Referat från Läkemedelskongressen 2006 - Apotekarsocieteten

Farmacihistoriska Sällskapet
Läkemedelskongressen 2006
Abstracts eller autoreferat
Rune Lönngren: Sten Kjellmark – en okonventionell apotekare
Leif H Eklund: Linné och apotekarna
Bo Ohlson: Linné, Bergius och Materia Medica i våra första farmakopéer
Johan Killander: PAS och Jörgen Lehmann
Magnus Carlsson: Andréexpeditionens läkemedel
Birgitta Jeppsson: Farmacihistoriska apotek
1

Föreläsarna.
Rune Lönngren, apotekare, farm dr hc, initiativtagare till Famacihistoriska
Sällskapets serie med porträtt av framstående kollegor.
Leif H Eklund, apotekare, farm. dr hc, ordförande i Farmacihistoriska Sällskapet
Bo Ohlson, apotekare, mångårig styrelsemedlem i Farmacihistoriska Sällskapet
Johan Killander, med.dr. tidigare verksam vid institutionen för klinisk kemi vid
Karolinska Institutet
Magnus Carlsson, leg. läkare, Rehab.med. kliniken, Jönköpings lasarett
Birgitta Jeppsson, leg.receptarie, Apoteket AB, Malmö
Sten Kjellmark en okonventionell apotekare
Rune Lönngren
Abstract. En komplett version av föredraget införes i Unicornis nr 1 2007.
I svensk farmaci under 1900-talet, (del 1 sid 225) anföres bland annat:
År 1935 blev apotekaren, filosofie kandidaten Sten Kjellmark lärare i teknisk farmaci,
nuvarande galenisk farmaci vid Farmaceutiska institutet. Detta innebar en pånyttfödelse av
detta ämne i Sverige. Kjellmark hade en till genialitet gränsande teknisk begåvning och han
var en okonventionell lärare som i hög grad entusiasmerade studenterna.
I sina föreläsningar och på det av honom nyinrättade galeniska laboratoriet demonstrerade
Kjellmark moderna farmaceutiska tillverkningsmetoder och var i hög grad en apostel för
evangeliet galeniska beredningar åt apotekarna.
Sedan han 1946 erhållit privilegiet på apoteket i Solna genomförde han en mycket
uppmärksammad nydaning av apotekets inredning och utrustning och funktionssätt.
Ett redan tidigare specialintresse var finfördelning av droger. Han fördjupade nu detta och
blev mer och mer känd som industriapotekare för droger. I föreläsningen kommer denna
verksamhet att vara central.
Kjellmark hade en otrolig arbetsförmåga. Hans liv blev dock kort. Han dog 50 år gammal i
en svårartad cancer.
2

Linné och apotekarna
Leif H. Eklund
I huvudsak efter föredraget
Inledning
"Gud skapade och Linné ordnade" är ett känt, men knappast särskilt ödmjukt citat, som
tillskrivs Linné. En något mer ödmjuk travestering för detta föredrag skulle kunna vara
"Strandell författade och Eklund refererade". Det är nämligen så att ämnet är väl utrett av
Birger Strandell och det inte lätt att prestera nya fakta i ämnet. Birger Strandell, apotekarson,
överläkare, hedersledamot i Apotekarsocieteten och Linnéspecialist har framträtt i tal och
skrift för farmacihistoriskt intresserad publik vid flera tillfällen bl a i Farmacihistoriska
Sällskapets årsskrifter 1975 och 1983. Det ska också erinras om att Strandell är ättling till
Linné och gift med en ättling till Linnés professorskollega i Uppsala Nils Rosén von
Rosenstein. I båda fallen i 7:e generationen.
Men det finns givetvis många andra källor. I Apotekarsocietetens bibliotek finns 10 – 12
hyllmeter Linneana. Det vore fel att inte nämna forskare som Gustaf Drake, Otto Hjelt,
Telemak Fredbärj och inte minst Th M Fries.
Få personers livsgärning torde vara så utförligt beskriven som Linnés. Och få är de som fått
sin biografi skriven redan vid 27 års ålder, vilket Johannes Browallius, senare biskop i Åbo,
var författare till.
Skälet till att vi tar upp ämnet är givet i samband med Linnéfirandet som redan startat och
som kulminerar i maj under nästa år. För många är det jag har att framföra säkert känt men
kanske finns det några i auditoriet som inte har sina linnékunskaper aktuella. Planeringen var
att Roland Ericsson skulle svara för presentationen och han hade börjat arbeta med uppgiften.
Till hans minne vill vi ändå försöka fullfölja planerna och i dessa ingick också att beskriva
Linnés kontakter med apotekare som personer och i någon mån deras släktförhållanden.
Ett primitivt land
Strandell inleder en av sina artiklar med en tidsbeskrivning. Han konstaterar att "vårt land var
utarmat och höll just på att resa sig efter stormaktsväldets fall. Befolkningen var gles, de flesta
bodde på landet, städerna var ännu små - Stockholm hade inte stort mer än 50 000 invånare
och i Uppsala omkring 4000. Allt var så primitivt". Malaria och smittkoppor grasserade”.
Pesten hade tagit 10 % av befolkningen och Karl XII hade med sina äventyrliga fälttåg
bidragit till att reducera de manliga undersåtarna. Spädbarnsdödligheten var så hög som 30 -
50% i vissa befolkningsskikt. Det fanns varken apotek eller provinsialläkare norr om linjen
Gävle och Falun. Totalt fanns 1730 ca 35 apotek i landet.
En nutida läsare imponeras över den kraft som kunde växa fram i landet under dessa påvra
förhållanden.
Apotekarkontakter
De läkemedel som fanns tillgängliga hämtades så i huvudsak ur växtriket. Apotekare var väl
bevandrade i botanik och materia medica. Läkarna hade utbildning i användningen av
inhemska och importerade växtdroger. Det var därför naturligt att Linné hade stor anledning
att samarbeta och umgås med apotekare.
För att börja med några utländska apotekarkontakter så har Linné beskrivit att han i samband
med sin utlandsresa 1735 - 38 besökte apoteksträdgården i Hamburg där han också besåg den
3

erömde apotekaren Albert Sebas museum med bl a den omtalade sjuhövdade hydran. Den
kritiske och observante Linné förstod vid första anblicken att det var fråga om ett falsarium.
Tänderna var från vesslor och kroppen var överdragen med ormskinn. Hydran återkommer i
annat sammanhang nämligen det ståtliga verket Hortus Cliffortianus där en plansch visar den
unge Apollo i Linnes gestalt och där också hydran nu har ett huvud. Planschen visar också
några Linnéattribut, nämligen en tebuske och ett bananträd som Linné importerade till Europa
och fick att överleva. Under sin vistelse i Holland gjorde Linné utflykter till bl a till England
där han besökte Apothecaries garden i Chelsea och den världsberömde naturforskaren Hans
Sloane och Philipp Miller, vilkas samlingar utgör kärnan i British Museum. Den ansedde
läkaren Herman Boerhaave i Leyden skrev ett rekommendationsbrev för Linné till Sloane i
vilket han anförde "att den som får se Sloane och Linné tillsammans får beskåda ett par män
vartill motstycke knappast finnes i världen".
Om vi betraktar de svenska apotekarkontakterna anmäler sig Fredric Ziervogel, som på
egen bekostnad tillsammans med fem andra unga herrar med olika kunskapsinriktning, följde
med på resan till Öland och Gotland 1741. Ziervogel var endast 14 år då han fick följa med
Linné. De övriga var något äldre mellan 18 och 30 år.
För att falla in i ett av Roland Ericssons specialintressen ska här nämnas något om den
berömda apotekarsläkten Ziervogel, som innehade apoteket Svanen i Stockholm och hade en
mycket framskjuten ställning inom apotekarkåren och vid hovet under mer än ett sekel.
Samuel Ziervogel d.ä., drottningens hovapotekare, blev ägare av Svanen genom sitt andra
äktenskap med änkan till den förste ägaren av Svanen Caspar Schöps som inrättade apoteket
1650. Han led dessvärre av svindel och föll i apotekshusets svåra trappor så illa att han avled.
Samuels tredje äktenskap resulterade i sonen Samuel dy. För hans räkning inköpte modern
Morianen. Efter studier i Europa tillträdde sonen Morianen 1691 som hand drev till 1702. Han
blev, liksom sin halvbror Casper, hov- och fältapotekare inkallad till krigstjänst i Karl XII
krigståg. Casper hade avlidit i samma befattning i Baltikum 1701. Samuel klarade sig något
bättre genom att bli tillfångatagen vid slaget vid Poltava och satt i fångenskap i Moskva resten
av sitt liv. Det hindrade honom inte att tillsammans med en halvsyster lösa in Svanen
samtidigt som han sålde Morianen. Svanen drevs av provisorer tills sonen Aegidius kunde ta
över vid 27 års ålder. Aegidius son Fredrich var vid faderns död 14 år varför Svanen ånyo fick
drivas av provisorer till Fredrich som 24-åring kunde ta över ledningen av apoteket. Genom
äktenskap med änkan efter Jacob Bark blev Fredrich också ägare till Markattan som 1892
döptes om till Leoparden.
Fadern Aegidius hobby var naturvetenskap som resulterade i de omfattande mineralogiska
och zoologiska samlingarna som hans son Fredrich fick överta.
Fredrich var gudson till kung Fredrik I och drottningen U1rika E1eonora. Som gudson till
kungaparet fick han fullmakt som hovapotekare. Han fick tidigt en god uppfostran med
undervisning i språk och vetenskaper, varefter han skickades till universitetet i Uppsala där ha
alltså mötte Linné. Hos apotekaren Ferber i Karlskrona fick han sedan grundläggande
utbildning i farmaci. Därefter studerade och tjänstgjorde han på olika apotek i Europa under
10 år. Ett år efter sin återkomst till Sverige sålde han apoteket Svanen, men behöll Markattan
till 1776. Han flyttade med sin familj till en egendomen Jacobsberg belägen vid Hornstull,
som hans hustrus tidigare make inköpt. Sålunda skapade han genom yrkesskicklighet och
giftermål sannolikt en tämligen välbeställd tillvaro och kunde resten av sitt liv ägna sig åt de
ansenliga naturhistoriska samlingarna som han ärvt av sin far. Han lade ner både intresse och
pengar på att utveckla samlingarna i samråd med sin vän bergsmästaren och naturforskaren
Johan Abraham Gyllenhal. Samlingarna och ett bokbestånd huvudsakligen om naturalhistoria
och kemi omfattande 1400 band skänkte Ziervogel 1783 till Vetenskapssocieteten i Uppsala i
vilken han 1789 blev ledamot. För att samlingarna skulle kunna vårdas och vidmakthållas
framdeles skänkte han vidare ett kapital, vars avkastning skulle användas för detta ändamål.
Gyllenhal hade bekostat uppförandet av en byggnad vid Oxtorget i Uppsala som hans arvingar
senare skänkte till Vetenskapssocieteten. I denna byggnad inrymdes samlingarna och dit
4

flyttade också Ziervogel året efter Gyllenhals död 1788 för att sköta desamma fram till sin
död 1792. Samlingarna var omfattande; 2000 arter av mest svenska växter, ett stort antal
snäckor, 10 000 insekter, 3000 mineraler och stenar och även en fullkomlig Materia Medica.
Vart samlingarna tagit vägen är oklart, men kanske Björn Lindekes och Bo Ohlsons
eftersökningar kan bringa ljus över den frågan till nästa årskongress. Ziervogel medverkade
också vid utarbetandet av Ph Suec Ed I genom att tillsammans med Per Christian Schultzen
pröva de galeniska beredningarna som ingick i upplagan. Schultzen blev f.ö. ordförande i
Apotekarsocieteten 1780 – 1791
Fredrich ingick två äktenskap. I det första fick han 3 barn. 2 av dem dog i barnaåren. Den
tredje blev 24 år gammal. Om dennes livsöde har jag inga uppgifter. Därmed dog den
släktlinjen ut. I fyra generationer hade Ziervoglarna varit hovapotekare.
Det går dock att finna apotekare i Ziervogelsläkten i efterföljande generationer efter
Fredrichs bror Evald. Martin v Zeipel var innehavare av apoteket Kronan i Kristianstad och i
Stockholm har vi en livs levande ättling som i 6:te generationen i rakt nedstigande led är släkt
med Fredrichs bror Evald, nämligen Gunnel Bridell.
Visitationskontakter
Riksdagen hade uppdragit åt Linné att kartlägga förekomsten en rad vitt skiljda förhållanden i
de svenska naturresurserna såsom naturfärger, ler- och jordarter för porslinstillverkning men
också utforska "Vilka växter och naturalier, som i apoteken brukas men härintills varit vanlige
att utifrån införskrivas, kunde inom riket finnas". Uppdragen utfördes genom de kända
resorna genom Sverige. Här följer några exempel på de kontakter Linné beskrev i sina
reseberättelser.
I Växjö besöktes apoteket och Linne skriver: "Apotheket här i Wäxjö, thet Apotekaren
Falck inrättat, war i thet stånd, at thet kring hela riket har få sina likar". Däremot hade enligt
Linné företrädaren Peter Platin misskött apoteket bl a hade han inte anställt någon gesäll och
inte inrättat något laboratorium "ja ej ens en retort".
På väg från Ölandsbesöket blev det Linnéska resesällskapet p g a stormigt väder kvar i
Kalmar några dagar och Linné skriver: "Största olägenhet mötte oss här med spisqwarter; ty
sedan wi hade i flera timar fåfängt sökt omkring staden, wunno wi det änteligen hos
Apothekaren (som hette Daniel Norstedt), mer för böner än för penningar. Kiällare och winer
woro därefter". Ett mottagande som apotekaren kanske ångrade om han anat att besöket skulle
gå till eftervärlden med den kommentaren.
Under västgötaresan 1746 besökte Linné den bekanta och sedermera för sitt författarskap
berömde apotekaren Franz Michael von Aken i Örebro, som "anstälte för oss åtskillige
experimenter med de phosphoris han sjelf tillagat". Von Aken hade också ett stort intresse för
fåglar och kunde visa upp en stor samling samt berätta om de försök med korsning av
kanariefåglar och steglitser han utförde. Linné beskriver i sina anteckningar från Skåneresan
1749 av von Aken konstruerade fångburar för rovfåglar som kunde användas för utrotande av
hökar och sparvar som uppges under 1745 - 46 överhopade landet. För denna bedrift hade von
Aken av Riksens ständer erhållit en nationell belöning och utnämndes till hovapotekare och
till kung Fredriks livmedikus. Linné begåvades med en sparvbur som skickades hem till hans
bostad. Men hans medarbetare förstod inte vad den skulle användas till utan satte ut den i ett
uthus där den fungerade lika väl som råttfälla.
Franz Michael von Aken ägde apoteket Hjorten i Örebro. Han fick ett synnerligen
förmånligt privilegium av kung Fredrik som innebar att han att han skulle svara för
apoteksverksamheten "uti Närike och Värmland och skall han alena med medikamenter få
förse landet i bemälte provinser". En rättighet som skulle gälla inte bara för honom utan också
för hans barn under deras livstid.
Han inrättade därefter apotek i Karlstad och i Kristinehamn och brunnsapoteket vid Loka.
Göteborg beskrev Linné ”som den täckaste stad bland alla i Riket, til storlek något mindre än
Uppsala” – minsann! I Göteborg träffade han apotekaren Frantz Martin Luuth på Kronan och
5

Martin Anders Bauch på Enhörningen, vilka förärade honom allehanda sällsyntheter från
Västerhavet.
Luuth var, som så många andra provisorer i Sverige utbildad i Tyskland. Han flyttade till
Göteborg där han köpte apoteket Kronan. Han hade tydligen skaffat sig ett gott rykte. Han
fick nämligen uppdraget att balsamera Karl XII , vilket skedde i Uddevalla 1718.
Bauch var också av tysk härkomst. Han är ju känd för att ha tagit väl hand om Carl Wilhelm
Scheele när han kom till Sverige som 13-åring 1754. Bauch undervisade Carl Wilhelm och
gav stort utrymme för experimenterande i laboratoriet.
Apotekaren och assessorn Johan Eberhart Ferber var tydligen på besök i Göteborg vid
samma tidpunkt. Han utnämndes 1701 till amiralitetsapotekare i Karlskrona och känd för
författarskapet till Hortus Augerumensis som utkom 1739. I det verket beskrev han växterna i
den trädgård han anlagt på sitt lantställe i Augerum. Ferber blev därmed den förste författare
som i en skrift på svenska tillämpade Linnés sexualsystem. Skriften byggde på ett utkast som
Ferbers lärare Johan Rothman utarbetat. Manuskriptet hade granskats av såväl Linné som
Olov Rudbeck men Ferber fick äran att stå som författare. Ferber anlade också
brunnsanläggningen i Ronneby och, som i många högreståndskretsar, skapade han ett eget
naturaliekabinett.
Linné besökte vidare på sin Skåneresa Ystad som hade två kirurger men ingen läkare.
Linné tittade in i apotekets materialkammare och konstaterade något sarkastiskt att ”det inte
var en ringa förmån för en provins att apoteken blir flitigt visiterades av läkare”. Den vackert
anlagda surbrunnen vann dock Linnés gillande.
Vid besöket på apoteket i Landskrona blev Linné nöjd och noterade att ”Apotheket war til
simplicia och preparanda det bästa jag sett i Skåne”. Apotekaren som vann Linnés bevågenhet
hette Fredrich Wilhelm Scharenweber. Det verkar inte som han själv använde sig av sina
utmärkta läkemedel eftersom han dog av förstoppning.
Sämre var det i Kristianstad där apotekaren Johan Christian Garpengeisser kommit i konflikt
med provinsialläkaren Nils Retzius som kritiserat skötseln av apoteket. Linné anlitades då av
landshövdingen att företa en visitation (visitationer ingick i professurens åligganden) i närvaro
av borgmästaren och företrädare för länsstyrelsen och magistraten. Man fann en hel rad av
anmärkningar beträffande lagret och dess vård samt även utrustningen. Visitationsprotokollet
sändes till Collegium medicum som i en amper skrivelse till Garpengeisser anmodar denne att
ofördröjligen rätta till bristerna. Det framkom som en extra krydda i konflikten att Retzius
själv gärna ville ha ett apotek. Situationen räddades genom att Garpengeisser överlät apoteket
på sin svärson. Det framkom i ett brev från Linné till vännen Abraham Bäck där Linné
relaterar händelsen att han ändå hade gått varligt fram och avslutar brevet med ”Gud nåde
honom om jag velat wara noga”. Ett exempel på att Linné kunde visa ömsinthet.
Ett annat exempel på denna egenskap: I Uppsala hade akademiapotekaren Andreas
Möllenhoff på Kronan ansökt om att få driva apoteket vid Sätra brunn men fått avslag p g a att
han inte skött apoteket tillfredsställande. I stället föreslog konsistoriet konkurrenten Lock på
Upplands Vapen. Linné reserverade sig mot beslutet och anförde en rad förmildrande
omständigheter till vännen Möllenhoffs förmån och vädjade till konsistoriet att ändå utse
Möllenhoff. Och så blev det.
Linné hade många och goda kontakter med apotekarna i Uppsala. Han umgicks med
akademiapotekaren Daniel Wilhelm Böttiger. I ett brev till Abraham Bäck redogör han bl a i
målande ordalag om en ståtlig bjudning hos apotekaren, som lockat t o m mer än att delta i
den gode vännen Bäcks bröllopsfest i Stockholm. De goda relationer till apotekarkåren
grundlades måhända redan under tidiga år då han vid ett besök hos apotekaren på Markattan i
Stockholm, Johan Conrad Warmholtz, blev väl omhändertagen och med fritt uppehälle fick
”lära sig grunden till pharmacien uti hans laboratorio”.
En annan apotekare som hade nära kontakt med Linné var Franz Erhart. Han var provisor
på apotek i Hannover men flyttade till Sverige 1771 och arbetade på Lejonet i Stockholm och
Kronan i Uppsala. Han hade det tydligen ganska gott ställt för han kunde ganska fritt bevista
6

Linnés föreläsningar under åren 1773 –1776 m a o under Linnés sista år i aktivitet som dock
var kraftigt reducerad. Erhart har redovisat det genom att anteckna att Linné sällan lämnade
tydliga svar på Erharts frågor. Ofta fick jag gå med tvivel till Hammarby, ofta vände jag med
tvivel tillbaka till Uppsala. Erhart föreslog att Carex uliginosa och Schaenus compressus var
samma art. ”Tag mig fan om det är sant” sade Linné. När Erhart kom tillbaka efter ett par
dagar sade Linné : ”Ni har rätt. När ni nu lämnar Uppsala. Skriv till mig. Eder tror jag i allt”.
Erhart blev kungl botaniker när han återvände till Tyskland.
Linnés lärjungar
Av alla Linnés lärjungar som disputerade för doktorsgrad var alla läkare.
Av de 18 apotekare som bevistade Linnés föreläsningar, och således kan betecknas som hans
lärjungar, var förutom Fredrich Ziervogel några kända namn som von Aken, Johan Georgii,
Peter Hernqvist, Anders Jahan Retzius, Per Christian Schultzen, Carl Henrich Wertmüller.
Linnés allmänna omdöme om apotekarnas botaniska kunskaper stod inte särskilt högt. I
Planta Officinalis 1753 skrev han ”Enär apotekarne vid insamling av simplicia ofta begå stora
misstag, så att människors liv och hälsa äventyras, anser jag mig härom böra anföra följande
observanda.” Så följer ett antal handfasta råd för hur medicinalväxter bör insamlas.
Kontakten med apotekare skedde givetvis då som nu regelmässigt via recept. Även om Linné
strävade bort från de sammansatta läkemedlen fanns särskilt under de tidiga åren tämligen
polyfarmacevtiska recept. Han framhöll emellertid önskvärdheten av att apotekarna ägnade
mer intresse åt att lära känna medicinalväxterna i naturen än bara som torkade droger, vilket
skulle kunna medverka till en mer ekonomisk hantering. Det borde ingå i apotekargesällernas
undervisning att lära sig medicinalväxterna i nativt tillstånd och tentera i ämnet innan de
antogs till apotekare. Linnés föreläsningar i drogkännedom och farmakodynamik
sammanfattades i läroboken Materia Medica som utkom 1749. Den fick stor spridning och
användning i flera andra europeiska länder.
Vivat Linnaeus!
Referenser:
Browallius, J. Den första biografien öfver Linné. Stockholm 1920.
Carl Linnaeus Wästgötaresa. Faksimil. Göteborg 1928.
Drake af Hagelsrum, G. Linnés disputationer. Nässjö 1939.
Fries, Th M. Linné lefvnadsteckning. Stockholm 1903.
Levertin, A., Schimmelpfennig, C.F.V., Ahlberg, K.A. Sveriges apotekarhistoria Band I. Stockholm 1910 –
1918.
Lindskog, B. I. Linnés läkargärning. Svensk Med hist tidskr. Vol 7 nr 2003.
Strandell, B. Linné – läkare, naturvetare, apotekarvän, författare. Farmacihistoriska Sällskapets årsskrift 1975.
Strandell, B. Linné och Stockholm. Svensk Farm Tidskr 83 677 – 684 (1979).
Strandell, B. Linnélärjungar – apotekare. Farmacihistoriska Sällskapets årsskrift 1983.
7

Ziervogelsläkten från Samuel d.ä. till Fredrich
1. Samuel Ziervogel d.ä. 1616 – 1672
+ Abigail Kreimer död 1652
I____son död strax efter födseln
+ Brigitta Rothlöben-Scheps 1626 - 1665
I____ Caspar 1663 – 1701 + 5 syskon
+ Anna Eleonora Heraeus
I____ 3 söner o. 6 döttrar
+ Justine Jung 1646 – 1710
2. I____ Samuel d. y. 1669 - 1721
+ Anna Barbara Strauch 1679 - 1749
3. I____ Aegidus 1669 -1741 + 5 syskon
+Margaretha Elisabeth Ribe 1706 -1743
4. __ Fredrich 1727 – 1792 + 3 syskon
+ Hedvig Eleonora Thorsberg 1731 – 1758
I___Catharina Ulrika 1754 – 1764
David Fredrich 1755 – 1779
Samuel 1758 – 1758
+ Anna Maria Kjöpke 1730 - 1787
8

Bo Ohlson
Autoreferat
Linné, Bergius och Materia medica i våra första
farmakopéer
eller
”How you kill a darling”
För mig började det här 2002 med en fråga från en amerikansk journalist: ”Was Rhodiola
rosea L. (rose root, arctic root) ever included in the Swedish Pharmacopoiea? How long did it
contiue to be described in the Swedish Pharmacopiea? When was it dropped from this
publication and do you know why?”
Linnæus hade tagit med roten i sin ”Materia medica...” (1749), med beskrivningen ”Vis:
Adstringens; Usus: Hernia, Leucorrhaea, Cephalgia!, Hysteria”. (”Dygd: Sammandragande.
Användning: bråck, vita flytningar, huvudvärk!, hysteri”)
Rosenroten fanns mycket riktigt med i Pharmacopoea suecica (Ed. I, 1775), men inte
fr.o.m. Ed II 1779.
1778 hade Linné dött.
Fanns det ett samband?
Materia medicaavsnittet i Ed I (1774/5) omfattade 385 titlar. Under redigeringen av Ph. suec.
Ed. II uteslöts 55 (14%) av dessa, medan 12 helt nya togs in och 2 (Cinnamomum och Sevum)
delades upp i vardera 2 kvaliteter. Följaktligen omfattade materia medicaavsnittet i Ed. II
(1779) 344 titlar.
Vem, eller vad, drev fram denna snabba förändring?
Min hypotes: Den åldrande Linné (drabbad av slaganfall 1774 och 1775) hade utövat ett
hämmande inflytande på à jour-föringen av den nya farmakopén, vilket föll bort i och med
hans död 1778 och tillät andra att föra in nya strömningar.
Jag konsulterade manuskript i Riksarkivet och Hagströmer-biblioteket, tryckta
sammanställningar av berörda personers korrepondens, samt dessa verk:
1749: Carl Linnaeus: Materia medica…( I; vegetabilia), 1750 (II; animalia), 1752 (III;
lapidea)
1775: Pharmacopoea Svecica (”Ed. I”)
1778: P.J. Bergius: Materia medica e Regno vegetabile…
1779: Ph. Svec. Ed. altera… (”Ed. II”)
Linnaei roll vid tillkomsten av vår första riksfarmakopé speglas i hans brevväxling med
vännen Abraham Bäck, från 1742 assessor och från 1752 præses i Collegium medicum:
d. 23/10 1749: ”Min broder, som är den endaste i Collegio medico som något kan giöra,
borde raffinera pharmacopoaeam…”
d. 27/11 1761 ”jag skall se till om det är mögligt till nästa postdag att öfwersända Materia
Medicam, så wähl jag någonsin förstår…”
d. 22/12 1761:”2ne nätter använde jag på pappret, ty jag hade ej tid om dagen, därföre blef
det hastigt skrifwit…” ”Pappret” – egentligen 26 folioark – omfattade 433 simplicia, från alla
tre rikena. Av dessa återfinns 314 (ca 75 %) bland Ed I:s 385 simplicia.
9

Vem genomförde denna bantning av Linnés förslag, och vad tyckte Linné om det?
Vi vet, att Linné löpande informerades om och kommenterade farmakopéarbetet åtminstone
fram till december 1773, (Linnæus/Linné korresponderade då med Bäck personligen, inte med
Collegium), samt att han uttalade sig positivt om Ed. I i ett tackbrev till Collegium d. 11/9
1775 – han accepterade alltså nedskärningarna.
Det ligger nära till hands att tänka sig att Pet(t)er Johan Bergius (1730-1790) vore den
ansvarige. Han hade varit student i Uppsala för Rosén och Linnaeus 1750, visade
”extraordinär kvickhet” och ”ingen hade bättre presterat” enl. Linneaus, blev med. dr 1754,
professor i naturalhistoria och farmaci (Stockholm) 1761 – vilket förtörnade Linné -, samt
assessor i Collegium Medicum 1766.
Bergius hade alltså både kompetens och möjlighet att påverka farmakopéns läkemedelsurval.
En närmare granskning av hans läkemedelssyn visar emellertid att han anslöt sig nära till
Linné. Linnaei Materia Medica… (1749) omfattade 549 vegetabiliska simplicia, Bergii (1778)
575 st., av vilka 481 (ca 88 % av Linnaei) var gemensamma med dennes (bl.a. inklusive
Rhodiola).
Assessor Bergius förefaller dessutom av Collegii protokoll att döma inte ha tagit särskilt aktiv
del i farmakopéarbetet.
Huvudaktör vid såväl nedskärningarna som uppdateringarna tycks, så vitt detta f.n. kan
bedömas utifrån tämligen outforskade anteckningar i Hagströmer-biblioteket, i stället ha varit
Abraham Bäck själv, från 1763/5 assisterad av den unge apotekaren Anders Jahan Retzius
(född 1742).
Och därmed hade min omhuldade arbetshypotes fallit.
Här finns mycket kvar att göra: hittills har i stort sett bara ”Holmiensis´”och ”Ed I”:s
tillkomst utretts (Hjelt 1891/93, Ahlberg 1907, Drake 1921, Grape 1945/46, Fredbärj 1954 m.
fl. – t.ex. Ericsson 1976); Grape antyder några observationer om Ed II. I en fotnot 1946.
Moral:
Den gamla kvällstidningssanningen består:
Ingenting förstör en bra story så mycket som fakta.
Not: Namnväxlingarna Linnæus – Linné avser att beakta adlandet 1757.
10

PAS och Jörgen Lehmann
Johan Killander
Autoreferat
Tuberkulos var en folksjukdom under hela första halvseklet av 1900 talet. Behandlingen var
sanatorievård, vila, diet. Lungan kunde fås att vila efter gastillförsel i lungsäcken och
kirurgisk behandling med resektion av revben .Nykomna patienter på Akademiska sjukhuset
i Uppsala talade ofta om syskonskaror med fler döda i lungtuberkulos. I norra Sverige var ofta
familjerna värre reducerade av tuberkulos.
Sjukdomen drabbade även andra organ. I hjärnhinnorna och i tarmarna var den oftast dödlig
Upptäckt med skärmbild och tuberculintest var tidiga försök att minska skadeverkan. Ingen
effektiv bakteridödande behandling fanns.
1940 publicerade Bernheimer en iakttagelse att tuberkelbakterier stimulerades i sitt
syreupptag av bensoesyra och salicylsyra.
Jörgen Lehmann förstod möjligheten att ändra stimulans till hinder om man bytte ut några
molekyldelar. Han hade flera år forskat om enzymer med bl a ändring från stimulans till
hinder eller tvärtom om man bytte ut vissa grupper. En aminogrupp i paraställning i
salicylsyremolekylen gav napp. Tuberkelbakteriens tillväxt hämmades.
Jörgen Lehmann var uppväxt och utbildad i Lund, med lic 1927, med doktorsexamen 1930
hos Torsten Thunberg och flera skickliga enzymarbeten, hade blivit föreståndare för det första
större klinisk kemiska sjukhuslaboratoriet vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. I sin
utbildning hade han varit vid Rockefeller Institutet i New York 1935-36 och sedan professor i
biokemi vid Århus Universitet 1937-38. Vid starten 1938 i Göteborg fanns ett tre rum stort
laboratorium som snabbt behövde byggas ut. Sjukhuset erfordrade mycket mer modern
laboratorieservice och Lehmann förstod att utan forskning kunde det inte utvecklas. Hans
första större bedrift var AP-Dikumarol. Han renade extrakt fr sötklöver och framställde ett
preparat som hade anti-protrombinverkan. Parallellt hade Link o medarbetare i Wisconsin
lyckats fastställa att det var dikumarol som var aktivt. Lehmann publicerade redan 1942
resultat av behandling av bentrombos och senare K-vitamin till nyfödda som hade för låga
protrombinvärden.
PAS blev hans största och viktigaste forskningområde. Försök på människa publicerades
1945. Han hade tillsammans med Vallentin visat ett tuberkulös lungsäcksinflammation gick
tillbaka med PAS och att även andra tuberkulösa angrepp kunde botas. Det var då det första
effektiva kemoteurapeutiska medlet mot tuberkulos. Lehmann och medarbetare testade olika
substitutioner av molekylgrupper. Över 350 substanser prövades. Det fanns många forskare
som försökt med olika utgångspunkter. Streptomycin utvecklades ungefär samtidigt som ett
antibiotikum av Selman Waksman i USA. Båda medlen visade ökad resistens efter längre tids
användning. Tillsammans fungerade de i sådana fall märkligt bra.
Lehmann föreslogs 1951 och 1952 till Nobelpris men erhöll det ej. Waksman hade föreslagits
flera gånger och fick priset 1952
Tuberkulos med alla dess olika angrepp på organ och vävnader förändrades snabbt. Det är
fortfarande en farlig kronisk infektionssjudom. Trots att nyare medel tillkommit har
uppkomsten av resistenta stammar hållit jämna steg.
Referenser: Berneimer, F Science,1940,92,204
Killander, J Klinisk kemi i Göteborg Klinisk kemi 4/2005, 18-27
11

Andréexpeditionens läkemedel
Magnus Carlsson
Autoreferat
Söndagen den 11 juli 1897 kl. 13.46 gav ingenjör Salomon August Andrée order att kapa alla
trossar för att låta luftballongen Örnen starta sin färd mot Nordpolen.
Ombord fanns ytterligare två expeditionsmedlemmar, Nils Strindberg och Knut Frænkel.
Alldeles efter starten inträffade något mycket olyckligt. Släplinorna med vilka man, utöver
segel, skulle styra ballongen över en vit punkt i en oändlig ismassa skruvades oväntat loss.
Därmed förlorade ballongen sin styrförmåga, och dess öde var de facto redan beseglat.
På frågan varför Andrée inte snarast lät ballongen landa och rädda sitt eget och sina kamraters
liv får vi aldrig något svar. Vi kan enbart spekulera och till vilken nytta?
Ballongen försvann ur sikte. En mycket lång och oviss väntan började. Den förbyttes senare
i förvissningen att expeditionen gruvligt hade misslyckats och att de tre männen var förlorade
för alltid.
Det var en världssensation, när det norska fartyget Bratvaag 1930 återfann expeditionens
sista läger på den ensligt belägna Vitön. Där hade männen slutligt nått fast land, efter en
mycket mödosam vandring över isvallar och råkar under 3 månader. Deras öde förblev okänt i
33 år.
Planeringen inför resan hade i alla avseenden varit mycket omfattande. Andrée var en
erfaren ballongseglare och hade vistats i polartrakter förut. Strindberg och Frænkel hade
endast gjort ett fåtal uppstigningar i Paris och aldrig vistats i arktiskt klimat. Expertis hade
tillfrågats, förslag i varje detalj granskats och övervägts. Det fanns förvisso kritik mot
expeditionen, men ingen av deltagarna kände tvivel över en lyckosam färd.
Andrée var apotekarson från Gränna. Fadern avled när Andrée endast var 16 år. Inför
avfärden hade man inhämtat sakkunnigt bistånd för medtagande av lämpliga medikamenter.
Färden var ju inte avsedd att vara lika länge som tidigare polarfärder, men inget lämnades åt
slumpen.
Det var Andrée själv, som under isvandringen släpade den 9 kg tunga medicinlådan på släden.
Föredraget kommer att belysa läkemedlen i samband med färden: planering, användning
samt fynd på Vitön.
Referenser
1/ Andrée SA, Strindberg N, Frænkel K. Med Örnen mot polen. Albert Bonniers förlag.1930
2/ Edström E. Fynden på Vitön. Minnesutställning i Liljevalcks konsthall. Katalog 90. 1931
3/ Uhström W. Hemläkaren. Albert Bonniers förlag. 1881
4/ Sundman PO. Ingenjör Andrées luftfärd. Norstedts förlag. 1967
5/ Information från museichef Håkan Joriksson, Grenna museum
12

Farmacihistoriska Apotek
Birgitta Jeppsson
Autoreferat
Farmacihistoriska Sällskapet gjorde hösten 2004 en överenskommelse med Apoteket AB
Etableringsenheten om att dokumentera de apotek som byggs om, flyttas eller nyetableras. De
fyra kultur- och farmacihistoriska särskilt intressanta apoteken är Lejonet i Malmö, Svanen i
Lund samt Korpen och Storken i Stockholm. Apoteket Ugglan Stockholm, Kronan Skara och
Örnen Vadstena bör så långt som möjligt bevaras i ursprungligt skick. Det finns ytterligare ca
25 Apotek med visst farmacihistoriskt intresse.
Avdelning Projektledning/Förnyelse har lagt in i sin arbetsgång att vid förändring i lokalen
fotografera både före och efter ombyggnad.
Femton olika positioner fotograferas. Bilderna sparas på CD skivor.
Utvecklingen under de senaste 35 åren inom Apoteket AB visar sig även i
inredning/utrustning och hur den har förändrats över tiden.
Sjuttiotalet präglades av raka diskar där all expedition genomfördes. Varje apotek hade en
särart i t.ex. färger och diskar. På åttiotalet flyttade vi ut varorna i kundutrymmet främst
handelsvaror. Efterhand kom även receptfria läkemedel ut i egenvården. Kunden kunde själv
välja produkter och betalade sedan i disklinjen. I samband med att vi placerade läkemedel
gripbart för kunden, bemannas egenvården med personal för rådgivning.
Behov och önskemål om mer rådgivning i mötet med receptkunden gjorde att vi tog fram
separata diskar för receptkanaler, både stå och sittkanaler.
Ofta placerades ingången mitt i fasaden och receptavdelningen på den ena sidan och
egenvårdsavdelningen på den andra sidan. Denna uppdelning upplevdes positiv av kunden
som då lätt hittade.
I slutet av nittiotalet gjordes en översyn av våra skyltar både exteriöra och interiöra .
Avsikten var att stärka kedjeföretaget Apoteket.
Under samma period fick vi uppdrag att ta fram modellapotek för olika storlekar av apotek.
Vi påbörjade ett stort arbete med att likrikta utseendet på våra apotek. Avsikten var att stärka
kedjeföretaget och varumärket Apoteket men även att få ner ombyggnadskostnaderna.
Arbetet med modellapotek mynnar ut i de två koncept som vi har idag, Apoteket och
Apoteket Shop.
Dagens apotek har en öppen, välkomnande planlösning där kunden först kommer in i
egenvården, med säljbord och störtställ som ska locka till köp. Längre in i den lugnare delen
av apoteket ligger receptexpeditionen. Vi har en sittkanal som ligger avskärmad där den
bokade rådgivningskunden expedieras. Apoteken har en röd vägg som accentfärg med skylten
Apoteket för att ytterligare markera att du är inne i ett apotek.
13