Beskrivande ordmärken - Umeå universitet

UMEÅ UNIVERSITET 

Juridiska Institutionen 

Examensuppsats 

2009-01-19 

Beskrivande ordmärken 

Kriterier för varumärkesskydd och skyddets omfattning 

Författare: Fredrik Elveros 

Handledare: Maria Eklund

Innehållsförteckning 

1. INLEDNING ...................................................................................................................................... 4 

1.1 Problembakgrund.......................................................................................................................... 4 

1.2 Syfte............................................................................................................................................... 5 

1.3 Metod............................................................................................................................................ 5 

1.4 Avgränsningar................................................................................................................................6 

1.5 De gällande lagreglerna................................................................................................................. 8 

2. SÄRSKILJNINGSFÖRMÅGA ................................................................................................................... 9 

2.1 Allmänt om särskiljningsförmågan................................................................................................ 9 

2.2 Förmågan att ange ett kommersiellt ursprung ........................................................................... 16 

2.3 Frihållningsbehovet ..................................................................................................................... 19 

2.4 Förvärvad och förlorad särskiljningsförmåga.............................................................................. 22 

2.4.1 Förvärvad särskiljningsförmåga............................................................................................ 22 

2.4.2 Förlorad särskiljningsförmåga .............................................................................................. 25 

3. ENSAMRÄTTENS KONSEKVENSER ..................................................................................................... 26 

3.1 Vad är förväxlingsrisk?................................................................................................................. 27 

3.2 Förväxlingsrisk hos vem?............................................................................................................. 28 

3.3 Domstolarnas bedömning av förväxlingsrisk .............................................................................. 30 

3.4 Ensamrättens omfattning............................................................................................................ 31 

3.5 Begränsningar av ensamrättens omfattning............................................................................... 34 

3.5.1 Kravet på att användningen sker i näringsverksamhet........................................................ 34 

3.5.2 Nödvändiga ”intrång” – i överensstämmelse med god affärssed........................................ 35 

4. ANALYS OCH SLUTDISKUSSION ......................................................................................................... 39 

4.1 Den inneboende särskiljningsförmågan...................................................................................... 40 

4.2 Den förvärvade särskiljningsförmågan........................................................................................ 41 

4.3 Finns ett absolut frihållningsbehov? ........................................................................................... 46 

2

4.4 Slutsatser ..................................................................................................................................... 48 

5. KÄLLFÖRTECKNING............................................................................................................................ 51 

5.1 Offentliga tryck............................................................................................................................ 51 

5.2 Praxis ........................................................................................................................................... 51 

5.3 Doktrin......................................................................................................................................... 52 

5.4 Artiklar......................................................................................................................................... 53 

BILAGA 1: Artikeln i samhällstidningen Fokus 

BILAGA 2: Utskrift av Storuman Energis hemsida 

3

1. INLEDNING 

1.1 Problembakgrund 

Vattenkraft – ett bra miljöval! Texten är hämtad från elbolaget Storuman Energis (nedan 

Elbolagets) hemsida men är i skrivande stund borttaget. Elbolaget erbjöd sina kunder en 

tilläggstjänst, den som betalade några öre extra per kilowattimme fick all sin elförbrukning 

tillgodosedd genom vattenkraft, något som helt enkelt skulle vara bra för miljön. 

Detta har ingen ifrågasatt heller, ändå drogs bolaget snabbt in i en tvist p.g.a. formuleringen. 

Svenska Naturskyddsföreningen (nedan SNF) hävdade att Elbolagets formulering utgjorde 

varumärkesintrång. Till saken hör att SNF innehar ett figurmärke som består av en stiliserad 

falk i kombination med texten BRA MILJÖVAL. Genom sitt idoga användande av märket 

menade de att förväxlingsrisk numera uppstod så snart en annan aktör använde ordföljden 

”BRA MILJÖVAL” i marknadsföringen av sina produkter, detta oberoende av om 

figurmärkets övriga beståndsdelar förekom eller inte. Då beteckningen uppfyller den 

varumärkesrättsliga funktionen att ange ett visst kommersiellt ursprung menade SNF helt 

enkelt att beteckningen också måste skyddas såsom ett varumärke. 

Genmälet till detta påstående är att benämningen BRA MILJÖVAL saknar 

särskiljningsförmåga. Det står uttryckligen i varumärkeslagen 1 (1960:645) 13 § att märken 

som uteslutande anger en varas art eller beskaffenhet inte ska anses ha den 

särskiljningsförmåga som är nödvändig för något som ska varumärkesskyddas. Motivet för 

detta är bl. a. att en ensam aktör på marknaden inte bör ha ensamrätt till att använda sådana 

beteckningar, med andra ord föreligger ett frihållningsbehov till deskriptiva beteckningar. 

Båda dessa ståndpunkter får stöd i gällande rätt. Särskiljningsförmåga är ett absolut krav för 

ensamrätt och för beskrivande beteckningar anses mycket riktigt ett frihållningsbehov 

föreligga. Samtidigt förändras känneteckens betydelse då de används på marknaden och 

resonemanget om att det som i praktiken fungerar som ett kännetecken även måste kunna 

1 Härefter VML 

4

skyddas som ett sådant får stöd i den praxis som finns på området. Med andra ord kan 

bristande särskiljningsförmåga läkas genom att starkare sådan förvärvas. 

Man kan fråga sig vad möjligheten till varumärkesskydd för starkt beskrivande beteckningar 

får för konsekvenser. Finns det någon bortre gräns för vilka beteckningar som kan 

varumärkesskyddas? Med rättsregler som tillåter att deskriptiva beteckningar är varumärken 

blir en lika viktig följdfråga vilka konsekvenser ett sådant skydd får. Om en enskild aktör på 

marknaden innehar varumärkesskydd till ett beskrivande uttryck, kan då ingen konkurrent 

berätta att deras produkter är likvärdiga, eller kanske har samma geografiska ursprung om det 

är denna beteckning som är skyddad? Kan den situationen uppstå där någon aktör får 

ensamrätt till att beskriva en produkts egenskaper? Hur mycket kan man ”äga” språket 

egentligen? 

1.2 Syfte 

Med denna uppsats avser jag att undersöka hur den gällande rätten förhåller sig till 

beskrivande ordmärken vad gäller kriteriet för skydd och skyddets omfattning. 

1.3 Metod 

Metodbegreppet innehåller flera aspekter och här kommer de enligt mig mest väsentliga att 

kommenteras. Med metod kan menas vilket ”verktyg” som används för att uppfylla 

uppsatsens syfte. För jurister är detta sällan något spektakulärt och denna uppsats är inget 

undantag. Jag har till fullo använt mig av de traditionella rättskällorna; lagtext, förarbeten, 

doktrin och praxis. 

Utgångspunkten, eller det övergripande syftet om man så vill, har hela tiden varit att vrida och 

vända på den problematik som ligger i en tvist liknande den inledningsvis refererade. Min 

ursprungliga tanke var att endast titta på särskiljningsförmågan, vilken avgör vad som ska 

anses vara registrerbart och inte. Tidigt i mitt arbete insåg jag dock att lagstiftningen 

begränsar och kontrollerar varumärkens rättsverkan vid två tillfällen; i ett första steg måste en 

beteckning erhålla statusen som ett varumärke. Men lagstiftning sätter inte bara ramarna för 

vad som kan utgöra ett varumärke, i ett andra steg avgör lagstiftningen även vad 

konsekvensen blir av att någon tillerkänns en ensamrätt enligt varumärkeslagen. Därför fann 

5

jag mig tvungen att revidera min ursprungliga plan att endast studera särskiljningsförmågan 

och även sätta mig in i vilken rättsverkan en sådan ensamrätt får. 

När jag i den materiellt juridiska delen av uppsatsen har studerat den gällande rätten kommer 

denna sedan att analyseras i ett avslutande kapitel. Där har jag för avsikt att både dra slutsatser 

av sammanfattande karaktär och tycka till. Tvisten som är refererad i inledningen kom jag i 

kontakt med genom den advokatbyrå där jag under terminen gjort praktik. Det var även denna 

tvist som inspirerade mig till att välja detta uppsatsämne. Jag kommer därför att applicera 

mina kunskaper på denna tvist i slutdiskussionen och fundera på hur en domstol skulle lösa 

detta spörsmål. Min förhoppning är att det även ska fylla en pedagogisk funktion att knyta an 

mina slutsatser till ett konkret fall. 

1.4 Avgränsningar 

Att behandla två omfattande rättsfrågor innebär vissa problem. Att göra lämpliga 

avgränsningar har varit en absolut nödvändighet för att kunna hålla mig inom de sidintervall 

där en examensuppsats bör ligga. Här redogörs för de mest väsentliga avgränsningar som 

gjorts. 

Att arbeta med beskrivande ordmärken utgör för det första en begränsning i sig. Ett 

varumärke kan nämligen bestå av allting som kan återges grafiskt, 1 § 2 st VML och detta 

begrepp har tolkats extensivt; såväl ljud som dofter har ansetts vara registrerbara. 2 Med 

beskrivande ordmärken menar jag alla de benämningar som på något vis beskriver en produkt 

eller dess egenskaper. Jag har heller inte tagit hänsyn till att vissa ord endast utgör en 

beståndsdel i ett figurmärke som kan vara mer eller mindre originellt. Kort kan nämnas att 

disclaimers ofta används vid sådana situationer. Av 15 § VML framgår att ensamrätten för ett 

märke ej omfattar sådana delar av märket i fråga som ej kunnat registreras för sig. I andra 

stycket sägs att sådana beståndsdelar uttryckligen kan undantas från skyddet, om det annars 

kan finnas risk för ovishet om ensamrättens omfattning. För mer information om sådana 

disclaimers, se exempelvis Levin i Praktisk Varumärkesrätt s. 107f. 

Min uppsats fokuserar på särskiljningsförmågan, vilken är ett krav för att ensamrätt ska kunna 

bli aktuellt och förväxlingsrisken, vilken är utgångspunkten vid en intrångsbedömning. 

2 Läs mer i exempelvis Lunell, Erika; Okonventionella Varumärken; Norstedts Juridik; Vällingby; 2007 

6

Läsaren bör dock uppmärksammas på att särskiljningsförmågan inte är det enda kravet för att 

en benämning skall kvalificera sig som ett varumärke. 14 § VML innehåller ett antal 

ytterligare relativa- och absoluta registrerbarhetshinder. Med denna tydliga reservation känns 

det inte som någon större brist att exkludera dessa bestämmelser; dessa regler omöjliggör 

registrering på andra grunder än bristande särskiljningsförmåga, såsom att en förväxlingsbar 

beteckning redan finns i bruk. Detta medför inga som helst specialregleringar för beskrivande 

ordmärken och kan således inte sägas bidra till att besvara hur lagstiftaren förhåller sig till 

sådana. 

Vidare innehåller Varumärkeslagen och dess gemenskapsrättsliga motsvarigheter 

specialbestämmelser för väl ansedda varumärken, vilka får betydelse när ensamrättens 

omfattning ska bedömas. Om detta finns mycket skrivet det är enligt mig ett mycket intressant 

faktum att erkända varumärken har olika starkt skydd. Med samma motivering som ovan har 

jag valt att inte fördjupa mig i dessa bestämmelser; ett beskrivande ordmärke är inte på något 

vis väl ansett i större utsträckning än andra varumärken. I mitt arbete beskrivs alltså endast det 

grundläggande skyddet. Genom denna begränsning utesluter jag också marknadsföringslagens 

regler om rennomésnyltning och liknande, vilka också kan sägas ge ett visst skydd till 

varumärken. Även om dessa regler klart ligger i periferin av mitt formulerade syfte vill jag 

ändå understryka att dessa naturligtvis är av stor vikt för den som vill ha en heltäckande bild 

av hur långt ensamrätten kan sträcka sig. 

I tvisten som inspirerade mig att skriva denna uppsats finns även ytterligare en omständighet 

som jag valt att inte ge något utrymme i denna uppsats; BRA MILJÖVAL skulle kunna sägas 

vara ett kollektivmärke, vilket gör kollektivmärkeslagen (1960:645) tillämplig och inte vår 

Varumärkeslag. I rättsfrågorna registreringskrav och intrångsbedömning hänvisar dock 

förstnämnda helt och fullt till Varumärkeslagen, 2 §. Marianne Levin menar att behovet av en 

separat kollektivmärkeslag är diskutabelt. 3 

Slutligen har jag låtit bli att undersöka rättsföljden av att någon begår varumärkesintrång. 

Detta kan vara såväl straffbart som skadeståndsgrundande och visst går det att argumentera 

för att en undersökning av påföljdspraxis visat hur allvarligt domstolen ser på att 

varumärkesrätten kränks. Denna fråga är dock helt isolerad från vad som kan registreras och 

ensamrättens omfattning, varför det likväl känts naturligt att inte fördjupa mig i detta. 

3 Levin, Lärobok i Immaterialrätt (härefter I) s. 374. Se även SOU 2001:26 s. 316 

7

1.5 De gällande lagreglerna 

Varumärkesrätten har stark internationell påverkan och därför vill jag ge läsaren en kort 

förklaring till hur VML, varumärkesdirektivet/direktiv 89/104/EEG 4 och 

varumärkesförordningen/rådets förordning 40/94 5 förhåller sig till varandra. VML är i grund 

och botten den lag som gäller i Sverige för svenska varumärken. Det finns även ett utförligt 

varumärkesdirektiv och detta reglerar bl. a. förutsättningarna för ensamrättens uppkomst och 

dess omfattning på ett uttömmande sätt. Läsaren känner förhoppningsvis till att ett direktivs 

innehåll fullt ut måste finna motsvarighet i medlemsländernas lagstiftning. 6 Direktivet har 

medfört implementeringsåtgärder från svensk sida, men i förvånansvärt stora delar har endast 

redaktionella ändringar gjorts i VML sedan dess tillkomst och fram till idag. Därmed inte sagt 

att direktivet fullt ut i alla avseenden ska anses implementerad på ett optimalt sätt. Men i de 

för denna uppsats centrala punkterna måste överensstämmelsen ses som tillfredställande. Jag 

har även noterat när jag läst svenska prejudikat att våra svenska domstolar gärna refererar till 

VMD, något som lägger grunden för en direktivkonform tolkning i de fall att 

implementeringen kan ses som icke tillfredställande. 

Förklaringen till den sammantaget sett goda överensstämmelsen är att samarbete över 

nationsgränserna funnits betydligt längre än EU och dess förstadier. Exempelvis har Sverige 

sedan 1885 varit anslutet till Pariskonventionen av 1883 för skydd av den industriella 

äganderätten eller ”Parisunionen” som är en mer hanterbar beteckning. 7 Utan att i detalj gå in 

på innehållet i Pariskonventionen med dess tilläggsprotokoll kan sägas att denna bidragit till 

stora likheter i olika länders varumärkeslagstiftning. 8 Även om varumärkesrätten i princip är 

territoriellt begränsad har den därmed alltid haft en stark internationell prägel. 9 

Varumärkesförordningen då? Även denna har i de avseenden som är relevanta för denna 

uppsats ett likartat innehåll, dock har förordningen en något annorlunda funktion. VMF har 

nämligen öppnat för möjligheten till en registrering av varumärken som gäller i samtliga 

4 Härefter VMD 

5 Härefter VMF 

6 Bernitz, Europarättens grunder s. 30 

7 SOU 1958:10 s. 38 

8 Bernitz, Immaterialrätt (härefter I) s. 204 

9 Levin I s. 361 

8

medlemsländer. 10 Enligt artikel 25 i förordningen kan ansökan för sådant skydd göras 

antingen via nationell registreringsmyndighet eller direkt genom byrån som upprättats i 

samband med förordningens ikraftträdande. 11 Vad gäller sambandet mellan förordningen och 

direktivet menar Wessman att deras ”snarlika uppbyggnad och materiella innehåll” medför att 

praxis för den ena är av betydelse för tolkning av den andra. 12 

I största möjliga mån har jag försökt att ange det exakta lagrummet för samtliga tre 

lagtextkällor. Läsaren kan tryggt utgå ifrån att svaren i allt väsentligt blir detsamma oavsett 

vilken av dessa källor som används som ”lagtext”. Levin konstaterar i sin bok att svensk 

varumärkesrätt är ”helt präglad av harmoniseringsdirektivet, förordningen om 

gemenskapsvarumärken och den europeiska rättsbildning som sker genom den Europeiska 

Gemenskapens Domstols 13 tolkning av rättsreglernas innebörd”. 14 

2. SÄRSKILJNINGSFÖRMÅGA 

2.1 Allmänt om särskiljningsförmågan 

Äganderätt till ett fysiskt föremål uppstår i regel när detta kommer i någons ägo genom ett 

laga fång 15 och detta är knappast särskilt kontroversiellt. Med en immateriell tillgång är 

situationen en annan. Det ligger i en immateriell tillgångs natur att den primärt inte existerar i 

fysisk form, det är snarare frågan om en idé (i vid bemärkelse) som på olika sätt nyttjas. 

Mellan det fysiska föremålet och idén finns stora skillnader vad gäller konsekvenserna av att 

någon innehar rättigheterna därtill. För det fysiska föremålet måste äganderätten ses som en 

självklarhet, t.o.m. grundlagsskyddad om man så vill. 16 Att ge någon ensamrätt till en idé i 

någon form kan inte göras lika lättvindligt. Våra immaterialrättsliga lagar ställer därför upp 

olika förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en ensamrätt ska kunna beviljas. För 

upphovsrättsliga verk måste kravet på verkshöjd vara det mest centrala och för patent står 

10 

Levin, I s. 365, VMF 1.2 

11 

Byrån upprättas enligt art. 2. Namnet på byrån är OHIM (Office for Harmonisation in the Internal Market), se 

exempelvis Levin, I s. 19 

12 

Wessman, Varumärkeskonflikter (härefter I) s. 17 

13 Härefter EGD 

14 Levin, I s. 361 

15 Se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 43 

16 Regeringsformen (1974:152) 2 kap 18 § 

9

nyhetskravet, den tekniska effekten och uppfinningshöjden i centrum. För mönsterskydd 

ramar kraven på nyhet och särprägel in det registrerbara 17 området. 18 Det mest väsentliga 

rekvisitet för varumärken måste sägas vara kravet på särskiljningsförmåga. 19 

Holmqvist beskriver detta som ”ryggraden i all känneteckensrättslig lagstiftning”. 20 Med 

särskiljningsförmåga, eller distinktivitet som lagstiftaren använder synonymt, menas att 

inneha en förmåga att särskilja en innehavares varor från andras. 21 I VML kommer kravet till 

uttryck i 13 § 1 st: 

Ett varumärke får registreras endast om det har särskiljningsförmåga. Ett märke 

som uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg anger varans art, 

beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geografiska ursprung eller tiden för 

dess framställande, skall inte i och för sig anses ha särskiljningsförmåga. Vid 

bedömande av om ett märke har särskiljningsförmåga skall hänsyn tas till alla 

omständigheter och särskilt till den omfattning och den tid märket varit i bruk. 

Lagrummet behandlar registrering, men särskiljningsförmåga är ett krav även för 

inarbetning. 22 Anledningen till att bestämmelsen finns under rubriken ”Registrering av 

varumärken” i VML är att lagstiftaren ansåg att detaljerade regler om särskiljningsförmåga 

endast var behövliga vid registrering. 23 Detta har jag svårt att hålla med om. Den som 

överväger att börja använda ett varumärke i syfte att inarbeta ett varumärkesskydd kan 

naturligtvis ha intresse av att veta vilka krav lagen ställer på de beteckningar som kan erhålla 

skydd. Vidare kan vi i nästa steg tänka oss att samma person anser att någon begår 

varumärkesintrång efter inarbetningen och stämmer vid domstol för detta. Svaranden i detta 

mål kan tänkas invända att någon ensamrätt inte är möjlig då märket saknar 

särskiljningsförmåga, något som då måste fastställas av rätten. Varumärkeskommittén som 

gjort ett förslag på en ny varumärkeslag i SOU 2001:26 tycks dela denna uppfattning. Denna 

brist är nämligen läkt i det förslag till ny varumärkeslag som presenterades i SOU 2001:26. 24 

17 Mönsterskydd kan även inarbetas, 1 a § mönsterskyddslagen (1970:485) 

18 Jfr Holmqvist, I s. 114 

19 SOU 1958:10 s. 269 

20 Holmqvist, I s. 74 

21 SOU 1958:10 s. 269 och s. 34 

22 Bernitz, I s. 221 

23 SOU 1958:10 s. 102 

24 SOU 2001:26 s. 50 (2 §), förslaget har inte resulterat i någon ny varumärkeslag 

10

I gemenskapsrätten framgår kravet på särskiljningsförmåga i VMD art. 3.1.b respektive VMF 

art. 4. Även om dessa rättskällor formulerar kravet på något olika sätt så är skillnaden endast 

semantisk, någon materiell skillnad är inte avsedd. 25 

Det framgår med all tydlighet att exemplifieringen tar sikte på ordmärken som är deskriptiva, 

vilket lagstiftaren definierar som att märket ”icke bestå av annat än något som angiver varans 

art, beskaffenhet etc”. 26 Kravet på särskiljningsförmåga gäller dock för alla typer av 

varumärken och inte bara de ordmärken som faktiskt behandlas i förarbeten. 27 

Utgångspunkten vid inhemskt skydd är att ordets svenska betydelse tjänar som utgångspunkt, 

men även övriga nordiska länders och ”de stora världsspråkens” betydelse beaktas, medan 

betydelsen på mindre främmande språk inte behöver utgöra hinder. 28 Denna regel kan variera 

beroende på varuslag. Ett exempel är att latinska ord inte bör anses vara registrerbara för 

läkemedel eller för instrument avsedda för vetenskapligt bruk. 29 En reservation bör här göras 

för de märken som erhåller skydd med stöd av VMF. Då dessa ger samma skydd i alla 

anslutna länder blir även betydelsen i varje medlemslands språk relevant. 30 

Med ord som anger varans art, s.k. allmänna varubenämningar avses beteckningar på 

specifika varor eller varugrupper, exempelvis KAFFE som varumärke för kaffe eller 

LIVSMEDEL för livsmedelsprodukter. Ord som dessa är generiska eller appellativ. 31 En 

annan kategori av deskriptiva ord är de som inte anger varans art utan istället berättar om 

varans egenskaper eller kvalitet. Dessa benämner lagstiftaren som beskaffenhetsangivande 

ord, och dessa har den gemensamma nämnaren att de anger någon egenskap eller i vart fall 

kvalitetsbenämning hos varan; ROSTFRI, NYTTIG, ENKEL respektive EXTRA, PRIMA, 

STANDARD. 32 Lagstiftarens förhållningssätt till både art- och beskaffenhetsangivande 

ordmärken är glasklara utifrån 13 § 1 st lydelse; dessa skall inte i och för sig anses ha 

särskiljningsförmåga. 

Att ange en varas ursprung uppfyller inte heller kravet på särskiljningsförmåga. 

Ursprungsangivelser behöver inte nödvändigtvis avse en ort, även länder och distrikt 

25 

Bernitz, I s. 221 

26 

SOU 1958:10 s.270 

27 

SOU 1958:10 s. 270 

28 

SOU 1958:10 s. 271, Prop 1960:167 s. 93 

29 

SOU 1958:10 s. 271 

30 

Levin, I s. 400 

31 

SOU 1958:10 s. 271 

32 

SOU 1958:10 s. 271 

11

diskvalificeras. Däremot anger inte alla geografiska ord ursprunget, därför godtas namn på 

platser i den mån det måste ses som uppenbart att varorna icke är ursprungsort. Det mest 

kända torde vara assecoartillverkaren MONT BLANC. 33 EG-domstolen 34 har bekräftat att 

alla geografiska angivelser inte ska anses syfta på ursprunget, för att en geografisk angivelse 

”per automatik” ska anses sakna särskiljningsförmåga krävs att angivelsen i vart fall kan antas 

komma att innehålla associationer för omsättningskretsen. 35 EGD har även konstaterat att 

varans ursprung kan röra annat än var den faktiskt har framställts, exempelvis var den 

designats eller på annat vis blivit uppfunnen/påtänkt. 36 Läsaren bör också uppmärksammas på 

att specialregler finns om art- och ursprungsangivelser, främst för alkoholhaltiga drycker. 

Anledningen är att sådana ursprungsangivelser samtidigt fungerar som en 

kvalitetsangivelse. 

37 

Även varans mängd, pris och tiden för framställande nämns i lagtxten men behandlas flyktigt 

i förarbetet. Lagstiftaren konstaterar 

kort att skydd sällan söks för sådana benämningar och att 

38 

särskiljningsförmåga saknas. 

Deskriptiva ord kan även bearbetas, stavningen kan modifieras, enskilda bokstäver kan läggas 

till, tas bort eller ersättas med någon annan. Ändringen kan även vara mindre än så; ord kan 

särskrivas (ex; MELLAN MÅL) eller stavningen kan modifieras utan att ordets uttal 

förändras (ex; KHAFFE och TVÅÅL). Sådana förändringar ger enligt Holmqvist ett 

minimum av distinktivitet. Dessa ”skendeskriptiva ordmärken” innehar enligt författaren den 

lägsta uppnåbara graden av distinktivitet och ett sådant varumärke skulle aldrig kunna hindra 

att den generiska beteckningen används i sin primärbetydelse, varför registrering inte heller 

bör beviljas enligt honom. 39 Även förarbeten konstaterar att detta i regel inte bör räcka för att 

erforderlig särskiljningsförmåga ska anses vara uppnådd. 40 Ett rättsfall med tydliga 

beröringspunkter i dessa frågor är T-79/00 41 , där registrering inte beviljades för ordmärket 

LITE för varuslag relaterade till mat och dryck. Motiveringen var att det var för likt den 

33 

SOU 1958:10 s. 272, Wessman, I s. 351 

34 

Härefter EGD 

35 

Förenade målen C-108/97 och 

C-109/97(CHIEMSEE) härefter CHIEMSEE-målet art. 30-32 

36 

CHIEMSEE-målet art. 36 

37 

Levin, I s. 401 och där 

anförda arbeten 

38 

SOU 1958:10 s. 272 


40 SOU 1958:10 s. 270 

41 Härefter LITE-målet 

12

deskriptiva och vanligt förekommande beteckningen LIGHT. 42 Både Holmqvist och 

förarbetet undviker dock att vara alltför kategorisk. En mindre ändring till formen kan 

innebära en stor förändring rörande ordets innehåll, exempelvis skulle CEDICIN eller 

MODICIN vara tillräckligt distinktiva benämningar för läkemedel. 43 Slutsatsen Holmqvist 

drar av detta är att det är ordets innehåll/betydelse 

som avgör dess distinktivitetsgrad som 

44 

ordmärke och inte stavningen. Även i förarbeten konstateras att undantag bör göras i de fall 

när det bearbetade ordet helt ändrar karaktär. 45 

I motivuttalandena understryks även att dessa regler inte bara gäller för existerande ord. Ett 

nybildat ord är inte per automatik registrerbart. Nya ord är deskriptiva om de exempelvis är 

bildat av kända språkelement sammansatta enligt sedvanliga normer för ordbildning. Å andra 

sidan sägs att inte motsatsen gäller heller; två eller flera var för sig deskriptiva ord eller 

orddelar kan bilda en helhet 

som inte är att betrakta som deskriptiv. Motivuttalandet 

understryker vikten av att se till omständigheterna i det enskilda fallet och att prova helheten, 

inte ordets delar var för sig. 46 

Förarbetena innehåller inte bara en uppräckning av de icke registrerbara beteckningarna, 

gränsdragningsproblematiken förenklas även av att de typer av ordmärken som inte ska 

hindras registrering också ges utrymme i förslaget som ligger till grund för vår 

varumärkeslag. Närmast de icke registrerbara ordmärkesgrupperna ligger suggestiva 

ordmärken, vilka definieras såsom att de är ”ägnade att ingiva kundkretsen vissa associationer 

med varan eller antyda viss eller vissa egenskaper hos denna”. 47 Exempel som nämns är 

FACIT för räknemaskiner och ARISTOKRAT, sistnämnda utan specificerat varuslag. Sådana 

icke specifika suggestiva ordmärken kan exempelvis vara ägnade att skapa föreställningen om 

en exklusiv vara av hög kvalitet. 48 Teoretiskt sett får därmed gränsen ses som dragen rörande 

hur beskrivande ett ord får vara men ändå ha tillräcklig särskiljningsförmåga. Det är dock 

diskutabelt hur tydlig denna gräns är i praktiken. Varumärkes- och Firmautredningen som 

skrivit det lagförslag som ligger till grund för VML konstaterar att 

”prövningen blir beroende 

er kap. 2.4.1 

42 Läs mer om målet und 

43 Holmqvist, I s. 94-95 


45 SOU 1958:10 s. 270 

46 SOU 1958:10 s. 271 

47 SOU 1958:10 s. 271 

48 SOU 1958:10 s.271 

13

av de föreliggande särskilda omständigheterna”. 49 Detta måste enligt mig tolkas som att 

bedömningen i stor utsträckning överlåtits åt rättstillämpningen. 

Så hur har då rättstillämpningen dragit gränsen? Enligt Levin illustreras ”den yttersta 

gränsen” i Förhandsavgörande C-383/99 P 50 , där registrering för varumärket BABY-DRY för 

blöjor godtogs. 51 Då syftet med blöjor är att hålla bebisar torra, ansåg förstainstansrätten att 

BABY-DRY endast beskrev varans ändamål/funktion och således saknades 

särskiljningsförmåga. 52 Men EGD var av en annan uppfattning: Initialt slog domstolen fast att 

syftet med förbudet mot registrering av enbart deskriptiva märken är att benämningar som inte 

avviker från det typiska sättet att beskriva en vara inte kan uppfylla funktionen att ange ett 

kommersiellt ursprung; de saknar erforderlig särskiljningsförmåga. 53 Domstolen menade 

emellertid att graden av deskriptivitet inte kunde avgöras endast utifrån varje ords separata 

betydelse utan också i relation till den helhet sammansatta ord bildar. 54 Frågan domstolen 

ställde sig för att avgöra målet var om ordkombinationen BABY-DRY var ett normalt sätt att 

55 

beskriva blöjor eller dess funktion. Denna fråga besvarades nekande och 

ordsammansättningen ansågs således besitta erforderlig särskiljningsförmåga för registrering 

som gemenskapsvarumärke. 56 

Ett annat rättsfall, som enligt doktrin tycks utgöra ett skolexempel på suggestiva varumärken 

är RÅ 1974:21. 57 I målet hade Svenska Tobaks Aktiebolaget ansökt hos PRV om att 

registrera SMOKELESS för snus, men fått avslag då myndigheten menade att beteckningen 

var beskaffenhetsangivande för varuslaget ifråga. En enig regeringsrätt hävdade istället att 

hinder saknades då beteckningen i detta sammanhang endast kunde uppfattas som suggestivt. 

Ett mål där utgången blev den motsatta är PBR 07-351. Advokatbyrån Baker & McKenzie 

hade sökt registrering för märket GLOBAL BUSINESS. LOCAL LAW avseende bland annat 

juridiska tjänster och kontorsförnödenheter (undantaget möbler). Sökanden menade att märket 

på sin höjd var suggestivt och därtill inarbetat 58 varför erforderlig särskiljningsförmåga enligt 

49 

SOU 1958:10 s. 272 

50 

Även RÅ 2003 not 

98, härefter BABY-DRY-målet 

51 


52 

BABY-DRY-målet art. 7 

53 


54 


55 

BABY-DRY-målet art. 42, även RÅ 2003 not 198 s. 804-805 

56 

BABY-DRY-målet art 44. 

57 

Omskrivet bl. a. i Levin, I s. 403, Bernitz, I s. 223 och Holmqvist, 

I s. 259 

58 

Läs mer om förvärvad 

särskiljningsförmåga under kap. 2.4.1 

14

dem var uppnådd. Patentbesvärsrätten 59 menade att ordkombinationen förvisso inte var direkt 

beskrivande för de avsedda tjänsterna, men däremot en reklamfras med ett allmänt hållet 

budskap som målgruppen hade anledning att uppfatta som ett erbjudande om en tjänst som 

underlättar när en klient bedriver världsomspännande verksamhet och behöver rådgivning 

avseende lagstiftningen i diverse olika länder. De uppgifter som lämnats om användningen av 

märket ansågs inte heller styrka att ordföljden numera uppfattades som ett kännetecken i 

omsättningskretsen. Inte heller med disclaimer för orden BUSINESS och LAW kunde en 

enhällig besvärsrätt 

anse att ordmärket var tillräckligt distinktivt för att registrering skulle 

kunna beviljas. Min slutsats måste bli att i detta, men ej i BABY-DRY-målet, utgjorde den 

sökta ordkombinationen ett mer naturligt sätt att beskriva varorna/tjänsterna som var bärare av 

märket. 

Av våra förarbeten framgår att dessa regler 

finns av två anledningar, eller motivkomplex som 

de också benämns. 60 I doktrin går åsikterna isär huruvida dessa endast ska ses som 

motiveringar för distinktivitetskravet eller som två skilda kriterier vilka måste vara uppfyllda 

för att ensamrätt skall kunna beviljas. 61 

• Första kriteriet/motiveringen innebär att alltför enkla figurer, avbildningar samt 

beskrivande eller rent generiska 

ord inte i och för sig kan fullgöra varumärkets uppgift 

att individualisera en näringsidkares varor och skilja dem från andras. Med andra ord 

uttryckt är inte alla beteckningar ägnade att av kundkretsen uppfattas som ett 

individualiseringsmedel. 

• Kriterium/motivering nummer två säger att det inte är riktigt att en aktör 

får ensamrätt 

till dessa enkla figurer, avbildningar samt beskrivande/generiska ord. Övriga aktörer 

på marknaden skulle av en sådan ensamrätt ”få sin frihet att i reklam och försäljning 

avbilda den egna varan eller beskriva den otillbörligen beskuren”. 62 

För uppfattningen att dessa stadganden endast ska ses som motiveringar kan anföras att 

motivuttalandena inte utvecklar eller förklarar dessa mer än vad som görs här ovan. Fokus 

ligger istället på 13 § 1 st andra meningen, där det exemplifieras när ett märke ska anses vara 

59 Härefter PBR 

60 SOU 1958:10 s. 269 

61 

Jfr Pehrson JT 1999-00 s. 701 resp. Holmqvist 

NIR 1992 s. 8 

62 

SOU 1958:10 s. 269 

15

utan särskiljningsförmåga. 63 Å andra sidan framgår det med all tydlighet av förarbeten att 

båda dessa prövningar, var för sig måste vara uppfyllda för att särskiljningsförmåga skall 

föreligga och ensamrätt kunna beviljas. 64 Som läsaren känner till saknar gemenskapsrätten 

någon lättillgänglig och djuplodande källa såsom våra förarbeten, men ur flera av de rättsfall 

jag läst har även EGD laborerat med identiska kriterier. 65 Jag väljer därför att här betrakta 

motiveringarna som kriterier och kommer att utveckla dessa i var sitt 

underkapitel nedan. 

Härefter benämns 

det första kriteriet som ”Förmågan att ange ett kommersiellt ursprung” och 

det andra prövningen av ”Frihållningsbehovet”. Det helt korrekta vore egentligen att använda 

den något längre benämningen ”Frånvaron av ett frihållningsbehov”. 

2.2 Förmågan att ange ett kommersiellt ursprung 

Detta kriterium kan sägas ligga i varumärkets natur och torde även kunna beskrivas som ett av 

varumärkets främsta syften. gas uppfylla detta kriterium om det har 

67 

66 Ordmärken kan sä 

egennamnskaraktär i förhållande till de varor som de är ägnade att särskilja. Ett varumärkes 

inneboende egennamnskaraktär definieras av Holmqvist som den semantiska relationen 

mellan märkesordet och varuslagsbeteckningen. 68 

Med andra ord uttryckt måste ordets primärbetydelse ligga tillräckligt långt ifrån 

varubeteckningens primärbetydelse för att varumärket ska kunna framstå som ett egennamn 

och därmed uppfattas som individualiserande. 69 Bedömningen av ett ordmärkes 

särskiljningsförmåga är därför intimt kopplad till det eller de varuslag som märket ifråga skall 

beteckna. För att en registreringsmyndighet ska kunna göra denna bedömning räcker det alltså 

inte med att känna till varumärket, vad som är varubeteckningens primärbetydelse är av lika 

stor vikt för bedömningen. Detta faktum återspeglas i 16 och 17 §§ VML, av vilka det 

framgår att en registrering gäller för en eller flera klasser av varor och att det ankommer på 

sökanden att uppge för vilka klasser som registrering söks. Av lagtexten framgår också att 

PRV fastställer denna klassindelning, men i praktiken använder de sig av ett internationellt 

63 

SOU 1958:10 s. 270, Prop 1960:167 s. 93 

64 

SOU 1958:10 s 270, 

65 

Exempelvis LITE-målet art. 16 och 17, CHIEMSEE-målet art. 25 och 46 

66 

Exempelvis Levin, I s. 399, SOU 2001:26 s. 147 och 10 st i preambeln till VMD 

67 

Holmqvist, I s. 112 

68 


69 

Holmqvist, I s. 112-113 

16

klassificeringssystem utarbetat av WIPO (World Intellectual Property Organisation). 70 

Situationen kan naturligtvis uppkomma att registrering söks för flera klasser men 

att 

registrering endast är möjligt för några av de söka klasserna. Detta är i princip grund för 

avslag på hela ansökan, men stryks de icke registrerbara varuslagen anses märket registrerbart 

för resterande varuslag. Denna justering kan göras på sökandens begäran, VML 21 §. 

Men hur bedöms den semantiska skillnaden mellan märkesordet och varuslagsbeteckningen? 

Och när har ett märke tillräcklig egennamnskaraktär? För att kunna besvara dessa frågor på ett 

pedagogiskt och överskådligt 

vis kommer här en kategorisering av olika ordmärken att göras. 

Den terminologi jag här använder mig av är Holmqvists, men påminner starkt om den som 

finns i förarbeten till VML. I sistnämnda görs dock inte uppdelningen med samma eftertanke, 

konsekvens och stringens. 71 

Starkast egennamnskaraktär har de beteckningar som inte ens ger en antydan om vilka 

produkter de anger eller vilka egenskaper produkterna i fråga bär. Dessa kallas härefter 

associationsfria varumärken. 72 Nybildade ord kvalificerar sig inte per automatik i denna 

grupp eftersom ordet kan utgöra en generisk beteckning, exempelvis (men inte nödvändigtvis) 

för en helt ny produkt. 73 Därefter kommer de suggestiva, och lagstiftarens definition på dessa 

har läsaren redan tagit del av. Även Holmqvist menar att dessa enbart antyder varans 

beskaffenhet eller användning. 74 Om ordmärket istället för att antyda de facto anger dessa 

egenskaper är ordmärket att betrakta som deskriptivt. 75 Vidare finns ”icke-varumärket”, d.v.s. 

när det inte föreligger 

någon semantisk skillnad mellan märkesordet och 

76 

varuslagsbeteckningen, vilket definieras som den generiska beteckningen. Då ingen skillnad 

finns mellan varuslaget och de varor som betecknas saknar de generiska beteckningarna helt 

egennamnskaraktär. 77 

70 

Levin, Praktisk Varumärkesrätt 

s. 26 

71 

Se SOU 1958:10 s. 270-272 

72 


73 

Holmqvist, I s. 75 och 

SOU 1958:10 s. 271 

74 


75 


76 


77 


17

Holmqvist konkretiserar 

denna 

indelning med en tabell vilken visar i vilken av ovan nämnda 

kategorier ett 

märkesord hamnar, beroende på vilket 

varuslag de anger. Nedan följer några 

exempel hämtade därur: 78 

Märkesord 

/Appelativ 

Generisk 

beteckning 

Deskriptivitet 

Suggestivitet Associationsfrihet 

BALANS Balans Vågar Läkemedel Tändstickor 

CITRON Citron Smakmedel, 

läskedryck 

Fruktpressar Datorer 

HALS Hals Halstabletter Slipsar Blåsinstrument 

MELLANMÅL Mellanmål Chocklad, Kex Matserviser Måttband 

SKOG Skog Trävirke Motorsågar, 

Papper 

Speglar 

Tabellen visar med all tydlighet att ett ordmärkes särskiljningsförmåga är helt beroende av 

vilka produkter som ordmärket skall användas på. 79 Exempelvis skulle ordmärket APPLE 

vara generiskt för äpplen, deskriptivt för en dryck med äppelsmak och suggestivt för en 

äppelskalare. För datorer och annan teknisk utrustning är däremot ordmärket tveklöst en 

associationsfri beteckning. 

Graden av distinktivitet går från ingen alls för de generiska beteckningarna till mycket hög för 

de associationsfria. Detta ger oss att en viss grad av distinktivitet finns redan i den deskriptiva 

spalten, även om det är ordets deskriptiva innehåll som dominerar intrycket. Holmqvist menar 

därför att undantaget de generiska beteckningarna är övriga kategorier i princip ägnade att 

uppfattas som varumärken. 80 

78 Holmqvist, I s. 99-100 



18

Från administrativ praxis kan hämtas exempel på när registreringsansökningar avslagits för att 

sökandens varumärke saknar känneteckenskaraktär. I RÅ 1971 H 27 hade registrering sökts 

för BORRHACKAN avseende redskap för plantering. Varumärkesbyrån konstaterade att 

ordet, som konstruerats av sökanden framträdde endast som en beskrivande beteckning och 

således avslogs ansökan. 

Oavsett hur ord dissekeras och kategoriseras är det dock oundvikligt att det slutligen blir 

frågan om en subjektiv bedömning. 81 I tabellen ovan har pedagogiska exempel valts, men i 

praktiken kan gränsdragningen ofta vara mycket svår att göra. Holmqvist lyfter fram den 

ärken med 

ycket ringa distinktivitet och menar att denna gränsdragning är särskilt svår. 82 viktiga gränsdragningen mellan generiska beteckningar och deskriptiva ordm 

m 

Den 

uppmärksamme läsaren frågar sig kanske varför denna gränsdragning är av intresse, en 

beteckning måste ju vara suggestiv 

för att uppnå registrerbarhet? Svaret finns i de två följande 

kapitlen, kort kan sägas att denna distinktion enligt Holmqvist är nödvändig när ställning kan 

tas till om särskiljningsförmåga kan förvärvas för beteckningen i fråga. 

2.3 Frihållningsbehovet 

Vi har nu lärt oss något om vad det innebär att besitta förmågan att ange ett kommersiellt 

ursprung. Men detta kriterium är inte det enda som lagstiftningen ställer på beteckningar som 

någon vill inneha en ensamrätt till. Som konstaterats ovan vill lagstiftaren förhindra ensamrätt 

till ett varumärke om ”konkurrenternas frihet att lojalt avbilda, beskriva eller eljest reklamera 

för sina varor blir otillbörligen beskuren”. 83 Varumärkesrätten gör det möjligt att under vissa 

förutsättningar undanta ord hämtade ur språkets existerande ordförråd från att vara allmänt 

tillgängligt för andra näringsidkare och istället låta en aktör besitta en ensamrätt till ordet i 

fråga. enar därför att i själva verket är frihållningsbehov huvudregeln och 

84 Holmqvist m 

beviljandet av ensamrätt undantag. 85 Som redan redogjorts utvecklar inte lagstiftaren hur 

prövningen av frihållningsbehovet skall göras. Att notera är att begreppet ”frihållningsbehov” 

inte ens är en terminologi lagstiftaren använder. 86 Holmqvist, den författare som skrivit mest 



83 SOU 1958:10 s. 269 



86 Holmqvist I s. 114 

19

om saken i svensk doktrin, menar att termen kommit till och används just för att den är så 

nödvändig. 87 

Begreppet frihållningsbehov används inte bara doktrin, även i praxis hänvisas mer eller 

mindre uttryckligen till frihållningsbehovet. I redan nämnda LITE-målet stod både 

frihållningsbehovet och förmågan att ange ett kommersiellt ursprung i centrum efter att en 

aktör sökt, men inte beviljats ensamrätt för ordmärket LITE. Målet komplicerades av att 

sökanden i den första överklagandeinstansen får avslag endast p.g.a. att märket liknar den 

deskriptiva beteckningen LIGHT i alltför stor grad. I besvärsinstansen betonades emellertid 

vikten av att hålla beteckningen fri för andra, varför sökanden inte ansåg sig ha beretts tillfälle 

att bemöta dessa synpunkter. 88 Domstolen slår därför fast att det räcker med att ett av 

kriterierna brister för att en registrering 

skall ogillas och att märket därför saknade 

särskiljningsförmåga. 89 P.g.a. den procesuella fadäsen nöjer sig därför domstolen med att 

nämna det faktum att LITE till uttalet var identiskt med LIGHT, vilket ansågs vara en term 

som ofta användes i kommersiella sammanhang för att ange en viss kvalité på en vara. 90 Utan 

detta klavertramp är min gissning att frihållningsbehovet fått betydligt större utrymme i 

domen. 

ålet PBR 99-028 91 Ur svensk administrativ praxis är m 

, i vilket Cloetta AB ansåg att 

märkesordet KEXCHOKLAD hade förvärvad särskiljningsförmåga av intresse. 

Patentbesvärsrätten kom fram till att åberopad bevisning inte på ett tillfredställande sätt visade 

att märkesordet betraktades enbart som ett varumärke hos den köpande allmänheten. Då det 

inte styrkts att märkesordet inte förlorat sin beskaffenhetsgivande innebörd konstaterades att 

den behövde hållas fri för envar. 92 

Om bedömningen av ett potentiellt varumärkes förmåga att fungera som egennamn kan sägas 

besvara huruvida ett ord möjligen kan utgöra ett varumärke besvarar alltså prövningen av 

frihållningsbehovet lämpligheten i att någon får ensamrätt till beteckningen i fråga. Vidare 

menar Holmqvist att denna prövning underlättar den kritiska gränsdragningen mellan 

deskriptiva ord med ringa distinktivitet och de generiska beteckningarna. 93 Denna åtskillnad 

87 


88 

LITE-målet art. 4, 7 och 11 

89 

LITE-målet art. 39 & 40 

90 

LITE-målet art. 33 & 35 

91 

Även refererat i NIR 

2000 s. 484 

92 

NIR 2000 s. 487 

93 


20

är relevant då endast de generiska beteckningarna omfattas av ett äkta/absolut 

frihållningsbehov. tivt dito, vilket 

94 För deskriptiva ordmärken gäller ett oäkta, eller rela 

Holmqvist beskriver som en säkerhetsmarginal mellan det registrerbara och det icke 

registrerbara. Deskriptiva varumärken presumeras inte vara tillräckligt distinktiva för 

registrering, något som användning av märket emellertid kan läka. Distinktiviteten ökar när 

märket används, med andra ord etablerar sig begreppet som ett varumärke. 95 

För en generisk beteckning gäller inte detta. Användning av en generisk beteckning ökar 

endast kännedomen om beteckningen som sådan, men någon ensamrätt kan den enligt 

författaren inte resultera 

i. Exempel på när detta kan komma att aktualiseras är när 

nytillkomna ord bildas eller inlånas. Holmqvist exemplifierar med ”nyorden” BIKINI, 

PELLET 

och TELEFAX. 96 

Det absoluta frihållningsbehovet grundar sig enligt Holmqvist på ett semantiskt faktum, 

överordnat lagreglerna: 

Ingen lagregel kan få den verkan att den undantager ett av språkets ord i dess 

vedertagna betydelse från fritt och allmänt bruk i näring 

sverksamhet. 97 

Skulle ensamrätt beviljas där ett absolut frihållningsbehov föreligger skulle varje användning 

av beteckningen i andra näringsidkares rörelse bli ett intrång i ”varumärket”. Varje sådant fall 

av oundvikligt intrång utgör ett indicium på att ensamrätten beviljats utan grund och visar det 

omöjliga i att bortse från detta absoluta frihållningsbehov. 98 

Det relativa frihållningsbehovet bottnar inte i samma faktiska 

sakförhållande som det 

absoluta. Motivet 

för detta är istället att buffertzonen mellan icke-varumärkena (de generiska 

beteckningarna) och de registrerbara suggestiva eller associationsfria märkena är lämplig på 

r. 99 grund av de långtgående konsekvenser en ensamrätt medfö Som sagt; frihållningsbehov är 

huvudregeln och beviljandet av ensamrätt är egentligen undantaget. 




97 Holmqvist, NIR 1992 s. 14 



21

2.4 

Förvärvad och förlorad särskiljningsförmåga 

En betecknings förmåga att särskilja en näringsverksamhets varor från andras är som antytts 

ovan inte konstant. Verklighetens dynamik speglas i varumärkesrätten, särskiljningsförmåga 

kan både förvärvas där ursprunglig sådan saknas och förloras genom att en beteckning 

urvattnas och till slut anses beskriva en viss produkttyp snarare än ett kommersiellt ursprung, 

s.k. degeneration. 

2.4.1 Förvärvad särskiljningsförmåga 

Ända sedan vår varumärkeslags tillkomst har 13 § föreskrivit att deskriptiva ordmärken inte i 

och för sig ska anses vara utan särskiljningsförmåga. 100 Paragrafen säger att när 

särskiljningsförmågan bedöms tas hänsyn till alla omständigheter, särskilt den tid och 

omfattning som märket varit i bruk. Möjligheten att ta hänsyn till förvärvad 

särskiljningsförmåga beskrevs vid lagens tillkomst som ”en viktig nyhet jämfört med gällande 

rätt”. 101 Genom användning erhåller varumärken särskiljningsförmåga när de av 

omsättningskretsen uppfattas såsom företagets särskilda kännetecken. Ordmärken anses 

därigenom få en sekundärbetydelse, vilken existerar parallellt med ordets beskrivande 

innebörd. 102 Detta ger oss att det är sekundärbetydelsen som varumärkesskyddas och inte 

ordet när det används i sin deskriptiva betydelse (läs mer i kapitel 3.5.2). Vid bedömningen av 

huruvida ett märke lyckats erhålla särskiljningsförmåga beaktas alltså tiden och omfattningen 

som märket varit i bruk. Av dessa två är märkesbrukets 

omfattning den parameter som väger 

tyngst, eftersom det främst är denna som förmår skapa den erforderliga distinktiviteten”. 103 I 

propositionen understryks att möjligheten till förvärvad särskiljningsförmåga inte på något vis 

ska betraktas som ett undantag från huvudregeln att särskiljningsförmåga är nödvändigt för 

registrering. Denna ordning syftar endast till att låta samtliga föreliggande omständigheter 

beaktas, om märket faktiskt har visat sig kunna fungera som ett kännetecken ska detta styra 

frågans utgång. 104 

Det antyds även att beviskravet för att särskiljningsförmåga förvärvats kan variera något. För 

starkt deskriptiva ordmärken 

och framför allt rent generiska ord fordras ”särdeles övertygande 

60:644 

100 Se ursprungliga SFS 19 

101 SOU 1958:10 s. 273 

102 SOU 1958:10 s. 273 

103 SOU 1958:10 s. 274 

104 Prop 1960:167 s. 101 

22

evisning”, utan att detta utvecklas vidare i lagmotiven. 105 Bevisfrågor i dessa mål är både 

komplicerade och kostsamma för den sökande. 106 Hur sådan bevisning ska se ut skulle med 

lätthet kunna utgöra ett eget uppsatsämne i sig. 107 I korthet kan sägas att följande 

utgångspunkter gäller: EGD har i sin praxis understrukit att det är 

frågan om en 

helhetsbedömning av bl.a. varumärkets inneboende egenskaper, det bruk av märket som varit 

och den marknadsandel som varumärket innehar. 108 Av detta följer att enbart en hänvisning 

till en undersökning som styrker att en viss procentsats av omsättningskretsen känner till 

varumärket inte är tillräckligt för att styrka förvärvad särskiljningsförmåga. 109 

I PBR 97/778 110 behandlas ett rättsfall där en registrering upphävdes p.g.a. att f.d. 

innehavaren inte lyckats styrka att ordmärket i fråga uppfattades som ett varumärke av 

omsättningskretsen. Rättsfallet är tämligen intressant för denna uppsats; varumärket i fråga 

var nämligen BRA MILJÖVAL. Patent- och Registreringsverket hade låtit 

Naturskyddsföreningen skydda ordmärket BRA MILJÖVAL (utan disclaimer) och en 

invändning gjordes med både bristande särskiljningsförmåga och påståendet att ordmärket var 

vilseledande som grund. 111 Innehavaren hade åberopat sammanlagt fem undersökningar med 

bevistemat att orden uppfattades som ett kännetecken hos omsättningskretsen. PBR 

underkände dock bevisningen, enligt rätten syftade inte någon av undersökningarna till att 

besvara den centrala frågan på ett tillfredställande sätt. I domskälen 

konstateras att den för 

detta ändamål naturliga frågan ”Vad tänker Du på när Du ser eller hör BRA MILJÖVAL?” 

saknades. I undersökningen fanns istället indicier på att endast 11 % av omsättningskretsen 

uppfattade ordkombinationen som ett kännetecken, så många svarade BRA MILJÖVAL på 

frågan ”Vilken eller vilka miljömärkningar känner du till?”. 112 

Det rättsfall som utan tvekan är mest omskrivet vad gäller förvärvad särskiljningsförmåga 

är CHIEMSEE-målet, där en butik som sålde kläder och andra produkter relaterade till 

vindsurfing, hade ett registrerat figurmärke innehållande sjönamnet Chiemsee och sedermera 

ansågs ha förvärvat ensamrätt även till sjönamnet isolerat för varuslagen i fråga. 

105 SOU 1958:10 s. 274 

106 Läs mer i exempelvis Holmqvist; NIR 1975 s. 277 f.; Om inarbetning av varukännetecken 

107 Läs mer i exempelvis Synnerstad, Karin; Marknadsundersöknngar som bevismedel i varumärkesrättsliga mål 

och ärenden; Institutet för Immaterialrätt och Marknadsrätt vid Stockholms Universitet; Stockholm; 1992 

108 C-342/97 (Lloyd), härefter LLOYD-målet art. 23 

109 LLOYD-målet art. 24 

110 Även NIR 2000 s. 473 

111 Andrahandsgrunden blev aldrig prövad, rättegångsbalken (1942:740) 17 kap 3 § 

112 NIR 2000 s. 475 

113 Bl. a. SOU 2001:26 s. 214, Bernitz, I s. 221, Levin, I s. 405och 450, Wessman, I s. 356 

113 

23

I målet slogs fast att ett märke förvärvar särskiljningsförmåga genom användandet ifall 

omsättningskretsen ifråga därefter 

uppfattar det deskriptiva ordet som ett varumärke. 

Domstolen var även tydlig med att frihållningsbehovet i denna bedömning hade en mycket 

liten betydelse. , en helhetsbedömning göras. Följande 

114 Vidare skulle, föga förvånande 

punkter skulle särskilt beaktas: 115 

• Märkesanvändarens andel 

• Hur intensivt, långvarigt och geografiskt utspritt användandet av märket varit, 

• Hur stora summor som investerats 

i marknadsföring av märket 

• Hur stol andel av omsättningskretsen som uppfattar märket 

som angivare att ett 

kommersiellt ursprung 

• Uttalanden från handelskammare och andra sakkunniga 

Domstolen konstaterade även att ribban ska ligga högre om det geografiska namnet är väl 

känt. 116 Intressant är att domstolen fann att den faktiska uppfattningen på marknaden gavs 

betydligt större tyngd än frihållningsbehovet, vilket helt enkelt ”arbetades bort” när märket 

blev känt just som ett varumärke. Motiveringen för detta står att finna i domens 47:e artikel: 

genom inarbetningen erhåller det geografiska namnet en sekundärbetydelse, vilken inte är 

deskriptiv i traditionell bemärkelse och det är denna som erhåller varumärkesskydd. 

Domstolen ansåg att andra aktörers möjlighet att informera om sina produkters ursprung inte 

skulle bli allvarligt beskuren, eftersom tredje parts rätt att använda den geografiska platsen, i 

sin deskriptiva betydelse, är fredad genom artikel 6.1.b 117 i varumärkesdirektivet. 118 

I målet låg en geografisk plats under domstolens lupp, men 

utifrån hur domskälen är 

formulerade och det genomslag 

domen har fått i doktrinen kan jag inte dra annan slutsats än 

att domens utgång även omfattar andra deskriptiva beteckningar. Bland annat citeras domen 

i 

ovan anförda mål där BRA MILJÖVAL nekades registrering: 

BRA MILJÖVAL är i hög grad beskrivande för de varor och tjänster som märket 

avser. En förutsättning för att 

en starkt beskrivande beteckning skall kunna 

114 CHIEMSEE-målet art. 43 och 54 

115 CHIEMSEE-målet art. 51 


117 Respektive 3 § VML. Läs mer om detta under kapitel 3.5.2 


24

omfattas av den ensamrätt som en registrering ger är att orden i 

omsättningskretsen kommit att uppfattas som ett kännetecken för de varor och 

tjänster som märket avser, jfr EG-domstolens dom den 4 maj 1999 i mål C-108/97 

och C-109-97 (CHIEMSEE). 

En rimlig slutsats av domen är enligt undertecknad att en inarbetning eliminerar ett eventuellt 

frihållningsbehov. till är detta endast ett av två krav som måste 

119 Men som läsaren känner 

vara uppfyllda för att ensamrätt ska kunna beviljas. Även om det sällan i praktiken borde vara 

några problem konstaterar domstolen att prövning görs huruvida märket, efter inarbetningen, 

är ägnat att ange 

ett kommersiellt ursprung. 

120 

Domstolen slog fast att om en betydande del av omsättningskretsen uppfattar en geografisk 

angivelse såsom upplysning om ett kommersiellt ursprung är kraven för registrering 

uppfyllda. 121 

Den uppmärksamme läsaren konstaterar att viss motsägelse föreligger mellan Holmqvists 

analys av det absoluta frihållningsbehovet och vad som här sagts om möjligheten att förvärva 

särskiljningsförmåga. För en analys av detta hänvisas till kapitel 4.3 i slutdiskussionen. Det 

råder i alla fall inga tvivel om att möjligheten till att förvärva särskiljningsförmåga genom 

erar 

tt allt kan skyddas men att skyddet är begränsat. 122 användning av varumärket kraftigt utökar det registreringsbara området. Bernitz konstat 

a 

Argumentet för en sådan ordning, där 

lagen inte ställer några absoluta hinder för vad som efter en inarbetning ska kunna skyddas, är 

ett varumärke rimligtvis bör skyddas därefter. 123 

att det som visat sig kunna fungera som 

2.4.2 Förlorad särskiljningsförmåga 

Inledningsvis konstaterades att en betecknings förmåga att särskilja en näringsidkares varor 

inte är konstant. Vi vet nu hur denna förmåga kan öka genom att särskiljningsförmåga 

förvärvas. För att ge en komplett bild av särskiljningsförmågan vill jag även kort redogöra för 

läsaren om motsatsen, förlorad särskiljningsförmåga eller degeneration som det också 

kallas. 124 Holmqvist beskriver denna process som en generisering; varumärket slutar att 

fungera som angivare av ett kommersiellt ursprung för att istället beskriva en viss produkt 

119 

CHIEMSEE-målet art. 43,48 och 54 

120 

CHIEMSEE -målet art. 46 och 

54 

121 

CHIEMSEE -målet 

art. 54 

122 Bernitz, I, s. 221 

123 SOU 2001:26 s.147 

124 

Bl. a. Levin, I s. 457, 


25

eller visst slag av en produkt. 125 Med andra ord uppfattas inte längre beteckningen som ett 

varumärke utan till fullo som en beskrivning av en viss vara. Precis som förvärvad 

särskiljningsförmåga får även förlorad sådan rättsverkningar, VML 25 § 2 st 2 p 126 säger att 

en registrering skall hävas om märket inte längre har någon särskiljningsförmåga. Levin 

konstaterar att degeneration inte genererat särskilt många rättsfall i nordisk rätt, men från 

äldre praxis kan konstateras att såväl ”dynamit” 127 som ”grammofon” 128 en gång varit 

varumärken. 129 Att skydda sig mot degeneration kan vara både svårt och oerhört viktigt för 

den som har en originell produkt som säljs under ett varumärke som används specifikt för 

denna. Risken för att varumärket då slutar som en typbeteckning är överhängande. Åtgärder 

som innehavaren kan vidta för att på olika sätt förstärka 

att det är frågan om en 

varumärkesanvändning kan vara att använda VERSALER, annat typsnitt eller på annat sätt 

uppmärksamma om att beteckningen ® är ett varumärke. 130 

3. ENSAMRÄTTENS KONSEKVENSER 

Förhoppningsvis har läsaren nu god kännedom om vilka krav som ställs på ett märke för att 

det ska kunna åtnjuta det skydd som VML erbjuder. Föga tillfredställande har rättsverkan av 

att en beteckning anses vara ett varumärke i VML:s mening hittills beskrivits som en 

ensamrätt. 

För den som undrar hur lagstiftningen förhåller sig till beskrivande ordmärken är 

den logiska följdfrågan vad denna ensamrätt faktiskt innebär. Detta kapitel besvarar denna 

fråga. 

Portalparagrafen 

för ensamrättens rättsverkan är VML 4 § som har lydelsen: 

Rätten till ett varukännetecken enligt 1-3 §§ innebär, att annan än innehavaren inte 

får i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken för sina 

varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller 

på annat sätt, däri inbegripet också muntlig användning. Vad som nu sagts skall 

gälla oavsett om 

varan tillhandahålls eller är avsedd att tillhandahållas här i landet 

eller utomlands eller också hit införs. Är i fall som avses i 2 § kännetecknet inte 

125 


126 

VMD 12.2.a, VMF 50.1.b 

127 

NJA 1887 A 288 

128 

RÅ 1921 H 70 

129 


130 


26

Vid en intrångsbedömning 

är därför den centrala frågan huruvida det nyare märket är 

förväxlingsbart med det äldre nedan redogörs enligt vilka utgångspunkter denna fråga 

besvaras. 

inarbetat i hela landet, gäller rätten endast inom det område där kännetecknet är 

inarbetat. 131 

3.1 Vad är förväxlingsrisk? 

Rekvisitet förväxlingsrisk ger uttryck för den s.k. Ursprungsprincipen, vilken haft sitt 

nuvarande innehåll i svensk rätt i över ett halvt sekel. 132 Principen är dock betydligt äldre än 

så och kan spåras bakåt i tiden så långt som till 1500-talet, även om begreppet inte alltid har 

varit så väldefinierat som idag. 133 Ursprungsprincipen är inte heller någon exklusivt svensk 

företeelse utan precis som många andra begrepp och principer inom varumärkesrätten har 

begreppet funnits parallellt i flera rättsordningar för att sedan smälta samman i 

gemenskapsrätten. om påstår att någon begår 

134 Ursprungsprincipen säger i alla fall att den s 

varumärkesintrång måste övertyga rätten om att förväxlingsrisk föreligger rörande varornas 

kommersiella ursprung för att kunna få gehör för sitt påstående. 135 

Att fokus ligger på det kommersiella ursprunget måste ses som logiskt. Syftet med att 

varumärka sina produkter är bl. a. att göra det lättare för köpare att identifiera produkterna i 

fråga. 136 Wessman talar om varumärkesrättens roll som en garantifunktion, men understryker 

funktion också skyddas inom ramen för varumärkesrätt; 137 att varumärkets reklam 

varumärket 

används ju även av innehavaren för att kommunicera med marknaden. 138 I förarbeten till vår 

varumärkeslag 

sägs: 

Förväxlingsbara äro vidare sådana som oaktat skiljaktighet i vissa delar i sin 

helhet äro så lika varandra, att det ena kan tagas för det andra. Även om dylikt 

misstag icke är sannolikt, kunna kännetecknen vara förväxlingsbara där likheten 

mellan dem kan giva upphov till andra missförstånd, t. ex. att B:s vara 

tillhandahålles enligt licens 

från märkeshavaraen A eller att A garanterar eller 

131 

Jfr art. 9 VMF och art. 5 VMD 

132 

Wessman, I s. 31 och 

där anförda arbeten 

133 Wessman, I s. 329 





138 

Wessman, I s. 344 och där 

anförda C-337/95 (Dior) art. 47 

27

godkänner B:s vara eller att samhörighet eller eljest något kommersiellt samband 

består mellan parterna. 139 

Detta ger att varumärken inte bara skyddas när märkena i sig är så lika att de riskerar att 

förväxlas, utan uttalandet måste tolkas som att intrång föreligger om det finns risk att 

marknaden inte har klart för sig att det är produkter från två helt olika aktörer. Samtidigt är 

det i princip irrelevant ifall två märken i och för sig är väldigt lika varandra om denna risk ej 

vis för att produkterna är så olikartade. 140 

ligger för handen av någon anledning, exempel 

Beroende på hur man angriper frågan går det alltså att argumentera för att ursprungsprincipen 

både 

utvidgar och inskränker skyddets räckvidd. 

3.2 Förväxlingsrisk hos vem? 

I många situationer kan frågan om vem som anser att två märken är förväxlingsbara eller ej få 

stora konsekvenser. Frågan om är förväxlingsbart med besvaras säkerligen 

annorlunda beroende på om den som tillfrågas är en inbiten science-fiction-entusiast eller inte. 

När en domstol skall bedöma huruvida förväxlingsrisk föreligger eller ej är förutsättningarna 

inte heller desamma som när varorna omsätts ute på marknaden. Uppsåtlig privatkopiering 

undantaget är naturligtvis risken för att domstolens ledamöter ska förväxla två märken i 

domstolens skyddade sfär obefintlig. 141 Men frågan som domstolen söker besvara för att 

kunna avgöra målet är naturligtvis inte om dess ledamöter faktiskt riskerar att förväxla 

märkena eller inte. EGD har i sin praxis slagit fast att förväxlingsrisken skall utgå från en 

genomsnittskonsument för den aktuella typen av vara. 142 

sig på en oklar bild som denne har i huvudet har i huvudet har resulterat i principen om den 

bleknande minnesbilden. 144 När domstolen tar ställning till om denna hypotetiska konsument riskerar att förväxla varornas 

kommersiella ursprung beaktas även att denne inte har båda varumärkena framför sig för att 

kunna jämföra dem på samma vis som domstolen kan. 

Även för denna princip finns direkt stöd i förarbeten till 

143 Det faktum att konsumenter förlitar 

139 

SOU 1958:10 s. 252 

140 

Wessman, I s. 353 och där anförda C-39/97 (CANON) art. 30 

141 

Wessman, I s. 26 

142 

C-251/95 

(PUMA), härefter PUMA-målet art. 23, LLOYD-målet art. 25 och 26 Bernitz, I s.236, Wessman, I 

s. 357 

143 

Bernitz, 

I s. 236, även Levin I s. 436, Wessman, I s. 359 ”principen om helhetsintrycket” LLOYD-målet art. 

26 

144 

Wessman I s. 359 och 

där anförda LLOYD-målet art. 26 

28

VML. 145 Av detta följer att konsumenten ser varumärket som en helhet utan att göra någon 

djupare analys av separata beståndsdelar i märket. 

Men regeln är kompletterad med en tilläggsregel. Präglingsteorin konstaterar att även om 

helhetsintrycket är avgörande, så kan en enskild beståndsdel prägla detta intryck. 147 

Präglingsteorin är väl utvecklad i tysk rätt men har accepterats i gemensamma rätten. 148 I 

LLOYD-målet förklaras sambandet mellan helheten och detaljer på följande vis i 25:e 

artikeln: 

Helhetsbedömningen av risken för förväxling skall, vad gäller de aktuella 

varumärkenas likhet i bild, ljud eller ord, grunda sig på det helhetsintryck som 

varumärkena åstadkommer, i synnerhet med hänsyn till deras särskiljande och 

mest framträdande beståndsdelar. 

Ett intressant konstaterande ur praxis är att måttstocken ser olika ut beroende på varans art 

och köparkretsens egenskaper. 149 Redan i utredningen som ligger till grund för vår 

varumärkeslag från 1960 sägs att märkesvalet sannolikt tillägnas större omsorg vid köp av en 

bil än exempelvis när en tändsticksask inhandlas. 150 Konsumenten antas helt enkelt vara mer 

uppmärksam när det rör sig om dyra och kanske exklusiva sällanköpsvaror än när vardagliga 

småinköp görs. 151 Vidare anses köpare av vissa produkter vara mer märkesmedvetna än 

andra. I rättsfallet RÅ 1967 s. 32 ansågs därför inte förväxlingsrisk föreligga mellan vin med 

namnet VALENTINE och Whisky med namnet BALLANTINE: 

Väl föreligger viss likhet såväl mellan orden VALENTINE och BALLANTINE’S 

som mellan varuslagen vin och visky. Ordlikheten är dock varken uttalsmässigt 

eller eljest särskilt påfallande. Då härtill kommer, att de som brukar köpa vin och 

visky otvivelaktigt nästan undantagslöst både känner till den väsentliga skillnaden 

i fråga om art och ursprung de båda slagen av drycker emellan och ägnar valet 

av ordmärke intresse och omsorg, finner RegR det sökta varumärket icke vara 

förväxlingsbart med det mothållna (egen kursivering). 

En förhastad slutsats av detta vore att välansedda varumärken därmed erhåller ett svagare 

skydd än mindre kända. Då varumärket är en viktig variabel vid valet av produkt går det ju att 

argumentera för att omsättningskretsen även lägger märke till väldigt små skillnader. 152 

145 SOU 1958:10 s. 252 

146 Wessman, I s. 360, Levin, I s. 436 


148 Wessman, I s. 360 och 361 

149 Levin, I s. 437 

150 SOU 1958:10 s. 257 

151 Levin, I s. 437 

152 Jfr Wessman, I s. 34 

146 

29

Faktum är dock att det förhåller sig precis tvärtom, i både VML och VMD finns specialregler 

för väl ansedda varumärken. 153 Wessman förklarar detta med att intrångsbedömningen utöver 

risken för faktisk förväxling i konsumentledet även beaktar märkeshavarens skyddsbehov. 154 

Sistnämnda beror på innehavarens ställning på marknaden och eftersom denna uppsats 

fokuserar på varumärkens egenskaper får nyfikna läsare söka kunskap om väl ansedda märken 

och de juridiska konsekvenserna av detta på annat håll. 155 Kort kan sägas att dessa märken 

inte bara 

156 

skada. 

skyddas i situationer där förväxlingsrisk föreligger, utan även mot snyltning eller 

3.3 Domstolarnas bedömning av förväxlingsrisk 

Med ovan nämnda utgångspunkter granskar alltså domstolen varumärkena och avgör slutligen 

om dessa är förväxlingsbara. Rättsfrågan huruvida förväxlingsrisk föreligger måste beskrivas 

som ”en förhållandevis teknisk och sammansatt bedömning”, vilken ”i slutändan skall leda 

fram till ett ställningstagande rörande risken för förväxling rörande varornas kommersiella 

ursprung.” 157 Nedan redogörs de viktigaste momenten i denna tekniska bedömning. Med 

”teknisk bedömning” menas att det 

inte går att avgöra en sådan tvist enbart på sakfrågan om 

förväxlingsrisk föreligger eller ej; 

Rekvisitet förväxlingsrisk i sin ordalydelse ställdes på sin spets i RH 1990:68 158 . De tilltalade 

hade i butik sålt piratkopior av kända och välansedda märkeskläder. Dessa (två personer) 

invände att även om de sålde varumärkeskopior så fanns ingen risk för att konsumenterna 

skulle förväxla kopiorna med äkta märkesvaror. Ostridigt i målet var nämligen att det tydligt 

skyltades i butiken om att de sålde kopior. Därtill hade varje plagg en liten röd etikett med 

texten ”OBS. Den här varan är endast en kopia. Ej att förväxlas med originalet. FÅR EJ 

AVLÄGSNAS”. Tingsrätten, vars dom fastställdes av Hovrätten, konstaterade dock att 

ensamrätten skulle bli illusorisk om andra näringsidkare kunde använda märket på sina varor i 

den mån allmänheten inte blev vilseledd av användningen. Vidare sades att skälet till att 

någon väljer att sälja sina varor under annans varumärke rimligtvis är för att på så vis kunna 

153 

VML 6 § 2 st resp VMD art. 5.2 sistnämnda är frivillig för medlemsländerna att implementera 

154 

Wessman, I s. 325-326 

155 

Levin, s. 444 f. och Wessman, I s. 362 f. 

156 


157 


158 

Även NIR 1990 s. 466 

30

dra nytta av märkets goodwill. Därför menade de att ett sådant utnyttjande av varumärkets 

goodwill måste utgöra ett intrång i varumärkesrättens mening. ar kommenterat 

159 Wessman h 

målet och argumenterar 

kanske än mer i linje med rekvisitet förväxlingsrisk; 

Det är möjligt att domstolen inte endast bör beakta risken för förväxling rörande 

varornas kommersiella ursprung 

vid köpet, utan även när personer ser ”kopiorna” 

efter köpestillfället. 160 

Domen visar enligt undertecknad att varumärkesrätt kräver en stor grad av lyhördhet i det 

enskilda fallet. En bokstavstrogen och därmed förutsägbar tillämpning av varumärkesreglerna 

behöver inte ens leda till ett tillfredställande resultat 

när ett basalt begrepp som 

förväxlingsrisk rörande det kommersiell 

ursprunget tolkas. 

3.4 Ensamrättens omfattning 

Varumärkesdirektivet talar i Art 5.1.b (liknande formulering i 4.1.b) om att ensamrätten 

förbjuder andra än innehavaren att använda tecken som kan leda till ”förväxling hos 

allmänheten, inbegripet risken för association mellan tecknet och märket” (egen kursivering). 

Eftersom både förväxling och association nämns uttryckligen kan det vara intressant att veta 

vad som utgör skillnaden mellan dessa. Enligt Wessman innebär formuleringen att 

förväxlingsrisken kan påverkas av risken för association. 161 Hans bok hänvisar även till 

internationell doktrin vilken anklagar formuleringen för att vara både oklar och t.o.m. 

motsägelsefull. 162 Frågan kvarstår vad som menas med association i VMD:s mening, och 

svaret finns bl. a. att finna i PUMA-målet. Domstolen menar där att det följer från 

ordalydelsen att risken för association inte är ett alternativ till förförväxlingsrisk utan att det är 

frågan om en avgränsning av dess omfång. en hänvisar även till 

164 

varum 

163 Domstol 

ärkesdirektivets preambel, där det i tionde stycket sägs att: 

Grundförutsättningen för skyddet är att det finns en risk för förväxling och denna 

måste bedömas mot bakgrund av flera faktorer, särskilt i hur hög grad märket är 

känt på marknaden, den association som det använda eller registrerade märket 

framkallar, graden av likhet mellan märket och tecknet samt mellan de 

ifrågavarande varorna eller tjänsterna. 

159 RH 1990:68 s. 164 



162 Wessman, I s. 334 och där anförda arbeten 

163 PUMA-målet art. 18 

164 Hänvisningen återfinns i PUMA-målet, art. 19 

31

Association i den meningen att köparen p.g.a märkenas likartade semantiska innehåll 

sammankopplar märkena, utan att tro att det finns ett kommersiellt samband mellan dem är 

inte i normalfallet tillräckligt för att intrång ska ligga för handen, men detta kan påverka 

helhetsbedömningen. 165 Detta konstaterande kommer ifrån ett förhandsavgörande där en 

gepard på språng inte ansågs förväxlingsbar med en puma på språng. 166 

Utgången blev dock en annan i RÅ 1993 not 492. I detta mål ogillades en registrering av 

varumärket GOD NATT då det ansågs förväxlingsbart med det existerande varumärket GOD 

MORGON, båda avsedda för juice. Regeringsrätten fastslog PBR:s dom, vilken i domskälen 

sade att märkena innehöll ”ett sådant språkligt och begreppsmässigt samband att de – oaktat 

visuella och fonetiska skillnader – såsom kännetecken för samma slag av varor ger anledning 

till uppfattningen att varorna har ett gemensamt kommersiellt ursprung”. Registrering hade 

emellertid även sökts för alkoholhaltiga drycker, något som innehavaren av GOD MORGON 

inte saluförde, varför registrering för detta varuslag kunde godtas. Enligt Wessman är 

rättsfallet ett typexempel på när konceptuell association mellan två märken kan förstärka 

risken för förväxling. 167 

Då GOD NATT trots redan existerande GOD MORGON kunde registreras för vissa varuslag 

berör prejudikatet ännu en viktig aspekt av ensamrättens omfattning; förväxlingsrisken är 

beroende av att märket används för liknande varor. I lagtext kan uttalandet spåras i VML 6 § 

som säger att kännetecken endast kan anses vara förväxlingsbara om de avser varor av samma 

eller liknande slag. Däremot förtäljer lagtexten inte det faktum att beroende på varumärkenas 

grad av likhet varierar tolkningen av 6 §. Sambandet mellan varornas och varumärkenas likhet 

framkommer i produktregeln. 168 Regeln säger att desto mer likartade produkter det är frågan 

om, desto lägre krav kan ställas på varumärkenas likhet och vice versa. 169 Regeln har funnits 

länge i norden men EG-domstolen har i sin praxis bekräftat att denna utgångspunkt även 

gäller i gemenskapsrätten. 170 

Alla varumärken innehar inte heller ett lika starkt skydd. Förutom redan nämnda 

specialbestämmelser om väl ansedda varumärken varierar även skyddets omfattning bland 

165 Jfr Wessman, Varumärkeskonflikter s. 124 och PUMA-målet art. 26 

166 För egen jämförelse av märkena, se Bernitz, I s. 237 


168 SOU 1958:10 s.251, Levin, I s. 431 

169 SOU 1958:10 s.251 

170 LLOYD-målet art. 21 

32

”vanliga varumärken”. Som läsaren nu känner till varierar graden av särskiljningsförmåga 

bland de varumärken som har en tillräcklig sådan. Förarbeten till VML konstaterar att högre 

särskiljningsförmåga oundvikligen anses generera ett starkare skydd, även om 

betraktelsesättet lite kryptiskt beskrivs som icke helt tillfredsställande. 171 Under de 50 år som 

sedan gått har denna utgångspunkt mer fått karaktären av en självklarhet. 172 Wessman 

definierar denna variabel som ”principen om känneteckenskraft”. 173 Vid registrering räcker 

det att ta ställning till om märket innehar tillräcklig särskiljningsförmåga, men vid en 

intrångsbedömning måste alltså även graden av särskiljningsförmåga värderas. EGD har 

uttalat att den nationella domstolen här har att göra en helhetsbedömning av hur väl 

varumärket lämpar sig som identifikationsmedel för att fastställa att den märkta produkten 

kommer från ett visst företag. 174 Med andra ord beaktas i princip samma omständigheter som 

när frågan om tillräcklig särskiljningsförmåga för ensamrätt besvaras. 175 

Ett intressant rättsfall, som förvisso handlar om figur- och inte ordmärken är PUMA-målet, 

där frågan alltså var om en gepard på språng var förväxlingsbar med en puma på språng. 

Rätten fann att det ursprungliga varumärket inte hade särskilt hög särskiljningsförmåga och 

det faktum att varumärkena liknade varandra inte var tillräckligt för att förväxlingsrisk skulle 

anses föreligga. 176 Generaladvokaten konstaterar i sitt utlåtande knutet till domen att 

situationen varit en annan om märket varit mer originellt, exempelvis om puman istället spelat 

fiol. 177 Ett märkes sammnlagda känneteckenskraft är summan av den ursprungliga 

särskiljningsförmågan och den som förvärvats genom att varumärket använts och blivit känt 

på marknaden. 178 Att olika varumärkens skyddsomfång varierar beroende på dess 

distinktivitet motiveras med att varumärkenas stora antal leder till att registreringen i sig inte 

kan ge ett alltför brett skydd. Ett starkare skydd kan dock motiveras när märket är väl känt 

och som nämnts blir skyddet än starkare om märket blir mycket känt; i sista steget då det efter 

långvarit bruk eventuellt erhåller status som ett väl ansett varumärke. 179 

171 SOU 1958:10 s. 254 

172 Wessman, I s. 33, och där anförda arbeten. Bl.a; LLOYD-målet art. 21 


174 LLOYD-målet art. 22 och CHIEMSEE-målet art. 49 


176 PUMA-målet art. 25 

177 C-251/95, REG 1997 s. I-6191 (generaladvokaten) punkt 61 



33

Wessman konstaterar att varuslagslikheten, märkeslikheten och det äldre märkets grad av 

särskiljningsförmåga oftast är de mest betydelsefulla, även om även andra omständigheter kan 

komma att påverka bedömningen. Dessa faktorer tillsammans definieras som principen om 

växelverkan. 180 Men även med dessa verktyg och utgångspunkter finns ett stort utrymme för 

godtycklighet, eller ”Ytterst är emellertid domstolen hänvisad till sin varumärkesrättsliga 

känsla”, som Wessman uttrycker det. 181 

3.5 Begränsningar av ensamrättens omfattning 

Ovan i kapitlen 3.1-3.4 redogörs för hur en domstol går till väga när den ska avgöra om ett 

varumärkesintrång är för handen eller ej. Men faktum är att dessa rättsregler och 

tolkningsprinciper inte är tillämpliga i alla de fall då annan än innehavaren använder en 

förväxlingsbar beteckning eller ens en identisk kopia av märket. Varumärkesrätten kan sägas 

sätta upp en ram och det är endast användning som faller därinom som kan fällas. Innanför 

denna ram finns dessutom uttryckliga undantag. Nedan redogörs förs dessa begränsningar av 

ensamrättens omfattning. 

3.5.1 Kravet på att användningen sker i näringsverksamhet 

VML 4 § 1 st och VMD art 5 har ovan diskuterats med förväxlingsrisken som utgångspunkt. 

Även om denna naturligtvis är mest central för ensamrättens omfattning innehåller dessa 

bestämmelser ytterligare ett rekvisit; användandet måste ske i näringsverksamhet. Det är detta 

som undertecknad valt att kalla för varumärkesrättens ”ram”, vilken leder till att vi har att 

göra med en strikt kommersiell ensamrätt. Detta ger oss att exempelvis en juriststudent som 

återger varumärken i sin examensuppsats inte begår något varumärkesintrång. Exempel från 

doktrin på användning som faller utanför det skyddade området är om en privatperson märker 

sina privata föremål med ett skyddat märke 182 eller på annat vis samlar på varumärken. 183 

Vidare måste varumärket enligt lydelsen användas som ett kännetecken. Detta medför att 

ovan nämnda samlare kan ställa ut och visa sin varumärkessamling utan att bryta mot VML, 




183 Levin, I s. 448 

34

även om utställningen skulle kunna betraktas som kommersiell. 184 För användning som 

varumärke och inom näringsverksamhet omfattar dock ensamrätten i princip all användning. 

Uppräkningen i 4 § ska således inte betraktas som en uttömmande katalog. 185 

3.5.2 Nödvändiga ”intrång” – i överensstämmelse med god affärssed 

Slutligen finns det ytterligare ett undantag som påverkar ensamrättens omfattning. Detta 

undantag kan i stor utsträckning sägas rikta sig specifikt mot just sådana märken som denna 

uppsats fokuserar på. 3 § VML har följande lydelse sedan 1992: 

Var och en får i näringsverksamhet, under förutsättning att det är i 

överensstämmelse med god affärssed, som kännetecken för sina varor, använda 

-- sitt släktnamn, sin adress eller sin firma, eller 

-- uppgifter om varornas art, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, värde och 

geografiska ursprung, tidpunkten för deras framställande eller andra egenskaper 

hos varorna. 

Det framgår av lagändringens förarbete, att paragrafens nuvarande lydelse var en av många 

åtgärder som gjordes för att harmonisera svensk immaterialrättslig lagstiftning med 

gemenskapsrättens. 186 Svensk rätt saknade dessförinnan reservationen i paragrafens andra 

punkt. I motivuttalandet sägs, förutom att diskrepansen gentemot gemenskapsrätten måste 

åtgärdas, att stadgandet ovillkorligt begränsar varumärkets rättsverkan. Denna begränsning är 

enligt propositionen nödvändig eftersom en aktör kan förvärva tillräcklig 

särskiljningsförmåga för beskrivande benämningar. 187 Paragrafens motsvarighet i VMD är art 

6.1. Denna innehåller även en tredje punkt vilken ger en rätt att använda det skyddade 

varumärket, om det är nödvändigt för att ange en varas eller tjänsts avsedda ändamål, särskilt 

som tillbehör eller reservdel. Motsvarigheten för detta stadgande finns i VML 4 § 2 st, vilket 

kan sägas vara formulerat med en motsatt presumtion. Lagrummet säger att användande av 

varumärke vid tillhandahållande av reservdel inte får ske på ett sådant sätt att det kan ge sken 

av att vad som tillhandahålls kommer från känneteckensinnehavaren eller på annat sätt 

184 Levin, I s. 448 


186 Prop 1992/93:48 s. 1 

187 Prop 1992/93:48 s. 86 

35

medges av denne. Tolkas VML 4 § 2 st direktivkonformt och mot sin egen presumtion råder 

emellertid tillfredställande överensstämmelse. 188 

Så hur påverkas varumärkets rättsverkan av bestämmelsen? Av såväl VML:s som VMD:s 

lydelse framgår att knäckfrågan blir hur rekvisitet ”god affärssed” skall tolkas, då 

användandet måste ske i överensstämmelse med ett sådant förfarande. Här ger inte 

propositionen något svar, men ur gemenskapsdomstolens praxis finns vägledande uttalanden 

att hämta. 

I målet C-228/03 189 stod förvisso den punkt som återfinns i VML 4 § 2 st; användning vid 

tillhandahållande av tillbehöver eller reservdel, i centrum. Likväl analyseras rekvisitet god 

affärssed tämligen genomgående och domskälen låter sig till mycket stor del appliceras även 

på de punkter som motsvarar VML 3 §. 

Parterna i målet, vilket avgjordes i finsk domstol 190 , var The Gillette Company/Gillette Group 

Finland Oy och LA-Laboratories Ltd Oy och frågan var om sistnämnda begick 

varumärkesintrång när deras rakblad såldes med ett rött klistermärke innehållande texten 

”Alla Parason Flexor- och Gillette Sensor-handtag passar till detta rakblad” på 

förpackningen. 191 

Domstolen bekräftar i sina domskäl att artikel 6.1 begränsar varumärkets rättsverkan, 192 

samtidigt som den förpliktar den som nyttjar bestämmelsen att i sitt agerande respektera 

innehavarens legitima intressen. 193 Vidare kom domstolen fram till att användandet ej sker 

enligt god affärssed om: 194 

• Användandet ger intrycket av att det finns ett kommersiellt samband mellan 

innehavaren och tredje part. 195 

• Användningen påverkar varumärkets värde genom att dra otillbörlig fördel av 

varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. 196 

188 

Prop 1992/93:48 s. 86 och Levin, I s. 450. Denna brist är för övrigt åtgärdad i lagförslaget i SOU 2001:26 s. 

52 (5 §) 

189 

Härefter GILLETTE-målet 

190 

HD 2006:17 

191 

GILLETTE-målet art. 14 

192 


193 


194 

NIR 2007 s. 572 har konsulterats vid översättningen av punkterna nedan 

195 


36

• Användningen misskrediterar eller uttrycker sig nedsättande om varumärket. 197 

• Användningen framställer varan som en imitation eller ersättning för den vara som bär 

annans varumärke. 198 

Punkterna torde betraktas som minimikrav, alternativt vägledande uttalanden snarare än en 

uttömmande uppräkning. Efter uppräkningen konstateras nämligen att det åligger den 

nationella domstolen att göra bedömningen i det enskilda fallet, och att ovan nämnda faktorer 

särskilt skall beaktas, även om en helhetsbedömning görs. 199 I detta mål ogillades 

intrångstalan. 200 Målet analyseras i NIR 2007 s. 570. Där gör jur.kand. VH Petteri Korhonen 

gällande att användning av annans varumärke förutsätter att sådan lojalitet iakttas som är 

motiverat med hänsyn till varumärkesrättens ändamål. 201 

Samma lagrum har även stått i centrum för ett svenskt avgörande. Tvisten är refererad i NJA 

1998 s. 474 och även detta handlar om användandet av annans varumärke vid 

tillhandahållande av reservdelar och service. Denna gång till bilar. Kärande var Aktiebolaget 

VOLVO och svarande ett bolag som i anslutning till sin verkstadslokal hade två skyltar med 

kännetecknet VOLVO i kombination med ordet ”Service” uppsatta. Kännetecknet hade även 

VOLVO-märkets grafiska utformning. 202 Svaranden hänvisade till såväl undantaget i 3 § 1 st 

som 4 § 2 st. 203 De menade att användandet av VOLVO-service utgjorde en beskrivning av 

deras verksamhet och således inte någon känneteckensanvändning. 204 HD konstaterade att 

båda lagrummen härstammar ur samma artikel i VMD, 6.1.C, och att frågans avgörande 

därför beror på om svarande handlat i enlighet med god affärssed eller ej. 205 HD konstaterade 

att så ej är fallet om användandet av kännetecknet sker på ett sådant sätt att det ”ens kan ge 

sken” av ett kommersiellt samband med märkesinnehavaren. 206 I detta fall fälldes den 

tilltalade enhälligt. 207 Den principiella rätten att i enlighet med god affärssed använda annans 

varumärke i situationer liknande den som i målet var för handen erkändes emellertid av 

196 GILLETTE-målet art. 43 

197 GILLETTE -målet art. 44 



200 Korhonen, NIR 2007 s. 573 

201 Korhonen, NIR 2007 s. 575 

202 NJA 1998 s. 474 

203 Ändringarna i SFS 1992:1686 har beaktats 

204 NJA 1998 s. 475 

205 NJA 1998 s. 486 

206 NJA 1998 s. 486 

207 NJA 1998 s. 487 

37

domstolen. Motiveringen för denna rätt var att ”innehavaren annars i praktiken skulle få 

monopol på den så kallade eftermarknaden, något som skulle få starkt konkurrensbegränsade 

effekter”. 208 

HD gör även ett intressant uttalande om 3 § 1 st/4 § 2 st på ett mer generellt plan. Domstolen 

konstaterar att lagrummen har ett starkt samband till varumärkesrättens möjligheter till att 

varumärkesskydda beskrivande ordmärken efter att de inarbetats. Lagrummen i fråga syftar 

enligt domstolen till att begränsa rättsverkan just för de beskrivande varumärkena. 

Följaktligen avsåg inte rättsreglerna att främja en tredje parts användande av distinktiva 

varumärken såsom VOLVO, något som framhölls av domstolen. 209 Notera dock att detta i 

princip inte tycks ha uteslutit tillämpning även i fall som detta. 

Levin menar att artangivelser m.m. som sådana alltid förblir fria även om de förvärvat 

särskiljningsförmåga och utgör ett ordmärke. 210 Rättsfallen, förarbetsuttalanden och ovan 

refererade artikeln i NIR gör det svårt att komma till någon annan slutsats. Paralleller kan 

även dras till CHIEMSEE-målet som främst berörts i kapitel 2.4.1. EGD understryker där att 

förvärvad särskiljningsförmåga endast ger skydd till den bibetydelse (utöver den deskriptiva) 

som varumärket anses utgöra. 211 

Wessman konstaterar i en artikel om rättsfallet där BABY-DRY ansågs registrerbart att 

utrymmet för en liberal inställning till registrering av varumärken med beskrivande 

beståndsdelar ökar p.g.a. artikel 12 i VMF, vilken motsvarar 3 § VML och art. 6.1 VMD. 212 

Resultatet av regeln är nämligen att registreringen av beskrivande beståndsdelar inte kan leda 

till något monopol på vanliga ord i det ifrågavarande språket. Wessman flaggar emellertid för 

risken att andra företag kommer att se en risk i att använde de registrerade orden i strikt 

deskriptiva sammanhang, vilket leder till en monopolsituation i praktiken. 213 För ordmärken 

menar han dock att risken är förhållandevis liten. Han ser en större risk när det gäller mer 

okonventionella varumärken, såsom ljud, färger, former och mönster, då bestämmelsen inte 

tar sikte på sådana ensamrätter med samma tydlighet som för ordmärken. 214 Slutsatsen som 

dras är att prejudikatet kan antas vidga möjligheterna till registrering av ordmärken med 

208 NJA 1998 s.486 

209 NJA 1998 s. 486 

210 Levin, I s. 450 


212 Wessman, NIR 2004 s. 18, härefter II 

213 Wessman, II s. 18 


38

eskrivande karaktär. Samtidigt som det understryks att denna liberalisering endast gäller för 

ordmärken. 215 

4. ANALYS OCH SLUTDISKUSSION 

Det råder knappast några tvivel om att varumärken spelar en stor roll i vårt samhälle idag. 

Många konsumenter betalar gärna några hundralappar extra för rätt märke på sin tröja och 

vissa tillverkare har gjort sig kända för att leva upp till en viss kvalitet. Samtidigt som 

varumärkena skyddar företags investeringar uppfyller de även en stor funktion för oss 

konsumenter. Det ligger i både konsumentens och producentens intresse att en NIKE-logga 

bara får finnas på en sko tillverkad under NIKES försorg, etc. I ett samhälle med ett för svagt 

varumärkesskydd måste alla som i någon mån tror på det marknadsekonomiska systemet 

betraktas som förlorare. 

Samtidigt slår ett för starkt skydd precis lika fel mot marknaden. Att ”varumärka” sina 

produkter är en kreativ verksamhet och att förvänta sig att endast associationsfria ord och 

klart särpräglade figurer skall försöka skyddas vore tämligen naivt. Som Holmqvist sagt är en 

varumärkesrätt en inskränkning av vår självklara rätt att använda befintliga ord och figurer så 

som vi finner lämpligt. I de flesta fall vore det dock något dramatiskt att tala om en 

inskränkning av yttrandefriheten; varumärkesrätten är en strikt kommersiell rätt och därför 

exkluderar den endast annans användning i näringsverksamhet. Utan denna yttre gräns skulle 

naturligtvis en ensamrätt av allt annat än extremt fantasifulla ordmärken få oerhörda 

konsekvenser. Lyckligtvis kan vi avfärda ett sådant scenario som helt orealistiskt. 

Wessman menar att varumärkesrättens komplexitet har att göra med det faktum att den på en 

och samma gång innebär en inskränkning av- och en förutsättning för- den fria 

konkurrensen. 216 Jag kan bara hålla med honom. Det sagda illustrerar även tydligt hur intimt 

frågorna om vad som ska kunna varumärkesskyddas och vilken rättsverkan ett sådant skydd 

skall få hör ihop. Deras samspel kommer därför att analyseras, men låt oss först titta på vad vi 

lärt oss om särskiljningsförmågan. 


216 Jfr Wessman, I s. 14 

39

4.1 Den inneboende särskiljningsförmågan 

Om vi börjar med att titta på var gränsen går när ingenting annat ligger till grund för 

registreringen än ordets inneboende särskiljningsförmåga tycks alla källor jag tagit del av vara 

eniga; gränsen för registrerbarhet går vid de suggestiva ordmärkena. Här ligger alltså gränsen 

för den som hittar på ett varumärke och vill registrera detta innan det börjar användas. Att dra 

gränsen mellan ett deskriptivt och ett suggestivt ordmärke är inte nödvändigtvis lika enkelt i 

praktiken. Går det någon skarp gräns mellan att beskriva och antyda en produkts egenskaper? 

Det är förmodligen omöjligt att formulera sig så att risken för olika uppfattningar om denna 

fråga är helt eliminerad. 

Däremot tycker jag att slutsatserna från BABY-DRY-målet formulerar en utgångspunkt som 

ger ett relativt förutsägbart resultat. Domstolen frågade sig om den för registrering sökta 

ordföljden var ett typiskt sätt att beskriva varorna i fråga och lätt detta avgöra vad som är 

registrerbart. I artikeln NIR 2004 s. 18 hävdar Wessman att rättsfallet öppnar för en 

liberalisering av det registreringsbara området. Då jag inte valt att studera registreringspraxis 

ur något historiskt perspektiv eller liknande vill jag insiktsfullt undvika att hålla med eller 

tycka emot i detta avseende. En jämförelse med den något abstrakta utgångspunkten att det 

går bra att antyda en varas egenskaper, bara dessa inte beskrivs talar dock för en viss 

utvidgning. Prejudikatet säger ju att beskrivningar är registrerbara, bara det inte är frågan om 

ett typiskt sätt att beskriva varan. Om man så vill måste beskrivningen ha en viss särprägel. 

Detta tycks innebära en viss liberalisering om alternativt hade varit att strikt försöka uppehålla 

distinktionen mellan suggestiva och deskriptiva varumärken. Men detta kan enligt 

undertecknad vara befogat. För att knyta an till frihållningsbehovet kan konstateras att med 

denna utgångspunkt torde aldrig konkurrenters möjlighet att avbilda eller beskriva sina 

likartade produkter bli otillbörligt beskuren. Ingen kan påstå sig ha ett behov av att kunna 

använda sådana beteckningar som inte utgör typiska sätt för att beskriva en vara. 

Låt oss även titta på förmågan att ange kommersiellt ursprung. Hur väl tillgodoses detta 

kriterium med den utgångspunkt som vi får av rättsfallet BABY-DRY? Holmqvist definierar 

egennamnskaraktären som skillnaden mellan varumärkets betydelse och varuslaget, vilket 

innebär att det finns åtminstone ett inslag av egennamnskaraktär så snart det inte är frågan om 

en generisk beteckning. För datorer har med andra ord så gott som alla beteckningar utom 

40

DATOR egennamnskaraktär och därmed en större eller mindre förmåga att ange ett 

kommersiellt ursprung. Detta ger oss att en egennamnskaraktär och därmed förmågan att ange 

kommersiellt ursprung existerar med denna gränsdragare för det registreringsbara området. 

Kanske bör läsaren även påminnas om att figurmärken ligger utanför denna studie, tänkbart är 

naturligtvis att någon datortillverkare låter designa ett figurmärke innehållande texten dator 

som har en inneboende särskiljningsförmåga. Ensamrätt är då möjligt för figurmärket, dock 

med en disclaimer för beteckningen DATOR. 

Uppsatsens första slutsats är därmed utkristalliserad; används endast inneboende 

särskiljningsförmåga dras gränsen när ordmärket som söks för registrering inte är ett typiskt 

sätt att beskriva produktslagen ifråga. Det har även noterats att denna definition gör 

uppdelningen mellan deskriptiva och suggestiva beteckningar något obsolet. 

Den vars intresse väcktes i uppsatsens inledning undrar nu vad detta innebär för ordmärket 

BRA MILJÖVAL. Min bedömning är att detta är ett typiskt sätt att beskriva en miljövänlig 

produkt. Detta är knappast något vågat påstående, genom PBR 97/778 måste vi anses sitta 

med ett facit på handen. 

4.2 Den förvärvade särskiljningsförmågan 

Om ett märke någon vill ta i bruk inte har en tillräcklig särskiljningsförmåga för registrering 

är detta inte något som stänger alla dörrar för brukaren. Varumärkeslagen erbjuder endast 

möjligheten till skydd; den kan inte förhindra att någon använder en beteckning med den 

grunden att beteckningen ifråga helt saknar särskiljningsförmåga. Den som så önskar kan 

alltså t.o.m. använda en generisk beteckning och kalla exempelvis sina båtar för BÅTEN. 

Men när en konkurrent börjar göra samma sak står inte många alternativ till buds; alla har 

denna rätt vilket innebär att den som använder en sådan beteckning måste finna sig i att en 

faktisk förväxlingsrisk lätt kan uppstå. 

När ett märke tas i bruk får det emellertid konsekvenser. När ett märke utan inneboende 

särskiljningsförmåga används och blir känt på marknaden prövas inte längre 

särskiljningsförmågan i ett semantiskt vakuum. Alla källor jag konsulterat tycks vara överens 

om att inarbeting bör tillmätas betydelse när särskiljningsförmågan beaktas. Även om 

meningarna går isär om vilka gränser som bör, eller snarare kan, sprängas. 

41

I målet där beteckningen BRA MILJÖVAL prövades framgår indirekt att förvärvad 

särskiljningsförmåga till denna beteckning är möjlig. Då PBR granskar de åberopade 

marknadsundersökningarna och motiverar sitt avslag med att de inte styrker att allmänheten 

uppfattar BRA MILJÖVAL som ett varumärke är en rimlig slutsats att utgången blivit den 

motsatta om tillräckligt många sett beteckningen som ett sådant. Ensamrätt till starkt 

deskriptiva beteckningar, såsom BRA MILJÖVAL, är inte helt okontroversiellt. Att beskriva 

och lovorda sina produkter har naturligtvis alla aktörer ett behov av, varför det ligger nära till 

hands att tala om ett frihållningsbehov. Noterbart är emellertid att inte ens Holmqvists 

definition av frihållningsbehovet garanterar att en sådan beteckning fredas från 

varumärkesrättsligt skydd. De flesta håller nog med mig när jag påstår att flera aktörer har ett 

rättmätigt behov av att informera marknaden om att deras produkter är ett bra miljöval. 

För att kunna föra en nyanserad diskussion måste dock även ensamrättens konsekvenser 

beaktas. Det är ett realistiskt antagande att den som innehar varumärkesskyddet argumenterar 

för ett så långtgående skydd som möjligt. Denne kan mena att kriteriet förväxlingsrisk inte 

bara gäller för, som i vårt praktikfall, ordföljden BRA MILJÖVAL, utan även för 

liknande/förväxlingsbara beteckningar som BRA FÖR MILJÖN, MILJÖVÄNLIG, etc. Något 

som även antyds i den artikel som refereras i inledningen (se bilaga). En sådan ordning skulle 

innebära att den situationen skulle kunna uppstå, då övriga aktörer alltså begår 

varumärkesintrång så fort de informerar marknaden om att deras produkter är bra för miljön. 

Resonemanget blir detsamma för andra starkt deskriptiva beteckningar. I stort måste jag dock 

beskriva detta scenario som verklighetsfrånvänt. Faktum är att det finns mycket som talar för 

ett betydligt svagare skydd. Lått oss titta på dessa omständigheter: 

Av de allmänna tolkningsprinciper jag kommit i kontakt med under min studie är det 

egentligen bara en som kan sägas vara särskilt betydelsefull vid bedömningen av beskrivande 

ordmärkens skydd, jag tänker på principen om känneteckenskraft. Utgångspunkten säger att 

graden av särskiljningsförmåga påverkar skyddets omfattning. Ju mer särpräglat varumärke, 

desto mindre behöver alltså innehavaren finna sig i att liknande varumärken används. 

Utgångspunkten är enligt mig rimlig, egennamnskaraktären är onekligen starkare om 

beteckningen är särpräglad och risken torde därmed öka för att omsättningskretsen får för sig 

att en liknande beteckning har samma kommersiella ursprung. Mindre troligt är att den med 

en mindre särpräglad beteckning såsom BRA MILJÖVAL ska sätta en annan deskriptiv 

beteckning med samma innehåll på några nya produkter. Därför menar jag att principen om 

42

känneteckenskraft inte bara begränsar deskriptiva ordmärkens skyddsomfång, utan den gör 

det även på ett sätt som stämmer väl överens med ursprungsprincipen. 

Principen om känneteckenskraft säger att både inneboende och förvärvad 

särskiljningsförmåga beaktas, men vilken grad av förvärvad särskiljningsförmåga det är 

frågan om måste vi naturligtvis låta vara osagt för det enskilda fallet. Enligt mig är det 

ofrånkomligt att starkt beskrivande beteckningars inneboende särskiljningsförmåga alltjämt 

förblir svag. Oavsett hur välkänt märket blir torde man alltså kunna anta att märkets 

inneboende egenskaper gör att innehavaren måste finna sig i att liknande formuleringar 

används, ordets beskrivande innebörd upphör ju inte att existera bara för att ordmärket blir 

mer etablerat på marknaden. Vi får inte heller glömma att det till sist och synes är ett 

deskriptivt varumärke som skyddas, inte de beskrivande orden i sig. Denna distinktion är 

kanske inte helt enkel att dra i praktiken, men låt oss ändå komma ihåg att det endast är den 

sekundärbetydelse som uppstår vid inarbetning som skyddas. Detta kan vi utläsa ur såväl 

svenska motivuttalanden som EG-domstolens praxis. Frågan blir då hur andra än innehavaren 

ska agera när de använder orden i dess deskriptiva sammanhang för att inte kunna fällas för 

varumärkesintrång. Vi vet nu att god affärssed är ledordet. I artikeln där GILLETTE-målet 

analyserades fann vi några punkter att fästa stor vikt vid, låt oss titta närmare på dessa och 

fundera på vad de innebär specifikt för deskriptiva varumärken: 

Användandet får inte ge något intryck av ett kommersiellt samband mellan innehavaren 

av det skyddade märket och tredje part. Denna punkt måste sägas vara väldigt självklar, 

förväxlingsrisk är som framgått tidigare utgångspunkten i intrångsbedömningen. Det känns 

som ett tryggt antagande att den tredje part som använder en beskrivande beteckning likväl 

säljer sina produkter under sitt eget varumärke eller firmanamn. I de flesta fall tänker jag mig 

att denna omständighet eliminerar, eller i vart fall kraftigt reducerar risken för intryck av ett 

kommersiellt samband. Om produkterna tydligt är märkta med ett annat varumärke torde 

denna omständighet i de flesta fallen bidra till intrycket att beskrivande ord finns där i sin 

deskriptiva betydelse. 

Användandet får inte dra otillbörlig fördel av det skyddade märkets 

särskiljningsförmåga eller renommé. Möjligheten att dra otillbörlig fördel av ett skyddat 

märkes särskiljningsförmåga måste rimligtvis sägas minska om märkets särskiljningsförmåga 

43

är liten och vice versa. 217 Även om den inarbetade särskiljningsförmågan beaktas måste det 

faktum att ett varumärke också har en deskriptiv innebörd påverka hur ”otillbörlig fördel” bör 

tolkas. Det kan vara på sin plats att påminna om att vi endast talar om varumärken här vilka 

anses vara ett typiskt sätt att beskriva produkterna i fråga, men som någon har förvärvat 

särskiljningsförmåga och ensamrätt till. Användning av annans varumärke torde dock bryta 

mot denna punkt relativt enkelt om varumärket har en hög inneboende särskiljningsförmåga, 

då andra aktörers behov av att få nyttja beteckningen minskar. 

Användandet får inte misskreditera eller utrycka sig nedsättande om det skyddade 

varumärket. Sådant förfarande är enligt min mening mer eller mindre uppsåtligt. Att undvika 

detta när orden i ett deskriptivt varumärke används i sitt deskriptiva sammanhang lär knappast 

utgöra ett problem. 

Användandet får inte framställa varan som en imitation eller ersättning för den vara 

som bär annans varumärke. Även denna punkt måste sägas ligga i periferin när problem 

kopplade till denna uppsats syfte står i fokus. De knepiga gränsdragningssituationerna som 

går att hänföra till denna punkt gäller snarare hänvisningar liknande de i GILLETTE- och 

VOLVO-målen än för starkt deskriptiva varumärken. 

Det ska dock påminnas om att detta endast är en exemplifiering av vilka aspekter som kan 

komma att beaktas. Sammantaget måste punkterna i alla fall anses säga att användandet kan 

tolereras så länge användandet inte vilseleder, drar nytta av eller missgynnar det skyddade 

varumärket. En rimlig slutsats är att det står tredje parter fritt att beskriva sina produkter på 

sedvanliga sätt, så länge denna beskrivning inte presenteras som ett varumärke. Storuman 

Energis användande finns redogjort i bilaga 2 till denna uppsats. Om vi leker med tanken att 

ordmärket BRA MILJÖVAL faktiskt hade förvärvat särskiljningsförmåga, hade då Storuman 

Energis användning varit ett varumärkesintrång? 

På mycket goda grunder har vi tidigare konstaterat att BRA MILJÖVAL kan anses vara ett 

typiskt sätt att beskriva en miljövänlig vara. Detta öppnar för att användande av ordföljden 

måste vara möjligt utan att intrång sker för sekundärbetydelsen. Vi kan snabbt konstatera att 

användandet som vi nu dissekerar varken uttrycker sig nedsättande eller diskrediterar det 

skyddade varumärket. Inte heller eller framställs deras el som en imitation eller ersättning för 

sådan som är licensierat av SNF. Med en hänvisning till ordmärkets svaga inneboende 

217 jfr principen om känneteckenskraft 

44

särskiljningsförmåga känns det även främmande att fälla den tredje part som använder 

beskrivningen för att den drar otillbörlig fördel av varumärkets goodwill eller renommé. Kvar 

finns då punkten att användandet medför en risk för att omsättningskretsen felaktigt får för sig 

att det finns ett kommersiellt samband mellan produkterna. Frågan blir väldigt hypotetisk; 

hade ordmärket förvärvat särskiljningsförmåga hade det nämligen uppfattats som ett 

kännetecken ute på marknaden i större utsträckning än vad som nu kan antas vara för handen. 

Men låt oss ändå titta på några betydelsefulla faktorer som en domstol enligt mig sannolikt 

hade beaktat. 

En liten detalj som enligt mig bör tillmätas betydelse är det faktum att ordet ”ett” finns med 

och bildar den grammatiskt korrekta meningen ”ett bra miljöval”. Detta talar tveklöst för att 

det är ordens deskriptiva innehåll som gör att elbolaget använder benämningen. Användandet 

hade tveklöst liknat en varumärkesanvändning, vilken nyttjar benämningen p.g.a. dess 

sekundärbetydelse, i större utsträckning om detta ”ett” hade saknats. Likaså hade det sannolikt 

legat elbolaget i fatet om orden BRA MILJÖVAL varit större eller i annat typsnitt än övrig 

text. Sådana faktorer skulle öka intrycket av att beteckningen användes som ett varumärke, 

vilket torde stämma sämre överens med god affärssed. Nu måste vi fråga oss om elbolagets 

användning av orden över huvud taget kan betraktas som en varumärkesanvändning. Det som 

eventuellt skulle kunna tala för en fällande dom i detta fall är att orden placerats i en rubrik, 

vilket ger intrycket av att det är frågan om en slogan eller liknande. En skäligen upplyst och 

normalt uppmärksam konsument borde dock inte få för sig att det är någon annan än elbolaget 

som gör gällande att deras produkt är bra för miljön. 

Den som vurmar för ett starkt varumärkesskydd kan emellertid hävda att användandet av ord i 

skyddade varumärken alltid bör undvikas om så är möjligt. Varför tillåta att denna ordföljd 

över huvud taget används när alternativa formuleringar står till buds? Den med en annan 

uppfattning invänder att så länge agerandet överensstämmer med god affärssed bör inte 

varumärkesrätten bidra till att exkludera delar av vårt existerande ordförråd från användning. 

Jag sållar mig till den sistnämnda skaran och menar att den som aktivt väljer att börja använda 

en beskrivande beteckning så som ett varumärke bör vara den som tar de negativa 

konsekvenserna av detta val, inte dess konkurrenter. 

Så vilket skydd har då innehavaren till ett beskrivande ordmärke efter det att 

särskiljningsförmåga inarbetats? Svaret på denna fråga torde även den kunna utläsas ur 

45

undantaget i VML 3 §/VMD 6.1; användning av beteckningen som ej är i överensstämmelse 

med god affärssed utgör naturligtvis intrång. Detta innebär att ingen kan dra otillbörlig nytta 

av eller smutskasta någons deskriptiva beteckning. Vidare får innehavaren bevaka annans 

användande för att sätta ner foten om användandet leder till en förväxlingsrisk, vilket torde 

vara fallet när den beskrivande innebörden framställs som ett varumärke. 

Här är lydelsen i VML 3 § knappast optimal, lagrummet säger nämligen uttryckligen att var 

och en får använda uppgifter om varans art, kvalitet etc, just som ett kännetecken. Tolkas 

detta bokstavligen uppstår naturligtvis en svårlöst knut om någon har förvärvat 

särskiljningsförmåga till en deskriptiv beteckning och en tredje part senare använder en 

identisk, just som ett kännetecken. Konsulteras varumärkesdirektivet går det inte att utesluta 

att sådan användning skulle anses vara intrång, trots lydelsen i 3 §. Lagförslaget i SOU 

2001:26 innehåller inte heller denna utryckliga rätt att använda dessa begrepp som 

kännetecken, utan nöjer sig likt direktivet med att erkänna rätten att ange varornas art och 

kvalitet, m.m. Även om lagförslaget från 2001 inte tycks läggas till grund för en ny lag är 

detta onekligen en punkt där bättre överensstämmelse med varumärkesdirektivet vore 

önskvärt. 

4.3 Finns ett absolut frihållningsbehov? 

Att ett märke inte har särskiljningsförmåga innebär, enligt såväl förarbeten som EGD:s praxis, 

att något av de två registrerbarhetskriterierna inte är uppfyllda. Antingen har 

registreringsmyndigheten och kanske senare en domstol konstaterat att beteckningen ej är 

ägnat att ange ett kommersiellt ursprung eller att en ensamrätt skulle leda till att konkurrenters 

möjlighet till att beskriva sina varor blir otillbörligen beskuren. Som läsaren nu vet kan 

användandet av en beteckning påverka hur dessa frågor besvaras. Men gäller detta för 

samtliga beteckningar eller omfattas vissa av ett absolut frihållningsbehov, innebärande att 

dessa aldrig kan innehas med en ensamrätt utan att det får orimliga konsekvenser? 

Holmqvist hävdar att så är fallet för generiska beteckningar, d.v.s. sådana som anger en varas 

art, såsom bilen BIL. Som läsaren nu vet menar han att användningen endast leder till att 

kännedomen om beteckningen som sådan blir större medan andra aktörers behov av denna 

förblir intakt. 

46

Förarbetsuttalanden tycks dock inte finna skillnaden mellan start deskriptiva beteckningar och 

generiska diton lika viktig som Holmqvist vill göra gällande. När förutsättningarna för att 

förvärva särskiljningsförmåga förklaras behandlas de generiska och starkt deskriptiva 

beteckningarna tillsammans och vi får veta att ”särdeles övertygande bevisning” är 

nödvändigt. EGD har gått helt på vår inhemska lagstiftares linje och förfäktat idén att någon 

teori om frihållningsbehov ska stå i vägen för en inarbetning som faktiskt har skett. 218 Men 

hur långt ifrån varandra befinner sig dessa två uppfattningar egentligen? 

Det bör även påpekas att användning av en beteckning inte automatiskt leder till att 

särskiljningsförmåga förvärvas. Kravet på särskiljningsförmåga står fast, men lagen 

accepterar att användningen kan leda till att beteckningen uppfattas som ett varumärke, något 

som sökanden naturligtvis har bevisbördan för. Om Holmqvists teorier om att användandet av 

en generisk beteckning endast ökar kännedomen om beteckningen som sådan kommer ingen 

kunna styrka att en sådan uppfattas som ett särskiljande varumärke. Det går därför att göra det 

lätt för sig och mena att frågan är självreglerande. 

Enligt mig haltar Holmqvists tes även i ett väsentligt avseende, då hans resonemang helt 

saknar en analys om vad ensamrätten innebär. Han kan snarare sägas använda antagandet att 

ensamrätten förbjuder att beteckningen över huvud taget brukas i näringsverksamhet, vilket vi 

lärt oss ligger en bra bit ifrån sanningen. I SOU 1958:10 talas om en sekundärbetydelse som 

uppstår och att det är denna som skyddas. Ordets deskriptiva betydelse omfattas alltså inte av 

ensamrätten, vilket måste förstås som att dessa två betydelser kan existera parallellt. 

Om man som Holmqvist menar att det absoluta frihållningsbehovet grundar sig på ett 

semantiskt faktum och samtidigt har förståelse för att användning av en beteckning kan öka 

dess särskiljningsförmåga (för allt utom generiska beteckningar) uppstår lätt ett 

cirkelresonemang: att en generisk beteckning blir ett varumärke är enligt undertecknad inte 

märkligare än att ett varumärke blir en generisk beteckning, s.k. degeneration. Diskussionen 

mynnar lätt ut i ett cirkelresonemang; är det fortfarande en generisk beteckning när någon kan 

visa att omsättningskretsen anser att beteckningen anger ett kommersiellt ursprung? Det går 

därför argumentera för att den gällande rätten inte tillåter att strikt generiska beteckningar 

varumärkesskyddas, den överlåter däremot till verkligheten där märkena används att avgöra 

vad som är, eller inte är, en generisk beteckning. Jag har svårt att se varför ett ord som till en 

218 CHIEMSEE-målet art 23 

47

örjan är en generisk beteckning inte skulle kunna göra samma semantiska klassresa som en 

starkt beskrivande beteckning ostridigt kan göra enligt alla källor som jag studerat under 

skrivandet av denna uppsats. 

Om semantiska regler kan sägas ligga till grund för Holmqvists uppfattning så kan 

motsvarande grundbult i den gällande rätten sägas vara hur märken faktiskt uppfattas på 

marknaden. Att lagstiftning och praxis inte sätter upp någon absolut gräns för vad som ska 

kunna fungera som varumärke är därför inte nödvändigtvis så kontroversiellt som det först 

låter. Tvärtom går det att argumentera för att lagstiftning och praxis har intagit en relativt 

försiktig och avvaktande inställning. Att marknaden får bestämma vad som är ett varumärke 

och inte kan sägas minimera risken för en varumärkeslagstiftning som är för restriktiv eller 

för generös i sin bedömning av vad som ska kunna varumärkesskyddas. 

4.4 Slutsatser 

Den slutliga frågan är naturligtvis vad jag, efter att ha skrivit detta arbete, lärt mig om den 

gällande rättens förhållningssätt till beskrivande ordmärken. När det är frågan ordmärkens 

inneboende särskiljningsförmågan tycker jag mig nu ha ett mycket konkret svar, detta främst 

med en hänvisning till slutsatserna hänförliga till BABY-DRY-målet. 

När det kommer till frågan om förvärvad särskiljningsförmåga kan jag inte ge ett lika kort och 

koncist svar. Jag vet att en beteckning som någon kan visa att den faktiskt fungerar som ett 

varumärke också kan erhålla varumärkesskydd. Detta oavsett innehållet i denna beteckning. 

Jag har även lärt mig att detta inte förhindrar att liknande beteckningar används om det sker i 

överensstämmelse med god affärssed. Vidare har jag funnit utförliga exempel på vilka 

faktorer som kan komma att beaktas, både vid skyddets uppkomst och konsekvenser. Jag vet 

även att beviskravet är mycket högt när någon påstår sig ha inarbetat särskiljningsförmåga för 

starkt beskrivande och generiska beteckningar. Sammantaget ger dessa fakta god vägledning, 

men jag kan knappast påstå att någon med endast denna uppsats som underlag kan avgöra 

utgången i varje framtida spörsmål. Inom varumärkesrätten tycks det aldrig gå att komma 

ifrån det faktum att varje situation är unik och att omständigheterna i det enskilda fallet har 

stor betydelse. Det är helt enkelt ofrånkomligt att olika varumärken och påstådda 

intrångssituationer ser väldigt olika ut. Detta kräver en lag som är flexibel, även om det 

medför att förutsägbarheten minskar något. 

48

Därför menar jag att den gällande rättens förhållningssätt överlag är lämpligt och väl avvägt. 

Det stora argumentet för den rådande ordningen är som sagts att det som faktiskt fungerar 

som ett varumärke rimligtvis bör skyddas som ett sådant. Vad som sedan kan fungera som ett 

varumärke är överlåtet till märkenas innehavare att bevisa för domstolarna. Men denna 

ordning har sina nackdelar, i en förhoppning att kunna inspirera till framtida studier i 

varumärkesrätt avslutar jag här med att ange de enligt mig mest väsentliga. 

Att starkt deskriptiva beteckningar kan varumärkesskyddas kan sägas ha lett till att skyddets 

innehåll urholkas. Flexibiliteten leder helt enkelt till att ett grundläggande varumärkesskydd 

knappast kan sägas vara någon långt gående eller exklusiv ensamrätt. Vissa beteckningar 

förblir fria även om de skyddas. Argumenten för detta är goda men likväl är det inte helt 

okomplicerat att dela upp en beteckning i dess deskriptiva innebörd respektive 

sekundärbetydelse. Hade lagstiftningen valt att ställa högre krav på det som ska skyddas hade 

det naturligtvis varit möjligt att även erbjuda ett starkare skydd. 

Wessman har även flaggat för att monopolsituationer i praktiken kan uppstå. Andra aktörer än 

den som innehar ett varumärke med svag inneboende särskiljningsförmåga kanske undviker 

den deskriptiva beteckningen eller enkla symbolen för att på så vis slippa tvister, även om de 

sannolikt skulle få rätt om saken ställdes på sin spets i en domstol. Wessman menar att risken 

för detta är liten när det gäller ordmärken men jag vill ändå betrakta scenariot som fullt 

möjligt. Innehavaren av märket har allt att vinna på att andra inte använder beteckningen då 

detta torde förenkla en inarbetning. Att anlita jurister som på mer eller mindre korrekta 

grunder påstår att varumärkesintrång sker kan därför vara en god investering för den som är i 

färd att inarbeta en starkt beskrivande eller generisk beteckning. Motparten har oftast att välja 

på att själv anlita ombud och ta tillvara på sin rätt på ett sätt som både kostar tid och pengar 

eller att använda en annan beteckning. Sistnämnda torde vara ett attraktivt alternativ för den 

som vill minimera sitt risktagande och hålla utgifterna nere. 

Rättsverkan av att inneha ett varumärke varierar beroende på märkets särskiljningsförmåga, 

därutöver kan som nämnts vissa märken anses vara väl ansedda. Ett varumärkes förvärvade 

särskiljningsförmåga är en variabel som beror på vad både innehavaren och övriga aktörer gör 

med beteckningen. Varumärkets ställning på marknaden är inte konstant men kan onekligen 

få rätt stora konsekvenser. Det sagda visar vikten av att ha en varumärkesstrategi och behovet 

av detta minskar inte bara för att en beteckning blivit skyddad. Därefter kan 

49

särskiljningsförmågan både försvagas så att registreringen hävs och förstärkas så att skyddet 

blir större. 

Tidigare beskrev jag även den gällande ordningen som något försiktig; lagstiftningen 

överlåter helt enkelt åt domstolarna att avgöra vad som kan fungera som ett varumärke. Jag 

överlåter till läsaren att avgöra om fördelen att lagen därmed aldrig kan sätta upp några 

gränser som är för strikta eller generösa väger upp det faktum att denna ordning naturligtvis 

lägger ett stort ansvar på våra domstolar. Främst tänker jag på bevisvärderingen när någon 

menar att deras deskriptiva beteckning fungerar som ett varumärke i omsättningskretsen. 

Detta kräver att domstolens ledamöter är tillräckligt kunniga i discipliner såsom urvalsteori 

och vetenskaplig metod för att kunna avgöra om undersökningarna verkligen visar det som 

sökanden påstår. Hjälp av sakkunniga och en påminnelse om att sådana undersökningar inte 

ska vara det enda underlaget gör dock att denna ordning inte ska ses som alltför problematisk. 

Likväl kan man fråga sig om den som har till yrke att tillämpa lagen nödvändigtvis är lämpad 

att avgöra vad som kan och bör fungera som ett varumärke. Att lägga över en stor del av 

rättskipningen på praxis medför flexibilitet, men alla kanske inte håller med mig om att detta 

kompenserar att en domstol knappast besitter samma spetskompetens och resurser som kan 

samlas om gränsdragningen görs när lagen ska stiftas. 

Dessutom finns enligt mig ännu en nackdel med att överlåta alltför stor del av rättsreglers 

tillkomst och innehåll på domstolarna. Det är ett ofrånkomligt faktum att det bakom varje 

prejudikat finns en tappande part som betalat höga rättegångskostnader för att förse 

rättsväsendet med en dom som anses vara av vikt för framtida rättstillämpning. Det råder inga 

som helst tvivel om att flera tappande parter kommer att behöva öppna sina plånböcker medan 

vår varumärkesrätt fortsätter att utmejslas. 

50

5. KÄLLFÖRTECKNING 

5.1 Offentliga tryck 

Prop 1992/93:48, Om ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med anledning av EESavtalet 

m.m. 

Prop 1994/95:59, Översyn av varumärkeslagen m.m. Madridsystemet. 

SOU 1958:10, Förslag till Varumärkeslag 

SOU 2001:26, Ny Varumärkeslag och ändringar i Firmalagen 

5.2 Praxis 

C-251/95, Sabel BV ./. PUMA AG, Rudolf Dassler Sport; PUMA-målet 

C-337/95, Parfums Christian Dior SA och Parfums Christian Dior BV ./. Evora BV; 

DIOR-målet 

C-39/97, Canon Kabushiki Kaisha ./. Metro- Goldwin- Mayer Inc.; CANON-målet 

C-108/97 och C-109/97, Windsurfing Chiemsee Produktions- und Vertiebs GmbH ./. Bootsund 

Segelzubehör Walter Huber och Franz Attenberger; CHIEMSEE-målet 

C-342/97, Lloyd Schuhfabrik Meyer & Co. GmbH ./. Klijsen Handel BV; LLOYD-målet 

C-383/99 P, Procter & Gamble ./. Harmoniseringsbyrån; BABY DRY-målet 

T-79/00, Rewe Zentral AG ./. Harmoniseringsbyrån; LITE-målet 

C-228/03, The Gillette Group Company & Gillette Group Company Finland Oy ./. LA- 

Laboratories Ltd Oy; GILLETTE-målet 

NJA 1887 A 288, DYNAMIT 

NJA 1998 s. 474, VOLVO 

51

RH 1990:68, (refererat i NIR 1990 s. 68) MÄRKESKOPIOR 

RÅ 1921 H 70, GRAMMOFON 

RÅ 1967 s. 32, (refererat i NIR 1968 s. 240) VALLANTINE 

RÅ 1971 H 27, BORRHACKAN 

RÅ 1974:21, SMOKELESS 

RÅ 1993 not 492, GOD NATT 

RÅ 2003 not 198 s. 804, BABY-DRY 

PBR 97/778, (refererat i NIR 2000 s. 473) BRA MILJÖVAL 

PBR 99-028, (refererat i NIR 2000 s. 484) KEXCHOKLAD 

PBR 07-351, GLOBAL BUSINESS. LOCAL LAW 

5.3 Doktrin 

Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders; Europarättens Grunder; 3:e uppl; Norstedts Juridik; 

Vällingby; 2007 

Bernitz, Ulf & Pehrson, Lars; Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens; 10:e uppl; Jure; 

Stockholm; 2007 

Levin, Marianne; Lärobok i Immaterialrätt; 9:e uppl; Norstedts Juridik; Vällingby; 2007 

Levin, Marianne & Bonnier, Susanne, Alm, Agneta & Starell, Johan; Praktisk 

Varumärkesrätt, Nordstedts Juridik, Stockholm, 1998 

Holmqvist, Lars; Varumärkens Särskiljningsförmåga, Norstedts Juridik, Stockholm, 1999 

Håstad, Torgny; Sakrätt Avseende Lös Egendom; 6:e uppl; Norstedts Juridik; Stockholm; 

2006 

52

Wessman, Rickard; Varumärkeskonflikter, Förväxlingsrisk och anseendeskydd i 

varumärkesrätten; Norstedts Juridik; Stockholm; 2002 

5.4 Artiklar 

Pehrson, Lars; Varumärkens Särskiljningsförmåga (bokrecension); JT 1999-00 s. 701 

Holmqvist, Lars; NIR 1992 s. 8, Varumärkeslagens registrerbarhetskriterier och begreppet 

frihållningsbehov 

Holmqvist, Lars; NIR 1975 s. 255, Om inarbetning av varumärken 

VH Korhonen, Petteri; NIR 2007 s. 572 Om lojalitet och varumärkesskyddets gränser. 

Kommentar till HD 2006:17 

Wessman, Rickard; NIR 2004 s. 16, Det varumärkesrättsliga kravet på 

särskiljningsförmåga 

53

Ordet är inte längre fritt 

Allt fler bolag vill muta in uttryck som »bra miljöval«. Men kan man äga svenska språket? 

Publicerad 19 juni, 2008 Text Pia Sjögren Foto Scanpix 

»Ska vi skriva pip pip, som i amerikanska filmer, för att stora företag har lagt beslag på svenska 

språket?«, säger Nils‐Gunnar From, vd Storuman Energi, som nu hotas med stämning av 

Naturskyddsföreningen för att på hemsidan ha använt uttrycket »bra miljöval«. 

Kampen om ord och kombinationer av ord skärps. I fjol fick Patent‐ och registreringsverket, PRV, in 

fler ansökningar än något år tidigare. Och i år fortsätter ökningen. 

»Vattenkraft – ett bra miljöval!« stod det på Storuman Energis hemsida, om el från vattenkraft. I juni 

2006 hörde Naturskyddsföreningen av sig och företaget tog bort formuleringen. Men sedan dess har 

de båda, via advokater, brevväxlat om eventuell ersättning och förlikning. Nu meddelar 

Naturskyddsföreningen att de stämmer, med skadeståndskrav, för varumärkesintrång, om inte 

Storuman Energi går med på ett sista förslag till överenskommelse i godo. 

– Här finns ingen kompromiss. De kan inte få köpa svenska språket så att det till slut inte blir något 

kvar, säger Nils‐Gunnar From, vd Storuman Energi, närmast road – och stridslysten. 

– Bra miljöval ska vara en märkning med viss kvalitet, som inte vem som helst kan utöva. Vi följer 

internationella kriterier och deras standard kräver att vi äger märkningen, säger Eva Eiderström, 

avdelningschef på Naturskyddsföreningen och ansvarig för bra miljöval‐licensieringen. 

Naturskyddsföreningen har sedan tidigare siluetten av en pilgrimsfalk skyddad som symbol. I fjol 

ansökte den om varumärkesregistrering för orden bra och miljöval tillsammans – också när de 

används utan symbolen. PRV har inte fattat något beslut ännu. 

Fler än 11 000 ansökningar om varumärkesskydd kom in till PRV i fjol. Sju av tio gäller ord. Det är en 

ökning med tolv procent från 2006. En förklaring är att när konjunkturen går upp, så går också 

varumärkesansökningar upp. 

– Varumärken ligger i tiden. Varumärken är investeringar, tillgångar som är värda att skydda. Och 

numera har sloganliknande varumärken lättare att få skydd, säger Johanna Forsgren Israelsson, jurist 

på Zacco, en av Skandinaviens ledande konsultfirmor inom immaterialrätt. 

Svenska Naturskyddsföreningen lanserade det första bra miljöval‐märket med falken 1992. I fjol fick 

Naturskyddsföreningen in cirka 10 miljoner kronor på bra miljöval‐licenser. Nästan 50 elbolag betalar 

0,0006 öre/kwh för den särskilt miljömärkta elen. 

Också utan registrering hos PRV kan företag och organisationer hävda skydd, om orden är tillräckligt 

väl inarbetade. Därför kan det löna sig för Naturskyddsföreningen att också driva civilmål om »bra 

miljöval«. 

– Det är en balansgång nästan varje gång. Är orden tillräckligt särskiljande eller mer allmänt 

beskrivande? Det handlar om behovet av ensamrätt mot behovet av fri hållning, säger Per Carlsson, 

domare och ordförande i Patentbesvärsrätten, dit PRV:s beslut kan överklagas. 

54

Under resans gång har Naturskyddsföreningen också bett Storuman Energi att inte använda 

»klimatmässigt bästa valet« och »bara från miljövänlig vattenkraft«. 

– När jag tänker på alla turer de senaste åren brukar jag lite skämtsamt prata om striden med 

spenatmaffian, säger Nils‐Gunnar From, Storuman Energi. 

http://www.fokus.se/2008/06/ordet‐ar‐inte‐langre‐fritt/; www.fokus.se; hämtad 2009‐01‐18 

55

Beskrivande ordmärken - Umeå universitet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?