TANDVÅRDENS LÄKEMEDEL 2012 - Landstinget Västernorrland

TANDVÅRDENS 

LÄKEMEDEL 

2012 

Blekinge, Dalarna, Halland, Jämtland, Jönköping, 

Kalmar, Kronoberg, Norrbotten, Sörmland, Uppsala, 

Värmland, Västernorrland, Västmanland, 

Västra Götaland, Örebro och Östergötland 

Råd och rekommendationer för 

läkemedelsanvändning inom tandvården 

Redaktörer: Lena Rignell och Susanne Mirshahi 

ISBN: 978-91-977155-4-6 

17:e upplagan 

1

Tryck: Halmstad tryckeri 

Upplaga: 8800 ex 

ISBN 978-91-977155-4-6 

Förfrågningar ang. boken kan göras på e-post: tandrek@vgregion.se 

Det går bra att citera oss, glöm bara inte att ange källan. 

2

INNEHÅLL 

Förord.....................................………...................................... 5 

Informationskällor om läkemedel......………….....….... 9 

Terapirekommendationer 

1. Akutläkemedel…………………………………… 13 

2. Antibiotika, behandling.…...……….................... 16 

3. Antibiotika, profylax…………............................. 22 

4. Blödningsrisk ………………….…………....... 32 

5. Inflammatoriska reaktioner samt postop. besvär 37 

6. Karies och kariesprofylax……..………….….. 43 

7. Lokalbedövning..................................…….....… 52 

8. Muntorrhet………………………….……............. 59 

9. Parodontit, gingivit, mucosit, periimplantit.……. 64 

10. Sedering……..…………………………............... 70 

11. Smärta…….….………….................................... 77 

12. Svamp…..…...............……................................. 92 

13. Virus……………………………………………….. 97 

Allmänna kapitel 

14. Biverkningar………….......................................... 101 

15. Biverkningar - rapportering………………………. 107 

16. Ex tempore – läkemedel ………………………… 110 

17. Graviditet och amning…………………………….. 118 

18. Interaktioner ……………….……………………… 121 

19. Läkemedel och barn ………….…………………. 124 

20. Läkemedel och äldre …………………………….. 126 

21. Miljöaspekter på läkemedel……………………… 130 

22. Tobaksavvänjning.………………………………… 135 

Regler – författningar 

23. Ansvar och kvalitetsgranskning............................ 139 

24. Förvaring och hållbarhet ………………………….. 143 

25. Kemikalier inom tandvården …………………….. 148 

26. Läkemedelsförmåner, utbytbarhet ……………… 150 

Läkemedelsförmånen 

Utbytbara läkemedel 

Läkemedelsförteckningen 

3

Bilagor 

27. Recept- och rekvisitionsregler........................... 155 

Förskrivningsregler, behörigheter 

Telefax- och telefonrecept 

Särskilda läkemedel, narkotika 

Licensläkemedel 

Dosexpedierade läkemedel 

Receptblanketter 

Bilaga 1. Tandläkares förskrivningsrätt...................... 170 

Bilaga 2. Tandhygienisters förskrivningsrätt........….. 175 

Bilaga 3. Särskilda läkemedel som tandläkare får 

förskriva på recept……………………….. 176 

Bilaga 4. Riskklassificering enligt ASA …………... 177 

Alfabetiskt register.............................................................. 178 

4

Förord 

Tandvårdens läkemedel 2012 

17:e reviderade upplagan 

Du håller i din hand ett exemplar av ”Tandvårdens läkemedel”, en rekommendationsbok 

avseende läkemedel inom tandvården framtagen av 

tandläkare m fl, vilka representerar de olika läkemedelskommittéerna i 

Blekinge, Dalarna, Halland, Jämtland, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, 

Norrbotten, Sörmland, Uppsala, Värmland, Västernorrland, Västmanland, 

Västra Götaland, Örebro och Östergötland samt personer från Klinisk 

Farmakologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg. 

I de flesta landsting som deltagit i revideringen distribueras boken 

kostnadsfritt till alla tandläkare och tandhygienister (privat och offentligt 

anställda) som är verksamma inom området. 

Denna bok har till syfte att fungera som stöd och hjälp i 

behandlingssituationer. Det som skrivs är inte heltäckande inom alla 

områden utan önskar man djupare information får man gå vidare till andra 

källor. Vi ger i boken förslag på ytterligare informationskanaler. 

Läkemedelskommittéernas uppgift är bl.a. att utarbeta råd och rekommendationer 

för läkemedelsanvändning. Läkemedelssortimentet kan därmed 

reduceras, vilket leder till bättre överskådlighet i klinikernas läkemedelsförråd, 

större säkerhet vid hanteringen, mindre läkemedelsbyten för 

patienterna och på sikt bättre ekonomi för sjukvårdshuvudmannen. 

Dessutom skapas förutsättningar för att all tandvårdspersonal blir väl 

förtrogen med olika preparats egenskaper. 

Disposition 

Första delen av boken innehåller terapispecifika rekommendationer 

avseende behandlingsalternativ och läkemedelsval. Därefter kommer en 

uppslagsdel med mera övergripande frågor av allmänt intresse. Sist i boken 

finns ett avsnitt med gällande författningar och förordningar. 

Vi har i denna upplaga tagit hänsyn till Socialstyrelsens ”Nationella 

riktlinjer för vuxentandvård 2011”. Ett observandum är dock att dessa 

riktlinjer riktar sig till friska vuxna. Vår ambition i boken är att även ta 

hänsyn till barn och icke friska vuxna. 

I denna 17:e upplaga har ett kapitel om tobaksavvänjning lagts till, en 

behandling som tandvården blivit mer och mer involverad i. 

5

Val av läkemedel 

Vid val av läkemedel har vi i första hand tagit hänsyn till läkemedlens 

terapeutiska värde och biverkningsprofil. De interaktioner som finns 

angivna i bokens kapitel är klassificerade som C- och D-interaktioner. 

Vid revideringen har en eller ett par personer haft huvudansvar för varje 

avsnitt i boken men samtliga deltagare i revideringsarbetet står bakom de 

åsikter som framförs i boken som helhet. Innehållet i boken är 

kommunicerat med respektive landsting. 

Doseringsrekommendationer 

Det är viktigt att komma ihåg att de flesta doseringar på vuxna patienter 

utgår från en vuxen man på 70 kilo. Vid väsentliga avsteg från denna norm 

bör dosjustering vanligtvis göras. Dosjustering kan också vara aktuell vid 

vissa sjukdomstillstånd, t.ex. njursjukdom. 

För att rekommendationssamlingen skall fylla sitt syfte är det nödvändigt 

att flertalet tandläkare kan acceptera läkemedelsvalet. Det är därför 

angeläget att synpunkter och förslag kommer läkemedelskommittéerna 

tillhanda. Läsaren är varmt välkommen att höra av sig med synpunkter till 

bokens författare, allt för att kommande upplagor av denna bok ska kunna 

tillfredsställa så många som möjligt. Vi hoppas att det även fortsättningsvis 

ska vara möjligt för oss att med regelbundna intervall kunna återkomma 

med denna handbok. 

Lena Rignell och Susanne Mirshahi 

6

Arbetet med att ta fram denna bok 

har samordnats av: 

Apotekare Susanne Mirshahi Övertandläkare Lena Rignell 

Sekreterare i revideringsgruppen Ordförande i revideringsgruppen 

Sekt för Klinisk farmakologi Avd Pedodonti o Sjukhustandvård 

Sahlgrenska Universitetssjukhuset Sahlgrenska Universitetssjukhuset 

413 45 Göteborg 431 80 Mölndal 

susanne.mirshahi@vgregion.se lena.rignell@vgregion.se 

Synpunkter på innehåll samt frågor kring boken görs företrädesvis via 

e-post till kontaktperson i respektive landsting (se nästa sida) 

eller till 

tandrek@vgregion.se 

7

Deltagare i revideringsarbetet och kontaktpersoner i sina resp.landsting 

Lena Augustsson, Sjukhustandläkare VGR, lena.augustsson@vgregion.se 

Gunilla Bergbom, Övertandläkare VGR, gunilla.bergbom@vgregion.se 

Johan Blomgren, Övertandläkare VGR, johan.blomgren@vgregion.se 

Harald Broberg, Övertandläkare Dalarna, harald.broberg@ltdalarna.se 

Torun Bågenholm, Övertandläkare VGR, torun.bagenholm@vgregion.se 

Per Ekman, Övertandläkare Jämtland, per.ekman@jll.se 

Håkan Enochsson, Övertandläkare Jönköping, hakan.enochsson@llj.se 

Christine Ernow, Sjukhustandläkare Västmanland, christine.ernow@ltv.se 

Lennart Hedström, Tandläkare Halland, lennart.hedstrom@regionhalland.se 

Gunnar Henning, Tandvårdsstrateg VGR, gunnar.henning@vgregion.se 

Gunnel Håkansson, Tandvårdsstrateg Kronoberg, gunnel.hakansson@ltkronoberg.se 

Dan Lennartsson, Privattandläkare, Västernorrland, dan.lennartsson@ptj.se 

Bodil Linde-Olsson, Sjukhustandläkare Sörmland, bodil.linde-olsson@dll.se 

Håkan Lindholm, Sjukhustandläkare Blekinge, hakan.lindholm@ltblekinge.se 

Ingemar Lönnberg, Sjukhustandläkare Kalmar, ingemarl@ltkalmar.se 

Eva Lövsund, Övertandläkare VGR, eva.lovsund@vgregion.se 

Anders Olsson, Övertandläkare Norrbotten, anders.olsson@lvn.se 

Bo Pettersson, Sjukhustandläkare Östergötland, bo.g.pettersson@lio.se 

Per Rabe, Övertandläkare Halland, per.rabe@regionhalland.se 

Lars Sundström, Apotekare Uppsala, lars.sundstrom@lul.se 

Peter Söderberg Privattandläkare VGR, info@framtidenstandvard.com 

Jenny Wiik, Sjukhustandläkare Örebro, jenny.wiik@orebroll.se 

Björn Ytterberg, Tandläkare Värmland, bjorn.ytterberg@liv.se 

Ytterligare kontaktpersoner: 

Ebba Kjellström, Sjukhustandläkare Uppsala, ebba.kjellstrom@akademiska.se 

Ulf Lindahl, Apotekare Västernorrland, ulf.lindahl@vll.se 

Övriga personer som varit delaktiga i revideringsarbetet: 

Reza Asadian, Apotekare, Klinisk Farmakologi, SU, Göteborg 

Lina Bladh, Apotekare, Klinisk Farmakologi, SU, Göteborg 

Sofia Blom, Apotekare, Klinisk Farmakologi, SU, Göteborg 

Christina Sjöberg, Specialistläkare, Geriatrik SU/Mölndal 

Lena Sjöberg, Tandläkare, Östergötland, Ordf Tandvård mot tobak 

Anna Stoopendahl, Apotekare, Klinisk Farmakologi, SU, Göteborg 

Carina Tukukino, Barnmorska, Klinisk Farmakologi, SU, Göteborg 

Ulrika Wall, Överläkare, Klinisk Farmakologi, SU, Göteborg 

Dessutom tackar revideringsgruppen 

ett stort antal personer i övrigt, vilka ständigt har visat ett fantastiskt 

intresse för vårt arbete och aldrig tröttnat på våra enträgna frågor. 

8

Informationskällor om läkemedel 

APL Tillverkade specialläkemedel inom munhåla och tand. 

www.apl.se. Frågetelefon APL (sortimentsfrågor): 

010-447 96 90 eller e-post: sortiment@apl.se . 

Produktförteckning kan laddas ner från APLs hemsida. 

FASS Information om godkända läkemedel i Sverige. 

www.fass.se (även produktresuméer, 

bipacksedlar och prisinformation för läkemedel 

inom förmånen) 

Giftinformations- www.giftinformation.se 

centralen - GIC Vid misstänkta förgiftningsfall eller andra fråge- 

ställningar kan Giftinformationscentralen kontaktas. 

tel. 08 – 331 231 alternativt 112 vid akuta förgiftningar. 

Janusinfo www.janusinfo.se 

Läkemedelsinformation från Stockholms läns 

landsting (icke producentbunden) 

Exempel på innehåll: 

Interaktioner – från databasen Sfinx 

Information kring graviditet och amning 

Läkemedelsboken www.lakemedelsboken.se 

(LB) Ger aktuell information om behandlingsstrategier 

inom olika terapiområden samt allmän information om 

läkemedel och läkemedelsförskrivning. 

Läkemedelsupplysningen Läkemedelsverkets läkemedelsupplysning 

för allmänhet. Tel. 0771-46 70 10 

Läkemedelsverket www.lakemedelsverket.se 

Tel. 018 – 17 46 00 

Ger även ut tidskriften ”Information från 

Läkemedelsverket”. Den kan rekvireras 

gratis på adress: Läkemedelsverket 

Informationsskriften, Box 26, 751 03 Uppsala 

Rekommendations- Lista från lokal läkemedelskommitté. 

lista Kommittéernas hemsidor nås via www.skl.se . 

9

SBU www.sbu.se 

Statens beredning för utvärdering av medicinska 

metoder 

Socialstyrelsen www.socialstyrelsen.se 

Information om bl a Nationella riktlinjer för 

vuxentandvård. 

TLV www.tlv.se 

Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket 

Information om läkemedels förmånsberättigande. 

Regionala LäkemedelsInformationsCentraler 

Är till för Dig som arbetar i sjukvården och har läkemedelsrelaterade 

frågor 

Läkemedelsinformationscentralerna (LIC) tillhandahåller producent- 

obunden och evidensbaserad information om läkemedel. Inom LIC 

samarbetar apotekare, sjuksköterskor och läkare för att svara på 

läkemedelsrelaterade frågor från sjukvården. Frågorna kan vara 

patientspecifika eller av allmän karaktär. För mer information se 

hemsidan www.lic.nu 

De flesta landsting har avtal med en informationscentral vilket betyder 

att tjänsten är kostnadsfri för frågeställaren. För några landsting 

gäller dock att man får betala en avgift per frågeställning. Är du 

osäker på vad som gäller i ditt landsting – fråga informationscentralen! 

Ställ frågor till din regionala LIC via telefon, brev eller e-post. 

ELINOR Norrlands Universitetssjukhus, Umeå 

Telefon: 090-785 39 10 

E-post: elinor@vll.se 

KAROLIC Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm 

(medicinska frågor) 

Telefon: 08-585 810 60 

E-post: karolic@karolinska.se 

10

KAROLINE Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm 

(farmaceutiska frågor) 

Telefon: 08-517 753 42 

E-post: karoline.ka@apoteket.se 

LILI Universitetssjukhuset, Linköping 

Telefon: 010 – 103 33 23 

E-post: lili@lio.se 

LUPP Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg 

Telefon: 031 - 342 85 65 

E-post: lupp.su@vgregion.se 

ULIC Akademiska sjukhuset, Uppsala 

Telefon: 018- 611 20 10 

E-post: ulic@lul.se 

11

Teckenförklaringar 

Preparatet är narkotikum enligt förteckningarna II eller III i 

Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar ("Tung narkotika”). 

Preparatet är narkotikum enligt förteckningarna IV eller V i 

Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar ("Lätt narkotika”). 

℞ Preparatet är receptbelagt. 

(℞) Preparatet är receptfritt men större förpackningar och / eller högre 

styrkor är receptbelagda. 

I denna rekommendationsbok har vi i texterna 

genomgående försökt att använda generiska namn. 

(ibland med handelsnamnet inom parentes) 

Om ett läkemedel står kursiverat i 

preparatförteckningen innebär det att generiska 

produkter av flera fabrikat finns att tillgå. 

12

1. AKUTLÄKEMEDEL 

Kommentarer: 

Respektive vårdgivare har alltid själv ansvar för vilka medel han/hon 

handskas med. I Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2009:13) om 

förordnande och utlämnande av läkemedel anges att tandläkare får 

förordna läkemedel för behandling samt rekvirera läkemedel till sin praktik 

i den omfattning som behövs för den odontologiska yrkesutövningen. 

Legitimerad tandläkare är således den som rekvirerar akutläkemedel till 

praktiken. Ansvar för bedömning och användande av akutläkemedel ligger 

i det enskilda fallet hos ansvarig tandläkare. 

Det är mycket viktigt att man på en klinik har fastlagda 

rutiner för när och hur man ska kalla på läkare, liksom 

fastlagda rutiner för vem som gör vad i en akutsituation. 

Dessa rutiner ska omprövas och övas ofta. 

På nästa sida följer förslag till handläggning av överkänslighetsreaktioner 

av varierande grad. Reagera omedelbart på tecken på sådan reaktion hos 

patienten. Det största fel man kan göra är att inte göra något alls. 

13

Lokal reaktion (klåda/svullnad) 

Avbryt tandbehandlingen och ge omgående Betapred, alternativt om 

patienten har någon egen allergimedicin med sig, så ges denna. 

Anafylaxi 

I Systemisk reaktion (allmän sjukdomskänsla, hudreaktioner, 

svullnad, astma, andningspåverkan, rastlöshet och oro) 

Avbryt genast tandbehandlingen. Ge adrenalin omgående. Larma via 112. 

Ge Betapred om möjligt. Vid astma ges salbutamol (Ventoline) och syrgas. 

Upplys patienter med känd överkänslighet att ta med sig sin medicin vid 

tandbehandling. 

Låt patienten sitta så som han/hon själv tycker känns bäst. Övervaka 

patienten noga. Ordna transport till läkare. Om försämring inträder, se 

nedan. 

II. Chock (angioödem, blodtrycksfall respirationssvikt, cirkulationssvikt, 

medvetandeförlust, anafylaktisk chock) 

Situationen är omedelbart livshotande. Kräver att adrenalin ges omgående. 

Ge om möjligt också Betapred. Larma via 112 och se till att patienten får 

ett akut omhändertagande av sjukvården. Tillse fria luftvägar, ev. syrgas. 

Fäll stolen i planläge och lyft benen uppåt för att få upp blodtrycket. 

Kontrollera blodtryck och puls samt om möjligt skapa fri venväg. 

OBSERVERA 

På kliniken måste man vara väl förtrogen med de preparat man hanterar. 

Därför måste lokala akutrutiner upprättas utifrån den kompetens som finns 

på kliniken. Om man önskar hjälp med framtagande av lämpliga preparat 

kan man ta kontakt med sitt apotek. 

En kontinuerlig uppdatering i hjärt-lungräddning bör göras. 

Källor 

Läkemedelsboken 2011-2012, Akutmedicin 

www.sffa.nu. Svenska Föreningen För Allergologi 

14

Rekommenderade prep. Dosering/kommentarer 

vattenlöslig glukokortikoid 

H02A B01 

betametason Dosering: 16 tabletter (8 mg) intas omgående. 

Tablett 0,5 mg Tabletterna löses i ett glas med lite vatten före 

intag. 

Inj lösn 4 mg/ml 2 ml injektionslösning peroralt 

ger motsvarande dos. 

Till barn kan dosen halveras. 

Preparat: ℞ Betapred 

adrenalin 

C01C A24 Dosering: Ges som autoinjektion mot ytter- 

sidan av låret. Om effekt uteblir kan ytter- 

ligare en dos ges. 

Finns i vuxen resp. barndos. 

Vuxen: 0,3 mg/dos 

Barn 15-30 kg: 0,15 mg/dos 

Barn

2. ANTIBIOTIKA, BEHANDLING 

Dagens utbredda antibiotikaanvändning är ett stort problem då den bl.a. 

bidrar till utveckling av antibiotikaresistens. Tandvårdens andel av den 

totala antibiotikaförskrivningen är 8% av all förskrivning och ca ¼ av all 

förskrivning av penicillin V. I Sverige har ”Strama” (Strategigruppen för 

rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens) ett 

ansvar för att samordna åtgärder mot antibiotikaresistens. Detta görs bl.a. 

genom att man tar fram riktlinjer för rationell antibiotikaanvändning. Här 

har den höga förskrivningen hos tandläkare uppmärksammats. Antibiotikaanvändningen 

i tandvården ska ske på strikta indikationer och 

bredspektrumantibiotika ska vanligtvis inte användas. Vid all antibiotikaanvändning 

sker, genom olika selektionsmekanismer, skiftningar i normalfloran. 

Det kan ta månader för den normala mikrofloran att normaliseras 

efter en genomgången behandling med exempelvis fenoximetylpenicillin 

(penicillin V), oavsett indikation för behandlingen. Även en engångsdos 

påverkar den viktiga normalfloran. 

Sambandet mellan användning av antibiotika och utveckling av 

antibiotikaresistens är väl dokumenterat. Det är således viktigt att 

tandläkare använder antibiotika på korrekt sätt så att rätt sorts preparat 

förskrivs vid rätt indikation och så att all onödig förskrivning undviks. 

Ibland är det svårt att avgöra om patienten har ett infektionstillstånd. T.ex. 

handlar det vid pulpit vanligen om en icke infektiös inflammation. Ett 

annat exempel på tillstånd som inte är infektion kan vara tilltagande besvär 

andra eller tredje dagen efter ett operativt ingrepp, då det normalt kan 

förekomma smärta och svullnad som en del i den normala inflammatoriska 

reaktion som inleder läkningen. 

Vid all behandling av infektioner är det en väletablerad princip att 

åstadkomma dränage för att tömma var, minska vävnadstrycket och för att 

förhindra att var sprids och ansamlas i olika spatier. Vid odontogena 

infektioner kan dränage vanligtvis åstadkommas genom trepanation via 

pulpan, genom incision av abscess eller genom extraktion av tand. 

Antibiotika rekommenderas om patienten har allmänsymtom (feber, 

sjukdomskänsla), vid tecken på spridning av infektionen (svullna regionala 

lymfkörtlar, trismus, omfattande extraoral svullnad). Vid dessa tillfällen 

bör antibiotika användas som tilläggsbehandling till dränage eller som 

enda behandling vid de tillfällen då det inte är möjligt att åstadkomma 

dränage. 

16

Antibiotika kan vara en hjälp i situationer där bakterieangreppet är kraftigt, 

virulensen hos patogenen hög, eller när försvaret är nedsatt. Infektionen 

hävs principiellt genom eliminering av infektionsfokus, inte i direkt 

mening av antibiotika! De antibiotika vi använder inom tandvården dämpar 

bakteriernas tillväxt och minskar risken för spridning och komplikationer. 

De flesta orala infektioner svarar bra på behandling med penicillin V, 

varför detta ska väljas som förstahandspreparat. Pga. extremt kort 

halveringstid för penicillin V har antalet doseringar sannolikt en större 

betydelse för behandlingseffekten än mängden penicillin V givet vid varje 

doseringstillfälle. Det är den tid som antibiotikakoncentrationen överstiger 

bakteriens s.k. MIC-värde (den minsta koncentration av antibiotika i blodet 

som behövs för att förhindra tillväxt av minst 90% av de mikroorganismer 

man riktar behandlingen emot) som är av betydelse. Tre doser förlänger 

denna tid jämfört med två doser. Av denna anledning rekommenderas 

sedan flera år att pcV vid odontogena infektioner ska doseras 3 gånger per 

dygn. Fyra doser per dygn förlänger tiden ytterligare. Ett problem är att 

med fler doser ökar risken för att en enskild dos glöms bort. Vid misstanke 

om terapisvikt är fler doseringstillfällen något att överväga före byte av 

preparat. Tänk också på att angiven dosering utgår från en fullt frisk man, 

som väger ca. 75 kg. Vid väsentliga avsteg från denna normpatient bör en 

dosjustering göras. 

1,6 g x 3 är en lämplig dosering av penicillin V. Denna dosering stämmer 

med rekommendationer för sinuit, och odontogena infektioner har stora 

bakteriologiska likheter med sinuiter. För närvarande rekommenderas en 

behandlingstid på 7 dagar, men det finns studier som indikerar att en 

kortare behandlingstid kanske skulle kunna vara lika effektiv. 

Inom tandvården finns en väl beprövad erfarenhet av att vid terapisvikt 

komplettera antibiotikabehandlingen med metronidazol. Detta gäller 

speciellt vid parodontala infektionstillstånd. Se vidare kapitel 9 

(Parodontit). 

För patienter med konstaterad penicillinöverkänslighet rekommenderas 

klindamycin. 

Vid all antibiotikabehandling finns risk för Clostridium difficile enterit, 

svår diareé, varför patienterna ska instrueras att avbryta medicineringen 

och kontakta läkare vid all långvarig diarré som uppstår i samband med 

antibiotikabehandling. 

17

Behandlingstiden bör vara 7 dygn. 

Sammanfattningsvis rekommenderas endast antibiotika som komplement 

till övriga åtgärder vid infektionsbehandling. Detta gäller när patienten har 

allmänsymtom (t.ex. feber) eller där man befarar risk för infektionsspridning. 

Så länge den odontogena infektionen håller sig lokalt är det 

lokal behandling som gäller. Vid endodontiska infektioner görs t.ex. 

pulpektomi, vid perikoronit görs spolning, mekanisk rengöring, och ev. 

extraktion, vid gingivit/parodontit upprätthålls plaquekontroll och utförs 

scaling och vid grav parodontit eller svåra endoparodontala 

infektionstillstånd kan extraktion vara ett bra terapialternativ. 

Antibiotikabehandling och MRSA 

MRSA, Meticillinresistenta Staphylococcus aureus, är resistenta mot alla 

penicilliner och cefalosporiner. Dessa bakterier förekommer i sjukhusmiljö 

främst utanför Norden, men ibland även på svenska sjukhus. En ökad 

spridning av MRSA sker i samhället. MRSA är inte farligare än andra 

stafylokocker, men infektioner orsakade av MRSA kan ibland vara 

svårbehandlade pga. resistens även mot andra antibiotikagrupper. Det är 

därför viktigt att begränsa spridningen av dessa bakterier i vårdmiljön. 

Inom tandvården har vi normalt sett goda hygienrutiner, men det 

förekommer ibland brister när vi utför vård i ”hemlika miljöer”, t.ex. inom 

uppsökande verksamhet. Patienterna ska inte betraktas som farligare att 

behandla än andra patienter och de har rätt till samma omhändertagande 

som andra patienter inom tandvården. För den som är osäker på vad som 

gäller avseende omhändertagande av dessa patienter hänvisas till rutiner 

hos respektive landstings smittskyddsläkare. 

MRSA, liksom andra stafylokocker, sprids lätt mellan patienter genom 

t.ex. bristfällig handhygien hos vårdpersonalen (kontaktsmitta). En patient 

som någon gång varit odlingspositiv för MRSA kan fortfarande vara 

koloniserad, även om bakterierna inte kan påvisas vid odling. Vid förnyad 

antibiotikabehandling finns risk att bakterierna åter kan framodlas. 

Patienter som är eller har varit bärare av MRSA förses därför med ett 

speciellt informationskort att visa upp vid behandling hos läkare och 

tandläkare. Är man osäker på sin antibiotikabehandling kan man innan den 

påbörjas, kontakta på detta kort angiven ansvarig läkare. Att patienten visar 

upp ett s.k. ”bärarkort” får inte fördröja planerad behandling eller övrigt 

patientomhändertagande. 

18

Lokal antibiotikabehandling 

Lokalbehandling med antibiotika skall så långt som möjligt undvikas. 

Bättre resultat uppnås vanligtvis med systemisk behandling. Vid 

lokalbehandling föreligger en ökad risk för sensibilisering. 

Se vidare kapitel 12 (Behandling av munvinkelragader), kapitel 5 

(Alveolit) och kapitel 9 (Behandling av parodontit). 

Källor 

RAF. Referensgruppen för Antibiotikafrågor http://www.srga.org 

STRAMA. Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens, 

www.strama.se 

Warnke PH, Becker ST, Springer IN, et al. Penicillin compared with other advanced broad 

spectrum antibiotics regarding antibacterial activity against oral pathogens isolated from 

odontogenic abscesses. J Craniofacialmaxillofac Surg 2008;36:462-7 

19


För systemisk terapeutisk behandling: 

fenoximetylpenicillin (pcV) 

J01C E02 Kontraindikationer: Överkänslighet mot 

penicillin. 

Biverkningar: Vanligast är besvär från ma- 

gen – lös avföring. Klåda och utslag kan 

förekomma. 

Interaktioner: Metotrexat, probenecid. 

Graviditet och amning: Inga kända risker vid 

användning under graviditet. Passerar över i 

modersmjölk men risk för påverkan på barnet 

synes osannolik med terapeutiska doser. 

Tablett 1 g, 800 mg, 500 mg, Dosering: 

250 mg, 125 mg Vuxna och barn över 12 år: 

Oral susp 50 mg/ml, 100 mg/ml 2 x 800 mg 3 i 7 dagar. 

Dospåse 250 mg Barn: 25 mg/kg kroppsvikt 3 i 7 dagar. 

Orala droppar 250 mg/ml 

Preparat: ℞ Kåvepenin, Kåvepenin Frukt och Tikacillin 

För systemisk terapeutisk behandling i komb med pcV: 

metronidazol 

P01A B01 För information: se sidan 69. 

Preparat: ℞ Flagyl och Metronidazol 

20


För systemisk terapeutisk behandling 

vid överkänslighet mot penicillin 

klindamycin 

J01F F01 Kontraindikationer: Överkänslighet mot 

linkosamider. 

Biverkningar: Mag/tarmbesvär uppträder 

hos ca 8% av patienterna, främst i form av 

diarré. Om mag/tarmsjukdom finns i anamnes- 

en bör försiktighet iakttagas. Äldre och patien- 

ter med nedsatt infektionsförsvar är en risk- 

grupp för Clostridium difficile diarré. Utslag 

kan förekomma. 

Interaktioner: Undvik kombination med 

neuromuskulär blockad. 

Graviditet och amning: Kan ges under hela 

graviditeten. Passerar över i modersmjölk i så- 

dana mängder att påverkan på barnet förelig- 

ger även vid terapeutiska doser. Se avsnitt 

kapitel Graviditet och Amning 

Kapsel 75 mg, 150 mg, 300 mg Dosering: Se Fass 

Oral lösn 15 mg/ml Vuxna: 150 mg x 3 i 7 dagar. 

Barn: 5 mg/kg x 3 i 7 dagar. 

Kapslarna ska intas hela med minst ½ glas 

vätska, och med patienten i upprätt läge. Det- 

ta för att minska risken för esofagusskador. 

OBS: Finns också i beredningsform för 

injektion och infusion. 

Preparat: ℞ Clindamycin, Dalacin 

21

3. ANTIBIOTIKA, PROFYLAX 

Förekomsten av bakterier med resistens mot antibiotika ökar, samtidigt 

som utvecklingen av nya antibiotika minskar. För att minska uppkomst och 

selektion av resistenta stammar är det därför nödvändigt att minska 

överanvändning och felanvändning av antibiotika. Bristande kunskaper om 

risker med antibiotikaanvändning har medfört en onödigt frekvent 

användning av profylax. Det måste slås fast att antibiotikaprofylax inte ska 

användas för säkerhets skull. Felaktigt använd profylax är osäker och kan 

medföra oönskade konsekvenser. 

För vissa medicinska riskpatienter diskuteras dock nödvändigheten av att 

inför blodiga tandbehandlingar, t.ex. depuration och extraktion, ge 

antibiotikaprofylax för att förebygga infektioner. Det vetenskapliga 

underlaget för nyttan med antibiotikaprofylax är bristfälligt. 

Riskpatienterna kan delas in i två huvudgrupper. Dels har vi patienter med 

någon form av lokalt nedsatt infektionsförsvar (t.ex. hjärtklaffsprotes), dvs. 

det vi i dagligt tal kallar för ”locus minoris resistentiae”, och dels har vi 

patienter med ett generellt nedsatt infektionsförsvar. 

Vid antibiotikaprofylax eftersträvas ett skydd mot den bakteriemi som 

uppstår i samband med ingreppet. Antibiotikabehandlingen ska vara 

kortvarig och täcka tiden för denna bakteriemi, varför man normalt ger en 

dos antibiotika 30-60 minuter innan ingreppet. 

Behandling med antibiotika innebär alltid risker för biverkningar, där den 

allvarligaste biverkningen är en kraftig allergisk reaktion – anafylaktisk 

chock – vilken kan vara dödlig. Risken för detta är dock inte speciellt stor. 

Risken för resistensutveckling och selektion av resistenta bakterier och 

jästsvamp i normalfloran bör beaktas. Det är därför viktigt att 

antibiotikaprofylax ges på rimliga indikationer och inte för säkerhets skull. 

Det händer inte så sällan att patienter dyker upp med informationskort från 

behandlande läkare, där varierande former av antibiotikaprofylax föreslås, 

inte så sällan rekommendationer som är motsatta till dem vi har inom 

tandvården. Kan man inte komma överens med behandlande läkare om hur 

situationen ska lösas gäller läkarens rekommendation, men det kan då 

också vara lämpligt att läkaren förser patienten med lämpligt antibiotikum. 

Det är alltid den som ordinerar/administrerar ett läkemedel, som är 

ansvarig för eventuella biverkningar, inklusive allergiska reaktioner. 

22

Generellt nedsatt infektionsförsvar 

Antibiotikaprofylax övervägs ibland till patienter med nedsatt 

infektionsförsvar, eftersom dessa patienter har en ökad risk för både 

systemiska och lokala postoperativa infektioner. Ibland har dessa patienter 

också en förlångsammad sårläkning. Det finns dock inga studier som visar 

på någon nämnvärd effekt av sådan antibiotikaprofylax. 

För de flesta patientgrupper, speciellt inom allmäntandvården, med 

immunbristtillstånd, cytostatikabehandling och annan immunosupprimerande 

behandling är antibiotikaprofylax inte nödvändig, eftersom graden 

av immunosuppression är relativt låg. 

Neutropeni 

När vi talar om nedsatt infektionsförsvar är det vanligtvis graden av 

påverkan på de neutrofila granulocyterna som avgör nödvändigheten av 

antibiotikaprofylax. När neutrofilerna understiger 1,0 x 10 9 /l, ökar 

infektionsrisken och vid nivåer under 0,5 ökar den påtagligt. De flesta 

patienter inom allmäntandvården har aldrig så låga värden. Diskussionen 

kring antibiotikaprofylax skall i förekommande fall föras med ansvarig 

läkare. Vid ett neutrofiltal under 1,0 x 10 9 /l rekommenderas antibiotikaprofylax. 

Ofta är det bäst att helt undvika tandbehandling vid så låga 

neutrofiltal. 

Avsaknad av mjälte 

Hos en patient som fått mjälten avlägsnad föreligger en ökad känslighet för 

pneumokockinfektioner i luftvägarna, dock ingen ökad känslighet för 

munhålans bakterier. Antibiotikaprofylax är därför inte nödvändig vid 

ingrepp i munhålan. 

Cystisk fibros 

Patienter med cystisk fibros löper ökad risk för lunginflammation som 

emellertid inte orsakas av munhålans bakterier. Antibiotikaprofylax är 

därför inte nödvändig vid tandbehandling. 

Diabetes 

Dåligt inställda insulinbehandlade diabetespatienter med komplikationer av 

sin sjukdom i form av gangrän, dåligt fungerande njurar m.m. har en 

försämrad sårläkningsförmåga och därmed möjligen en ökad risk för 

postoperativa sårinfektioner. Det vetenskapliga underlaget är bristfälligt, 

varför det är oklart om dessa patienter har någon nytta av antibiotikaprofylax 

inför ingrepp i munhålan. En diskussion får föras med 

behandlande läkare i varje enskilt fall. 

23

Dialys 

I fallrapporter och i läroböcker finner man ofta stöd för att dialyserade 

patienter behöver antibiotikaprofylax vid ingrepp i munhålan. Ibland ser 

man risken för shuntinfektioner eller för peritonit som indikation för 

antibiotikaprofylax. Den vanligaste typen av mikroorganism i dessa 

infektioner är stafylokocker, en mikroorganism som normalt inte finns i 

munhålan. Det vetenskapliga stödet för profylax till dessa patienter, i 

samband med tandvård, är därför bristfälligt. 

Downs syndrom 

Vid Downs syndrom finns en ökad risk för hjärtmissbildningar. Nu 

rekommenderas endast endokarditprofylax på strikta indikationer och inte 

pga. diagnosen Downs syndrom. Dessa patienter har en ökad infektionsbenägenhet, 

men inte i så hög grad att det motiverar antibiotika-profylax. 

Reumatiska och andra autoimmuna sjukdomar 

Vid behandling av reumatiska sjukdomar och många andra autoimmuna 

sjukdomstillstånd används läkemedel som sätter ned infektionsförsvaret. 

Det är dock inte vanligt med så kraftig påverkan på de neutrofila 

granulocyterna att antibiotikaprofylax behövs. Sänkt infektionsförsvar har 

främst patienter som behandlas med immundämpande läkemedel, som 

högdos kortison (mer än 20 mg prednisolon per dag), azathioprin, TNFhämmare 

och cytostatika. Ofta förekommer kombinationsbehandlingar 

med ovanstående läkemedel och då är risken för påverkan på de neutrofila 

granulocyterna större. 

Organtransplanterade patienter 

Organtransplanterade patienter behöver rutinmässigt inte antibiotikaprofylax. 

Hjärttransplanterade patienter löper ingen ökad risk för endokardit. 

Lokalt nedsatt infektionsförsvar 

(Locus minoris resistentiae) 

Den vanligaste anledningen till antibiotikaprofylax är att skydda patienter 

som har ett s.k. locus minoris resistentiae, t.ex. allvarligt skadad hjärtklaff 

eller endokardium, eller inopererad hjärtklaff (klaffprotes, biologisk eller 

mekanisk). Förutom ett locus minoris resistentiae, krävs också en 

bakteriemi, dvs. spridning av bakterier till blodet, för att en infektion ska 

kunna etableras. 

Ett viktigt syfte med antibiotikaprofylaxen är att förhindra adhesion av 

mikroorganismer till området med nedsatt infektionsförsvar. Det är därför 

24

viktigt att antibiotikakoncentrationen i serum vid tidpunkten för själva 

ingreppet är tillräckligt hög för att kunna hjälpa till med eliminationen av 

bakterierna i blodbanan. 

Endokarditrisk 

Idag är endokardit orsakad av -streptokocker en sjukdom med låg 

mortalitet, 2-5%. De flesta dödsfall av endokardit orsakas av bakterier som 

inte förekommer i munhålan. Publicerade systematiska kunskapsöversikter 

saknas dock. De epidemiologiska studier som finns har inte kunnat visa på 

nyttan av antibiotikaprofylax, sannolikt pga. att de flesta endokarditepisoder 

uppkommer utan tidssamband med tandingrepp av något slag. 

Detta är logiskt eftersom bakteriemi, förutom vid tandbehandling med 

blödning, även uppstår efter munhygien (tandborstning, tandtråd), efter 

måltid, och vid bristfällig protesfunktion. 

Bakteriemin i samband med ett blodigt ingrepp i munhålan är kortvarig 

och har vanligtvis eliminerats av vårt infektionsförsvar 10–20 minuter efter 

ingreppet. Det är denna kortvariga bakteriemi som är indikationen för den 

antibiotikaprofylax vi ger. 

Ungefär 30% av alla endokarditer orsakas av munhålestreptokocker och ca. 

40% av patienterna som insjuknar i endokardit har inga tidigare kända 

riskfaktorer. 

Socialstyrelsen publicerade 2004 riktlinjer för endokarditprofylax. Dessa 

reviderades 2009. Antibiotikaprofylax bör övervägas efter individuell 

bedömning i varje enskilt fall. 

De patienter där endokarditprofylax bör övervägas enligt ovan är: 

- Patienter med hjärtklaffsprotes 

- Patienter med tidigare endokardit 

- Patienter med svår (vanligtvis medfödd) cyanotisk hjärtklaffssjukdom 

De riktigt svåra hjärtklaffssjukdomarna är vanligtvis medfödda och med 

”cyanotisk” menas att patienterna blir cyanotiska (blå om läpparna, etc.) 

vid minsta kroppsansträngning, i sin tur orsakat av så dålig klaffunktion att 

cirkulationen av syresatt blod ut i kroppen blir för dålig. Den viktigaste 

endokarditprofylaxen är god munhälsa. I samband med blodiga ingrepp 

kompletteras denna grundprofylax med antibiotika, se nedan. Dessa 

rekommendationer är samstämmiga med rekommendationerna i The 

25

Cochrane Database of Systemic Reviews, vilka tillämpas av och som 

tillämpas av många andra länder, t.ex. USA. 

Förutom för patienter med riskfaktorer för endokardit saknas idag 

vetenskapligt stöd för att inom tandvården ge antibiotikaprofylax till andra 

patienter med s.k. locus minoris resistentiae. 

Inopererad ledprotes 

Det finns ingen vetenskaplig evidens för att dessa patienter riskerar att få 

ledprotesen infekterad i anslutning till tandbehandling. Det finns endast 

enstaka fallrapporter med ledprotesinfektioner orsakade av munhålebakterier, 

vilket inte kan utgöra en grund för att denna stora patientgrupp 

ska få antibiotikaprofylax. I djurförsök har man inte kunnat visa att 

tandbehandling leder till ledprotesinfektioner. Det är framför allt stafylokocker 

som orsakar dessa infektioner. Antibiotikaprofylax rekommenderas 

därför inte till patienter med ledprotes. I vissa delar av vårt land rekommenderas 

antibiotikaprofylax under protesens inläkningsperiod (3-6 mån) 

men inte heller för denna profylax finns någon evidens. 

Stentar, shuntar, pace-maker, CVK, ortopediska skruvar, spikar och 

plattor, kärlgraft, nervstimulatorer, bröstimplantat, andra implantat 

Samma resonemang gäller för dessa patienter som för dem med ledprotes. 

Även här är stafylokocker den vanligaste orsaken och det finns ingen 

evidens för att dessa patientgrupper behöver antibiotikaprofylax i samband 

med ingrepp i munhålan. 

Andra tillstånd där antibiotikaprofylax diskuteras 

Bisfosfonatbehandlade patienter 

Vid långvarig behandling med eller vid höga doser av bisfosfonater finns 

en risk för uppkomst av osteonekroser i käkben. På dessa patienter ska 

benskadande ingrepp undvikas. Det finns inte någon vetenskap bakom 

påståendet att antibiotikaprofylax skyddar mot osteonekroser i dessa fall. 

Detta gäller oavsett administrationssätt av bisfosfonater. Sannolikt är den 

kirurgiska tekniken av stor betydelse för att undvika osteonekrosutveckling. 

Det kan därför vara lämpligt att specialist rådfrågas inför 

kirurgiska ingrepp på patienter med långvarig (eller intravenös) behandling 

med bisfosfonater. I nekroserna finns ofta en annan mikroflora än i andra 

orala infektioner varför behandling med antibiotika bör ske först efter 

odling. För ytterligare information kring bisfosfonater och samband med 

osteonekros i käkbenet, se kapitel 14, Biverkningar. 

26

Hjärtsjukdomar 

Diagnoser som septumdefekter, blåsljud, kranskärlssjukdom, by-passoperation, 

genomgången hjärtinfarkt, flimmer och andra hjärtrytmrubbningar 

innebär inte någon ökad infektionsrisk. Det är därför inte 

indicerat med antibiotikaprofylax till dessa patientgrupper. Efter vissa 

typer av avancerad hjärtkirurgi där olika främmande föremål har placerats i 

hjärtat föreslås från bl.a. Svensk Barnkardiologisk Förening att antibiotikaprofylax 

ges de första 6 månaderna efter ingreppet. 

Implantatkirurgi och polikliniska oralkirurgiska ingrepp 

Det finns en liten evidens för att 2 g amoxicillin givet 1 timme preoperativt 

minskar risken för förlust av fixtur. Tandvårds-Stramas uppfattning i denna 

fråga är dock att denna minskning är så pass liten att den i normalfallet inte 

kan anses stå i proportion till de risker och biverkningar som 

antibiotikaprofylax kan innebära. Vad gäller avlägsnande av visdomständer 

finns ingen evidens för antibiotikaprofylax. Det finns således inga fördelar 

med att förskriva antibiotikaprofylax till dessa patienter, utan kända 

riskfaktorer i övrigt. Operationstidens längd kan dock ha betydelse. Ett 

operationssår (icke-traumatiskt intraoralt sår) har en infektionsrisk på 

4-15%. Beslut om användning av antibiotika måste göras på grundval av 

operationstidens längd (>3 timmar leder till ökad infektionsrisk), 

ingreppets omfattning, lokalisation av operationsområdet, erfarenhet av 

infektioner i samband med den aktuella typen av åtgärder (t.ex. 

vaskulariseringen i området) och patientens infektionsförsvar. 

Om det enbart är fråga om en vällokaliserad, ytlig abscess som behandlas 

med incision och dränage krävs ingen antibiotika. 

Strålbehandlade patienter 

Patienter som strålbehandlats mot huvud-halsregionen anses ha en livslång 

ökad risk för infektioner i käkbenet efter tandextraktioner och andra 

benskadande ingrepp. Vaskulariseringen i det strålade benet är dåligt 

utvecklad, vilket medför ett sämre lokalt infektionsförsvar, vilket ökar 

risken för infektioner. Antibiotikaprofylax ges därför ofta under lång tid till 

dessa patienter. Det saknas dock vetenskaplig evidens kring detta. Vid 

benskadande ingrepp rekommenderas här alltid remiss till specialist eller 

motsvarande. Ingrepp i mjukvävnad och tänder kan göras utan ökad risk. 

Käktrauma 

Vid behandling av trauma i käkområdet och där blottat ben föreligger 

(frakturer, exartikulerade tänder, etc.) rekommenderas antibiotika. Det är 

oklart om engångsdos är tillräcklig. 

27

Preparat och doseringar 

Amoxicillin rekommenderas som förstahandspreparat vid antibiotikaprofylax, 

pga. en bättre absorption från tarmen. Med amoxicillin får man 

sannolikt ett säkrare och snabbare upptag från tarmen, och därmed högre 

vävnadskoncentrationer än med PcV. Ett ytterligare värde med amoxicillin 

är att det har ca dubbelt så lång halveringstid som PcV. Klindamycin 

föreslås vid penicillinöverkänslighet. Antibiotika ges som engångsdos 30- 

60 minuter före ingreppet. 

Den viktigaste infektionsprofylaxen för alla ”riskpatienter” är sannolikt en 

god munhälsa (jfr endokardit). 

I de fall man har en patient med nedsatt infektionsförsvar är det viktigt att 

vara uppmärksam på ev. infektionstecken dagarna efter ingreppet. Om 

infektion uppstår sätts patienten på behandling av den aktuella infektionen, 

vanligtvis i samarbete med ansvarig läkare. 

Vid svår infektionskänslighet, t.ex. grav neutropeni, ska all antibiotikaprofylax 

ges i enlighet med överenskommelse med ansvarig läkare. 

Hos alla patienter med nedsatt infektionsförsvar kan det vara lämpligt att 

före kirurgi låta patienten skölja munnen med klorhexidinlösning. Detta 

minskar totalantalet mikroorganismer i munhålan och bidrar ev. till en 

minskad infektionsrisk. För god effekt ska sköljningarna påbörjas en vecka 

före planerad behandling. 

Sammanfattning: 

Stöd finns i dagsläget för att rekommendera antibiotikaprofylax till 

patienter med ökad risk för endokardit och till patienter med ett påtagligt 

nedsatt infektionsförsvar (neutrofila granulocyter mindre än 1,0 x 10 9 /l). 

Patienter med strålbehandlat käkben ska också ha antibiotikaprofylax vid 

benskadande ingrepp. Man kan överväga ev. antibiotikaprofylax till patienter 

med mycket svår diabetessjukdom, njursjukdom och i samband med 

trauma och omfattande käkkirurgiska operationer. 

I övriga situationer är stödet för att rekommendera antibiotikaprofylax 

mycket svagt eller saknas helt. 

Vi måste dock i alla behandlingssituationer se till ”hela” patienten, dvs. vi 

måste genom en noggrann anamnes klargöra patientens totala hälsotillstånd 

28

och lägga samman alla olika faktorer inklusive det vetenskapliga stödet 

som kan påverka vårt beslut avseende ev. antibiotikaprofylax. 

Den som ordinerar och administrerar antibiotika till patienten har också det 

yttersta ansvaret för behandlingen. All ordination av antibiotika skall 

motiveras i journalen 

Källor 

Andreasen J, Jensen S, Schwartz O, et al. A systemic review of prophylactic antibiotics in the 

surgical treatment of maxillofacial fractures. J Oral Maxillofac Surg 2006;64(11):1664-8. 

Baddour LM, Epstein AE, Erickson CC, et al.; on behalf of the American Heart Association 

Rheumatic Fever, Endocarditis, and Kawasaki Disease Committee of the Council on 

Cardiovascular Disease in the Young, Council on Cardiovascular Surgery and Anesthesia; 

Council on Cardiovascular Nursing; Council on Clinical Cardiology; and the Interdisciplinary 

Council on Quality of Care and Outcomes Research. Update on Cardiovascular Implantable 

Electronic Device Infections and Their Management: a scientific statement from the 

American Heart Association. Circulation 2010;121(3):458-477. 

Blomgren J, Dahlén G, Dohnhammar U, Heimdahl A, Struwe J, Wahlin Y-B, Zimmerman M. 

Få indikationer för antibiotikaprofylax inom tandvården. Tandläkartidningen 

2009;101(14):62-66. 

Esposito M, Worthington HV, Loli V, Coulthard P, Grusovin MG. Interventions for replacing 

missing teeth: antibiotics at dental implant placement to prevent complications. Cochrane 

Database of Systematic Reviews 2010, Issue 7. Art. No.: CD004152. DOI: 

10.1002/14651858.CD004152.pub3. 

Lockhart PB, Loven B, Brennan MT, Fox PC. The evidence base for the efficacy of antibiotic 

prophylaxis in dental practice. JADA 2007;138(4):458-74. 

Lochart PB, Brennan MT, Thornhill M, Michalowicz BS, Noll J, Bahrani-Mougeot FK, 

Sasser HC. Poor oral hygiene as a risk factor for infective endocarditis-related bacteremia. 

JADA 2009;140(10):1238-44. 

National Institute for Health and Clinical Excellence. Prophylaxis against infective 

endocarditis: antimicrobial prophylaxis against infective endocarditis in adults and children 

undergoing interventional procedures. NICE Clinical Guideline No 64. London: National 

Institute for Health and Clinical Excellence, 2008. 

SBU. Antibiotikaprofylax vid kirurgiska ingrepp. En systematisk litteraturöversikt. 

Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU): 2010. SBU-rapport nr 200. 

ISBN 978-91-85413-36-2. ISSN 1400-1403. 

Svensk Barnkardiologisk förening. Riktlinjer för endokarditprofylax vid VOC. 2010. 

www.blf.net/sites/web/wp-content/uploads/2011/01/Riktlinjer-för-endokarditprofylax-SBKF- 

2010.pdf 

Svenska Infektionsläkarföreningen. Endokarditprofylax, uppdaterat maj 2009, Harriet 

Hogevik. www.infektion.net/klinik/hjarta/endokardit/Endokarditprofylax_maj_09.pdf 

29

Svenska Infektionsläkarföreningen. Vårdprogram för led- och skelettinfektioner. Reviderat 

2008. www.infektion.net/klinik/skelett-led/index.html 

Wilson W, Taubert KA, Gewitz M, Lochart PB, Baddour LM, Levison M, et al. Prevention of 

infective endocarditis: guidelines from the American Heart Association: a guideline from the 

American Heart Association Rheumatic Fever, Endocarditis and Kawasaki Disease 

Committee, Council on Cardiovascular Disease in the Young, and the Council on Clinical 

Cardiology, Council on Cardiovascular Surgery and Anesthesia, and the Quality of Care and 

Outcomes Research Interdiciplinary Working Group. Circulation 2007; 116(15):1736:54. 

30


Antibiotikaprofylax (endos): 

amoxicillin 

J01C A04 Kontraindikationer: Överkänslighet mot 

penicillin. Obs korsallergi med cefalosporiner. 

Biverkningar: Vanligast är magbesvär. Klåda 

och utslag kan förekomma. 

Interaktioner: Sannolikt inga interaktioner 

vid engångsdos. 



modersmjölk men risk för barnet synes 

osannolik med terapeutiska doser. 

Tablett/Kapsel 375 mg, 500 mg Dosering: 

750 mg, 875 mg, 1 g Vuxna: Engångsdos 2 g en timme före beh. 

Oral lösn 50 mg/ml, 100 mg/ml Barn: Engångsdos 50 mg/kg kroppsvikt en 

Dospåse 125 mg timme före beh. 

Preparat: ℞ Amimox, Amoxicillin, Imacillin. 

________________________________________________________________ 

Antibiotikaprofylax (endos), vid penicillinöverkänslighet 

klindamycin 

J01F F01 Kontraindikationer: Överkänslighet mot 

linkosaminer. 

Biverkningar: Vid engångsdos endast 

övergående mag/tarm besvär. Utslag kan 

förekomma. 


neuromuskulär blockad. I övrigt inga interaktioner 

vid engångsdos. 

Graviditet och amning: Kan ges under 

hela graviditeten. 

Kapsel 150 mg, 300 mg Dosering: 

Oral lösn 15 mg/ml Vuxna: Engångsdos 600 mg 1 tim före beh. 

Barn: Engångsdos 15 mg/kg 1 tim före beh. 

OBS: Finns i beredningsform för injektion 

och infusion. 

Preparat: ℞ Clindamycin Dalacin 

31

4. BLÖDNINGSRISK 

Blödningssymtom uppträder vid störningar i hemostasprocessens olika 

delar (primär hemostas, plasmakoagulation och fibrinolys) och kan orsakas 

av medfödda och/eller förvärvade defekter. Eftersom blödningssymtom är 

vanligt förekommande i normalbefolkningen och i många fall inte bör 

utredas vidare är anamnesen betydelsefull. Tillgängliga laboratorieundersökningar 

ska ses som ett komplement. Individer med blödningsrubbningar 

har oftast flera symtom och vid endast en blödningslokalisering ska i första 

hand lokala orsaker misstänkas. Störningar i trombocytfunktionen är 

sannolikt den vanligaste orsaken till ökad blödningsbenägenhet och många 

av dessa fall är av förvärvad natur. Defekter i plasmakoagulationen är ofta 

medfödda och ärftliga, men kan också vara förvärvade i samband med i 

första hand leversjukdom eller behandling med antikoagulantia. 

Vid rubbningar i den primära hemostasen är petekier och slemhinneblödningar 

vanligast, men vid svårare störningar kan även andra typer av 

blödningar ses. Större och frekventa blåmärken bör i första hand inge 

misstanke om en störning i plasmakoagulationen. Andra förklaringar 

såsom misshandel bör också övervägas. 

Målsättningen är att vi inom tandvården skall kunna behandla den grupp av 

patienter som står på läkemedel med ökad blödningsrisk på ett säkert sätt 

när vi utför blödande ingrepp utan att ansvarig läkare skall behöva justera 

eller sätta ut aktuella läkemedel och därmed riskera en eventuell 

livshotande tromboembolisk komplikation. Observera dock att ansvarig 

läkare (vanligen vid AK-mottagningar) är ansvarig för patientens 

ordination av antikoagulationsbehandling och bör informeras inför våra 

ingrepp även om medicineringen ur odontologisk synpunkt inte behöver 

förändras. 

Primär hemostas 

I den primära hemostasen samverkar kärlkontraktion, kärlväggen, underliggande 

bindväv och trombocyter. Den första delen av hemostasen innebär 

trombocytaktivering, trombocytaggregation samt bildandet av en 

trombocytplugg. Processen gör att det initialt slutar att blöda inom cirka 

fem minuter. Det finns en mängd olika sjukdomar som påverkar 

trombocyternas antal och kvalitet men dessa tillstånd är relativt sällsynta. 

En klart mycket större grupp av patienter är de som av olika anledningar 

intar läkemedel som försämrar trombocyternas funktion. Indikationen för 

sådan medicinering kan vara trombosprofylax, inflammationshämning eller 

smärtlindring. Exempel på vanliga läkemedel som påverkar trombocyternas 

funktion är ASA, NSAID och klopidogrel (Plavix). Vid kirurgiska ingrepp 

32

ukar ca 10 % av dessa patienter ge bekymmer för operatören. Med 

noggrann anamnes med frågor om medicinering och blödnings-benägenhet 

fångar man upp denna grupp. 

Till samtliga dessa patienter ska ASA och/eller NSAID undvikas som 

smärtlindring. Användande av naturläkemedel, t.ex. ginko biloba, vitlök, 

och omega-3-fettsyror kan leda till ökad blödningsbenägenhet pga. 

trombocytpåverkan. 

Sekundär hemostas – koagulation 

Den sekundära hemostasen är den process då koagulationsfaktorerna 

bygger upp och armerar koaglet med fibrin. Den vanligaste problempatienten 

hos tandvården är patienten som medicinerar med antikoagulantia 

t.ex. warfarin (Waran). Andra patientgrupper är de med grav 

leversjukdom (påverkar bildandet av koagulationsfaktorer) samt de ärftliga 

blödarsjukdomarna, t.ex. v.Willebrandt, hemofili A och B. De senare är 

dock relativt sällsynta i allmäntandvården. 

Det finns för närvarande tre nya perorala antikoagulantia; dabigatran 

(Pradaxa) som är en direkt trombinhämmare samt rivaroxaban (Xarelto) 

och apixaban (Eliquis) som båda är faktor Xa-hämmare. Någon antidot till 

preparaten finns inte och inga laboratorietester för att mäta uppnådd klinisk 

effekt. Alla tre är godkända för 35 dagars trombosprofylax efter ortopedisk 

kirurgi. Pradaxa och Xarelto har också indikationen strokeprofylax vid 

förmaksflimmer, vilket innebär långtidsbehandling. Xarelto är dessutom 

godkänt för behandling av djup ventrombos. Användningen kommer 

troligen successivt att utökas och kan komma att beröra ett betydande antal 

patienter. Någon klinisk erfarenhet av blödning i samband med 

tandextraktion finns inte då det gäller dessa nya läkemedel. 

Rekommendationen är att patienten skall stå kvar på sin medicinering 

under själva extraktionen och man behandlar såret som om patienten står 

på warfarin (se nedan). 

På hemsidan för Svenska Sällskapet för Trombos och Hemostas 

(www.ssth.se) finner man under riktlinjer, vårdprogram och PM uppdaterade 

rekommendationer om handläggning av patienter med bla 

antikoagulationsbehandling inför tandextraktioner, oralkirurgiska ingrepp 

mm. 

Åtgärder 

Trombocythämmande medicinering (ASA, klopidogrel) bör inte sättas ut 

före ingrepp. Vid störning i den primära hemostasen är noggrann slutning 

av sårkanter inklusive tät suturering den viktigaste åtgärden. Någon extra 

lokal hemostasbehandling behövs vanligen inte. Vid kombinations- 

33

ehandling med NSAID och klopidogrel (Plavix) ökar dock blödningsrisken 

och den hemostatiska effekten kan behöva förbättras, t.ex. med 

tranexamsyra lokalt (se nedan) eller annan åtgärd. 

Situationen med en störning i den sekundära hemostasen är svårare att 

hantera. 

Koagulationsfunktionen vid warfarinbehandling anges idag som en kvot 

kallad ”International Normalized Ratio” (INR). Blödningsrisken ökar med 

ökat INR-värde. Vid opåverkad koagulation ligger INR-värdet på ca 1,0. 

Målet med warfarinbehandling är vanligtvis ett terapeutiskt INR-värde 

mellan 2,0 och 3,0. Tidigare har man rekommenderat utsättande av 

warfarin inför blodiga ingrepp i munhålan. Ett flertal patienter har dock i 

samband med detta råkat ut för tromboemboliska komplikationer, varför 

man idag är tveksam till detta förfaringssätt. Hos patienter med mekaniska 

hjärtklaffar eller hos patienter som nyligen insjuknat med blodpropp får 

warfarin absolut inte sättas ut. AK-mottagningarna är ansvariga för 

ordinationerna av antikoagulantia och önskar i många fall bli underrättade, 

även om det kirurgiska ingreppet i munhålan kan utföras utan förändrad 

warfarindosering. Många läkemedel interagerar med warfarin. Antibiotika, 

beroende av preparat, kan höja eller sänka INR och likaså påverkas INR- 

värdet av analgetika t.ex. paracetamol och även av pågående infektioner. 

Patienter med störningar i den sekundära hemostasen har ofta en relativt 

normal primär hemostas, dvs. trombocytpluggen bildas på ett normalt sätt, 

och blödningen upphör. Den efterföljande fibrinbildningen och därmed 

armeringen av trombocytpluggen är av sämre kvalité vilket innebär en 

ökad blödningsrisk postoperativt i flera dagar. 

Vid bibehållen warfarinbehandling rekommenderas att man före ingreppet 

kontrollerar att INR inte överstiger 3,0. Adrenalineffekten i lokalanestetika 

kan kamouflera en blödning. Ingreppet bör genomföras så atraumatiskt 

som möjligt. Alveolen bör spolas med 5% tranexamsyralösning och/eller 

tamponeras med något hemostatiskt material (Surgicel, kollagen etc.) före 

suturering. Var noga med att sluta sårkanterna ordentligt. Det är oftast bäst 

med lambåteknik då man kan primärsuturera och skydda koaglet. 

Efter suturering bör området komprimeras med en kompress indränkt med 

5% tranexamsyralösning i 30-60 minuter. Behandlingen kan sedan 

kompletteras med egensköljning av tranexamsyralösning 3-6 gånger per 

dygn i 1-3 dygn. Denna behandling kan förlängas beroende på ingreppets 

storlek och patientens blödningsbenägenhet. 

5% tranexamsyralösning kan fås genom att lösa upp en brustablett 

Cyklokapron 1 g i ca 20 ml vatten. Alt. kan man använda Tranexamsyra 

APL oral lösning 100 mg/ml. (Om Tranexamsyra APL lösning skall 

34

användas av patienten måste denna lösning beställas en vecka innan 

behandlingen skall starta.) 

Vid depuration på en patient med en koagulationsstörning bör man pröva 

sig fram med depuration av några få ytor åt gången, speciellt vid första 

behandlingstillfället. Tandköttsfickorna kan med fördel spolas med 

tranexamsyralösning för att förhindra blödning. 

Vid alla tillstånd med ökad blödningsbenägenhet rekommenderas 

analgetika som inte påverkar trombocytfunktionen, t.ex. paracetamol. 

Observera att många patienter med antikoagulantia samtidigt är patienter 

som eventuellt skall ha antibiotikaprofylax, pga ökad risk för endokardit. 

Warfarin interagerar med många andra läkemedel (se FASS), även de som 

frekvent används inom tandvården, samt naturläkemedel och kost. 

Kommer en patient tillbaka med en akut blödning bedöva med ett 

preparat utan adrenalintillsats så att blödningskällan inte maskeras. Klipp 

upp ev. suturer och spola bort det gamla koaglet och inspektera. Stilla 

blödningen med kompression, värme eller diatermi. Skölj sårområdet med 

tranexamsyralösning i 5 minuter innan lokalt hemostatikum på nytt 

appliceras. Suturera på nytt och låt sedan patienten komprimera i minst 30 

minuter. Kontrollera anamnesen vilket ev. kan ge information om varför 

patienten blöder. Överväg ett färskt PK/INR. 

Tandläkare som utför ingrepp på patienter med ökad blödningsrisk ska ha 

kunskap om denna sorts ingrepp och ha rutiner för hanterande av ev. 

blödningskomplikationer efter utförd behandling. I annat fall rekommenderas 

remiss till käkkirurg eller sjukhustandläkare. 

Källor 

Bacci C et al. Management of dental extraction in patients undergoing anticoagulant 

treatment. Results from a large multicentre, prospective, case-control study. Thromb 

Haemost 2010 nov;104(5):972-5 

Blinder D et al. Dental extractions in patients maintained on oral anticoagulant therapy: 

Comparison of INR value with occurance of postoperative bleeding. Int. J. Oral 

Maxillofac. Surg 2001:30:518-521 

Brewer AK. Continuing warfarin therapy does not increased risk of bleeding for patients 

undergoing minor dental procedures. J Can Dent Assoc. 2009 Feb;75(1):41. 

Carter G, Goss A. Tranexamic acid mouthwash--a prospective randomized study of a 2day 

regimen vs 5-day regimen to prevent postoperative bleeding in anticoagulated patients 

requiring dental extractions. Int J Oral Maxillofac Surg. 2003 Oct;32(5):504. 

Läkemedelsboken 2011-2012, Blödningstillstånd, J. Alstermark, E. Berntorp 

Riktlinjer, vårdprogram och PM, Svenska Sällsk. för Trombos och Hemostas, www.ssth.se 

Waran och Waranbehandling, En handbok, H. Johnsson, L. Stigendal, www.ssth.se 

35


Fibrinolyshämmare 

tranexamsyra Kontraindikationer: Vid lokalbehandling 

B02A A02 endast överkänslighet mot tranexamsyra. 

Biverkningar: Inga vid lokalbehandling. 

Interaktioner: Dåligt studerat. Sannolikt 

inte några vid lokal behandling. 

Brustablett 1 g Dosering: 1 tabl löses i ca 20 ml vatten (ger 

5% lösning). Sköljes runt sårområdet 

1-2 minuter och spottas därefter ut. Upprepas 

ca 3-6 gånger dagligen i 1-3 dagar. 

Oral lösning Dosering: 10 ml sköljes runt sårområdet 

100 mg/ml 1-2 minuter och spottas därefter ut. Upprepas 

ca 3-6 gånger dagligen i 1-3 dagar. 

Injektionsvätska 

100 mg/ml Dosering: 1 ampull à 5 ml spädes med 5 ml 

(lika delar ) fys NaCl lösning. För sköljning i 

operationsområden. 

Preparat: 

℞ Cyklokapron brustabl. 1 g, Tranexamsyra APL oral lösn. 100 mg/ml, 

Cyklokapron injektionsvätska 100 mg/ml 

Andra preparat för lokal hemostasbehandling: 

Kollagen: Lyostypt, TissuFleeceE, TachoSil 

Cellulosaderivat: Surgicel, Fibrillar, 

Gelatinbas: Spongostan 

36

5. INFLAMMATORISKA REAKTIONER 

SAMT POSTOPERATIVA BESVÄR 

Vid osäkerhet om diagnos eller behandling rekommenderas att 

patienten remitteras för vidare utredning. 

Irritationer av skilda slag kan uppträda i munslemhinnan hos såväl 

tandförsedda som tandlösa patienter. För att en adekvat behandling ska 

kunna insättas är det viktigt att utreda den bakomliggande orsaken. Ibland 

kan det vara svårt att ställa diagnos eller att fastställa orsaken till patientens 

besvär. Många gånger blir behandlingen symtomatisk eller ett sätt att 

komma fram till rätt diagnos. 

Det är viktigt att utreda om slemhinnebesvären har någon lokal genes eller 

om de orsakas av någon bakomliggande systemsjukdom. Detta kapitel 

omfattar inte virusreaktioner i mjukvävnad (se kapitel 13). 

Aftösa lesioner 

Aftösa lesioner är vanligt förekommande i munslemhinnan men trots 

omfattande forskning vet man inte så mycket om orsaken och det finns 

ännu ingen bra behandling. Mellan 2 % och 20 % av den svenska befolkningen 

har problem med aftösa lesioner. De första problemen börjar oftast i 

ungdomen för att sedan avta. 

I en del familjer kan man se en hereditet för aftösa lesioner. Förekomsten 

är vanligare hos kvinnor, icke-rökare samt personer under 40 år. Troligt är 

att aftösa lesioner är ett gemensamt symtom på ett antal olika bakomliggande 

tillstånd av genetisk och immunologisk natur. Det skulle kunna 

förklara varför vissa terapier hjälper en grupp patienter när en annan grupp 

patienter blir hjälpta av en helt annan behandling. 

Alla patienter med anamnes på upprepade aftösa lesioner bör utredas 

omsorgsfullt, eftersom aftösa lesioner kan förekomma i samband med 

systemiska sjukdomar (Mb Behcet, gastrointestinala sjukdomar, immundefekter 

m.m.). Den kliniska bilden av aftösa lesioner är oftast tydlig, men 

en noggrann anamnes och undersökning bör göras. Uppgifter om diarrésjukdomar, 

viktminskning, genitala sår, ledproblem och medicinering bör 

föranleda misstanke om systemsjukdom. 

För symtomlindring kan något lokalt ytanestetikum ordineras. Patienterna 

bör använda en tandkräm utan tillsats av natriumlaurylsulfat. De flesta 

37

tandkrämer innehåller tyvärr detta lätt slemhinnetoxiska ämne som 

skumbildare. Lokal kortikosteroidbehandling kan prövas vid enstaka 

lesioner, men för att behandla med starka steroider krävs oralmedicinsk 

erfarenhet. Sköljning med klorhexidin eller klortetracyklin har också visat 

viss effekt. 

Lichenoida reaktioner 

Inom begreppet ”lichenoida reaktioner” ingår ett antal olika tillstånd (oral 

lichen planus, graft versus host reaction, lichenoid materialreaktion och 

bakteriellt inducerad lichenoid reaktion), som kräver olika typer av 

behandling beroende på genesen. (Graft versus host reaction är en 

immunreaktion som kan uppstå efter en transplantation då donatorns 

immunsystem överförs till mottagaren och då reagerar på patientens 

vävnad som något främmande.) Om inte diagnosen går att säkerställa 

genom klinisk bedömning skall utredning göras med biopsi. Biopsin bör 

föregås av antimykotisk behandling. (Se kapitel 12) 

Vid lichenoid materialreaktion är behandlingen orsaksinriktad, och innebär 

eliminering av trauma och/eller materialbyte. Vid graft versus host reaction 

behandlas symtomatiskt med benzydamin (Andolex). Kan också behandlas 

med klobetazolgel av eller i samarbete med oralmedicinare eller käkkirurg. 

Beträffande oral lichen planus är behandlingen beroende av patientens 

subjektiva symtom samt av lesionens omfattning. En lindrig och subjektivt 

symtomfri lichen kan följas utan någon speciell behandlingsinsats. 

Dessutom varierar tillståndet mycket över tid, med perioder av symtomfrihet 

och perioder med akutisering. 

Vid symtomgivande tillstånd kan symtomlindring ofta erhållas med lokal 

steroidbehandling. Då lesionerna ofta är sekundärinfekterade med svamp, 

eller kan bli så under pågående behandling, är det lämpligt att steroidbehandlingen 

föregås av, eller kompletteras med, någon form av 

antimykotisk behandling (se kapitel 12). Som en sista åtgärd kan kirurgi bli 

aktuell. 

Pericoronit 

Pericoronit är vanligast i samband med eruption av visdomständer i underkäken, 

men kan även förekomma i anslutning till andra tänder. I fickan 

runt en erumperande tand finns det bakterier, framförallt anaeroba och 

fakultativt anaeroba, som kan ge upphov till akut eller kronisk pericoronit. 

Behandlingen av pericoronit är dels lokal, dels systemisk. I första hand bör lokal 

behandling utföras. Denna består i att spola rent i fickan med fysiologisk koksalt 

alternativt 3% väteperoxid. Eventuellt kan extraktion av traumatiserande 

antagonist eller avlägsnande av annan traumatiserande komponent så som 

38

tandregleringsapparat, piercing m.m. bli aktuellt. Detta för att skapa förutsättningar 

för dränage. 

Om det föreligger regional spridning eller risk för detsamma, samt om 

patientens allmäntillstånd är påverkat, och/eller sväljningssvårigheter 

föreligger, är det motiverat med systemisk antibiotikabehandling. 

Alveolit 

Alveolit (”dry socket”, ”alveolitis sicca dolorosa”) är en ovanlig komplikation 

efter tandextraktion. Efter operativt avlägsnande av visdomständer 

är alveolit dock en vanligare komplikation. Behandling av alveolit går ut 

på att dels avlägsna nekrotisk vävnad, dels ge adekvat smärtlindring. Den 

nekrotiska vävnaden ska avlägsnas vilket lämpligast sker genom spolning 

med fysiologisk koksaltlösning, eller 3% väteperoxidlösning. Patienten ska 

också ha adekvat smärtlindring (se Kapitel 11). 

För lokalbehandling av smärtan har en rad lösningar och salvor i kombination 

med tamponad använts. Den vetenskapliga dokumentationen är 

emellertid mycket bristfällig och terapival bestäms framför allt av lokala 

traditioner. Observera att många av de preparat som används medför risk 

för allergiska reaktioner. Det finns inget stöd i litteraturen för att systemisk 

antibiotikabehandling är indicerat vid alveolit. För information om lokal 

smärtlindring hänvisas till kapitel 11. 

Munsveda 

En subjektiv upplevelse av en brännande svidande känsla i munnen har 

många olika namn, t.ex. munsveda, glossodyni, sore mouth, sore tongue 

eller burning mouth syndrome. Den anglosaxiska benämningen ”Burning 

Mouth Syndrome” (BMS) definieras som en ”intraoral brännande känsla 

där ingen medicinsk eller dental orsak finns”. Uppgifter om prevalensen 

för BMS är varierande, mellan 1 och 15 %. BMS drabbar framförallt 

kvinnor, oftast peri- och/eller postmenopausalt. 

Patientens upplevelse av munsveda är smärta från slemhinnan (tunga, gom 

och/eller läppar), oftast bilateralt, som funnits under en längre tid. 

Muntorrhet och smakförändringar kan förekomma. Många av patienterna 

uppvisar ängslan, depression och försämrad livskvalitet. 

Orsaken till munsveda är troligen multifaktoriell. Psykiska faktorer 

(depression, ångest) har stor betydelse vid smärtreglering och skulle kunna 

påverka patienternas upplevelse av smärtsignaler från munhålan. Eftersom 

BMS är vanligare hos medelålders/äldre kvinnor där östrogen- och 

progesteronhalterna är reducerade, kan hormonella faktorer påverka 

39

utvecklingen av BMS. Förändringar i det centrala och perifera 

nervsystemet hos patienter med BMS kan tyda på att det finns 

neuropatologiska orsaker till denna sjukdom. 

Vid undersökning av en patient med munsveda bör man göra en noggrann 

medicinsk och odontologisk undersökning. Det är viktigt att ta patientens 

symtom på allvar och att informera om att munsveda är ett ofarligt 

tillstånd. 

En vanlig orsak till munsveda är en lokal irritation i form av en illasittande 

protes. En annan orsak är vassa fyllningar där en justering kan avhjälpa 

symtomen. Även syrliga drycker eller födoämnen kan irritera känsliga 

slemhinnor, liksom rökning. Parafunktioner i form av tungpressning eller 

kindbitning kan också framkalla problem från munslemhinnan, och kan 

avhjälpas med till exempel tungavvisare. Svampinfektioner kan ibland vara 

diskreta och inte uppvisa klassiska tecken men om provtagning är postiv 

behandlas denna med antimykotiska medel (se kapitel 12). Virusinfektioner 

liksom olika slemhinneförändringar kan ge upphov till 

munsveda och behandlas då utifrån sin ursprungsgenes. Diabetes, järn-, 

zink- och B-vitaminbrist kan också vara orsak till BMS och bör 

undersökas. 

Munsveda kan bero på användning eller överdriven användning av s.k. 

munsköljmedel och utsättning av sådana kan vara en bra rekommendation. 

Psykologisk behandling med kognitiv beteendeterapi kan vara ett 

behandlingsalternativ med eller utan tillägg av psykofarmaka. 

Källor 

Minguez-Sanz MP, Salort-Llorca C, Silvestre-Donat FJ. Etiology of burning mouth 

syndrome: A review and update. Med Oral Patol Oral Cir Bucal 2011; 1:144-8 

Mock D, Chugh D. Burning Mouth Syndrome. Int J Oral Sci 2010; 2: 1-4 

Norozzi A-R, Philbert RF. Modern concepts in understanding and management of the “dry 

socket” syndrome: comprehensive review of the literature. Oral Surg, Oral Med Oral Pathol. 

2009; 107: 30-35 

Scully C. Aphthous ulceration. The New England J of Med. 2006; 355, 165-172 

Scully C, Porter S. Oral mucosal disease: Recurrent Aphthous stomatitis. Br J of Oral 

Maxillofac Surg. 2008; 46: 198-206 

40


triamcinolon 

A01A C01 Indikationer: Medelstark glukokortikoid 

(grupp II) vid aftös stomatit, lichenoida för- 

ändringar och andra patologiska munslemhin- 

neförändringar med autoimmun orsak. Ger 

lindring vid irriterad och inflammerad vävnad. 

Preparatet ger även ett mekaniskt skydd. 

Kontraindikationer: Vid samtidiga 

infektioner förorsakade av bakterier, virus och 

svamp ska glukokortikoider endast i 

undantagsfall användas. Andra kontraindikationer 

är förekomst av rosacea och/eller 

perioral dermatit. 

Biverkningar: Risk för systemeffekter kan in- 

te uteslutas vid långvarig terapi eller vid 

behandling i höga doser. 

Interaktioner: Inga kända. 

Graviditet och amning: Kan användas vid 

mindre lesioner. Utbredd användning bör 

undvikas då risken för systemabsorption ej 

kan uteslutas. Passerar över i modersmjölk, 

men risk för påverkan på barnet synes 

osannolik vid terapeutiska doser. 

Munhålepasta 0,1 % 20 g Dosering munhålepasta: Appliceras 2-3 ggr 

dagligen på affekterad munslemhinna. 

Behandlingen bör pågå ett par veckor för att 

sedan långsamt successivt avslutas. 

Munhålegel 0,1 % 150 ml Dosering munhålegel: Skölj med 5 ml minst 

1 minut 2-4 gånger per dag under ett par 

veckor för att sedan långsamt successivt 

avslutas. 

Preparat: ℞ Triamcinolon APL munhålepasta 0.1%, Triamcinolon APL 

munhålegel 0,1% 

41


klortetracyklin 

A01A B21 

Pulver till lösning 250 mg Dosering: Ex tempore beredning. För mer 

information se kapitel Extempore-läkemedel. 

Skölj munnen i 1-2 minuter 4 gånger dagligen 

i högst 4 dagar. Efterskölj noga med vatten! 

Behandlingsuppehåll på minst en vecka 

mellan behandlingsperioderna. 

OBS! Vid långvarigt bruk och upprepade 

behandlingar finns risk för etsskador. 

Preparat: ℞ Klortetracyklinhydroklorid APL munsköljvätska, pulver till 

lösning 

Andra medel för lokal symtomatisk behandling: 

Aftex Aloclair, Aftamed, klorhexidin, Paroex, Sinaftin tandkräm, Terracortril 

42

6. KARIES OCH KARIESPROFYLAX 

Profylax och kariesbehandling med fluorider 

Fluor hämmar upplösningen av emalj genom att minska demineraliseringen 

och samtidigt förstärka remineraliseringen av skadad emalj. Fluor 

minskar även syraproduktionen hos bakterier och reducerar bakteriernas 

förmåga att uthärda den sura miljö de själva är orsak till. 

Riktlinjer för kariesprofylax presenteras i ”Nationella riktlinjer för 

vuxentandvård 2011”. Socialstyrelsen överlåter åt behandlaren att "utnyttja 

tillgängliga fluorpreparat optimalt i samband med all tandbehandling", dvs. 

att i större utsträckning utforma behovsrelaterade individuella fluorprogram. 

Enligt riktlinjerna finns inget belägg för att t.ex. klorhexidin ska användas 

vid behandling av kariessjukdom. Dessa riktlinjer är dock avpassade för 

friska vuxna. I vår behandlingssituation finns ett stort spektrum av 

patienter med olika problem som kan förvärra kariessituationen. Vi väljer 

därför att även ta med vissa kariesförebyggande behandlingar som går 

utanför de huvudsakliga rekommendationerna i riktlinjerna. 

Här presenteras likvärdiga produkter ur terapeutisk och kostnadseffektiv 

synpunkt. 

Notera att rekommendationerna ibland överstiger doseringsrekommendationer 

angivna i FASS och att recepten då måste markeras med ”Obs”. 

Basprofylax 

Användning av fluortandkräm på ett optimalt sätt (dvs. sila-skummetoden) 

är bästa basprofylax. Borstning bör utföras dagligen efter frukost och på 

kvällen strax före sänggående. Denna effekt är dosberoende, dvs. 

tandkrämer med högre fluorkoncentration (1500 ppm fluor) ger bättre 

effekt än tandkrämer med lägre fluorkoncentration (1000 ppm). 

Tandkrämer med 500 ppm har ingen dokumenterad effekt på kariessjukdomen. 

Det är viktigt att tillräcklig mängd tandkräm används; minst 

1 cm rekommenderas. 

Tilläggsprofylax 

Det är väsentligt att bedöma den aktuella kariesrisken för varje individ 

samt att i fall med hög kariesrisk/kariesaktivitet försöka utreda orsaken till 

denna. Lämpliga åtgärder kan därefter sättas in genom individuellt utformade 

profylaxprogram. 

Användning av högdosfluortandkräm (5000 ppm), daglig fluorsköljning 

och professionell behandling med fluorlack minst 2 gånger (vid förhöjd 

43

isk för kron- och rotkaries) respektive 4 gånger (vid initial kron- och 

rotkaries med risk för progression) årligen har förebyggande effekt. 

Effekten av att använda sugtabletter med fluor som tilläggsbehandling har 

bristfälligt underlag. 

Exempel på tilläggsbehandlingar att använda var för sig eller i olika 

kombinationer: 

• Fluorlackning (2-4 gånger/år) 

• Daglig sköljning med fluorlösning 

• Högdosfluortandkräm 

• Fluorgel i individuellt anpassade skenor 

Vid njurinsufficiens bör man tänka på att inte rekommendera fluorberedningar 

som nedsväljes. 

För att få aktuellt status om ett läkemedel är med i läkemedelsförmånen 

eller inte sök på www.fass.se (för förskrivare) alternativt www.tlv.se . 

Kariesbehandling med klorhexidin 

Klorhexidin är ett antiseptikum med brett verkningsspektrum. Klorhexidin 

adhererar till tandytan och förhindrar bakteriell kolonisation vilket effektivt 

minskar den supragingivala plackbildningen. Mutansstreptokocker är 

speciellt känsliga för klorhexidin. För att minska antalet mutansstreptokocker 

kan det därför i vissa fall finnas anledning att använda 

klorhexidingel/lackning, som komplement till andra profylaktiska åtgärder. 

De vanligaste biverkningarna är missfärgning av tunga och tänder samt 

kortvariga smakförändringar. Missfärgningen av tänderna kan poleras bort 

och från tungan försvinner den efter avslutad behandling. Undvik kontakt 

med ögon. 

44

Källor 

Nationella riktlinjer för vuxentandvård 2011 – stöd för styrning och ledning. 

Socialstyrelsen. ISBN: 978-91-86885-09-0.2011 

NFH Konsensusarbete, ”Att förbättra munhälsan hos personer med funktionsnedsättning- 

barn, vuxna och äldre”, ISBN 978-91-976819-7-1.2011. 

SBU Kunskapscentrum för Hälsa och Sjukvård Rapport nr 161 ”Att förebygga karies”. 

2002. 

SBU Kunskapscentrum för Hälsa och sjukvård Rapport nr 188 ”Kariesdiagnostik, 

riskbedömning och icke-invasiv behandling”. 2007. 

Twetman S. Antimicrobials in future caries control? A review with special reference to 

chlorhexidine. Caries Res 2004;38:223-229. 

45

Rekommenderade preparat Dosering/kommentarer 

natriumfluorid 

A01A A01 Kontraindikationer: Inga kända. 

A01A A30 Biverkningar: Viss risk för emaljfluoros kan 

föreligga vid användning före 12 års ålder. 

Största risken är vid systemisk tillförsel t.o.m. 

6 års ålder. Mellan 7 och 12 års ålder 

mineraliseras endast visdomständerna. 

Innan förskrivning av fluortabletter till 

barn under 7 år bör därför den normalt 

använda vattentäkten analyseras med 

avseende på fluorhalt. 


Graviditet och amning: Utgör ingen risk för 

foster eller barn som ammas. 

klorhexidin 

A01A B03 Använd tandkräm utan natriumlaurylsulfat, då 

detta ämne till viss del motverkar effekten av 

klorhexidin. 

Kontraindikationer: Tidigare visad över- 

känslighet mot klorhexidin. 

Biverkningar: Kan irritera hud och slemhin- 

nor. Tänder och tunga kan brunfärgas. Smak- 

störningar kan uppstå, liksom brännande käns- 

la på tungan. Ökad bildning av supragingival 

tandsten och svullnad av parotis kan före- 

komma. 1-2% av befolkningen är troligtvis 

överkänslig mot klorhexidin. Allergiska 

reaktioner och anafylaktisk chock finns 

beskrivet. 

Interaktioner: Inga kända, förutom tandkräm. 

Graviditet och amning: Inga negativa 

effekter påvisade. 

46


Lack: 

℞ Duraphat Kontraindikationer: Ulcerösa gingiviter 

NaF 50 mg/ml, vilket och stomatiter. Överkänslighet mot 

motsvarar 2,26% fluor kolofonium. 

(22,6 mg F/ml) Dosering: Appliceras efter rengöring på 

glattytornas plackzoner samt approximalt, 

med hjälp av pensel eller kanyl. Stelnar under 

saliv. Patienten skall ej borsta tänderna eller 

göra rent approximalt på applikationsdagen. 

℞ Bifluorid 12 Kontraindikationer: Ulcerösa gingiviter och 

stomatiter. 

NaF 60 mg/ml Dosering: Appliceras med pensel. För övrig 

+ CaF2 60 mg/ml information, se Duraphat. 

vilket motsvarar 6% fluor Även för behandling av känsliga tandhalsar. 

(60mg F/ml) 

Munsköljvätska: 

natriumfluorid Dosering: 10 ml lösning för sköljning i 1 min. 

0,05% (0,2 mg F/ml) 1-2 gånger dagligen. Lösningen spottas ut. 

0,2 % (0,9 mg F/ml) Vuxna och barn över 12 år: 0,2% lösning 

Barn 6-12 år: 0,05% lösning 

Preparat: (℞) Dentan, Dentan mint 

klorhexidin Dosering: 10 ml lösning för sköljning 2 ggr 

0,2% dagligen under minst 1 minut, som 

intensivbehandling. Nedsväljes ej. 

Preparat: Corsodyl, Hexident 

47


Gel: 

natriumfluorid Dosering: För behandling av patienter med 

hög kariesrisk/kariesaktivitet över 12 år i 

0,2% NaF och 0,42%F individuellt anpassade mjukplastskenor. 

(0,9 mg F/ml och 4,2 mg F/ml) 

5-10 droppar gel appliceras 

i varje skena en gång dagligen under 

ca 5 minuter. Patienten ”tuggar” med skenorna 

för att pressa in gel approximalt. Gelrester 

spottas ut . Behandlingstiden är varierande 

beroende på kariesrisken. Kan i undantagsfall 

användas för tandborstning, dock ej till barn 

under 12 år. Samma dag som fluorgel används 

bör ej andra högdosfluorpreparat användas. 

Preparat: ℞ Natriumfluorid APL 0,2% dentalgel (lagerberedning, se kapitel 

Extempore-läkemedel), Top Dent fluor dentalgel 0,42% 

klorhexidin Dosering: Gelen används i mjukplastskenor 

1% vilka appliceras på tänderna i 5 min. 1 gång 

dagligen i 2 veckor, alternativt 3 x 5 min två 

på varandra följande dagar vid behandling på 

kliniken. 

I undantagsfall används gelen 1-2 ggr 

dagligen som vanlig tandkräm. 

Preparat: Corsodyl 

NaF-klorhexidin Dosering: Används som vanlig tandkräm 

0,2% NaF, 0,5% klorhexidin 1-2 ggr dagligen, alternativt i mjukplastskenor 

enligt ovan. (Som alternativ i mjukplastskenor 

kan även växelvis användas Corsodyl ge1 1% 

under en vecka följt av tre månaders 

behandling med NaF gel 0,2%). 

Preparat: ℞ Natriumfluorid-klorhexidin APL 0,2%+0,5% dentalgel 

(lagerberedning, se kapitel Extempore-läkemedel) 

48


Sugtablett 

natriumfluorid Dosering: Sugtabletterna får långsamt smälta 

0,25 mg F, 0,5 mg F, i munnen. 

0,75 mg F 

Rekommenderad daglig dos: 

3-6 år: 0,5 mg 

7-12 år: 0,75 mg 

13-19 år: 1,5 mg 

Vuxna: 1,5 mg 

Preparat: (℞) Dentan, Dentirol Fluor och Fludent 

natriumfluorid med buffrad äppelsyra 

A01A A30 Innehåller buffrad äppelsyra i kombination 

0,25 mg F med natriumfluorid. 

Stimulerar salivsekretionen. 

Dosering: 1 tablett vid behov, rek dos för 

patient över 12 år är 6 gånger dagligen. Kan 

för vuxna höjas till 12 tabletter per dag 

under en begränsad period. 

Preparat: Xerodent 

Tuggummi 

natriumfluorid Dosering: Se ovan. 80% av fluorinnehållet 

0,25 mg F frisätts under de första 10 minuterna. 


Preparat: Fluorette 

49


Specialtandkrämer 

Högdosfluortandkräm Dosering: Används istället för vanlig 

NaF 5 mg/ml tandkräm tandkräm så länge ökad kariesrisk eller 

Vilket motsvarar 0,5% NaF hög kariesaktivitet föreligger, och andra 

5000 ppm fluorpreparat inte gett önskad effekt. 

(2,25 mg F/ml) Doseras med normal mängd. 

Obs! Tubens öppning är smalare än normalt. 

Bör ej användas till ungdomar under 12 år. 

Preparat: Duraphat 

natriumfluorid - klorhexidin 

0,2 % NaF, 0,2 % klorhexidin Dosering: används som vanlig tandkräm 2 ggr 

(0,9 mg F/ml) per dag till riskpatienter där även munhygienen 

sviktar. 

Preparat: ℞ Natriumfluorid-klorhexidin dentalgel 0,2 % + 0,2 %, APL 

Andra fluorider för kariesprofylax och kariesbehandling: 

tennfluorid Framför allt för behandling av rotytekaries 

A01A A00 hos vuxna riskpatienter efter depuration 

och professionell tandrengöring. 

Kontraindikationer: Ulcerösa gingiviter. 

Biverkningar: Kan verka lokalt irriterande 

p.g.a. lågt pH, ca. 2,5. 8% lösning kan missfärga 

initiala kariesangrepp och rotytan. 




℞ Tennfluorid APL Lagerberedning. 

Färgad gel 2% Dosering: Appliceras med t.ex. spruta. 

(7,8 mg F/g) 

℞ Tennfluorid APL Extemporeberedning. 

Dospulver 0,2 g Dosering: En kapsel (innehållande 0,2 g) löst 

Ger 8% lösning i 2,5 ml dest. vatten ger en 8% lösning, som 

(31,2 mgF/ml) skall användas inom 6-8 timmar. 

Appliceras med t.ex. Quickstick 1-2 minuter. 

50


Exempel på andra preparat för kariesprofylax och kariesbehandling: 

Cervitec Lack , (1% klorhexidin-1% thymol) 

Cervitec Gel , (natriumfluorid-klorhexidin 0,2% NaF och 0,2% klorhexidin) 

Flux 0,2% NaF 

Flux Klorhexidin (0,2 % NaF, 0,12 % klorhexidin utan alkohol) 

ParoEx tandkräm (natriumfluorid 0,32% NaF och klorhexidin 0,6%) 

Salivin sugtabl (0,05 mg F) 

V6 tuggummi (0,13 mg F) 

51

7. LOKALBEDÖVNING 

Inom odontologin används lokalanestetika för injektion och ytanestesi. 

De preparat som används är alla av amidtyp. Det rör sig om lidokain, 

prilokain, mepivakain och artikain. 

Vid kirurgi och komplicerade extraktioner är lidokain (Xylocain) med 

adrenalintillsats att rekommendera. Adrenalinet är kärlsammandragande 

och ger kraftig ischemi med efterföljande hyperemi. Vid injektion med 

adrenalintillsats kan hjärtklappning förekomma. 

Doserna begränsas av den hjärttoxiska effekten hos själva lokalbedövningsmedlet. 

Maximal dos gäller sammanlagt för alla lokalanestetika 

av amidtyp. 

Mepivakain (Carbocain) innehåller inte någon vasokonstriktor och kan 

vara ett alternativ när det endast krävs en kortvarig anestesi. Detta preparat 

är också det minst hjärttoxiska. 

Artikain är ett lokalbedövningsmedel som lanserats i Sverige under senare 

år. Artikain förekommer med adrenalintillsats (Septocaine, Ubistesin samt 

Septanest) och kan närmast jämföras med Xylocain-Adrenalin. Penetrationsförmågan 

i såväl ben som mjukvävnad är något bättre för artikain än 

för lidokain, vilket skulle kunna innebära bättre tillslag. Preparatet har 

kliniskt visat sig ha god tillslagsfrekvens på 6:or och 7:or i underkäken 

vilket gör att man kan undvika mandibularblockad i många fall. Detta kan 

vara speciellt lämpligt vid behandling av barn (rekommenderas ej till barn 

under 4 år). Däremot är tillslagsfrekvensen betydligt sämre om tänderna är 

inflammerade. 

Förutom de lokalanestesimedel som finns specifikt för odontologiskt bruk 

kan för smärtblockad även bupivakain (Marcain) eller levobupivakain 

(Chirocaine) rekommenderas pga. en lång duration. 

Beakta även utgångsdatum på förpackningarna. Xylocain-Adrenalin skall 

förvaras i kylskåp enligt förpackningens anvisningar. Därefter är maximal 

förvaring i rumstemperatur 1vecka. För adrenalininnehållande produkter är 

det adrenalinet som bryts ner först och det är denna process som 

bestämmer hållbarheten. 

Cylinderampullerna är inte sterilförpackade. 

52

För lokalanestesi inför diagnostik och behandling av djupa tandköttsfickor 

finns en lokalbedövningsgel, Oraqix, som innehåller prilocain och lidokain. 

Full effekt uppnås redan en halv minut efter att preparatet applicerats 

i tandköttsfickan och durationen är ca 20 minuter. Vid användning av 

Oraqix ensamt och enligt rekommendation är det osannolikt att toxiska 

plasmanivåer uppnås (>5 mg/l). Vid samtidig administrering av andra 

lokalanestetika är dock effekterna additiva vilket kan orsaka överdosering 

med toxiska systemreaktioner. 

För ytanestesi, framför allt före injektion, rekommenderas Lidokain 5% 

munhålepasta. 

Källor 

Haase A, Reader A, Nusstein J,Beck M, Drum M. Comparing anesthetic efficacy of 

articaine versus lidokaine as a supplemental buccal infiltration of mandibular first molar 

after an inferior alveolar nerve block. J Am Dent Assoc.2008Oct;139(9):1228-35 

Läkemedelsverket, produktresuméer för resp. läkemedel, www.lakemedelsverket.se, 

Mason R, Drum M, Reader A, Nusstein J, Beck M. A prospective, randomized, doubleblind 

comparison of 2% lidocaine with 1:100,000 and 1:50,000 epinephrine and 3 % 

mepivacaine for maxillary infiltrations. I Endod J. 2009 Sep;35(9): 1173-7. 

53


För injektion: 

prilokain med felypressin 

N01B B54 Indikationer: Lokalanestesi inom odontologin: 

infiltrations- och ledningsanestesi. 

Kontraindikationer: Överkänslighet mot 

lokalanestetika av amidtyp, 

methemoglobinemi, porfyri. 

Biverkningar: Ovanligt inom tandvården. 

Allvarliga biverkningar med CNS- påverkan 

behandlas med konstgjord andning, 

hjärtmassage, barbiturater, diazepam eller 

muskelrelaxantia. 



användning under graviditet. Prilokain passerar 

över i modersmjölk men risk för barnet synes 

osannolik vid terapeutiska doser. 

Injektionsvätska 

30 mg/ml + 0,54 mikrog/ml Dosering: Vanligen 1-2 ml. Rek. max dos för 

vuxen: 300 mg prilokain = ca 5 ampuller. 

Preparat: ℞ Citanest Octapressin 

Barndoser: 

Ålder (år) Högsta rek dos 

2 1 ampull = 1,8 ml 

6 2 ampuller = 3,6 ml 


54


lidokain med adrenalin 

N01B B52 Indikationer: Lokalanestesi inom odontolo- 

gin, vid operationer, komplicerade extrak- 

tioner och vid parodontalkirurgi. 


lokalanestetika av amidtyp. 

Vid thyreotoxikos samt vid svåra 

hjärtsjukdomar, i synnerhet då takykardi 

föreligger, anses adrenalinhalten göra 

preparatet kontraindicerat. 


Allvarliga biverkningar behandlas med 

konstgjord andning, hjärtmassage, 

barbiturater, diazepam eller 

muskelrelaxerande medel. 

Interaktioner: Dosanpassning kan krävas vid 

kombination med icke selektiva - 

receptorblockerande medel, 

inhalationsanestetika, maprotilin och ickeselektiva 

MAO-hämmare. 




synes osannolik vid terapeutiska doser. 

Injektionsvätska Dosering: Vanligen 1-2 ml. 

20 mg/ml + 12,5 mikrog/ml Vid kirurgiska ingrepp 3-5 ml. 

Rek. max dos för vuxen: 200 mg lidokain 

= ca 5 ampuller 

Preparat: ℞ Xylocain adrenalin 

Barndoser: 

Ålder (år) Max dos 



55


artikain med adrenalin 


gin, vid större och komplicerade operationer. 



Vid thyreotoxikos samt vid svåra 

hjärtsjukdomar, i synnerhet då takykardi 

föreligger, anses adrenalinhalten göra 

preparatet kontraindicerat. 


Allvarliga biverkningar behandlas med 

konstgjord andning, hjärtmassage, 

barbiturater, diazepam eller muskelrelaxerande 

medel. 

Interaktioner: Dosanpassning kan krävas vid 

kombination med -receptorblockerande 

medel, inhalationsanestetika, maprotilin och 

icke-selektiva MAO-hämmare. 





Injektionsvätska Dosering: Vanligen 1-2 ml. 

40 mg/ml + 5 mikrog/ml Vid kirurgiska ingrepp 3-5 ml. 

40 mg/ml + 10 mikrog/ml Rek. max dos för vuxen: 500 mg artikain 

= ca 7 ampuller 

Barndoser: 

Skall ej ges till barn under 4 år. 

I övrigt rekommenderas: 

För enklare ingrepp: 0,04 ml/kg 

(motsvarar 0,5 ampull vid 20 kg, 1 ampull 

vid 40 kg) 

För komplicerade ingrepp: 0,07 ml/kg 

(motsvarar 0,75 ampull vid 20 kg, 1,5 

ampull vid 40 kg) 

Preparat: ℞ Septocaine, Septocaine forte, Ubistesin, Ubistesin forte, 

Septanest 

56


mepivakain 


gin vid okomplicerade kortvariga 

behandlingar som varar 15–20 minuter 







Injektionsvätska Dosering: 0,5-2 ml. Dosen 300 mg mepiva- 

30 mg/ml kain får inte överskridas, = ca 5 ampuller. 

Preparat: ℞ Carbocain dental 

_ 

För ytanestesi: 

lidokain 

N01B B02 Indikationer: Ytanestesi före injektion eller 

mindre, ytliga ingrepp i slemhinnan 

Dosering: Lagerberedning, se receptsamling. 

Appliceras där smärtlindring önskas 

Övrigt: se lidokain 

Preparat: ℞ Lidokain APL munhålepasta 5%- 

lidokain + prilokain Indikationer: Lokal anestesi i tandköttsfickor 

N01B B20 inför diagnostik och behandling. 

Dosering: I normala fall är en ampull (1,7 g) 

eller mindre tillräckligt för en kvadrant. 

Maximal rekommenderad dos Oraqix vid ett 

behandlingstillfälle är fem ampuller. 

OBS: Allergiska reaktioner finns 

rapporterade. 

Övrigt: Se lidokain och prilokain 

Preparat: ℞ Oraqix periodontalgel 

57

Preparat för blockad: ℞ bupivakain (Marcain), 

℞ levobupivakain (Chirocain) 

Används vid blockader för långvariga smärttillstånd . 

Kan även användas vid pulpiter när man inte hinner rensa i den akuta situationen 

pga sin långa duration. Patienten skall då beredas tid dagen därpå. 

Dosering 1-5ml 2,5mg bupivacain/ml 

Dosering 1-5ml 2,5mg levobupivakain /ml 

58

8. MUNTORRHET 

Nedsatt salivsekretion är den största enskilda anledningen till dålig 

munhälsa. Saliven innehåller 99% vatten. Resterande del utgörs av 

proteiner och elektrolyter. Salivens viktigaste uppgifter är att skydda munnens 

slemhinnor mot mekanisk, kemisk och termisk retning, samt att 

underlätta nedsväljning av föda. Dessutom hjälper saliven till med 

remineralisering av tandvävnad. Buffertfunktion, antimikrobiellt försvar, 

enzymer för matsmältning och smakupplevelse är andra viktiga funktioner 

för saliven, vilka alla har det gemensamt att de skapar förutsättningar för 

god munhälsa. 

Subjektiv och objektiv muntorrhet 

Vid en objektiv vilosalivsekretion mindre än 0,1 ml/minut och stimulerad 

sekretion mindre än 0,7 ml/minut uppfylls i Sverige försäkringsmässiga 

kriterier för muntorrhet. Xerostomi beskriver patientens subjektiva upplevelse 

av muntorrhet och detta kan upplevas även vid normal salivsekretion. 

Anledning till torrhetskänslan är vanligtvis att de små salivkörtlarna har 

minskat sin produktion, eller att salivens sammansättning har ändrats så att 

slemhinnans smörjning har försämrats. Patienter med nedsatt salivfunktion 

kan delas in i två grupper. Den ena gruppen har körtelvävnad som fungerar 

vid stimulering, men med minskad sekretionsvolym. Den andra gruppen 

har kraftigt reducerad mängd fungerande körtelvävnad. 

Nedsatt salivsekretion kan visa sig på olika sätt. Torra fissurerade läppar, 

rodnad blank tunga, fissurerad tunga och munvinkelragader är några 

symtom. Ett annat klassiskt symtom är en matt slemhinneyta (munspegeln 

fastnar då lätt vid insidan av kinden). 

Andra symtom man ska vara uppmärksam på är många kariesangrepp, 

atypisk karies samt snabb utlösning av glasjonomerfyllningar. 

Ju äldre vi blir desto mindre mängd fungerande celler finns i salivkörtlarna. 

Detta kan uttryckas som att reservkapaciteten minskar. Kvinnor har normalt 

mindre storlek på sina salivkörtlar än män, och alltså vanligen något 

lägre salivsekretion. 

Sjukdomar, som bl.a. reumatiska sjukdomar, Sjögrens syndrom och 

Parkinsons sjukdom kan ge upphov till kraftigt minskad salivsekretion. 

Strålning mot huvud och hals ger ofta irreversibla sänkningar av 

salivsekretionen. Även vid dåligt inställd insulinbehandlad diabetes med 

kärlkomplikationer kan man se en minskad salivsekretion. 

59

Enskilda läkemedel kan ge muntorrhet och kombinationer av flera läkemedel 

ger ännu större risk för muntorrhet. Hos äldre är det snarare antalet 

läkemedel som intas, än vilken sort det är, som är av störst betydelse. 

Behandling av muntorrhet sker genom stimulering och ersättning 

Om patienten har fungerande körtelvävnad försöker man genom tuggning 

stimulera till ökad sekretion. Detta kan göras med mer hårdtuggad föda, 

tuggummi etc. Tuggummituggande bidrar också till en ökad buffringsförmåga. 

Sekretionen kan också stimuleras med olika stimuli som t.ex. 

sura smaker eller akupunktur. 

För patienter med kraftigt reducerad mängd körtelvävnad finns olika saliversättningsmedel. 

Vilka preparat som patienten ska använda prövas ut individuellt, 

men det är viktigt att använda fluorinnehållande preparat om patienten 

är betandad. Vid användning av olika fluorhaltiga preparat måste den 

kumulativa effekten av dessa beaktas för undvikande av överdosering. 

Hjälpmedel 

Personer som har behov av hjälpmedel för sitt funktionshinder eller 

sjukdom och som har merutgifter på över 12 198 kronor per år (2011) kan 

söka handikappersättning från Försäkringskassan. Även kostnaden för 

saliversättningsmedel räknas som en merutgift. Behovet ska vara medicinskt 

/odontologiskt styrkt. 

Källor 

Anurag Gupta, Joel B. Epstein, Herve Sroussi, Hyposalivation in Elderly Patients, J Can 

Dent Assoc 2006;72(9):841-6. 

James Guggenheimer, Paul A. Moore, Xerostomia Etiologi, recognition and treatment, 

American Dental Association Vol. 134, January 2003. 

Sue P.Humphrey, Rusell T. Williamson, A review of saliva: Normal composition, flow, and 

function, Journal of Prosthetic Dentistry 2001;85:162-9 

60


För salivstimulering 

Sugtablett 

natriumfluorid med buffrad äppelsyra 

A01A A30 Innehåller buffrad äppelsyra i kombination 

0,25 mg F med natriumfluorid. 


Dosering: 1 tablett vid behov, vanligen 6 

gånger dagligen. Kan höjas till 12 tabletter per 

dag under en begränsad period. 

OBS: Kan förskrivas på recept inom läkemedelsförmånen, 

mot muntorrhet. 

Preparat: (℞) Xerodent 

natriumfluorid Dosering: Sugtabletterna får långsamt smälta 

A01A A01 i munnen. 

0,25 mg F Se kapitel 6, Karies. 

Preparat: (℞) Dentan, Dentirol Fluor, Fludent 

Tuggummi 

Rekommenderad daglig dos F är 1,5 mg F. 

natriumfluorid Dosering: Se kapitel 6, Karies. 80% av 

0,25 mg F fluorinnehållet frisätts under de första 10 

minuternas tuggning. 

Stimulerar salivsekretion. 

Preparat: Fluorette 

61


Övriga preparat för salivstimulering (ej läkemedel) 

Muntorrhetspinne För tvätt av tänder och slemhinnor. 

Bomullspinnar indränkta i buffrad äppel- 

syra med fluor. Både stimulerar och väter, 

utan att fräta på emaljen. 

Dosering: Vid behov. 

t.ex. Proxident muntork salivstim., Saliswab. 

Tuggummi Dosering: Vid behov. 

t.ex. V6 

Andra sugtabletter Dosering: Vid behov. 

t.ex. Salivin 0,05 mg F/tabl, Stisal 0,13 mg F/tabl 

Salivstimulerande spray Dosering: Vid behov. 

t.ex. Proxident munspray salivstim 

Ytterligare ett antal lämpliga tabletter/tuggummin/sprayer för 

salivstimulering säljs på apotek, varuhus m.m. Det kan vara lämpligt för den 

enskilda patienten att pröva sig fram. Det är viktigt att man väljer ett preparat 

som är sockerfritt. 

62


För saliversättning 

Munhålelösning 

Preparat:℞ 

Saliversättning med natriumfluorid APL 

munhålelösning 0,02 % Se kapitel Extempore-läkemedel. 

Övriga preparat för saliversättning (ej läkemedel) 

Spray eller gel 

Preparat: 

Proxident munspray smörjande Dosering: Vid behov 

Innehåller solrosolja och 

fluor (0,008 mg/sprayning) 

Zendium Saliva gel Dosering:1ml gel användes upp till 8 

gånger/dygn på torr munslemhinna. 

Innehåller 10 ppm fluor, Colostrum. 

Zendium Saliva spray Dosering: Sprayas upp till 20 ggr/dygn i 

munnen. 

Oralbalance gel Dosering: Vid behov. 

63

9. PARODONTIT, GINGIVIT, 

MUCOSIT, PERIIMPLANTIT 

Gingivit 

Klassificeringen av gingivala sjukdomar bygger på om de är orsakade av 

infektion via dental biofilm eller om det finns andra orsaker som inte är 

biofilmsmedierade. En omfattande undergruppering finns. 

Den kausala behandlingen vid biofilmsmedierad gingivit är minutiös 

rengöring av tandytorna i dentogingivalregionen. Vanligen krävs behandling 

i form av depuration, fyllningsputs och instruktion i adekvat munhygienteknik. 

Vid nedsatt förmåga till mekanisk rengöring, eller vid patologisk och/eller 

farmakologisk immunosuppression kan behandlingen understödjas med 

lokal applikation av klorhexidin i gelform alternativt genom sköljning med 

klorhexidinlösning. 

Gingivit i anslutning till hud/slemhinneaffektioner som t.ex. lichenoida 

lesioner bör behandlas för att få ett genomslag på den lichenoida aktiviteten. 

Nekrotiserande gingivit 

Förutom ovan nämnda åtgärder kan försiktig rengöring göras med 3% 

väteperoxid. Vid allmänpåverkan (feber) är peroral antibiotikabehandling 

med metronidazol indicerat. Lokal smärtlindring kan ordineras mot smärta 

vid tuggning och för att underlätta munhygien och födointag. 

Parodontit 

Även de parodontala sjukdomarna klassificeras idag på ett annat sätt än 

tidigare då klassificeringen till stora delar byggde på vid vilken ålder 

sjukdomen etablerade sig (t.ex. juvenil parodontit). Den nyare klassificeringen 

utgår från sjukdomens yttringsform t.ex. kroniska, aggressiva, 

som manifestation av systemisk sjukdom etc. Huvudgrupperna delas in i 

ett antal undergrupper. 

Förutom tidigare beskrivna behandlingsstrategier med huvudsaklig 

mekanisk, rengörande inriktning kan i vissa fall systemisk antibiotikabehandling 

vara indicerad. Detta gäller vid parodontit, som inte läker ut 

efter adekvat behandling. Det bör dock poängteras att antibiotikabehandling 

vid kronisk parodontit enbart är indicerad i de fall där 

sjukdomsprogress kan konstateras i form av fortsatt nedbrytning av tandfäste 

trots god munhygien och noggrann subgingival depuration. Vid 

64

aggressiv parodontit kan antibiotika sättas in i ett tidigare skede för att 

understödja den kausala behandlingen. 

Antibiotikabehandling vid parodontit är sammantaget sällan nödvändigt 

och bör ske i samråd med specialist i parodontologi. Mikrobiologisk analys 

bör utföras så att rätt antibiotikum kommer till användning, när det ändå 

bedöms indicerat (kan ske med DNA-prov eller odling). 

Mucosit och periimplantit 

Infektioner kring dentala implantat kan indelas i peri- och postoperativa 

infektioner, samt infektioner efter första året i funktion. Bland de senare 

skiljer man på periimplantär mucosit som begränsas till mjukvävnaden och 

periimplantit med förlust av marginalt ben kring/runt om fixturen. 

Behandlingsprinciperna överensstämmer till stor del med de för gingivit 

respektive parodontit och baseras således på lokal rengöring av implantatytan 

i kombination med en effektiv lokal munhygienrutin. Användning av 

antibiotika är i vissa fall motiverat, speciellt om benförlusten har avancerat 

snabbt. Det kan vara indicerat att ta bakterieprov särskilt som vi idag vet 

att bakterieinnehållet kan spegla både en kolonisering och eller en invasiv 

bild med för fickbildningen helt främmande bakterier. 

Försök har även gjorts med utfyllnad av bendefekterna med såväl 

transplanterat eget ben som olika benersättningsmedel och med membranteknik 

etc. Det vetenskapliga underlaget för de olika behandlingsteknikerna 

är ofullständigt. Periimplantit är ett svårbehandlat tillstånd med 

relativt hög recidivfrekvens. Kända riskfaktorer är parodontit och rökning. 

Därför ska inte implantatbehandling utföras innan dess att parodontiten är 

kausalbehandlad och utläkt och patienten helst slutat röka. I förekommande 

fall bör andra protetiska behandlingsalternativ än implantat prioriteras. En 

tidig diagnos är av stor betydelse, varför etablerande av uppföljningsprogram 

med ficksondering, palpation och röntgenundersökning av 

periimplantära vävnader är nödvändigt. Behandling av etablerad periimplantit 

sker lämpligen i samråd med specialist. 

Parodontalabscess 

Vid akuta abscesser av parodontalt ursprung är det väsentligt att skapa 

dränage vilket oftast kan göras via tandköttsfickan. I vissa fall kan det vara 

nödvändigt att incidera abscessen för att erhålla ett adekvat dränage. 

Dessutom kan försiktig spolning med steril fysiologisk koksaltlösning 

göras. Eventuell mekanisk rengöring bör ske med försiktighet för att inte 

åstadkomma irreversibla skador på rothinnan. I fall med allmänpåverkan är 

det indicerat med systemisk antibiotikabehandling med pcV som 

förstahandspreparat. 

65

Källor 

Armitage GC. Development of a classification system for periodontal diseases and condtions. 

Ann. Periodontol. 1999 Dec; 4(1):1-6. 

Asikainen et al:Antibiotika vid parodontala behandlingar:Tandläkartidningen årg94 nr 2 

Axell T Munslemhinneförändringar, Klinik och behandling, 2000, 5:e omarbetade upplagan, 

Förlagshuset Gothia, ISBN 91-7205-264-3, s 20. 

Holmstrup P, In Lindhe J ed. Clinical Periodontology and Implant Dentistry, 5´th ed. ISBN 

978-1-4051-6099-5, Vol 1, 378. 

Lindhe J ed. Clinical Periodontology and Implant Dentistry, 5´th ed. 2008 Blackwell 

Publishing Ltd. ISBN 978-1-4051-6099-5. 

Mayfield Lisa J.A :Perimplant diseases;diagnosis and risk indicators.European Workshop on 

Periodontology vol 35 sept 2008 292-304 

Mariotti A . In Lindhe J ed. Clinical Periodontology and Implant Dentistry, 5´th ed. ISBN 

978-1-4051-6099-5, Vol 1, 414. 

Roos-Jansåker AM, Long term follow up of implant therapy and treatment of periimplantitis. 

Thesis, Swed. Dent J. Suppl. 2007;(188):7-66. 

Sanz M, Herrera D and van Winkelhoff, AJ. In Lindhe J ed. Clinical Periodontology and 

Implant Dentistry, 5´th ed. ISBN 978-1-4051-6099-5, Vol 1, 500. 

Tonetti MS, Mombelli A. In Lindhe J ed. Clinical Periodontology and Implant Dentistry, 5´th 

ed. ISBN 978-1-4051-6099-5, Vol 1, 449. 

66


För lokal smärtlindring: Se kapitel 11, Smärta. 

För komplement till hygienåtgärder: 

väteperoxid 

A01A D11 Har en svagt blodstillande effekt. 

OBS: Hållbar i 6 månader i öppnad 

förpackning. 

Kontraindikationer: Inga kända. 

Biverkningar: Erosioner i epitelet. 


3% steril lösning Dosering: Till försiktig rengöring vid 

nekrotiserande gingivit. 

Preparat: ℞ Väteperoxid APL dentallösning 3% 

klorhexidin 

A01A B03 Använd tandkräm utan natriumlaurylsulfat, då 

detta ämne motverkar effekten av klorhexidin. 

Kontraindikationer: Tidigare visad överkänslighet 

mot klorhexidin. 

Biverkningar: Kan irritera hud och slemhinnor. 

Tänder och tunga kan brunfärgas. Smakstörningar 

kan uppstå, liksom brännande 

känsla på tungan. Ökad bildning av supragingival 

tandsten och svullnad av parotis kan 

förekomma. 

1-2% av befolkningen är troligtvis överkänslig 

mot klorhexidin. Allergiska reaktioner och 

anafylaktisk chock finns beskrivet. 

Interaktioner: Inga kända, förutom tandkräm 

(se ovan). 



67


Lösning för munsköljning Dosering: Munnen sköljes 2 ggr dagligen 

1 mg/ml (0,1%) med 10 ml lösning under minst en minut. 

Lösningen skall därefter spottas ut. 

Gel, 1% Dosering: Används 1-2 ggr dagligen som 

vanlig tandkräm med ca 2 cm gel på tand- 

borsten. Alternativt används gelen i mjuk- 

plastskenor, vilka appliceras på tänderna 

5 minuter, 1-2 gånger dagligen. 

Preparat: Hexident och Corsodyl 

OBS! Ingen tilläggseffekt finns vetenskapligt dokumenterad när det gäller 

spolning med CHX i tandköttsficka. Om spolning är aktuell använd steril 

koksalt. 

Andra medel för hygienkompletterande behandling: 

Cervitec Plus klorhexidinlack 1%, 

Corsodyl klorhexidinlösning 0,2%, Vitaflo CHX klorhexidintuggummi (2 bitar 

motsvarar 10 ml 0,2% lösning), PerioChip (dentalinlägg med klorhexidin), 

Paroex klorhexidin-lösning 0,12% (alkoholfri) 

För systemisk parodontitbehandling: 

Vid akut parodontal infektion är förstahands- 

preparat fenoximetylpenicillin (PcV). 

Kombinationsbehandling metronidazol och 

amoxicillin kan övervägas vid aggressiv paro- 

dontit. Behandling bör dock ske i samråd med 

specialisttandläkare i parodontologi. 

fenoximetylpenicillin (PcV) Se Kapitel 2 för information om preparat och 

dosering. 

metronidazol Se nästa sida. 

amoxicillin Se Kapitel 3 för information om preparat. 

Dosering: Vuxna: 500 mg 3 i 10 dagar. 

Barn: 40-50 mg / kg kroppsvikt fördelat 

på 3 doser per dygn i 10 dagar. 

I kombination med metronidazol, se nästa 

sida. 

68


metronidazol 

P01A B01 Kontraindikationer: Blodbildsstörning och 

aktiv neurologisk sjukdom. 

Biverkningar: Vanligast med magbesvär och 

metallsmak. 


disulfiram (Antabus), fenobarbital (Fenemal) 

och warfarin (Waran). 

OBS: Samtidigt intag av alkohol bör undvikas 

pga. antabusliknande effekt hos vissa 

individer. 

Kan mörkfärga urin. 

Graviditet och amning: Klinisk erfarenhet 

från gravida kvinnor är ofullständig. 

Passerar över i modersmjölk men risk för 

barnet synes osannolik vid terapeutiska doser. 

Tablett: 200 mg, 400 mg Dosering: 

500 mg Vuxna: 400-500 mg x 3 i 7 dagar. 

Oral suspension: 40 mg/ml Barn: 7,5 mg/kg kroppsvikt x 3 i 7 dagar. 

Preparat: ℞ Flagyl, Metronidazol 

69

10. SEDERING 

Sedativa används inom tandvården som premedicinering för att minska 

oro, rädsla och ångest inför tandbehandlingar. Man kan härigenom undvika 

ett visst antal behandlingar under generell narkos. De kan även 

användas för att reducera muskulär spänning och oönskade reflexer i 

munhålan. De saknar analgetisk effekt men kan medföra att patientens 

upplevelse av smärta minskar. Efter behandling är det vanligt med amnesi. 

Sedativa får inte ersätta ett väl genomtänkt psykologiskt omhändertagande 

i en lugn tandläkarmiljö. Man ska undvika att bygga upp en hel behandlingsomgång 

på sedering, dels pga. risken för tillvänjning, dels för att den 

förväntade effekten efterhand inte uppnås. 

Doser ska anpassas individuellt efter ålder och vikt. Äldre patienter och 

patienter med nedsatt allmäntillstånd har oftast högre känslighet och ges 

relativt lägre dos än barn. Underdosering till barn av t.ex. diazepam har 

vanligen ingen sederande effekt, istället kan excitation inträffa. Försiktighet 

bör iakttas vid behandling av patienter med nedsatt hjärt-, lung-, 

lever- och njurfunktion. Listan över preparat som interagerar med 

framförallt midazolam är lång, flukonazol och erythromycin är två 

substanser som kan nämnas. Patienten bör vara väsentligen frisk (ASA 1 

och 2). Se bilaga om ASA-klassificering. 

Läs även vidare i kapitel 20, ”Läkemedel och äldre”, då äldre är känsligare 

för bensodiazepiner. 

Barn under ett års ålder bör behandlas på specialistklinik efter samråd med 

narkosläkare. 

Av praktiska skäl och för att rekommenderad dos skall fungera på bästa 

sätt bör en sederad patient behandlas på förmiddagen. Endast en lätt 

flytande frukost rekommenderas. En sederad patient skall åtföljas av 

ledsagare såväl till som från kliniken. Patient och ledsagare skall informeras 

om medicinens effekt. Denna information bör även ges skriftligt. 

Vuxna skall informeras om att bilkörning efter en behandling där effekt av 

bensodiazepiner kvarstår 24-48 timmar är ett lagbrott. Barn skall hållas 

under uppsikt så länge sederingseffekten kvarstår, minst sex timmar efter 

behandling, för att förhindra olycksfall. Under hemtransport i bil bör inte 

en förälder vara ensam med barnet. Patienten skall kvarstanna på kliniken 

till full vakenhetsgrad, minst en timme efter avslutad behandling. Given 

dos ska journalföras, liksom hur lång tid efter denna givits som patienten 

övervakats på kliniken. 

70

Den långa halveringstiden för diazepam är ett problem varför läkemedel 

med kortare halveringstid i princip är att föredra. Ett sådant är midazolam, 

som har kort tillslagstid och kort halveringstid. Dock är midazolam 

fettlösligt och kan ansamlas i kroppens fettvävnad vilket innebär att 

kraftigt överviktiga personer kan ha en förlängd halveringstid av 

preparatet. 

Vid peroral tillförsel är tiden till effekt vanligen 15-20 minuter. Durationen 

är vanligen 30-50 minuter. Anslagstiden vid rektal sedering är kortare, 

endast 10-15 minuter. 

Midazolam har uttalade sedativa och hypnotiska egenskaper samt även 

muskelrelaxerande, antikonvulsiva och anxiolytiska egenskaper. 

Midazolam finns att tillgå som APL-beredningar för oral och rektal administrering. 

Allmäntandläkare som avser använda dessa beredningar bör ha utbildning i 

lustgassedering eller separat kurs avseende premedicinering med bensodiazepiner. 

Användningen bör styras av lokala, skriftliga rutiner. Regelbundna 

HLR-utbildningar ska ha genomförts, parallellt med genomgång på 

kliniken av lokala förhållanden, hur man larmar, var andnings-hjälpmedel 

förvaras och hur de används och var läkemedel finns. Iordningställande 

och administrering av läkemedel ska utföras av tandläkare. Anteckning 

skall även göras av tandläkare i förbrukningsjournal. 

Många landsting har utarbetat egna rekommendationer angående dosering 

av midazolam. Dessa kan avvika från de rekommendationer som står i 

kapitel 16, Extempore-läkemedel längre bak i denna bok. Ordinationsanvisningar, 

utarbetade tillsammans med anestesiolog inom respektive 

landsting eller sjukhus, ska finnas. 

En allvarlig biverkan är andningsdepression varför utrustning för konstgjord 

andning (mask och blåsa) samt syrgas ska finnas tillgängligt på kliniken. 

Övervakning med pulsoximetri ger säkrare övervakning och tillgång till detta är 

obligat för icke kommunicerbara patienter (t.ex. patienter med demenssjukdom 

eller grava utvecklingsstörningar). Dödsfall har rapporterats, framförallt vid 

kombination med opioider. Effekten av bensodiazepiner kan hävas med antidoten 

flumazenil (Lanexat). 

Midazolam rektalgel används främst till barn som inte säkert klarar att 

svälja oral lösning som har en besk smak. Diazepam tablett ges lämpligen 

då man vill ha en mer långverkande effekt vid behandlingen eller önskar 

kombinera den med lustgassedering. Vid sömnsvårigheter eller oro ges 

lämpligen även en dos kvällen före behandling. 

71

Bensodiazepiner är generellt olämpliga att använda till gravida och vid 

amning. Midazolam kan däremot användas vid amning, men modern bör 

inte amma i direkt anslutning till behandling. 

Bensodiazepiner som grupp är klassade som lätt narkotika och bör i första hand 

vara rekvisitionsläkemedel. Om recept skrivs till patient ska receptblankett för 

särskilda läkemedel användas. 

Öppnad förpackning midazolam är användbar i 6 månader. 

Lustgassedering har använts i tandvården i Sverige sedan 70-talet. Idag används 

den huvudsakligen inom barntandvården. 

Det finns ett formulerat kompetenskrav, med en särskild utbildning som omfattar 

såväl teori som auskultation på anestesiklinik samt tjänstgöring på klinik 

som använder lustgas. 

I odontologisk verksamhet administreras lustgas i särskild apparatur som 

ger minst 40 volymsprocent syrgas. Lustgas har dosberoende sederande 

och analgetisk effekt och det terapeutiska intervallet i odontologin ligger 

vanligen inom 30-50 %. Lustgasens smärtstillande effekt verkar troligen 

via endorfinsystemet inom hela CNS. En annan verkningsmekanism kan 

vara genom spinal inhibition som påverkar noradrenalinomsättningen i 

ryggmärgen. 

Inom odontologin är det till största delen den sederande effekten som eftersträvas. 

Den analgetiska effekten är i det terapeutiska intervall som 

används inte tillräcklig för att åstadkomma smärtfri behandling, men kan 

bidra till att exempelvis lokalanestesi kan läggas eller depuration utföras. 

Lustgas skall endast tillföras där det finns adekvat utrustning för att vid 

behov omgående skapa fri luftväg och akut påbörja hjärt- lungräddning. 

Lokalen ska ha adekvat ventilation och/eller utsugsutrustning för att 

undvika höga lustgaskoncentrationer i den omgivande luften. 

Indikationer för sedering: 

Sedering vid odontologiska ingrepp av begränsad omfattning, akut eller 

planerat 

vid tandvårdsfobi för att dämpa oro, skräck, ångest och 

sömnstörningar inför behandling 

vid behandlingsomognad 

när man önskar amnesi efter obehagliga ingrepp 

vid psykogent orsakade kväljningsreflexer 

vid vissa handikapp, t.ex. muskeltonusstörningar (CP) och 

psykisk utvecklingsstörning 

vid oro i samband med geriatriska tillstånd 

72

Källor 

Eriksson L, Rune J, Dosering av midazolam per os i käkkirurgisk praxis. Tandläkartidningen 

nr 4 2001. 

Folayan M O, Faponle A, Lamikanra A, A review of the pharmacological approach to the 

management of dental anxiety in children. Seminars On Controversial Issues. International 

Journal of Paediatric Dentistry. 12(5):347-354, September 2002. 

Glader E-L, Spigset O, Ska ammande mammor slänga mjölken efter narkos? Läkartidningen 

nr 4 2009 

Kocaelli H, Yaltirik M, Yargic L, Ozbas H, Alzheimer's disease and dental management. 

Medical Management Update 

Oral Surgery, Oral Medicine, Oral Pathology, Oral Radiology, & Endodontics. 93(5):521- 

524, May 2002. 

Koch G, Poulsen S, Pediatric dentistry : a clinical approach 2009 

73


diazepam Kontraindikationer: Sömnapné, porfyri, 

N05B A01 Försiktighet: Vid behandling av äldre, 

patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion, 

vid respiratorisk insufficiens, vid nedsatt 

allmäntillstånd, vid missbruk samt vid 

behandling av patient med myastenia gravis. 

Var även försiktig om patienten samtidigt 

behandlas med andra psykofarmaka och vid 

ev. alkoholintag. 

Biverkningar: Dåsighet, andningsdepression. 

Äldre patienter är känsligare. 

Interaktioner: Dosanpassning kan behöva 

göras vid samtidig medicinering med cipro- 

floxacin, disulfiram, esomeprazol, fluoxetin, 

fluvoxamin, ketamin, rifampicin och teofyllin. 

Graviditet och amning: Diazepam passerar 

placenta. Missbildningar har rapporterats i 

djurstudier. Diazepam passerar även över till 

modersmjölk i sådana mängder att risk för 

påverkan på barnet föreligger. 

Tabletter 2 mg, 5 mg, 10 mg Dosering: Minst en timma före behandling. 

Suppositorier 5 mg, 10 mg Vuxna och barn över 12 kg: 10 mg 

Barn under 12 kg: 5 mg, 

”Äldre”: 5 mg 

Preparat: ℞ Stesolid 

Rektallösning 5 mg, 10 mg Dosering: 

Vuxna och barn över 12 kg: 10 mg 

Barn under 12 kg: 5 mg, 

”Äldre”: 5 mg 

Dosen ges 10-15 min före behandling. Värm 

tuben i handen ca 1 min före införandet. 

Tubspetsen införes rektalt i hela sin längd. 

Tuben tömmes helt och dras ut 

sammanpressad. 

Preparat: ℞ Diazepam Desitin och Stesolid 

74


midazolam Kontraindikationer: Sömnapné, Myastenia 

N05C D08 gravis, överkänslighet mot ingående ämnen, 

svår allmänsjukdom, porfyri. 

Försiktighet: Vid behandling av äldre, 

patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion, 

vid respiratorisk insufficiens, vid nedsatt 

allmäntillstånd, och vid missbruk. Var även 

försiktig om patienten samtidigt behandlas 

med andra psykofarmaka och vid ev. 

alkoholintag. 

Biverkningar: Illamående. Mer sällsynt är 

andningsdepression, agitation, aggressivitet, 

muskeltremor och kramper. 

Interaktioner: Försiktighet och ev. dosanpassning 

kan behöva göras vid samtidig 

medicinering med diltiazem, disulfiram, 

erytromycin, fenytoin, flukonazol, itrako- 

nazol, karbamazepin, ketokonazol, klaritromycin, 

lustgas, opioider, rifampicin, 

telitromycin och verapamil. 

Graviditet och amning: Midazolam passerar 

placenta. Missbildningar har rapporterats i 

djurstudier. Således rek. ej midazolam 

till gravida kvinnor. Midazolam passerar även 

över till modersmjölk, men i så små mängder 

att risken för påverkan på barnet bedöms som 

försumbar. Amning ska ej ske i samband med 

behandling. 

Oral lösning, rektalgel Dosering: Se kapitel 16, Extemporeläkemedel. 

Preparat: ℞ Midazolam APL oral lösning 1 mg/ml 

℞ Midazolam APL rektalgel 3 mg/ml 

(Midazolam oral lösning innehåller sockersirap och aromämne.) 

75


dikväveoxid Kontraindikationer: Uttalad hjärtsvikt, 

kraftigt utvidgade tarmar 

N01A X13 Försiktighet: Höga koncentrationer (>50%) 

kan påverka skyddsreflexer och 

medvetandegrad 

Biverkningar: Illamående, yrsel, tryckkänsla i 

mellanörat 

Interaktioner: Kan addera effekt av andra 

sedativa (ex opiater, benzodiazepiner). 

Graviditet och amning: Rekommendation att 

ej användas under de två första trimestrarna. 

Studier saknas för att utvärdera teratogena 

skador. Ej aktuellt vid amning. 

Trafik: Ej bilkörning förrän 30 min efter 

lustgassedering 

Medicinsk gas, flytande 100% Dosering: Inhalation av gasblandning 

kvävedioxid – syrgas i särskild apparatur som 

ger lägst 40% syrgas. Doseringen är individuell 

och anpassas efter behandlingssituationen, 

vanligen mellan 35 och 50% kvävedioxid. 

Preparat: Niontix 

76

11. SMÄRTA 

Smärta definieras som ”en obehaglig sensorisk och känslomässig upplevelse 

förenad med vävnadsskada eller beskriven i termer av sådan 

skada”. Smärta är alltid en personlig upplevelse och en varningssignal på 

en bakomliggande sjukdom eller skada, men även ibland tecken på en 

sjukdom i sig. 

Perifert verkande analgetika 

Vid lätt till måttligt svår smärta används i första hand ett perifert verkande 

analgetikum som paracetamol. Om inflammatorisk reaktion finns, t.ex. 

efter ett odontologiskt ingrepp, kan NSAID (Non Steroidal Anti 

Inflammatory Drugs) vara förstahandsalternativ. För de senare har 

begreppet cyklooxygenas- eller COX-hämmare introducerats. Begreppet 

COX-hämmare inkluderar både de äldre icke-selektiva NSAID och de 

nyare coxiberna. Till icke-selektiva NSAID räknas t.ex. diklofenak, 

ibuprofen, indometacin, ketoprofen, meloxikam och naproxen. 

Centralt verkande analgetika 

Vid svår smärta eller om otillräcklig smärtlindring uppnås när perifert 

verkande analgetika ges, kompletteras med centralt verkande analgetikum, 

t.ex. kodein. 

Centralt verkande analgetika påverkar smärtsignalerna i centrala nervsystemet 

genom att bindas till opioidreceptorer och därmed aktivera en 

central smärthämning. Till denna grupp hör de svaga opioiderna kodein 

och tramadol, men också starka opioider som morfin och ketobemidon. 

Biverkningar av dessa preparat är dosberoende, t.ex. trötthet, yrsel, 

illamående, förstoppning och andningsdepression. Samtliga centralt 

verkande analgetika sänker också reaktionsförmågan, vilket måste beaktas 

då skärpt uppmärksamhet krävs, t.ex. vid bilkörning. Denna information 

finns att läsa på bipacksedeln. 

Alla opioider ger toleransutveckling, dvs. effekten av en given dosering 

avtar efter en tid. Detta bör uppmärksammas, inte minst då missbruk av 

centralt verkande analgetika är relativt vanligt och dessa preparat ska 

därför inte förskrivas till personer med missbrukstendenser. Längre bruk 

av centralt verkande analgetika som morfin, kodein eller tramadol ger en 

risk för att utveckla beroende och långtidsbehandling bör definitivt 

undvikas. 

77

Biverkningar av centralt verkande analgetika förstärks kraftigt av alkohol 

och hypnotika. För alla centralt verkande analgetika gäller förskrivning på 

särskild receptblankett. 

Observera att samtliga läkemedel med dextropropoxifen är avregistrerade 

sedan våren 2011. 

Analgetiska substanser 

1. Paracetamol har analgetisk och antipyretisk effekt genom oskadliggörande 

av fria radikaler vid vävnadsskada och möjlig inverkan på 

prostaglandinsyntes och värmereglerande centra i CNS. Den antiinflammatoriska 

effekten är svag. Då paracetamol tas upp först i tarmen är 

upptaget osäkert vid förlångsammad ventrikeltömning, t.ex. vid illamående. 

Smärtlindringen är dosberoende i doser upp till 1 gram. Man bör samtidigt 

vara uppmärksam på att paracetamol är det smärtstillande läkemedel som 

överdoseras mest och bedöms kunna orsaka svåra och ibland livshotande 

leverskador. För att minska risken för överdosering och förgiftning, inte 

minst bland tonåringar, är numera mängden som får säljas receptfritt 

begränsad till max 20 tabletter à 500 mg. 

2.NSAID (COX-hämmare) hämmar prostaglandinsyntesen genom ett 

oselektivt blockerande av cyklooxygenaser. 

Substanser som ibuprofen, diklofenak och andra NSAID påverkar såväl 

inflammationssvar som smärtsignaler och den antiinflammatoriska effekten 

är i sig viktig vid behandling av akut smärta. Denna grupp av läkemedel 

har också en antipyretisk (febernedsättande) effekt. 

Även acetylsalicylsyra (ASA) verkar genom att hämma cyklooxygenaser, 

men anses idag pga. sin biverkningsprofil inte vara ett förstahandsmedel 

vid smärta. Den receptfria försäljningen av ASA-tabletter har också 

begränsats genom att receptbelägga de största förpackningarna. ASA bör 

endast användas vid primär- och sekundärprevention vid hjärt- 

kärlsjukdomar och då på läkarordination. 

Läkemedelsverkets generella rekommendation för NSAID (COXhämmare) 

är att man bör eftersträva lägsta möjliga dos som leder till 

symtomlindring och samtidigt kortast möjliga behandlingstid. Förskrivning 

av NSAID skall baseras på en bedömning av den individuella patientens 

sjukdomstillstånd och riskfaktorer. Speciellt gäller detta patienter med 

magbesvär, hjärt- kärlsjukdom och njursjukdom. Som allmän regel gäller 

78

därför att man bör vara försiktig med NSAID till äldre patienter och vidare 

bör heller inte NSAID ges till gravida kvinnor under de tre sista 

graviditetsmånaderna. 

NSAID förlänger blödningstiden vilket gör dessa olämpliga för användning 

till patienter med ökad blödningsbenägenhet och bör undvikas till 

magsårspatienter då läkemedlet även försämrar kroppens förmåga att 

skydda magsäcksslemhinnan. Pågående kortisonbehandling eller ASAmedicinering 

ska inte kombineras med NSAID. Det kan heller inte 

uteslutas att behandling med vissa icke-selektiva NSAID i höga doser 

under lång tid kan innebära en ökad risk för kardiovaskulära händelser som 

hjärtinfarkt och stroke. Denna riskökning, även hos i övrigt friska personer, 

gäller diklofenak såväl som de nyare COX-hämmarna. 

NSAID ger hos ca 10-15 % av alla astmapatienter en ökad risk för 

obstruktion av luftvägarna och hos njursjuka kan sjukdomsbilden försämras. 

Ur miljösynpunkt har det visat sig att flera NSAID har negativa effekter. 

Så kan bland annat diklofenak, redan vid låga halter, bioackumuleras i 

flera olika organ hos fisk, framför allt lever och gälar. Diklofenak är svårnedbrytbart 

och svårt att eliminera i reningsverken, varför användningen 

bör minskas. 

3. Kodein är i sig utan effekt och kodein måste metaboliseras i levern till 

morfin för att ge effekt. Denna förmåga är nedsatt hos cirka 7 % av 

befolkningen som därmed har sämre effekt av kodein. Omkring 1 % av 

befolkningen har å andra sidan en ytterst snabb metabolism och därmed 

större risk för biverkningar som t.ex. andningsdepression. Effekten vid 

behandling med opioider kan därför variera individuellt samtidigt som 

förhöjda doser av kodein heller inte ger bättre smärtlindring utan bara mer 

biverkningar. Kodein och morfinanalgetika kan förutom viss andningsdepression 

också ge upphov till trötthet, illamående, obstipation och 

gallvägsspasm. Kodein förskrivs vanligtvis i kombination med paracetamol 

(Citodon och Panocod). Även kombination med ibuprofen finns (Ardinex). 

Förskrivning av kodeinpreparat bör alltid ske med minsta möjliga 

förpackningsstorlek. 

4. Tramadol är ett relativt nytt opioidanalgetikum och räknas tillsammans 

med kodein till de svaga opioiderna. Tramadol har lägre risk för 

andningspåverkan än t.ex. morfin och kan vara ett lämpligt alternativ om 

paracetamol och NSAID inte har tillräcklig effekt. Preparatet har uppgivits 

79

ha en lägre risk för tillvänjning än övriga opioidanalgetika, men rapporter 

till Läkemedelsverkets biverkningsenhet beskriver att tramadol, liksom 

andra opioidanalgetika, kan innebära en risk för beroende och missbruk. 

Denna risk tycks vara större för patienter med ett tidigare beroende av 

läkemedel och/eller alkohol. Tramadol ger i ökad utsträckning upphov till 

illamående och yrsel med ökad risk för fallolyckor varför det är mindre 

lämpligt till äldre patienter. Det kan även öka risken för kramper vid 

samtidig behandling med psykofarmaka, bl.a. SSRI (selektiva serotoninåterupptagshämmare). 

Fr.o.m. 16 november 2011 är kodein och etylmorfin narkotikaklassat, och 

fr.o.m. 15 mars 2012 även tramadol, men Läkemedelsverket har gjort 

undantag för dessa substanser för att samma recepthanteringsregler ska 

gälla för dessa läkemedel som innan denna ändring. Läkemedel 

innehållande kodein eller tramadol måste förskrivas på särskild 

receptblankett. Enligt Socialstyrelsens författningar gäller att det ska finnas 

ändamålsenliga rutiner för en säker kontroll av förbrukningen av 

narkotiska läkemedel (förbrukningsjournal), vilket alltså nu gäller även 

tramadol och kodein. 

Behandling 

Vid smärtbehandling rekommenderas en ”analgetikatrappa” med tillägg av 

preparat om indicerat av smärtans intensitet och orsak. 

4. Stark opiod 

3. Tillägg av svag opioid 

2. NSAID + paracetamol 

1. NSAID eller paracetamol 

Basbehandlingen vid kortvarig, lindrig eller måttligt svår smärta är 

paracetamol med maximal dos 1 g x 4. Vid misstanke om inflammatoriskt 

inslag är NSAID förstahandsval, t.ex. ibuprofen 400-600 mg x 3-4. Graden 

av smärta är sedan avgörande för vilken typ av analgetika man väljer och 

uppföljning och omprövning av behandlingseffekten är alltid viktigt. 

Det finns studier som visar att ökad smärtlindring vid svårare smärta kan 

fås genom en kombination av NSAID och paracetamol. 

Vid mycket kraftig smärta kan tillägg av någon form av svag opioid för att 

förstärka smärthämningen i CNS vara indicerat redan inledningsvis. 

80 

S M Ä R T A

Vanligtvis kombineras då kodein med paracetamol med god analgetisk 

effekt (t.ex. Citodon 1-2 tabletter x 4). När antiinflammatorisk effekt är 

önskvärd och man initialt har satt in ett NSAID kan detta med fördel 

kombineras med ett kombinationspreparat paracetamol/kodein. Som 

alternativt tilläggspreparat kan tramadol övervägas. 

Ett alternativ kan även vara att kombinera tablettbehandlingen med en 

smärtdämpande blockad med lokalanestetika. 

Svår smärta 

Vid mycket svår, akut och terapiresistent smärta och vid svår långvarig 

kronisk smärta bör specialisttandvården (Käkkirurgi, Sjukhustandvård, 

Bettfysiologi eller Endodonti) konsulteras innan starka opioider eventuellt 

förskrivs. 

Glöm inte att en orsak till otillräcklig smärtlindring trots adekvata 

analgetikadoser kan vara att patienten inte intar tillräckligt med mat och 

dryck alternativt sväljer tabletterna med för lite vätska. 

Ett behandlingsalternativ, som ibland glöms bort, är att vid akut smärta 

lägga vanlig lokalbedövning. Om möjligt kan blockad med bupivacain 

eller levibupivacain väljas. Se även kapitel 7. 

Smärtprofylax 

Ofta rekommenderas någon form av smärtprofylax, t.ex. innan operationsstart, 

dvs. att smärtlindring på olika sätt ges innan någon smärta etablerats. 

Paracetamol kan rekommenderas och detta kan ofta reducera behovet av 

analgetika postoperativt. 

Långvarig smärta 

Vid långvarig smärta kan den centrala smärtbearbetningen förändras och 

effekten av analgetika försämras. En tillfällig spänningshuvudvärk kan 

behandlas med paracetamol 0,5-1 g eller NSAID i lågdos (t.ex. ibuprofen 

200-400 mg). Kontinuerlig spänningshuvudvärk kan däremot vara 

svårbehandlad farmakologiskt och kan ge upphov till en sensitisering, dvs. 

att smärta kan förstärkas av att nervsystemet förändras. En sensitisering 

kan vara perifer eller central. Perifer sensitisering visar sig som ömhet och 

kraftigare smärta runt skadestället. 

En sensitisering är i tidigt skede reversibel men kan efter en tid bli 

permanent. Många av de patienter vars smärta klassificeras som idiopatisk 

81

kan ha en kvarstående sensitisering men det ursprungliga nociceptiva eller 

neuropatiska inslaget har försvagats eller försvunnit. 

Långtidsbehandling med NSAID och preparat som innehåller kodein eller 

koffein bör undvikas, då risken för beroendeutveckling är stor. Patienter 

med långvarig smärta bör remitteras till specialisttandläkare. 

Lokal smärtbehandling 

Smärta från munhålans mjukvävnader kan, oavsett orsak, uppnå en mycket 

hög intensitet och innefattar, förutom de fysiologiska mekanismerna, ofta 

även en stark patientupplevelse med svårigheter att bl.a. äta, svälja och 

tala. Den intensiva smärtan kan inte alltid helt elimineras, men den kan 

alltid lindras. För bästa resultat behöver man ibland kombinera en generell 

och en lokal behandling. Det finns ett flertal kombinationer av analgetika 

som kan vara lämpliga, och någon särskild rekommendation kan därför 

inte ges. 

Äldre och smärta 

En långsammare metabolism och sämre njurfunktion kan påverka 

doseringen. Risken för biverkningar är ökad och försiktighet gäller vid 

ordination av såväl NSAID som centralt verkande analgetika. Så ger t.ex. 

tramadol oftare upphov till illamående och yrsel, varför det är mindre 

lämpligt till äldre patienter. Följ noga FASS-rekommendationerna. 

Barn och smärta 

För behandling av akut smärta hos barn rekommenderas paracetamol som 

förstahandspreparat. Dosering av läkemedel till barn baseras på vikt och 

ålder och barn under 7 år har en snabbare metabolism beroende på relativt 

bättre lever- och njurfunktion i den åldern. Högre dos/kg kroppsvikt av 

paracetamol kan därför behövas i denna åldersgrupp än för äldre barn. 

Rektalt upptag är långsamt och osäkert och bara ca 2/3 jämfört med oral 

administration. 

Ibuprofen kan användas till barn från 6 månader. Annan analgetikabehandling 

bör ske inom specialisttandvården. 

Detsamma gäller vid långvarig smärta hos barn, där förekomsten av 

huvudvärk bedöms ha ökat under senare år. Detta gäller inte minst hos 

flickor i tonåren. 

Generellt gäller att dosering till barn kan vara svårt att bedöma. Följ noga 

FASS-rekommendationerna. 

82

Källor: 

Beermann B. Pressmeddelande 040930 Läkemedelsverket. Vioxx och Vioxx Akut dras 

från marknaden. www.mpa.se/press/press04/040930_vioxx.shtml 

Cliff K.S. Ong, et al. Anesthesia & analgesia April 2010, volume 110, number 4; 1170- 

1179. Combining Paracetamol (Acetaminophen) with Nonsteroid Antiinflammatory 

Drugs: A Qualitative Systemic Review of Analgesic Efficacy for Acute Postoperative 

Pain. 

Håkanson J, Rosenberg P. Fallet Vioxx måste stämma till eftertanke. Läkartidningen 

2004;101:0000-0. 

Läkemedelsboken 2011-2012, Kap: Smärta och smärtbehandling 

Mukherjee DM, Nissen SE, Topol EJ. Risk of cardiovascular events associated with 

selective COX-2 inhibitors. JAMA 2001;286:954-9. 

Yue Qun-Ying. Biverkningsinformation Läkemedelsverket 040816. Ny bedömning av 

säkerheten för coxiber (COX-2 hämmare). www.mpa.se/biverkningar/ 

biv04/ 040816_coxiber.shtml 

83


Perifert verkande: 

paracetamol 

N02B E01 Försiktighet: Försiktighet vid leversjukdom. 

Brustablettens innehåll av natriumbikarbonat 

bör beaktas vid långtidsanvändning till 

patienter med hypertoni och/eller njur- och 

hjärtinsufficiens. Observera att högre doser 

än de rekommenderade kan ge mycket 

allvarlig leverskada. 

Dospulver innehåller socker. 

Biverkningar: Leverpåverkan kan ses vid för 

höga doser och i kombination med hög 

alkoholkonsumtion. Suppositorierna kan ge 

irritation av rektalslemhinnan. 

Interaktioner: Samtidig behandling med 

kloramfenikol och probenecid kan kräva 

dosanpassning. Effekten av antikoagulantia 

(warfarin) kan förstärkas av behandling med 

paracetamol i doser omkring eller över 9 

gram per vecka. 

Graviditet och amning: Inga kända risker 

vid användning under graviditet. Passerar 

över i modersmjölk men påverkan på barnet 


Dosering: 

Vuxna: 500-1000 mg x 1-4. 

Högsta dygnsdos 4 g. 

Tablett 500 mg, 665 mg, 1 g Barn 10-15 mg/kg kroppsvikt x 4 

Brustablett 500 mg 

Oral lösn/susp. 24 mg/ml Peroral tillförsel är att föredra framför rektal. 

Munsönderf tabl 250,500 mg Suppositorier kan dock användas vid 

Supp 60, 125, 250, 500 mg, sväljningsvårigheter och vid illamående 

1 g eller postoperativ smärta ffa hos barn. 

Preparat: (℞) Alvedon, Pamol, Panodil, Reliv, Alvedon forte, Panodil Brus, 

Panodil Forte, Panodil Zapp, Paracetamol 

84


ibuprofen Kontraindikationer: Pga. risken för 

M01A E01 korsreaktion skall ibuprofen ej ges till 

patienter som haft symtom på astma, rinit 

eller urticaria vid intag av acetylsalicylsyra 

eller NSAID. Andra kontraindikationer 

är aktiv magsårssjukdom, levercirrhos, 

svår hjärtsvikt och svår njursjukdom. 

Försiktighet: Patienter med tidigare magsår 

eller inflammatorisk tarmsjukdom skall 

kontrolleras vid användning av NSAID. 

Biverkningar: Illamående, dyspepsi och 

diarré är relativt vanligt, liksom huvudvärk 

och trötthet. Hudutslag kan förekomma. 

OBS: Förlänger blödningstiden. 


antikoagulantia (warfarin), litium och 

methotrexat. Kombinationen NSAID och 

ASA bör också undvikas. NSAID kan dock 

kombineras med lågdos ASA under kortare 

tid. Betareceptorblockerande medel, 

diklosporin, kaptopril, loopdiuretika, 

takrolimus och tiazider kan behöva 

dosanpassas. 

Graviditet och amning: Risk för påverkan 

på foster. Bör därför ej ges under 

graviditetens sista tre månader. Ibuprofen 

passerar över i modersmjölk men påverkan 

på barnet synes osannolik vid terapeutiska 

doser. (Se även kapitel 17) 

Dosering: 

Tablett 200, 400, 600 mg Vuxna: 400-600 mg 3-4 gånger/dygn 

Depåtablett 800 mg Högsta dygnsdos 1200 mg (vid akuta 

Brustablett 200, 400 mg smärttillstånd och feber). (Vid reumatiska 

sjukdomar är maximal dygnsdos 2400 mg.) 

Oral susp 20 mg/ml Barn: Från 20 kg: 200 mg 1-3 gånger/dygn 

Supp 125 mg Från 7 kg: 5-7,5 mg/kg kroppsvikt som 

engångsdos eller 20-30 mg/kg per dygn 

Preparat: (℞) Alindrin, Brufen, Brufen Retard, Burana, Ibumax, Ibumetin, 

Ibuprofen och Ipren 

85


naproxen 

M01A E02 Kontraindikationer: Se ibuprofen. 

Biverkningar: Se ibuprofen. 

OBS: Förlänger blödningstiden 

Interaktioner: Se ibuprofen. 

Graviditet och amning: Se ibuprofen. 

Dosering: 

Tablett 250 mg, 500 mg Vuxna: 250–500 mg 2 gånger/dygn. 

Supp 500 mg Högst 1000 mg per dygn. 

Barn: Rek inte till barn. 

Preparat: (℞) Naprosyn Entero, Naproxen, Pronaxen 

_____________________________________________________________________________________ 

diklofenak 

M01A B05 Kontraindikationer: Se ibuprofen. 

Biverkningar: Huvudvärk, yrsel, 

magsmärtor, illamående, diarré, hudutslag 

och bronkospasm. 



Graviditet och amning: Se ibuprofen. 

Dosering: 

Enterotablett 25 mg, 50 mg Vuxna: 50 mg 1-3 gånger/dygn 

Supp 25 mg, 50 mg, 100 mg Högst 150 mg per dygn. 

Barn: Bör ej ges till barn 

Preparat: (℞) Diklofenak, Eeze, Voltaren 

ketoprofen 

M01A E03 Kontraindikationer: Se ibuprofen. 

Biverkningar: Huvudvärk, yrsel, 

magsmärtor, illamående, diarré, hudutslag 

och bronkospasm 



Graviditet och amning: Se ibuprofen 

Kapsel 50 mg, 100 mg Dosering: 

Depåkapsel 100 mg 200 mg Vuxna: 50 mg 3-4 gånger/dygn 

Barn: Bör ej ges till barn 

Preparat: ℞ Orudis, Orudis Retard och Siduro Retard 

86


Centralt verkande: 

tramadol 

N02A X02 Försiktighet: astma, skallskada, 

nedsatt lever- och njurfunktion. Undvik 

preparatet till äldre pga. biverkning yrsel. 

Biverkningar: Illamående, kräkningar, 

eufori, förstoppning, andningsdepression, 

yrsel, muntorrhet, sänkt blodtryck och sänkt 

hjärtfrekvens 


antidepressiva, moklobemid, warfarin, 

erytromycin, ketokonazol, karbamazepin. 

Graviditet och amning: Ska ej ges till 

gravida eller till ammande mödrar 

Dosering: 

Tablett, kapsel 50 mg, 100 mg Vuxna och barn över 12 år: 

Brustablett 50 mg 50–100 mg 3–4 gånger/dygn 

Depåtablett 50, 100, 150, (vid akuta smärttillstånd) 

200 mg Depåtablett: 1 tablett 2 gånger dagligen 

(maxdos 400 mg per dygn) 

Barn: Ska ej ges till barn under 12 år. 

Orala droppar: 100 mg/ml 

Särskild receptblankett krävs. 

Preparat: ℞ Gemadol, Nobligan, Nobligan Retard, Tiparol, Tiparol Retard 

Tradolan, Tradolan Retard, Tramadol, Tramadol Retard 

87


paracetamol i kombination med kodein 

N02A A59, N02B E51 

Kontraind: gallvägsspasm 

Försiktighet: Akut astma. 

Brustablettens innehåll av natriumbikarbonat 

bör beaktas vid långtidsanvändning till 

patienter med hypertoni och/eller njur- och 

hjärtinsufficiens. Bör ej kombineras med 

andra läkemedel innehållande paracetamol 

(överdoseringsrisk!). 

Bör ej förskrivas vid misstanke om missbruk. 

Biverkningar illamående, trötthet 

och förstoppning. (av kodein) 


kinidin och neuroleptika. Samtidig 

behandling med kloramfenikol, anti- 

depressiva, warfarin och probenecid kan 

kräva dosanpassning. 

Graviditet och amning: Inga kända risker 

vid användning under graviditet. Både 

paracetamol och kodein passerar över i 

modersmjölk men påverkan på barnet synes 

osannolik vid terapeutiska doser. Dock kan 

påverkan på barnet ses hos mödrar som är 

ultrasnabba metaboliserare. Lägsta möjliga 

dos av kodein rekommenderas därför, samt 

information att noggrant observera barnet 

OBS: Trafikvarning. 

Dosering: 

Tablett 500 mg + 30 mg Vuxna: 1-2 tabletter 1-4 gånger/dygn 

Brustablett 500 mg + 30 mg alt. 1 supp (forte) 1-4 gånger/dygn 

Supp 1 g + 60 mg (forte) Barn: supp minor: 

Supp 350 mg + 15 mg (minor) 15-25 kg: 1/2-1 supp 1-4 ggr/dygn 

25-40 kg: 1 supp 1-4 ggr/dygn 

Över 40 kg: 1-2 supp 1-4 ggr/dygn 


Preparat: ℞ Citodon, Citodon Minor, Citodon Forte, Panocod, 

Paracetamol/Kodein 

_____________________________________________________________ 

88


ibuprofen i kombination med kodein 

M01AE51 Kontraind: gallvägsspasm 

Försiktighet:Se ibuprofen 

Bör ej förskrivas vid misstanke om missbruk. 

Biverkningar illamående, trötthet 

och förstoppning. (av kodein) 


kinidin och neuroleptika. Samtidig 

behandling med kloramfenikol, anti- 

depressiva, warfarin och probenecid kan 

kräva dosanpassning. 

Graviditet och amning: Bör ej ges under 

graviditet (se FASS). 

OBS: Trafikvarning. 

Tablett 200mg + 30 mg Dosering: 1-2 tabl 1-4 gånger/dygn 

Preparat: ℞ Ardinex (Särskild receptblankett krävs.) 

_____________________________________________________________ 

ketobemidon 

N02A B01 Kontraindikationer: Andningsdepression, 

orostillstånd under alkohol- och sömnmedelspåverkan. 

Försiktighet: astma, skallskada, nedsatt 

lever- och njurfunktion, äldre personer. 

Beroende framkallande. 

Biverkningar: Illamående, kräkningar, 

eufori, förstoppning, andningsdepression, 

yrsel, muntorrhet, sänkt blodtryck, sänkt 

hjärtfrekvens 


barbitursyrederivat. 

Graviditet och amning: Kan ge neonatal 

andningsdepression. 

Dosering: 

Tablett: 5 mg Vuxna: 5-10 mg vid akut svår terapiresistent 

Supp: 10 mg smärta. Kan upprepas 1-3 ggr per dygn. 

(supp: i komb med spasmolytikum) Barn: Bör ej ges till barn. 


Preparat: ℞ Ketogan, Ketogan Novum 

89


Lokalt verkande: 

benzydamin 

A01A D02 Indikationer: Antiinflammatoriskt 

anestetikum för korttidsbehandling av lokala 

smärttillstånd i munhåla och svalg. 

Underlättar vid sväljningssvårigheter och 

minskar kräkreflexer. 


benzydamin, ASA eller NSAID. 

Försiktighet: astma 

Biverkningar: Stickningar och 

bedövningskänsla i munnen. 


Graviditet och amning: Erfarenheten 

begränsad. Uppgift saknas om passage till 

modersmjölk. Benzydamin bör därför inte 

förskrivas till gravida eller ammande 

mödrar. 

Dosering: 

Lösning 1,5 mg/ml : Vuxna och barn över 12 år: 15 ml lösning till 

munsköljning 4-6 ggr/dygn. Nedsväljes ej. 

Sugtabletter 3 mg Vuxna och barn över 6 år: 

3 sugtabletter/dygn får långsamt smälta i 

munnen. Behandling max 7 dagar. 

Barn: 6-11 år: Läkemedlet ges under kontroll 

av vuxen person. Ges ej till barn under 6 år. 

Preparat: ℞ Andolex, lösning för munsköljning, 

Zyx sugtabletter mint, citron, apelsin-honung, eukalyptus 

90


lidokain 

N01B B02 Indikationer: Lokalanestetikum för 

korttidsbehandling av lokala smärttillstånd i 

munhåla och svalg. Underlättar vid 

sväljningssvårigheter. Minskar kräkreflexer. 

Ytanestesi inför t.ex. injektion. 



Biverkningar: Allergiska reaktioner mycket 

sällsynta. Vid överdosering kan biverkningar 

från CNS och hjärta/kärl förekomma. 


Graviditet och amning: Uppgift saknas. 

Dosering: 

Oral lösning: 20 mg/ml Vuxna: 5-15 ml till munsköljning i 1-2 min. 

För ytanestesi av munslemhinnan. Den höga 

viskositeten medför att preparatet kvarstannar 

tillräckligt länge för att ge anestesieffekt, och 

är särskilt lämpligt vid utbredda eller multipla 

förändringar. Nedsväljes ej. 

Högsta dygnsdos 60 ml. 

Munhålepasta 5% Salvan appliceras på det område där 

smärtlindring önskas. 

Barn: Erfarenheten begränsad. 

Munsköljvätska 5 mg/ml Dosering: Skölj med 10-15 ml vid behov. 

Alt. badda med liten kompress. 

Se kapitel Extemporeläkemedel.. 

Preparat: ℞ Xylocain viskös, oral lösning 20 mg/ml 

℞ Lidokain APL munhålepasta 5 % 

℞ Lidokainhydroklorid i Oral Cleaner APL munsköljvätska 5 mg/ml 

91

12. SVAMP 

Oral candidos 

Candida albicans svarar för huvuddelen av orala candidainfektioner och 

uppträder vanligen till följd av nedsatt resistens i vävnaden, lokalt eller 

generellt. Lokalt nedsatt resistens kan uppstå genom den belastning en 

tandprotes utgör, i kombination med undermålig protesfunktion och/eller 

bristfällig hygien, samt nedsatt salivsekretion. Generellt nedsatt resistens 

kan fås vid nedsatt allmäntillstånd, hög ålder, långvariga infektioner, 

bristtillstånd, hematologiska sjukdomar, endokrina sjukdomar samt vid 

behandling med t.ex. antibiotika, cytostatika eller kortikosteroider. Den 

gemensamma nämnaren är ofta nedsatt infektionsförsvar. 

Oral candidos förekommer i flera former. De vanligaste är erythematös 

respektive pseudomembranös. Vid erythematös candidos ser man en 

oskarpt avgränsad rodnad ofta i kombination med smärta. Pseudomembranös 

candidos kännetecknas av vita prickar/fläckar som ibland 

flyter samman. Pseudomembranen kan lätt skrapas av och blottar då en yta 

liknande den erythematösa. 

Akuta former av oral candidos hos det lilla barnet läker ofta av sig själv. 

Detta tillstånd kallas ofta ”torsk”. 

Sveda kan vara ett symtom på bristtillstånd (t.ex. vitaminer). En annan 

orsak till sveda kan vara växt av opportunistiska tarmbakterier. Det finns 

också speciellt besvärliga arter av svamp, t.ex. Candida glabrata och 

Candida crusei, vilka mer förknippas med sveda och andra symtom, än vad 

Candida albicans gör. En annan art som på senare år har noterats, speciellt 

hos patienter med AIDS, är Candida dubliniensis, vilken är mer 

behandlingsresistent och hos vilken man ofta också ser resistens mot 

flukonazol. Vid all svampbehandling är det viktigt att försöka åtgärda 

bakomliggande orsaker. God mun- och proteshygien krävs för att 

behandling mot svamp ska lyckas. Behandling kan sedan ske lokalt med 

olika preparat 4 gånger dagligen i flera veckor. För att undvika recidiv 

måste behandlingen fortsätta till minst 1-2 veckor efter symtomfrihet. 

Vid protesstomatit är det viktigt att också behandla protesen. Här kan 

antimykotisk behandling med klorhexidin, nystatin och ev. rebasering vara 

aktuell. 

Svampbehandling skall ske på strikta indikationer. I första hand behandlas 

med lokalt verkande medel, speciellt om man har att göra med en 

immunokompetent patient med en symtomgivande candidos. Om samma 

patient har en icke symtomgivande candidos är det tveksamt om man ska 

92

ehandla med läkemedel. Svampinfektion är dock en indikator på att något 

är ur balans. Det är viktigt att åtgärda lokala predisponerande faktorer och 

om detta inte hjälper, utreda patienten medicinskt. Efter att detta är gjort 

kan man kanske låta patienten leva med sin kroniska orala svampinfektion. 

Om patienten är kraftigt immunosupprimerad bör man i första hand 

tillgripa systemisk behandling och undvika lokal behandling. Munhålan 

kan här tjäna som indikator på bristande effekt av den systemiska 

behandlingen, genom att tidigt uppvisa tecken på resistensutveckling, 

genom att svampinfektion utvecklas trots pågående generell antimykotisk 

medicinering. 

För allmäntandläkaren rekommenderas bara ett systemiskt preparat, 

flukonazol. Övriga systemiskt verkande antimykotika är antingen dåligt 

utvärderade eller har svåra biverkningar. 

Candida-associerade tillstånd 

Munvinkelragader har ofta inslag av svamp och/eller stafylokocker. 

Svampinfektionen kan här behandlas med hydrokortison + mikonazol och 

stafylokockinfektionen med väteperoxid i salvberedning, alternativt salva 

med fusidinsyra. Föreligger komplikationer av mer eksemliknande karaktär 

i munvinklarna kan en mild glukokortikoid, ensam eller i kombination med 

antimykotika, ge snabb lindring. Recidiv är vanligt om inte munhålan 

behandlas samtidigt. 

Källor: 

Essential Microbiology for Dentistry. Lakshman P. Samaranayak. 2011. 

ISBN: 9780702034848. 

Oral candidosis. Samaranayake L, Mac Farlane T. Wright, 1990 

93


För lokal behandling: 

nystatin 

A07A A02 Kontraindikationer: Överkänslighet mot 

nystatin. 

Biverkningar: Illamående och diarré. 


Graviditet och amning: Inga kända 

Oral suspension 100 000 IU/ml Dosering: Vuxna, barn och spädbarn: 

1-4 ml för munsköljning, 4 gånger dagligen i 

4-6 veckor. Nedsväljes. Skriv OBS! på 

receptet vid höga doser. Särskilt de muntorra 

patienterna behöver den högre doseringen. 

Preparat: ℞ Mycostatin 

Kräm 100 000IE/g 

℞ (Nystaderm) Finns tillgänglig på licens i förpackning 20 g 

och 50 g. 

amfotericin B Kontraindikationer: Överkänslighet mot 

A01A B04 amfotericin B. Grav muntorrhet. 

Biverkningar: Illamående och diarré. 


Graviditet och amning: Uppgift saknas. 

Sugtablett 10 mg Dosering: 1 sugtablett får långsamt smälta 

i munnen 4 gånger dagligen. Kan kombineras 

med Mycostatin mixtur. 

Preparat: ℞ (Ampho-Moronal) finns tillgänglig på licens i 

förpackningstorlekar 20, 50 respektive 100 

sugtabletter ( från Dermapharm) 

mikonazol + hydrokortison 

D01A C20 

Kräm Dosering: 

Strykes tunt på infekterade 

läppar/munvinklar 2 gånger per dag. 

Preparat: Cortimyk, Daktacort 

(Behandlingen behöver vanligtvis 

kombineras med samtidig sköljning med 

Mycostatin oral suspension.) 

94


Andra läkemedel för lokal antimykotisk behandling: 

mikonazol Interaktion: antikoagulantia 

Preparat: ℞ (Daktarin oral gel 2 %) Finns tillgänglig på licens i förpackning 

40g ( från Janssen –Cilag) 

För systemisk behandling: 

flukonazol 

J02A C01 Kontraindikationer: Överkänslighet mot 

flukonazol eller närbesläktade azolföreningar. 

Försiktighet: Nedsatt lever- och 

njurfunktion. 

Biverkningar: 10 % av patienterna får 

biverkningar. Vanligast är huvudvärk följt av 

illamående, diarré, magsmärtor och flatulens. 

Allvarliga biverkningar, inklusive dödsfall 

finns rapporterade. 

Interaktioner: Flukonazol har ett stort antal 

betydelsefulla interaktioner. Se FASS! 

Bl.a. ska kombination med warfarin 

och midazolam undvikas. Dosanpassning 

krävs vid ett flertal kombinationer. 

Graviditet och amning: Då uppgifterna om 

effekten på foster och på passage över till 

modersmjölk är knapphändiga 

rekommenderas att flukonazol ej förskrivs till 

gravida eller till ammande mödrar. 

Kapsel 50 mg, 100 mg, Dosering: 

150 mg, 200 mg Vuxna: 50-100 mg × 1 i 7-14 dagar. 

Mixtur 10 mg/ml 40 mg/ml Barn: 3 mg/kg kroppsvikt × 1 i 7-14 dagar. 

Preparat: ℞ Diflucan, Flukonazol 

95


Som lokalbehandling vid infektioner med S. aureus i munvinklarna: 

väteperoxid 

D08A X01 

Kräm 1 % Dosering: Appliceras 2-3 gånger dagligen 

eller efter behov, på det infekterade 

hudområdet. Behandlingstiden bör inte 

överstiga 3-4 veckor. 

Varningar och försiktighet: 

Undvik kontakt med ögon. 

Interaktioner: 

Undvik samtidig behandling med produkter 

innehållande jod eller kaliumpermanganat 

eftersom dessa påskyndar nedbrytningen av 

väteperoxid. 

Preparat: Microcid (Microcid kan köpas receptfritt; ingår inte i 

tandläkares förskrivningsrätt. ) 

fusidinsyra Kontraindikationer: Inga vid måttlig dos. 

D06A X01 Biverkningar: Övergående sveda. 



effekter vid denna användningsform. 

OBS: Resistensproblematik finns rapporterad 

vilket gör att man bör vara restriktiv vid 

användandet av detta preparat. 

Kräm, Salva 2 % Dosering: Frekvent lokalt i munvinklarna. 

Preparat: ℞ Fucidin 

96

13. VIRUS 

Virusorsakade besvär uppträder som generella och/eller lokala infektioner. 

De kan behandlas dels lokalt och dels systemiskt. De tillstånd vi här vill 

nämna är herpes labialis, herpetisk gingivostomatit samt herpes zoster. 

Herpes labialis – HSV-1 (Herpes Simplex Virus – 1) - primärinfekterar 

oftast patienterna i tidig ålder som en mild eller subklinisk infektion. 

Viruset kan sedan ligga latent i nervändslut från ganglion trigeminale i 

eller i anslutning till läpparna. Intraoralt ses lesioner på keratiniserad 

slemhinna i hårda gommen och på fasta gingivan. Någon form av yttre 

orsak är ofta utlösande för aktivering av de vilande virusinfekterade 

cellerna. Det kan vara förkylning, solbestrålning av läppen, stress eller 

menstruation. Patienten upplever ofta en irritation i läppen t ex i form av 

att det kliar. Detta är ett s.k. prodromalstadium. Förloppet brukar sedan 

vara att vätskande och kliande blåsor uppträder inom något dygn och sedan 

efter krustabildning läker ut på 1-2 veckor. När blåsorna vätskar smittar 

patienten då det svämmar ut viruspartiklar från de infekterade cellerna. 

Lokal behandling finns och ska appliceras så snart prodromalstadiet 

uppträtt. Tillgängliga preparat är penciklovir (Vectavir 1%) och aciklovir 

(t.ex. Anti 5%). Dokumenterad men ringa effekt föreligger och läkemedlet 

förkortar läkningstiden med omkring ett dygn. 

Om patienten är mycket besvärad kan man tillgripa systemisk behandling 

med valaciklovir eller aciklovir. Valaciklovir är en prodrug till aciklovir 

och har högre biotillgänglighet och kan därför doseras med längre 

intervall, vilket ökar följsamheten till behandlingen. Aciklovir finns även 

som oral suspension och är utvärderat på barn under 12 år. Även vid 

systemisk behandling bör behandlingen påbörjas så snart patienten 

upplever prodromalsymtom. 

Hos barn som primärinfekteras med Herpes simplexvirus förlöper 

infektionen ofta subkliniskt eller med milda symtom. Detta vet man då 

andelen seropositiva individer är hög, 40-50% hos en population upp till 15 

år och 70-80% i vuxen ålder. 

Symtomen vid primärinfektion kan variera från att vara mild till svår 

gingivostomatit med sårbildning i munslemhinna och svalg, feber och 

påverkat allmäntillstånd. Generellt rekommenderas ingen behandling annat 

än vid påverkat allmäntillstånd och nutritionssvårigheter. Det är viktigt att 

se till att patienten inte blir uttorkad. I första hand rekommenderas 

97

paracetamol som smärtlindring och i andra hand lokal behandling med 

lokalanestetikum (se Kapitel 7) kombinerat med noggrann munhygien. Vid 

svårare infektion bör systemisk behandling med valciklovir eller aciklovir 

övervägas. Vid uppenbara nutritionssvårigheter och vid kraftigt påverkat 

allmäntillstånd bör läkare kontaktas. 

Bältros eller Herpes zoster kan uppträda i munhålan som en reaktivering av 

varicellavirus (vattkoppor) och visar sig då som blåsbildningar på ena 

sidan om medellinjen i munnen eller i ansiktet. Behandlingen, som är 

systemisk, skall insättas så snart man ser blåsbildningar eller erytem som 

bekräftar diagnosen kliniskt, senast inom 72 timmar efter det att blåsor 

uppträtt. Detta förkortar förloppet samt minskar risken för postherpetisk 

smärta. Risken för postherpetisk smärta ökar med stigande ålder hos 

patienten (>50 år), speciellt hos kvinnor. Vid herpes zoster i ansiktet skall 

patienten remitteras till läkare då påverkan på syn och hörsel kan 

komplicera förloppet. 

För personer med nedsatt immunförsvar, immunosupprimerade eller för 

personer med kraftigt påverkat allmäntillstånd skall behandlande läkare 

eller infektionsläkare kontaktas. För dessa patienter kan harmlösa 

virusinfektioner vara livshotande. 

Källor 

Behandlingsrekommendationer från Läkemedelsverket. Farmakoterapi vid herpes simplex-, 

varicella- och herpes zosterinfektioner. Uppdaterad 2006-05-31. 

Bakgrundsinformation , Information från Läkemedelsverket 4:2005. Farmakoterapi vid herpes 

simplex-, varicella- och herpes zosterinfektioner –. 

98


Virushämmande medel för systemiskt bruk: 

valaciklovir 

J05A B11 Kontraind: Överkänslighet mot valaciklovir. 

Försiktighet: Vid nedsatt njurfunktion. 

Biverkningar: Huvudvärk, illamående, viss 

blodpåverkan, CNS-symtom och hud- 

förändringar. 

Interaktioner: Valaciklovir och nefrotoxiska 

läkemedel bör kombineras med försiktighet, 

speciellt hos patienter med nedsatt 

njurfunktion. 


från gravida är begränsad. Under graviditet 

bör därför, tills ytterligare erfarenheter före- 

ligger, valaciklovir ges först efter särskilt 

övervägande. Valaciklovir passerar över i 


synes osannolik vid normala terapeutiska 

doser. 

Dosering: 

Tablett 250 mg, 500 mg, Behandling av Herpes simplex labialis 

1000 mg hos immunkompetenta och njurfriska vuxna 

och ungdomar över 12 år: 

2000 mg 2 gånger under en dag, den andra 

dosen efter 12 timmar. 

Profylax mot herpes simplex-infektioner hos 

vuxna och barn med starkt nedsatt immun- 

försvar: 500 mg 1. 

Preparat: ℞ Valaciklovir, Valtrex. 

Behandling av Herpes zoster infektion hos 

immunkompetenta vuxna: 

1000 mg x 3 i minst 7 dagar. 

99


aciklovir 

J05A B01 Kontraind: Överkänslighet mot aciklovir. 

Försiktighet: Vid nedsatt njurfunktion. 

Biverkningar: Somnolens, viss blodpå- 

verkan, CNS-symtom, illamående och hud- 

förändringar. 

Interaktioner: Aciklovir elimineras genom 

njurclearance, därför måste dosen justeras hos 

patienter med nedsatt njurfunktion. Litium och 

teofyllin kan kräva dosanpassning. 


från gravida är begränsad. Under graviditet 

bör därför, tills ytterligare erfarenheter före- 

ligger, aciklovir ges först efter särskilt över- 

vägande. Aciklovir passerar över i moders- 

mjölk men risk för påverkan på barnet synes 

osannolik vid normala terapeutiska doser. 

Dosering: 

Tablett 200 mg, 400 mg, Behandling av svåra Herpes simplex infek- 

800 mg tioner i hud och slemhinna hos vuxna och 

Oral susp. 40 mg/ml barn över 2 år: 

80 mg/ml 200 mg 5 i 5-10 dagar. 

Profylax mot herpes simplex-infektioner hos 

vuxna och barn med starkt nedsatt immun- 

försvar: 200 - 400 mg 4. 

Behandling av Herpes zooster infektion: 

800 mg x 5 i minst 7 dagar. 

Preparat: ℞ Aciklovir, Geavir, och Zovirax. 

Läkemedel för lokal antiviral behandling: 

Preparat: (℞) 

D06B B03 aciklovir (Anti, Zovirax) 

D05B B53 aciklovir och hydrokortison (Xerclear) 

D06B B06 penciklovir (Vectavir) 

100

14. BIVERKNINGAR 

Enligt WHO är en läkemedelsbiverkan definitionsmässigt ”en skadlig och 

oavsedd reaktion på ett läkemedel som inträffar vid normala doser, som 

används vid profylax, diagnos och vid behandling av sjukdomar”. 

Läkemedelsbiverkningar i FASS 

I FASS anges biverkningarna efter hur vanligt förekommande de är. 

Frekvensindelningen baseras i huvudsak på resultat från kliniska studier av 

läkemedlet. De angivna biverkningarna i FASS utökas successivt efterhand 

som de kommer till kännedom vid klinisk användning. Observera att 

biverkningar som tillkommit efter godkännandet ibland anges sist i 

biverkningsavsnittet, utan frekvensindelning. Detta gäller framför allt 

nyare läkemedel. Då dessa biverkningar blivit kända genom spontanrapportering 

är det svårt att avgöra hur vanlig biverkningen egentligen är. 

Tandläkare och tandhygienister har i likhet med läkare och numera även 

sjuksköterskor en skyldighet att anmäla allvarliga samt nya oväntade 

biverkningar. Annan hälso- och sjukvårdspersonal skall hänvisa patienten 

till läkare för medicinsk bedömning eller själv diskutera misstanken med 

patienten och patientansvarig läkare. Rapporteringskravet gäller även 

naturläkemedel, växtbaserade läkemedel, vissa läkemedel för utvärtes bruk 

och receptfria läkemedel. 

Rapportering av biverkningar har hitintills skett till Regionala 

Biverkningscentra. Under 2012 kommer denna rapportering att successivt 

centraliseras till Läkemedelsverket (se FASS och kapitel 15). 

Under 2010 inkom knappt 5000 s.k. spontanrapporteringar. Endast drygt 

0,5% av biverkningsrapporterna kom från tandläkare. 

De mest rapporterade biverkningarna var hudbiverkningar, allmänna 

symtom, neurologiska biverkningar och biverkningar från mag- 

tarmkanalen. Knappt 40% av biverkningsrapporterna bedömdes vara 

allvarliga. 93 dödsfall rapporterades, där ett samband med en 

läkemedelsreaktion inte kunde uteslutas. Mest rapporterade läkemedel med 

allvarliga biverkningar var Waran, Enbrel och Remicade. 

101

Exempel på orala biverkningar: 

Muntorrhet 

Ett stort antal läkemedel har muntorrhet som en vanlig biverkan. Bl.a. är 

muntorrhet en naturlig effekt av läkemedel med antikolinerg och 

antihistaminerg verkan. Bland läkemedelsgrupper som ger en uttalad 

muntorrhet kan framhävas: 

Antikolinergika t.ex. biperiden (Akineton) , oxybutynin 

(Ditropan), tolterodin (Detrusitol) 

Neuroleptika t.ex. haloperidol (Haldol) 

Tricykliska antidepressiva t.ex. klomipramin (Anafranil), ami- 

triptylin (Saroten, Tryptizol) 

Morfinanalgetika t.ex. morfin-skopolamin, skopolamin 

och ketobemidon (Ketogan) 

För information om åtgärder vid muntorrhet hänvisas till kapitel 8. 

Ökad salivation 

Biverkan i form av ökad salivation är vanlig vid behandling med s.k. 

kolinesterashämmare (används vid t.ex. myasthenia gravis). Exempel är 

Mestinon, Mytelase och Neostigmin. Neuroleptika som klozapin och 

risperidon kan också ge upphov till ökad salivation. 

Smakförändringar 

Smakförändringar kan orsakas av ett flertal läkemedel såsom antidiabetika 

(t.ex. metformin), antibiotika (t.ex. metronidazol), ACE-hämmare (t.ex. 

enalapril) och klorhexidin. 

Stomatit 

Stomatit är en relativt vanlig biverkan hos en rad olika cytostatika och 

antireumatika, men kan även ses vid behandling med vanliga NSAIDpreparat 

(t.ex. naproxen) eller nikotinersättningsmedel för inhalation 

(Nicorette Inhalator). 

Oral candidos 

Läkemedel som antibiotika, cytostatika och immunosuppressiva 

predisponerar för oral candidos. En sådan risk finns även vid behandling 

med inhalationssteroider för behandling av astma/KOL. Korrekt 

102

inhalationsteknik samt sköljning av munnen med vatten efter varje 

doseringstillfälle kan minska denna risk. 

Glossit 

Glossit klassificeras som en vanlig biverkan vid behandling med 

antibiotika som innehåller trimetoprim/sulfa. Glossit kan även ses vid 

användning av andra läkemedel som t.ex. ACE-hämmare. 

Gingival hyperplasi 

Gingival hyperplasi är en vanlig biverkan vid behandling med 

antiepileptika, som innehåller fenytoin (Fenantoin, Lehydan, Epanutin). 

Även immunosuppressiva läkemedel som ciklosporin (Sandimmun) och 

takrolimus (Prograf) uppvisar risk för denna biverkan, liksom kalciumflödeshämmare 

(t.ex felodipin, amlodipin) som används vid behandling av 

högt blodtryck och kärlkramp. Vid kombination av kalciumflödeshämmare 

och immunosuppressiva läkemedel (en mycket vanlig kombination hos 

organtransplanterade patienter) ses ofta gingivala hyperplasier, som under 

vissa omständigheter kan bli uttalade. 

Käkbensnekros 

Behandling med osteoklasthämmare, t.ex. bisfosfonater kan ge nekroser i 

käkarna, speciellt i mandibeln (ses framför allt vid intravenös behandling 

av patienter med vissa cancersjukdomar). Nekroserna uppkommer ofta 

efter tandextraktioner men kan även uppstå spontant. Halveringstiden för 

bisfosfonater är flera år. Det är därför tveksamt om seponering av 

preparatet har någon effekt men nya studier visar att utsättning under 

6-9 månader eventuellt kan vara gynnsamt. En anledning till att käkbenet 

drabbas oftare kan vara den höga benomsättningshastigheten i käkarna. 

Patienter som skall få behandling med bisfosfonater intravenöst eller 

peroralt och som har någon riskfaktor (t.ex. nedsatt immunförsvar pga. 

sjukdom eller behandling (RA, diabetes, kortisonmedicinering)) skall 

dessförinnan saneras med tanke på eventuella infektionsfoci i munnen. 

Övriga patienter informeras om preparatets möjliga biverkningar samt om 

vikten av en god munhälsa och regelbunden tandvård. Det effektivaste 

sättet att undvika bisfosfonatinducerad käkbensnekros är att minimera 

behovet av invasiva ingrepp. Under de första tre åren med peroral 

behandling anses risken för nekroser vara liten, varför man då inte behöver 

ta några speciella hänsyn vid invasiva ingrepp. Om patienten står på 

intravenös behandling eller har haft peroral behandling under längre tid än 

tre år rekommenderas kontakt med käkkirurg eller sjukhustandläkare för 

råd om aktuella behandlingsprinciper. Detta gäller även vid etablerad 

bennekros. Var således uppmärksam när patienten skall inleda eller är 

103

under behandling med bisfosfonater eller liknande preparat. Det finns idag 

ett nytt läkemedel som också kan ge bennekroser - denosumab (Prolia, 

Xgeva). Denosumab har en annan kemisk struktur än bisfosfonater. 

Nedan följer en förteckning över exempel på läkemedel som påverkar 

benvävnad och mineralisering (substanser inom ATC-kod M05B). För 

uppgifter om läkemedlen hänvisas till www.fass.se . 

Bisfosfonater - M05BA 

För intravenös behandling: 

zoledronsyra (Aclasta, Zometa) 

pamidronat (Pamidronat, Pamifos) 

ibandronat (Bondronat, Bonviva) 

Tablettbehandling: 

alendronsyra (Fosamax, Alenat, Alendronat, Fosavance) 

ibandronat (Bondronat, Bonviva) 

etidronat (Didronate + Calcium ATC-kod M05BB01) 

risedronsyra (Optinate, Risedronat) 

klodronat (Bonefos) 

Övriga medel som påverkar benvävnad och mineralisering 

M05BX04 

denosumab (Prolia, Xgeva) 

Även detta läkemedel kan ge upphov till käkbensnekroser. Utsättning 

av läkemedlen eliminerar risken för käkbensnekros. 

I övrigt gäller samma odontologiska behandlingsprinciper som för 

behandling med bisfosfonater intravenöst. 

104

ODONTOLOGISKT OMHÄNDERTAGANDE 

1. Patient utan riskfaktorer (med riskfaktorer avses t.ex. nedsatt immunförsvar pga. 

sjukdom/behandling) som skall påbörja behandling med perorala bisfosfonater 

eller patienter som varit under peroral behandling < 3år 

Dessa patienter skall erhålla information om preparatets möjliga biverkningar 

samt vikten av en god munhälsa och regelbunden tandvård för att undvika 

framtida käkbensnekroser. Patienten bör av sin läkare instrueras att vid nästa 

undersökning berätta för sin tandläkare om medicineringen 

2A. Patient med riskfaktorer som skall påbörja behandling med 

perorala bisfosfonater 

B. Patient som skall påbörja behandling med bisfosfonater intravenöst 

Sanering med tanke på ev. odontogena infektionsfoci. Extraktioner av tänder med 

dålig prognos och invasiva ingrepp i benet bör göras före behandlingsstart. 

Optimering av munhälsan. Patienten skall ha en god oral hälsa innan behandling 

påbörjas. Samråd med läkare rekommenderas 

3. Patient under behandling med bisfosfonater intravenöst eller vid 

peroral behandling längre tid än 3 år 

Kontakt med käkkirurg eller sjukhustandläkare rekommenderas för råd om 

aktuella behandlingsprinciper. 

4. Patient med etablerad bennekros 

Remiss till käkkirurg eller sjukhustandläkare 

Differentialdiagnoser till läkemedelsinducerad käkbensnekros: 

Malignitet 

Osteomyelit 

OBS! Glöm inte att anmäla misstänkta eller diagnostiserade biverkningar till 

Läkemedelsverket – se kapitel 15. 

105

Källor 

American Association of Oral and Maxillofacial Surgeons po- 

sition paper on bisphosphonate – related osteonecrosis of the 

yaws-2009 update. J Oral Maxillofac Surg 2009; 67:2-12 

Bisfosfonat-relaterade osteonekroser (BRON) - En sammanfattning av presentationer och 

diskussioner under SOMS-dagen den 20 november 2008. Docent Ulf Mattsson. 

Oral&Intravenous Bisfofonate-Induced Osteonecrosis of the 

jaws: History, Etiology, Prevention and treatment., 2007. ISBN-10: 0-86715-462-4 

Patel V, McLeod NM, Rogers SN, Brennan PA. Bisphosfonate osteonecrosis of the jaw-a 

litterature review of UK policies versus international policies on bisphosfonates, risk factors 

and prevention. Br J Oral Maxillofac Surg 2011 Jun: 49(4):251-7 

106

15. BIVERKNINGAR, RAPPORTERING 

Vilka biverkningar skall rapporteras? 

Alla misstänkta biverkningar för nya läkemedel med undantag för dem 

som klassas som vanliga i FASS (vilka preparat som avses omnämns i 

biverkningskapitlet i FASS) skall rapporteras. 

Även alla allvarliga biverkningar, samtliga oförutsedda biverkningar samt 

sådana biverkningar som verkar öka i frekvens ska snarast rapporteras. 

Med allvarliga biverkningar avses: 

• dödsfall 

• livshotande reaktioner 

• biverkningar som leder till permanent skada eller 

långvarig funktionsnedsättning 

• biverkningar som leder till sjukhusvård eller 

förlängning av sjukhusvård 

• nya oväntade biverkningar och misstänkta 

interaktioner 

• biverkningar som tycks öka i allvarlighetsgrad och 

frekvens 

Biverkningar av naturläkemedel och licenspreparat samt av läkemedel som 

genomgår klinisk prövning skall också rapporteras. 

Vanliga biverkningar av äldre läkemedel behöver inte anmälas utan skall 

hanteras enligt klinikens egna rutiner avseende avvikelsehantering. 

Reaktioner mot tandtekniska material skall anmälas till Läkemedelsverket 

i Uppsala (se adress nedan). 

När skall rapportering ske? 

Rapporten skall skickas redan vid misstanke om biverkning. Biverkningen 

behöver inte vara kliniskt säkerställd. OBS! Tänk på att det kan finnas 

skillnader mellan originalpreparat och generika. 

107

Hur rapporterar man? 

Rapportering av läkemedelsbiverkningar 

2012 sker viktiga förändringar i systemet för rapportering av 

läkemedelsbiverkningar! 

Ny adress för biverkningsrapportering: 

Den viktigaste och tydligaste förändringen för rapportörerna (läkare, 

sjuksköterskor, tandläkare) är att man redan fr.o.m. 1 januari 2012 

rekommenderas att rapportera biverkningar via sedvanlig pappersblankett 

till den nya adressen: 

Läkemedelsverket 

Box 26 

751 03 Uppsala 

Telefon: 018 – 17 46 00 

Telefax: 018 – 54 85 66 

E-post: registrator@mpa.se 

Det finns redan nu möjlighet att rapportera via elektronisk blankett på 

Läkemedelsverkets hemsida www.lakemedelsverket.se och under de 

närmaste åren kommer möjligheten till direktrapportering via journaldatabaser, 

vilket redan nu är möjligt på vissa håll, att byggas ut. 

Uppdaterad information om förändringarna inklusive förändringar i 

gällande nationellt och sameuropeiskt regelverk kommer att återfinnas på 

Läkemedelsverkets hemsida www.lakemedelsverket.se. 

Rapportering från konsument/patient 

Konsumentrapporteringsmöjligheten är sedan starten 2008 centraliserad 

och är i detta avseende oförändrad. Rapporteringsblankett för konsumenter, 

på papper och elektronisk, återfinns på Läkemedelsverkets hemsida 

www.lakemedelsverket.se. Möjlighet finns också för konsumenter att 

rapportera per brev. 

Konsumentrapporteringen blir med ny EU-lagstiftning, som träder i kraft 

1 juli 2012 tydligare reglerad, men detta innebär inte rent praktiskt i 

Sverige någon nämnvärd skillnad jämfört med nuvarande hantering. 

108

Läkemedelsförsäkringen 

Läkemedelsförsäkringen är ett frivilligt åtagande från läkemedelsföretagens 

sida. En patient som i samband med hälso- och sjukvård 

drabbas av biverkan till följd av i Sverige utlämnat läkemedel kan i vissa 

fall få ersättning för sina skador från denna försäkring. Hur anmälan görs 

finns beskrivet på www.fass.se samt www.lakemedelsforsakringen.se . De 

flesta företag som tillverkar eller importerar läkemedel som säljs i Sverige 

har tecknat läkemedelsförsäkringen. 

109

16. EXTEMPORELÄKEMEDEL 

Extemporeläkemedel 

Apoteket Produktion och Laboratorier AB (APL) tillverkar vissa läkemedel 

och tekniska beredningar för odontologiskt bruk. Läkemedelstillverkningen 

är begränsad till s.k. fabrikantlösa läkemedel, dvs. 

läkemedel som inte tillhandahålls av läkemedelsindustrin men som ändå 

behövs för behandling av vissa patienter. APL tillverkar dessa läkemedel 

som extemporeberedda läkemedel eller då läkemedlen förskrivs frekvent, 

som lagerhållna beredningar. En preparatförteckning över odontologiska 

specialläkemedel ”APL Munhåla-Tand” finns sammanställd och kan 

laddas ner från APLs hemsida – www.apl.se. I förteckningen finner man 

varunummer, pris, förmånsstatus samt om läkemedlet har rikslicens. Ett 

häfte med produktinformation om frekventa odontologiska preparat finns 

också och kan beställas från APL (kundservice@apl.se). 

Rikslicenser för lagerberedningar 

För frekvent använda lagerberedningar, > 1000 förpackningar per år, kan 

APL ansöka om rikslicens hos Läkemedelsverket. Dokumentationskraven 

för dessa beredningar är utökade i jämförelse med kraven på extempore 

och övriga lagerberedningar. Tandhygienister har rätt att till patient 

ordinera eller till klinik rekvirera godkända rikslicenser inom vissa ATCkoder, 

se bilaga 2. Beredningar med rikslicens är i detta kapitel markerade 

med RL. För produkter som har beviljats rikslicens av Läkemedelsverket 

finns produktresumeér att ladda ner från APLs hemsida, www.apl.se . 

Här följer ett urval av vanligt förekommande beredningar: 

℞ Klortetracyklinhydroklorid APL munsköljvätska, 

dospulver till lösning 250 mg 

EX TEMPORE 

Vnr 919608 

1 pulver innehåller: 

Chlortetracyclini hydrochloridum 250 mg 

Lactosum monohydricum q.s. 

Användning: Recidiverande aftös stomatit (RAS). 

Dosering: Innehållet i ett pulver löses i 15 ml vatten. 

Vuxna och barn över 12 år: Munhålan sköljes med lösningen under 1-2 min 4 gånger 

dagligen i högst 4 dagar. 

OBS: Får ej nedsväljas. Skölj munhålan efter behandling för att undvika slemhinneskador. 

Biverkningar: Kan ge emaljskador pga lågt pH. 

Kontraind: Överkänslighet mot tetracykliner. 

Förpackningsstorlek: 16 st pulver (Vnr 919608) 

110

℞ Lidokain APL munhålepasta 5% RL 

LAGERBEREDNING 

Vnr 340943 15g 

Vnr 340935 50g 

100 g munhålepasta innehåller: 

Lidocainum 5 g 

Propylenglycolum 4 g 

Caramellosum natricum conexum 

Menthae piperitae aetheroleum 

Macrogolum 400 

Macrogolum 300 et 1540 q.s. 

Användning: Lokalbedövning av munslemhinnan. 

Dosering: Tunt lager påstrykes munslemhinnan 2-3 min före ingrepp. 

Bör ej ges till barn under 3 år. Det av vikt att beakta att stora doser eller för korta intervall 

mellan doser kan ge höga plasmakoncentrationer vid användning av lidokainpreparat för lokal 

smärtbehandling . Särskilt känsligt under de tre första levnadsåren 

Förpackningsstorlekar: 15 g (Vnr 340943) och 50 g (Vnr 340935) 

℞ Lidokainhydroklorid i Oral Cleaner APL munsköljvätska 5mg/ml 

RL 


Vnr 331488 100ml 

100 ml munsköljvätska innehåller: Vnr 326850 300ml 

Lidocaini hydrokloridum 0,5g 

Glycerolum 

Natrii chloridum 


Polysorbatum 40 

Aqua purificata q.s. 

Konserverad med 0,1% Metagin (E218) 

Användning: Rengörande och smärtstillande vid inflammatoriska förändringar i 

munsslemhinnan och som ytanestetikum vid irritationstillstånd i munhåla, svalg. 

Dosering: Vuxna: 10-15 ml lösning sköljes runt i munnen. Kan sväljas vid behov av 

smärtlindring i strupe. Max 40 ml per behandlingstillfälle (200 mg) lidokainhydroklorid och 

max 140ml (700 mg) lidokainhydroklorid per dygn. Försiktighet så ej absorberad dos av 

lidokainhydroklorid vid slemhinneskada blir för hög! 

Kontraind: Överkänslighet mot lokalanestetika av amidtyp. 

Förpackningsstorlek: 100ml (Vnr 331488) – sprayflaska 

300ml (Vnr 326850) - glasflaska 

111

℞ Midazolam APL oral lösning 1 mg/ml 

1 ml oral lösning innehåller: 

Midazolamum 1 mg 

Saccharinum 158 mg 

Acidum hydrochloridum 5 mol/l 

Aroma (apelsin) 

Solutio natrii hydroxidi 5 mol/l 


112 


Vnr 330365 

pH: 3,5 

Innehåller sackaros. 

Konserverad med 0,1% metagin (E218) och 0,02 % propagin (E216). 

Användning: Premedicinering av barn, ungdomar och vuxna. Lugnande. Sederande. 

Dosering: 

Premedicinering inför tandbehandling: 

Barn 

Friska barn över 1år (ASA klass 1 och 2): 0,5 mg (0,5 ml)/kg kroppsvikt. 

OBS: Flera landsting har utarbetet lokala rekommendationer. 

Maxdos barn oavsett ålder 10-15 mg (10-15 ml). 

Barn under 1 år och barn med allmänsjukdom behandlas på specialistklinik i samråd med 

ansvarig läkare. 

Vuxna: Hänvisar till respektive landstings rekommendationer! 

Biverkningar: Illamående, andningsdepression i kombination med opioider, agitation och 

kramper har rapporterats. 

Kontraind: Nedsatt medvetandegrad, andningspåverkan, myastenia gravis och sömnapné. 

Försiktighet vid nedsatt hjärt-, lung-, lever- och njurfunktion 

Interaktioner: Kombination med opioider kan ge andningsdepression och risk för hypoxi. 

Dosjustering är nödvändig! 

Substanser som hämmar resp. inducerar isoenzymet CYP3A4 kan minska resp. öka 

metabolismen av midazolam. Se interaktionskapitlet i FASS. 

Antidot: Flumazenil (Lanexat) häver centralnervös effekt av bensodiazepiner. 

OBS: Möjlighet till assisterad andning och syrgas ska finnas tillgänglig. 

Förpackningsstorlek: 100 ml (Vnr 330365)

℞ Midazolam APL rektalgel 3 mg/ml 

1 ml rektalgel innehåller: 

Midazolamum 3 mg 

Acidum hydrochloridum 5 mol/l 

Hypromellosum(Methocel F4M) 

Solutio natrii hydroxidi 5mol/l 


PH 2,5-3,5 

Konserverad med 0,15% metagin (E218). 

113 


Vnr 330993 

Användning: Premedicinering av barn och ungdomar. Lugnande. Sederande. 

Dosering: 

Premedicinering inför tandbehandling: 

Friska barn över 1år (ASA klass 1 och 2): 0,3 mg (0,1 ml)/kg kroppsvikt. 

OBS: Flera landsting har utarbetat lokala rekommendationer. 

Maxdos barn oavsett ålder: 7,5-10 mg (2,5-3,5 ml). 

Barn under 1 år och barn med allmänsjukdom behandlas på specialistklinik i samråd med 

ansvarig läkare. 

Biverkningar: Illamående. Andningsdepression i kombination med opioider. Agitation och 

kramper har rapporterats. 

Kontraind: Nedsatt medvetandegrad, andningspåverkan, Myastenia gravis och sömnapné. 

Interaktioner: Kombination med opioider kan ge andningsdepression och risk hypoxi. 

Substanser som hämmar resp. inducerar isoenzymet CYP3A4 kan minska resp. öka 

metabolismen av midazolam. Se interaktionskapitlet i FASS. 

Antidot: Flumazenil (Lanexat) häver centralnervös effekt av bensodiazepiner. 

OBS: Möjlighet till assisterad andning och syrgas ska finnas tillgänglig. 

Förpackningsstorlek: 60 ml (Vnr 330993). Rosa etikett på förpackning 

℞ Natriumfluorid APL dentalgel 0,2% RL 


100 g dentalgel innehåller: Vnr 336834 

Natrii fluoridum 0,2 g 

Saccharinum natricum 20mg 

Hydroxyethylcellulosum (Natrosol 250 M) 





Användning: Daglig behandling vid hög kariesrisk och och/eller hög kariesaktivitet. 

Dosering: Vanligen i gelskena 5 min dagligen.10 droppar i individuellt tillpassad skena 

Gelrester spottas ut noggrant. Helst ej mat eller dryck inom 2 tim. 

Biverkningar: Illamående vid nedsväljning.För barn upp till 12 år kan samtidig tillförsel av 

andra fluorföreningar ge upphov till emaljfluoros på kindtänder. 

Kontraind: Ulcerösa gingiviter och stomatiter. 

Förpackningsstorlek: 110 ml (Vnr 336834)

℞ Natriumfluorid-klorhexidin APL 

RL 

LAGERBEREDNINGAR 

0,2%+ 0,2% dentalgel Vnr 343293 

0,2%+ 0,5% dentalgel Vnr 346452 

0,2%+ 0,2% tandkräm Vnr 326975 

100 g dentalgel innehåller: 

Natrii fluoridum 0,2 g 

Clorhexidini digluconas 0,2 g aut 0,5 g 

Methylcellulosum 1500 q.s. 

Saccharinum natricum 



100 g tandkräm innehåller: 

Methylcellulosum 1500 4 g. 

I övrigt som dentalgelens sammansättning. 

Användning: Vid hög/extremt hög kariesrisk alt. kariesaktivitet, enl. tandläkares anvisning. 

Dosering: 

Vuxna Gel Ca 10 droppar gel i gelskena 5 min en gång dagligen 

Tandkräm Med 2cm tandkräm borstning 2-3 gånger dagligen i ca 2 minuter. 

Gelrester och tandkrämsrester spottas ut. Helst ej mat eller dryck inom 2 tim. 

2cm tandkräm motsvarar 2mg NaF(0,09mgF)+2mg klorhexidin 

Barn Gel 0,2%+0,2% 7-10 droppar gel i individuell skena 

Tandkräm Ärtstor klick tandkräm för borstning 2 gånger dagligen 

Motsvarar 0,5-1mg NaF(0,023-0,045mgF)+0,5-1mg klorhexidin 

Biverkningar: Missfärgning av tunga och tänder kan förekomma liksom reversibel 

smakförändring. Nedsväljning kan ge illamående. Hos barn upp till 12 år kan samtidig 

tillförsel av andra fluorberedningar ge upphov till emaljfluoros på kindtänder. 

Kontraind: Ulcerösa gingiviter och stomatiter. Överkänslighet mot klorhexidin. 

Förpackningsstorlekar: Gel 125 ml 0,2% + 0,2% (Vnr 343293) 

Gel 125 ml 0,2% + 0,5% (Vnr 346452) 

Tandkräm 95 g 0,2%+0,2% (Vnr326975) 

114

℞ Saliversättningsmedel med natriumfluorid APL 

munhålelösning 0,02% 

100 ml munhålelösning innehåller: 

Natrii fluoridum 20mg 

Dikalii phosphas 

Natrii chloridum 

Kalii chloridum 

Caramellosum natricum 

Xylitolum 


pH 7,1 


115 

RL 


Vnr 337550 100 ml 

Vnr 325134 100ml x 4 

Användning: Vid muntorrhet för vätning av munslemhinna och som profylax mot karies. 

Dosering: 1-2 sprayningar vid behov flera gånger dagligen. 

1 sprayning motsvarar 0,12 mg NaF ( 0,05mg F) 

Max fluordos per dygn är 3,3mg NaF(1,5mgF)Motsvarar 30 sprayningar. 

Förpackningsstorlekar: 100 ml (Vnr 337550), 4 x 100 ml (Vnr 325134). 

Kommentar: Saliversättning utan fluor med xylitol är numera en extemporeprodukt. 

Förutom fluor har den samma komposition som saliversättning med fluor (ovan). Oral 

Cleaner kan istället rekommenderas då denna produkt är en lagerprodukt. 

Tennfluorid (färgad) APL dentalgel 2% 

100 g dentalgel innehåller: 

Stannosi fluoridum 2,0 g 

Hydroxyethylcellulosum (Natrosol 250 M) 0,4 g 

Erythrosinnatrium (E127) 40 mg 

Glycerolum (max 0,5% aq) ACL q.s. 


Vnr 331439 

pH ca 2,5 

Användning: Kariesprofylax. Behandling av tandytor, framför allt blottade rotytor, hos 

vuxna. Behandlingen utföres av tandvårdspersonal. 

Dosering: Appliceras på tandyta under 5 min. 

Biverkningar: Risk för missfärgning av tandyta. Kan vara lokalt irriterande på slemhinnor 

pga. lågt pH. Illamående vid nedsväljning. 


Förpackningsstorlek:100 g (Vnr 331439)

℞ Tennfluorid APL dospulver till dentallösning 200 mg 

EX TEMPORE 

Vnr 919614 

1 pulver innehåller: 

Stannosi fluoridum 200 mg 

Xylitolum q.s. 

Innehållet i ett pulver löses i 2,5 ml vatten. Ger en 8% lösning. 

Om kapseln perforeras förkortas lösningstiden till ca 3 min. 

Användning: För behandling av vuxna patienter vid hög kariesaktivitet på blottade rotytor. 

Dosering: Intensivbehandling 3-4 gånger under ett par veckor. Sedan kvartalsvis behandling. 

Lösning penslas på ytan och får verka några minuter. Går bra att skölja efteråt då effekten är 

momentan. 

Biverkningar: Risk för missfärgning av rotytor. Vävnadsirriterande. 

Illamående vid nedsväljning. 


Förpackningsstorlek: 30 st pulver (Vnr 919614) 

℞ Triamcinolon APL munhålepasta 0,1% 


100 g munhålepasta innehåller: Vnr 331595 

Triamcinoloni acetonidum 100mg 

Propylenglycolum 

Macrogolum 400 

Metylcellulosum 1500 

Fosfatbuffert pH 2,9 


Macrogolum 300 et 1540 q.s. 

Konserverad med 0,2% metagin(E218) och propagin 0,1% (E216) 

Användning: Medelstark glukokortikoid (grupp2) som användes vid orala inflammatoriska 

slemhinneförändringar. 

Dosering:Appliceras på slemhinnelesion 2-3 ggr dagligen enligt behandlarens ordination. 

Kontraindikation: Infektion i området (bakterier,virus svamp,parasiter) måste behandlas 

kausalt när lokal kortikosteroid användes. 

Förpackningsstorlek: 20g (Vnr 331595) 

116

℞ Triamcinolon APL munhålegel 0,1% 

100g munhålegel innehåller: 

Triamcinoloni acetonidum 100mg 

Caramellosum natricum 



Konserverad med 0,15% metagin (E218)) 

117 

EX TEMPORE 

Vnr 919681 

Användning: Medelstark glukokortikoid(grupp2) som användes vid orala inflammatoriska 

slemhinneförändringar med stor utbredning. 

Dosering: Munhålan sköljes under minst 1 min med 5 ml gel 2-4 ggr dagligen i 14 dagar. 

Därefter 1-2 sköljningar/dag i 14 dagar. Underhållsbehandling 1-2ggr/vecka alternativt 

svagare hydrokortison (grupp 1) 1g/dag med nedtrappning. Underhållsbehandling bör 

avbrytas efter 3 månader för bedömning av fortsatt behandlingsbehov. 

Gel ska EJ sväljas. 

Biverkningar: Kan absorberas genom slemhinna varför stor dos under längre tid ger ökad 

risk för systemeffekt. 

Kontraindikation: Infektioner i området (virus, bakterier, svamp, parasiter) måste behandlas 

kausalt när lokal glukokortikoid användes samtidigt. 

Förpackningsstorlek: 250g (Vnr 919681)

17. GRAVIDITET OCH AMNING 

Graviditet 

Kunskaper om effekter och biverkningar av läkemedel fås främst från 

kliniska prövningar. Då gravida kvinnor i princip alltid exkluderas av 

etiska skäl medför detta att kunskap om risker måste erhållas på annat sätt. 

Information om läkemedels eventuella påverkan fås därför främst genom 

djurstudier och observationsstudier. Oftast har man mer kunskap om äldre 

läkemedel än nyare. Vid ställningstagande till läkemedelsbehandling under 

graviditet får varje enskilt fall bedömas utifrån indikation hos modern och 

eventuella ogynnsamma effekter på fostret/barnet. Att avstå behandling vid 

vissa svåra sjukdomar kan få allvarliga följder för mamman med sekundära 

konsekvenser för fostret. Erfarenheter från de fall då man valt att använda 

läkemedel under graviditet tas tillvara i mödravårdsjournaler och hamnar i 

medicinska födelseregistret. 

Risken för missbildningar är störst under den tid då organen anläggs, dvs. 

under första trimestern. Ett och samma läkemedel kan emellertid ge 

upphov till olika skador beroende på exponeringsfas. Som exempel kan 

nämnas att data från epidemiologiska studier tyder på att intag av antiinflammatoriska 

läkemedel (NSAID) under tidig graviditet ökar risken för 

missfall, gastroschisis och hjärtmissbildning. Vid intag av NSAID under 

senare del av graviditeten ökar risken för kardiopulmonell toxicitet (tidig 

slutning av ductus arteriosus, pulmonell hypertension), störd njurfunktion 

och ökad blödningstid hos fostret/barnet. Läkemedel kan även påverka 

enskilda organ. Till exempel inlagras tetracykliner i tandanlag och skelett. 

Kvardröjande farmakologiska effekter har också beskrivits bland annat vid 

exponering för höga doser av bensodiazepiner under graviditet. Dessa kan 

orsaka hypotoni, påverkan på andningsfunktion, hypotermi och abstinensbesvär 

hos den nyfödde. 

Amning 

Att amma sitt barn har flera medicinska och psykologiska fördelar. De 

flesta läkemedel passerar över i bröstmjölk, men exponeringen är oftast 

relativt liten. Eventuella farmakologiska effekter hos barnet beror bland 

annat på hur stor exponeringen är och barnets förmåga att eliminera 

läkemedlet. Då den nyföddes fysiologi skiljer sig från vuxnas är det viktigt 

att ha stora säkerhetsmarginaler av såväl farmakokinetiska som 

farmakodynamiska skäl. Till exempel har nyfödda högre pH i magsäcken, 

annorlunda mag-tarmflora och kan absorbera vissa stora och komplexa 

molekyler. Leverns metabola förmåga liksom njurutsöndringen är inte fullt 

118

utvecklade. Spädbarn kan reagera annorlunda på läkemedel än äldre barn 

och vuxna beroende på omogna enzymsystem, skillnad i antal receptorer 

eller receptoraffinitet, nervsystemets omognad eller en ökad permeabilitet i 

blod-hjärnbarriären. Man bör vara extra vaksam vid långtidsanvändning av 

vissa läkemedel liksom vid amning av prematura barn. I varje enskilt fall 

får nyttan med amningen vägas mot eventuell påverkan på barnet. 

Information om läkemedelsbehandling under graviditet och/eller 

amning hittar du på: 

Läkemedelsverkets hemsida; www.lakemedelsverket.se 

I läkemedlens produktresuméer finns information om behandling under 

graviditet och amning. Eventuella effekter på fertilitet återfinns också här. 

Fass-texten baserar sig på produktresumén och innehåller även en 

indelning i graviditets- och amningskategorier. 

Information om vad klassificeringarna innebär kan hämtas från 

www.fass.se. Observera att under perioden 1978-2003 ansvarade en 

expertgrupp knuten till Fass för en kontinuerlig granskning och 

harmonisering av klassificering och graviditetstexter. Sedan 1 januari 2004 

ansvarar de enskilda företagen själva för graviditets- och amningsklassificering 

i Fass. Detta kan innebära att avvikelser i 

texter/kategorisering kan förekomma för likartade substanser eller grupper 

där det tidigare funnits harmoniserad information i Fass. 

Läkemedel och fosterskador; www.janusinfo.se 

Texterna baserar sig på en kritisk värdering av litteratur och uppgifter från 

det svenska medicinska födelseregistret. 

Läkemedel och amning; www.janusinfo.se 

Bedömningen bygger på kritisk värdering av farmakologiska handböcker 

och publicerad litteratur. 

Din Regionala Läkemedelsinformationscentral (LIC); www.lic.nu. 

(Se fler kontaktuppgifter på s.10-11) 

Tabellen på nästa sida är en generell rekommendation. Vid 

ställningstagande till läkemedelsbehandling under graviditet och amning 

får varje enskilt fall bedömas utifrån indikation hos modern och eventuella 

ogynnsamma effekter på fostret/barnet. Lägsta effektiva dos och kortast 

möjliga behandlingstid bör eftersträvas. 

119

Substans 

fenoximetylpenicillin, 

pcV 

erytromycin 

Tidig graviditet Senare del av graviditet Amning 

Kan användas. Kan användas. Kan användas. Passerar över i bröstmjölk i låg 

grad. Eventuell risk för sensibilisering samt risk 

för påverkan på barnets tarmflora kan inte 

uteslutas. 

Bör ej användas 

under första 

trimestern (gäller alla 

makrolider) på grund 

av en viss ökad risk 

för hjärtmissbildning. 

klindamycin Försiktighet bör 

iakttas då kunskapen 

är begränsad. Inga 

hållpunkter för att 

teratogena effekter 

har återfunnits i 

litteraturen. 

metronidazol 

ibuprofen 

Bör ej användas 

under första 

trimestern. Det finns 

ingen säkerställd 

teratogen effekt men 

det finns två rapporter 

om likartade 

ansiktsmissbildningar 

där ett samband inte 

kan uteslutas. 

Skall endast användas 

om det är absolut 

nödvändigt under 

första och andra 

trimestern. 

Kan användas. 

Försiktighet bör iakttagas då 

kunskapen är begränsad. 

Försiktighet bör iakttagas. 

Karcinogen effekt har beskrivits i 

djurstudier. Detta har dock inte 

kunnat visas hos människa. 

Skall ej användas i slutet av 

graviditeten. 

paracetamol Kan användas. Kan användas. Kan användas. 

kodein + 

(paracetamol) 

midazolam 

Bör användas med 

försiktighet. I det 

svenska medicinska 

födelseregistret sågs 

en något ökad 

förekomst av 

missbildningar hos 

exponerade barn i 

jämförelse med 

förväntat antal. Om 

ett faktiskt samband 

föreligger är inte 

klarlagt. 

Bör i görligaste mån 

undvikas och inte 

användas annat än 

tillfälligt. Data är 

mycket sparsamma 

och säkerheten kan 

därför inte bedömas. 

Kan användas i enstaka doser. 

Långvarig behandling kan orsaka 

neonatal abstinens. 

Bör i görligaste mån undvikas och 

inte användas annat än tillfälligt. 

Vid kontinuerligt intag finns risk 

för att barnet kan utveckla 

hypotoni, hypotermi, 

andningsdepression och abstinens 

under den postnatala perioden. 

120 

Kan användas. Passerar över i bröstmjölk i låg 

grad. Risken för påverkan på barnet är troligen 

låg i terapeutiska doser. Eventuell risk för 

sensibilisering samt risk för påverkan på barnets 

tarmflora kan inte uteslutas. 

Bör undvikas då klindamycin passerar över i 

modersmjölk i hög grad. Risk för påverkan hos 

barnet kan förekomma även vid terapeutiska 

doser. 

Bör undvikas. Passerar över i bröstmjölk i hög 

grad. En ökad risk för candidainfektioner och 

magsymtom föreligger. Risk för ev genotoxiska 

effekter kan inte bedömas. 

Kan användas. Passerar över i bröstmjölk i låg 

grad. Risken för barnet anses vara försumbar i 

terapeutiska doser. 

Passerar över i modersmjölk. I normalfallet är 

risk för påverkan på barnet låg vid 

exponering för enstaka doser. Efter exponering 

för upprepade doser doser har 

matningssvårigheter, apné, somnolens och 

obstipation rapporterats. Hos en 

minoritet av mödrar metaboliseras kodein snabbt 

vilket kan leda till mycket höga nivåer av morfin 

i bröstmjölken. Ett fall av letal 

morfinintoxikation har rapporterats. Barn bör 

därför observeras för symptom/tecken på 

morfinöverdosering. 

Kan användas vid enstaka dos när modern vaken 

och alert. Passerar över i bröstmjölk i låg grad. 

Efter en engångsdos av 6mg sjönk halterna i 

mjölk snabbt och varken midazolam eller dess 

aktiva metabolit var detekterbara i bröstmjölk 

efter 4 timmar . Vissa experter rekommenderar 

amningsuppehåll minst 4 timmar efter dosintag. 

Uppgifterna är tagna från respektive läkemedels produktresumé, Läkemedelsverket, 

www.janusinfo.se, www.medscinet.se/infpreg, LACTMED mm. 

Fullständig referenslista kan erhållas från LUPP-Läkemedelsupplysningen 

lupp.su@vgregion.se.

18. INTERAKTIONER 

Läkemedel kan påverka/påverkas av andra läkemedel. Det finns två typer 

av interaktioner; farmakokinetiska och farmakodynamiska. Farmakokinetiska 

interaktioner påverkar koncentrationen av läkemedlet genom 

inverkan på absorption, distribution, bindning, metabolism eller 

utsöndring. Farmakodynamiska interaktioner föreligger när läkemedel ger 

additiva eller synergistiska effekter i målorganet alternativt motverkar 

varandra. 

Interaktioner klassificeras vad gäller klinisk betydelse och 

dokumentationens art enligt nedan: 

Klinisk betydelse 

A. Interaktionen saknar klinisk betydelse 

B. Interaktionens kliniska betydelse är okänd och/eller varierar 

C. Kliniskt betydelsefull interaktion som kan hanteras med t.ex. 

dosjustering 

D. Kliniskt betydelsefull interaktion som bör undvikas 

Dokumentationens art 

0. Data från studier av andra läkemedel med liknande egenskaper 

1. Data från ofullständiga fallrapporter och/eller in vitro-studier 

2. Data från väldokumenterade fallrapporter 

3. Data från studier på friska försökspersoner och/eller pilotstudier på 

patienter 

4. Data från kontrollerade studier på relevant patientpopulation 

Läkemedelsinteraktioner har störst klinisk betydelse för läkemedel med 

smalt terapeutiskt fönster (liten koncentrationsskillnad mellan ingen effekt, 

effekt och oacceptabla biverkningar). Exempel på sådana preparat är 

digoxin, warfarin, antiepileptika, litium, immunosuppressiva, antimetaboliter 

och HIV-läkemedel. En och samma interaktion varierar också i 

betydelse mellan olika individer. Kliniskt relevanta interaktioner involverar 

oftast påverkan på läkemedels absorption, metabolism eller farmakodynamik. 

Interaktion - absorption 

Komplexbildning i magtarmkanalen är en viktig interaktionsmekanism. 

Det olösliga komplexet hindrar absorption, så att läkemedlet inte tas upp i 

cirkulationen i tillräcklig mängd. Sådana interaktioner kan ibland undvikas 

121

genom att ge läkemedlen vid olika tider på dygnet. Komplexbildning 

förekommer bl.a. mellan vissa antibiotika (tetracykliner och fluorokinoloner) 

och katjoner såsom aluminium (antacida), kalcium (kalciumtabletter 

och mjölkprodukter) och järn. För fullgod absorption av 

läkemedel krävs också en intakt mag-tarmkanal och det är viktigt att tänka 

på att även unga människor kan vara tunntarmsopererade, t.ex. pga. 

inflammatorisk sjukdom eller fetma. 

Interaktion - metabolism 

Läkemedelsmetaboliska interaktioner handlar framför allt om effekter på 

enzymsystemet cytokrom P450 (CYP) i levern, men även andra mekanismer 

kan påverkas. CYP-enzymer kan såväl hämmas som induceras 

(ökning av kapaciteten), vilket påverkar koncentrationen av läkemedel som 

metaboliseras av det aktuella enzymet. Ibland uppstår konkurrens om ett 

CYP-enzym och nedbrytningen kan bli förlångsammad för det läkemedel 

som har lägst affinitet. 

Erytromycin är exempel på ett läkemedel som hämmar metabolismen av 

bl.a. warfarin och simvastatin, vilket kan leda till ökad effekt och ökad risk 

för biverkningar av de sistnämnda. Tuberkulosmedlet rifampicin ökar 

metabolismen av bl.a. prednisolon, doxycyklin och NSAID, vilket kan leda 

till minskad effekt av dessa läkemedel. 

Ibland blir det komplext att bedöma den farmakologiska konsekvensen av 

läkemedelsmetaboliska interaktioner. Det gäller t.ex. när ett läkemedel har 

aktiva metaboliter som kräver CYP-omvandling för att bidra till effekten. 

Beroende på om metaboliten är mer eller mindre aktiv än modersubstansen 

kan interaktioner via CYP ge olika resultat. En annan situation är om 

läkemedlet är en prodrug som kräver CYP-omvandling för att överhuvudtaget 

bli aktivt. Då kan CYP-hämning leda till utebliven effekt. Det är inte 

enbart läkemedel som kan påverka CYP-systemet utan även naturläkemedel, 

rökning och livsmedel (t.ex. grapefruktjuice). 

Individer med genetiskt låg eller hög aktivitet i olika CYP-enzymer kan 

vara extra känsliga för metaboliska interaktioner, men detta är inget som 

testas rutinmässigt. Vid risk för CYP-interaktioner mellan läkemedel kan 

dosanpassning krävas (framgår ofta i FASS). 

Interaktion – farmakodynamik 

Farmakodynamiska interaktioner är en naturlig följd av läkemedlens effekt 

och verkningsmekanismer. Förstärkta effekter kan orsakas genom verkan 

på samma receptor eller på olika receptorer inom samma organsystem. 

122

Ibland är detta önskvärt som t.ex. vid hypertonibehandling, men kan också 

leda till ökad risk för biverkningar (t.ex. när flera läkemedel har 

antikolinerg effekt). Ett ytterligare exempel är NSAID och warfarin som 

påverkar olika delar av hemostasen, vilket leder till en ökad blödningsrisk. 

Detsamma gäller för kombinationen antidepressiva av typen SSRI med 

ASA/NSAID/warfarin. Typexempel när det gäller försvagade effekter är 

kombination av receptorstimulerare och receptorblockerare, t.ex. terbutalin 

(beta-2-receptorstimulerare mot astma) och propranolol (icke-selektiv betareceptorblockerare 

mot bl.a. hypertoni). 

Var hittar man information om interaktioner? 

I interaktionsdatabasen SFINX (www.janusinfo.se) finns möjlighet att 

skriva in ett eller flera substans- eller preparatnamn och på ett enkelt sätt få 

information om kända interaktioner och deras kliniska betydelse. Denna 

databas innehåller dock framför allt farmakokinetiska interaktioner. 

Information om interaktioner för enskilda läkemedel finns även i FASStexten, 

huvudsakligen under interaktionsavsnittet, men ibland även under 

”Varningar och försiktighet” och/eller ”Kontraindikationer”. De regionala 

Läkemedelsinformationscentralerna (www.lic.nu) kan bistå med hjälp vid 

mer komplicerade frågeställningar. För ytterligare information se även 

Läkemedelsboken 2011/2012 samt ”Läkemedelsanamnes för tandvården” 

av Johan Blomgren. 

Källor 

FASS, www.fass.se 

Interaktionsdatabasen SFINX, www.janusinfo.se 

Läkemedelsboken 2011/2012, kapitel Läkemedelsbiverkningar 

123

19. LÄKEMEDEL OCH BARN 

Det kan vara mer komplicerat att läkemedelsbehandla barn än vuxna. 

Under uppväxten sker stora förändringar i kroppssammansättningen. 

Kroppsytan i förhållande till kroppsvikten förändras. Dessa faktorer samt 

tillväxten och mognadsprocessen i olika organ såsom njurar och lever påverkar 

känsligheten och förmågan att metabolisera och utsöndra läkemedlet. 

Barn behöver därför andra doser än vuxna. Nyfödda omsätter ofta läkemedel 

långsammare än äldre barn och vuxna och kräver därför en försiktig 

dosering. I småbarnsåldern kan omsättningen av läkemedel i vissa fall 

vara snabbare än hos vuxna och behöver ofta högre dos per kilo än vuxna. 

Biverkningsprofilen skiljer sig ibland mellan barn och vuxna . Det kan vara 

svårt att identifiera biverkningar hos det lilla barnet. Det är viktigt att tänka 

på läkemedelsbiverkan som differentialdiagnos vid förändringar under 

pågående behandling. 

Det kan vara svårt att ge medicin till barnet. Läkemedlet kan smaka illa. 

För att dosera rätt behövs olika beredningsformer. Till de yngsta barnen 

ges vanligtvis läkemedel i flytande form med hjälp av en doseringsspruta. 

Andra beredningsformer som kan övervägas är t ex tabletter, stolpiller och 

munsönderfallande tabletter. Från ca 3 års ålder kan man prova att ge 

barnet hela tabletter. Till barn som har svårt att svälja tabletter kan det bli 

aktuellt att krossa dem och blanda ut dem med en trögflytande vätska, t.ex. 

yoghurt. Obs! Alla tabletter får inte krossas eller delas . 

Se förteckning ”Sväljes hela” på www.apoteketfarmaci.se. 

Ibland kan det vara lättare för barnet att svälja läkemedlet om de samtidigt 

får någon mat eller dryck med mycket smak 

Vid läkemedelsadministrering till barn med gastrostomi bör man i första 

hand välja orala lösningar (mixturer) alternativt vattenlösliga läkemedel. 

Orala lösningar kan eventuellt spädas. Om inte flytande beredningar finns 

kan medicinen (om inget annat anges) lösas upp med kroppstempererat 

vatten innan den tillförs. Kunskapen om och kring detta finns hos 

nutritionssjuksköterskor, gastroenterologer eller apotekare. 

Flera av de läkemedel som används är ännu inte testade på barn. Terapiråden 

bygger oftast på den kliniska erfarenheten och i vissa fall på extrapoleringar 

från vuxenstudier. I de fall studier har genomförts, har de inte 

alltid publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Det har nu införts en ny 

124

lagstiftning i samtliga EU – länder, som medger 6 månaders längre 

patentskydd för nya läkemedel som även testats för barn 

Källor 

Lindemalm S, Grahnquist L. Värt att veta om barn och läkemedel. Läkemediet 2007;4. 

PEG/Knapp och Gastrotub, http://www.sahlgrenska.se/SU/5/GEA/PEGknapp-och-Gastrotub/ 

Rane A Barn och läkemedel. Barnmedicin. Studentlitteratur 2003 

Sväljes hela 

http://www.apoteketfarmaci.se/NyheterOchFakta/Farmaci%20Broschyrer/Sväljeshela_januari 

_2011.pdf 

Terapiråd barn och läkemedel www.vgregion.se/vardgivarstod/barn 

125

20. LÄKEMEDEL OCH ÄLDRE 

När äldre personer behandlas med läkemedel finns flera aspekter att ta 

hänsyn till. 

Inom gruppen äldre finns en stor variation både avseende kronologisk och 

biologisk ålder. Det är därför viktigt att anpassa läkemedelsbehandlingen 

till den enskilda individen. 

De studier som ligger till grund för godkännande av läkemedel är vanligen 

gjorda på personer som är inte är äldre, som inte använder andra läkemedel 

och som inte har andra sjukdomar. Därför är kunskapen ofta dålig om 

äldres reaktioner på olika läkemedel. 

Kroppen förändras med åren och reagerar därmed annorlunda på 

läkemedel. Äldre är också ofta känsligare för biverkningar. Flera samtidiga 

sjukdomar blir vanligare med stigande ålder och det är inte ovanligt att 

man använder många olika läkemedel. Äldre kan också ha rent praktiska 

svårigheter att ta läkemedel. 

Kroppsliga förändringar med stigande ålder 

Andelen vatten i kroppen avtar med åren. Därmed ökar ofta ett läkemedels 

koncentration i blodet. Både önskad effekt och biverkningar kan då öka. 

Detta kan motverkas genom att dosen minskas eller att läkemedlet inte 

doseras lika ofta. 

Andelen fett ökar med stigande ålder. Därmed kan fettlösliga läkemedel 

lagras ”bättre” i kroppen, vilket kan göra att koncentrationen i blodet blir 

lägre. Läkemedlet får då sämre effekt, men att det tar längre tid för 

kroppen att utsöndra läkemedlet. Detta gäller till exempel bensodiazepiner. 

Den viktigaste skillnaden mellan yngre och äldre när det gäller 

omsättningen av läkemedel i kroppen är att njurfunktionen avtar med 

stigande ålder. Många äldre har så pass minskad njurfunktion att det 

påtagligt påverkar omsättningen av de läkemedel som utsöndras via 

njurarna. Den äldre personen är inte alltid medveten om detta. Det innebär 

att ett läkemedel stannar kvar längre tid i kroppen. Om man ta flera doser 

blir därmed koncentrationen i blodet högre. 

Åldersförändringar i mag-tarmkanalen medför oftast inte så stor skillnad 

för upptaget av läkemedel. Många läkemedel omsätts i levern. 

Förändringar i leverns funktion beror oftare på genetiska skillnader eller 

126

förekomst av sjukdom som påverkar levern, mindre ofta på åldersförändringar. 

Ökad biverkningskänslighet 

De symtom äldre personer upplever kan vara relaterade till sjukdomar, 

åldersförändringar eller biverkningar. Det är inte alltid lätt att avgöra 

skillnaden, särskilt när det gäller ett läkemedel som personen har använt i 

många år, men nu blivit känsligare för. 

Magsäckens slemhinna blir skörare med stigande ålder och därmed kan 

behandling med vissa smärtstillande ge ökad risk för magblödningar. 

Tarmens rörlighet avtar och risken för att läkemedel kan orsaka förstoppning 

ökar. 

Med åldern avtar salivsekretionen. Därmed blir äldre personer känsligare 

för läkemedel som kan ge muntorrhet. 

Hjärnans och nervsystemets åldrande gör att äldre ofta blir känsligare för 

en del läkemedel, som vissa smärtstillande och lugnande läkemedel. 

Vanliga biverkningar hos äldre som kan vara kopplade till läkemedel är 

trötthet, sömnsvårigheter, depression och förvirring. Många läkemedel 

ökar risken för fallolyckor, bland annat lugnande, sömnmedel och starka 

smärtstillande. 

Ökad sjuklighet 

Med kroppsliga sjukdomar minskar kroppens förmåga att hantera 

fysiologiska belastningar som akuta sjukdomar eller läkemedelsbehandlingar. 

Ibland behandlas en sjukdom med ett läkemedel som ger 

biverkningar. Då kan personen behöva ytterligare läkemedel för att 

förhindra dessa biverkningar. Till exempel kan acetylsalicylsyra (Trombyl) 

användas för att minska risken för hjärtinfarkt och stroke. Om magsäcken 

är känslig kan man tvingas ge ett läkemedel som omeprazol för att 

förhindra magsår. 

En person med hjärtkärlsjukdom kan vara mer utsatt för förändringar i salt- 

och vätskebalansen i kroppen. Detta kan ibland orsakas av läkemedelsbehandlingen, 

till exempel av vattendrivande eller biverkningar som diarré. 

Stort antal läkemedel 

Ett stort antal läkemedel ökar risken för interaktioner och biverkningar. 

Kontrollera alltid att ett nytt läkemedel inte interagerar med de övriga på 

ett riskfyllt sätt. Ju fler läkemedel, desto svårare är det för patienten att 

127

hålla ordning på vilket läkemedel som ska tas mot vilken sjukdom och vid 

vilket tillfälle. 

Praktiska svårigheter 

En äldre person kan ha nedsatt minne och därför svårare att hålla ordning 

på sina läkemedel. Det kan också vara besvärligt att komma ihåg speciella 

instruktioner för olika läkemedel, till exempel vilka som ska tas till mat 

och vilka som inte får kombineras med varandra. Här kan skriftlig 

information vara till god nytta. 

Nedsatt syn kan göra det svårt att hitta rätt bland läkemedelsförpackningarna 

och nedsatt kraft i händerna kan ge problem att öppna 

förpackningarna. 

Muntorrhet kan göra det svårt att svälja tabletter, så att de fastnar i 

munhålan eller tuggas sönder. Sväljningssvårigheter kan öka risken att 

läkemedlet fastnar i matstrupen och orsakar skador här. 

Exempel på läkemedel där särskild hänsyn bör tas vid hög ålder: 

Antibiotika 

Tetracyklin (Vibramycin, Doxyferm, Doxycyklin), ciprofloxacin 

(Ciproxin) 

Binder till många joner, till exempel kalcium och järn, varför dessa läkemedel 

inte skall tas ihop med mat eller andra läkemedel, inklusive 

kosttillskott och hälsokostpreparat. 

Erytromycin (Ery-Max, Abboticin) 

Många interaktioner med andra läkemedel, varför det är viktigt att 

kontrollera att behandlingen är förenlig med personens övriga läkemedelsbehandling. 

Klindamycin (Dalacin) 

Risken att drabbas av Clostridium difficile-infektion till följd av klindamycinbehandling 

ökar med stigande ålder. 

Flukonazol (Diflucan) 

Har en mängd interaktioner med många vanliga läkemedel, till exempel 

warfarin, vissa vattendrivande och blodfettsänkande läkemedel. Rådgör 

därför alltid med ansvarig läkare om en person står på andra läkemedel. 

128

Smärtstillande 

Acetylsalicylsyra, COX-hämmare (NSAID) 

Äldre har en känsligare magsäcksslemhinna och risken för magblödning är 

stor. Acetylsalicylsyra i smärtlindringsdoser och COX-hämmare 

(Diklofenak, Voltaren, Naproxen, Ipren, Brufen m fl) ska endast användas 

undantagsvis. Dessa preparat kan också förvärra hjärt- och njursvikt och 

motverkar blodtrycksbehandling. 

Opioidanalgetika (kodein (Citodon, Panocod), tramadol (Tiparol, 

Tradolan), buprenorfinplåster (Norspan), morfin (Dolcontin, Depolan), 

oxikodon (OxyContin, OxyNorm), fentanylplåster (Durogesic, Matrifen) 

Äldre är oftast känsligare för opioiders effekt, varför man bör använda 

lägre doser. Biverkningar är vanliga även av kodein och tramadol, som 

klassas som svaga opioider. Preparaten ger ofta upphov till förstoppning 

och bör kombineras med tarmmotorikstimulerande medel som 

Cilaxoraldroppar eller makrogol (Forlax, Movicol) 

Lokalbedövning 

Alla lokalanestetika kan ge hjärtrytmrubbningar, varför det är klokt att 

minska doserna till äldre personer, särskilt vid känd hjärtsjukdom. 

Adrenalin bör undvikas vid förmaksflimmer och ischemisk hjärtsjukdom 

(hjärtinfarkt, kärlkramp). Vid behov kan istället vasopressintillsats 

användas. 

Lugnande 

Äldre är känsligare för lugnande medel, särskilt bensodiazepiner (ex 

Stesolid, Sobril, Oxascand, Flunitrazepam), varför dessa bör undvikas som 

premedicinering. Risken för förvirring, trötthet och ostadighet ökar. Bensodiazepiner 

ger också en övergående glömska, som minskar möjligheten för 

personen att komma ihåg vad som hänt och sagts vid tandbehandlingen. 

Källor 

Socialstyrelsen: Indikatorer för god läkemedelsterapi hos äldre; www.socialstyrelsen.se 

Läkemedelsboken 2011-2012: Läkemedelsbehandling på särskilt boende och i hemsjukvården 

129

21. MILJÖASPEKTER PÅ LÄKEMEDEL 

Läkemedel har potenta och specifika effekter på människor, djur och 

mikroorganismer. Biologiskt aktiva ämnen påverkar ofta evolutionärt 

konserverade målstrukturer och risk för oförutsedd verkan måste alltid 

beaktas. Säkerheten, t.ex. toxicitet och bieffekter, har länge bevakats 

medan läkemedlens miljöeffekter uppmärksammades först på 1990-talet. 

Då publicerades iaktagelser om störd reproduktion av bl.a. fisk som utsatts 

för syntetiska hormoner och hormonstörande ämnen i åar och vattendrag. 

Antibiotikaresistens har sedan länge setts som ett allvarligt hot mot effektiv 

behandling av bakteriella infektioner. Problemet fördes vid denna tid i 

alltmer tydlig relation till miljön sedan insikter ökat om risker med 

antibiotika och antibiotikapåverkade mikroorganismer som når miljön 

genom användningen. Vissa läkemedel gav skador på vattenlevande djur, 

t.ex. SSRI, främst sertralin. Skador sågs på gälar hos fiskar och njurarna 

hos fåglar så gravt att några arter stod på randen av utrotning (NSAID, i 

synnerhet diklofenak). 

I Sverige förekom 2011 ett tusental godkända läkemedelssubstanser 

fördelade på miljontals kilo totalt förskriven och rekvirerad mängd. Endast 

en mindre andel är dokumenterat miljöstörande men mörkertalet befaras 

vara stort på grund av faktabrist. 

Många aktiva substanser i läkemedel är persistenta vilket innebär att de 

bryts ner långsamt i miljön. En viss kemisk stabilitet är nödvändig för att 

läkemedel ska kunna hanteras och förvaras men också för att aktiva ämnen 

inte ska brytas ner redan i samband med upptaget. Den höga stabiliteten 

ökar miljöns exponeringstid för läkemedelsrester som omsatts och 

utsöndrats och därmed även risken för miljöskador. Läkemedelssubstansers 

passage över biologiska membraner kräver att oladdade (eller opolära) 

grupper dominerar i ytliga partier av molekylstrukturen. De är därför 

relativt fettlösliga ämnen som kan anrikas i näringskedjan. 

Läkemedelsindustrin i vår del av världen arbetar under skärpta krav på 

avloppsrening. Däremot har läkemedelsutsläpp av gigantiska proportioner 

observerats i vissa länder med mildare regler. I dag sker en omfattande 

generikaproduktion i t.ex. Indien och Kina. 

Oförbrukade läkemedel innebär en konstant risk för utsläpp som kan 

kontrolleras genom att allmänheten ständigt informeras om att lämna alla 

130

överblivna läkemedel, till apoteken. I Sverige insamlas ungefär 75%, av 

icke använda läkemedel. 

Restprodukter av läkemedel i urin och faeces från behandlade människor 

och djur är en stor utsläppskälla som är både svår och obekväm att 

påverka. I större tätorter betjänas hushållsavloppen av ett fåtal reningsverk 

vilket är gynnsamt för åtgärder. Avloppsreningen har utvecklats och tar 

bort vissa läkemedelssubstanser från avloppsvatten men långtifrån de 

flesta. Metaboliskt påverkade restprodukter har ofta kvar biologisk 

aktivitet under lång tid, vilket medför risk för varaktig miljöpåverkan. 

Sedan läkemedels effekter på miljön kommit i fokus har många kommuner 

utvecklat reningsverken. Man använder t.ex. kemiska metoder (ozon) och 

bestrålning med UV-ljus. Förutom att utbyggnaden kommer att ta lång tid, 

är den kostsam och många tekniska problem är olösta. Eftersom läkemedel 

i regel utsöndras med urinen prövas nu tekniker för urinseparation. Man 

hoppas att det ska bli möjligt att uppströms reningsverken angripa och 

förstöra läkemedelsresterna i urinen. En annan miljöåtgärd är att minska 

mängden tarmbakterier i avloppen t.ex. med värmeavdödning. Genomslaget 

av innovativ teknologi på detta område kan inte förutsägas. 

Allt känsligare kemiska analyser gör det möjligt att mäta spårämnesnivåer 

av läkemedelsrester i avlopp, vattendrag och vattentäkter. Många ofta 

ordinerade läkemedel mäts regelbundet. Trots framsteg kvarstår en stor 

andel av läkemedlen som passerar avloppsreningen och följer med 

vätskeavflödet ut i vattendragen. Sulfa och trimetoprim, antiepileptika, 

betablockerare, NSAID och analgetika tillhör de vanligaste fynden i 

kommunernas mätningar. Några ämnen (t.ex. ciprofloxacin) ”försvinner” 

därför att de binds till rötslammet vilket begränsar dess användning som 

jordförbättring. Spårhalter av enstaka läkemedel (t.ex. hydroklortiazid), 

kan påträffas i dricksvatten. 

Miljökraven enligt god tillverkningssed (GMP) kommer att skärpas genom 

EU-direktiv. För veterinära läkemedel men inte ännu för humanläkemedel, 

gäller miljökrav vid registrering. Regeringen och SKL fastställde 2011 en 

”Nationell läkemedelsstrategi”. Miljökontroll av läkemedel och bekämpning 

av antibiotikaresistens är två prioriterade målområden. 

Världens troligen första miljöklassificeringssystem för läkemedel 

utformades 2005 av Stockholms läns landsting (SLL) och fyra andra 

organisationer. Systemet är en viktig förebild och används ännu för 

vägledning. Varje år publicerar SLL uppdaterade listor i handböcker och 

131

på nätet (www.janusinfo.se/v/miljo-och-lakemedel/) som gör det lättare för förskrivare 

kan väga in miljöegenskaper vid valet av läkemedel. Uppgift ingår om 

förskriven volym (DDD), persistens (P), bioackumulation (B), toxicitet 

(T), om ett faro-index P+B+T, samt om evidens. Miljörisken uttolkas ur 

en kvot mellan förväntad halt i miljön och bevisat skadlig halt, en metod 

som är grov men ganska allmänt använd. Risken klassas som försumbar, 

låg, medelhög eller hög. Nätversionen av FASS (www.fass.se) har numera 

miljöinformation om tillverkaren lämnat den under ett klickbart ”M”. 

Antibiotika 

Antibiotika har liten effekt på andra biologiska system än mikroorganismer 

och miljöeffekterna är främst ekologiska. Som beskrivits i bokens 

inledning, ska antibiotikabehandling vägas mot risken att ”vår inre miljö”, 

normalfloran också påverkas. Kraftig störning kan leda till sämre 

behandlingsresultat, till diarré och annan komplikation. 

En tydligt skadlig miljöpåverkan av antibiotika är förhöjd prevalens av 

resistens och virulensegenskaper. Gränsöverskridande överföring av 

sådana egenskaper sker mellan bakterier i miljön, människans normalflora 

och våra vanliga patogener och opportunister. Vår främsta motåtgärd är att 

begränsa antibiotika i alla led inklusive miljön där ”centrallagret” för 

resistens antas finnas. Bakterier som koloniserar antibiotikabehandlade 

patienter belönas starkt för resistens, vilket är en drivkraft för import av 

resistensgener. Gener vandrar genom bakteriesamhällen över en 

organiserad transportkedja av transposoner och andra mobila DNAelement. 

Antibiotikaselektion har en nyckelroll för att driva dessa 

genrörelser i medicinskt viktiga bakterier såväl som i miljöbakterier utan 

medicinsk betydelse. Kinoloner, antifolater och sulfonamider är 

främmande ämnen i naturen, alla mycket persistenta. Resistensgener 

förekommer ofta i grupp och multiresistens kan selekteras med ett ämne. 

Vid sidan av sin primära verkan orsakar många antibiotika sekundärt en 

letal ”radikalisering” av bakteriers syremetabolism. Reaktiva syremetaboliter 

(ROS) kan vara främst ansvariga för den bakteriocida (letala) 

effekt man finner hos många antibiotika. DNA skador har en central roll i 

orsakskedjan men redan innan dessa nått letala proportioner hävs ett brett 

verkande SOS-repressorsysem (Lex). Då uppregleras dels många enzymer 

som reparerar DNA men också systemen för DNA-överföring mellan 

bakterier. Lägre halter av antibiotika än vad som krävs för att hämma 

bakterieväxt, har visats aktivera resistens-spridning. Det är vanligt att 

resistensgener bärs av plasmider eller inskjutna DNA-element (”genöar”). 

132

Tillsammans bildar de ett flexibelt nätverk, ett slags ”rörpost” för snabb 

genspridning om det aktiveras. 

Åtgärder 

Allmänheten måste löpande få information om att läkemedelsrester ska 

kasseras genom inlämning till apoteken. Där sköts enligt lag insamling och 

sändning av läkemedelsrester till miljösäker destruktion. 

Om inte läkemedel lämnas till apotek, vilket kan gälla t.ex. tandvård, ska 

de föras till likvärdiga och säkra rutiner för destruktion. Kravet inkluderar 

även lösningar och beredningar i flytande form (t ex klorhexidinlösning), 

plåster, inhalatorer, geler och salvor. Att skydda avloppen är allra viktigast. 

Effektivitet och säkerhet går alltid först men om valmöjlighet finns ska det 

läkemedel väljas som ger minsta miljöpåverkan. Utöver landstingens 

miljöriktlinjer, kan ”M” i FASS ge vägledning. Oprövad behandling bör 

inledas med en startförpackning eller en minimal förpackning. 

Källor 

K. Kümmerer. 2009. The presence of pharmaceuticals in the environment due to human use- 

present knowledge and future challenges. J Environ. Manage. 90:2354-66. 

D.G. Larsson, C. de Pedro, N. Paxeus. 2007. Effluent from drug manufactures contains 

extremely high levels of pharmaceuticals. J. Hazard Mater 148;751-5. 

J. L. Martinez. 2009. The role of natural environments in the evolution of resistance traits in 

pathogenic bacteria. Proc. R. Soc. 276: 2521-2530. 

V.M. D'Costa, C.E. King, L. Kalan, M. Morar, W.W. Sung, C. Schwarz, D. Froese, G. 

Zazula, F. Calmels, R. Debruyne, G.B. Golding, H.N. Poinar, G.D. Wright. 2011. Antibiotic 

resistance is ancient. Nature 477:457-61. 

L.C. Sweeney, J. Dave, P.A. Chambers, J. Heritage. 2004. Antibiotic resistance in general 

dental practice— a cause for concern? J. Antimicrob Cemother 53:567-76. 

K. Bush, P. Courvalin, G Dantas, J Davies, B Eisenstein, P. Huovinen, G.A. Jacoby, R. 

Kishony, B.N. Kreiswirth, E. Kutter, S.A. Lerner, S. Levy, K. Lewis, O. Lomovskaya, J.H. 

Miller, S. Mobashery, L.J.V. Piddock, S. Projan, C.M. Thomas, A. Tomasz, P.M. Tulkens, 

T.R. Walsh, J.D. Watson, J. Witkowski, W. Witte, G. Wright, P.Yeh and H.I. Zgurskaya. 

2011. Tackling antibiotic resistance. Nat. Rev. Microbiol. 9:894-6. 

M. A. Kohanski, D. J. Dwyer, B. Hayete, C.A. Lawrence, J.J. Collins. 2007. A common 

mechanism of cellular death induced by bacteriocidal antibiotics. Cell 130:797-810. 

133

E. Gullberg, S. Cao, O.G. Berg, C. Ilbäck, L. Sandegren, D.Hughes, D.I. Andersson. 2011. 

Selection of resistant bacteria at very low antibiotic concentrations.. PloS Pathogens 

7:e1002158. 

J.W. Beaber, B. Hochhut, M.K. Waldor. 2004. SOS response promotes horizontal 

dissemination of antibiotic resistance genes. Nature 427:72-74. 

H. Huang, A. Weintraub, H. Fang, C.E. Nord. 2009. Antimicrobial resistance in Clostridium 

difficile. Int. J. Antimicrobial Agents. 34:516-22. 

Nationell läkemedelsstrategi 2011. 

http://www.regeringen.se/content/1/c6/17/38/05/f10289bc.pdf 

134

22. TOBAKSAVVÄNJNING 

Rökningen är den riskfaktor som står för den största andelen av den totala 

sjukdomsbördan i Sverige näst efter högt blodtryck som i sig även har 

tobaksbruk som en riskfaktor. Passiv rökning innebär samma typ av 

hälsorisker. Att sluta röka ger mycket snabbt en tydlig förbättring av 

hälsan. 

Rökning och tandhälsa 

Rökare har i genomsnitt fem gånger ökad risk att drabbas av svår 

tandlossning – parodontit och hela 90 procent av all svårläkt tandlossning 

finner man hos rökare. Ett icke blödande parodontium orsakad av kärlkonstriktionen 

(nikotineffekten) i tandens stödjevävnad, kan leda till 

underdiagnostik av parodontit hos rökaren, då det första varningstecknet, 

blödande tandkött, uteblir. Rökning är en riskfaktor för att utveckla postoperativa 

besvär efter tanduttagning. 

När det gäller implantat tyder studier på att lyckandefrekvensen på lång tid 

blir sämre, speciellt i överkäken. Slemhinnan reagerar och utvecklar olika 

försvar på långvarig rökning genom t ex lingua villosa, papillerna på 

tungan förstoras, och melanos vilket innebär en ökad melaninpigmentering 

i gingivan. Hos rökare kan också iakttas en ökad förekomst av leukoplakier 

som är ett precanceröst tillstånd som kan leda till cancer. Tobaksrökning är 

en stark riskfaktor för cancer i munhåla och svalg. Dessa cancerformer är 

ofta svårbehandlade med traumatiserande kirurgiska ingrepp som ofta 

utförs i kombination med strålbehandling, vilket leder till muntorrhet. 

Snus 

Snusets skadliga effekter jämförs ofta med rökningens, men en sådan jämförelse 

blir skev då få saker är så hälsofarliga som rökning. Effekterna och 

hälsoriskerna för snusaren bör jämföras med att inte alls använda någon 

form av tobak. 

Det finns ingen vetenskaplig evidens för snus som rökavvänjningspreparat. 

Snus innehåller nikotin och är beroendeframkallande på samma sätt som 

cigarettrökning. 

Sluta röka 

De flesta vuxna som i dag röker och uppemot hälften av snusarna skulle 

vilja sluta. Olika undersökningar tyder på att andelen som vill sluta röka 

ligger mellan 70 och 84 procent. I en undersökning som gjordes bland EUs 

135

medlemsländer 1998 låg Sverige med 84 procent högst i Europa när det 

gäller viljan att sluta röka. Nikotinberoendet är starkt och återfallsrisken 

hög. Trots det lyckas de flesta till slut utan att ha haft kontakt med vården. 

Ungefär var tredje tobaksbrukare skulle dock vilja ha stöd. 

Lokal marknadsföring av avvänjningsstöd är en nyckelfaktor i detta arbete. 

Behandling av patienternas tobaksberoende 

Det goda samtalet, de professionella, personliga råden och den 

omsorgsfulla uppföljningen lägger grunden för en lyckad behandling. 

Läkemedel förstärker effekten. 

Nikotinläkemedel är förstahandsval. Starta gärna behandlingen 1-2 veckor 

före stoppdatum. Då hinner patienten bekanta sig med produkten och 

upplever ofta att de kan dra ner på rökningen eller snusningen. Det 

inspirerar. 

Nikotinläkemedel ökar chansen att bli rök/snusfri med 6o procent jämfört 

med placebo. Nikotinläkemedel är receptfria (undantaget nässpray). 

Överväg riskerna med nikotinläkemedel vid graviditet. 

Champix och Zyban förskrivs av läkare. 

Champix (vareniklin) ökar chansen att lyckas med 200-250 procent och 

Zyban (bupropion) med 100 procent jämfört med placebo. 

Enkel rådgivning 

Fråga alla om tobak. Journalför svaret. Bedöm motivationen att sluta. 

Identifiera fungerande enhet du kan remittera till för att få hjälp. 

Låt patienter som inte vill delta vara. Ta upp frågan vid nästa besök. 

Kvalificerad rådgivning 

Enligt Socialstyrelsens nya riktlinjer är all slags rökslutarstöd verksamt, 

men siktet bör vara inställt på kvalificerad rådgivning/beteendemedicinsk 

prevention och behandling. 

Källor 

www.slutarokalinjen.org 

www.tobaksfakta.org 

www.psykologermottobak.org 

www.somt.se 

www.fhi.se 

www.socialstyrelsen.se 

136

Läkemedel för rökavvänjning - nikotinsubstitution 

Behandlingstidens längd måste bedömas individuellt. En vanlig 

behandlingstid är 2-3 månader för plåster och minst 3 månader för övriga 

beredningsformer och därefter successiv nedtrappning. Maximal 

behandlingstid är 12 månader för tuggummi och 6 månader för övriga 

beredningsformer. 

Här listas de olika beredningsformer som idag finns innehållande nikotin: 

Plåster Dosering – lågt beroende: 

24 h plåster (21, 14 , 7 mg) start med 15/14/10 mg 

16 h plåster (25, 15, 10 mg) Dosering – högt beroende: 

start med 25/21/15 mg 

Biverkningar: Hudreaktioner, 

sömnstörning, livliga drömmar (24 h–plåster) 

Tuggummi Dosering – lågt beroende: 1,5 el. 2 mg 

1,5 mg, 2 mg, 3 mg, 4 mg Dosering – högt beroende: 3 el. 4 mg 

(8-12 tuggummi per dygn) 

Biverkningar: irritation i mun och hals, hicka, 

magbesvär vid fel tuggteknik 

Sublingualtablett Dosering – lågt beroende: 2 mg 

2 mg Dosering – högt beroende: 2x2 mg 

(8-12 sublingualtabletter per dygn) 

Biverkningar: irritation i mun och hals 

Sugtablett Dosering – lågt beroende: 1 el. 2 mg 

1 mg, 2 mg, 4 mg Dosering – högt beroende: 2 el. 4 mg 

(8-12 sugtabletter per dygn) 

Biverkningar: irritation i mun och hals, hicka 

Inhalator Dosering: 4-12 doser per dygn 

10 mg/dos Biverkningar; milda lokala reaktioner som 

hosta och irritation i mun och svalg 

Nässpray Dosering: 1 sprayning i vardera näsborren 

0,5 mg/dos 1-2 gånger per timma 

(receptbelagt) Biverkningar: lokala reaktioner i form av 

irritation, smärta, nysningar, rinnande näsa 

137

Munhålespray Dosering: 1-2 sprayningar varje – varannan 

1 mg timme mellan kinden och tänderna 

(8-12 sprayningar per dygn) 

Biverkningar; irritation i mun och hals under 

de första veckorna 

Munhålepulver Dosering: 1 påse varannan timme läggs 

4 mg under överläppen i ca 30 minuter. Flytta runt 

påsen med tungan. 

(8-12 påsar per dygn) 

Biverkningar: irritation i mun och hals under 

de första veckorna 

138

23. ANSVAR OCH 

KVALITETSGRANSKNING 

Författningar som reglerar läkemedelshanteringen inom tandvården 

återfinns framför allt inom Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS) 

och Läkemedelsverkets författningssamling (LVFS). 

Några av de viktigaste lagarna och författningarna är: 

SFS 1985:125 ”Tandvårdslag” 

SFS 2010:659 ”Patientsäkerhetslag” 

SOSFS 2005:12 ”Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- 

och sjukvården” 

SOSFS 2002:12 ”Delegering inom tandvården” 

SOSFS 2000:1 ”Allmänna råd och läkemedelshantering i hälso- och 

sjukvården” 

SOSFS 1997:14 ”Delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och 

sjukvården och tandvården” 

LVFS 2009:13 ” Läkemedelsverkets föreskrifter om förordnande och 

utlämnande av läkemedel och teknisk sprit” 

Vårdgivarens ansvar 

Med vårdgivare avses fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt 

bedriver hälso- och sjukvård enligt Patientsäkerhetslagen. 

Enligt författningarna skall Vårdgivaren: 

fastställa övergripande mål för det systematiska kvalitetsarbetet samt 

kontinuerligt följa upp och utvärdera målen, 

ge direktiv och säkerställa att ledningssystemet för varje verksamhet 

är ändamålsenligt med mål, organisation, rutiner, metoder och 

vårdprocesser som säkerställer kvaliteten, och 

139

ge direktiv och säkerställa att ledningssystemet inom ansvarsområdet 

är så utformat att vårdprocesserna fungerar verksamhetsöverskridande. 

ge skriftliga direktiv och säkerställa att kvalitetssystemen innehåller 

rutiner för läkemedelshanteringen. 

Verksamhetschefens ansvar 

Inom tandvården ska det finnas någon som ansvarar för verksamheten 

(verksamhetschef). Verksamhetschefen får dock bestämma över diagnostik 

eller vård och behandling av enskilda patienter endast om han eller hon har 

tillräcklig kompetens och erfarenhet för detta. 

Verksamhetschefen får uppdra åt sådana befattningshavare inom 

verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra 

enskilda ledningsuppgifter. 

Verksamhetschefen/motsvarande inom tandvården skall: 

inom ramen för vårdgivarens ledningssystem ta fram, fastställa och 

dokumentera rutiner för hur det systematiska kvalitetsarbetet kontinuerligt 

skall bedrivas för att kunna styra, följa upp och utveckla 

verksamheten, 

ansvara för att mål för verksamheten formuleras och för att dessa nås 

ansvara för uppföljning och analys av verksamheten, så att åtgärder 

kan vidtas för att förbättra vården. 

fastställa ändamålsenliga rutiner och entydigt fördela ansvaret för 

läkemedelshanteringen inom verksamhetsområdet. Särskild vikt skall 

läggas vid utformningen av rutiner och ansvar för narkotiska 

läkemedel. 

Rutinerna och ansvarsfördelningen skall dokumenteras i en lokal 

instruktion för läkemedelshantering. 

Verksamhetschefen skall fortlöpande följa upp läkemedelshanteringen 

inom verksamhetsområdet och säkerställa att rutinerna och ansvarsfördelningen 

tillgodoser kvaliteten och säkerheten i vården. 

Vid en klinik med flera tandläkare kan annan person än klinikchefen utses 

att vara läkemedelsansvarig. Denne måste vara tandläkare. Om klinikchefen 

inte är tandläkare skall en av klinikens tandläkare utses att vara 

läkemedelsansvarig. 

140

I uppdraget som läkemedelsansvarig tandläkare ingår bl.a. att: 

Delegering 

- se till att personalen känner till allmänna författningar om läkemedelshanteringen 

och att fastställda rutiner är kända och 

tillämpas 

- se till att personalen fortlöpande får information och utbildning 

samt skolas in i de tekniker som kommer till användning i 

läkemedelshanteringen 

- se till att kvalitetssäkringsarbetet i fråga om läkemedelshanteringen 

bedrivs enligt utfärdade direktiv och vid behov i 

samarbete med farmaceut 

- avvikelser från författningar, lokala rutiner, instruktioner och i 

övrigt oönskade händelser, t.ex. tillgrepp av läkemedel, rapporteras 

till ansvarig tandläkare 

- följa utvecklingen inom läkemedelshanteringen och föreslå 

säkerhetshöjande åtgärder 

Med delegering avses att någon som är formellt kompetent för en 

medicinsk arbetsuppgift överlåter till en annan person som saknar formell 

kompetens för uppgiften. 

Klinikchefen är ytterst ansvarig för att delegeringar sker på rätt sätt. 

Varje delegeringsbeslut skall dokumenteras. Av dokumentationen skall 

framgå: 

vilken arbetsuppgift som delegerats 

vem som delegerat uppgiften 

till vem uppgiften delegerats 

tiden för delegeringsbeslutets giltighet 

datum då beslutet fattades 

Delegeringsbeslutet får endast avse en namngiven person och inte en hel 

yrkesgrupp. Den som fått uppdraget har själv ansvar för hur uppgifterna 

utformas och hur de skall genomföras. Kvar i verksamhetschefens ansvar 

ligger uppföljning och kontroll. 

En arbetsuppgift får inte delegeras om det av en bestämmelse i en 

författning, en instruktion eller liknande framgår att uppgiften är 

förbehållen en viss yrkesgrupp eller om något liknande formellt eller 

praktiskt hinder föreligger. 

141

Läkemedelsansvarig tandläkare har rätt att delegera arbetsuppgifter efter 

samråd med verksamhetschef/motsvarande som exempelvis: 

kontroll av leveranser från apotek 

kontroll av nycklar till läkemedelsförråd 

ansvar för ordning i läkemedelsförråd 

åtgärdande av indragningsskrivelser och andra meddelanden 

från apotek 

ansvar för lustgas och syrgas 

- 

Kvalitetsgranskning av läkemedelshantering 

Verksamhetschefen skall fortlöpande följa upp läkemedelshanteringen 

inom verksamhetsområdet och säkerställa att rutinerna och ansvarsfördelningen 

tillgodoser kvaliteten och säkerheten i vården. 

Verksamhetschefen bör, som ett led i sin fortlöpande uppföljning av verksamheten, 

se till att läkemedelshanteringen genomgår en extern kvalitetsgranskning 

minst en gång om året. Granskningen kan t.ex. utföras av en 

farmaceut. 

Vid granskningen kan farmaceuten ge råd om samt granska de 

arbetsmoment som innefattar läkemedelshantering. De moment som berörs 

är ordination, iordningställande, administrering, rekvisition och förvaring 

av läkemedel. Särskild vikt läggs vid hantering av narkotika. 

Kvalitetsgranskningen dokumenteras och protokollet skickas till berörda 

personer. 

142

24. FÖRVARING OCH HÅLLBARHET 

Läkemedelsförråd 

Läkemedel ska förvaras enligt tillverkarens anvisningar i ett särskilt förråd 

som är anpassat till verksamhetens inriktning och omfattning. Läkemedlen 

ska förvaras inlåsta och vara oåtkomliga för obehöriga. Endast de som har 

till uppgift att iordningställa/administrera/beställa läkemedelsdoser får ha 

tillgång till läkemedel. Rutiner för förvaring och inventering av 

nycklar/kod/kort till läkemedelsförrådet samt åtgärd vid förlust av 

nyckel/kod/kort ska finnas i den lokala instruktionen. 

Förvaring av läkemedel ska ske ett sådant sätt att förväxling undviks. För 

att upprätta en god överskådlighet är det viktigt att inte för stora 

läkemedelsvolymer beställs hem. 

I läkemedelsförrådet kan även andra, läkemedel närstående varor såsom 

administreringshjälpmedel (sprutor och kanyler), odontologiskt-tekniska 

preparat (t.ex. tandfyllnadsmedel, protesmaterial) samt kirurgiskt-tekniska 

preparat (t.ex. catgut, guttaperka) förvaras. 

Dessa varor ska isåfall förvaras skilda från läkemedel.. 

Tekniska medel (t.ex.desinfektionsmedel för material, rengöringsmedel, 

syror, lösningsmedel, fototekniska preparat, reagenser och laboratorieprover) 

ska av säkerhetsskäl förvaras i ett separat låsbart utrymme skilt 

från läkemedel. 

Förvaring 

Enligt SLS 2011.2 används följande förvaringsanvisningar i märkning av 

läkemedelsförpackning, i bipacksedel samt i produktresumé: 

Förvaras vid högst 30˚C 

Förvaras vid högst 25˚C 

Förvaras i kylskåp (2˚C - 8˚C) eller om det är nödvändigt Förvaras 

och transporteras kallt (2˚C - 8˚C) 

Förvaras i djupfryst tillstånd {temperaturområde} eller om det är 

nödvändigt Förvaras och transporteras i djupfryst tillstånd 

{temperaturområde}. 

143

Om det är relevant, kompletteras ovan nämnda förvaringsbetingelser med 

följande märkning: 

Förvaras i skydd mot kyla och/eller Får ej frysas. 

Tillslut förpackningen väl eller Förvaras i originalförpackningen. 

Om utrymmet tillåter kompletteras med följande märkning: 

Fuktkänsligt. 

Förvaras i originalförpackningen eller Förvara {förpackningen} i 

ytterkartongen. Om utrymmet tillåter, kompletteras med följande 

märkning: Ljuskänsligt. 

Tänk på att temperaturen varierar mellan olika platser i kylskåpet. 

Ibland förvaras läkemedel som kräver kylförvaring i akutväska eller på 

akutbricka. Rådgör i så fall med apoteket/fabrikanten om hållbarhetstiden. 

Vissa läkemedel måste förvaras i rumstemperatur eftersom de får 

förändrade egenskaper vid förvaring under +15°C. Detta beror på 

utfällning av aktiv eller annan substans i lösningar eller på partikeltillväxt i 

suspensioner (t.ex. kortikosteroider för injektion) om läkemedlen placeras i 

kylskåp. Andra följder vid förvaring av läkemedel i för låg temperatur kan 

vara dosaerosoler som inte fungerar och lösningar som blir för 

trögflytande. 

Förvaring av läkemedel utanför läkemedelsförråd 

Om det är förenligt med en säker hantering får läkemedel som måste vara 

lätt tillgängliga förvaras utanför läkemedelsförrådet. Dessa läkemedel ska 

finnas förtecknade i den lokala instruktionen för läkemedelshantering. 

Exempel: 

• läkemedel som används ofta, t.ex. bedövningsmedel 

• läkemedel som används i akuta situationer (akutbricka, akutväska) 

Hållbarhet 

Sterila läkemedel 

För varje läkemedel anges ett utgångsdatum, dvs. ett datum, efter vilket 

läkemedlet inte ska användas. Tiden mellan tillverkning och utgångsdatum 

utgör den maximala lagrings- och användningstiden för ett läkemedel. 

Vid tillredning/iordningställande av ett sterilt läkemedel samt vid 

användning föreligger en risk för kontamination. På grund av 

kontaminationsrisken måste lagrings- och användningstiderna begränsas. 

Tidpunkt för brytande ska anges på förpackningen. De lagrings- och 

användningstider som anges av tillverkarna ska i första hand följas. Sterila 

144

eredningar där en eventuell kontamination medför särskilt stora risker ska 

endast användas till en patient. 

Läkemedel utan krav på sterilitet 

Läkemedel åsätts en total hållbarhetstid inkluderande användningstid. 

Hållbarhetstiden grundas normalt på kemisk-fysikaliska stabilitetsstudier. 

På vårdavdelningar och motsvarande är det lämpligt att ha en rutin, som 

innebär att läkemedelslagret gås igenom minst två gånger per år varvid 

gamla läkemedel och läkemedel som inte används längre kasseras. För 

läkemedel som förvaras i sin originalförpackning anges utgångsdatum på 

förpackningen. Fabrikantens anvisning om hållbarhet i bruten förpackning 

ska följas. Om en förpackning används till flera patienter, som till exempel 

på en vårdavdelning kan en kortare användningstid behöva övervägas. 

Se förteckning nedan om 

”Vägledning om hållbarhet i bruten läkemedelsförpackning”. 

Författningar som reglerar ovanstående frågor: SOSFS 2001:17, 

SLS 2011.2 (Svensk Läkemedelsstandard) 

145

Vägledning om hållbarhet i bruten läkemedelsförpackning 

De lagrings- och användningstider som anges av tillverkarna skall i första 

hand följas. 

Ampuller och uppdragna sprutor 

Läkemedel i förpackningar såsom ampuller är avsedda för engångsbruk, 

vilket innebär att uttag endast ska göras vid ett tillfälle. Sådana 

förpackningar ska ej återförslutas. 

Läkemedel bör normalt inte förvaras i uppdragna sprutor. Om detta 

undantagsvis sker ska sprutorna vara märkta så att förväxling ej kan ske 

och en bedömning göras om kemisk-fysikaliska egenskaper medger detta. 

Läkemedel i uppdragna sprutor bör ej förvaras längre än 12 timmar i 

rumstemperatur. 

Tabell 1. Lagrings- och användningstid för sterila läkemedel 

Läkemedelsform, egenskaper, användning etc. Lagringstid i 

bruten 

förpackning 1 

Användningstid Totaltid 

efter 

brytning 

SPOL- 

VÄTSKOR 

Vid kirurgi Ingen 

Annan användning (renrutin) Ingen 

Omedelbar 

användning 

24 timmar 

─ 

─ 

INJEKTIONS- Okonserverade 


─ 

─ 

12 timmar 

(rumstemp) 

eller 24 timmar 

(2-8 C) 

Konserverade 2 

Vägledning om hållbarhet i bruten läkemedelsförpackning 

De lagrings- och användningstider som anges av tillverkarna skall i första 

hand följas. 

Ampuller och uppdragna sprutor 

Läkemedel i förpackningar såsom ampuller är avsedda för engångsbruk, 

vilket innebär att uttag endast ska göras vid ett tillfälle. Sådana 

förpackningar ska ej återförslutas. 

Läkemedel bör normalt inte förvaras i uppdragna sprutor. Om detta 

undantagsvis sker ska sprutorna vara märkta så att förväxling ej kan ske 

och en bedömning göras om kemisk-fysikaliska egenskaper medger detta. 

Läkemedel i uppdragna sprutor bör ej förvaras längre än 12 timmar i 

rumstemperatur. 

Tabell 1. Lagrings- och användningstid för sterila läkemedel 

Läkemedelsform, egenskaper, användning etc. Lagringstid i 

bruten 

förpackning 

- för flera 

─ 

─ 7 dagar 

patienter 

- för enskild 

─ 

─ 28 dagar 

patient 

GELER, KRÄMER, KUTANA VÄTSKOR, Användningstiden måste anpassas efter användningen. 

PASTOR, PUDER OCH SALVOR MED Generella tider är svåra att uppställa. Ju striktare 

STERILITETSKRAV 

hygienkrav, desto större krav ställs på hanteringen ur 

hygienisk synpunkt och användningstiden görs så kort 

som möjligt. 

Uppgifterna är hämtade från SLS 2011.2 (Svensk Läkemedelsstandard). 

1 

Användningstid Totaltid 

efter 

SPOL- 

VÄTSKOR 

Vid kirurgi Ingen Omedelbar 

användning 

brytning 

─ 

Annan användning (renrutin) Ingen 

INJEKTIONS- Okonserverade ─ 


24 timmar 

─ 

─ 

12 timmar 

(rumstemp) 

eller 24 timmar 

(2-8 C) 

Konserverade 2 

- för flera 

─ 

─ 7 dagar 

patienter 

- för enskild 

─ 

─ 28 dagar 

patient 

GELER, KRÄMER, KUTANA VÄTSKOR, Användningstiden måste anpassas efter användningen. 

PASTOR, PUDER OCH SALVOR MED Generella tider är svåra att uppställa. Ju striktare 

STERILITETSKRAV 

hygienkrav, desto större krav ställs på hanteringen ur 

hygienisk synpunkt och användningstiden görs så kort 

som möjligt. 


1. Tid i tabellen anges antingen som separat tid för lagringstid i bruten förpackning respektive användningstid 

1. Tid i tabellen anges antingen som separat tid för lagringstid i bruten förpackning respektive användningstid 

eller som en totaltid efter brytning. 

eller som en totaltid efter brytning. 

2. 

2. 

Med 

Med 

konserverat 

konserverat 

läkemedel 

läkemedel 

avses 

avses 

i detta 

i 

avsnitt 

detta avsnitt 

läkemedel 

läkemedel 

som uppfyller 

som uppfyller 

krav enligt 

krav 

Ph 

enligt 

Eur, 

Ph 

5.1.3. 

Eur, 

Efficacy 

5.1.3. Efficacy 

of 

of 

antimicrobial 

antimicrobial 

preservation. 

preservation. 

146 

146

Tabell 2. Lagrings- och användningstid för icke sterila läkemedel 

Läkemedelsform Egenskaper Användningstid för bruten 

förpackning 

Näsdroppar och 

nässprayer 1 Endast till en patient 

, som 

är vattenbaserade 

En behandlingsperiod 

Okonserverade beredningar 

används dock längst 10 dagar. 

Flytande eller 

halvfasta 

vattenhaltiga 

beredningar 1 

konserverade 2 

6 månader 

konserverade 2 , till prematura barn 1 månad 

konserverade 2 , till sårvård 

okonserverade 

1 månad 

1 vecka kallt 

Desinfektionsmedel alkoholbaserade 1 månad till flera patienter 

vattenbaserade 1 vecka till flera patienter 

Glidslem för 

kateterisering och 

liknande beredningar 

okonserverade 1 vecka kallt 

Om en förpackning används till flera patienter, som t.ex. på avdelning kan en 

kortare användningstid behöva övervägas. 


1. Om tillverkaren visat att förpackningsutformningen eller beredningen ger skydd för 

kontamination kan längre användningstider tillämpas. 

2. Med konserverade avses att beredningen har tillräcklig antimikrobiell effekt eller ej 

medger tillväxt av mikroorganismer, se Ph Eur, 5.1.3. Efficacy of antimicrobial 

preservation. 

För aktuell information om användningstider för läkemedel, se SLS 

(Svensk Läkemedelsstandard) på www.lakemedelsverket.se (sökord sls). 

147

25. KEMIKALIER INOM TANDVÅRDEN 

Många av de vanligaste produkterna som används inom tandvården innehåller 

hälsoskadliga, brandfarliga och miljöfarliga kemiska ämnen. För att 

skydda personal och patienter finns krav på att sådana produkter ska ha 

tydlig märkning med farosymbol samt riskfraser och skyddsfraser på 

svenska. Den tidigare EU-gemensamma varningsmärkningen i form av 

orange farosymboler ersätts nu successivt av ett världsomfattande system 

för varningsmärkning, där symbolerna är svarta på vit bakgrund med röd 

ram. De båda systemen kommer att finnas parallellt fram till 2015. 

Leverantören av en farlig kemisk produkt ska tillhandahålla ett 

säkerhetsdatablad på svenska som ger information om produktens farliga 

egenskaper, åtgärder vid olyckor, hanteringsinstruktioner m.m. Säkerhetsdatablad 

ska finnas tillgängligt för all personal som hanterar produkten, 

och personalen ska ha tillräckligt med kunskap för att hantera den säkert. 

Arbetsplatsen ska också ha en systematisk förteckning över vilka farliga 

kemiska produkter som används, där ämnenas farlighet framgår. Förteckningen 

ska vara aktuell och lättillgänglig. 

Riskbedömning 

På varje arbetsplats med farliga kemiska produkter ska en riskbedömning 

genomföras, där man analyserar riskerna för ohälsa och olycksfall. Utifrån 

riskbedömningen ska: 

skydds- och hanteringsinstruktioner utformas 

lämplig skyddsutrustning anskaffas vid behov 

beredskap för olycka, t ex brand, finnas 

Riskbedömningen ska dokumenteras och uppdateras vid förändringar. 

Härdplaster 

En vanligt förekommande grupp av kemikalier i tandvården är härdplaster. 

Hantering av härdplastkomponenter i form av kompositer, adhesiver, 

protesbasmaterial mm. medför risk för allergiskt kontakteksem, astma och 

irritation. Arbete med härdplaster får därför endast utföras av personal med 

särskild utbildning om sådant arbete. Denna personal ska också genomgå 

läkarundersökning. Särskilda hanterings- och skyddsinstruktioner ska 

finnas, och det är mycket viktigt att undvika hudkontakt med ohärdat 

material och inandning av ångor eller slipdamm. Punktutsug bör användas 

för att minska exponering för luftföroreningar under patientbehandling. 

148

Tänk på att: 

ta del av varningsmärkningen och säkerhetsdatabladet samt 

eventuella lokala skyddsföreskrifter innan du börjar arbeta med en 

kemisk produkt 

se till att ha den skyddsutrustning som krävs vid normal hantering 

och om en olycka händer 

förvara kemiska produkter i originalförpackningen 

förvara kemiska produkter så att det inte är någon risk för förväxling 

förvara kemiska produkter på säkert ställe, aldrig i närheten av 

livsmedel 

minimera mängden brandfarliga kemiska produkter som förvaras och 

hanteras 

undvika antändningskällor i närheten av brandfarliga kemiska 

produkter 

kemiska produkter blir i de flesta fall farligt avfall. Se till att det 

finns lokala rutiner för omhändertagande av avfallet 

Vid akuta olycksfall: 

Ring 112 och begär Giftinformationscentralen eller kontakta närmaste 

sjukhus. Ta med förpackningen! 

Källor 

Arbetsmiljöverkets författningssamling (AFS) 2000:4/2010:4 och 2005:18 

Förordning (EG) nr 1278/2008 

Kemikalieinspektionens författningssamling (KIFS) 2005:7 

149

26. LÄKEMEDELSFÖRMÅNER, 

UTBYTBARHET 

Läkemedelsförmånen 

För att begränsa kostnaderna för personer med stort behov av sjukvård och 

läkemedel finns de s.k. högkostnadsskydden. Idag är dessa splittrade på 

sjukvårds- och läkemedelskostnad. Läkemedelskostnaden är fastställd till 

maximalt 2200 kronor per tolvmånadersperiod fr.o.m. 1 januari 2012. Har 

denna nivå nåtts inom 12-månadersperioden tilldelas patienten ett frikort 

som berättigar till fria läkemedel för den tidsperiod som återstår av 

12-månadersperioden. 

Den nya högkostnadsgränsen och de nya reglerna med nya gränser för 

rabatt (se högkostnadstrappan nästa sida) träder i kraft först när den 

pågående 12-månadersperioden löpt ut och en ny period påbörjas. Under 

en period (2012) kommer alltså olika regler och gränser att finnas 

parallellt. 

I högkostnadsskyddet för läkemedel får patienten räkna in egenavgifterna 

för läkemedel inom ramen för läkemedelsförmånen. Kostnaden för icke 

rabattberättigade läkemedel liksom eventuella merkostnader för läkemedel 

där det finns billigare utbytbara alternativ, ingår inte och måste således 

betalas av patienten trots frikort. 

Läkemedelsförmånen är konstruerad som en avgiftstrappa enligt följande: 

För läkemedelsinköp under 1100 kronor betalar patienten hela kostnaden. 

För läkemedelskostnader i intervallet 1100 till 2100 kr blir egenavgiften 

50%. Mellan 2100 och 3900 kr blir egenavgiften 25% och i intervallet 

3900-5400 kr blir den 10%. 

Läkemedelskostnader över 5400 kronor subventioneras helt. Med denna 

konstruktion blir således den maximala kostnaden för läkemedel under 12 

månader 2200 kronor. 

Motsvarande subvention gäller även för flera barn under 18 år i en familj, 

så att kostnaden för barnen tillsammans inte överstiger detta belopp. 

Den s.k. 90-dagarsregeln säger att ett uttag inte får omfatta mer än 90 

dagars behandling för att ingå i läkemedelsförmånen. Förskrivaren bör 

därför tänka på att anpassa sin förskrivning och inte förskriva mer än för 

90 dagars förbrukning per uttag. Om flera uttag skrivits på receptet får 

patienten göra nästa uttag med läkemedelsförmån på receptet först när två 

tredjedelar av föregående expedition är förbrukat. 

150

Subventionering av läkemedel 

Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) är en statlig myndighet 

som granskar och tar beslut om vilka läkemedel och tandvårdsbehandlingar 

som ska ingå i högkostnadsskydden. De ansvarar också för att följa 

lönsamheten på den svenska apoteksmarknaden. Merparten av de 

läkemedel som finns på den svenska läkemedelsmarknaden ingår i 

läkemedelsförmånen. I vissa fall kan TLV bevilja subvention med vissa 

villkor. På TLVs hemsida finns en databas med samtliga beslut vad gäller 

förmånsberättigande samt priser på samtliga läkemedel inom 

läkemedelsförmånen (www.tlv.se). Även på www.fass.se finns information 

om ev. villkor för subvention. 

Arbetsplatskod 

En förutsättning för att läkemedlet ska ingå i läkemedelsförmånen är att 

recept som skrivs ut har en arbetsplatskod. Koden ska skrivas ut på 

receptblanketten samt anges i en för apoteket maskinläsbar form 

(streckkod). 

Varor som inte ingår i förmånen 

varor vars pris inte har fastställts av TLV. Gäller t.ex. varor som 

företaget valt att lägga utanför förmånen eller som TLV beslutat inte 

ska ingå i förmånen 

receptfria läkemedel för rökavvänjning 

vissa utvärtes läkemedel (VUM) 

naturläkemedel och traditionella växtbaserade läkemedel (TVBL) 

För dessa varor blir konsekvensen att patienten får betala hela kostnaden. 

För receptfria läkemedel utanför förmånen kan priset skilja om det köps 

utan eller med recept pga. olika prissättningsregler. 

151

Högkostnadsdatabas och delbetalning 

Högkostnadsdatabasen är ett register över hur mycket patienten har betalat 

för sina uthämtade läkemedel på recept. Det är Apotekens Service AB som 

ansvarar för registrering och lagring av uppgifterna i högkostnadsdatabasen 

och samtliga apotek är anslutna dit. 

Uppgifter som sparas i databasen är patientens namn och personnummer, 

kostnaden för läkemedlen, inköpsdatum, utlämnande apotek, erlagda 

belopp inom högkostnadsskyddet samt startdatum för påbörjad förmånsperiod. 

Patienter som så önskar kan dela upp sina betalningar av rabattberättigade 

läkemedel genom att delbetala en summa varje månad. Den person som 

fått läkemedel för minst 5400 kronor men har valt att delbetala får frikort 

utfärdat, även om alla egenavgifter ännu inte betalats. 

Personer som omfattas av läkemedelsförmånen: 

• Personer som är bosatta i Sverige eller har anställning i Sverige. 

• En person som lämnar Sverige anses vara bosatt här om utlandsvistelsen 

beräknas vara kortare än ett år. 

• En statligt anställd, som sänds utomlands för tjänstgöring, anses vara 

bosatt i Sverige även om utlandsvistelsen är längre än ett år. Förmånen 

gäller även maka/make och barn under 18 år. 

• I tveksamma fall avgör det berörda landstinget om en person skall anses 

vara bosatt i Sverige. 

• Försäkrade från länder inom EES-området och Schweiz omfattas av 

läkemedelsförmånerna. Det Europeiska sjukförsäkringskortet skall visas 

upp vid läkararbesök och receptexpedition. 

• Utlandssvenskar på besök i Sverige har rätt till förmånen om de är 

bosatta inom EES-området eller Schweiz och kan visa upp det 

Europeiska sjukförsäkringskortet. 

• Avtal mellan Sverige och Algeriet, Australien och delstaten Quebec i 

Kanada innebär att dessa länders medborgare omfattas av 

läkemedelsförmånen då behovet av läkemedel uppkommit under 

vistelsen i Sverige. 

152

Utbytbara läkemedel 

Sedan oktober 2002 finns Lagen om generisk substitution. Lagen innebär 

att apoteket måste byta ut förskrivet läkemedel (om det ingår i läkemedelsförmånen) 

mot det för innevarande period billigaste likvärdiga läkemedlet. 

Läkemedelsverket bestämmer vilka läkemedel som är likvärdiga och 

utbytbara. Listan över vilka läkemedel som är utbytbara finns på 

Läkemedelsverkets hemsida, www.lakemedelsverket.se . 

TLV beslutar vilken produkt som varje period ska anses som den billigaste 

utbytbara inom vissa förpackningsstorleksgrupper och apoteken är då 

skyldiga att byta till den förpackningen om inte patienten motsätter sig 

byte. 

Med likvärdiga läkemedel avses i regel läkemedel med samma aktiva 

substans, styrka och beredningsform i motsvarande förpackningsstorlek. 

Medicinskt likvärdiga läkemedel kan ha olika produktnamn, tillsatsämnen, 

utseende och information i bipacksedeln. 

Förskrivarna bör tala om för patienten att utbyte av läkemedel innebär: 

att patienten får ett billigare men medicinskt likvärdigt läkemedel som 

innehåller samma aktiva substans som originalet 

att skillnader kan förekomma vad gäller produktnamn, hjälpämnen, t.ex. 

färgämnen, förpackningstyp och information i bipacksedeln 

att samtliga läkemedel har granskats och godkänts av Läkemedelsverket 

vad gäller kvalitet, säkerhet, effekt och utbytbarhet 

Ett läkemedel får inte bytas ut om förskrivaren motsätter sig ett utbyte på 

medicinska grunder (t.ex. allergi mot färg- eller fyllnadsämnen eller för 

patienter med särskilt behov av kontinuitet där man bedömer att patienten 

inte kan hantera läkemedel med olika namn och utseende). På receptblanketten 

finns en ruta där förskrivaren med sitt signum markerar att 

utbyte inte får göras. Hela läkemedelskostnaden räknas då in i läkemedelsförmånen. 

Patienten kan själv välja att betala merkostnaden mellan det förskrivna 

läkemedlet och det billigaste läkemedlet. Merkostnaden räknas då inte in i 

läkemedelsförmånen. Om kunden vill ha annat generikum än det 

förskrivna eller det billigaste (periodens vara) betalar han/hon hela 

kostnaden, utanför förmånen! 

Läkemedelsverket har beslutat att apoteket inte får byta ut förpackningar 

som särskilt anpassats, t.ex. reumatikerförpackningar och kalenderförpackningar, 

utan patientens samtycke. Utbyte får inte heller göras om 

förskrivaren förskrivit delade doser (t.ex. halva tabletter). 

153

Apoteket måste upplysa patienten om att läkemedlet byts ut. Apoteket är 

också skyldigt att upplysa om att patienten har rätt att mot betalning av 

merkostnaden få det förskrivna läkemedlet. 

Parallellimporterade läkemedel 

Parallellimport definieras som: Import till Sverige från ett land inom EESområdet 

av ett läkemedel som redan har försäljningstillstånd i Sverige och 

exportlandet. Importen sköts av någon annan än tillverkaren/innehavaren 

av godkännandet för försäljning. Parallellimporterade läkemedel är identiska 

med direktimporterade läkemedel och är således utbytbara, men 

mindre skillnader när det gäller t.ex. färg, brytskåra, form och storlek är 

dock tillåtna, så länge detta inte anses ha någon terapeutisk betydelse. 

Antalet godkända parallellimporterade läkemedel har under de senaste åren 

ökat markant och förutsättningen är att det föreligger påtagliga prisskillnader 

mellan samma preparat i olika delar av Europa. 

De parallellimportade läkemedlen säljs till ett lägre pris (vanligen ca 10- 

15%) än originaltillverkarens pris. Finns det generika ligger dessa dock 

vanligen lägre i pris än de parallellimporterade. 

Läkemedelsförteckningen 

Läkemedelsförteckningen är en sammanställning av de läkemedel 

patienten köpt ut från apotek den senaste 15-månadersperioden. Läkemedelsförteckningen 

är tillgänglig för patienten själv, förskrivare samt 

farmaceuter på apotek. 

Privatpersoner kan nå sin läkemedelsförteckning via 

www.minavardkontakter.se förutsatt att man har e-legitimation. Man kan 

också beställa ett registerutdrag och få det hemskickat (blankett för 

beställning av registerutdrag finns på www.apotekensservice.se) eller 

begära ut den på ett lokalt apotek. 

Förskrivare når läkemedelsförteckningen via sitt journalsystem (finns ännu 

inte i samtliga journalsystem) eller via www.minavardkontakter.se 

(e-legitimation krävs då). För att titta i listan måste den enskilde förskrivaren 

ha patientens samtycke, vilket dokumenteras när man går in i 

läkemedelsförteckningen. För att kunna använda sig av tjänsten måste man 

först ansöka om behörighet – ansökningsblankett finns på 

www.apotekensservice.se. 

154

27. RECEPT- OCH 

REKVISITIONSREGLER 

Allmänt 

Tandläkare och tandhygienisters förskrivningsrätt regleras enligt föreskrifter 

i Läkemedelsverkets författningssamling (LVFS 2009:13 och 

2011:14). 

Behörighet 

Tandläkare som har legitimation eller har särskilt förordnande att utöva 

yrket är behörig att ordinera läkemedel för behandling av människa. (För 

den som inte har legitimation gäller behörigheten endast läkemedel som 

omfattas av det särskilda förordnandet.) 

Tandläkare får förskriva följande receptbelagda läkemedel: 

- läkemedel som ska appliceras lokalt i munhålan och på angränsande 

vävnader 

- läkemedel för behandling och förebyggande behandling av 

sjukdomar i eller på tänderna eller på angränsande vävnader 

Endast recept på läkemedel som skall appliceras lokalt i munhålan och på 

angränsande vävnader får ordineras med upprepade utlämnanden (itereras). 

Tandläkare får även förskriva receptfria läkemedel till patient på 

odontologiska indikationer. Recept på receptfria läkemedel får förskrivas 

med upprepade utlämnanden. 

Förskrivningsrätten ovan omfattar endast de läkemedel som Läkemedelsverket 

beslutar, se bilaga 1. 

Tandläkare med specialistkompetens i oral kirurgi (käkkirurgi) får dock 

förskriva läkemedel till människa i den omfattning som krävs för 

diagnostik och behandling av sjukdomar, skador och defekter i käkar och 

munhåla samt omgivande vävnader. Recept på dessa läkemedel får 

förskrivas med upprepade utlämnanden (itereringar). (LVFS 2011:14) 

Tandläkare får till sin praktik rekvirera läkemedel i den omfattning som 

behövs för den odontologiska yrkesutövningen med den begränsning för 

opioidanalgetika som anges i bilaga 1. 

155

Lokalanestetika och denaturerad teknisk sprit får endast rekvireras till egen 

praktik. Denaturerad teknisk sprit kan rekvireras förutom för utvärtes bruk 

även för desinfektion av instrument eller för laboratorieändamål i yrkesutövningen. 

Medel för framkallande av narkos får endast användas efter särskilt 

medgivande av Socialstyrelsen. 

Tandhygienister har rätt att till patient ordinera vissa läkemedel på 

odontologisk indikation. Dessa utgörs av fluorpreparat (godkända 

läkemedel och beviljade rikslicenser; se bilaga 2) och vissa andra läkmedel 

som används i munhålan. Tandhygienister har också förskrivningsrätt på 

Xerodent, receptfria varianter av acetylsalicylsyra, ibuprofen och 

paracetamol samt nikotin (för rökavvänjning). Se bilaga 2. 

Dessutom kan lokalanestetika rekvireras till egen praktik. 

Recept 

Tandläkare kommer i kontakt med flera olika blanketter för ordination och 

rekvisition av läkemedel. 

Receptblankett vid förskrivning av läkemedel och teknisk sprit till 

människa med undantag av läkemedel som klassats som särskilda 

läkemedel, sidan 166. 

Receptblankett för särskilda läkemedel – används vid förskrivning 

av läkemedel som klassats som särskilda läkemedel, se sidan 167. 

Dosrecept vid förskrivning av läkemedel och särskilda läkemedel 

till patient som får dosdispenserade läkemedel, sidan 168. 

E-recept 

Recept kan också överföras elektroniskt, s.k. e-recept. 

E-recepten går till Apotekens Service AB:s receptregister (”nationella 

brevlådan”) och lagras i väntan på att patienten går till valfritt apotek och 

får sitt recept expedierat. Receptet ligger kvar i receptregistret till sista 

expeditionen om kunden samtyckt till elektronisk lagring. För kunder som 

inte vill ha elektronisk lagring omvandlas e-receptet till pappersblankett i 

samband med första expeditionstillfället. 

Samma regler gäller för elektroniska recept som för skriftliga recept. 

E-recept kan även användas för ordination av narkotika och övriga 

särskilda läkemedel. 

156

Faxrecept 

Överföring via telefax får endast ske om det finns en skriftlig 

överenskommelse mellan förskrivaren eller sjukvårdshuvudmannen och de 

berörda öppenvårdsapoteken. 

Vid telefaxöverföring ska den vanlig receptblankett användas och ordet 

”Telefax” eller ”Fax” och namnet på mottagande apotek ska skrivas på 

blanketten. Originalhandlingen märkt Telefax/Fax är inte giltigt för 

utlämnande av läkemedel eller teknisk sprit från apotek. För övrigt gäller 

samma regler som för vanliga recept. 

Vid överföring av recept avseende särskilda läkemedel via telefax ska 

det mottagande öppenvårdsapoteket kontakta förskrivaren via telefon, eller 

på annat sätt bekräfta att receptet är utfärdat av en behörig förskrivare. 

Giltighetstiden för recept som överförs via telefax är en månad från 

utfärdardatum och får endast expedieras en gång. 

Även rekvisitioner kan överföras via telefax och motsvarande regler som 

för recept gäller. 

Telefonrecept 

Förskrivning via telefon får endast göras undantagsvis. Vid inringning av 

recept till apotek ska receptutfärdaren lämna samma uppgifter som krävs 

för skriftligt recept och receptet måste dikteras klart och tydligt för att 

farmaceuten ska uppfatta alla uppgifter korrekt. Mottagande farmaceut ska 

repetera anteckningarna för receptutfärdaren som kontroll på att ingen 

misstolkning skett. Farmaceuten ska också kontrollringa telefonrecept på 

narkotika om inte receptutfärdarens identitet är uppenbar. 

Särskilda bestämmelser vid inringning av recept: 

• Telefonrecept får endast avse en expedition. 

• Telefonreceptet är giltigt en månad om inte receptutfärdaren anger kor- 

tare giltighetstid. 

• Startförpackning kan inte förskrivas på telefonrecept. 

• Uppskattat behov för maximalt 90 dagar får ordineras. 

• Narkotika med symbolen (tung narkotika) får endast i undantagsfall 

ordineras per telefon. Den mängd som ordineras vid varje sådant tillfälle 

får inte överstiga fem avdelade doser i form av tabletter, suppositorier eller 

kapslar. För narkotika märkt med symbolen (lätt narkotika) gäller att 

minsta förpackning, dock högst 30 avdelade doser, får förordnas vid varje 

tillfälle. 

157

Särskilda läkemedel 

Med särskilda läkemedel avses narkotikaklassade läkemedel, analgetika 

med tramadol eller kodein, anabola steroider, androgener, erytropoietin 

och tillväxthormon. 

Vid förskrivning av dessa läkemedel ska en speciell receptblankett ”Recept 

för särskilda läkemedel” användas (se s. 167). Receptblanketterna, som är 

numrerade och försedda med vattenstämpel, skall förhindra receptförfalskningar. 

Narkotika 

Med tung narkotika avses narkotika i förteckning II och III i Läkemedelsverkets 

föreskrifter (LVFS 2011:10) om förteckningar över narkotika. 

Dessa läkemedel har symbolen i FASS. 

Med lätt narkotika avses narkotika i förteckning IV och V. Dessa läkemedel 

har symbolen i FASS. 

Varje narkotikaklassificerat läkemedel skall vid tillförsel till läkemedelsförrådet 

och vid förbrukning föras in i en särskild förbrukningsjournal. 

Ansvaret för inventering och kontroll av dessa läkemedel ska åläggas 

annan tandläkare/ tandhygienist/tandsköterska än den som har ansvaret för 

rekvirering och förvaring. Kontroll över förbrukningen görs i samband 

med regelbunden kvalitetskontroll av läkemedelshanteringen. 

Fr.o.m. 16 november 2011 är kodein och etylmorfin narkotikaklassat, och 

fr.o.m. 15 mars 2012 även tramadol, men Läkemedelsverket har gjort 

undantag för dessa substanser för att samma recepthanteringsregler ska 

gälla för dessa läkemedel som innan denna ändring. Läkemedel 

innehållande kodein eller tramadol måste förskrivas på särskild 

receptblankett. 

Enligt Socialstyrelsens författningar gäller att det ska finnas 

ändamålsenliga rutiner för en säker kontroll av förbrukningen av 

narkotiska läkemedel (förbrukningsjournal), vilket alltså nu gäller även 

tramadol och kodein. 

Vid beställning av narkotika med symbolen (tung narkotika) till praktiken 

får endast ett läkemedel beställas på varje blankett i en mängd av 

högst 30 tabletter/kapslar/suppositorier. 

Vid förskrivning av narkotikaklassade läkemedel till patient skall 

receptblanketten "Recept för särskilda läkemedel" användas. 

Vid förskrivning av opioidanalgetika (morfin, ketobemidon) till patient får 

endast ett läkemedel förskrivas vid samma tillfälle, och i en mängd av 

högst 30 tabletter/kapslar/suppositorier. 

158

Förskrivning av narkotika per telefon 

Vid förskrivning av särskilda läkemedel får telefonrecept endast användas 

undantagsvis i brådskande fall. För narkotika får vid varje tillfälle följande 

mängder läkemedel förskrivas: 

- narkotika med symbolen (tung narkotika) – 5 avdelade doser i 

form av tabletter, kapslar eller suppositorier 

- narkotika med symbolen (lätt narkotika) – minsta förpackning, 

dock högst 30 avdelade doser 

Fr.o.m. 1 maj 2012 får man inte rekvirera narkotiska läkemedel per telefon. 

Förskrivning av särskilda läkemedel ska ske med största försiktighet och 

förskrivaren ska särskilt iaktta följande: 

- förpackningsstorlek måste anges (ej behandlingstid). 

- läkemedlets styrka och mängd ska anges med både siffror och bokstäver 

(på elektroniskt recept anges styrka och mängd bara med 

siffror). 

- patientens namn, personnummer och adress ska anges på receptet. 

(Om varken personnummer eller födelsedatum har angivits vid 

förskrivning av narkotikaklassade läkemedel utgör det expeditionshinder.) 

Förskrivare måste också kontrollera patientens identitet (speciell signeringsruta 

på blanketten). 

En receptblankett för särskilda läkemedel får endast förtryckas med arbetsplatskod, 

förskrivarkod samt andra uppgifter om förskrivaren. 

En förteckning över de särskilda läkemedel som tandläkare får förskriva på 

recept återfinns i bilaga 3. 

Teknisk eller denaturerad sprit 

Tandläkare får till patient förordna eller till praktiken beställa teknisk sprit 

för behandling av människa eller för desinfektion av instrument eller för 

laboratorieändamål inom ramen för tandläkaryrkets utövning. Recept eller 

rekvisition av sprit får inte uppta annat läkemedel. (sker automatiskt vid 

elektronisk beställning). Receptet får inte heller förskrivas för flera uttag. 

Tandhygienist har rätt att rekvirera denaturerad sprit till egen praktik. 

Licensläkemedel 

Läkemedel som inte är godkända för försäljning i Sverige kan ändå i 

speciella fall få användas på patient. Behandlande tandläkare kan då 

ansöka hos Läkemedelsverket om att få använda läkemedlet på s.k. licens. 

En licens kan gälla för enskild patient eller för användning till en 

patientgrupp som behandlas vid en klinik, så kallad generell licens. 

Läkemedelsverket beviljar generell licens endast i undantagsfall. 

159

För att licens skall beviljas krävs: 

att förskrivande läkare skriver recept på läkemedlet samt en 

motivering för dess användning. Motiveringen kan skickas direkt till 

Läkemedelsverket eller lämnas till apoteket tillsammans med 

receptet. 

att expedierande apotek ansöker hos Läkemedelsverket om tillstånd 

till försäljning. 

Viktigt att välja apotek för utlämning 

Det är viktigt att förskrivare och patient kommer överens om vid vilket 

apotek läkemedlet skall hämtas. Patienten kan endast hämta ut sitt 

licensläkemedel på det apotek som har fått licens beviljad och apotek inom 

samma kedja med samma ägare. Detsamma gäller generell licens som 

därför bara är giltig på de apotek som har fått licens beviljad och apotek 

inom samma kedja med samma ägare. 

Förskrivaren ansvarar för information till patienten samt framtagande av 

erforderlig dokumentation till Läkemedelsverket. Dosval värderas inte av 

Läkemedelsverket. 

Beviljad licens gäller normalt i ett år från beslutsdatum. 

För licenspreparat gäller i övrigt samma receptförskrivningsregler och 

förmåner som för vanliga läkemedel. 

Blankett för licensmotivering finns på Läkemedelsverkets hemsida, 

www.lakemedelsverket.se . 

Information till patient 

Förskrivaren ska vid utlämnandet lämna de anvisningar som är nödvändiga 

för att patienten ska kunna använda läkemedlet på rätt sätt. 

Vid förskrivning och utlämnande av läkemedel som kan påverka reaktionsförmågan 

och därmed förmågan att uppträda som trafikant eller utföra 

riskfyllt eller precisionskrävande arbete ska förskrivaren särskilt upplysa 

patienten om detta. 

Vid förskrivning av licensläkemedel, extemporeläkemedel och lagerberedning 

ska förskrivaren särskilt beakta patientens behov av information. 

Dosexpedierade läkemedel 

För patienter som inte klarar sin läkemedelshantering är dosexpedition ett 

hjälpmedel. Läkaren är den som beslutar om patienten ska ha dosexpedierade 

läkemedel. Patienten gör en överenskommelse med sin läkare 

och samtycker till att apotek och vård kan utbyta information om 

160

hans/hennes läkemedelsanvändning. Dosreceptet ersätter vanliga recept 

och kan ses som en sammanställning av patientens alla ordinationer. 

Läkare, tandläkare, tandhygienist, barnmorska och sjuksköterska med 

förskrivningsrätt får ordinera läkemedel på dosrecept. 

Apoteket dosdispenserar läkemedlen och levererar till patienten eller 

patientens närmaste apotek. 

Läkemedel i originalförpackning - observera! 

Läkemedel som inte kan dosdispenseras, t.ex. flytande läkemedel, salvor, 

sugtabletter, kan beställas för samleverans eller hämtas på apotek. 

Observera att vid förskrivning av sådana läkemedel måste patienten 

instrueras att meddela apoteket varje gång ett uttag önskas (även vid första 

uttaget). 

Dospåsar/brickor iordningställs vanligen för två veckors förbrukning. 

Varje dos är tydligt märkt med personens namn, födelsedata och innehåll 

samt uppgift om tidpunkt för intag. 

Dosexpedierade läkemedel omfattas av läkemedelsförmånen, och patienten 

betalar inget extra för dosdispenseringstjänsten. Se dosrecept sidan 168. 

Elektronisk ordinationsdatabas för dosexpedierade läkemedel, Pascal 

Under våren 2012 kommer samtliga dosregister att flyttas till en gemensam 

ordinationsdatabas som ägs av Apotekens Service AB. E-dos ersätts då av 

ordinationsverktyget Pascal. Målsättningen är att Pascal ska användas och 

fax vara reservrutin. Varje förskrivare får på detta sätt alltid tillgång till 

den senaste versionen av dosreceptet, vilket ökar säkerheten i samband 

med ny förskrivning. Man kan också ha läsbehörighet för att kunna läsa 

och skriva ut patientens ordinationer. Behörighet till Pascal kräver en säker 

inloggning med antingen SITHS kort eller engångslösen via SMS. 

Ordination av läkemedel på mottagning 

Ordination av läkemedel på mottagning ska ske skriftligt och innehålla 

uppgifter om läkemedelsnamn, läkemedelsform, styrka, dosering, administrationssätt 

och tid för administrering. 

Iordningställande och administrering av läkemedel 

Läkemedel ska iordningställas av en tandläkare eller tandhygienist inom 

ramen för resp kategoris ordinationsrätt. Den som har iordningställt ett 

läkemedel har själv ansvaret för administreringen av läkemedlet till 

patienten. 

161

Om det är nödvändigt till följd av tekniska krav, sterilitetskrav eller likn, 

får en annan tandläkare/tandhygienist än den som iordningställt ett 

läkemedel ta ansvar för att administrera det till patienten. I sådana fall ska 

ansvarsfördelning och tillvägagångssätt framgå av den lokala instruktionen 

för läkemedelshanteringen. 

Delegering av iordningställande och administrering kan göras om verksamhetschefen 

anser det vara förenligt med patientsäkerheten. I ansvaret 

ingår att besluta huruvida iordningställande eller administrering av 

läkemedel får delegeras eller om vissa begränsningar ska finnas. 

Utlämnande av läkemedel från förskrivare 

I samband med behandling av patient får tandläkare och tandhygienist 

lämna ut jourdoser av sådana läkemedel som rätten att förordna omfattar. 

Jourdoser får inte utlämnas i större mängd än vad som är nödvändigt till 

dess att patienten kan få läkemedlet expedierat på apotek. Ordinationen ska 

dokumenteras i patientjournalen. 

Om läkemedel, som inte är avsett att intas omedelbart, överlämnas till patienten, 

ska det ske i lämplig förpackning. Denna förses med patientens 

namn och födelsedata, läkemedlets namn och styrka, datum för 

överlämnandet, anvisningar om läkemedlets användning, den ordinerandes 

namn samt signum av den som iordningställt förpackningen. Endosförpackade 

läkemedel kan med fördel användas. 

Tandläkare och tandhygienister får även som kariesprofylax lämna ut 

godkända läkemedel i form av tuggummi och sugtabletter som innehåller 

natriumfluorid. Utlämnandet får endast ske i samband med behandling. 

Vid utlämnande av läkemedel skall receptutfärdaren lämna muntliga och 

skriftliga anvisningar så att läkemedlet kan användas på rätt sätt. 

ANVISNINGAR VID RECEPTFÖRSKRIVNING 

Vid ordination till patient på recept eller beställning till tandkliniken på 

rekvisition gäller följande: 

Ordinationen/rekvisitionen bör vara skriftlig eller elektroniskt överförd 

av säkerhetsskäl. Ordination per telefon får endast göras undantagsvis. 

Uppgifterna på receptet ska vara tydliga och utan sådana förkortningar 

som kan leda till tveksamheter. (Vid tveksamhet är expedierande farmaceut 

skyldig att kontakta förskrivaren innan receptet får expedieras.) 

Eventuella ändringar på receptet ska receptutfärdaren bestyrka med sitt 

signum. 

162

Receptet skall skrivas på begriplig svenska. Receptlatin får inte användas. 

Önskas doseringsanvisning på annat språk än svenska anges detta på 

receptblanketten på raden för särskilda upplysningar. 

Förskrivaren skall informera patienten om hur läkemedlen ska intas och 

förvissa sig om att patienten förstår instruktionerna. 

Om ett receptbelagt godkänt läkemedel förskrivs på recept i större dos än 

den högsta dos som anges i FASS ska förskrivaren ange ordet ”Obs” i 

anslutning till doseringen. 

Förskrivaren bör anpassa mängden efter de förpackningar som finns. Ett 

uttag ska ej överstiga behovet för 90 dagar. 

På rekvisition av rotbehandlingsmedel bör ”För rotbehandling” anges 

som upplysning om kvalitetskraven till det levererande apoteket. 

Endast recept på receptfria läkemedel och på läkemedel för lokal 

användning på eller i tänderna eller på angränsande vävnader eller 

munslemhinnor (hit räknas även natriumfluoridtabletter), får förskrivas för 

mer än en expedition (itereras). 

Förskrivarkod måste alltid anges på receptet. Koden ska anges med 

siffror samt i en för apoteket maskinläsbar form. (Avsaknad av förskrivarkod 

innebär expeditionshinder på apoteket.) Socialstyrelsen utfärdar 

förskrivarkoder till samtliga behöriga förskrivare. 

Arbetsplatskod är obligatoriskt för att patienten ska få ta del av läkemedelsförmånen. 

Förtryckta receptblanketter får enbart uppta godkända läkemedel. 

Förtryckta alternativ får inte förekomma och förtryckt läkemedel får inte 

strykas. På blanketten får dock påföras/påklistras förskrivarkod och 

arbetsplatskod. 

Recept- och rekvisitionsblanketter skall, liksom ev. namn- och 

kostnadsställestämplar, förvaras så att de inte kan komma i orätta händer. 

Skriftliga och elektroniska recept är giltiga högst 1 år från utskriftsdatum 

om inte kortare tid anges på receptet. Telefon- och telefaxrecept är dock 

bara giltiga 1 månad. Giltigheten för rekvisitioner är 3 månader. 

163

Hänvisning Recept (figur 1 och 2) 

1. Förskrivarens signum, om läkemedlet ska expedieras med eller utan förmån. 

2. Signum av förskrivaren om förskrivet läkemedel ej får bytas ut. 

3. Patientens personnummer och namn anges. 

4. Patientens adress. Skall alltid anges vid förskrivning av särskilda läkemedel. 

5. På denna rad anges, i förekommande fall, särskilda upplysningar t ex önskemål om 

doseringsanvisning på ett främmande språk. 

6. Förskrivaren bekräftar här med signum att patientens identitet kontrollerats. Gäller endast 

förskrivning av särskilda läkemedel. 

7. Läkemedlets namn. (fullständigt produktnamn enligt FASS ska anges) 

8. Markering med signum i denna ruta indikerar utlämnande av startförpackning. 

Om behandlingen skall fortsätta med ordinerat läkemedel utlämnar apoteket därefter 

ordinerad mängd. Startförpackning av "Särskilda läkemedel" får ej förskrivas. 

9. Läkemedlets beredningsform anges. 

10. Läkemedlets styrka anges entydigt med siffror och enhet. Även om endast en styrka finns 

ska denna anges. Om styrka ej finns angiven i gängse handböcker (t. ex. Fass) spärras rutan 

med snedstreck. 

11. Vid förskrivning av "Särskilda läkemedel" skall styrkan anges med bokstäver. 

12. Läkemedlets mängd. 

13. Vid förskrivning av "Särskilda läkemedel" skall mängden anges med bokstäver. 

14. Ordinerad mängd kan om så önskas ersättas med behandlingstid. Apoteket lämnar då ut 

läkemedlet i sådana förpackningar att ordinerad behandlingstid kan genomföras. 

Behandlingstid får endast ersätta uppgift om förpackningsstorlek när det är möjligt att med 

hjälp av doseringsanvisning beräkna lämplig storlek på förpackning. 

15. Dosering, användning och ändamål. 

Som doseringsanvisning är "Enligt föreskrift" eller liknande ej tillfyllest. I syfte att förebygga 

felmedicinering ska även ändamålet anges, t.ex. "vid svår tandvärk", "lugnande", etc. 

16. Antalet gånger receptet får expedieras skall fyllas i och anges med bokstäver. 

Antalet expeditionstillfällen bestäms av förskrivaren med hänsyn till behandlingens ändamål 

och föreskriven mängd. Tandläkare får endast iterera receptfria läkemedel och läkemedel för 

lokal applicering i munhålan och på angränsande vävnader. 

17. Minsta expeditionsintervall kan anges. Apoteket får då inte expediera läkemedlet med 

tätare intervall utan att kontakta förskrivaren. (sällan aktuellt i tandläkarpraxis) 

164

18. Om endast ett läkemedel förskrivs spärras läkemedelsutrymme 2 med snedstreck. 

19. Datum. 

20. Namnteckning. 

Receptet ska egenhändigt undertecknas av förskrivaren. 

21. Namnförtydligande. 

22. Receptutfärdarens befattning, adress och telefonnummer. Dessa uppgifter bör vara tryckta 

på blanketten. 

I annat fall ska uppgifterna återges med tryckbokstäver, lämpligen med stämpel. 

Arbetsplatskod och förskrivarkod skall anges i rutan för receptutfärdarens uppgifter. Dessa 

koder ska vara maskinläsbara. Arbetsplatskod är obligatoriskt för att patienten ska få ta del av 

läkemedelsförmånen. Avsaknad av förskrivarkod innebär expeditionshinder på apotek. 

23. Det är möjligt att ange förkortad giltighetstid för receptet. Om inte giltighetstid anges är 

receptet giltigt ett år från utskriftsdatum. Förkortad giltighetstid kan vara lämpligt t.ex. vid 

behandling av akuta sjukdomar, där det ej är lämpligt att läkemedlet utlämnas långt senare. 

Om receptet berättigar till flera expeditioner gäller angiven förkortad giltighetstid den första 

expeditionen. 

165

RECEPTBLANKETT (figur 1) 

23 

7 

9 

15 

21 22 

19 20 

18 

3 

166 

5 

5 

5 

10 12 14 

2 

1 

8 

16 

17

RECEPT FÖR SÄRSKILDA LÄKEMEDEL (figur 2) 

23 

7 9 

10 

11 

12 

13 

15 

21 22 

19 20 

3 4 

167 

5 6 

16 

1 

2 

17

DOSRECEPT (figur 3) 

168

Allmänna råd och bestämmelser vid förskrivning av dosrecept. 

Vid ordination till patient med dosexpedierade läkemedel gäller i stort sett 

samma allmänna bestämmelser som vid receptskrivning med undantag av 

att alla läkemedel inkl. särskilda läkemedel får förskrivas på dosreceptet. 

Tillvägagångssätt vid ordination på ett dosrecept: 

Pascal 

Om man som förskrivare ofta ordinerar läkemedel för dosexpedition 

kan det vara lämpligt att begära behörighet till odinationsverktyget 

Pascal. I Pascal får man tillgång till patientens samlade läkemedelslista 

och en stor fördel med att använda detta ordinationsverktyg är att man 

alltid kan vara säker på att man utgår från den senaste versionen av 

patientens dosrecept. Behörighet till Pascal kräver en säker inloggning 

med antingen SITHS kort eller engångslösen via SMS. 

Skriftliga ordinationsändringar måste alltid göras på aktuellt dosrecept. 

Beställ alltid den senaste versionen från dosapoteket. 

Nyinsättningar skrivs in på en tom rad. Var noggrann att insättningen 

görs under rätt rubrik: ”Stående dispenserat läkemedel, Stående 

orginalförpackningar eller Vid behovs-läkemedel.” 

Överväg hur brådskande ändringen är ur medicinsk synpunkt och ange 

om läkemedlet behövs innan nästa ordinarie delning (gäller dispenserat 

läkemedel). 

Datera och skriv under i rutan ”Ändring/ny förskrivning”. Kom ihåg 

namnförtydligande, förskrivarkod och arbetsplatskod. 

Tänk på att alltid ange ett utsättningsdatum/behandlingstid. Ange alltid 

behandlingsorsak. Vid utsättning ange alltid en utsättningsorsak. 

169

Bilaga 1. Tandläkares förskrivningsrätt 

Enligt LVFS 2009:13 gäller följande förskrivningsregler för tandläkare. 

Enligt dessa får tandläkare till sin praktik rekvirera de läkemedel som 

behövs för den odontologiska yrkesutövningen, med den begränsning för 

opioidanalgetika som anges nedan. 

Till patient får tandläkare förskriva följande receptbelagda läkemedel: 

1. Läkemedel som skall appliceras lokalt i munhålan och på angränsande 

vävnader. 

2. Läkemedel för behandling och förebyggande behandling av 

sjukdomar i eller på tänderna eller på angränsande vävnader. 

Förskrivningsrätten omfattar de läkemedel som framgår av bilaga 1 till 

föreskrifterna och som även anges nedan. Endast receptfria läkemedel och 

läkemedel för lokal användning får förskrivas för mer än en expedition. 

Nytt fr.o.m. november 2011 (LVFS 2011:14): 

Tandläkare med specialistkompetens i oral kirurgi (käkkirurgi) får förskriva 

läkemedel till människa i den omfattning som krävs för diagnostik 

och behandling av sjukdomar, skador och defekter i käkar och munhåla 

samt omgivande vävnader. Recept på dessa läkemedel får förskrivas med 

upprepade utlämnanden. 

För utförligare information, se kapitel 27, Receptskrivningsregler och 

Läkemedelsboken (Kapitel Receptskrivningsregler, finns endast som 

webkapitel www.lakemedelsboken.se ) . 

170

Tandläkares förskrivningsrätt enligt förteckning 

(LVFS 2009:13) 

Mun och svalg 

Huvudgrupp Undergrupp/substans ATC-kod 

Medel vid mun- och 

tandsjukdomar 

171 

A01 

Antiemetika A04 

Antibiotika A07A A 

Medel vid sjukdomar i strupe 

och svalg 

Näsa och hals 

Diklorbensylalkohol R02A A03 

Gramicidin R02A B30 

Lidokain R02A D02 


Medel vid nässjukdomar Glukokortikoider R01A D 

Avsvällande medel, perorala R01B 

Hostmedel R05 

Antihistaminer Prometazin R06A D02 

Piperazinderivat R06A E

Infektioner 


Antibakteriella medel för 

systemiskt bruk 

Antimykotika för systemiskt 

bruk, exkl. griseofulvin 

Virushämmande för 


172 

J01 

Imidazolderivat J02A B 

Triazolderivat J02A C 

Aciklovir J05A B01 

Famciklovir J05A B09 

Valaciklovir J05A B11 

Medel mot protozoer Nitroimidazolderivat P01A B 

Hud Utvärtes medel vid 

hudmykoser 

Lugnande 

Medel vid bakteriella och 

virala infektioner 

Salvkompresser med 

antiinfektiva medel 

D01A 

D06 

D09A A 


Lugnande medel, ataraktika N05B 

Sömnmedel och lugnande 

medel 

Nitrazepam N05C D02 

Midazolam N05C D08 

Valeriana N05C M09

Övrigt 


Glukokortikoider till utvärtes 

bruk 

D07 

Kortikosteroider för 


Glukokortikoider H02A B 

Medel vid nikotinberoende Nikotin N07B A01 

Hemostatika Fibrinolyshämmande medel B02A 

Antihemofilifaktorer B02B D 

Smärta och muskelavslappande 


Icke-steroida antiinflammatoriska/antireumatiska 

medel, 

NSAID 

Utvärtes medel vid led- och 

muskelsmärtor 

Muskelavslappnande medel, 

centralt verkande 

173 

M01A 

M02A 

Karisoprodol M03B A02 

Karisoprodol, kombinationer M03B A52 

Klorzoxazon M03B B03 

Klorzoxazon, kombinationer M03B B53 

Orfenadrin, kombinationer M03B C51 

Analgetika och antipyretika Kodein, kombinationer N02A A59 

Salicylsyraderivat, inkl. 

kombinationer 

N02B A 

Pyrazolonderivat N02B B 

Anilider, inkl. kombinationer N02B E 

Lokalanestetika Lidokain N01B B02 

Lidokain, kombinationer N01B B20

Opioider* Morfin N02A A01 

Ketobemidon N02A B01 

Ketobemidon och 

spasmolytika 

174 

N02A G02 

Dextropropoxifen N02A C04 

Dextropropoxifen, 

kombinationer 

N02A C54 

Tramadol N02A X02 

Till patient får endast ett av dessa opioidanalgetika förskrivas vid samma tillfälle i 

en mängd av högst 30 tabletter, kapslar eller suppositorier. Till praktiken får varje 

rekvisition innefatta högst 30 tabletter, kapslar, suppositorier eller ampuller. 

Ingen begränsning av förpackningsstorlek gäller dock vid förskrivning av produkter 

innehållande tramadol (ATC-kod N02A X02). 

(Det finns nu inga godkända läkemedel innehållande dextropropoxifen eller karisoprodol.)

Bilaga 2. Legitimerade tandhygienisters 

förskrivningsrätt 

Legitimerade tandhygienister får förskriva godkända läkemedel samt 

lagerberedningar med s.k. rikslicens, se kapitel om ”ordination av läkemedel”. 

Följande godkända läkemedel får förskrivas: 

Förskrivning till patient enligt förteckning (LVFS 2009:13): 

Huvudgrupp 

Godkända läkemedel / 

läkemedel som beviljats 

rikslicens 

ATC-kod Anmärkning 

Medel vid mun och Natriumfluorid A01A A01 Exklusive Duraphat 

tandsjukdomar 

lack 

Natriumfluorid, 

A01A A30 Exklusive Bifluorid 

kombinationer 

12 lack till tänder 

Klorhexidin A01A B03 Exklusive: Cervitec 

lack till tänder 1% 

och PerioChip 

dentalinlägg 

Övriga medel A01A B11 

Andra medel för lokal 

behandling i munhålan 

A01A D 

Icke-steroida 

antiinflammatoriskamedel, 

NSAID 

Ibuprofen M01A E01 Endast receptfria 

Lätta analgetika och Acetylsalicylsyra N02B A01 Endast receptfria 

antipyretika Acetylsalicylsyra, 

kombinationer 

N02B A51 Endast receptfria 

Anilider, inkl 

kombinationer 

Paracetamol N02B E01 Endast receptfria 

Medel vid 

nikotinberoende 

Nikotin N07B A01 

Rekvisition till praktik: 

Huvudgrupp Godkända läkemedel/ 

läkemedel som beviljats 

rikslicens 

175 

ATC-kod Anmärkning 

Medel vid mun och Natriumfluorid A01A A 

tandsjukdomar Klorhexidin A01A B03 

Lokalanestetika N01B Exklusive: 

N01B B09 

N01B B10 

N01B X04

Bilaga 3. Särskilda läkemedel som tandläkare 

får förskriva på recept 

Läkemedel som måste skrivas på särskild receptblankett 

* = Vid samma tillfälle får endast ett av dessa opioidanalgetika förskrivas till 

patient, i en mängd av högst 30 tabletter, kapslar eller suppositorier. 

Alprazolam flera fabrikat 

Apodorm 

Ardinex 

Citodon 

Citodon forte 

Citodon minor 

Depolan* 

Diazepam Desitin 

Dolcontin* 

Dolcontin Unotard* 

Dormicum 

Gemadol 

Ketogan* 

Ketogan Novum* 

Kodein Recip 

Midazolam flera fabrikat 

Mogadon 

(Lista över godkända läkemedel nov 2011) 

176 

Morfin Meda* 

Nitrazepam Recip 

Nobligan 

Oxascand 

Panocod 

Sobril 

Stesolid 

Stesolid novum 

Stesolid prefill 

Temesta 

Tiparol/Retard 

Tradolan/Retard 

Tramadol/Retard flera fabrikat 

Treo comp 

Xanor 

Xanor Depot 

Läkemedel (generisk substans) som måste skrivas på särskild 

receptblankett 

* = Vid samma tillfälle får endast ett av dessa opioidanalgetika förskrivas till 

patient, i en mängd av högst 30 tabletter, kapslar eller suppositorier. 

alprazolam 

(dextropropoxifen) 

diazepam 

(karisoprodol inkl. kombinationer) 

ketobemidon inkl. kombinationer* 

kodein inkl. kombinationer 

(Läkemedel inom parentes: godkända 

läkemedel saknas) 

lorazepam 

morfin* 

midazolam 

nitrazepam 

oxazepam 

tramadol

Bilaga 4. Riskklassificering enl ASA 

(American Society of Anaesthesiologists) 

modifierad för tandvård. (Sveriges Tandläkarförbund) 

ASAklass 

1 

2 

3 

4 

5 

Hälsotillstånd Betydelse för 

tandvård 

Friska patienter 

Patienter med mindre allvarlig allmän- sjukdom t 

ex väl reglerad hypertoni, diabetes mellitus, 

lindrig astma 

Patienter med allvarliga allmänsjukdomar som 

medför inskränkningar i livsföringen men inte i 

arbetsförmågan, t ex hjärtinsufficiens, under 

senaste året genomgången infarkt, hypertoni med 

klart förhöjt diastoliskt blodtryck, dåligt reglerad 

diabetes, svår astma, pågående allvarlig infektion 

Patienter med allvarliga allmänsjukdomar som 

innebär ständigt livshot, t ex aktuell hjärtinfarkt, 

gravt hjärtfel och avancerad hypertoni, diabetes 

eller njursjukdom 

Patienter som befaras avlida inom ett dygn 

177 

Ingen 

Normalt liten betydelse för tandvård; 

ökad vaksamhet krävs 

Vid omfattande behandling bör 

behandlande läkare konsulteras. 

Begränsa behandlingarna och undvik 

stress så långt som möjligt 

Konsultera behandlande läkare. Endast 

akutvård polikliniskt. Omfattande 

ingrepp bör utföras på sjukhus. 

Tandvård är inte aktuell.

A 

abscess · 65 

absorption · 121 

acetylsalicylsyra · 78 

aciklovir · 100 

adrenalin · 15, 55, 56 

Aftasol · 42 

aftösa lesioner · 37 

akutläkemedel · 13 

Alindrin · 85 

Aloclair · 42 

Alvedon · 84 

alveolit · 39 

amfotericin B · 94 

amidtyp · 52 

Amimox · 31 

amning · 118 

amoxicillin · 31, 68 

anafylaxi · 14 

analgetikatrappa · 80 

analgetikum · 77 

Anapen · 15 

andningspåverkan · 14, 112, 113 

Andolex · 90 

ansvar · 139 

Anti · 97 

antibiotika · 16 

antikoagulationsbehandling · 32 

APL · 110 

arbetsplatskod · 151, 163, 165 

Ardinex · 89 

artikain · 52, 56 

ASA · 177 

astma · 14, 177 

B 

bakteriemi · 22, 25 

barn · 124 

Behcet · 37 

behörighet · 155 

bensodiazepiner · 72 

benzydamin · 90 

beredningsformer · 124 

betametason · 15 

Betapred · 14, 15 

Bifluorid 12 · 47 

bisfosfonater · 26, 27, 103 

biverkningsrapportering · 108 

blåsljud · 27 

blödningsrisk · 32 

Brufen · 85 

REGISTER 

178 

bupivakain · 52, 58 

Burana · 85 

by-pass · 27 

bältros · 98 

C 

Candida · 92, 93 

Carbocain · 57 

Cervitec · 68 

Chirocain · 58 

chock · 14 

Citanest · 54 

Citodon · 88 

Clostridium · 17, 21, 128 

Corsodyl · 47, 48, 68 

Cortimyk · 94 

COX-hämmare · 77 

Cyklokapron · 36 

Cylinderampuller · 52 

cystisk fibros · 23 

cytokrom P450 · 122 

D 

Daktacort · 94 

Daktarin · 95 

Dalacin · 21, 31, 128 

delegering · 141 

Dentan · 47, 49, 61 

Dentirol · 49 

diabetes · 23 

dialys · 24 

diazepam · 70, 71, 74, 176 

Diazepam Desitin · 74 

Diflucan · 95 

diklofenak · 78, 86, 130 

dikväveoxid · 76 

distribution · 121 

dosrecept · 160, 169 

Duraphat · 47, 50 

E 

Eeze · 86 

Eliquis · 33 

endokardit · 25 

EpiPen · 15 

e-recept · 156 

etidronat · 104 

Extemporeläkemedel · 110

F 

faxrecept · 157 

felypressin · 54 

fenoximetylpenicillin · 16, 20, 68 

Flagyl · 20, 69 

Fludent · 49, 61 

flukonazol · 95 

fluor · 43 

Fluorette · 49 

fluorgel · 44 

fluorlack · 43, 44 

fluorsköljning · 43 

fosterskador · 119 

fusidinsyra · 96 

förskrivarkod · 163 

förskrivningsregler · 170 

förskrivningsrätt · 171, 175 

förvaring · 143 

G 

gastrostomi · 124 

Geavir · 100 

Gemadol · 87 

generisk substitution · 153 

gingival hyperplasi · 103 

gingivit · 64 

ginko biloba · 33 

glossit · 103 

graviditet · 118 

H 

hemofili · 33 

hemostas · 32 

herpes · 97 

Hexident · 47, 68 

hjärtinfarkt · 27 

hjärtklaff · 24 

HSV · 97 

hållbarhet · 144 

högdosfluortandkräm · 44 

högkostnadstrappan · 150, 151 

I 

ibandronat · 104 

Ibumax · 85 

Ibumetin · 85 

ibuprofen · 78, 85, 89, 120, 

Imacillin · 31 

INR-värde · 34 

iordningställande · 161 

Ipren · 85 

J 

179 

Jext · 15 

jourdoser · 162 

K 

karies · 43 

kariesprofylax · 43 

kariesrisk · 43 

ketobemidon · 89, 102, 158, 176 

Ketogan · 89 

ketoprofen · 86 

klindamycin · 17, 21, 31, 120 

klodronat · 104 

klopidogrel · 32, 33 

klorhexidin · 44, 46, 67 

klortetracyklin · 38, 42 

Klortetracyklinhydroklorid · 110 

kodein · 79, 89, 173, 176 

kollagen · 34 

konsumentrapportering · 108 

kontaktsmitta · 18 

kranskärlssjukdom · 27 

kvalitetsgranskning 139 

Kåvepenin · 20 

käkbensnekros · 103 

L 

lagerberedningar · 110 

Lanexat · 71 

ledprotes · 26 

levobupivakain · 58 

licens · 159 

licensmotivering · 160 

licenspreparat · 160 

lichenoida reaktioner · 38 

lidokain · 52, 55, 57, 91, 111 

Lidokainhydroklorid · 111 

lokalanestetika · 52 

lustgas · 72 

läkemedelsansvarig · 142 

läkemedelsförmånen · 150 

läkemedelsförråd · 143 

Läkemedelsförsäkringen · 109 

Läkemedelsförteckningen · 154 

läkemedelshantering · 142 

läkemedelsutsläpp · 130 

M 

mandibularblockad · 52 

Marcain · 58 

mepivakain · 52, 57 

metabolism · 121 

methemoglobinemi · 54 

metronidazol · 17, 20, 64, 68, 69, 102, 120

Microcid · 96 

MIC-värde · 17 

midazolam · 70, 71, 75, 112, 113, 120, 176 

mikonazol · 95 

mikonazol + hydrokortison · 94 

miljöeffekter · 130 

missbildningar · 118 

missbruk · 77 

missfärgning · 44 

mjukplastskenor · 48 

mjälte · 23 

MRSA · 18 

mucosit · 65 

munsveda · 39 

muntorrhet · 102 

munvinkelragader · 59, 93 

mutansstreptokocker · 44 

Myastenia gravis · 75 

Mycostatin · 94 

N 

Naprosyn · 86 

naproxen · 86, 102 

narkotika · 158, 159 

natriumfluorid · 46, 48, 61, 113 

naturläkemedel · 33 

nekrotiserande gingivit · 64 

neutropeni · 23 

nikotinsubstitution · 137 

Nobligan · 87 

NSAID · 32, 77, 78, 80, 102, 118, 122, 129, 130, 

173, 175 

nystatin · 92, 94 

O 

opioidanalgetika · 80, 158, 174, 176 

oral candidos · 92 

Oralbalance · 63 

Oraqix · 53, 57 

Orudis · 86 

osteonekroser · 26 

P 

pamidronat · 104 

Pamol · 84 

Panocod · 88 

Panodil · 84 

paracetamol · 78, 80, 84, 88, 120 

parallellimport · 154 

parodontalabscess · 65 

parodontit · 64 

Paroex · 68 

Pascal · 161, 169 

PcV · 20, 68 

penciklovir · 97 

180 

penicillin V · 16 

pericoronit · 38 

periimplantit · 65 

PerioChip · 68 

Plavix · 32, 34 

Pradaxa · 33 

prilokain · 52, 54, 57 

Pronaxen · 86 

Proxident · 62, 63 

pseudomembranös · 92 

pulsoximetri · 71 

R 

recept · 156 

receptblankett · 156, 166 

rekvisition · 156 

rikslicens · 110, 175 

risedronsyra · 104 

rökavvänjning · 137 

rökning · 135 

S 

Saliswab · 62 

saliv · 59 

saliversättning · 63 

saliversättningsmedel · 60, 115 

Salivin · 62 

salivstimulering · 61 

sedering · 70 

Septocaine · 56 

SFINX · 123 

Siduro · 86 

sila-skummetoden · 43 

Sinaftin · 42 

smakförändringar · 44, 102 

smärta · 77 

smärtprofylax · 81 

snus · 135 

specialistkompetens i oral kirurgi · 155, 170 

Spongostan · 36 

sprit · 159 

stafylokocker · 18, 24, 26, 93 

Stesolid · 74 

stomatit · 102 

Strama · 16 

strålbehandlade · 28 

subventionering · 151 

Surgicel · 34, 36 

sveda · 92 

svullnad · 14, 16, 46, 67 

särskilda läkemedel · 158, 159, 176 

T 

telefonrecept · 157 

tennfluorid · 50, 115

Terracortril · 42 

Tikacillin · 20 

Tiparol · 87 

TissuFleeceE · 36 

TLV · 151 

tobaksberoende · 136 

toleransutveckling · 77 

Top Dent Fluor · 48 

torsk · 92 

toxicitet · 130 

Tradolan · 87 

tramadol · 80, 87, 129, 158, 174, 176 

tranexamsyra · 36 

transplanterade · 24 

trauma · 28 

triamcinolon · 41 

trombocytplugg · 32 

U 

Ubistesin · 56 

utbytbara läkemedel · 153 

utgångsdatum · 144 

utsöndring · 121 

V,W 

valaciklovir · 97, 99 

Valtrex · 99 

Waran · 33 

warfarin · 34, 121, 122, 128 

vasokonstriktor · 52 

Vectavir · 97 

virus · 97 

Vitaflo · 68 

vitlök · 33 

Voltaren · 86 

väteperoxid · 67, 96 

X 

181 

Xarelto · 33 

Xerodent · 49, 61 

xerostomi · 59 

Xylocain · 55, 91 

Y 

ytanestesi · 53 

Z 

Zendium Saliva · 63 

zoledronsyra · 104 

zoster · 97 

Zovirax · 100 

Zyx · 90 

Å 

åldersförändringar · 126 

Ä 

äppelsyra · 49 

9 

90-dagarsregeln · 150

TANDVÅRDENS LÄKEMEDEL 2012 - Landstinget Västernorrland

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?