we do not know. 

The fate of Raoul Wallenberg is upsetting and stirs 

the minds of people in Sweden and around the 

world. The exhibition is a way for the Jewish Mu- 

seum in Stockholm to honour Raoul Wallenberg’s 

remarkable achievement, and to provide a deeper 

understanding of one of our country’s biggest he- 

roes. The exhibition is named, Raoul Wallenberg 

– one man can make a difference. 

Two years ago, when Erika Aronowitsch was the 

head of the museum, she and I came up with the 

idea of portraying the life of Raoul Wallenberg. It 

has, evidently, taken us a while to realize this idea. 

As the person in charge of the museum, it has 

been my ambition not only to retell the fate of 

Wallenberg, but also to present the visitors with 

a challenge, to put them in a more critical and 

reflective frame of mind.

senare utförde i Budapest? Hur var den möjlig, 

förvandlingen från diskret affärsman till karis- 

matisk ledare? Gjorde Sverige för lite, för att få ut 

honom från Sovjet? Varför blev det amerikanerna 

som gjorde honom till en internationell hjälte, och 

inte svenskarna? 

För att söka svaren bildade jag en arbetsgrupp 

bestående av fyra personer med stor kompetens i 

sinsemellan helt olika sfärer och discipliner: Tomas 

Böhm, psykoanalytiker, Gabriel Herdevall, arkitekt 

SAR, Paul A. Levine, fil dr och universitetslektor i 

Förintelsens historia vid Uppsala Universitet samt 

Ricki Neuman, journalist och författare. Genom 

våra gemensamma diskussioner har så utställ- 

ningens gestaltning sakta vuxit fram. 

Judiska Museet i Stockholm hade inte kunnat pre- 

sentera denna utställning utan professionellt och 

engagerat stöd från dessa fyra medarbetare. 

Stort tack till dem, och till följande viktiga per- 

soner: 

Alice Breuer, som har tillåtit oss att göra en film- 

upptagning av sin personliga berättelse om hur 

hon räddades till livet två (!) gånger av Raoul 

Wallenberg. Den ena gången var då hon erhöll 

ett skyddspass ur Wallenbergs hand och den 

andra gången var då Wallenberg i sista stund likt 

en ”uppenbarelse” dök upp på Donaus strand och 

räddade hennes liv när hon stod inför arkebuse- 

ringspatrullen. Alice Breuers berättelse löper som 

en tråd genom utställningen. 

Nina Lagergren, Raoul Wallenbergs syster, som 

hängivet stöttat oss genom hela planeringssta- 

diet och som välvilligt ställt material till utställ- 

ningens förfogande bland annat från sitt privata 

fotoalbum, Raoul Wallenberg-föreningens arkiv 

samt Raoul Wallenberg-arkivet, som båda finns 

deponerade på Riksarkivet. 

Ambassadör Jan Lundvik, som från första början 

ställt sig positiv till våra planer för en Raoul Wal- 

lenberg-utställning. I denna katalog beskriver Jan 

Lundvik sitt digra mångåriga arbete på UD med ef- 

terforskningarna om Raoul Wallenbergs öde (se sid 

11). Han har också sammanfattat den svensk-ryska ar- 

betsgruppens och Eliassonkommissionens rapporter 

(se sid 23). Jan Lundviks kompetenta stöd har varit till 

stort gagn för planeringen av utställningen. 

Who was the real Raoul Wallenberg? What were 

the formative experiences that inspired the work 

he later carried out in Budapest? How was the 

transformation possible – from an unobtrusive 

businessman to a charismatic leader? Did Sweden 

do too little to get him out of the Soviet Union? 

Why was it the Americans who made him an in- 

ternational hero, and not the Swedes? 

To find the answers I put together a team of 

four people with considerable expertise, each 

representing a different sphere of knowledge. 

The members are: Tomas Böhm, a psychoanalyst; 

the architect Gabriel Herdevall; Paul A. Levine, 

Ph.D. and Lecturer in Holocaust History at Upp- 

sala University’s Programme for Holocaust and 

Genocide Studies; Ricki Neuman, a journalist and 

author. It is through our joint discussions that the 

exhibition has slowly taken shape. 

The Jewish Museum in Stockholm would not have 

been able to present this exhibition without the 

commitment and professional support of these 

four contributors. 

I am deeply indebted to them, as well as to the 

following essential contributors: 

Alice Breuer, who allowed us to record on film her 

personal account of how her life was saved twice (!) 

by Raoul Wallenberg. The first time was when she re- 

ceived a Schutzpass from his hand, the second when 

Wallenberg, at the last minute, “like a revelation”, 

turned up on the banks of the Danube, and saved 

her life as she stood before the execution squad. Alice 

Breuer’s story permeates the exhibition. 

And I would like to thank Nina Lagergren, Wallen- 

berg’s sister, for her devoted support throughout 

the planning stage, and for providing ready ac- 

cess to various sources, such as her private photo 

album, the archives of the Raoul Wallenberg As- 

sociation and the Raoul Wallenberg Archives, both 

kept at the Swedish National Archives. 

Then, ambassador Jan Lundvik, who from the 

outset was supportive of our plans for a Raoul 

Wallenberg exhibition. In this catalogue Jan Lund- 

vik describes his many years of painstaking hard 

work at the Foreign Ministry, researching the fate 

of Wallenberg (page 11). He has also summarized 

the work of the Swedish-Russian Working Group 

one man can make a difference raoul wallenberg 

5

Byggmästare Kjell-Åke Westerlund, K-Å Wes- 

terlund Byggnads AB, som generöst bidragit till 

att ännu en av våra viktiga utställningar kunnat 

förverkligas. 

Många paralleller kan dras mellan stämningen 

före andra världskriget och idag. Särskilt efter 

den 11 september 2001, då skiljelinjerna mellan 

olika grupper, kulturer och religioner ter sig allt 

tydligare i vår värld. 

Våra ungdomar behöver goda förebilder. Raoul 

Wallenberg är sinnebilden för en sådan person. 

Hans handlingskraft och orädda läggning var 

egenskaper som gjorde honom till en stor hjälte 

i en tid som förmörkades av Förintelsen och så 

mycket ondska. 

Det är vår förhoppning att utställningen leder 

till eftertanke hos besökaren och inspirerar till 

vidare samtal. 

Stockholm den 17 januari 2004 

Yvonne Jacobsson 


Museichef 

as well as that of the Eliasson Commission (page 

23). The expert support of Jan Lundvik has been of 

great benefit to the planning of the exhibition. 

Thanks also to building contractor Kjell-Åke 

Westerlund, of K-Å Westerlund Byggnads AB, who 

has generously contributed to making yet another 

important production possible. 

There are many similarities between the atmosphere 

existing before the Second World War and the cli- 

mate of today. Particularly after 11 September, 2001, 

when the demarcations between different groups, 

cultures and religions became a lot sharper. 

Young people need good role models. Raoul Wal- 

lenberg epitomizes that kind of person. His resolu- 

tion and courage were qualities that made him a 

big hero, at a time darkened by the Holocaust, and 

unfathomable evil. 

We hope the exhibition will make visitors think, 

and that it will inspire dialogue. 

Stockholm 17 January, 2004 

Yvonne Jacobsson 

Director of The Jewish Museum in Stockholm

aoul Wallenberg föddes på Kappsta på 

Lidingö den 4 augusti 1912. Fadern var officer vid 

flottan och dog i cancer vid 23 års ålder, några 

månader innan Raoul föddes. Hans mamma Maj, 

änka vid 21 års ålder, hade ensam hand om Raoul 

de första sex åren och danade hans karaktär. 

Hennes inneboende styrka blev också Raouls. Hon 

vågade ge honom ansvar tidigt och gav honom ett 

stort självförtroende. 

Raouls farfar, Gustaf Wallenberg, ville fostra 

honom till internationell medvetenhet. Raoul 

skulle bli en världsmedborgare. 1918 gifte Maj 

om sig med Fredrik von Dardel och Raoul fick två 

syskon, Guy och Nina och här nedan berättar den 

senare om sin bror: 

Vi kan ännu inte 

sätta punkt 

- Jag minns Raoul mycket väl. Jag var tio år yngre. 

Han var oerhört rar och hjälpsam och mamma 

och jag avgudade honom, vi tyckte att han var 

Nina Lagergren 

Still, we cannot close 

this chapter 

raoul Wallenberg was born at Kappsta, 

in Lidingö, on 4 August, 1912. His father was an 

officer in the navy and died of cancer at the age 

of 23, a few months before Raoul was born. His 

mother, Maj, a widow at 21, alone took care of 

Raoul the first six years of his life, thus shaping 

his personality. She had an inner strength, which 

he inherited. Maj also had the courage to let Raoul 

take on responsibility from an early age, and she 

gave him a lot of self-confidence. 

Raoul’s paternal grandfather, Gustaf Wallenberg, 

wanted his education to bring an international 

awareness. Raoul was to be a world citizen. In 1918, 

Maj remarried Fredrik von Dardel, and Raoul gain- 

ed a brother and a sister, Guy and Nina. This is 

Nina’s story about her brother. 

“I remember Raoul quite clearly. I was ten years 

younger. He was wonderfully sweet and always 


7

en ovanlig person. Han hade så rika gåvor och var 

allmänbildad, musikalisk, mycket humoristisk och 

charmerande. Vi trodde att han skulle göra något 

alldeles märkvärdigt med sitt liv. 

Han skickades tidigt utomlands och genom sin 

imitationsförmåga lärde han sig att tala perfekt 

franska, tyska och engelska. Det kom honom väl 

till pass i Budapest. 

Det var inga tillfälligheter som styrde Raoul mot 

Ungern och räddningsaktionen av judarna i Buda- 

pest. Raoul hade alla egenskaper som krävdes för 

att lyckas med sitt svåra och farliga uppdrag. 

Raouls skicklighet att organisera, hans entu- 

siasm, uppfinningsrikedom, arbetskapacitet 

och handlingsförmåga har omvittnats av alla 

som samarbetade med honom. Med okonventio- 

nella medel och ett obyråkratiskt tillvägagångs- 

sätt kringgick han alla hinder som mötte honom 

i räddningsinsatserna. I trängda lägen kunde han 

utnyttja alla sina resurser och drog sig inte för 

att både smickra, lirka, hota och muta för att nå 

målet att rädda den judiska befolkningen på väg 

mot döden. 

Det var självklart att han skulle tacka ja till missio- 

nen i Ungern. Med sitt 

civilkurage blev utma- 

ningen i Budapest ett 

uppdrag som passade 

hans mångfacetterade 

personlighet. 

Väl på plats i Buda- 

pest fanns det inga 

gränser för Raouls 

hjälpinsatser. Medar- 

betarna på legationen 

var till en början inte 

odelat positiva till 

de förändringar som 

nykomlingen initiera- 

de i syfte att rädda 

så många judar som 

möjligt ur nazisternas 

grepp. Den svenska le- 

gationens rykte kunde 

rent av komma till 

skada. Raoul sviktade 


ready to help. Mother and I adored him, and we 

thought he was such an unusual person, and so 

richly endowed by nature. He was cultured, mu- 

sical, very humorous and charming. We believed 

he would do something quite remarkable with 

his life. 

He was sent abroad early on, and with his ability 

to mimic, he learnt to speak fluent French, Ger- 

man and English. This stood him in good stead in 

Budapest. 

It was not coincidence that pointed Raoul in the 

direction of Hungary and his rescuing mission of 

the Budapest Jews. Raoul had every quality that 

was required to succeed in his difficult and dan- 

gerous mission. 

Raoul’s ability at organizing, his enthusiasm, 

inventiveness, working capacity and executive 

ability have been confirmed by all who worked 

with him. Using unconventional means and 

opearating in an un-bureaucratic fashion, he cir- 

cumvented all the obstacles he came across in his 

rescuing efforts. In tight spots he would pull out 

all the stops, and did not shy away from flattering, 

cajoling, threatening or bribing his way to reach 

the objective of saving the Jewish population 

destined to die. 

It was self-evident 

that he would accept 

the mission in Hun- 

gary. With the cour- 

age to stand up for his 

beliefs, the Budapest 

challenge became 

an assignment that 

suited his versatile 

personality. 

Once there, in Buda- 

pest, there were no 

limits to Raoul’s efforts 

to help. His colleagues 

at the Swedish lega- 

tion were not unam- 

biguously positive to 

the changes initiated 

by this newcomer, 

aimed at saving as

På skidutflykt med vänner. Andra från vänster Nina 

Lagergren, längst ut till höger Raoul Wallenberg. 

dock aldrig. Han fann ständigt nya lösningar och 

arbetade vid krigsslutet oförtrutet även på planer 

för de ungerska judarnas framtid. 

Raoul återvände aldrig till Sverige. Han ställdes 

först under den ryska segermaktens beskydd, men 

arresterades och sattes i fångenskap i Moskva. 

Mina föräldrar, Maj och Fredrik, tog som sin livs- 

uppgift att få hem Raoul. Mamma gav aldrig upp 

hoppet, följde varje spår och uppslag och var Raoul 

trofast in i döden. När hemvändande krigsfångar, 

som suttit i ryska fängelser kunde rapportera om 

möten med Raoul i olika fängelser långt senare 

än vad som från rysk sida görs gällande om hans 

död 1947, stärktes familjen i sina ansträngningar 

för att få veta om Raoul levde och om och när han 

kunde komma hem till Sverige. 

Den svenska utrikesledningens agerande i fallet 

Raoul Wallenberg synades av en statlig kommission, 

som på våren 2003 konstaterade att fallet Raoul 

Wallenberg var ”ett diplomatiskt misslyckande”. 

Skiing with friends. Second from left, Nina 

Lagergren; far right, Raoul Wallenberg. 

many Jews as possible from the clutches of the 

Nazis. The reputation of the legation might even 

be tarnished. But Raoul never waivered. He con- 

tinually found new solutions, and was, at the end 

of the war, working indefatigably even at planning 

the future of the Hungarian Jews. 

Raoul never returned to Sweden. He was first put 

under the protection of the Russian victors, but 

was later arrested and imprisoned in Moscow. My 

parents, Maj and Fredrik, made it their life’s mis- 

sion to free Raoul. When war prisoners, who had 

been incarcerated in Russia, returned home and 

told of encounters with Raoul in different prisons, 

much later than 1947 – when the Russians claim 

he died – family efforts redoubled to find out if 

Raoul was alive, and if and when he would be able 

to return to Sweden. 

A government inquiry into the Foreign Ministry’s 

handling of the Wallenberg case, concluded that 

it was “a diplomatic failure”. 


9

Raoul stod emot ond- 

skan och visade, att en 

ensam människa kan 

göra hela skillnaden. 

Ryska och för den delen 

även amerikanska arkiv 

måste öppnas för att den 

fullständiga historien om 

vad som hände min bror 

skall komma fram. Trots 

alla ansträngningar kan 

vi inte sätta punkt. 

När mina föräldrar dog 

1979, bildades Raoul 

Wal len berg-föreningen 

på grund av nya vitt- 

nesuppgifter och för att skapa internationellt 

stöd för att befria Raoul ur rysk fångenskap. Det 

har också blivit en livsuppgift för mig att gå ut 

i skolor och berätta om Raoul. Unga människor 

inspirerar mig och ger mig kraft när jag märker 

att Raouls budskap om tolerans, generositet, 

empati och hjälpsamhet är lika levande för dem 

som för min bror. 

Att stå upp mot det onda var Raoul Wallenbergs 

drivkraft. Det är allas vår skyldighet att hålla det 

budskapet levande för kommande generationer. 


Raoul confronted evil. He 

showed that one man 

alone can make a diffe- 

rence. Russian, and even 

American archives must 

be opened for the full 

story of what happened 

to my brother to emerge. 

Despite all that has been 

done, we cannot halt our 

efforts. 

When my parents died, 

in 1979, the Raoul Wal- 

lenberg Association was 

founded. It was built on 

the basis of new witness 

accounts and to create international support for 

the release of Raoul from Russian captivity. It has 

also become the mission of my life to visit schools 

and talk about Raoul. Young people inspire me and 

I feel a surge of energy when I realize that Raoul’s 

message about tolerance, generosity, empathy 

and a willingness to help is as vital to them as it 

was to my brother. 

Standing up against evil was what drove Raoul Wal- 

lenberg. It is each and everyone’s responsibility to 

keep that message alive in coming generations.

mitt engagemang inleddes 

en grå höstdag 1960 

Raoul Wallenbergs försvinnande är det 

största enskilda ärendet i UD:s historia, och 

generationer av UD-tjänstemän har deltagit i dess 

handläggning. För min egen del rör det sig om ett 

engagemang som inleddes en grå höstdag 1960, 

då jag som nybliven attaché i Budapest uppsökte 

den gata som bar – och alltjämt bär – Raoul 

Wallenbergs namn. Där läste jag på en skylt: 

”Raoul Wallenberg, svensk legationssekreterare, 

som under pilkorsväldet räddade tiotusentals liv 

genom modigt uppträdande och hängivna insatser. 

Han försvann under Budapests belägring.” Detta 

var vad som på den kommunistiska tiden fick sägas 

om Raoul Wallenberg i Ungern. 

Sedan dess har utredandet av Raoul Wallenbergs 

försvinnande gång på gång hört till mina tjänste- 

uppgifter. På 1970-talet var jag en tid direkt under 

Jan Lundvik 

my undertaking began on 

a grey autumn day in 1960 

The vanishing of Raoul Wallenberg is 

the single most comprehensive case in the history 

of the Foreign Ministry, and generations of civil 

servants have participated in its handling. My own 

personal involvement started on a grey autumn 

day, in 1960, when I, as a newly-appointed attaché 

in Budapest, decided to find the street that bore 

– and still bears – Raoul Wallenberg’s name. There 

I read on a plaque: “Raoul Wallenberg, Swedish 

Legation Secretary, who, during the Arrow Cross 

reign, saved tens of thousands, through his brave 

conduct and committed actions. He disappeared 

during the siege of Budapest.” During the 

communist regime, this is what was allowed to 

be said about Raoul Wallenberg, in Hungary. 

Since then, investigating the vanishing of Raoul 

Wallenberg has been a part of my duties, time and 


11

kabinettssekreteraren ansvarig för efterforsk- 

ningarna, som vid denna tid tycktes helt ha kört 

fast. Både i Sverige och internationellt var intres- 

set ringa trots de ansträngningar som eldsjälar 

runt om i världen gjorde för att hålla hans minne 

levande. Vittnesmålen från hemvändande fångar 

hade ebbat ut, och från sovjetisk sida besvarades 

varje ny svensk hänvändelse med en upprepning 

av det 1957 lämnade svaret att Raoul Wallenberg 

1947 påträffats död i sin cell i Lubjankafängelset. 

Mot slutet av decenniet förändrades situatio- 

nen. Nya, till synes trovärdiga vittnesmål dök 

upp om att Raoul Wallenberg skulle ha setts 

på olika håll i den sovjetiska fängelsevärlden, 

frågan om mänskliga rättigheter blev en viktig 

faktor i världspolitiken, och Raoul Wallenbergs 

gärning uppmärksammades internationellt som 

ett lysande föredöme i kampen mot diktatur och 

förtryck. Jag förflyttades till Moskva och kunde på 

ort och ställe erfara hur svårt det var att där följa 

upp vittnesmål. Det blev också min uppgift att i 

hemlighet till sovjetiska vederbörande framföra 

ett förslag om utväxling av den spiondömde Stig 

Bergling mot Raoul Wallenberg. Förslaget, som 

härrörde från Bergling själv, besvarades från sov- 

jetisk sida med att detta var omöjligt eftersom 

Raoul Wallenberg inte längre var i livet. 

I början av 1990-talet var jag generalkonsul i Berlin 

och kom i kontakt med en i Berlin bosatt svensk som 

på 1960-talet förmedlat vad han ansåg vara ett 


again. Reporting directly to the under secretary of 

state, I was, for a period in the 1970s, responsible 

for the investigations, which at that time appear- 

ed to have ground to a halt. Both in Sweden and 

abroad there was little interest, despite the efforts 

made by dedicated people around the world to 

keep his memory alive. Witness accounts from pris- 

oners returning home had petered out, and the 

Soviets responded to every new Swedish appeal by 

reiterating their statement from 1957, saying that, 

in 1947 Raoul Wallenberg had been found dead in 

his cell in the Lubjanka prison. 

Towards the end of 1970s the situation changed. 

New, seemingly credible evidence surfaced, claim- 

ing that Raoul Wallenberg had been spotted at 

various locations in the Soviet prison world. The 

human rights issue became an important factor 

in world politics, and Raoul Wallenberg’s actions 

were recognized internationally, as a splendid 

example in the battle against dictatorship and 

repression. I was transferred to Moscow and had 

a chance to experience on the spot, the difficul- 

ties in verifying evidence, there. It also became 

my duty to secretly propose, to the Russian par- 

ties concerned, an exchange of the convicted spy 

Stig Bergling, for Raoul Wallenberg. The Russian 

response to this proposal, which originally came 

from Bergling himself, was that it was impossible, 

as Raoul Wallenberg was no longer alive. 

In the early 1990s I was consul general in Berlin 

and came into contact with a Swede living in 

Berlin, who in the 1960s had relayed a message, 

which he believed was a Soviet offer to swap 

Wennerström for Raoul Wallenberg. The Swedish 

government were sceptical and did not, at that 

time, want to investigate the matter. Much 

later we tried to unravel what lay behind 

the allegation, and I had numerous 

discussions with the Berlin Swede. 

Despite the fact that the Soviet 

Union and the GDR no longer 

existed, he did not want to 

Wallenbergs 

telefonbok. 

Wallenberg’s 

telephone book.

Raoul Wallenberg med sina medarbetare. Från 

vänster: Dezsö Donnenberg, Hugó Wohl, okänd, 

Vilmos Forgács, Pál Hegedüs, Tibor Vándor och 

sovjetiskt erbjudande att utväxla Wennerström mot 

Raoul Wallenberg. Svenska regeringen var skeptisk 

och ville då inte undersöka vad som kunde ligga bak- 

om. Långt senare försökte vi ta reda på detta, och jag 

hade upprepade samtal med berlinsvensken i fråga. 

Trots att varken Sovjetunionen eller DDR existerade 

längre ville han inte berätta vilka hans kontakter 

varit, och ärendet blev ännu en av de många oupp- 

klarade frågorna kring Raoul Wallenberg. 

Ottó Fleischmann. 

En ökad öppenhet i Sovjetunionen under Gorba- 

tjov ledde 1989 till att några av Raoul Wallenbergs 

tillhörigheter återlämnades till familjen. Två år se- 

nare, efter Sovjetunionens upplösning, enades de 

svenska och ryska regeringarna om att tillsätta en 

gemensam arbetsgrupp med uppgift att klarlägga 

Raoul Wallenbergs öde. Förhoppningarna om att 

klarhet skulle kunna nås med hjälp av dokumen- 

tation ur de sovjetiska arkiven kom emellertid på 

skam. Dokument som borde ha funnits om Raoul 

Wallenbergs vistelse i sovjetiska fängelser visade 

sig ha försvunnit, men med hjälp av kvarblivna re- 

gisteranteckningar, delvis överstrukna med tusch, 

kunde det bevisas att han suttit fängslad i varje 

fall från 1945 till 1947, då spåren upphörde. Från 

rysk sida höll man fast vid det svar som gavs 1957, 

Raoul Wallenberg with his staff. From left: Dezsö 

Donnenberg, Hugó Wohl, unknown, Vilmos 

Forgács, Pál Hegedüs, Tibor Vándor and Ottó 

Fleischmann. 

reveal who his contacts had been, and the matter 

became yet another unresolved issue in the Raoul 

Wallenberg case. 

The movement towards an increased openness 

in the Soviet Union under Gorbachev, led to the 

returning of some of Raoul Wallenberg’s person- 

al belongings, in 1989. Two years later, after the 

collapse of the Soviet Union, the Swedish and 

Russian governments agreed to appoint a joint 

committee, whose task was to investigate the 

fate of Raoul Wallenberg. The hopes for a clarifi- 

cation, based on documentation from the Soviet 

archives, were dashed, however. Documents that 

ought to have existed on Raoul Wallenberg’s stint 

in Soviet prisons turned out to have disappeared, 

but using register notes, partly crossed out with 

ink, that were left, it could be established that he 

had, at least, been imprisoned between 1945 and 

1947, when traces were lost. The Russians stuck to 

the response they had issued in 1957, that Raoul 

Wallenberg, according to an informal report 

by the prison doctor, had died in his cell, in July, 

1947. However, no death certificate or any other 

documentation supporting this assertion have 

been found. 


13

nämligen att Raoul 

Wallenberg enligt en 

informell rapport av 

fängelseläkaren avlidit 

i sin cell i juli 1947. Nå- 

gon dödsattest eller 

annan dokumenta- 

tion till stöd för detta 

påstående har dock 

inte påträffats. 

Som ambassadör i Bu- 

dapest åren 1994-1998 

mötte jag ett Ungern 

där Raoul Wallenberg 

nu ofta kom på tal. Jag 

träffade många som 

hade räddats till livet 

av honom. Han hade 

blivit föremål för flera 

minnesmärken, och jag 

hade ofta anledning 

att reflektera över den 

respekt och aktning 

som Sverige åtnjuter i 

Ungern tack vare Raoul 

Wallenberg. Svårare var 

det att förklara varför 

hans eget land ännu 

inte offentligt hedrat 

hans minne, och det 

var därför en stor 

glädje att närvara då 

Lenke Rothmans min- 

nesmärke över Raoul 

Wallenberg som det 

första i vårt land invig- 

des i Sveriges riksdag i 

januari 1998. 

Efter min återkomst till Sverige blev jag medlem 

av den svensk-ryska arbetsgruppen och arbetade 

ett par år med forskning i förutom Stockholm även 

Moskva, Helsingfors, Bern, Budapest, Jerusalem 

och Washington. Mest intressant var besöket i 

Bern, där jag fick tillfälle att gå igenom handling- 

arna rörande de två schweiziska diplomater som 

i likhet med Raoul Wallenberg greps av ryssarna i 

Budapest och fördes till Moskva. De frigavs emel- 

lertid i en utväxlingsaktion, och det var högst 

lärorikt att sätta sig in i hur detta gick till. 


Som julklapp 1944 

fick Raoul av sina 

medarbetare ett 

illustrerat verk på temat 

skyddspassets roll i 

konsthistorien. Gåvan 

återger en del kända 

konstverk, i vilka ett 

skyddspass på ett eller 

annat sätt infogats 

och beledsagas av en 

lärd konsthistorisk 

kommentar författad 

av Dr Peter Sugár, 

en av Wallenbergs 

medarbetare, som kort 

därefter mördades av 

pilkorsarna. 

For Christmas 1944 

Raoul Wallenberg’s staff 

presented him with 

an illustrated work on 

the role played by the 

“Schutzpass” in the history 

of art. The book features 

a number of well-known 

works of art, into which 

a “Schutzpass” in one 

way or another has been 

integrated. Part of the gift 

was an erudite art history 

commentary, written by 

Doctor Peter Sugár, one of 

Wallenberg’s team, who 

was killed by the Arrow 

Cross shortly afterwards. 

As ambassador in 

Budapest, between 

1994 and 1998, I now 

came across a nation 

where Raoul Wal- 

lenberg’s name was 

often mentioned. 

I met many whose 

lives had been saved 

by him. He had be- 

come the subject of 

several memorials, 

and I often had the 

opportunity to reflect 

on the respect and 

honour bestowed 

on Sweden by the 

Hungarians, thanks 

to Raoul Wallenberg. 

It was more difficult 

to explain why his 

own country had 

not yet honoured his 

memory, and it was 

therefore a great joy 

to participate when 

Lenke Rothman’s mo- 

nument over Raoul 

Wallenberg – as the 

first one in our coun- 

try – was inaugurated, 

in the Swedish parlia- 

ment, in January, 1998. 

After my return to 

Sweden I became a 

member of the Swed- 

ish-Russian Working 

Group and spent a 

couple of years on 

research in Stockholm, as well as in Moscow, Hel- 

sinki, Bern, Budapest, Jerusalem and Washington. 

Most interesting was visiting Bern, where I had the 

opportunity to go through the files on two Swiss dip- 

lomats, who, like Raoul Wallenberg were arrested by 

the Russians in Budapest and taken to Moscow. They 

were, however, released in an exchange, and it was 

most instructive to learn how this had been done. 

The Swedish-Russian Working Group submitted 

their two reports – one Swedish and one Russian

Inskrivningskortet vid ankomsten till Lubjanka 

6/2 – 45. Som yrke anges diplomatisk observatör. 

Den svensk-ryska arbetsgruppen framlade sina 

två rapporter – en svensk och en rysk – i januari 

2001. Som tidigare nämnts nåddes ingen klarhet 

i kärnfrågan om vad som hänt Raoul Wallenberg 

under den sovjetiska fångenskapen. I den svenska 

rapporten ifrågasattes dessutom den dåvarande 

svenska utrikesledningens agerande på flera 

punkter, och statsminister Persson tillsatte därför 

en historikerkommission – den så kallade Eliasson- 

kommissionen – med uppgift att utreda och vär- 

dera den svenska utrikesledningens agerande. 

Eliassonkommissionen har i sin rapport klarlagt 

vilka misstag och försummelser som präglade ef- 

terforskningarna efter Raoul Wallenberg de första 

åren. Personligen känner jag stor tillfredsställelse 

över att dessa frågor äntligen utretts, och jag tror 

att det kommer att ha en positiv inverkan på det 

fortsatta forskningsarbetet. Korta sammandrag av 

båda dessa rapporter följer på sid 23. 

Låt mig till sist citera några ord av Ungerns förutva- 

rande president Árpád Göncz vid öppnandet av den 

stora utställningen om Raoul Wallenberg i Budapest 

1992, som mutatis mutandis är lika giltiga nu som då: 

”Wallenberg skulle nu ha varit åttio år, men från väg- 

garna är det en man på några och trettio som blickar 

mot oss. Han har förblivit evigt ung. Hans heder och 

hans kall har inte låtit honom åldras.” 

Registry card on arrival at Lubjanka 6 February, 1945. 

Under occupation is listed diplomatic observer. 

– in January, 2001. As previously mentioned, no 

conclusion was made on the key issue of what had 

happened to Raoul Wallenberg, while in Soviet 

captivity. In the Swedish report several of the ac- 

tions of the foreign policy leadership at that time 

were put in question, and Prime minister Persson 

therefore appointed a commission of historians 

– the so-called Eliasson Commission – whose task 

it was to investigate and evaluate the measures 

taken by the foreign policy leadership. The Elias- 

son Commission have in their report identified the 

mistakes and failures that characterized the inquir- 

ies into Raoul Wallenberg’s fate, those first years. I 

personally feel a great relief that these questions 

have finally been delved into, and I believe it will 

have a positive effect on the continued research. 

Short summaries of the two reports will be found 

on page 23. 

Finally, let me quote a few words from Hungary’s 

former president, Árpád Göncz, spoken at the open- 

ing of the large Raoul Wallenberg exhibition, in 

Budapest, 1992 – words that, with the necessary 

changes, are as valid now as they were then: “Wal- 

lenberg would now have been eighty years old, but 

from these walls it is a man of just over thirty, who 

is looking at us. He has remained forever young. 

His honour and his duty have not let him age.” 


15

Wallenberg? 

Vilken Wallenberg? 

att rädda Raoul Wallenberg till eftervärlden 

är kanske ett omöjligt projekt. Det mesta tycks 

tala emot. 

Visserligen kan det förefalla som om Förintel- 

sen kommer oss närmare, som om avståndet 

i tid krymper, märkligt nog, i kraft av allt mer 

forskning och allt fler filmer, böcker, museer och 

monument. 

Men denna rörelse innebär inte att Wallenberg 

syns tydligare, i varje fall inte hans fysiska gestalt, 

bilden av en levande människa, till exempel för- 

medlad av dem som minns honom, och som kan 

berätta. Nyligen gick Per Anger bort. Hans roll i be- 

varandet av den verklige Wallenberg var viktig. De 

två arbetade tillsammans i Budapest. Med Anger 

förloras något särdeles värdefullt. 

Att de sista ögonvittnena dör bort känns extra hot- 

fullt i just detta fall. Wallenberg är en undflyende 

och svårfångad person, emellanåt en gestalt med 

synnerligen vaga konturer. 


Ricki Neuman 

Wallenberg? 

Which one? 

Saving Raoul Wallenberg for posterity, is 

perhaps an impossible task. Most indicators 

seem to point that way. 

Still, in the face of increased research, and more 

and more films, books, museums and monuments, 

it may look as if the Holocaust, strangely, is com- 

ing closer, as if the distance in time is shrinking. 

But this movement does not mean we see Wallen- 

berg more clearly, at least not the physical person, 

the image of a living human being, as conjured 

up by, for instance, those who remember him. Per 

Anger recently passed away. His role in maintain- 

ing the real Wallenberg was central, as the two of 

them worked together in Budapest. With Anger, 

something precious was lost. 

And in the case of Wallenberg, the fading away of 

the last eye witnesses feels particularly threaten- 

ing. Wallenberg is an elusive and difficult person 

to grasp. A mysterious character, whose outline 

remains essentially blurred.

Vi äger inga ljudupptagningar, som kan återge 

hans röst, inga rörliga bilder, som kan visa hans 

hållning och gång, inga personliga dagböcker, 

som kan förmedla hans innersta tankar, ett fåtal 

fotografier, varav inga visar svensken ”in action” 

på Budapests gator. 

Försöken att göra fiktion av hans öde har varit 

många och över lag mindre lyckade. Kenne Fants 

roman, och spelfilmerna med Richard Chamber- 

lain respektive Stellan Skarsgård i huvudrollen, 

ger bara undantagsvis en tredimensionell bild 

av hjälten. 

Vad är problemet? 

Kanske att vi vet för lite. Och att det vi de facto 

vet, det är inte tillräckligt intressant, förutom 

den korta, intensiva tiden i Budapest. Hans liv 

före tjänsten som legationssekreterare rymmer 

inget särskilt dramatiskt eller märkvärdigt, och 

inga tydliga varsel om vad som komma skall, med 

ett undantag. 

Nästan alla biografier återberättar historien om 

hur Wallenberg blir rånad i USA år 1933, och klarar 

situationen väl. Episoden inkluderas inte för att 

den egentligen säger så mycket, annat än att 21- 

åringen måste ha varit en ganska modig person, 

utan för att detta är enda tillfället då läsaren får 

möta ”en hjälte i vardande”. 

Wallenbergs agerande i Budapest är beundransvärt, 

men också obegripligt. Hur kunde denna lågmälda 

affärsman, denna bleka figur, på kort tid förvandlas 

till en kraftfull härförare, som med mod och försla- 

genhet slåss mot pilkorsare och nazister. 

Hur gick det till? Vad bar han inom sig, som gjorde 

denna metamorfos möjlig? 

Att påstå att Wallenberg försvinner är förstås 

en förenkling. På ett plan kommer den svenske 

diplomaten oss stadigt närmare, men som sym- 

bol. Han är hedersmedborgare i tre länder, hans 

ansikte syns på frimärken, hans namn ges till gator 

och torg. Från 90-talet har han blivit känd världen 

över, som en av krigets största hjältar, i första hand 

genom USA:s ansträngningar. 

Det i sig är anmärkningsvärt. Hur kommer det sig 

att det var just amerikanerna som lyfte fram hans 

We have no sound recordings, which would bring 

back his voice, no moving images, where we might 

see his gait and posture, no personal diaries, to re- 

veal his innermost thoughts – and only a handful 

of photographs, none of which show the Swedish 

diplomat in action, in the streets of Budapest. 

Attempts to turn his fate into fiction have been 

made by many, and generally with disappointing 

results. Kenne Fant’s novel, and the films featur- 

ing Richard Chamberlain and Stellan Skarsgård, 

respectively, in the leading role, only occasionally 

project a three-dimensional image of the hero. 

What is the problem? 

Perhaps that we know too little. And what we do 

know, is not interesting enough, except for those 

short, intensive months in Budapest. Prior to be- 

coming secretary at the Swedish legation, his life 

was not particularly dramatic nor remarkable, and 

there are no obvious indications of what is to be, 

with one exception. 

Nearly every biography retells the story of how 

Wallenberg was robbed in 1933, and that he man- 

aged the situation well. The episode is not included 

because it reveals so much about him, other than 

he must have been a pretty brave young man, but 

rather because it is the only opportunity for the 

reader to meet “a hero in the making”. 

Wallenberg’s actions in Budapest are admirable, 

but also incomprehensible. How could this timid 

businessman, this somewhat insipid character, in 

a short time be transformed into a powerful com- 

mander, courageously and cunningly fighting the 

Arrow Cross and Nazi. 

How was it done? Who was he, in reality? What 

did he carry inside that made this metamorphosis 

possible? 

Saying that Wallenberg will disappear is, obvi- 

ously, a simplification. On one level the Swedish 

diplomat is steadily getting closer. As a symbol. He 

is an honorary citizen of three countries. His face 

is found on stamps, and schools, organizations, 

awards and streets of cities are named after him. 

From the 90s he has become known throughout 

the world as on of the central heroes of the war, 

primarily thanks to the Americans. 


17

gärning? Varför inte svenskarna, eller ungrarna, el- 

ler judarna? Eller den judiska staten? Eller FN? Och 

varför tog det så lång tid? 

Somliga menar att Wallenberg blev faderlös två 

gånger. Först när hans far avlider några månader 

innan sonen föds i augusti 1912, och sedan när han 

själv blir tillfångatagen i januari 1945. 

Kanske hade Wallenberg kunnat räddas till efter- 

världen, om mer hade gjorts, och tidigare. Misstag, 

oklarheter, ointresse och rädsla har medverkat till 

vår otydliga bild av den svenske diplomaten. 

Två andra förebilder från samma sekel, Mahatma 

Gandhi och Martin Luther King, förefaller vara 

räddade till eftervärlden, och kan förhoppnings- 

vis nyttjas som modeller för kommande gene- 

rationer. 

De existerar i form av ljudupptagningar och doku- 

mentärfilmer, deras ungdomsår präglas vid flera 

tillfällen av det kommande uppdraget, och de dör 

båda en våldsam död, ihjälskjutna av fienden. En 

betydligt bättre kombination av omständigheter, 

om man vill bli ihågkommen. 

I Wallenbergs fall vet vi inte ens om, och i så fall 

när, var och varför han dog. Å andra sidan, Gandhi 

och King stod upp för indierna och de svarta i USA, 

de stred för sitt folk, under det att Wallenberg 

slogs för ”den andre”, och det i dubbel bemärkelse; 

han riskerade sitt liv för en främmande nation i 

ett främmande land. På så vis framstår han som 

ett annat slags hjälte, en mer modern, en världs- 

medborgare, och därmed minst lika viktig som 

”nationalisterna” Gandhi och King. 

I jämförelse med deras väl dokumenterade livs- 

historier ter sig tyvärr berättelsen om Wallenberg 

som en avlägsen saga. Hjälten anas, visst, men för 

det mesta i dis och dimma, och ytterst sällan möj- 

lig att helt urskilja. 

Att rädda Raoul Wallenberg till eftervärlden är 

eventuellt ett omöjligt projekt. Men vi borde 

försöka. Han är för viktig att ge upp. 


This in itself is remarkable. How come the Amer- 

icans were the ones to acknowledge his deeds? 

Why not the Swedes, or the Hungarians, or the 

Jews? Or even the Jewish state? Or the UN? And 

why did it take so long? 

Some people are of the opinion that Wallenberg 

lost his father twice. First when his father died a 

couple of months before Raoul was born in Au- 

gust, 1912. And then when he himself was captured 

in January, 1945. 

Perhaps Wallenberg could have been saved for 

posterity, if more had been done, and earlier. 

Mistakes, confusion, a lack of interest, and fear 

have contributed to the fuzzy image we have of 

the Swedish diplomat. 

Two other heroes of the same century, Mahatma 

Gandhi and Martin Luther King, both seem to be 

saved for posterity, and may hopefully serve as 

models for later generations. 

Gandhi and King exist in the form of sound record- 

ings and documentary films, their youth is on sev- 

eral occasions shaped by their mission to be, and 

they both died a violent death, shot dead by the 

enemy. A far better combination of circumstances, 

if you want to be remembered. 

In the case of Wallenberg we do not even know 

if he is dead, let alone when and where. Or why. 

Gandhi and King stood up for the Indian people 

and the black people in the United States, respec- 

tively. They fought for their own people, while Wal- 

lenberg took the side of “the other”, in two ways: 

He put his life at risk to save a foreign people, in a 

foreign country. He must therefore be viewed as 

another kind of hero and model, a more modern 

one, a world citizen, just as important as the “na- 

tionalists”, Gandhi and King. 

Compared to their well-documented lives and 

achievements, the story of Wallenberg, regret- 

tably, is more akin to a distant fairytale. You sense 

the hero, absolutely, but he is mostly veiled in a 

kind of mist, and can rarely be made out clearly. 

Saving Raoul Wallenberg for posterity, may be 

an impossible task. But we ought to try. He is too 

important to lose.

Vem var han? Mina intryck var bara fragment. 

Han var släkt med bankfamiljen. Han räddade 

judar i Budapest. Han räddade min farbror. Han 

kände min farfar som var socialdemokratisk exil- 

ungrare och flykting i Stockholm under kriget. Han 

hölls fången av ryssarna och gick ett okänt öde 

till mötes i Sovjet. Och långfilmen Go´afton, Herr 

Wallenberg. 

mina trådar 

till Raoul Wallenberg 

Hans portfölj har jag sett på promenader i Kappsta 

på Lidingö, där den står som ett märkligt monu- 

ment vid hans morföräldrars gamla lantställe. 

Man ser ännu trappan upp till ytterdörren, men 

för övrigt finns bara grunden till huset kvar som 

ruin. Och där vid trappan står den där metallport- 

följen med initialerna ”RW”, som om han nyss var 

där och hade glömt den. 

Tomas Böhm 

Getting my bearings 

on Raoul Wallenberg 

Who was he? My impressions were but fragments. 

He was related to that family of bankers. He saved 

Jews in Budapest. He saved my uncle. He knew my 

grandfather, who was an exiled Hungarian social 

democrat and refugee, in Stockholm, during the 

war. He was held captive by the Russians and met 

an unknown fate in the Soviet Union. And then that 

feature film Good Evening, Mr. Wallenberg. 

I have seen his briefcase on walks at Kappsta in Li- 

dingö, a singular monument perched at his grand- 

parents’ old country house. You can still see the 

steps leading up to the front door, but apart from 

that, the only thing left is the foundation of the 

house. And there, next to those steps, is that metal 

briefcase with the initials “RW”, as if he had been 

there a moment ago, and simply left it behind. 


19

Men vem var han? Jag tyckte jag kom honom 

närmare, när jag gjorde min del av förberedel- 

searbetet för utställningen på Judiska Museet. 

Vi diskuterade, läste litteraturen om honom, såg 

på fotografier, lärde av dem som visste mer. Plöts- 

ligt framträdde han som levande gestalt, som en 

person. En faderlös pojke, som var nära sin unga 

mamma och som längtade efter farfar, som var 

utomlands och skrev brev till honom. 

Jag har försökt teckna den bild jag fick av hans 

utveckling i utställningen. Hans förhållande till 

farfar och modern, positionen i förhållande till 

farfars bankbröder, förväntningarna om att fylla 

den döde faderns plats, att bli någon som skulle 

märkas. Hur hans utbildning både formades till- 

sammans med farfar, men där han samtidigt insöp 

sina egna intryck, och kanske gjorde upp sina egna 

planer, som förmodligen inte var särskilt klara el- 

ler medvetna för honom själv. Men när uppdraget 

till Ungern kom, var han mentalt förberedd. Han 

kunde inte ha gjort på annat sätt när han kom dit. 

Han var modig och därmed osårbar, skyddad av en 

övertygelse om att han gjorde det rätta. 

Men han måste också ha varit rädd, förtvivlad 

att inte kunna räcka till och känna tvivel om han 

gjorde de rätta valen. När jag ser och hör Alice 

Breuers historia som visas på utställningen kom- 

mer han ännu närmare, eftersom hon är en god 

vän och kollega till mig. Hon skulle inte ha överlevt 

utan honom. Skulle Förintelsen över huvudtaget 

varit möjlig om det hade funnits tusen personer 

som bara hade haft en tiondel var av hans mod 

och initiativkraft? Han hade ”chutzpah”, en för- 

måga att överskrida gränsen för det förväntade, 

att med fantasins hjälp använda en auktoritet, 

som egentligen bara hade täckning i hans röst 

och mod. Det godas okuvliga riddare. ”Det här är 

mina skyddslingar! De har svenska skyddspass! 

Befria dem ögonblickligen!” 

Det skulle kunna kallas civilkurage också, en vac- 

cination mot att dras med i grymma gruppmeka- 

nismer eller passivt bredvidstående. Att vara en 

del av historien och känna ansvar för att forma den 

med vissheten om att det goda ständigt måste 

försvaras, annars kommer det att gå under. Den 

vissheten hade han. 


But who was he? I think I got closer to him, when 

I was doing my bit of research for the exhibition 

at the Jewish Museum in Stockholm. We had dis- 

cussions and read books about him, we studied 

photographs and learned from those who knew 

more. And suddenly he appeared before me, 

alive. A fatherless boy, who was close to his young 

mother and longed for his grandfather, who was 

abroad and wrote letters to him. 

In this exhibition, I have tried to outline the 

impression I had of Raoul’s development. His 

relationships with his mother and grandfather, 

his position vis-à-vis his grandfather’s banker 

brothers, the expectations of him taking his 

dead father’s place, and that he should become 

someone worthy of note. How his education 

was planned together with the grandfather, but 

where he also absorbed impressions of his own, 

and maybe hatched plans for himself, which were 

probably neither very clear nor well conceived. But 

when he received his Hungarian mission, he was 

mentally prepared. And he could not have acted 

differently, once he arrived there. He was coura- 

geous and therefore invulnerable, protected by his 

conviction that what he did what was right. 

But he must have been afraid, too. Must have felt 

despair at not being able to do everything, and 

doubting whether he made the right choices. 

When I see and hear Alice Breuer’s story, shown 

at the exhibition, he comes even closer, prob- 

ably because she is a good friend and colleague 

of mine. She would not have survived had it not 

been for him. Would the Holocaust have been 

possible, had there been a thousand people, each 

with only a tenth of his courage and initiative? He 

had “chutzpah”. An ability to transcend the limit 

of what might be expected, and to muster up an 

authority, which had no other backing than his 

voice and his courage. The Invincible Defender of 

Good. “They are my protectees! They have Swedish 

‘Schutzpasses’! Release them immediately!” 

It could also be called the courage of standing up 

for your own beliefs. A vaccination against getting 

caught up in cruel group dynamics or becoming 

a passive bystander. To be a part of history and 

be responsible for shaping it, knowing that we 

constantly need to defend that which is good, or 

it will perish. He knew that.

Och mitt i detta kaos 

– Raoul Wallenberg 

I arbetetmed utställningen om Raoul 

Wallenberg tänker man framförallt på offren, 

de som mördades, skändades, torterades, men 

också på dem som genom hans räddningsinsatser 

överlevde. 

Detta fullständigt urskillningslösa mördande som 

tyska och ungerska nazister gjorde sig skyldiga 

till i krigets slutskede samtidigt som mullret av 

sovjetiska kanoner närmade sig! Och mitt i detta 

kaos, Raoul Wallenberg, som tillsammans med 

andra goda krafter försökte kämpa emot detta 

vansinne. Han kände säkert ofta förtvivlan, sorg 

och vanmakt i sina försök att rädda så många som 

möjligt. Ibland lyckades han, ibland inte. En brin- 

nande låga, envishet, stark vilja och ett oerhört 

mod är några av de egenskaper han måste ha haft 

för att orka fortsätta sin kamp. 

Raoul Wallenberg är också lätt att identifiera sig 

med, glad, nyfiken och äventyrslysten i sin ung- 

dom. Därtill hade han ett intresse och en utbild- 

ning som överensstämmer med min egen. 

Att ha fått möjlighet att arbeta med utställningen 

har varit mycket stimulerande och tankeväckande. 

Utställningens disponering och form är ett försök 

att på ett pedagogiskt sätt skildra människan 

Raoul Wallenberg, hans liv och insats i den tid 

och miljö han verkade. Med bilder, filmer, ljud och 

ljus försöker vi antyda den tidsanda och de miljöer 

han befann sig i. Kontrasterna är slående: trygg- 

het – kaos, äventyr – blodigt allvar, medelpunkt 

– övergiven! 

Min förhoppning är att utställningen, Raoul 

Wallenberg – one man can make a difference, ska 

nå ut och bidra till kampen mot rasism i olika former. 

En enda människa kan göra hela skillnaden. 

Gabriel Herdevall 

And at the centre of this 

chaos – Raoul Wallenberg 

When working on the Raoul Wallenberg 

exhibition, one primarily thinks of the victims: 

those who were killed, abused and tortured. But 

also of those, who through his rescuing mission, 

managed to survive. 

That completely indiscriminate killing that the 

German and Hungarian nazis committed in the 

final stages of the war, as the roaring of Soviet 

guns approached! And at the centre of that chaos, 

Raoul Wallenberg, who together with other good 

forces tried to combat this madness. Many times 

he must have despaired, felt utterly sad and power- 

less in his attempt to save as many as possible. 

Sometimes he succeeded, at other times he did 

not. Passion, stubbornness and willpower, as well 

as tremendous courage are some of the qualities 

he must have had to keep battling. 

It is also easy to identify with Raoul Wallenberg, 

who was a happy, inquisitive and adventurous 

young man. Besides, his interests and education 

parallel mine. 

Working on the exhibition has been very stimulat- 

ing and thought-provoking. The organisation and 

design of the display are an attempt to portray 

Raoul Wallenberg, the person, in an instructive 

manner, and to show his life and mission, where 

and when it took place. Using photographs, films, 

sound and light we try to create a sense of the 

time and place where he moved. The contrasts 

are striking: security – chaos; adventure – grave 

danger; focus – abandonment! 

I hope that the exhibition, Raoul Wallenberg 

– one man can make a difference, will reach many 

people, and that it will contribute to the struggle 

against racism of every kind. 


21

”Mannen med ormen”. 

Minnesmärket som uppfördes i Budapest 1946 

av skulptören Pál Pátzay försvann natten före 

avtäckningen. Det dök sedan anonymt upp 

Raouls ungerska körkort. 

utanför en farmaceutisk fabrik 

Raoul’s Hungarian driving licence. 

Raouls almanacka. 

Raoul’s diary. 

i staden Debrecen. 


“The man and the serpent”. Sculptor Pál 

Pátzay’s memorial erected in Budapest in 

1946, which disappeared the night before 

it was to be unveiled. It later, inexplicably, 

turned up outside a pharmaceutical factory, 

in the town of Debrecen. 

Wallenbergs svenska 

diplomatpass som gick ut den 

31 december 1944 förlängdes 

av Per Anger den 30 december 

1944 till den 30 juni 1945. 

Wallenberg’s diplomatic 

passport, which expired on 31 

December, 1944, was granted 

extension by Per Anger on 

30 December, with the new 

expiry date of 30 June, 1945. 

Raouls första inresevisering 

daterad till den 8 juli 1944 

giltig till den 15 juli 1944. 

Raoul’s first entry visa, 

dated 8 July, 1944, valid until 

15 July, 1944.

Sammanfattning av den 

svensk-ryska arbetsgruppens 

och Eliassonkommissionens 

rapporter 

den svensk-ryska arbetsgruppen 

framlade sina båda rapporter – en svensk och 

en rysk – i januari 2001. Enighet rådde om att 

vardera sidan skulle framlägga sin egen redovis- 

ning. Den svenska rapporten omfattar drygt 200 

sidor jämte bilagor. Inledningsvis redogöres för 

arbetets uppläggning och genomförande, varefter 

följer en kort beskrivning av det politiska läget 

i Sovjetunionen 1944-1957 och en rekapitule- 

ring av Raoul Wallenbergs insatser i Budapest. 

Omständigheterna kring Raoul Wallenbergs 

arrestering redovisas med hjälp av sovjetiska 

dokument och vittnesmål av före detta sov- 

jetiska officerare. Därutöver uppmärksammas 

arresteringen av de schweiziska diplomaterna 

Feller och Meier jämte ordern att föra dem till 

Moskva ”på samma sätt som Wallenberg”. 

Även om orsakerna till Raoul Wallenbergs fängs- 

lande inte kunnat fastställas med säkerhet görs 

en genomgång av de olika hypoteser som fram- 

kommit under arbetsgruppens utredning. De 

viktigaste av dessa är att han misstänkts för 

spioneri samt att avsikten kan ha varit att an- 

vända honom för utväxling mot sovjetiska med- 

borgare i Sverige analogt med vad som hände i 

det schweiziska fallet. 

Omständigheterna kring Raoul Wallenbergs 

fängelsevistelse i Moskva februari 1945 – juli 

1947 analyseras på grundval av sovjetiska doku- 

ment, intervjuer med före detta medarbetare i 

säkerhetsorganen samt vittnesmålen från Raoul 

Wallenbergs medfångar. Framför allt de sovjetiska 

men även de svenska myndigheternas handlägg- 

ning av Wallenbergärendet beskrivs utförligt på 

grundval av skriftliga och muntliga källor. 

Jan Lundvik 

Summary of the reports of 

the swedish-russian working 

group and the eliasson 

commission 

the swedish-russian Working Group 

submitted their two reports – one Swedish and 

one Russian – in January, 2001. It was unanimously 

felt that both sides would present their own 

findings. The Swedish report comprises a little 

over 200 pages, plus appendices. First, there is a 

presentation of how the work was structured and 

carried out, and then follows a short description 

of the political situation in the Soviet Union 

between 1944 and 1957 as well as a recapitulation 

of Raoul Wallenberg’s actions in Budapest. The 

circumstances of Raoul Wallenberg’s arrest are 

shown using Soviet documents and evidence given 

by former Soviet officers. Furthermore, attention 

is given to the arrest of the Swiss diplomats, Feller 

and Meier, as well as the order to take them to 

Moscow, “in the same way as Wallenberg”. 

Even though the reasons for the imprisonment 

of Raoul Wallenberg have not been conclusively 

established, there is a presentation of the various 

hypotheses, which have come up in the commit- 

tee’s investigations. The most important theories 

are that he is suspected of espionage, and that 

the intention may have been to use him in an ex- 

change for Soviet citizens in Sweden, in keeping 

with what happened in the Swiss case. 

The circumstances of Raoul Wallenberg’s impris- 

onment in Moscow between February, 1945 and 

July, 1947, are analyzed on the basis of Soviet docu- 

mentation, interviews with former counter-intel- 

ligence staff, as well as evidence given by fellow 

prisoners. Particularly the Russian, but also the 

Swedish authorities’ handling of the Wallenberg 

case are described in detail, based on written and 

spoken sources. 


23

Trots att Sverige fått ett officiellt meddelande 

från den sovjetiska sidan om att Raoul Wal- 

lenberg tagits om hand av sovjetiska trupper i 

Budapest åberopades detta endast sällan i de 

svenska framställningarna. Den svenske ministern 

i Moskva, Söderblom, uttalade i stället upprepade 

gånger som sin personliga mening till ryssarna att 

Raoul Wallenberg omkommit i Ungern och till sist 

framförde han detta direkt till Stalin. Hans rapport 

om samtalet med Stalin föranledde ingen reak- 

tion i Stockholm. Ryssarna bemötte de svenska 

framställningarna om Raoul Wallenberg med att 

erinra om kraven på hemsändande av sovjetiska 

medborgare i Sverige på ett sätt som antydde att 

frågan skulle kunna lösas genom utväxling. På 

svensk sida tycktes endast få personer ha uppfat- 

tat detta. 

På följande sida: 

Ytterst hemligt 

Till Kamrat V S Abakumov, generalöverste 

Minister för den statliga säkerheten, SSSR 

Rapport 

Härmed rapporterar jag att den av Er kände 

intagne Wallenberg i natt plötsligt avlidit i sin 

cell, förmodligen till följd av en myokardinfarkt. 

Mot bakgrund av de instruktioner Ni utfärdat 

om att Wallenberg skall stå under personlig 

uppsikt ber jag Er om anvisningar om vem som 

ska ges i uppdrag att obducera liket för att 

fastställa dödsorsaken. 

[namnteckning, ö.a.] 

Chefen för fängelsets sjukvårdsavdelning, 

Överste inom sjukvårdstjänsten 

17/7 1947 

Rapport avlagd till ministern personligen. 

Order given om kremering av liket utan 

obduktion. 

17/7 

[namnteckning, ö.a.] 


Although Sweden had received an official note 

from the Soviets, saying that Raoul Wallenberg 

was taken into custody by Soviet troops in Bu- 

dapest, it was referred to only occasionally in the 

Swedish appeals. Instead, Söderblom, the Swedish 

minister in Moscow, repeatedly stated his personal 

belief to the Russians, that Raoul Wallenberg had 

been killed in Hungary, and ultimately he conveyed 

this face to face with Stalin. Söderberg’s report on 

meeting Stalin provoked no reaction in Stockholm. 

The Russians responded to the Swedish appeals 

about Raoul Wallenberg by reiterating their de- 

mands for the repatriation of Soviet citizens in 

Sweden, in a way which indicated that the issue 

could be solved through an exchange. On the part 

of the Swedes, only a few people appear to have 

understood this. 

Please see next page: 

Strictly confidential 

To Comrade VS Abakumov, Col.-General 

Minister for State Security, USSR 

Report 

I hereby report that the internee Wallenberg, known 

by you, last night suddenly passed away in his cell, 

following a suspected myocardic infarction. 

Following your instructions that Wallenberg be 

placed under personal supervision, I await your advice 

on whom to appoint for a post mortem examination 

to ascertain the cause of death. 

[signature, translator’s note] 

Head of prison medical wards, 

Colonel, medical care 

17 July, 1947 

Personally reported to the minister. 

Order issued for the cremation of the corpse, without 

post mortem. 

17 July 

[signature, translator’s note]


25

I augusti 1947 kom ett officiellt sovjetiskt besked, 

vari påstods att Raoul Wallenberg var okänd i 

Sovjetunionen. Av dokumentation som arbets- 

gruppen fått tillgång till framgår att beskedet 

föregåtts av kontakter mellan olika sovjetiska 

myndigheter, men det troligen avgörande doku- 

mentet, ett brev från säkerhetsministern Abaku- 

mov till utrikesminister Molotov den 17 juli 1947, 

har inte påträffats. 

Sedan Sverige genom vittnesmål från hem- 

vändande tyska krigsfångar påvisat att Raoul 

Wallenberg suttit fängslad i Moskva åtmins- 

tone åren 1945-1947 såg sig den sovjetiska 

regeringen nödsakad att revidera sitt tidigare 

besked. I februari 1957 meddelade utrikesminis- 

ter Gromyko att Raoul Wallenberg faktiskt hållits 

fängslad i Moskva men att han enligt en rapport 

från läkaren i Lubjankafängelset, den så kallade 

Smoltsovrapporten, avlidit till följd av en så kal- 

lade myokardinfarkt den 17 juli 1947. I tillgängliga 

dokument och genom intervjuer kan vi följa hur 

de sovjetiska myndigheterna ansträngde sig 

att få fram en version som ”kunde duga som 

halvsanning”. 

Rapporten diskuterar vidare olika hypoteser om 

vad som kan ha hänt Raoul Wallenberg i juli 1947 

med utgångspunkt från att något avgörande 

inträffade då. Från rysk sida hävdas alltjämt 

att han skulle ha avlidit vid denna tid, men ar- 

betsgruppen har inte fått fram några bevis som 

enligt svensk uppfattning medger definitiva 

slutsatser härvidlag. Särskilt de sista åren av 

utredningsarbetet ägnades därför åt att söka 

verifiera vittnesmål om att Raoul Wallenberg 

skulle ha befunnit sig i fängelser eller läger även 

efter 1947. Inte heller härom kunde någon defi- 

nitiv klarhet nås. Avslutningsvis förs i rapporten 

resonemang om beslutsprocesserna på sovjetisk 

sida inför beskeden 1947 och 1957, giltiga för så- 

väl det fall att Raoul Wallenberg avled/avrättades 

som att han isolerades. Bristerna i det svenska 

agerandet 1945-1947 belyses än en gång i detta 

sammanhang. 

»•« 

Den ryska rapporten omfattar knappt 40 sidor 

och är således betydligt kortare än den svenska. 

Den redogör för formalia kring arbetsgruppens 


In August, 1947, there was an official Soviet state- 

ment, which claimed that Raoul Wallenberg was 

not known in the Soviet Union. Documentation 

available to the Swedish committee reveal that, 

prior to the statement, contact between different 

Soviet authorities took place, but the seemingly 

decisive document, a letter from the Security 

minister Abakumov to Foreign secretary Molotov, 

dated 17 July, 1947, has never been retrieved. 

When Sweden, through the evidence of German 

POWs returning home, were able to show that 

Raoul Wallenberg had been imprisoned in Mos- 

cow, at least between 1945 and 1947, the Soviet 

government were compelled to revise their previ- 

ous statement. In February, 1957, Foreign secretary 

Gromyko declared that Raoul Wallenberg had in- 

deed been imprisoned in Moscow, but that he, ac- 

cording to a report by the Lubjanka prison doctor 

– the so-called Smoltsov report – had passed away 

in the aftermath of a so-called myocardial infarc- 

tion, on 17 July, 1947. Through available documen- 

tation and interviews we can see how the Soviet 

authorities made an effort to produce a version 

that could be “passed off as a half-truth”. 

The report also discusses various hypotheses 

about what might have happened to Raoul Wal- 

lenberg in July, 1947, based on the assumption 

that something decisive occurred at that point. 

The Russians still maintain that he did die at that 

time, but the committee have not been able to 

find any evidence that, from a Swedish point of 

view, permits definitive conclusions in the matter. 

The final years of the investigation were therefore 

particularly dedicated to attempting to verify evi- 

dence that Raoul Wallenberg had been in prisons 

or camps, also after 1947. Nothing conclusive came 

of this work, either. Finally, the report contains a 

discussion of the Soviet decision processes leading 

up to the statements of 1947 and 1957, equally rel- 

evant for the case of the death/execution of Raoul 

Wallenberg or that he was put in isolation. The 

shortcomings of the Swedish conduct between 

1945 and 1947 are here illuminated, yet again. 

»•« 

The Russian report contains less than 40 pages, 

which makes it considerably shorter than the Swed- 

ish one. It discusses the formal working procedures

Utdrag ur Staffan Söderbloms rapport om sitt 

samtal med Stalin den 18 juni 1946. 

verksamhet och för de olika dokument som på- 

träffades i ryska arkiv. På grundval av dessa dras 

slutsatsen att oavsett oklarheterna beträffande 

den så kallade Smoltsovrapportens status får 

dess huvudsakliga innehåll – att Raoul Wal- 

lenberg avlidit den 17 juli 1947 – anses styrkt av 

dels det faktum att det ej återfunna brevet från 

Excerpt from Staffan Söderblom’s report on his 

meeting with Stalin on 18 June, 1946. 

of the committee, as well as the various documents 

that have been found in Russian archives. On the 

basis of this documentation, it is concluded that, 

regardless of the uncertainties surrounding the 

status of the so-called Smoltsov report, its central 

contention – that Raoul Wallenberg died on 17 July, 

1947 – is strengthened by the fact that the missing 


27

Abakumov till Molotov är daterat samma dag, dels 

att ett antal av Raoul Wallenbergs medfångar kort 

därefter förhördes om sina kontakter med honom 

och placerades i isoleringscell. Rapporten konsta- 

terar också att trots omfattande undersökningar 

har inga övertygande belägg för att Wallenberg 

skulle ha varit i livet efter 1947 påträffats. Nämnas 

bör att från Eliassonkommissionens sida riktas 

kritik mot den ryska rapporten för avsaknaden av 

källhänvisningar och för mindre väl underbyggda 

resonemang. 

»•« 

Den så kallade Eliassonkommissionen tillsattes i 

oktober 2001 för att utreda den svenska utrikes- 

ledningens agerande i fallet Raoul Wallenberg 

och framlade sin drygt 750 sidor tjocka rapport i 

februari 2003 under titeln Ett diplomatiskt miss- 

lyckande. Inledningsvis redogörs för omständig- 

heterna kring rekryteringen av Raoul Wallenberg 

för uppdraget i Ungern, och kommissionen kon- 

staterar att det i allt väsentligt rörde sig om ett 

amerikanskt uppdrag. 

Utredningens tyngdpunkt utgöres av en mycket 

noggrann analys av omständigheterna kring 

Raoul Wallenbergs försvinnande och hur dessa 

uppfattades av utrikesledningen åren 1945-47. 

Steg för steg klarlägges hur olika bilder av vad 

som hänt Raoul Wallenberg uppstod i Stockholm 

och avlöste varandra. Den första bilden – Raoul 

Wallenberg i sovjetiskt beskydd – byggde på 

det officiella sovjetiska beskedet i januari 1945 

om att Wallenberg omhändertagits av de sov- 

jetiska styrkorna i Budapest. Redan i slutet av 

februari ersattes denna bild av en annan, bilden 

av Raoul Wallenberg försvunnen i bil mot okänd 

destination, och efter ytterligare en månad 

framträdde en tredje bild av Raoul Wallenberg 

som död. Denna bild blev förhärskande under 

flera år och förträngdes först så småningom av 

den fjärde bilden – Raoul Wallenberg i sovjetisk 

fångenskap. 

Kommissionen visar hur de sparsamma och ofta 

motstridiga uppgifter om Raoul Wallenbergs 

försvinnande som kom till utrikesledningens 

kännedom bidrog till uppkomsten av dessa lika 

skiftande som grundlösa föreställningar om hans 

öde. Att Sveriges minister i Moskva, Staffan 


letter from Abakumov to Molotov is dated the same 

day, and also by the fact that a number of Raoul Wal- 

lenberg’s fellow prisoners shortly afterwards were 

interviewed about their contacts with him, and 

then put in solitary confinement. The report also 

concludes that, despite comprehensive investiga- 

tions, no persuasive evidence that Wallenberg was 

alive after 1947 has been found. Worth mentioning is 

that the Eliasson Commission have levelled criticism 

against the Russian report, for its lack of source refer- 

ences and for inadequately founded reasoning. 

»•« 

The so-called Eliasson Commission was appointed 

in October, 2001 to investigate the conduct of the 

foreign policy leadership in the Raoul Wallenberg 

case, and submitted their comprehensive report 

of over 750 pages in February, 2003, entitled A 

diplomatic failure. Initially, the circumstances 

of the recruitment of Raoul Wallenberg for his 

mission in Hungary are discussed, and the Com- 

mission conclude that it essentially concerned an 

American assignment. 

The focal point of the report is a very careful ana- 

lysis of the circumstances of Raoul Wallenberg’s 

disappearance, and how these were viewed by the 

Swedish foreign policy leadership between 1945 and 

1947. Step by step, it is revealed how a succession of 

different scenarios of what had happened to Raoul 

Wallenberg appeared in Stockholm. The first sce- 

nario – Raoul Wallenberg under Soviet protection 

– was based on the official Russian declaration in 

January, 1945, that Wallenberg had been taken into 

custody by the Soviet troops in Budapest. Already at 

the end of February this scenario was replaced by 

another one, the image of Raoul Wallenberg in a car, 

on his way to an unknown destination, and when 

another month had gone by, there appeared a third 

scenario of Raoul Wallenberg as a dead man. This 

remained the predominant conception for several 

years and it was not until later that it was pushed 

out by the fourth scenario – Raoul Wallenberg held 

captive by the Soviets. 

The Commission show how the scant and often 

conflicting information about the vanishing of Raoul 

Wallenberg that reached the foreign affairs execu- 

tives, contributed to the creation of these notions 

of his fate – ideas that were as varied as they were

Söderblom, spelade en viktig, för att inte säga 

ödesdiger, roll i sammanhanget har länge varit 

känt och kommissionen gör en detaljerad analys 

av Söderbloms olika ställningstaganden och de 

motiv som kan tänkas ha legat bakom hans ofta 

svårförklarliga agerande. Utrikesledningens 

passivitet belyses genom åtskilliga exempel 

med särskild betoning av utrikesminister Un- 

déns brist på engagemang under åren före 1952. 

Ansvaret för att tjänstemännens rapporter om 

sovjetiska inviter till förhandlingar om Raoul 

Wallenberg inte anammades av utrikesled- 

ningen faller tungt på Undéns axlar, heter det 

bland annat. 

Kommissionen karakteriserar Raoul Wallenberg 

som en svensk diplomat med amerikanskt 

uppdrag och finner i sina slutsatser att UD och 

den amerikanska uppdragsgivaren War Refugee 

Board inte tog det ansvar för hans säkerhet som 

borde ha åvilat dem. Varken då Raoul Wallenberg 

sändes ut på sitt farliga uppdrag eller efter hans 

försvinnande klarlades ansvarsfördelningen 

mellan svenska och amerikanska vederbörande. 

Kommissionen riktar formellt klander mot sju 

namngivna personer i den svenska utrikesled- 

ningen, däribland utrikesministrarna Günther 

och Undén, för felaktig handläggning men un- 

derstryker samtidigt att det yttersta ansvaret för 

Raoul Wallenbergs öde ligger hos Sovjetunionen. 

Avslutningsvis konstaterar kommissionen att 

forskningen måste fortsätta till dess hela san- 

ningen om Raoul Wallenbergs öde klarlagts. 

insubstantial. That Sweden’s minister in Moscow, 

Staffan Söderblom, played an important, not to say 

fateful, role in the situation has long been known, 

and the Commission provide a detailed analysis 

of the various standpoints of Söderblom’s and the 

underlying motives of many of his actions, which are 

hard to explain. The passiveness of the foreign policy 

leadership is highlighted with a host of examples, 

notably those that show Foreign Minister Undén’s 

lack of interest, in the years before 1952. The fact that 

staff reports about Soviet invitations to negotiating 

about Raoul Wallenberg were not acted upon by the 

foreign policy leadership, is unambiguously blamed 

on Undén, by the report. 

The Commission describe Raoul Wallenberg as a 

Swedish diplomat on an American mission, and 

conclude that the Swedish Ministry for Foreign 

Affairs and Wallenberg’s American principal, the 

War Refugee Board, did not vouch for his safety as 

they should have. The division of responsibility be- 

tween the Swedish and American parties was not 

made clear when Raoul Wallenberg was sent on his 

dangerous mission, nor after he had disappeared. 

The Commission formally blame seven named 

persons in the Swedish foreign policy leadership, 

among them Foreign Ministers Günther and Un- 

dén, for handling the matter improperly, but the 

Commission also emphasize that the ultimate re- 

sponsibility for the fate of Raoul Wallenberg falls on 

the Soviet Union. By way of concluding, the Com- 

mission report establishes that the investigation 

must continue, until the whole truth about Raoul 

Wallenberg’s fate has been laid bare. 


29

Raouls uppväxt – en 

psykologisk reflektion 

man kan spekulera över hur faktorer i Raoul 

Wallenbergs personliga liv samspelar med 

händelser i världen och tillfälligheter i hans liv, 

för att leda fram till den person som fullföljde 


Tomas Böhm 

Raoul´s childhood and youth 

– a psychological reflection 

one can speculate on how factors in Raoul 

Wallenberg’s personal life interacted with world 

events and chance occurrencies to create the 

person, who pursued his mission in Budapest to

uppdraget i Budapest. I förhand kan det vara 

svårt att säga att en viss person kommer att 

göra det Raoul Wallenberg gjorde. Men i efterhand 

– i retrospekt – kan man tänka sig faktorer som 

bidrog till att han blev den han blev. Som oftast 

handlar det om att vara rätt person vid rätt 

tidpunkt på rätt plats. 

Redan tidigt i livet tycks Raouls liv ha präglats av 

den döde fadern och av att komma från en speciell 

familj som hade viktiga uppdrag att förverkliga. 

Hans mor förefaller också ha varit kärleksfull och 

visat honom stort engagemang, något som är 

nödvändigt för att från början utveckla en god 

självkänsla. Modern skriver hur Raoul som liten 

undrat över varför han inte hade någon pappa. I 

sin sorg försökte han också trösta både sig själv 

och modern. ”Vi få vara glada och tacksamma 

ändå.” Modern berättade också för honom vad 

pappan hade önskat från det barn han aldrig 

fick se: ”...[att han] blir en snäll och god och enkel 

människa.” Något som Raoul tycks ha uppfattat 

redan som liten som ett fortsatt band till den 

döde fadern. 

Farfaderns förväntningar blir också en fortsätt- 

ning på denna strävan att göra fadern och famil- 

jen stolta över honom. Raoul träffar farfadern för 

första gången vid fyra års ålder, alltså en lång 

period av uppladdning tills han fick träffa famil- 

jens fadersfigur, som han inte vill släppa ur sikte 

igen. Farfadern beskriver i brevet till svågern hur 

han utbildat Raoul till man. Hans finger tycks 

finnas med under hela Raouls uppväxt. Även om 

Raoul knorrar ibland, så är han beroende av att 

farfadern planerar framtiden tillsammans med 

honom. 

Farfadern tänker ut ett passande yrke, arkitektens. 

Han bestämmer sig för en amerikansk uppfostran 

för att åstadkomma självständighet. Här finns an- 

tagligen också farfaderns motsättning med Mar- 

cus Wallenberg i bakgrunden. Raoul ska bli den 

självständige grundaren av den nya Orientbanken 

och behöver en internationell utbildning. ”Sverige 

är för lågt i tak”, säger farfadern och syftar kanske 

både på det låga familjetaket hos Marcus och på 

affärsvärlden i allmänhet. Raoul är identifierad 

med farfaderns önskan att bygga nytt och blir 

imponerad av amerikanernas ”vilja att bygga” 

skyskrapor. Han tränar sig i förhandlingsförmåga 

the end. It may be difficult to tell, in advance, that 

a certain person will do what Raoul Wallenberg 

did. But in retrospect one can conceive of factors 

that contributed to making him what he became. 

As in most cases, it is a question of being the right 

person, at the right time, and at the right place. 

Even at a young age Raoul’s life seems to have 

been conditioned by the deceased father, and 

being part of a special family that had important 

missions to undertake. His mother seems to have 

been a loving person and to have taken a great 

interest in him, something that is necessary to 

foster good self-esteem. His mother writes how 

Raoul as a little boy was wondering why he did 

not have a father. In his grief he tried to console 

both himself and his mother: “We must be happy 

and grateful, anyway.” Raoul’s mother also told 

him what his father had wanted from the child 

he never had the chance to see: “…[that he] would 

be a kind and good and humble person.” This Raoul 

seems to have viewed, already as a young child, as 

a lasting tie to the dead father. 

His grandfather’s expectations also become a con- 

tinuation of the effort to make his father and family 

proud of him. Raoul meets his grandfather the first 

time at age four, which meant he had a long build- 

up period before meeting the family father figure, a 

person he did not want to let out of his sight again. 

The grandfather describes in the letter to his brother- 

in-law how he has educated Raoul to become a man. 

He seems to have a hand in the entire upbringing 

of Raoul Wallenberg. Even if Raoul sometimes com- 

plains, he is dependent on his grandfather planning 

his future together with him. 

His grandfather works out a suitable profession, 

that of an architect, and he decides on an Ameri- 

can education to foster independence. Here, in the 

background, probably lurks his grandfather’s schism 

with Marcus Wallenberg. Raoul is meant to be the 

independent founder of the new Orientbanken, 

and therefore needs an international education. “In 

Sweden, you’re cut down to size,” says his grandfa- 

ther and may be referring to both the family climate 

with Marcus and Swedish business, in general. 

Raoul identifies with his grandfather’s wish to build 

something new and is impressed by the Americans’ 

“actual wanting to build” scyscrapers. He practises 

negotiating and diplomacy, “to be able to couch your 


31

och diplomati, att kunna lägga sina ord, ”så att 

man får åka med – och dit man vill”. 

När Raoul blir rånad under en av sina resor i 

Amerika, tycks han behålla lugnet och visar i 

stället ett nyfiket intresse. Det är som om han är 

skyddad av skyddshelgon – fadern? sitt namn? 

farfadern? förväntningarna på vad han ska göra? 

– så att han inte känner rädsla. 

När han kommer hem från Amerika är farfadern 

vaksam så att hans ädelsten inte ska förföras av 

livet i Stockholm. Han beslutar sända Raoul till 

Sydafrika, och beskriver hur han får modern och 

Raoul att gå med på sina planer utifrån långsik- 

tiga utbildningsaspekter. I Sydafrika blommar 

sedan Raouls och farfaderns personliga projekt. 

Raoul beskrivs som en strålande organisatör och 

förhandlare (!). Han har outtröttlig energi och 

stor fantasi, en förmåga att snabbt och grundligt 

sätta sig in i nya uppgifter. Han beskrivs som att ha 

större förmåga än de flesta utbildade affärsmän 

skulle ha. 

Sedan planeras vistelsen i Haifa, som dock inte 

tycks stämma med Raouls person. Farfadern 

vill göra honom till internationell bankman, up- 

penbarligen med den planerade Orientbanken i 

tankarna. Men Raoul är mer utåtriktad. Han vill 

inte lära sig säga nej till människor utan hellre 

kunna göra något positivt. Däremot träffar han 

de judiska flyktingarna från Tyskland och impone- 

ras av deras revanschlust i att bygga den judiska 

staten. På väg hem vistas han också i Tyskland en 

vecka och ser med egna ögon hur Tyskland präglas 

av nazisterna. 

När han kommer hem uppstår ett vacuum, när 

farfar inte har planerat för fortsättningen. När 

farfadern dör kan han dock hitta en väg på egen 

hand genom Kalman Lauers MEROPA. Han blir 

affärsman, får resa och förhandla och han är psy- 

kiskt förberedd för att vara orädd, få göra positiva 

saker för människor, att kunna lägga sina ord, så 

att han får det han vill. Han får dessutom kontakt 

med Ungern genom Lauer. Han har sett vad som 

händer i Nazi-Tyskland och hur förföljelsen av 

judar förvärras. Han är beredd att starta ett stort 

självständigt projekt ”för att vara en god och enkel 

människa”. 


words so they’ll let you ride along – and so that you’ll 

end up where you want to go.” 

When Raoul is robbed during one of his trips in 

America, he seems to keep his cool and instead 

shows an interested curiosity. It is as if he were 

protected by a guardian angel – his father? his 

name? his grandfather? the expectations of him? 

– and does not sense any fear. 

When he returns home from America his grand- 

father is looking out for his gem not to lose its 

lustre, when he comes into contact with life in 

Stockholm. He decides to send Raoul to South 

Africa, and tells of how he gets the mother and 

Raoul to agree to his plans, based on long-term 

educational objectives. In South Africa Raoul and 

his grandfather’s personal project later flourishes. 

Raoul is described as a splendid organizer and ne- 

gotiator (!). His energy is boundless and he has 

great imaginative powers, as well as an ability 

to grasp, quickly and thoroughly, new tasks. He is 

described as having a greater capacity than most 

trained businessmen. 

Subsequently Raoul’s stay in Haifa is planned; it 

does not, however, seem to suit his person. His 

grandfather wants to make him an international 

banker, evidently with the planned Orientbanken 

at the back of his mind. But Raoul is more outgoing. 

He does not want to learn how to say no to people, 

but would rather work in a more positive frame of 

mind. He meets Jewish refugees from Germany 

and is impressed by their desire to take revenge, by 

building a Jewish state. On his way back home he 

spends a week in Germany, and sees with his own 

eyes how the Nazis dominate the country. 

When he gets home there is a vacuum, as his 

grandfather has not planned a continuation. When 

Raoul’s grandfather dies he is, however, able to find 

his own way through Kalman Lauer’s MEROPA. He 

becomes a businessman, and is allowed to travel 

and negotiate. Mentally he is prepared to feel no 

fear, to do positive things for people, to couch his 

words, so that he gets what he wants. Through 

Lauer he also establishes contact with Hungary. 

He has seen what is going on in Nazi Germany, and 

how the persecution is stepped up. He is prepared 

to start a big independent project, “to be a good 

and humble human being”.

Raoul Wallenberg – en 

hjälte i det verkliga livet 

förintelsen var en tid av exempellöst 

mördande, förnedring, plundring och skräck. Vi 

har få hjältar från denna hemska tid, och Raoul 

Wallenberg är en av dem. Ändå är han, som jag 

ser det, en missförstådd hjälte, och missförståndet 

minskar snarare än förbättrar vår förståelse 

av honom. Raoul Wallenberg var inte en det 

tjugonde århundradets ”räddande ängel” eller 

”Röda Nejlikan”. Han var snarare en verklig man 

som gjorde mycket verkliga saker för att hjälpa 

utsatta människor i en oerhört svår och farlig tid. 

Världen behöver fler verkliga människor som Raoul 

Wallenberg – för att hjälpa oss i svåra tider, och 

för att uppmuntra oss att själva göra något. Att 

vänta på att himmelska andar ska stiga ner är ett 

dåligt förhållningssätt. 

När jag ombads bidra till den här utställningen 

trodde jag mig förstå Wallenberg, eftersom jag i mer 

än tio år hade forskat om honom och den svenska 

diplomatin under Förintelsen. Men jag förstod ho- 

nom egentligen inte, i varje fall inte helt och fullt. 

Jag tvingades därför återvända till en källa jag hade 


Raoul Wallenberg was 

a real life hero 

the holocaust was a time of unprece- 

dented murder, humiliation, plunder and horror. 

We have few heroes from that desperate time, 

and Raoul Wallenberg is one of them. Yet he is, 

I believe, a misunderstood hero, and this misun- 

derstanding diminishes rather than enhances our 

understanding of him. Raoul Wallenberg was not 

“an angel of rescue” or a “Scarlet Pimpernel” of 

the 20th century. Rather, he was a real man who 

did very real things to assist people in need during 

an extraordinarily difficult and dangerous time. 

Our world needs more real people like Raoul 

Wallenberg – to help us during a time of need, 

and to inspire us to do something ourselves. 

Waiting for spirits to descend from the heavens 

is bad policy and practice. 

When asked to contribute to this exhibition I 

thought I understood Wallenberg, since for over a 

decade I have been researching his story and the 

story of Swedish diplomacy during the Holocaust. 

But I did not really understand him, or at least not 

enough. I was compelled to return to a source I 


33

studerat tidigare, men inte tillräckligt djupt. Jag är 

glad att utställningen givit mig en ny och djupare 

förståelse av denne mycket specielle man. Det har 

skrivits mycket om Wallenberg, men jag har valt 

att starkt förlita mig på den långa och fascinerande 

brevväxlingen mellan Raoul och hans farfar, och 

kompletterat med andra brev och diplomatiska rap- 

porter skrivna av Wallenberg, före och under hans tid 

i Budapest. De här dokumenten utgör en synnerligen 

intressant dokumentär källa, som ger oss en verklig 

insikt i en ung, priviligierad mans uppväxt – en man 

som senare skulle ta plats på historiescenen. 

Utifrån de här källorna är det lätt att förstå den dra- 

matiska utvecklingen av hans liv, potentialen och 

det löftesrika hos en begåvad och intelligent män- 

niska, vars liv förändrades så grymt efter att han, 

fortfarande oförklarat, fängslades. De källor som 

har skapats av Wallenberg själv är, i själva verket, 

en sällsynt och betydelsefull gåva för en historiker. 

Sällsynt, för att vi sällan erbjuds en så tydlig bild av 

en människas utveckling till den individ som senare 

ska komma att skriva historia. Betydelsefull, för att 

Wallenbergs självporträtt – som han arbetade på 

under två decennier innan han åkte till Budapest, 

och medan han befann sig där – inte bara hjälper 

oss att bättre förstå vad han uträttade i den staden 

mellan juli 1944 och januari 1945, utan också vad 

han faktiskt tänkte och kände under de här mycket 

svåra månaderna. Den historiker som studerar Wal- 

lenberg behöver inte spekulera eller gissa hur han 

tänkte eller kände från en tid till en annan – han 

berättar det för oss! Icke desto mindre måste man 

förstå att den historia jag berättar i mina texter 

endast utgör början på det som kan och borde 

skrivas om honom, och det kvarstår ett behov av 

en fullständig vetenskaplig analys av Raoul Wallen- 

bergs liv och verk under Förintelsen. Den verkliga 

förklaringen till den dramatiska förvandlingen av 

honom, från en vanlig affärsman till en heroisk 

diplomat, förblir okänd. 

Det finns endast få kapitel i Förintelsen som inte är 

komplicerade, och inga som inte är tragiska. Ändå 

utgör det som hände i Ungern och Budapest mel- 

lan 1944 och 1945 ett av de mest komplicerade och 

tragiska avsnitten i hela denna sorgliga period av 

nutida europeisk historia. Vad vi vet, och det gäller 

också Ungern, är att i botten av berättelsen om 

detta folkmord hittar vi en chockerande enkel men 

oförklarlig önskan hos tusentals vanliga och ofta 


had reviewed before, but had not studied closely 

enough. Happily, this task has given me new and 

deeper insight into this very special man. Although 

the secondary literature about Wallenberg is ex- 

tensive I have relied heavily on the long and re- 

markable exchange of letters between Raoul and 

his grandfather, complemented with other letters 

and diplomatic dispatches penned by Wallenberg 

before and during his time in Budapest. These 

documents provide a remarkable documentary 

source which provides us with genuine insight 

into the growth of a young man of privilege who 

would later walk on history’s stage. 

From these sources it is easy to sense the drama of 

his developing life, the potential and promise of a 

talented and intelligent individual whose life was 

altered so cruelly by his still unexplained deten- 

tion. Indeed, the sources created by Wallenberg 

himself are a rare and important treat for the his- 

torian. Rare because we are seldom provided with 

such a clear picture of a person’s growth into the 

individual who would later make history. Impor- 

tant because Wallenberg’s self-portrait – one he 

painted during the two decades before he left for 

Budapest and while there – helps us to understand 

better not only what he did in that city between 

July 1944 and January 1945, but what he actually 

thought and felt during those desperate months. 

The historian studying Wallenberg does not have 

to speculate or guess how he felt or thought at 

one time or another – he tells us! Nonetheless, it 

must be understood that the story told in my texts 

is merely the beginning of what can and should 

be written about him, and there remains a need 

for a full scholarly analysis of Raoul Wallenberg’s 

time and deeds during the Holocaust. What really 

explains the dramatic transformation of this man 

from an average businessman into a heroic diplo- 

mat remains unknown. 

There are few chapters of the Holocaust which are 

not complicated, and none which are not tragic. 

Yet what happened in Hungary and in Budapest in 

1944–45 constitutes one of the most complicated 

and tragic events of the entire, sad period of very 

recent European history. What we do know, and 

this applies to Hungary as well, is that at the core 

of this genocidal narrative lies the shockingly 

simple if still inexplicable desire of thousands 

of common and often educated European men

ildade europeiska män (och en del kvinnor) att i 

sina länder döda så många oskyldiga judar som 

möjligt. Hitler gav dem chansen, och de tog den. 

De utförde sin uppgift med nit, förbättrade stän- 

digt sina metoder, och lyckades på det hela taget 

i sitt uppsåt. När Tyskland ockuperade Ungern 

rådde litet tvivel om vilket öde som skulle drabba 

landets stora judiska befolkning, och världen i 

stort tittade på medan det hände. 

De som vände sig mot förövarna – och de var inte 

många – måste uppmärksammas, samtidigt som 

vi minns offren och fördömer förövarna. Raoul 

Wallenberg var en av jämföreslesvis få europe- 

iska kristna som, mellan 1933 och 1945, verkligen 

försökte hjälpa sina judiska medmänniskor. När vi 

tänker på Wallenbergs ställningstagande tänker 

vi också på de tiotals och åter tiotals miljoner som 

vände judarna ryggen. Men han var inte den ende 

som valde det rätta, och vi måste lära oss mer även 

om de andra. 

Slutligen måste det sägas att utifrån vad vi vet 

om Raoul Wallenberg, känns det allt smärtsam- 

mare att begrunda hans grymma och opåkallade 

öde. Låt oss endast för ett ögonblick föreställa oss 

denne livfulle, energiska och mycket intelligenta 

unge man sittande, timme efter timme, dag efter 

dag och vecka efter vecka, i sin dystra lilla cell. Tänk 

ett ögonblick på hur han måste ha känt det innan 

han somnade, om nästa dag skulle ge honom fri- 

heten åter, varför han var där. Vi har inga doku- 

ment författade av honom från den här tiden, men 

vi kan vara säkra på att han aldrig slutade hoppas 

att mardrömmen skulle ta slut. När Wallenberg 

samtyckte till att åka till Budapest kan han mycket 

väl ha insett att han riskerade livet, men självklart 

kunde han aldrig ha föreställt sig lidandet av att 

sitta isolerad i en rysk cell; att sitta där och fundera 

på när hans regering och mäktiga släktingar skulle 

göra slut på hans pina – ett lidande som tveklöst 

försvårades av vetskapen att han inte hade gjort 

något fel. Tvärtom… 

Det är svårt att föreställa sig att han någonsin helt 

förlorade hoppet om att återvända till Sverige, att 

åter få träffa sin älskade mor och släkt. Att histo- 

rien inte lyckades infria hans förhoppning förblir 

en mänsklig tragedi av stora mått. 

(and some women) to kill as many innocent Jews 

throughout their continent as was possible. Hitler 

gave them the chance, and they took it. They were 

assiduous in their task, they improved their meth- 

ods throughout, and on the whole they succeeded. 

When Germany occupied Hungary there was little 

doubt about the fate of that country’s large Jewish 

population, and the world essentially looked on as 

it happened. 

Those who opposed the perpetrators – and they 

weren’t many – must be recognized at the same 

time that we commemorate the victims and 

condemn the perpetrators. Raoul Wallenberg 

was one of the comparatively few Christian Eu- 

ropeans who, between 1933 and 1945, genuinely 

tried to help their fellow Jewish human beings. 

Thinking of Wallenberg’s choices makes us think 

of the tens after tens of millions who chose oth- 

erwise. But he was not the only one who made 

the right choices, and we must know more about 

them as well. 

Finally it must be said that knowing him better 

makes contemplation of his cruel and unneces- 

sary fate even harder to bear. Imagine just for 

a moment this vibrant, energetic, highly intel- 

ligent young man sitting hour after hour, day 

after day and week after week in his dismal, 

small cell. Think for a moment of how he must 

have felt before falling asleep, wondering if the 

next day would bring freedom, wondering why 

he was there. We have no documents penned by 

him from that time, but we can be sure that he 

never ceased hoping that his personal nightmare 

would end. When agreeing to go to Budapest 

Wallenberg may well have contemplated death, 

but surely he could never have imagined the bit- 

ter pain of his isolation in a Russian cell, wonder- 

ing when his government and powerful relatives 

would end his ordeal – his anguish deepended 

no doubt by the knowledge that he had done no 

wrong. On the contrary... 

It is hard to imagine that he ever completely gave 

up hope of returning to Sweden, of seeing his be- 

loved mother and family again. That history failed 

to satisfy this hope will remain a human tragedy 

of historic proportions. 


35

Den oavslutade historien 

om en svensk hjälte 

barndom och uppväxt 

Raoul Wallenberg föddes den 4 augusti 1912, som 

medlem av en av Sveriges mest framstående 

familjer. Saknades gjorde dock fadern, som hade 

dött i cancer medan Raouls mor Maj väntade 

honom. Raouls barndom präglades av förlusten, 

även om hans mor och andra familjemedlemmar 

gjorde vad de kunde för att fylla tomrummet. 

Raoul fick mycket kärlek av sin mor, men eftersom 

fadern saknades fick farfar Gustaf Wallenberg 

agera mentor och stöd. Raouls farfar var en myck- 

et världsvan affärsman och diplomat, och han var 

fast besluten att rusta pojken för att möta livet. 

Det var världsmannen Gustaf Wallenberg som vä- 

sentligen formade de första decennierna i unge 

Raouls liv. Han såg till att pojken fick en grundlig 

utbildning, med tonvikt på affärer och diplomati. 

Vid den här tiden meddelade sig folk med dem där 

hemma genom att skriva brev, som ofta var långa 

och skickades med post. De många brev som växla- 

des mellan Raoul och hans farfar ger oss en detalje- 

rad och levande bild av deras relation. Gustaf intres- 

serade sig särskilt för Raouls studier och begärde 

att få hållas underrättad om ynglingens resultat. 

Under en vistelse i Frankrike, innan han hade gått 

ut gymnasiet, skrev Raoul: ”Jag ber att få tacka för 

farfars goda råd beträffande undervisningen och 

är glad att kunna säga att jag hittills och med gott 



The unfinished story of a 

swedish hero 

childhood and youth 

Raoul Wallenberg was born on 4 August, 1912 into 

one of Sweden’s most prominent families. Yet he 

began life without a father, who died of cancer 

while his mother, Maj, was pregnant. Raoul’s early 

years were shaped by this loss, even though his 

mother and other family members tried to fill this 

terrible gap in the boy’s existence. 

Absent his father and much beloved by his mother, 

Raoul received patriarchal guidance and affection 

from Gustaf Wallenberg, his paternal grandfather. 

Grandpa Gustaf was a businessman and diplomat 

with considerable experience of the world, and he 

was determined that the boy be prepared for life. 

This man of the world shaped much of young 

Raoul’s first decades, ensuring that he was me- 

thodically educated in life, particularly the worlds 

of business and diplomacy. 

In those days, people distant from one another com- 

municated by letters, often lengthy, sent through the 

mail. The many letters sent back and forth between 

Raoul and his grandfather provide us with a detailed 

and vivid picture of their relationship. Gustaf was 

particularly concerned about Raoul’s education, 

and insisted on remaining informed about how the 

boy was performing. Before finishing high school 

and while on a visit to France, Raoul wrote “Thank 

you for your advice about my studies. I’m happy

esultat följt ungefär 

samma plan.” Det råder 

ingen tvekan om att far- 

faderns fasta vägledning 

formade Raoul. 

Efter att ha gått ut gym- 

nasiet med goda betyg 

tog han och farfadern 

itu med planeringen av 

Raouls universitetsstu- 

dier. I juli 1929 skrev Raoul 

i ett brev till sin farfar att, 

”Farfars mening med 

Amerika är den att jag 

genom tekniska studier 

skall skaffa mig en trumf 

på hand gentemot mina 

svenska yrkesbröder. Jag 

tror också att vistelse vid 

amerikanskt universitet 

ev. förenat med någon 

tids praktik är av nästan oskattbart värde”. 

De ambitiösa planerna hindrade dock inte Raoul 

från att leva väl i ett Stockholm som närmade sig 

slutet av det första krigsfria decenniet sedan för- 

sta världskrigets slut. Efter att ha mottagit sin jul- 

klapp skrev Raoul till sin farfar att, ”För närvarande 

bränna pengarna min innerficka men jag gissar att 

jag lämnar dem i farbror Marcus och farbror Jacobs 

vård. Tack snälla farfar och farmor”. 

Efter en kortare militärtjänst reste Raoul Wal- 

lenberg hösten 1931 till USA för att börja sina 

universitetsstudier. Det land han lämnade var 

lugnt och fredligt, medan stora delar av Europa 

med stigande oro åsåg det tyska nazistpartiets 

växande makt och radikala ideologi. Ett och ett 

halvt år senare skulle Hitler ta makten i Europas 

mäktigaste nation. 

ann arbor och usa 

Raoul Wallenberg 

tar studenten 

vid Nya Elementar. 

Raoul gick med stor entusiasm in i denna nya 

spännande fas av livet, väl medveten om hur an- 

norlunda livet i Amerika tedde sig. Med lust och 

fascination inför sin nya tillvaro påbörjade han 

sina studier vid Michigan University. Med den 

naturliga nyfikenhet som präglade Raoul tog han 

snart till sig det han uppfattade som det ameri- 

kanska idealet. I ett brev till farfar Gustaf skrev 

Raoul Wallenberg 

graduates from 

the Nya Elementar 

college. 

to report that I followed 

roughly the same course 

of action up till now 

– and with good results.” 

[”Jag ber att få tacka för 

farfars goda råd beträf- 

fande undervisningen 

och är glad att kunna 

säga att jag hittills och 

med gott resultat följt 

ungefär samma plan”]. 

There is little question 

that such firm guidance 

shaped Raoul. 

Having done well in 

highschool, they turned 

their attention to Raoul’s 

planned university edu- 

cation. In July 1929, Raoul 

wrote his grandfather 

that, “...your American 

plan is to give me a trump card vis-à-vis my Swedish 

peers. I agree that going to an American university, 

possibly combined with a few years’ practical experi- 

ence, would be close to invaluable.” [”Farfars mening 

med Amerika är den att jag genom tekniska studier 

skall skaffa mig en trumf på hand gentemot mina 

svenska yrkesbröder. Jag tror också att vistelse vid 

amerikanskt universitet ev. förenat med någon tids 

praktik är av nästan oskattbart värde”.] 

Yet this careful planning did not stop Raoul from 

enjoying an affluent life in Stockholm as the 

first full post-war [WWI] decade came to an end. 

After collecting his “Christmas gift”, Raoul wrote 

his grandfather that, “...the money is burning a 

hole in my pocket, but I guess I’ll hand it over to 

Uncle Marcus and Uncle Jacob’s care. Thank you 

very much, Grandfather and Grandmother.” [”För 

närvarande bränna pengarna min innerficka men 

jag gissar att jag lämnar dem i farbror Marcus 

och farbror Jacobs vård. Tack snälla farfar och 

farmor.”] 

Following a brief stint in the military, Raoul left 

for the United States in autumn 1931 to attend 

university. The country he left behind was peace- 

ful and stable, but much of Europe watched with 

increasing anxiety the growing strength and radi- 

cal ideology of Germany’s Nazi Party. And a year 


37

han: ”Men vad farfar menade med att skicka mig 

över hit var väl inte så mycket att jag genom vis- 

telse och studier här skulle få kunskap om hur man 

bygger skyskrapor och biografer utan snarare att 

jag genom umgänge med amerikanare […] skulle 

få viljan att bygga dem!” 

I de brev Wallenberg skrev under sin vistelse i 

Amerika finns redan exempel på de karaktärs- 

drag och egenskaper som skulle komma honom 

så väl till pass i Budapest, många år senare. Hans 

förmåga att kommunicera med såväl släktingar 

som andra förbättrades, och nyfikenheten kände 

inga gränser. Han skriver: ”Anledningen till att jag 

skulle fara till ett annat ställe är givetvis att jag då 

skulle få se en annan sida av landet och få vänner 

i andra trakter.” 

Wallenberg reste en hel del och beskrev mycket 

detaljerat och på ett intelligent och medryckande 

sätt det Amerika han stötte på. Han månade också 

om sin framtid inom Wallenberg-imperiet genom 

att studera amerikanskt affärsliv, och han träffade 

ofta högt uppsatta personer som hans farfar och 

andra hade tipsat honom om. Det roade Raoul att 

Utanför Ann Arbor. 

In the vicinity of Ann Arbor. 

beskriva det han upplev- 

de, och han påverkades 

av det han såg och dem 

han träffade. Wallenberg 

befann sig i USA mitt 

under depressionen, och 

det fick honom att fun- 

dera över hur amerikaner 

skulle uppträda, ”…when 

times were good, given 

how optimistic they are 

now.” Vid tiden för åter- 

resan till Sverige var han 

passionerat förälskad i 

det amerikanska, både 

människorna och den 

energi de uttryckte. Men 

han var också medveten 

om vem som givit honom 

den chans han så väl hade tagit vara på. “[Thank 

you Grandfather] for all your generosity and love 

in making possible for me [this] wonderful expe- 

rience…” (Detta skrivet på engelska.) Den unge 

man som 1935 återvände till Sverige hade ett gott 

självförtroende, men var ändå osäker på var exakt 

hans framtid låg. Men Gustaf Wallenberg hade en 


and a half later, Hitler gained control of Europe’s 

most powerful nation. 

ann arbor and usa 

Raoul entered this exciting new phase of life with 

great enthusiasm, aware of how different life was 

in America. He commenced studies at Michigan 

University, enthralled by, and eager to learn from, 

this new world. His natural curiosity flourished, 

and he absorbed what he understood to be the 

American ideal. Writing to Gustaf he said, “But 

what grandfather intended by sending me here 

was not so much that by being here and studying I 

would learn how to build skyscrapers and cinemas, 

but [instead] to acquire a desire to build them!” 

[”Men vad farfar menade med att skicka mig över 

hit var väl inte så mycket att jag genom vistelse 

och studier här skulle få kunskap om hur man 

bygger skyskrapor och biografer utan snarare att 

jag genom umgänge med amerikanare […] skulle 

få viljan att bygga dem!”] 

During his stay in America, Wallenberg’s letters 

reveal many of the psychological characteristics 

and qualities which served him so well years later 

in Budapest. His ability to communicate both with 

his family and others improved, and his curiosity 

was insatiable. “The reason for going somewhere 

else is obviously that I’d then get to see another 

side of the country, and make friends in other 

parts.” [”Anledningen till att jag skulle fara till ett 

annat ställe är givetvis att jag då skulle få se en an- 

nan sida av landet och få vänner i andra trakter.”] 

While there Raoul travelled extensively, record- 

ing what he saw of American life with great 

detail, enthusiasm and intelligence. He also 

kept an eye on his future with the Wallenberg 

financial empire by studying American business 

conditions and often met high-ranking people 

recommended to him by his grandfather and 

others. He enjoyed describing what he experi- 

enced, and was influenced by what he saw and 

those he met. He was in America at the height of 

the Great Depression, a fact which caused him to 

wonder what Americans were like, “...when times 

were good, given how optimistic they are now.” 

[…i goda tider, om man betänker hur optimistiska 

de är nu.”] He left the country infatuated with 

its people and its spirit, yet also aware of who 

was responsible for the opportunity he utilized

Raoul Wallenberg med 

vänner i Sydafrika. 

noggrant uttänkt plan för Raoul. Efter att ha läst 

arkitektur i Amerika skulle Raoul nu på allvar tränga 

in i affärslivet, och även den här delen av hans ut- 

bildning skulle ske i främmande land. 

Att vara ättling till en av Sveriges mest betydande 

finansfamiljer hade naturligtvis en stor inverkan på 

Raouls liv, och alla inom den stora släkten kände 

väl till honom. Men trots att Gustaf var stolt över 

sonsonens utveckling manade han honom att 

skyndsamt lämna Stockholm och ge sig in i nästa 

fas av sin utbildning, så att inte det bekymmerslösa 

livet här hemma eller svenska värderingar blev en 

vana. Att notera är även att Gustaf avrådde Raoul 

från att förlita sig på ett svenskt umgänge när han 

befann sig utomlands. Farfadern gjorde samtidigt 

klart att medan det var värdefullt med en viss själv- 

ständighet gentemot familjen, så öppnade namnet 

Wallenberg också många dörrar av betydelse. Den 

utbildning som denne närmast aristokratiske 

svensk erhöll var noga övervägd. Familjen förvän- 

tade sig mycket av Raoul Wallenberg. 

en lång utbildning 

Raoul Wallenberg with friends 

in South Africa. 

Raoul gjorde som hans farfar ålagt honom och 

begav sig en kort tid därefter till det avlägsna 

Sydafrika, för att utan betalning praktisera i af- 

färslivet. Det fysiska avståndet mellan Raoul och 

hans farfar ledde, precis som i fallet med Amerika, 

till en fängslande skriftlig dokumentation – inte 

so well. “[Thank you 

Grandfather…] for all 

your generosity and 

love in making possi- 

ble for me [this] won- 

derful experience […]” 

(written in English). It 

was a confident young 

man who returned to 

Sweden in 1935, yet 

one unsure of exactly 

where his future lay. 

But Gustaf had a 

carefully thought out 

plan for Raoul, and 

determined that after 

studying architecture 

in America, Raoul 

would now seriously 

begin to learn the 

world of business and 

that this “education” would continue amongst 

other cultures and people. 

Naturally, being a scion of one of Sweden’s 

most prominent business families greatly 

influenced Raoul’s life, and he was well known 

to all members of the important and extended 

Wallenberg clan. And though Gustaf was proud 

of his grandson’s development, he urged Raoul to 

leave Stockholm quickly for the next phase of his 

education, lest the easy life at home, or Swedish 

attitudes, became a habit. Tellingly, Gustaf even 

discouraged the young man from depending on 

the companionship of other Swedes while abroad. 

Raoul’s grandfather made it clear simultaneously 

that while it was important to construct a life 

somewhat independent of the family, being a 

Wallenberg would also open many important 

doors. The education of this rather aristocratic 

Swede was deliberate, and the family had great 

expectations for his future. 

years of training 

Obedient to his grandfather’s plan, Raoul quickly 

departed for an unpaid apprenticeship in busi- 

ness in distant South Africa. As with his sojourn 

to America, the physical distance between Raoul 

and his grandfather created a fascinating writ- 

ten record not only of their very special relation- 

ship, but also of what the young man saw and 


39

ara av deras unika relation, utan också av sådant 

den unge mannen såg och upplevde under sina 

år utomlands. Månaderna i Sydafrika och däref- 

ter i Palestina vittnar om utvecklingen av en syn- 

nerligen intelligent, energisk och charmig men 

samtidigt känslig man. Att läsa hans livfulla och 

ofta långa och detaljrika brev väcker intresse och 

nyfikenhet; breven ger också en inblick i personen 

Raoul Wallenberg, som bara ett decennium senare 

skulle komma att skriva historia. 

Meningen med Wallenbergs vistelse i Kapstaden 

var att han skulle lära sig hur det går till i affärslivet, 

från grunden. Raoul utbildades av sin farfar för en 

mycket specifik yrkesroll i Sverige, även om miljön 

var ytterst osvensk. Trots att han befann sig så 

långt ifrån sin farfar kände sig Raoul tvungen att 

motivera varför han under den första tiden umgicks 

med landsmän. ”Jag vet att farfar invänder mot […] 

att jag är [för mycket] tillsammans med svenskar 

och detta skall jag undan för undan reparera.” 

Det nära förhållandet till farfadern och hur det 

påverkade Raoul belyses av den skriftväxling 

Raouls kärleksaffär med en amerikansk flicka han 

träffade vid universitetet gav upphov till. (Det är 

från breven oklart om Raoul verkligen hade ett 


experienced during his years outside of Sweden. 

His months in South Africa, and soon after in 

Palestine attest to the growth of a man with 

considerable intelligence, energy, charm and 

emotion. The reader of his letters is filled with 

interest and expectation when learning of him, 

for his descriptions of his life are always vivid, 

often lengthy – and thus full of fascinating de- 

tails – and a window into the soul of a man who 

would, a decade later, make history. 

Wallenberg’s Cape Town visit was meant to be a 

school where he would learn the “nuts and bolts” 

of business. He was being trained by his grandfa- 

ther for a very specific career in Sweden, but in a 

most “un-Swedish” environment. Yet even though 

he was so far away from him, he had to defend his 

initial dependence on the company of his coun- 

trymen against his grandfather. “I know that you 

object to my hanging around with Swedes, and 

I will remedy this bit by bit.” [”Jag vet att farfar 

invänder mot […] att jag är [för mycket] tillsam- 

mans med svenskar och detta skall jag undan för 

undan reparera.”] 

The complexity of their relationship and its effect 

on Raoul is laid bare in an exchange concerning the 

love affair Raoul had, or did not have (it is unclear 

from the letters!), with an American girl while at 

university there. Raoul described the poignant 

letters of infatuation he was receiving from his 

unnamed Michigan admirer, and Gustaf misinter- 

preted what Raoul had written. He answered in 

anger and despair. “A young man with your pros- 

pects does not have time to tie himself down until 

he has had time to organize his life and his work. 

A young wife wants everything to revolve around 

her. She wants to be entertained and amused [...] 

A young man absorbed by his sexual urges pays 

no attention to these [important] considerations. 

He wants her body. He wants the pleasure of the 

moment, and she does nothing but offer it. [...] I 

assume that the fault is yours. You have not been 

Raoul väntar på 

farfar i Florens. 

Raoul waiting for 

his grandfather in 

Florence. 

careful and prudent. 

That is what makes the 

matter so tragic. […] You 

must not deprive your 

mother and me of our 

expectations for you.” 

[”En ung man med Dina 

förutsättningar har ej tid

förhållande eller inte.) Raoul beskrev de gripande 

kärleksbrev han mottagit från en icke namngiven 

beundrarinna från Michigan. Gustaf misstolkade 

vad sonsonen hade skrivit, och svarade honom 

med vrede och förtvivlan: ”En ung man med Dina 

förutsättningar har ej tid att binda sig förrän han 

hunnit att organisera sitt liv och sin verksamhet. 

En ung fru vill att allt skall egnas henne. Hon skall 

underhållas och roas. […] Alla dylika reflektioner 

bryr den av könsdrift uppfyllde unge mannen sig 

ej om. Han vill åt hennes kropp. Han vill njuta för 

stunden, och hon gör ej annat än att bjuda på den. 

[…] I Ditt fall antar jag att felet är Ditt. Du har brus- 

tit i försiktighet och eftertanke. Det gör saken så 

tragisk. […] Du får ej fråntaga Din mor och mig vad 

vi av Dig förvänta.” Wallenberg telegraferade, fullt 

medveten om de förväntningar som ställdes på 

honom, till sin oroliga farfar: “Please don’t worry/ 

no complications/ […]”. Raoul försäkrade Gustaf 

att han alls inte hade tappat målet ur sikte. 

Händelsen gjorde att Raouls övertygelse om det 

ofelbara i den plan Gustaf hade lagt för honom 

började svikta, och han var heller inte säker på 

att det var vad han själv, en självständig 23-åring, 

önskade sig. Om det långsiktiga målet var att 

Wallenberg skulle lyckas och nå framgång inom 

svenskt affärsliv, så verkade det bakvänt att han 

inte tillbringade mer tid i Sverige. Raoul insåg att 

hans kunskaper om det svenska samhället i san- 

ning var begränsade, vilket han uttryckte: ”[…] jag 

anser att min allmänna känsla för Sverige har blivit 

något virrig då jag endast känner till svenskt skol- 

liv men icke svenskt arbete, dels emedan jag tror 

och vet att jag bättre skulle kunna tillgodogöra 

mig lärdomarna härute om jag kände något bättre 

till produktionsförhållandena där hemma.” 

Wallenberg höll dock fast vid farfaderns plan, trots 

att han kände en större och större motvilja. Som 

överenskommet var lämnade han Sydafrika för yt- 

terligare oavlönat praktikarbete, den här gången 

på en bank i Haifa. Gustafs val var intressant av 

flera skäl, inte minst i ljuset av Raouls till synes 

negativa och okaraktäristiskt generaliserande 

intryck av de sydafrikanska judarna. På vägen till 

Palestina stannade han till i Nice, där han besökte 

sina farföräldrar, innan han i mars 1936 anlände till 

Mellanöstern. Där stötte han på ett exotiskt och 

sammansatt land med starka politiska spänningar, 

samtidigt som Europa chockerades av Hitlers åter- 

att binda sig förrän han hunnit att organisera sitt 

liv och sin verksamhet. En ung fru vill att allt skall 

egnas henne. Hon skall underhållas och roas. […] 

Alla dylika reflektioner bryr den av könsdrift upp- 

fyllde unge mannen sig ej om. Han vill åt hennes 

kropp. Han vill njuta för stunden, och hon gör ej 

annat än att bjuda på den. […] I Ditt fall antar jag 

att felet är Ditt. Du har brustit i försiktighet och 

eftertanke. Det gör saken så tragisk. […] Du får ej 

fråntaga Din mor och mig vad vi av Dig förvänta.”] 

Fully aware of these expectations, Wallenberg tele- 

graphed his worried grandfather: “Please don’t 

worry/no complications […]”, assuring Gustaf that 

he remained focused on the task at hand. 

Following this episode Raoul began losing his total 

conviction that Gustaf’s plan for him was flaw- 

less and exactly what the independent 23-year-old 

wanted for himself. If the long-range idea was for 

Wallenberg to succeed and prosper in the Swedish 

business market, it made little sense to him that 

he did not spend more time in Sweden. He recog- 

nized that his understanding of Swedish society 

was in fact quite limited. “...I believe my general 

understanding of Sweden is a little confused, since 

I only know Swedish school life and not Swedish 

working life, while I also believe and know that I 

would learn more out here if I knew more about 

production at home.” [” jag anser att min allmänna 

känsla för Sverige har blivit något virrig då jag en- 

dast känner till svenskt skolliv men icke svenskt 

arbete, dels emedan jag tror och vet att jag bättre 

skulle kunna tillgodogöra mig lärdomarna härute 

om jag kände något bättre till produktionsförhål- 

landena där hemma.”] 

Yet Wallenberg adhered to his grandfather’s plan, 

although with growing resentment. As instructed 

he left South Africa bound for another unpaid in- 

ternship at a bank in Haifa. Gustaf’s choice was 

an interesting one for several reasons, not least 

when seen in light of Raoul’s apparently nega- 

tive, uncharacteristically generalized impression 

of South African Jews. On the way to Palestine he 

stopped briefly in Italy, visited his grandparents 

in Nice and arrived in the Middle East in March, 

1936. There he found an exotic and complicated 

land experiencing serious political tensions at 

the same time that Europe was absorbing the 

shock of Hitler’s rearmament and move into the 

Rhineland. The threat that Nazi Germany posed 


41

upprustning och besättningen av Rhenlandet. 

Det hot som Nazityskland innebar för det övriga 

Europa blev alltmer uppenbart men, i likhet med 

flertalet européer vid den här tiden, tycks Wallen- 

berg endast ha haft en vag insikt om den hastigt 

försämrade situationen för Tysklands judar: ”Jag 

var ledsen att möta en sådan allmän pessimism 

med avseende för utsikterna för Europas framtid. 

Den var emellertid speciellt koncentrerad till ju- 

darna men de hade väl sina skäl.” 

Wallenberg intresserade sig alltid för sin omgiv- 

ning och de få månaderna i Palestina bjöd på både 

spänning och många oförglömliga sevärdheter. 

Dessutom växte insikten att det inte var till af- 

färslivet hans håg stod, i varje fall inte det som 

hade med banker att skaffa. Tanken på en framtid 

som bankman gjorde honom bekymrad. Han lätt- 

tade sitt hjärta för farfadern: ”En sak bör man inte 

förlora ur sikte och det är att jag möjligen inte alls 

är särskilt lämpad för bankverksamhet. […] För att 

säga sanningen finner jag mig inte särskilt bank- 

mässig; [han] skall hava något domaraktigt och 

lugnt över sig och dessutom vara kall och cynisk. 

[Min chef] och Jacob W. [Jacob Wallenberg, Raouls 

fars kusin] äro väl typiska och jag känner mig själv 

så olika dem som jag väl kunde göra. 

Jag tror jag har mer 

Tillstånd att för skyddsändamål innehava en 

pistol med patroner 4/7 1944. 

Permit of 4 July, 1944 to hold 

a pistol with ammunition for 

protection purposes. 


to Europe became steadily more apparent, yet like 

most Europeans of that time, Wallenberg seems 

only to have had a vague understanding of the 

rapidly deteriorating situation facing Germany’s 

Jewish population. “I was sorry to find such univer- 

sal gloominess as to the prospects for the future 

of Europe. It was mainly concentrated among the 

Jews, but I guess they had their reasons.” [”Jag var 

ledsen att möta en sådan allmän pessimism med 

avseende för utsikterna för Europas framtid. Den 

var emellertid speciellt koncentrerad till judarna 

men de hade väl sin skäl”]. 

Always interested in the world around him, Wal- 

lenberg’s few months in Palestine were filled 

with unforgettable sights, some adventure and 

a growing realization that business, or at least 

banking, was not where his heart lay. The prospect 

of life as a banker made him anxious. He told his 

grandfather that, “You mustn’t lose sight of one 

thing, and that is that I may not be particularly 

suited for banking at all. […] To tell you the truth, 

I don’t find myself very bankerish; [he] should be 

judgelike and calm and cold and cynical besides. 

[My boss] and Jacob W. [Jacob Wallenberg, his fa- 

ther’s cousin] are probably typical, and I feel 

as different from them as I could be. My 

temperament is better suited to some 

positive line of work than to sitting 

around saying no.” [”En sak sak bör 

man inte förlora ur sikte och det är 

att jag möjligen inte alls är särskilt 

lämpad för bankverksamhet. […] 

För att säga sanningen finner jag 

mig inte särskilt bankmässig; 

[han] skall hava något doma- 

raktigt och lugnt över sig 

och dessutom vara kall och 

cynisk. [Min chef] och Jacob 

W. [Jacob Wallenberg, Raouls 

fars kusin] äro väl typiska och 

jag känner mig själv så olika dem som jag 

väl kunde göra. Jag tror jag har mer läggning att 

positivt verka för någonting än att sitta och säga 

nej åt folk.”] 

They decided together that Raoul would stay in 

Palestine despite the worrying atmosphere cre- 

ated by that period’s Palestinian riots against 

the country’s/nation’s rapidly growing Jewish 

population. Yet discussions about Raoul’s next

läggning att positivt verka för någonting än att 

sitta och säga nej åt folk.” 

Gemensamt bestämde Raoul och hans farfar att 

han skulle stanna kvar i Palestina, trots den osäker- 

het som den tidens palestinska upplopp, riktade 

mot landets snabbt växande judiska befolkning, 

gav upphov till. Diskussionen om vart nästa inter- 

nationella steg skulle föra honom ledde till en, vad 

det verkar, tidigare avresa än planerat. Beslutet att 

återvända till Sverige förstärktes av Maj von Dar- 

dels (Wallenbergs mor) naturliga önskan att hen- 

nes son skulle tillbringa tid hemma i Sverige. Väl 

tillbaka i Stockholm blev Raouls främsta angelä- 

genhet att skaffa sig ett tillräckligt intressant jobb, 

som han också kunde försörja sig på. Inte minst för 

att farfaderns ekonomiska understöd bara gällde 

när han befann sig utomlands, men också för att 

han vid sin ålder naturligt nog inte ville ligga sin 

mor och styvfar till last. 

Wallenberg uppbar en tillfällig lön från sin fars 

kusiners, Jacob och Marcus, affärsrörelse, sedan 

de bett honom skriva en rapport om en affärs- 

möjlighet i Tyskland. Raouls arbete med rapporten 

och det återupptagna livet i Stockholm avhandlas 

i det sista brevet han skrev till sin farfar. I brevet 

till Gustaf Wallenberg, daterat den 19 januari 1937, 

skriver Raoul också om hur han åter bekantar sig 

med släkten och finner en daglig rutin. Vad gäller 

arbetet känner Raoul sig osäker, men han njuter 

av att vara en i kretsen i den inflytelserika och 

framstående familjen Wallenberg. Gustaf dog 

under ett besök i Sverige, i mars samma år. Far- 

faderns död var säkerligen ett hårt slag för Raoul; 

hans bortgång satte också punkt för den anmär- 

kingsvärda korrespondensen dem emellan. Raoul 

Wallenberg efterlämnade inga dagböcker, så vi vet 

inte med säkerhet hur han upplevde situationen. 

Med tanke på hur central farfaderns roll hade 

varit i Raouls liv, torde hans frånfälle ha orsakat 

en känsla av tomhet, möjligen balanserad av det 

faktum att han nu fick bestämma själv. 

uppdraget 

Från det att farfadern gick bort (1937) till Nazi- 

tysklands invasion av Polen (1939) tycks Wal- 

lenberg främst ha varit upptagen med att tjäna 

sitt uppehälle. Han trivdes i Stockholm samtidigt 

som han var angelägen om att hitta en lämplig 

affärsmöjlighet och en fast inkomst. Ur brev till 

international step ended with his seemingly 

premature departure and return to Sweden, a 

decision reinforced by Maj von Dardel’s natural 

longing for her son to spend time at home. In 

Stockholm Raoul’s primary concern was to find a 

sufficiently interesting job which would support 

him, not least because he received financial help 

from his grandfather only while abroad and at his 

age naturally did not want to burden his mother 

and stepfather. 

He received a temporary salary from his father’s 

cousins’, Jacob and Marcus, business after they 

asked him to draft a report on a prospective 

business opportunity in Germany. Raoul’s en- 

gagement with this as well as his renewed life 

in Stockholm are the subjects of his very last let- 

ter to Gustaf, dated 19 January 1937. It tells of his 

hope for the project, of life in Stockholm, getting 

re-acquainted with the whole family and settling 

into a daily pattern – a professionally uncertain 

time but one comfortably enjoyed as a member 

in the world of the powerful and socially promi- 

nent Wallenberg family. Gustaf died during a visit 

to Sweden in March that year. His death surely 

had an impact on Raoul, and it also brought to an 

end a remarkable correspondence between the 

two. Raoul did not leave a diary behind so we do 

not know exactly how he felt, but considering 

the central role his grandfather played in his life, 

Gustaf’s demise must have left a degree of emp- 

tiness, yet one perhaps balanced by the fact that 

he could now make his own decisions. 

the mission 

Between that year (1937) and Nazi Germany’s inva- 

sion of Poland (1939) Wallenberg was, it seems, pri- 

marily concerned with making a living. He enjoyed 

life in Stockholm yet remained anxious about find- 

ing a suitable business opportunity and a steady 

income. During this period his letters to both 

family and business contacts – they were some- 

times one and the same – provide a clear picture 

of this impatient young Swede during a decisive 

period of European history. It has sometimes been 

asserted that Raoul was in some way estranged 

from the family in Stockholm, but this is clearly 

not the case. On the contrary, although just one 

individual in a small country on Europe’s periph- 

ery, his connections to the international activities 

of the family’s business empire made it virtually 


43

åde familjen och affärskontakter – kategorierna 

sammanföll emellanåt – från den här historiskt 

avgörande perioden i Europa, träder bilden 

tydligt fram av en otålig ung svensk. Det har 

ibland gjorts gällande att Raouls förhållande 

till familjen i Stockholm blivit kyligare, men det 

är uppenbarligen inte fallet. Tvärtom. Trots att 

det endast handlar om en individ från ett litet 

land i Europas utkanter, innebar kopplingarna 

till affärsimperiets internationella verksamhet 

att hans liv närmast oundvikligen påverkades 

av den starka känsla av osäkerhet som då rådde. 

Intressant är att trots ett flertal resor till och ge- 

nom Tyskland under den här perioden, nämner 

Wallenbergs brev ingenting om den omvälvande 

politik och de förföljelser av Tysklands judar som 

kännetecknade Tredje riket. Hitlers politik skulle 

snart störta Europa in i det andra kriget inom 

loppet av en generation, ett krig som ledde till 

att nästan alla Europas judar utrotades och att 

tiotals miljoner andra dog. 

Så sent som vid krigsutbrottet, när Sverige be- 

fann sig i en farlig beroendeställning och senare 

närmast omringades av Hitlers arméer, förefaller 

Wallenbergs främsta bekymmer alltjämt ha varit 

den osäkra arbetssituationen. De få brev vi har 

skrivna av Wallenberg mellan 1939 och 1944 ger 

ingen inblick i hur han såg på kriget, inte heller 

vilka – om några – tankar han hade om det helvete 

som drabbade Europas judar. Vi vet att han, likt 

alla andra uppmärksamma läsare av Stockholms 

dagstidningar, ofta kunde läsa om Tysklands 

omsvängning från den vitt omtalade och ge- 

nomgripande förföljelsen av judar till att, efter 

1941, deportera och mörda dem. I själva verket 

var Wallenberg sannolikt bättre informerad om 

vad som hände på kontinenten än de flesta. Han 

träffade ofta sin fars kusiner, som båda spelade 

framträdande roller inom svensk diplomati under 

kriget, och de delade säkert med sig av vad de vis- 

ste. Själv reste Wallenberg i centrala Europa och 

besökte i november 1942 till och med Berlin, men 

vad han än kan ha sett eller hört under resorna 

har inte gjort något avtryck i de tillgängliga käl- 

lorna. Till och med så betydande händelser, som 

att Sverige tog emot ett tusental judar som flydde 

från Norge i slutet av 1942, eller att Sverige spelade 

en ännu mer framträdande roll i räddningen av de 

danska judarna i oktober 1943, kommenteras inte 

av Wallenberg. 


inevitable that his life was also influenced by the 

acute uncertainty of the times. Interestingly, even 

though Wallenberg travelled to and through Ger- 

many several times during this period, his letters 

say nothing about the whirlwind of politics and 

persecution which characterized Hitler’s Third 

Reich, policies which would soon plunge Europe 

into its second war in a generation and which 

would bring about the virtual extermination of 

Europe’s Jewish population and the deaths of tens 

of millions of others. 

Even as the war started and Sweden found itself 

dangerously dependent upon and later almost 

surrounded by Hitler’s armies, Wallenberg’s pri- 

mary concern seems to have remained his still 

uncertain employment situation. The few letters 

we have written by him between 1939 and 1944 

offer no insight into what he thought about the 

war, nor what if anything he might have thought 

about the maelstrom engulfing Europe’s Jews. We 

know that he, like any other attentive reader of 

Stockholm’s daily newspapers, could frequently 

read of Germany’s shift from widely publicized 

and pervasive persecution of Jews to, after 1941, 

deportation and murder of Jews. Indeed, Wallen- 

berg was probably better informed of events on 

the continent than most. He frequently met his 

father’s cousins, both of whom played a promi- 

nent role in Swedish diplomacy during the war, 

and it is likely they shared some of their insights 

with him. Wallenberg himself travelled in central 

Europe, even visiting Berlin in November 1942. Yet 

anything he might have seen or heard of during 

these trips remained unremarked upon in the 

available sources. Even such important events as 

Sweden’s reception of some one thousand Jews 

who escaped Norway in late 1942 or its even more 

visible role in the salvation of Danish Jewry in Oc- 

tober 1943 are not commented upon by him. 

Early in 1942 Wallenberg finally found stable and 

interesting employment with the thriving inter- 

national trading firm, Mellaneuropeiska Handels 

A.B. Owned by Koloman Lauer, a Hungarian Jew 

who came to Sweden before the war, Wallenberg 

quickly became a valued partner because of his 

intelligence, energy, fluency in several important 

languages and not least, because as a Swede and 

non-Jew, he could travel in Europe to conduct 

business negotiations and organize shipments of

Tidigt 1942 fann Wallenberg slutligen ett stabilt och 

intressant arbete hos det blomstrande internatio- 

nella handelsbolaget Mellaneuropeiska Handels 

A.B. Företaget ägdes av Koloman Lauer, en ungersk 

jude som hade kommit till Sverige före kriget, och 

Wallenberg blev med sin intelligens, energi och 

förmåga att tala flera viktiga språk snabbt en upp- 

skattad kompanjon. Minst lika viktigt var att han 

dessutom, som svensk och icke-jude, kunde resa i 

Europa och genomföra affärsförhandlingar och or- 

ganisera livsmedelstransporter mellan kontinenten 

och Sverige. Trots att Mellaneuropeiska inte syss- 

lade med bankaffärer så passade den utbildning 

farfadern hade planerat och styrt för hans räkning 

perfekt in i kompanjonskapet med Lauer, och deras 

affärsverksamhet blomstrade trots det allt farligare 

och mer kaotiska krigstidsklimat som rådde. Det var 

allmän tillväxt i den svenska ekonomin under den 

här tiden. Samtidigt – och det är värt att notera 

– utgör de månader, när Wallenberg vid ett flertal 

tillfällen reste i affärer i centrala Europa, en period 

då några av de blodigaste slagen utkämpades och 

då Tysklands ansträngningar att utplåna de europe- 

iska judarna samtidigt blev alltmer omfattande. 

Wallenbergs besök i Berlin i slutet av 1942 sam- 

manföll med höjdpunkten i slaget om Stalingrad. 

Samtidigt organiserade Heinrich Himmlers SS 

transporter från Europas alla hörn, där tusentals 

godsvagnar fylldes med judar på väg mot Förintel- 

sen i de dödsläger som byggts i Polen. Där, och i hela 

Östeuropa, arbetade tyskarna hårt och framgångs- 

rikt för att eliminera den judiska befolkningen i 

både västra och östra Europa. I slutet av 1943, just 

innan Maj von Dardels begåvade son skulle kliva in 

på den historiska scenen, hade miljoner män, kvin- 

nor och barn skjutits, gasats eller svultits till döds 

av det enda skälet att de var judar. När Tyskland 

ockuperade sin tidigare allierade Ungern i mars 

1944, utgjorde därför landets cirka en miljon judar 

Europas sista större judiska befolkningsgrupp. 

Precis som med Sverige i allmänhet präglades 

Stockholm under Wallenbergs sista månader där 

av ett slående lugn, inte minst för att det blev allt 

klarare att Tyskland oundvikligen skulle falla, även 

om det dröjde. Tecken på detta förekommer i ett 

långt brev daterat i slutet av februari 1944 och skri- 

vet till systern Nina Lagergren (född von Dardel), 

som då bodde i Berlin. ”Det är fruktansvärt tråkigt 

här utan dig, och middagsbordet hemma är som 

foodstuffs between the continent and Sweden. 

Although not engaged in banking, in some ways 

the education Gustaf had planned and directed for 

Raoul was perfect for his partnership with Lauer, 

and their business thrived even within the chaotic 

and increasingly dangerous wartime conditions. 

In general the Swedish economy grew during 

this period, yet it is worthwhile noting that the 

months between 1942 and 1944, when Wallen- 

berg travelled at least several times on business 

in central Europe, represent a period of some of 

the bloodiest battles simultaneous to Germany’s 

ever more comprehensive efforts to exterminate 

the Jews of Europe. 

His visit to Berlin in late 1942 occurred during the 

height of the battle for Stalingrad, while at the 

same time, Heinrich Himmler’s SS was organizing 

the dispatch from every corner of Europe of many 

thousands of boxcars filled with Jews destined for 

annihilation in the death camps built in Poland. In 

that country and throughout Eastern Europe, the 

Germans and their allies worked energetically and 

with success to liquidate both East and Western 

Europe’s Jewish population. By early 1944, right be- 

fore Maj von Dardel’s gifted son entered history’s 

scene, millions of men, women and children had 

been shot, starved or gassed to death merely for 

being Jewish. Thus, when the Germans occupied 

their erstwhile ally Hungary in March 1944, that 

country’s approximately one million Jews consti- 

tuted Europe’s last numerically significant Jewish 

population. 

Wallenberg’s last months in Stockholm, as with 

Sweden in general, were characterized by a strik- 

ing normality, not least because the inevitabil- 

ity of German defeat became ever clearer, if still 

somewhat distant. We see evidence of this in a 

long letter written in late February 1944 to his 

sister Nina Lagergren (née von Dardel), then liv- 

ing in Berlin. “It is frightfully boring here without 

you, and the dinner table at home is straight out 

of a play by Strindberg. […At work] we have been 

terribly busy. The boxcars with oranges keep roll- 

ing in, one after the other, and so far without any 

hitches or problems. The market has been flooded 

with oranges this past week [...] making prices 

plummet. […] The rest of the business is not doing 

too well. […] We have some other major projects 

planned, but it’s too soon to tell whether they 


45

hämtat från en pjäs av Strindberg... På arbetet 

har vi haft rysligt mycket att göra. Godsvagnarna 

med apelsiner fortsätter att rulla in, den ena efter 

den andra, och än så länge utan några hinder eller 

problem. Marknaden har varit översvämmad med 

apelsiner den senaste veckan […], vilket har fått 

priserna att dyka. […] De andra delarna av bola- 

get går inte särskilt bra. […] Vi har planerat en del 

större projekt, men det är för tidigt att säga om de 

är genomförbara eller inte.” Han avslutar brevet 

till Nina med att säga att, ”Ja, jag tror inte det finns 

något mer att berätta”. 

Av ett flertal skäl, inte minst missnöjet med att 

Ungern ännu inte hade deporterat sina judar för att 

avrättas, ockuperade tyskarna sin tidigare allierade 

den 19 mars 1944. De slog till mot judarna över hela 

landet och iscensatte, i nära samarbete med unger- 

ska antisemiter, sina vid det här laget välrepeterade 

rutiner av att identifiera, segregera, deportera och 

slutligen mörda judar. Tyskarnas plan var att, under 

ledning av SS-officeren Adolf Eichmann, deportera 

Budapests runt 300 000 judar sist. Av det skälet 

arbetade svenska diplomater, flera månader innan 

Wallenberg anlände till Budapest, med att hjälpa 

och värna åtminstone några av de tusentals judar 

som enträget bad om beskydd. 

Historien om Sveriges stundtals framgångsrika 

diplomati till gagn för ett mindre antal judar under 

Förintelsen är både krånglig och fascinerande, men 

få verkar känna till att när Wallenberg anlände till 

Budapest den 9 juli, hade svenska diplomater, un- 

der ledning av Utrikesrådet Gösta Engzell, under 15 

månaders tid framgångsrikt – och öppet – arbetat 

med att rädda ett antal judar undan deportation 

och döden. Eftersom judarna i Budapest kände till 

vilket arbete de svenska diplomaterna tidigare hade 

gjort, belägrades bokstavligen den svenska legatio- 

nen – belägen bland kullarna i Buda – av desperata 

män och kvinnor som letade efter en utväg ur vad 

de förstod var en i det närmaste säker död. Chefen 

för den svenska legationen Ivan Danielsson och För- 

ste sekreterare Per Anger ansträngde sig hårt om 

än delvis förgäves för att hjälpa åtminstone några 

av de många tusen som vädjade om undsättning. 

De fick hjälp av landsmannen och den sedan länge 

i Budapest boende Valdemar Langlet, som stöddes 

av Svenska Röda Korset. De samarbetade i sin tur 

med diplomater från andra neutrala länder och 

organisationer, som exempelvis schweizaren Carl 


are feasible or not.” [”Det är fruktansvärt tråkigt 

här utan dig, och middagsbordet hemma är som 

hämtat från en pjäs av Strindberg... På arbetet 

har vi haft rysligt mycket att göra. Godsvagnarna 

med apelsiner fortsätter att rulla in, den ena efter 

den andra, och än så länge utan några hinder eller 

problem. Marknaden har varit översvämmad med 

apelsiner den senaste veckan […], vilket har fått 

priserna att dyka. […] De andra delarna av bolaget 

går inte särskilt bra. […] Vi har planerat en del 

större projekt, men det är för tidigt att säga om 

de är genomförbara eller inte.”] He concludes by 

telling Nina that there is “nothing more to report 

as far as I know.” [”Ja, jag tror inte det finns något 

mer att berätta”.] 

For a variety of reasons, not least their dissatisfac- 

tion that Hungary had not yet deported its Jews to 

be killed, the Germans occupied their erstwhile ally 

on 19 March. Throughout the country they struck 

against the Jews, working in close cooperation 

with Hungarian antisemites, implementing their 

by now well practised procedures of identification, 

segregation, deportation and murder. The Ger- 

mans’ plan, led by SS officer Adolf Eichmann, was 

to deport Budapest’s approximately 300,000 Jews 

last. Because of this, months before Wallenberg 

arrived in Budapest, Swedish diplomats worked to 

assist and shield at least some of the thousands of 

Jews beseeching them for protection. 

The story of Sweden’s sometimes effective diplo- 

matic efforts on behalf of small numbers of Jews 

during the Holocaust is complicated and fasci- 

nating, yet few seem to know that by the time 

Wallenberg arrived in Budapest on 9 July, Swed- 

ish diplomats, guided from Stockholm by Foreign 

Counsellor, Gösta Engzell, had for some 15 months 

been working successfully – and openly – to save 

some Jews from deportation and death. Because 

earlier efforts by Swedish diplomats were known 

to the Jews of Budapest, the Legation – located in 

the hills of Buda – was literally besieged by desper- 

ate men and women searching for a way out of 

what they understood was almost certain death. 

Minister Ivan Danielsson and First Secretary Per 

Anger worked energetically if somewhat in vain 

to assist at least some of the many thousands be- 

seeching them for assistance. They were helped 

by their fellow Swede and longtime Budapest 

resident Valdemar Langlet, who was supported

Lutz. Alla var de väl införstådda med vad deporta- 

tionen innebar. 

Varför lämnade då Raoul Wallenberg det trygga 

Stockholm för att bege sig till Budapest? Och 

vilken skulle hans uppgift bli? Svaret varför han 

accepterade uppdraget kan vi ytterst endast 

spekulera om, eftersom vi saknar hans egen för- 

klaring. Historiker är i allmänhet ense om att en 

serie politiska tillfälligheter fick ett antal inflytel- 

serika personer – svenskar, ungrare och amerika- 

ner – som vid det tillfället befann sig i Stockholm 

att be den då 31-årige Wallenberg att tillfälligt 

avbryta sin affärsverksamhet och, med stöd av 

den amerikanska regeringens speciella enhet 

för flyktingfrågor, the War Refugee Board, öka de 

redan pågående diplomatiska ansträngningarna 

att hjälpa en del judar i Budapest. Även om det 

råder viss oenighet om exakt vilken Wallenbergs 

uppgift var, stämmer det inte att han skickades 

till Ungern för att ”rädda” landets judiska befolk- 

ning. När han anlände hade flertalet redan fått 

utstå förlusten av sina hem, arbeten och ägodelar 

och höll på att fösas samman i getton runtom 

i landet. Och mellan mitten av maj och början 

av juli skickades cirka 430 000 oskyldiga män, 

kvinnor och barn med tåg genom Slovakien till 

sydvästra Polen och de väntande gaskamrarna 

och krematorierna i Birkenau. De allra flesta av 

dem mördades vid ankomsten, medan några, 

framförallt unga kvinnor, valdes ut och sattes 

i arbete. 

by Sweden’s Red Cross. They in turn cooperated 

with diplomats from other neutral countries and 

organizations, such as the Swiss Carl Lutz. They all 

understood what deportation meant. 

Why then did Raoul Wallenberg leave the security 

of Stockholm to go to war-torn Budapest? And 

what was his mission to be? The answer to why he 

agreed to this task can ultimately only be a matter 

of speculation because we lack his own explana- 

tion. Historians generally agree that a series of 

political coincidences caused some influential 

individuals then in Stockholm – Swedes, Hungar- 

ians and Americans – to ask the now 31-year-old 

to leave temporarily his business activities and, 

supported by the American government’s special 

unit “The War Refugee Board” (WRB), to strengthen 

the already on-going Swedish diplomatic efforts 

to help some Jews in Budapest. Although there 

is some disagreement about precisely what Wal- 

lenberg would do, it is incorrect that he was sent 

to Hungary to “save” that country’s Jewish popula- 

tion. For by the time he arrived, the majority had 

already endured the loss of their homes, jobs and 

property and were herded into temporary ghettos 

throughout the country. And between mid-May and 

early July, some 430,000 innocent men, women and 

children were deported by train through Slovakia to 

south-west Poland and the waiting gas chambers 

and crematoria of Birkenau. The vast majority were 

murdered upon arrival, with some, primarily young 

women, being selected for labour. 

Svenska legationen på Gyopar utca. The Swedish Legation in Gyopar street. 


47

udapest 

Den amerikanska regeringen trodde att fler 

neutrala diplomater i Budapest kanske kunde 

mildra hotet mot judarna som var fångade i vad 

som föreföll vara en dödsfälla. Sveriges regering 

svarade på amerikanernas begäran med en för- 

stärkning av personalen på legationen, som redan 

var överhopad med arbete. Det är kombinationen 

av egenintresse och behov som är bakgrunden 

till Wallenbergs uppdrag i Budapest, som i själva 

verket var betydligt mer begränsat i både tid 

och omfattning än vad som är allmänt känt. Av 

utrikesdepartementet (UD) fick Wallenberg ett 

mandat som i stort innebar att han, under två 

månaders tid, skulle rapportera om situationen. 

Den amerikanska regeringen bidrog med välbe- 

hövliga ekonomiska medel, och the War Refugee 

Boards representant i Stockholm, Iver Olsen, 

skickade pengar till Wallenberg för inköp av mat, 

inkvartering och andra förnödenheter till de judar 

som svenskarna lyckades hjälpa. 

Vid ankomsten till Budapest kastade sig Wallenberg 

med närmast feberaktig entusiasm in i de uppford- 

rande arbetsuppgifter som ålagts honom. Han skrev 

detaljerade diplomatiska rapporter till UD, där han 

beskrev judarnas svåra belägenhet, och han etable- 

rade kontakter och började förhandla både med de 

rovlystna myndigheterna och den judiska gruppen, 

som behövde skyddas. Ironiskt nog rådde under Wal- 

lenbergs tre första månader i Budapest en period av 

relativt lugn för staden och dess judiska befolkning. 

Förbättringen inleddes den 7 juli, två dagar innan 

Wallenberg anlände, när den ungerske ledaren Mi- 

klos Horthy abrupt avbröt regeringssamarbetet med 

nazisterna, och beordrade att deportationerna skulle 

stoppas. Landsbygden tömdes på sin stora judiska 

befolkning, men Horthys åtgärd räddade de flesta av 

Budapests judar. Men även om de räddades undan 

döden, fick judarna utstå antisemitiska lagar och lo- 

kal förföljelse. De tvingades flytta från sina hem till 

”judehus” runtom i staden, och fick betydligt mindre 

ransoner jämfört med de flesta andra. Och givetvis 

kunde ingen säga när befrielsen skulle komma. 

Trots att han befann sig i en sådan häxkittel tog sig 

Wallenberg tid att skriva till sin mor. Den handfull 

brev som finns kvar ger oss återigen bilden av en 

man som verkade ha fått exakt den träning som 

behövdes för att utföra det uppdrag historien givit 

honom. I breven, som skrevs under en tid med stor 


budapest 

The American government believed that more 

neutral diplomats in Budapest might in some 

way diminish the apparently fatal trap in which 

the Jews were caught. Sweden’s government 

responded to this request, which also reinforced 

the Legation’s staff, who were overwhelmed by 

the demands placed on them. This combination 

of interests and needs are the background to 

Wallenberg’s mission in Budapest, a mission 

which was in fact far more limited in both time 

and task than is generally understood. The 

Swedish Foreign Ministry gave Wallenberg a 

mandate of two months, basically to report on 

the situation. The American government provided 

much needed financial resources, and the WRB’s 

agent in Stockholm, Iver Olsen, channelled money 

to Wallenberg for the purchase of food, shelters 

and other necessities for those Jews the Swedes 

were able to help. 

On arrival Wallenberg enthusiastically threw 

himself almost feverishly into the challenge fac- 

ing him. He wrote detailed diplomatic reports to 

the Foreign Ministry describing the plight of the 

Jews, he established contacts and began nego- 

tiating both with the predatory authorities and 

the Jewish community which needed protection. 

Yet ironically, Wallenberg’s first three months in 

Budapest were a period of relative calm for the 

city and its Jews. This period began on 7 July, two 

days before Wallenberg arrived, when Hungarian 

leader Miklos Horthy abruptly terminated his 

government’s cooperation with the Nazis, order- 

ing a halt to the deportations. The countryside 

was emptied of its large Jewish population, but 

the Jews of Budapest were, for the most part, 

saved by Horthy’s move. Saved, but not spared, 

because the Jews of Budapest suffered from a 

series of antisemitic laws and local persecution; 

they were forced from their homes into “Jewish 

houses” spread around the city and were granted 

severely diminished rations compared with most 

others. And of course no one knew when liberation 

would come. 

Engulfed in this maelstrom Wallenberg still 

found time to send some words to his mother. 

The handful of letters surviving provide us yet 

again with insight into a man who, it seemed, 

was perfectly trained to accomplish the task that

dramatik och djupa tragedier, möter vi en man som 

var genuint stimulerad av den situation han befann 

sig i. Han var fast besluten att rädda så många män- 

niskor han någonsin kunde, och han gjöt liv i de 

svenska diplomatiska ansträngningarna att hjälpa 

Budapests judar. Wallenberg skrev till sin mor att, 

Försörjningshäfte. Food coupons. 

”Jag har tillbringat vad som förmodligen är de in- 

tressantaste tre, fyra veckorna i mitt liv här, trots att 

vi omges av en tragedi av omätbara dimensioner, 

[och] våra dagar och nätter är […] fyllda av arbete 

[…].” Även när situationen allvarligt försämrades i 

oktober skrev han: ”Tiderna är extremt spännande 

och nervpåfrestande. Men vi arbetar och kämpar 

vidare, det är huvudsaken.” 

Vid sidan av den diplomatiska rapporteringen, vil- 

ken han tog på största allvar, fortsatte Wallenberg 

att organisera betydande hjälpinsatser, samtidigt 

som han fortsatte att förhandla med sina ungerska 

och tyska motståndare. ”[…] allt flyter på mycket 

bra. […] Jag tycker mycket om dessa förhandlingar. 

De är ofta mycket dramatiska.” Raoul förstod den 

andra sidan. ”Jag hade några trevliga middags- 

bjudningar för en del funktionärer som är viktiga 

för mitt arbete. För några dagar sedan hade jag 

bjudit några riktigt intressanta höjdare […] Tyvärr 

[…] förhindrades [Eichmann] att delta. Han är en 

history gave him. These letters, written during a 

time of profound tragedy and drama, reveal a 

man genuinely excited by the situation he found 

himself in. He was determined to help as many 

people as he possibly could, and he energized 

Sweden’s on-going diplomatic efforts to assist 

some of Budapest’s Jews. Wallenberg wrote to 

his mother that, “I have lived here through what 

are probably the 3-4 most interesting weeks of my 

life, even though we are surrounded by a tragedy 

of immeasurable proportions, [and] our days and 

nights are […] filled with work […]”. Even when 

things turned very bad in October, he wrote that, 

“The times are extraordinarily exciting and nerve- 

racking. We keep on working and struggling on, 

and that is the main thing.” 

In addition to his diplomatic reporting, 

which he took very seriously, Wallenberg 

organized significant humanitarian activ- 

ities while continuing to negotiate with 

his Hungarian and German adversaries. 

“[…] everything is moving along very 

well. […] I enjoy these negotiations very much. 

They are often extremely dramatic.” Raoul under- 

stood his counterparts. “I gave some nice dinner 

parties for various officials who are important 

to my work. A few days ago I had invited some 

very interesting big game. […] Unfortunately, 

[something] prevented [Eichmann] from com- 

ing. He is quite a nice man who, according to 

what he himself says, will soon shoot himself.” 

Wallenberg also understood that the situation 

required unorthodox methods. “What is impor- 

tant is to have the financial and organizational 

means to be able to do that which is necessary 

when it is necessary without having to obtain 

permission every time.” [”Vad som är viktigt är 

att besitta de pekuniära och organisatoriska 

medlen för att i varje ögonblick kunna vidtaga 

de åtgärder som situationen kräver, helst utan 

att behöva be om lov.”] 

Defying his government’s intentions, Wallenberg 

stayed longer than planned. Yet in late September 

he wrote home of his plans to return quickly to 

Stockholm, explaining that he had accomplished 

his task, and that he had done what was possi- 

ble to help Budapest’s Jews. But this was not to 

be, and events intervened. Miklos Horthy was a 

conservative nationalist who finally understood 


49

iktigt trevlig man som, enligt vad han själv säger, 

snart kommer att skjuta sig.” Wallenberg förstod 

också att situationen krävde okonventionella meto- 

der: ”Vad som är viktigt är att besitta de pekuniära 

och organisatoriska medlen för att i varje ögonblick 

kunna vidtaga de åtgärder som situationen kräver, 

helst utan att behöva be om lov.” 

Wallenberg nonchalerade den svenska regering- 

ens önskan, och stannade kvar i Budapest längre 

än planerat. Men i slutet av september skrev 

han hem om sina planer att snabbt återvända 

till Stockholm för han hade, som han förklarade, 

slutfört sitt uppdrag och gjort vad som var möj- 

ligt för att hjälpa Budapests judar. Men det kom 

händelser emellan, och av planen blev intet. 

Miklos Horthy var en konservativ nationalist 

som till slut insåg att ungerska intressen bättre 

skulle tillgodoses om man överlämnade sig åt 

de allierade, snarare än fortsätta alliansen med 

Hitler. Det resulterade i att han, söndagen den 15 

oktober, i radio till hela nationen annonserade sin 

avsikt att undandra Ungern från kriget, och över- 

lämna sig till de framryckande ryssarna. Utspelet 

gjorde att tyskarna och deras ungerska allierade, 

pilkorsarna, arresterade Horthy och tillskansade 

sig regeringsmakten. Pilkorsarna leddes av Ferenc 

Szálasi, en fanatisk antisemit, som var fast beslu- 

ten att i Ungern slutföra det arbete som tyskarna 

hade påbörjat. Tidpunkten och övertagandet av 

makten markerar både början av slutfasen i Bu- 

dapest-judarnas lidande, och Raoul Wallenbergs 

dramatiska uppdykande på denna ödesbestämda 

historiska scen. 

slutet närmar sig 

Om kuppen mot Horthy hade misslyckats skulle 

Raoul Wallenberg ha återvänt till Stockholm, 

och hans tillfälliga diplomatkarriär hade varit 

till ända. Sovjetiska Röda armén hade vid det 

här laget trängt långt in i Ungern och nästan 

alla förstod att tyskarna skulle lida slutligt 

nederlag. Även om den omedelbara framtiden 

förblev ytterst osäker vågade många i Budapest, 

veckorna före den 15 oktober, hoppas att de skulle 

överleva kriget. Men med understöd av tyskarna 

startade de rabiat antisemitiska pilkorsarna ge- 

nast ett terrorvälde riktat mot de kvarvarande 

judarna i Budapest. Tusentals mördades, och de 

som klarade sig fick utstå mycket lidande och 

förödmjukelse. 


that Hungary’s interests were better served by sur- 

rendering to the Allies rather than in continuing 

his alliance with Hitler. As a result, on Sunday 15 

October, he broadcast to the nation his intention 

of withdrawing Hungary from the war, and of sur- 

rendering to the advancing Russians. This move 

caused the Germans and their Hungarian ally the 

Nyilas (Hungary’s nazi party, Arrow Cross), to ar- 

rest Horthy and take control of the government. 

The Nyilas were led by Ferenc Szálasi, a fanatic 

antisemite who was determined to finish in Hun- 

gary what the Germans had begun. This date and 

his takeover of power represent both the begin- 

ning of Budapest Jewry’s final agonies, and Raoul 

Wallenberg’s dramatic appearance on this fateful 

stage of history. 

the end is near 

If the coup against Horthy had failed, Raoul Wal- 

lenberg would have returned to Stockholm, his 

ad hoc diplomatic career at an end. The Soviet 

Red Army was by now deep into Hungary and 

almost everyone understood that the Germans 

would suffer final defeat. Though the immedi- 

ate future remained acutely uncertain, many in 

Budapest in the weeks before 15 October dared to 

hope that they would survive the war. But aided 

by the Germans, the rabidly antisemitic Nyilas 

immediately commenced a violent reign of terror 

against the remaining Jews of Budapest, murder- 

ing thousands and inflicting pain and humiliation 

on those they did not kill. 

Wallenberg plunged willingly into the violent 

chaos which Budapest became. Reporting on his 

first activities after the coup, he wrote: “I spent the 

whole of the first day in streets filled with bandits, 

on a lady’s bicycle, trying to straighten everything 

out. Day two was spent moving staff members in 

imminent danger by car to safer hiding places 

and hauling food in a sack to them”. [”Hela första 

dagen fick [jag] fara omkring på en damcykel på 

de av banditer befolkade gatorna för att försöka 

knyta ihop tråderna. Andra dagen ägnades åt att 

i bil flytta sådan personal som befann sig i fara till 

säkrare gömställen och att i en säck släpa omkring 

matvaror till dem.”] (The Swedish is taken directly 

from the original diplomatic report.) 

Nonetheless, the diplomats remaining in Buda- 

pest retained a measure of effectiveness because

Wallenberg kastade sig villigt in i det våldsamma 

kaos som rådde i Budapest. I en rapport om sina 

första åtgärder efter kuppen skrev han: ”Hela för- 

sta dagen fick [jag] fara omkring på en damcykel 

på de av banditer befolkade gatorna för att försöka 

knyta ihop trådarna. Andra dagen ägnades åt att 

i bil flytta sådan personal som befann sig i fara till 

säkrare gömställen och att i en säck släpa omkring 

matvaror till dem.” 

Icke desto mindre kunde de kvarvarande diploma- 

terna i Budapest bibehålla ett mått av effektivitet, 

för de behandlades alltjämt som diplomater av 

både tyskarna och ungrarna. Situationen innebar 

att fler judar än någonsin enträget sökte någon 

form av skydd, vilket de ”goda legationerna”, det 

vill säga den svenska och den schweiziska men 

också diplomater från Vatikanen och Centrala- 

merika, fortfarande kunde erbjuda. Från mitten av 

oktober till den slutliga befrielsen, av först Pest i 

januari 1945 och sen Buda i februari, pågick ett in- 

trikat diplomatiskt spel som utgjorde det politiska 

ramverk inom vilket Wallenberg och andra neutrala 

diplomater agerade. Deras förmåga att hjälpa tog 

sig främst två uttryck. Det första handlade om den 

principiella ”extraterritorial-rätten”, som innebar 

men inte kunde garantera att många byggnader 

runtom i Budapest (förutom själva beskickning- 

arna), åtnjöt åtminstone formell säkerhet undan 

pilkorsarnas härjningar. Det andra uttrycket var 

användningen av en diplomatisk metod som bäst 

beskrivs som ”byråkratiskt motstånd”. Det innebar 

att neutrala diplomater, och särskilt Wallenberg, på 

Budapests gator dagligen, på det mest dramatiska 

vis, använde sig av sin diplomatiska immunitet för 

att skydda människor – i det här fallet Budapests 

judar – undan de mordiska härjningståg som både 

pilkorsar-ligister och tyska ”skrivbordsmördare” 

utsatte dem för. Det vill säga, deras erkända status 

som neutrala diplomater innebar ett minimum av 

skydd mot antisemiternas lust att döda de europe- 

iska judarna under Förintelsen. Taktiken får sin mest 

dramatiska belysning i Budapest mellan 1944 och 

1945, men har använts både tidigare och senare av 

svenska diplomater, under ledning av Utrikesrådet 

Gösta Engzell från Stockholm, och även av andra 

diplomater i det ockuperade Europa, från slutet av 

1942 till slutet av kriget. Ironiskt nog ledde denna 

möjligen överraskande politiska realitet även till en 

episod i slutet av december, då svenska diploma- 

ter skyddades av tyska soldater medan de, alltså 

they continued to be recognized as such both by 

the Germans and the Hungarians. This situation 

caused more Jews than ever to seek urgently some 

measure of protection which the “good offices” 

of the Swedish, Swiss, Vatican and even Central 

American diplomats could still offer. Between 

mid-October and the final liberation first of Pest 

in January 1945 and then Buda in February, a com- 

plicated diplomatic minuet provided the political 

framework in which Wallenberg and other neutral 

diplomats acted. Their ability to help was manifest 

primarily in two ways. The first was through the 

principle of “extraterritoriality”, which implied 

but could not guarantee that many buildings 

throughout Budapest (apart from the legations 

themselves) enjoyed at least nominal security from 

the rampages of the Nyilas. The second was by uti- 

lizing a method of diplomacy which can usefully be 

described as “bureaucratic resistance”. This meant 

that neutral diplomats, and Raoul Wallenberg most 

dramatically day after day on the streets of Buda- 

pest, put into service their diplomatic status as a 

way of protecting people – in this case the Jews of 

Budapest against the murderous ravages of both 

Arrow Cross thugs and German “desk-top” killers. 

That is, their recognized status as neutral diplomats 

provided a modicum of protection against the urge 

of antisemites to kill Jews in Europe during the 

Holocaust. This tactic is apparent most dramati- 

cally in Budapest in 1944-45, but had in fact hap- 

pened elsewhere both before and after. Swedish 

diplomats, led by Foreign Counsellor Gösta Engzell 

from Stockholm and practised by others through- 

out the occupied continent between late 1942 until 

the end of the war. This perhaps surprising political 

reality even led, rather ironically, to an episode in 

late December in which Swedish diplomats were 

protected by German troops as they, the Swedes, 

worked to protect Jews. This happened because 

Germany was the occupying power in the city and 

diplomatic convention empowered the Swedes to 

call upon the Germans to protect them! 

Not only did Wallenberg ride through the streets 

of Budapest trying to help Jews, he and other 

diplomats also continued visiting their German and 

Hungarian counterparts in a generally successful 

effort to maintain this vital but fragile diplomatic 

“protective space” for at least some of their 

increasingly desperate charges. Contrary to the 

commonly accepted picture, neither Wallenberg 


51

svenskarna, arbetade med att skydda judar. Detta 

kunde inträffa eftersom Tyskland uppträdde som 

ockupationsmakt i staden, och svenskarna hade 

därför rätt att enligt diplomatisk konvention be- 

gära skydd av tyskarna! 

Wallenberg korsade inte endast Budapests gator 

i sina försök att hjälpa judar; han och andra diplo- 

mater fortsatte att besöka sina tyska och ungerska 

motsvarigheter och lyckades på det hela taget i 

sina ansträngningar att upprätthålla denna livs- 

viktiga men sköra ”skyddszon”, för åtminstone 

några av sina alltmer desperata skyddslingar. 

I motsats till den allmänt accepterade bilden 

lyckades varken Wallenberg eller andra neutrala 

diplomater skydda ”alla judar” i Budapest, även 

om de säkert hade velat göra det. 

Wallenberg, som ständigt besvarade nya nödrop, 

använde sin diplomatiska status på ett modigt 

och fantasifullt sätt för att skydda ett antal judar 

undan faran. Raouls starka personlighet lyste klart 

under de här veckorna. Hans karismatiska djärv- 

het betydde mycket, och hans hjältelika insats räd- 

dade många liv. Det är just den här tiden och de 

här insatserna som så många överlevande minns, 

och den outtröttlige unge svensken blev omedel- 

bart en hjälte bland Budapests belägrade judar. 

Det är för den tapperhet och mod han visade prov 

på, mellan oktober 1944 och januari 1945, som vi 

minns och hedrar Raoul Wallenberg idag. 

Under hans nära sju månader i Budapest arbe- 

tade Wallenberg mycket nära ett antal ledande 

representanter för judarna i Budapest, och sedan 

pilkorsarna gripit makten arbetade de ännu 

närmare varandra. Han bidrog med ledarskap 

och visst diplomatiskt skydd, och de gav honom 

sitt förtroende och kunskap om de lokala förhål- 

landena. Information kunde nå Wallenberg vid 

vilken tid som helst på dygnet, och han kastade sig 

omedelbart in i vad han visste skulle vara en farlig 

och nervpåfrestande situation, där pilkorsar-mi- 

lis – en del tonåringar, andra berusade, desperata 

och våldsamma män – tvingade livrädda judar att 

lämna den relativa säkerhet deras tillflyktsorter 

erbjöd. De ökända ”dödsmarscherna” i november 

och december, som organiserades av ungrarna, 

ledde till att tusentals dog på vägen mellan Buda- 

pest och den österrikiska gränsen. Tusentals andra 

tvingades in i överfulla ”judehus” runtom i Buda- 


nor other neutral diplomats were able to protect 

“all the Jews” of Budapest – even though they 

probably would have wanted to do so. 

Responding to one emergency call after another, 

Wallenberg bravely and imaginatively utilized 

his diplomatic status to shield some Jews from 

danger. The strength of his personality was on 

full display during these weeks; his charismatic 

boldness made a difference, and his heroic efforts 

saved many lives. Indeed, it is this time and these 

actions that so many survivors remember, and the 

indefatigable young Swede became an instant 

hero for the beleaguered Jews of Budapest. It is 

for his bravery and boldness between October 

1944 and January 1945 that we remember and 

honour Raoul Wallenberg today. 

Throughout his almost seven months in Budapest 

Wallenberg worked very closely with a number of 

leading individuals from Budapest’s Jewish com- 

munity. After the Arrow Cross seized power they 

worked together even more closely. He provided 

them with leadership and a measure of diplomatic 

protection, and they provided him with their trust 

and knowledge of the local situation. Information 

would reach Wallenberg at any time of the day or 

night, and he would rush out into what he knew 

would be a dangerous, nerve-racking situation 

where Nyilas miltiamen – some teenagers, others 

drunk, desperate and violent men – forced terri- 

fied Jews from the relative safety of their shelters. 

The infamous “death marches” of November and 

December organized by the Hungarians killed 

thousands along the road between Budapest 

and the Austrian border. Thousands of others were 

forced into already overcrowded “Jewish houses” 

located throughout Budapest or, later, into the 

ghetto hastily formed in the middle of Pest, in 

which eventually some 70,000 Jews would suffer 

the last weeks of the war in horrible conditions. 

Many others were shot on the spot by the Arrow 

Cross or marched to the quays of the Danube river 

by sadistic party members, to be either shot into 

the water, or worse, pushed living but bound into 

the frigid waters to drown to death. 

Wallenberg did what was humanly possible to do, 

sometimes even more. Yet even he grew weary at 

times, despairing that he might fail to surmount 

the challenge history had presented him with. 

“There is a power cut – that is all we need in this

Raoul Wallenbergs svenska 

diplomatpass. 

Raoul Wallenberg’s Swedish 

diplomatic passport. 

Inskrivningskortet vid ankomsten till 

Lubjanka-fängelset 6 februari 1945. Som 

yrke anges diplomatisk observatör. 

Registry card on arrival at Lubjanka 6 

February, 1945. Under occupation is listed 

diplomatic observer. 


53

pest eller blev senare skickade till det getto som 

hastigt inrättats i centrala Pest, där till slut cirka 

70 000 judar, under fruktansvärda villkor, skulle 

tvingas leva under krigets sista veckor. Många an- 

dra sköts på fläcken av pilkorsarna eller tvingades 

av sadistiska partimedlemmar att marschera ner 

till Donaus kajer, där de sköts och föll i vattnet eller 

– ännu värre – knuffades levande men bundna ner 

i det iskalla vattnet för att drunkna. 

Wallenberg gjorde allt det en människa kan 

göra, och ibland lite till. Men även han kände sig 

emellanåt missmodig och misströstade om sin 

förmåga att klara av den utmaning som historien 

hade dukat upp för honom. ”Det är strömavbrott 

– precis vad vi behöver mitt i den här soppan. Det 

står dussintals människor runtom mig, alla med 

angelägna ärenden, så jag vet inte vem jag ska 

vända mig till först med råd.” 

Trots det enorma tryck han utsattes för lät sig 

Wallenberg inte avskräckas, och hans passione- 

rade önskan att hjälpa avtog inte. I enlighet med 

den person han var, förblev Wallenberg medveten 

om att han befann sig mitt i ett historiskt skede 

som saknade motstycke, och sannolikt aldrig 

skulle återkomma under hans levnad. Han var 

medveten om att han var omgiven av tragedier, 

men trivdes likafullt, som han skriver, med alla 

utmaningar och äventyr. Tidigt i december skrev 

han att, ”Situationen är riskabel och spänd, och 

min arbetsbörda är i det närmaste övermänsklig. 

I staden härjar banditer, som slår, torterar och 

skjuter människor. Bara bland mina medarbetare 

har det förekommit fyrtio fall av kidnappning och 

misshandel. På det hela taget är vi vid gott mod 

och gläder oss åt striden.” 

I takt med att ryssarna fortsatte att rycka närmare 

ökade desperationen hos Budapests försvarare, 

och de beslutade att mörda så många judar de 

kunde före slutet. Härjningarna fortsatte runtom 

i staden, och de ökända ”dödsmarscherna” 

krävde tusentals liv bland män, kvinnor och 

barn som tvingades att marschera under svåra 

vintriga förhållanden, på väg till, som man sade, 

”försvarsarbete”. Wallenberg brukade, ibland i 

sällskap med Per Anger, köra i ilfart längs vägen, 

för att försöka rädda så många av sina ”svenska 

medborgare” som möjligt. Han, Anger och de- 

ras ungerska judiska kamrater stormade in på 


great mess. Dozens of people are standing around 

me, everyone with pressing questions, so that I 

don’t know to whom to reply and advise first.” 

Yet even these enormous pressures did not deter 

him or diminish his passionate desire to help. 

True to his character, he remained aware that he 

was in the middle of an historic, unprecedented 

situation unlikely ever to be repeated in his life. 

He knew there was tragedy all around him, yet he 

continued, he tells us, to enjoy the challenge and 

adventure of it all. Early in December he wrote that, 

“The situation is risky and tense, and my workload 

almost superhuman. Thugs are roaming around 

the city, beating, torturing, and shooting people. 

Among my staff alone there have been forty cases 

of kidnapping and beatings. On the whole we are in 

good spirits and enjoying the fight.” [”Situationen 

är riskabel och spänd, och min arbetsbörda är i det 

närmaste övermänsklig. I staden härjar banditer, 

som slår, torterar och skjuter människor. Bara bland 

mina medarbetare har det förekommit fyrtio fall av 

kidnappning och misshandel. På det hela taget är vi 

vid gott mod och gläder oss åt striden.”] 

As the Russians pressed closer, Budapest’s defend- 

ers became more and more desperate, determined 

to murder as many Jews as they could before the 

end. Depredations continued throughout the city, 

and the infamous “death marches” claimed the 

lives of thousands of men, women and children 

who were forced to march in brutal wintry condi- 

tions towards what they were told was “defence 

labour”. Wallenberg, sometimes accompanied by 

Per Anger, would race in a car along the route, try- 

ing to save as many of their “Swedish citizens” as 

possible. He, Anger and their Hungarian Jewish 

comrades would burst into train stations, brick- 

yards, barns and other way stations along the road, 

confronting those tormenting their innocent vic- 

tims loudly and with great drama. During these 

not infrequent confrontations, he argued with 

the perpetrators, boldly and firmly stating that 

his “fellow citizens” were under the protection 

of the Swedish government and thus not liable 

to continued maltreatment. Sometimes the Jews 

had papers with them which would “prove” this 

connection, at other times – witnesses tell us 

– Wallenberg’s forceful personality convinced the 

hunters to let their prey go. Sadly, some he saved 

on one occasion were murdered later, but he never 

gave up, and he never ceased fighting to save lives.

Tom Veres var fotograf och tog många bilder 

järnvägsstationer, tegelbruk, i lador och andra 

ställen längs vägen, där de på ett mycket ljudligt 

och dramatiskt sätt konfronterade dem som plå- 

gade sina oskyldiga offer. Under dessa inte sällan 

förekommande konfrontationer, argumenterade 

Wallenberg med förövarna och deklarerade med 

mod och fasthet att hans ”landsmän” stod under 

den svenska regeringens beskydd, och därför inte 

kunde fortsätta att behandlas illa. Ibland hade ju- 

darna papper på sig som ”bevisade” kopplingen 

till Sverige, medan vid andra tillfällen – berättar 

vittnen – var det Wallenbergs starka personlighet 

som fick jägarna att släppa sina byten. Tragiskt 

nog mördades senare några av dem han tidigare 

hade räddat, men Wallenberg gav aldrig upp, och 

han slutade aldrig att kämpa för att rädda liv. Till 

och med när ryssarna började omringa Budapest 

och riskerna ökade dramatiskt, så fattade Wallen- 

berg och de andra svenska diplomaterna beslutet 

att stanna kvar i staden, fullt medvetna om hur 

farlig situationen var. 

med dold kamera. 

Även när anarkin hade börjat gripa omkring sig i 

Budapest fann Wallenberg tid att tänka på framti- 

den. Han förblev den tillgivne sonen som trots det 

stora avståndet höll kontakten, samtidigt som han 

beklagade för sin mor att han, naturligt nog, knap- 

past kunde finna någon tid att skriva till henne. I 

hans sista kända brev hem, vilket han dikterade 

på tyska, beklagade han att han inte skrev mer, 

men försäkrade henne att trots att han mådde 

bra kunde han ändå inte förutspå när han skulle 

Tom Veres was a photographer, who took many 

pictures using a hidden camera. 

Even as the Russians began their encirclement of 

Budapest and the dangers dramatically increased, 

Wallenberg and the other Swedish diplomats 

made the decision to stay in the city, fully aware 

of how hazardous the situation was. 

Even as Budapest plunged into anarchy, Wallenberg 

found time to think of the future, remaining the 

devoted son communicating from afar, yet lament- 

ing to his mother that he found – naturally enough 

– almost no time to write her. In his last known let- 

ter home, which he dictated in German, he regret- 

ted not writing more, assuring her that though he 

remained well, he could not predict when he would 

be able to return home to Stockholm. “I really don’t 

know when I’ll be able to make it up to you for my 

silence. […] I have a feeling that it will be difficult 

to leave after the [Russian] occupation, so I doubt 

I will get to Stockholm before Easter. […] I will try 

to return home as soon as possible. It is simply 

not possible to make plans at the moment. I really 

thought I would be with you for Christmas. […] The 

enormous amount of work makes the time pass 

quickly, and I am often invited to late-night feasts 

of roast suckling pig and other Hungarian special- 

ties.” [”Jag vet verkligen inte när jag ska kunna 

gottgöra dig för min tystnad. […] Jag har en känsla 

av att det kommer att bli svårt att åka härifrån efter 

[den ryska] ockupationen, så jag betvivlar att jag 

kommer till Stockholm före påsktid. […] Jag försöker 

komma hem så fort som möjligt. Det är helt enkelt 

inte möjligt att planera för tillfället. Jag trodde verk- 


55

kunna återvända hem till Stockholm. ”Jag vet 

verkligen inte när jag ska kunna gottgöra dig för 

min tystnad. […] Jag har en känsla av att det kom- 

mer att bli svårt att åka härifrån efter [den ryska] 

ockupationen, så jag betvivlar att jag kommer till 

Stockholm före påsktid. […] Jag försöker komma 

hem så fort som möjligt. Det är helt enkelt inte 

möjligt att planera för tillfället. Jag trodde verk- 

ligen att jag skulle vara hos dig till julen. […] Den 

enorma arbetsbördan får tiden att gå snabbt, och 

jag är ofta bjuden på sena kvällsfester med grillad 

spädgris och andra ungerska specialiteter.” 

Wallenberg fortsatte att arbeta hela vägen fram 

till det plågsamma slutet i Budapest, och visade 

prov på en närmast övermänsklig uthållighet och 

energi. De sista veckorna före befrielsen var kan- 

ske de farligaste för honom, och han tillbringade 

några av de sista nätterna undangömd i ett bank- 

valv i Pest. Ändå fortgick hans ansträngningar att 

rädda sina ”skyddslingar” undan pilkorsarnas sista 

försök att mörda dem, som när några tyskar och 

ungrare i sista minuten planerade att storma det 

kortlivade gettot i centrala Pest, med uppsåtet att 

slakta så många judar de kunde innan ryssarna 

anlände. En vanligt förekommande tanke är att 

Wallenberg ”räddade” gettot, men det är en över- 

drift. Mer sannolikt är att omedelbart före den 

planerade attacken – som inom parentes inte 

kunde ha utplånat gettot, även om många skulle 

ha gått under – ledde en serie omständigheter till 

att planen omintetgjordes. Under de anarkistiska 

förhållanden som då rådde bidrog Wallenbergs 

aktiva närvaro till den lyckliga utgången. 

Under de här sista dagarna var Wallenberg avsku- 

ren från sina landsmän; de förblev kvar i Buda, nära 

den svenska beskickningen, medan han befann sig 

på andra sidan floden i Pest. Ryssarna bröt sig först 

igenom stadens försvar runt Pest, och det verkar 

som om Wallenberg ansåg det lämpligt att ta kon- 

takt med dem. Det är tydligt att han trodde att hans 

ställning som diplomat skulle skydda honom, som 

den fram till dess hade gjort i konfrontationerna 

med de tyska och ungerska nazisterna. Enligt vitt- 

nen kontaktade Wallenberg de framryckande ryska 

trupperna, samtidigt som han fortsatte samarbetet 

med sina ungersk-judiska kolleger. 

Det råder visshet bland ett flertal överlevande om 

att Raoul Wallenberg senast sågs i Pest den 17 ja- 


ligen att jag skulle vara hos dig till julen. […] Den 

enorma arbetsbördan får tiden att gå snabbt, och 

jag är ofta bjuden på sena kvällsfester med grillad 

spädgris och andra ungerska specialiteter.”] 

Wallenberg kept working through to the very 

end of Budapest’s agonies, displaying an almost 

superhuman stamina and energy. The last weeks 

before liberation were perhaps the most danger- 

ous for him, and he spent some of his last nights 

sheltering in a bank vault in Pest. Yet his efforts 

never ceased to shield “his protectees” from the 

last murderous efforts of the Nyilas. One such 

effort was the last minute plan hatched by some 

Germans and Hungarians to storm the short- 

lived ghetto located in central Pest. They sought 

to slaughter as many Jews as they could before the 

Russians arrived. It has commonly been thought 

that Wallenberg “saved” the ghetto, but this is 

an exaggeration. More likely is the fact that im- 

mediately prior to the planned assault, which in 

any case could not have “annihilated” the ghetto 

even if many would have perished, a combination 

of circumstances combined to halt the attempt. In 

those anarchic days Wallenberg’s active presence 

indirectly contributed to this fortunate fact. 

In those last days Wallenberg was cut off from his 

fellow Swedes. They remained in Buda close to the 

Legation while he was across the river in Pest. And 

because the Russians first penetrated the city’s 

defences around Pest, he seems to have decided 

that contacting them would be helpful. He clearly 

believed that his diplomatic status would protect 

him, as it had to that point in confrontations with 

German and Hungarian nazis. Witnesses tell us 

that he contacted advancing Russian troops yet 

returned to Pest, continuing to work with his 

Hungarian Jewish colleagues. 

There is certainty among several survivors that 

Raoul Wallenberg was last in Pest on 17 January, 

1945, in what was known as the “international 

ghetto”. He had in the last few days been allowed 

to move around in the city with Russian escort, al- 

though as he now left with two officers he seemed 

uncertain, as we are told, “I don’t know if they are 

here to protect me or to guard me. I don’t know 

if I’m a guest or a prisoner.” [”Jag vet inte om det 

är för att skydda mig eller att vakta mig. Jag vet 

inte om jag är gäst eller fånge.”] Some days later

nuari, i vad som kallades ”det internationella get- 

tot”. Han hade under de sista dagarna tillåtits åka 

runt i staden med rysk eskort, men när han nu gav 

sig av tillsammans med två officerare verkade han 

osäker. ”Jag vet inte om det är för att skydda mig 

eller att vakta mig. Jag vet inte om jag är gäst eller 

fånge.” Ryssarna internerade några dagar senare i 

Buda de andra svenska diplomaterna, med de tilläts 

återvända till Stockholm i april 1945. Raoul Wallen- 

berg återvände emellertid inte till Sverige, utan blev 

tragiskt nog tillfångatagen av ryssarna. 

Vi kommer förmodligen aldrig att få veta exakt 

hur många män, kvinnor och barn som Wallen- 

berg faktiskt räddade. Siffran ”100 000” förknip- 

pas ofta med honom, men eftersom uppgiften 

inte kan verifieras och säkert är en överdrift, kan 

vi bortse från den. Det exakta antalet är egent- 

ligen ganska oviktigt. Vi minns Wallenberg idag, 

och vi firar hans mod och hans ställningsta- 

gande för livet, inte för att han räddade ett visst 

antal judar, utan för att han bestämde sig för att 

hjälpa dem när så många andra vände sig bort. 

Den ungerske journalisten Jenö Levai som först 

tecknade Wallenbergs livsöde bara några år 

efter kriget, sammanfattade sin skildring – som 

publicerades i Sverige 1948 – på följande vis: ”Den 

största betydelsen har det faktum att nazisterna 

och pilkorsarna inte fingo härja fritt – de voro 

tvungna att se, att varje deras steg övervakades 

och följdes av den unge svenske diplomaten. […] 

De kunde inte handla fritt, de ställdes till ansvar 

för de förföljdas och dödsdömdas liv.” 

Mysteriet kring Wallenbergs försvinnande och 

martyrskap i Stalins Sovjet förblir i allt väsentligt 

olöst. Sedan Sovjetunionens fall har två officiella ut- 

redningar misslyckats med att besvara de två vikti- 

gaste frågorna. Varför tog ryssarna Wallenberg men 

undlät att släppa honom, som de gjorde med hans 

svenska kolleger? Och vilka är de exakta omstän- 

digheterna kring och orsaken till hans bortförande? 

Den chockerande likgiltighet som medlemmar av 

den svenska regeringen visade under de första 

kritiska åren sedan han hade anhållits, förblir en 

nationell skandal som det svenska samhället ännu 

inte har gått till botten med. Förlusten av denna 

modiga människa för hans familj, för landet och 

resten av världen, efter att ha hjälpt så många 

andra, förblir – nära två generationer senare – en 

mänsklig tragedi av nästan klassiska mått. 

in Buda the Russians interned the other Swedish 

diplomats, but they returned in April 1945 to Stock- 

holm. Raoul Wallenberg, however, did not return 

to Sweden with his colleagues, but was tragically 

captured by the Russians. 

We will probably never know exactly how many men, 

women and children Wallenberg actually saved. The 

figure of “100,000” is often associated with him, but 

since this can neither be verified and is surely exag- 

gerated, it can be discounted. The exact number is, in 

fact, quite unimportant. We remember Wallenberg 

today, and celebrate his courage and commitment to 

life not because he saved a specific number of Jews, 

but because he chose to help during a time when so 

many others turned away. 

Jenö Levai, the Hungarian journalist who first 

chronicled Wallenberg just a couple of years after 

the war ended, concluded his account– which was 

published in Sweden in 1948– in the following way: 

“The greatest significance [of his work] is the fact 

that the nazis and Nyilas were unable to destroy 

freely – they were forced to look around, knowing 

that their every step was observed and followed 

by the young Swedish diplomat. […] They couldn’t 

act freely, they were held responsible for the lives 

of the persecuted and the condemned.” [“Den 

största betydelsen har det faktum att nazisterna 

och pilkorsarna inte fingo härja fritt – de voro 

tvungna att se, att varje deras steg övervakades 

och följdes av den unge svenske diplomaten. […] 

De kunde inte handla fritt, de ställdes till ansvar 

för de förföljdas och dödsdömdas liv.”] 

They mystery of Wallenberg’s disappearance and 

martyrdom in Stalinist Russia remains essentially 

unsolved. Since the fall of the Soviet Union two 

official investigations have failed to answer the 

two most important questions. Why did the Rus- 

sians take him and not release him as they did 

his Swedish colleagues? And, what are the exact 

circumstances and cause of his capture? The 

shocking indifference shown by leaders of Swe- 

den’s government in the first crucial years after his 

detention remains a national scandal which Swed- 

ish society has yet to explore fully. The loss of that 

brave individual to his family, his country and the 

people of the world, after having helped so many 

others, remains – almost two generations later – a 

human tragedy of almost classic proportions. 


57

Presentation av 

artikelförfattare 

tomas böhm 

Psykoanalytiker och författare. Tomas Böhm har 

analyserat Raoul Wallenbergs barndoms- och 

uppväxtår i utställningen samt utarbetat ett 

frågeformulär för utställningsbesökarna. Medlem 

i utställningskommittén. 

gabriel herdevall 

Arkitekt. Utställningens kreatör och formgivare. 

Medlem i utställningskommittén. 

yvonne jacobsson 

Musei- och ekonomichef vid Judiska Museet i 

Stockholm. Projektledare och utställningsansvarig. 


nina lagergren 

Raoul Wallenbergs syster, som hängivet arbetat för 

att söka klarhet i Raouls öde och stöttat museet 

genom hela planeringsstadiet och därtill välvilligt 

ställt material till utställningens förfogande. 

paul a. levine 

Fil dr och lektor i Förintelsens historia vid Uppsala 

Universitet. Paul A. Levine är en av författarna till 

boken Om detta må ni berätta, som publicerades 

i samband med att Levande Historia initierades 

av Sveriges statsminister Göran Persson. Paul 

A. Levine har skrivit samtliga historiska texter 

till utställningen och katalogen. Medlem av 

utställningskommittén. 

Presentation of writers 

in the catalogue 

Psychoanalyst and author. Tomas Böhm has 

analysed Raoul Wallenberg´s childhood and youth 

in the exhibition. He has prepared a questionnaire 

for visitors to the exhibition. Member of the 

exhibition team. 

Architect. Exhibition creator and designer. 

Member of the exhibition team. 

Director and Treasurer of the Jewish Museum in 

Stockholm and Coordinator and Project Director for 

the exhibition. Member of the exhibition team. 

Raoul Wallenberg’s sister, who has dedicated 

her life to finding the truth of her brother’s fate. 

She has also been a committed supporter of the 

project and the museum, throughout the planning 

stage. Furthermore, Nina Lagergren has provided 

access to materials crucial to the exhibition. 

Ph. D. and Lecturer in Holocaust History at Uppsala 

University’s Programme for Holocaust and 

Genocide Studies. Paul A. Levine co-wrote Tell Ye 

Your Children, a book about the Holocaust, which 

was published in Sweden in conjunction with the 

launch of the Living History Project, initiated by 

the Swedish Prime Minister, Göran Persson. Paul A. 

Levine has written all historical texts, both for the 

exhibition and the catalogue. Levine is a member 

of the exhibition team.

jan lundvik 

Tidigare ambassadör och UD-tjänsteman, som 

under många år deltagit i handläggningen av 

ärendet om Raoul Wallenbergs öde. Medlem av 

svensk-ryska arbetsgruppen. Jan Lundvik forskar 

alltjämt vidare i fallet Raoul Wallenberg. 

ricki neuman 

Författare och journalist. Ricki Neuman har skrivit 

några av utställningstexterna, och redigerat andra. 


lars norén 

Skribent, översättare. Har översatt samtliga texter 

till utställningen och katalogen. 

Och redigerat vissa. 

Former ambassador and civil servant. Ambassador 

Lundvik was for many years the Swedish Foreign 

Office official in charge of the Raoul Wallenberg 

case. He was also a member of the Swedish- 

Russian Working Group. Jan Lundvik continues 

his research into the fate of Raoul Wallenberg. 

Writer and journalist. Ricki Neuman has written 

some of the exhibition texts and acted as an 

editor. Member of the exhibition team. 

Writer, translator. Has translated all texts for the 

exhibition as well as the catalogue. 

And edited some.


one man can make a difference 

25/1-30/12 2004 

Hälsingegatan 2 

08-31 01 43 

www.judiska-museet.a.se

r a o u l w a l l e n b e r g - mostar-friedensprojekt.de

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?