Plugga Runka - Thorildsplans gymnasium

DANSA 

Stekare 

Godis 

KÅT 

Problem 

Stress 

keff 

Faan 

PARTY 

LÄXOR 

bah! 

Supa 

Finnar 

FACE IT 

Daaaa 

chilla 

FLUMMA 

OKEJ?! 

GITTA 

KNULLA 

Bråka 

Plugga 

GRÅTA 

DÖÖÖ! 

PROV 

GLIDA 

knas 

Skratta 

Banta 

festa 

Knarka 

Naken 

Sommar 

Runka 

Jalla 

SKRIKA 

Va? 

Rasta kaninen 

åhhh! 

ÖL 

sho bre! 

Choklad 

eyy! 

Sova 

Tugga

3 

5 

6 

9 

10 

11 

13 

13 

15 

19 

20 

21 

24 

26 

27 

29 

31 

32 

34 

35 

36 

Skola 

Här finns korridorerna utan knuffar 

Snål kommun tvingar på eleverna smygskatt 

På Kunskapsskolan står ansvar i centrum 

Stockholm 

Bland rim, ramper och rock 

Minska klyftan mellan Stockholm och Sverige 

Musikartister ger glädje i världen 

Multikulti 

Omväxling förnöjer 

Krockar och smällar 

Heja Rinkebysvenskan 

Sport 

De hårda nävarnas sport 

Samma spel oavsett nationalitet 

Här tränar de kommande Shaolinmästarna 

Kriminalitet 

Från våldets Autobahn till Lugna gatan 

Full och flicka - skyll dig själv 

Ungdomssmissbrukare ökar enligt Maria Ungdom 

Känslor 

Alla har gjort ”DET”, utom jag 

Svartsjuka - käleksförklaring eller idioti? 

Kärlek - lika för alla 

Nöje 

Våldspel - dagens syndabockar 

Kafé 44 - inte vilket café som helst 

Klottrare hotar världsfreden 

7 Pressen på elever är för stor 

12 Nej tack till rumpattack 

16 

17 

18 

22 

23 

Dikt & recension 

Vaddå Elfenbenskusten? 

Skönhetsideal i olika kulturer 

Baseballklubbar i Sverige har det svårt 

Djungelns lag speglar idrotten 

28 Brist på intressen - ett samhällsproblem 

33 Under ytan är vi alla lika 

37 

38 

39 

Hellsten skapar Hellstone känsla 

Skön skidåkning i Österike 

”Det allra viktigaste” 

Verkar framsidan 

förvirrande? 

Det är bara en del av vad 

dagens ungdomar får 

uppleva. Men let´s face it. Det är 

inte lätt att vara ung. Kanske oroar 

du dig mycket för att inte passa in 

och att inte duga. Att utvecklas 

från barn till vuxen är kanske 

den tuffaste perioden i livet. 

Kroppen förändras och utvecklas. 

Känslorna förändras. Vem är du 

egentligen? 

Att vara ung idag innebär så 

mycket mer än vad som förutspås, 

att ta ansvar är en stor del av det 

hela. Vi ska äta en viss maträtt och 

dricka viss sprit för att bli populära 

och ha roligt. Men när kommer 

tiden då vi plötsligt stannar till 

och tar en paus? När tänker vi 

till på allt runt omkring oss? 

Sådant som betyder något. Alla 

vill vi ha kul och alla vill vi bli 

omtyckta och accepterade. Men är 

det inte lika viktigt att känna och 

respektera sig själv först?Vad är 

det som egentligen spelar någon 

roll för oss ungdomar? 

De flesta ungdomstidningar lyfter 

fram idealen och den ”fejkade” 

bilden av att vara ungdom idag. 

Men vi vill stolt som den första av 

dem alla visa den riktiga bilden 

av våra liv. I vår tidning får du 

bland annat läsa om skönhetsideal 

i olika kulturer, en avkopplande 

skidresa i österrike och den 

ständiga press och stress som 

ungdomar får uppleva i skolan 

idag. Det här är bara ett urval av 

alla våra fantastiska artiklar. 

Därför har vi valt att ge ut den här 

tidningen för att beröra dagens 

ungdomar i sinne och kropp. Vi 

kanske inte lyckas beröra er helt 

men åtminstone få er att tänka till 

för en stund, och det räcker för 

oss. 

Abdi O.M

- Vi har inte haft något fall av mobbning på flera 

år, säger Rose-Marie Follin biträdande rektor 

på Rålambshovsskolan. Skolan på Kungsholmen 

samarbetar sedan 1999 med ”Friends” och sin 

handlingsplan mot mobbing är något man är stolt 

över. 

Dock är skolans elever inte lika nöjda med planen 

som biträdande rektor Rose-Marie Follin. 

- Det är elevstödjarna som är utanför, säger en elev 

på skolan. 

När jag kliver in genom entrén till Rålambshovsskolan 

på Kungsholmen slår den svaga lukten av 

gammal gymnastiksal emot mig. Den bastanta 

tegelbyggnaden vid Rålambshovparken har fungerat som 

högstadieskola sedan 1940-talet. Här går cirka 570 elever 

mellan åk 6-9. Från någonstans i skolan hörs ljudet av hög 

musik. I en korridor en bit bort spelar några pojkar pingis. 

På en bänk sitter några flickor och pratar. En annan flicka 

går förbi samtidigt som flickorna på bänken börja skratta. 

Nedför trappan kommer en grupp pojkar släntrande. De 

skattar och knuffas. En lugn stämning vilar i korridorerna 

och ger en känsla av att eleverna trivs här. 

Men är det verkligen så? Enligt BRIS är 3-10% 

av alla elever utsatta för någon form av mobbning. 

Ofta på grund av att lärare och personal har svårt 

att skilja mobbning från bråk och skoj. Är det en 

slump att de två flickorna på bänken skrattar när 

den tredje går förbi? Finns det något allvar i poj- 

karnas knuffningar och deras skratt? Inte om man 

ska tro skolledning. Det här är högstadieskolan 

utan mobbning. 

Här finns korridorerna utan knuffar 

- Vi har inte haft något fall av mobbning på 

flera år, säger Rose-Marie Follin som jobbar som 

biträdande rektor på Rålambshovsskolan. Vi sit- 

ter på hennes kontor några trappor upp i skolan och utanför 

fönstret ser jag den snöbeklädda Rålambshovparken. Hon 

lutar sig framåt i den bekväma snurrstolen och visar mig 

skolans handlingsplan mot mobbning. 

- Här har vi istället för en mobbningsplan en handlings- 

plan mot kränkande särbehandling. Den handlingsplanen 

är bredare. Det är så mycket nu som kallas för mobbning 

trots att det inte är det. På så sätt jobbar vi förebyggande mot 

mobbning, säger hon. Vi på skolan, både elever och personal, 

uppmärksammar elakt beteende. Det är aldrig någonting som 

hinner utvecklas till mobbning. Skolans personal reagerar på 

allt, från skojbråk till elaka ord och våld. 

I handlingsplanen mot kränkande särbehandling ingår att 

två elever från varje klass väljs till kompisstödjare och är 

med i skolan trygghetsgrupp. Trygghetsgruppen leds av fyra 

lärare, en från varje arbetslag, samt kuratorn på skolan. 

- Trygghetsgruppen träffas fyra till fem gånger per termin. 

Då går lärarna, kuratorn och kamratstödjarna igenom om 

varje klass och alla får berätta om de har sett någon bli illa 

behandlade eller om det är någon som mår dåligt, berättar 

Rose-Marie. Varje år får alla nya 6:or se en pjäs om mobb- 

ning. När klassen har lärt känna varandra väljer man två 

kamratstödjare. 

- Alla kamratstödjare går en kompisstödjarutbildning 

under en dag, ledda av föreläsare från ”Friends”, säger Rose- 

Marie. Man har haft en mobbningsplan i över tio år men 

sedan 1999 samarbetar skolan med organisationen ”Friends”. 

”Friends” grundades 1997 och är idag den största organisa- 

Det är inte alltid lätt att se vem som är utanför. 

tionen i Sverige som arbetar mot mobbning. På 600 skolor 

runt om i Sverige finns 12000 kompisstödjare utbildade av 

”Friends”. 

Vi blir avbrutna av en knackning på dörren och Rose-Ma- 

rie pratar en kort stund med den utanför. Det höga ljudet från 

några lokaler bort hörs fortfarande och nu vet jag att det är 

en pjäs som spelas upp. Den ingår i firandet av Alla hjärtans 

dag, som är något av en tradition på skolan. Att det snart är 

Alla hjärtans dag märks också på andra ställen här. Överallt 

S 

K 

O 

L 

A 

3

S 

K 

O 

L 

A 

4 

i skolan hittar man skärmar med ”Alla-hjärtans-dag”-motiv 

och texter. 

Rose-Marie kommer tillbaka och hon berättar att förebyg- 

gandet av mobbning också pågår i klassrummen. 

- Har det hänt något, att någon varit taskig t.ex. tar vi upp 

det på lektionen. Barnen får sätta sig in i situationen och 

tänka ”Hur skulle jag ha gjort?”. Empati, ansvar, trygg- 

het, respekt och allas lika värde är viktiga ord för oss. Vi 

har också temadagar som kompisstödjarna anordnar. Då får 

eleverna gör olika diskussionsövningar, se på fi lm och läsa 

noveller. Att skolan inte har haft något fall av mobbning de 

senaste åren beror också på de snabba reaktionerna vid miss- 

tanke om mobbning eller bråk mellan elever. 

- Det första vi gör är att samla fakta. En lärare, kuratorn 

eller jag pratar med den utsatte och tar reda på vad som har 

hänt. Därefter konfronterar vi den eller de person som varit 

elaka med de uppgifter vi fått tag på, säger hon. Rose-Marie 

är tydlig med att påpeka att skolan gör klart för den person 

som betett sig illa att skolan inte tolererar någon form av 

mobbning eller elak behandling, men att de samtidigt visar 

personen respekt. Efter att man pratat med mobbaren får 

denne en chans att skärpa sig och man ber också honom eller 

henne hjälpa till med att uppmärksamma elakt beteende från 

andra. 

- Det fi nns aldrig någon ursäkt för mobbing men det kan 

fi nnas förklaringar. Att ge personen som uppträtt illa mot nå- 

gon en viktigt uppgift kan vara ett annat sätt att avleda mob- 

bing, säger hon.Om personen inte slutar väntar telefonsamtal 

till föräldrar och i de allvarligaste fallen polisanmälan. 

Rose-Marie är engagerad. På hennes rum fi nns inga spår 

av ”Alla-hjärtans-dag” trots fi randet på skolan. De vita väg- 

garna är tomma och hyllorna är fyllda med pärmar och pap- 

- En mobbningsplan måste fi nnas på alla skolor. Den skola 

som inte har en mobbningsplan eller motarbetar mobbning 

begår ett brott. Visst kostar det pengar men det är något vi 

väljer att prioriterar. Hon tycker också att det är bra att det 

inte fi nns någon gemensam mobbningsplan för alla skolor. 

- Alla skolor är olika och har olika problem därför behöver 

också varje skola ha en egen mobbningsplan. Man måste 

anpassa mobbningsplanen efter skolan. Om Rålambshovs- 

skolan hade varit en skola med mycket mobbning hade också 

vår mobbningsplan sett annorlunda ut än vad den gör idag. 

Studierektor Rose-Marie Follin är nöjd med skolans 

handlingsplan mot kränkande särbehandling men inte alla 

de elever som jag pratar med delar hennes åsikt. Om det är 

någon skillnad mellan Rålambshovsskolan och andra skolor 

är svårt att säga tycker de, eftersom de inte har något att 

jämföra med. Det säger att ren mobbning är ovanligt men att 

det fi nns de som är utanför. 

- Jag tycker att det är elevstödjare som är utanför, säger en 

av eleverna. En annan elev, som själv är kamratstödjare hål- 

ler inte med honom. 

- Jag tror att varför vi har så lite mobbning här, beror på att 

vi inte blundar för problemen utan försöker göra någonting åt 

dem, säger hon. 

Att man jobbar mot mobbning borde vara en självklar sak 

på alla skolor. Tyvärr lägger inte alla skolor ner tillräckligt 

mycket jobb för att motarbeta mobbning och det som borde 

var en självklarhet förvånas man över. Även på Rålambs- 

hovsskolan fi nns skillnader mellan vad skolstyrelsen och 

eleverna tycker, men kanske har man här kommit en bit på 

vägen. 

Text: Jenny Windh 

Foto: Jenny Windh

Snål kommun tvingar på elever smygskatt 

Att fler och fler av Sveriges 

kommuner har bestämt att 

eleverna ska betala för att få 

äta i skolmatsalen är så hemskt 

och otroligt fel! Man ska inte 

behöva betala för skolmaten. 

36 av Sveriges 289 kommuner 

har avgiftsbelagd skolmat. 

Österåker ska också införa 

avgift vilket inte är så populärt 

bland eleverna på Röllingeby 

gymnasium. Många slutar på 

grund av den nya avgiften. 

Att kunna äta i skolan är 

en för mig självklar sak 

som alla har rätt till. 

Och inte nog med att våra föräldrar 

redan betalar skatt som bland annat 

ska gå till skolmat, nu ska vi alltså 

betala dubbel avgift på maten! Det 

kan bli svårt för vissa att betala 

tio kronor om dagen, varje vecka. 

Alla har inte så mycket pengar. 

Det är väldigt dålig stil från kommunen, 

tycker jag. De borde inte 

tvinga eleverna att betala ännu mer. 

Fredrik Hultgren, 18 år, som är elev 

på Röllingeby gymnasium säger att 

han inte kommer att ha råd att äta. 

Österåkers skolnämnd har bestämt 

att skolan ska ha en avgift på 

tio kronor per dag och elev. Den 

största anledningen till den nya 

avgiften är kommunens dåliga ekonomi. 

Kommuners dåliga ekonomi 

går alltså i det här fallet ut över 

gymnasieskolornas elever! 

Anledningen till att kommuner 

avgiftsbelägger skolmaten behöver 

inte vara för att kommunen har dålig 

ekonomi. Lidingö är ett exempel 

på det: Eleverna får betala 15 kronor 

per dag. Det är en rik kommun, med 

rika föräldrar. 

Här vill de antagligen bara tjäna 

lite extra pengar på skolorna och det 

är ju inga problem för de som bor 

där har råd att med att betala den 

kostnaden. 

Skolledningen stödjer inte beslutet, 

men det ligger inte i deras 

händer att avgöra. 

– Elever ska ha gratis mat när de 

går i skolan, det har deras föräldrar 

betalat skatt för. Men vi kan 

inte göra något, det är ett politiskt 

beslut, säger Marie Louise Sernhed, 

biträdande rektor på Röllingeby 

gymnasium. 

En del tycker att tio kronor per 

dag för maten är ett billigt pris med 

tanke på vad man får, det är en 

fråga som man kan diskutera. På de 

skolor jag har gått på har maten inte 

varit den bästa direkt. Många av dagens 

elever är missnöjda med maten 

som serveras i skolan, så man skulle 

Skolmat endast för de rika? 

åtminstone kunna lägga ner lite mer 

energi för att få maten godare. Det 

är något som jag vet att eleverna 

garanterat skulle uppskatta. 

Skollunchen ska inte vara en fråga 

om klassindelning! Att införa avgift 

på skolmaten kan efterhands leda 

till dålig stämning på skolan, för att 

det blir nog lätt gruppindelat i ”de 

rika” som har råd att äta på skolan 

och ”de fattiga” som får äta någon 

annanstans. De som inte har råd att 

äta maten på skolan, vad ska då de 

livnära sig på resten av den långa 

skoldagen. 

Avgift på skolmaten är något som 

professor Gerhald Nordlund, som i 

15 år forskat om skolmatens betydelse 

och ungas matvanor, är emot. 

Han tycker att avgift på maten inte 

har några som helst fördelar med sig. 

– Det är bara smygskatt. Man 

får inte bättre mat, äter inte bättre, 

utan äter i stället mer godis, säger 

Gerhald. Enligt professor Gerhalds 

forskning vid Umeå universitet 

finns det inget som tyder på att 

elever skulle behöva betala för sin 

skolmat. 

De som har dåligt med pengar kan 

inte längre äta på skolan. Visserligen 

har eleverna i Röllingeby gymnasium 

ett annat alternativ än att äta 

skolmaten, de kan äta snabbmat som 

är dubbelt så dyr som skolans mat. 

Det är ju inget som hjälper de som 

redan innan hade dålig ekonomi. 

Elever ska verkligen inte behöva 

betala massor av extra pengar varje 

dag för att få näring för dagen. 

Text: Elin Lättman 

Bild: Elin Lättman 

S 

K 

O 

L 

A 

5

S 

K 

O 

L 

A 

6 

På Kunskapsskolan står ansvar 

i centrum 

Slippa lektioner och ta rast när som helst? Då är 

Kunskapsskolan något för dig. Att gå på en friskola 

är även bra för betyg inför gymnasiet. 

Trängseln som nästan bryter ut i kaos när Kunskapsskolan i 

Enskedes 480 elever ska hämta sin jacka från garderoben efter 

skoldagens slut är nästan olidlig. Alla är lika angelägna att få 

komma hem efter ännu en skoldag. – Det där är min jacka, 

hörs plötsligt en elev skrika. – Min ena sko är borta, ropar en 

annan. Man hör suck och stön från eleverna som är på väg ut 

genom de blåa glasdörrarna. 

I en av de blå sofforna i cafeterian sitter Nathalie, Sandra 

och Alexandra. De har gått i Kunskapsskolan i tre år och 

väntar nu på att få berätta om sin skola. Blått måste vara 

Kunskapsskolan färg tänker jag när jag med nyfi kna ögon 

ser mig omkring. På bordet framför dem ligger en liten hög 

med böcker, de ska stanna kvar efter intervjun och plugga. 

På Kunskapsskolan kan man sitta kvar och arbeta till klockan 

fem och ofta fi nns det också någon lärare i närheten. 

”Kunskapsskolans undervisning hänger mycket 

på att man planerar upp sin dag och sedan tar ans- 

var för att man följer sin planering” 

I Kunskapsskolan jobbar man i steg och i kurser, man har 

dessutom nästan inga lektioner och man får ta rast när man 

vill. Grundämnena och språk är indelade i 35 steg där 20 är 

G, 30 är VG och 35 är MVG sista terminen i nian. Med dessa 

steg jobbar eleven självständigt i sin egen takt och med vilka 

personer den vill. Varje vecka så redovisar man det man har 

gjort på olika sätt och i språk så har man dessutom en lektion. 

I matematik är det oftast genom prov man redovisar. Har man 

gjort steget ordentligt och fått med allt går man vidare med 

nästa steg. Om man vill kan man jobba med fl era steg samti- 

digt och sedan välja att redovisa dem tillsammans. Gymnastik 

och musik har man en gång i veckan. 

I samband med kurserna är det väldigt mycket genom- 

gångar och lektioner. En vecka varje termin åker man upp till 

Kunskapsgården där man har alla estetiska ämnen. Det blir då 

en heldag träslöjd, syslöjd, hemkunskap, bild och en frilufts- 

dag där man gör någon form av idrott t ex åker skidor eller 

bowlar. Varje morgon träffas man i en basgrupp och redovisar 

sin loggbok. Kunskapsskolans undervisning hänger mycket på 

att man planerar upp sin dag och sedan tar ansvar för att man 

följer sin planering. I slutet av dagen träffar man åter sin 

basgrupp med handledare och utvärderar hur dagen har 

gått. Har man slöat mycket så får man arbeta hemma istället. 

En gång i veckan har man också ett handledarsamtal. På 

dessa samtal så planerar man och ser till att man inte halkat 

efter i arbetet. 

– Fördelarna med att gå här är självständigheten, att man 

kan jobba med vem man vill, var man vill och när man 

vill, friheten att man inte är bunden till en massa lektioner, 

bra mat och att det är en långvarig deadline. Jag och mina 

kompisar trivs verkligen i det här arbetssättet, säger Sandra 

– Nackdelarna är svårare att berätta om, säger Alexandra. 

– Det fi nns inga, säger Nathalie. Sedan så kommer de på att 

det inte är så mycket estetisk verksamhet och det är dåligt. 

Att man bara får skriva ut 50 papper per månad tycker de 

också är en nackdel. 

Mobbing förekommer på nästan alla skolor i hela Sverige. 

Kunskapsskolan är nog en av de få skolor där det inte fö- 

rekommer. – Jag tror att det beror på att man kan vara med 

vem man vill. Hela kunskapsskolan har bra gemenskap och 

det känns nästan som om vi är en enda stor familj och i en 

familj förekommer ingen mobbing. Jag känner att man kan 

vara precis som man vill och ändå bli accepterad. Jag trivs 

verkligen jättebra i den här skolan, säger Fredrik Nysten 

som är lärare på Kunskapsskolan i Enskede. – Jag är nog en 

av de lärare som har bäst kontakt med elever. Jag tycker att 

man kan vara både lärare och vän. Om någon kommer och 

är jätteledsen så ska man ta itu med det innan man börjar 

lektionen, fortsätter han. – Man får en helt annan kontakt 

med eleverna på en friskola, det blir en mer öppen relation 

när hela arbetssättet är öppet. 

Det kan dock ske mobbing på annat sätt i friskolor. Elever 

som är handikappade eller behöver särskild hjälp kan enligt 

lagen nekas plats på en friskola. Detta beror på att de kan 

behöva mer hjälp som kostar och det kanske inte skolan har 

råd med. ” Kunskapsskolan AB har i ett brev till föräldrarna 

till sina elever krävt att de ska försäkra vilket stödbehov 

deras elever har. Om det visar sig i efterhand att föräldrarna 

”undanhållit” information, kan eleven kastas ut från skolan.” 

Skriver Christina Larsson i en artikel i Aftonbladet. 

När jag rör mig mot utgången är garderoben helt tom och 

endast en ensam jacka hänger kvar. Jag tar en sista titt innan 

jag försvinner ut genom de blå glasdörrarna. 

Text: Ida Helmerius Foto: Ida Helmerius

Betygen stressar, för mycket 

läxor, pressen för stor, elever och 

lärare mår dåligt. Så ser situationen 

ut i dagens skola. Det är dags 

att ta tag i detta problem nu om 

vi vill ha en skola som elever och 

lärare ser fram emot att gå till. 

Det finns flera undersökningar 

som gjorts den 

senaste tiden som visar 

att elever känner en otrolig press 

och stress i skolan. I en Temoundersökning 

med lärare som gjordes år 

2000 så svarade 90 procent av de 

tillfrågade att de märkte att eleverna 

är mycket mer stressade nu. I en 

artikel i stockholmcity tisdagen den 

17 februari 2004 står det om skolsituationen 

i Sverige. Det berättas där 

att man märkt av att elever som mår 

psykiskt dåligt har ökat markant. 

Och detta är ju inte ett bra tecken 

alls. Det finns ju såklart flera anledningar 

till detta men en anledning är 

att ungdomar i dagens samhälle har 

mer att göra på fritiden som t ex: 

sporter och dyl. Men en annan stor 

anledning som spelar in är betygen. 

Betygen är den del i skolan som 

stressar elever mest. 

”stressen är så stor att 

man ibland inte orkar, man 

vill bara försvinna” 

Betygen bygger upp en stress i 

skolan, något som elever inte mår 

bra av. 

Det handlar inte bara om att få ett 

betyg som man själv är nöjd med 

utan att även få bättre betyg än sina 

kompisar och det är ju inte bra. Då 

blir ju pressen att prestera viktigare 

än att man verkligen förstår varför 

man gör uppgifter och läxor vilket 

verkligen inte hjälper elever att se 

Pressen på eleverna är för stor 

nare slussas ut i samhället där 

man SKA prestera i sitt jobb. Skolan 

är ju till för att man ska lära sig 

saker, inte känna pressen att man 

ska misslyckas. Elever runt om i 

Sverige mår mycket dåligt av detta. 

En av dem är Senaa Yousif, elev på 

österholmskolan i skärholmen som 

säger 

– Stressen är så stor att man 

ibland inte orkar, man vill bara 

försvinna. Och hennes klasskamrat 

Isabell Tinred är inte sen att stämma 

in. 

– Ibland 

blir pressen 

så stor 

att skolan 

blir något 

man inte 

längre vill 

gå till, 

säger hon. 

Att elever 

känner så 

här underlättar 

ju 

inte deras 

arbete i 

skolan 

direkt. Skolan blir då något som 

ungdomar inte vill gå till pga. stressen 

och pressen med mycket läxor 

och betyg vilket inte är bra. På deras 

föräldrars tid så spelade inte betygen 

in lika mycket, man blev i stort 

sett bara placerad på ett gymnasium. 

Utbrändhet i skolan allt vanligare. 

En annan sak som stressar elever 

otroligt mycket är alla läxor och 

prov som planeras in utan att ta 

hänsyn till eleverna. Många lärare 

planerar in prov och läxor utan att 

tänka på att eleverna kanske har 

mycket just den veckan. Många lä- 

rare verkar tro att eleverna bara har 

deras ämne och prioriterar dennes 

ämne före alla andra ämnen. På 

detta sätt skapas ännu mer stress 

och press på eleverna vilket inte 

är bra. Så där tycker jag att lärare 

borde ha en bättre kommunikation 

mellan varandra och planera 

bättre för att på det sättet underlätt 

för eleverna. Men detta är inte hela 

sanningen. Visst borde lärare kommunicera 

och planera bättre, det står 

jag för,§ men att pressen är stor på 

eleverna är INTE lärarnas fel alltihop. 

Jag tänker lägga denna ”skuld” 

på politikerna som gör läroplanen. 

I läroplanen finns ett antal moment 

som läraren måste göra i årskursen 

och dessa tar längre tid att göra än 

som finns på terminerna vilket innebär 

att lärarna måste planera allting 

i små tidsperioder vilket frambringar 

en otrolig press och stress att 

hinna med, även för lärarna. Om en 

lärare tvingas till att planera allting 

i minsta detalj och det uppstår ett 

hinder och allt spricker så är det 

klart att det blir stressigt. Detta 

håller många lärare med om. Ann 

Lampe lärare på österholmsskolan 

i skärholmen är mycket irriterad på 

detta och säger 

S 

K 

O 

L 

A 

7

S 

K 

O 

L 

A 

8 

– Jag tycker att politikerna som 

bestämmer läroplanen borde komma 

ut och titta hur det ser ut i skolorna 

i Sverige och se hur stressigt det 

är för oss lärare och elever i dagens 

skola. 

Så det är inte bara elever som 

mår dåligt av detta utan även lärare. 

Lärare vill ju såklart att deras elever 

ska må bra och lära sig så mycket 

som möjligt. Jag menar det är ju 

deras jobb att lära ut. Men jag tycker 

inte att varken elever eller lärare får 

tillräckligt med lugn för att utföra 

sitt jobb. Det känns inte som att 

politiker överhuvudtaget vet hur det 

är i skolorna idag. En sak som visar 

detta är att Folkpartiet som är ett 

av Sveriges största partier vill att 

man ska börja med betygen redan 

i årskurs sex (!). Jag menar vad vet 

man då om skolan? Om en 17 åring 

tycker att det är jobbigt i skolan pga. 

Betygen vad tror man då en blott 

12-åring kommer att reagera? Att 

sätta en sådan press på ett så ungt 

barn visar ju bara att man inte rent 

ut sagt vet ett skit om situationen i 

skolan idag. Detta är vad jag kallar 

idioti med stort i. 

Flitigt pluggande är ett krav för att lyckas i dagens skolor. Förr i tiden så 

var man till exempel inte tvungen att gå ut gymnasiet men nu är det betydligt 

svårare att få jobb om man inte gått hela gymnasietiden. 

Så jag tycker att politiker borde 

ta sig tid att se hur det är i skolorna 

innan man börjar bestämma saker. 

Det är väldigt lätt att sitta vid ett 

skrivbord och skriva ner vad man 

ska göra under ett år i skolan, en annan 

att utföra det i verkligen. Så vill 

vi slippa höra talas om elever som 

mår psykiskt dåligt, har prestationsångest 

och hoppar av skolan i förtid 

så är det dags att politikerna tar sig i 

kragen och ser över skolsituationen. 

Och gör sitt jobb så att elever och 

lärare kan göra sitt. 

Text: Max Bergander 

Foto: Max Bergander, Ida Helmerius 

Tjejjouren (torsdagar kl 18.00-21.00): 08-644 09 20 

tjejjouren@telia.com

Bland rim, ramper och rock 

– Under mina sju år här har jag aldrig sett något bråk 

mellan ungdomsgrupperna. 

Detta är alltså Tomas Almgren. Han hade kommit 

nedrusande fem minuter tidigare sedan jag avbrutit 

receptionisten mitt i hennes bloss och frågat efter 

honom. Och i den stora entrén sitter vi nu och pratar. 

Tomas har intagit en avslappnad ställning 

där han med benen i kors låter armen ligga 

avslappnat på ett fönsterbräde. Med sitt 

yviga, svarta skägg uppskattar jag honom 

till 45 år men nu ser han ändå ungdomlig 

ut på något sätt. Han bär munktröja, 

pösiga jeans och sandaler som klapprar 

mot golvet där han går. Tomas jobbar som 

studiebesöksansvarig och alltså inte med 

ungdomar. Han förklarar att han jobbar 

med personal som jobbar med ungdomar. 

– Jag gillar inte ungdomar, säger han och brister snart ut i ett 

torrt skratt som ekar i den stora lokalen. 

Johan, den duktiga reporten 

Tidigare när jag gick upp den långa backen från Mårtendals 

tvärbanestation upp mot Fryshuset mötte jag ungdomar med 

olika stilar. Efter en grupp hip-hopare spatserade en grupp 

hårdrockare. De var hemåtvändande elever från Fryshusets 

skola. Åt mitt håll gick även ungdomar som skulle utföra 

sina olika aktiviteter på fryshuset. Det var bl a basketspelare, 

gymutövare, skateare och musiker. När jag närmade mig 

ingången dundrade det ut hårdrock från en av de 39 

replokalerna. 

Förutom lokalerna så driver också fryshuset en hel del 

projekt, bl a Lugna Gatan, Exit och United Sisters. Projekt 

”I baskethallen 

möts jag av en 

våg av svettlukt, 

högljudda skrik 

och studsningar” 

som utan undantag finns till för att hjälpa utsatta ungdomar. 

Vad gäller finansieringen får Fryshuset, förutom sina egna 

intäkter, bidrag från staten och skolpeng. 

I baskethallen möts jag av en våg av svettlukt, högljudda 

skrik och studsningar. Långa basketspelare rör sig smidigt 

med bollen i olika övningar. 

Vi rör oss ner till den bullrande skatehallen 

eller ”Stockholm Skate Park” som har funnits 

här på Fryshuset sedan 1994 och fortfarande 

är Stockholms enda skatehall. På stora ramper 

gjorda i trä och stål susar skickliga skateboardoch 

inlinesåkare. Alla med hjälm. 

Eric Persson 13 år gammal ligger hemmastadd 

och tar igen sig i en sliten, nersutten soffa. 

- Jag tar det lugnt idag, säger han. 

Eric är inlinesåkare. Det finns många bra 

inlinesåkare i hallen men Eric tillhör de bästa. Trots att han 

bara är 13 har han redan vunnit massa tävlingar och tävlat i 

USA. När han var 12 år kom han 8:a i VM för seniorer. Och 

Erics meriter är det ju inte många som når upp till. Faktum är 

att denna lilla blyga kille får agera som en slags tränare till 

många som kommer hit och åker. De vill ha bra tips från den 

bäste. 

Eric bor i Ösmo. Därför tar det väldigt långt tid att ta sig hit 

till Fryshuset. 

- Men det är det värt och jag är mest här på helger. 

Eric har fullt upp på vardagarna, då han även spelar hockey 

och pingis. Men när han är här på Fryshuset är det inlines 

som gäller. Här träffar han även kompisar som hälsar på 

honom. Och det är många som hälsar på honom när de går 

förbi. 

Men det är något som inte stämmer. När jag kollar mig 

omkring så kan jag inte finna Tomas. Jag frågar men ingen 

har sett honom. Eftersom jag ändå anser mig vara klar tar 

jag imponerat farväl av framtidslöftet Eric och går upp 

till utgången, och där. Där ser jag honom gå omkring i en 

cirkel och prata i mobiltelefonen. Efter ett handslag går han 

upp för några trappor och jag ser honom inte mer. Men han 

har lämnat Fryshusets bok ”Tjugohundratvå” till mig. Och 

när jag läsande i denna går ner för backen mot Mårtendals 

tvärbanestation så känner jag den tunga basen av hip-hop 

bakom mig. 

Text och bild: Johan Malmsten 

S 

T 

O 

C 

K 

H 

O 

L 

M 

9

S 

T 

O 

C 

K 

H 

O 

L 

M 

10 

Minska klyftan mellan 

Stockholm och Sverige 

-Stockholmare är smartare än lantisar. 

Så sa den dåvarande moderata riksdagsledamoten 

Anna Kinberg i en intervju för några år sedan. Arga 

människor från överallt i landet mailbombade både 

dagstidningar och Anna Kinberg själv. 

Naturligtvis blev folk upprörda och uttalandet var minst sagt 

kontroversiellt och framför allt osvenskt. Samtidigt var det 

ingen som hade några direkta motargument. 

Men att säga att stockholmare är smartare än ”lantisar” är 

dock att göra det väldigt lätt för sig. Stockholm har blivit 

staden man söker sig till när man 

går in i vuxenlivet och det är helt 

enkelt för att det är här toppjobben, 

nöjeslivet och den massmediala 

fokusen finns. Självklart vill man 

vara där det händer. Det spelar 

alltså ingen roll hur många smarta 

och högutbildade Växsjö, Karlstad 

eller Kiruna än skaffar fram. Man 

kan inte hålla kvar dem eftersom 

man inte på långa vägar kan 

konkurrera med en storstad som Stockholm i utbudet av bra 

jobb och nöjesliv. Resultaten blir att ”eliten”, de högutbildade 

söker sig till Stockholm, och de övriga blir kvar. Vi har redan 

sett tydliga spår av den här utvecklingen. Stockholmarna 

tycker idag annorlunda än resten av landet. 

”Men att säga att 

stockholmare är 

smartare än ”lantisar” 

är dock att göra det 

väldigt lätt för sig” 

För att minska klyftan mellan Stockholm och övriga Sverige 

måste man först och främst bryta den onda cirkeln där stora 

företag slår sig ner i Stockholm och högutbildade följer efter. 

Kanske måste företagen ta första initiativet och lägga sitt 

huvudkontor någon annanstans än i Stockholm och då inte 

nödvändigtvis i Göteborg eller Malmö. För det enda som ett 

ställe som Norrland behöver är lite attraktiva jobb. Har man 

det kommer befolkningen automatiskt, och kanske till och 

med några högutbildade Stockholmare tar sig dit. 

Men visst kan man säga att det inte alls är så farligt. Att 

det finns toppjobb och högutbildade överallt och inte bara 

i Stockholm. Och faktum är att många stockholmare idag 

väljer att plugga någon annanstans än i Stockholm på 

grund av bostadsbristen. Men idag ska man vara en modern 

storstadsmänniska mitt i karriären, och det kan man inte 

vara i t ex Kiruna. Och även om man kanske väljer att plugga 

någon annanstans söker man sig ofta till 

Stockholm när man är färdigutbildad, för där 

finn de bra jobben. Och det är framförallt 

den yngre generationen, dagens studenter, 

som främst kommer att överge sina 

hemstäder för att söka lyckan i storstaden. 

Stora delar av Norrland kämpar ständigt med 

hög arbetslöshet och fler flyttar därifrån. 

För att minska ekonomiska klyftan mellan 

t e rika Stockholm och fattiga Norrland 

har man använt sig av det mycket omdebatterade så kallade 

utjämningssystemet Robin Hood-skatten. Rika kommuner 

som t ex Danderyd i Stockholm betalar skatt till t ex fattiga 

kommuner i Norrland. 

Men är det verkligen så man ska lösa problemet? Genom att 

Stockholm ska försörja resten av landet, bli ett slags svenskt 

USA som griper in när det behövs för att rädda småorterna? 

Knappast. 

Det kommer att ta lång tid, och det kommer kräva 

uppoffringar. Inte minst från media. Minska klyftan mellan 

Stockholm och övriga Sverige. 

Text: Erik Ekberg Illustratör: Gustaf Garnow

Musikartister 

som ger 

glädje i 

vardagen 

På håll hör jag ljudet som 

närmar sig när jag går med 

snabba steg för att inte missa 

tunnelbanan. Snart ser 

jag honom också. Källan till 

musiken men även källan till 

en lite muntrare stämning. 

Alla vi stockholmare har sett och 

lyssnat till dessa gatumusiker både nere 

i tunnelbanan och uppe på gatorna i 

stan. De spelar olika sorters instrument 

och är olika skickliga. Det man hör 

mest är kanske gitarr och bläckblås- 

instrument av växlande slag. Vi hör 

musik från en mängd olika länder och 

kulturer och i många fall musik som 

vi aldrig har hört innan. En personlig 

favorit är gruppen som spelar latina- 

merikansk musik utanför T-centralens 

uppgång vid Åhléns, Drottninggatan. 

De är oerhört seriösa och det bildas ofta 

folksamlingar kring dem när de spelar 

på trummor, gitarr, panflöjt m.m. 

Ibland när man står på perrongen för 

att gå på tåget och man hör folkvimmel 

och samtidigt som tåget bromsar in så 

kommer man att tänka på musiken som 

någon spelar en bit bort. Kanske den till 

och med spelas på andra sidan perrong- 

en, men man hör ändå tydligt musiken 

och den fungerar liksom i harmoni 

med omgivningen. Mycket av musiken 

i tunnelbanan har den här egenskapen. 

Vad vi måste tänka på när vi ser på 

gatumusiker är att många av dem inte 

har det så bra ställt ekonomiskt och att 

de faktiskt gör någonting åt den situa- 

tionen de är i. Till skillnad från andra 

i samma läge så tigger de som är på en 

plats och spelar musik inte och de gör 

inte heller som många av våra tjugo- 

till tjugofemåringar i landet som inte 

jobbar alls. Nej, gatumusikerna jobbar 

åtminstone för det de strävar efter och 

bara det kan vara en anledning till att 

någon gång hjälpa till. Med allt större 

arbetslöshet som vi har idag så kan man 

nästan förvånas över att inte fler är ute 

på stan med instrumentet i handen. 

Genom att uppmuntra en gatumusi- 

ker så gör du också någon annan glad. 

Enligt Ismael Basturk så är det inte så 

värst vanligt med uppmuntran i yrket. 

Vid frågan om han ofta får positiv 

respons så svarar han: 

– Ibland, det är olika. Det är mest 

folk från de områden jag kommer ifrån 

som verkar uppskatta musiken. 

Ismael kommer ifrån Azerbadjan och 

spelar därför azerbadjansk 

musik. Han brukar spela 

klarinett några timmar om 

dagen på Fridhemsplans 

tunnelbanestation och hin- 

ner då inte få ihop så värst 

mycket pengar men det bi- 

drar trots allt till ekonomin 

på ett positivt sätt. För att spela musik 

och samla in pengar innanför SL:s om- 

råden så måste man ha tillstånd av SL. 

Det är dessutom så att en trafiktjäns- 

teman kan be ordnings- och säkerhets- 

störare att lämna det område de är inom 

och personen som påstås störa måste 

då följa detta. Jag tycker att det finns 

många bra saker med de här reglerna 

men en gång för några veckor sedan 

så måste jag säga att jag blev besviken 

på en av tunnelbaneförarna. Jag stod i 

en av vagnarna på väg hem från skolan 

samtidigt som en gitarrist spelade en 

bit bort. Det var trevligt och gjorde 

den stund han spelade bättre då jag hör 

föraren till tåget säga genom högtalarna 

att han inte lämnar stationen som vi då 

stod på förrän gitarristen gick av. Sagt 

och gjort, han som spelade ryckte på 

axlarna, hängde gitarren över ryggen 

och gick ut. Så var den stunden av var- 

dagsglädje slut. 

Dagens lön 

”Musiken 

fungerar som 

i harmoni 

med omgivningen.” 

Nog måste jag hålla med om att vissa 

som spelar musik på de här offentliga 

platserna är ganska ovårdade, en del 

ser till och med ut som uteliggare. Visst 

så är de inte alltid så bra på sitt instru- 

ment eller så spelar de helt enkelt dåliga 

eller tråkiga melodier. Men än en gång 

så får man tänka på deras 

utgångsläge som inte alltid 

är det bästa och naturligtvis 

så behöver man inte bry 

sig om de som ser ut som 

hemlösa alkoholister eller 

de som går runt och tigger 

efter att ha spelat. Det är 

faktiskt så att det står i Stockholms 

”lokalföreskrifter och ordningsföre- 

skrifter” att man måste ha speciellt 

tillstånd för att få gå runt bland sin 

publik och samla in pengar. Detta har 

jag ingenting emot då det är de stillasit- 

tande- eller stående musikerna som jag 

argumenterar för. 

Uppmuntra de mer seriösa gatumu- 

sikerna eftersom de gör många glada, 

många spelar mycket bra och de arbetar 

för sina kronor. De delar också med 

sig av sin kultur som i många fall är 

en annan än våran och det ser jag bara 

positiva effekter av. 

Text och bild: Ola Johnels 

S 

T 

O 

C 

K 

H 

O 

L 

M 

11

S 

T 

O 

C 

K 

H 

O 

L 

M 

12 

Vi stockholmare gillar helt klart våra underkläder. 

Gårdagens tunnelbanefärd genom 

Stockholm fick upp mina ögon för en annan sida av 

dagens mode. Jag satt och såg mig omkring när mitt 

öga fastnade på en kvinna. Som modet ser ut i dag så 

åker ofta byxorna ner en aning när man sätter sig och 

det hade det även gjort på henne. Jag reagerade på att 

man fick skåda större delen av hennes string. Generad 

som jag blev tyckte jag synd om henne där satt hon helt 

omedveten om att hennes trosa stuckit upp huvudet och 

hojtade: ”Hej, hej här är jag, nu ska alla titta på mig en 

stund.” Nej tack, tänkte jag och vände bort huvudet. 

Till min fasa så upptäckte jag att det satt ett annat gäng 

tjejer längre bort som också helt ogenerat blottade sina 

trosor. 

Kvinnans underkläder är en underlig sak. Det finns 

gigantiska som täcker hela rumpan och i princip hela 

låren. Mina egna fördomar sätter den äldre generationen 

i facket för användare av denna typ. Detta är den 

sorts trosor som man som liten kunde finna i mormors 

garderob, funderande över om man kunde använde 

detta gigantiska tygstycke till handduk. Eller om det var 

någon sorts overall att klä ut sig i. 

Det finns även den modellen som kallas boxer. Dessa 

är en sorts kalsong, fast utan ”snoppficka”. Dessa är för 

kvinnor som vill känna sig bekväma och ständigt ha 

problem med allt knöggel och stök som bildas under 

tajta byxor. 

Den mindre kalsongmodellen är nog den vanligaste. 

Den som jag skulle kalla den ”vanliga” trosan. Denna 

sort skär in mitt över rumpan och skapar fyra stycken 

skinkor i ställer för två. När man har den ”vanliga” 

trosan på sig kan 

man stolt vandra 

omkring en hel 

dag utan att ha en endaste tanke på 

att det inte bara är två skinkor som guppar, utan det är 

fyra. 

Nej tack till rumpattack 

Slutligen har vi den lilla. Den i alla sorters färger, 

mönster och form. Beståendes av en liten tyglapp på 

framsidan och ett litet snöre som gosar in sig i rumpan 

har den fångat stockholmarna. Stringtrosan. Se upp 

Stockholm för här kommer den. Den unika, den sexiga 

och den otroligt obekväma tygbiten! 

När jag var yngre och stringtrosan kom in i min värld 

blev jag exalterad. Alla mina vänner talade om den nya 

sensationen som inte skapade fyra skinkor. De trosor 

man som tjej faktiskt skulle ha. 

Med bestämda steg vandrade jag till stadens H&M 

och haffade dem. Mina första riktigt obekväma bomullstrosor! 

Jag var nu en vandrande reklampelare för 

uttrycket ”ska man vara fin får man lida pin”. Jag levde 

som på moln med mina nya obekväma och skavande 

trosor tills dagen kom då alla låg i tvätten. Jag sneglade 

på mina ”vanliga” trosor som låg intryckta längst 

in i garderoben. De vädjade till mig: ”Ta någon av oss 

bekväma!” 

Det tog emot men efter två krig och en revolution så 

satt de ändå på. De gamla, vanliga och bekväma. Och 

jo, de var faktiskt ganska okej, ända tills jag satte på 

mig byxor. Herregud! Jag har ju fyra skinkor. Vad ska 

jag nu ta mig till? Då kom jag på den brillianta iden att 

det gick att vika in trosorna i rumpan så att de fungerade 

som string. Visst det såg kanske ”snyggare” ut, 

men jag kände mig som en 12:årig flicka fortfarande 

användande en sur blöja. Men vad gjorde det, jag hade 

i alla fall inte de gamla, vanliga och bekväma trosorna 

på mig. 

Kvinnans trosor är en underlig sak och vi stockholmare 

gillar dem. Tydligen så ser modet ut så här i dag, 

för på tunnelbanan kunde jag inte se en enda människa 

till i vagnen som reagerade som jag. Där sitter man, 

helt knallröd i ansiktet för att andra visar sina privata 

kläder och så verkar det som om det bara är man själv 

som tycker att det är jobbigt. Man blir helt försvarslöst 

bli attackerad av andras halvnakna rumpor?! Stockholmare 

dra i alla fall upp byxorna! Text och bild: Olivia 

Wiklund

Omväxling förnöjer 

Skillnaden mellan olika grup- 

per av människor brukar man 

kalla segregation. Det kan 

gälla var man arbetar, var man roar sig, 

vilka områden i stan man använder, 

hur man blir behandlad. Människor är 

segregerade beroende på deras hudfärg, 

kultur, ålder, kön, social status och 

mycket annat. 

Invandrare anklagas för att inte 

kunna anpassa sig till det svenska 

samhället. Men hur anpassar man sig 

till någonting man inte riktigt får vara 

en del av? 

Invandrare pressas som små djur i burar 

in i alla förorter, när man sedan tar sig 

in i innerstaden ser man knappt några 

invandrare. Varför klaga på invandrares 

språk när de aldrig riktigt får en chans 

att lära sig det svenska språket korrekt? 

Om man kommer till ett nytt land med 

ett nytt språk vill man självklart lära sig 

det, men om man sedan hamnar bland 

folk från ens hemland tar man den lätta 

vägen ut och blandar språket om man 

inte bara pratar sitt eget språk helt och 

hållet. Ett eget ansvar finns självklart 

men det är inte alltid lätt eftersom att 

man redan är osäker när man kommer 

till det nya landet. 

Segregationen leder till fördomar 

mellan förorter och innerstaden. 

De som bor t.ex. i Östermalm är 

oftast lite rädda för förorterna eller när 

en invandrare kommer till Östermalm 

ser de ner på en. 

”Sverige bedöms vara ett av de sämsta länderna 

i Europa när det gäller att integrera invandrare”, sä- 

ger de på folkpartiets hemsida. Vill vi ha detta rykte? 

” fel som invandrare 

gör” 

Det är ändå förståeligt på något sätt, 

de får höra så mycket ”fel som invand- 

rare gör” men de får aldrig själva upp- 

leva hur de egentligen är. Man fruktar 

oftast det man inte vet någonting om. 

Varför inte blanda människor så som 

man kan blanda kulturer. Sverige är ett 

mångkulturellt land, vilket gör det till 

ett rikt land. 

Varför inte ta vara på dessa rikedomar? 

Blanda samhället, låt alla leva med 

alla. Ta bort alla grupper gör det till en 

enda stor. 

Låt alla människor vara lika mycket 

värda, om ni tycker det visa det med era 

handlingar. 

De flesta invandrare bosätts i förorter 

som t.ex. Rinkeby, Tensta och Fittja och 

de flesta trivs väl. 

Men egentligen handlar det inte om det, 

utan det handlar om att ha möjligheten 

att komma bort från förorterna om det 

är vad man vill. 

Det är lättare för Sverige att låta 

invandrarna få bo där det är billigast, 

förorterna. Men hur ska en invandrare 

som bor där kunna ta sig därifrån när 

denne knappt kan få jobb p.g.a att 

han kanske heter Mohamed och inte 

Anders. 

Sluta klaga på alla invandrare och 

hjälp dem på vägen till att bli en del av 

det underbara Sverige! 

Text och bild: Rondek Zirari 

Krockar 

och 

smällar… 

– i dagens 

samhälle… 

Självklart uppstår det 

kulturkrockar när två eller 

flera kulturer möts i ett samhälle. 

Det kan vara svårt att 

förstå någonting man inte 

vet mycket om och det kan 

vara lätt att missuppfatta 

någonting man inte upplevt. 

Lara kom springandes till caféet 

där jag och Martina satt. Hon satte 

upp sitt svarta tjocka hår medan hon 

såg på oss med de mörka ögonen 

som trädde fram bakom håret och 

bad om ursäkt för förseningen. Hon 

är Libanes och Martina Svensk. 

Martina ser ut som en typisk 

svenska, dvs. blont hår o blåa ögon. 

Det kanske borde nämnas att Lara 

är 16 och Martina 14 år. 

För svenskar och invandrare kan 

kultur vara helt olika saker. Invandrare 

växer oftast upp med kulturen 

som en del av vardagen. Medan alla 

svenskar kanske inte ser det som 

lika viktigt. 

– Kultur för mig och min familj är 

viktigt för uppfostran och levnadsstil. 

Det är viktigt att inte förväxla 

kultur med religion, förklarade 

Lara, medan Martina hade lite svårt 

att definiera ordet kultur. 

Vi lever i ett samhälle med många 

kulturer där ungdomar får ta en del 

av kulturerna omkring sig. 

M 

U 

L 

T 

I 

K 

U 

L 

T 

I 

13

M 

U 

L 

T 

I 

K 

U 

L 

T 

I 

14 

Lara –Svårigheter uppstår ju i 

kompiskretsarna pga skillnaderna 

men det beror på situationer och 

personer som det handlar om. Vissa 

svenskar som umgås med invandrare 

förstår mer. Man har kanske 

fått ljuga för kompisar och föräldrar 

ibland för att det ska bli lättare. 

I en invandrar familj är respekten 

annorlunda till skillnad från svenska 

familjer. Ta som exempel att en 

invandrar tjej/kille frågar om lov 

”För invandrar tjejer 

är det viktigt att 

bevara oskulden” 

för att gå ut och föräldern säger nej. 

Då är det oftast slutdiskuterat. Man 

kan säga ifrån men det är inte säkert 

att viljan går igenom, det kan också 

bli värre eftersom det anses vara 

stor respektlöshet gentemot föräldrarna 

att ifrågasätta deras beslut. I 

en svensk familj däremot kan man 

diskutera mer och man visar mer 

respekt och uppmärksamhet mot 

barnets åsikter. 

– Man måste lära sig av sina egna 

misstag, sade Martina. 

– Men det kanske kan vara bra att 

slippa göra de misstagen, lade Lara 

till. 

Kan ni ha killkompisar som ni kan 

umgås med på fritiden? 

Martina kollar med en självklar 

blick och säger 

– Mina föräldrar har ingenting 

mot att jag umgås med killar och det 

har hänt många gånger att jag har 

haft killkompisar hemma utan att de 

har sagt någonting. 

– Killkompisar för mina föräldrar 

är någonting man kan ha i skolan 

inte på fritiden och defi nitivt ingenting 

man kan ta med sig hem, sade 

Lara. Men hon glömde inte nämna 

att undantag visserligen fi nns där 

invandrar tjejer också kan ta hem 

killkompisar med föräldrarnas 

samtycke. 

– Om jag skulle ha en pojkvän 

skulle jag säga det till min mamma, 

men pappa skulle ja inte ens komma 

tanken på att säga till, sade Lara när 

pojkvänner kom på tal. 

– Jag har haft pojkvänner och 

mina föräldrar har träffat dem 

ibland kan de tycka om dem och 

ibland inte. Min pappa föredrar 

svenska killar framför invandrar 

killar. Det är pga. att invandrar 

killar ofta leker med svenska tjejer, 

sade Martina. Lara nickade och höll 

med 

– Det kan vara så i de fl esta fallen, 

men man måste tänka på att det inte 

alltid är så. 

Efter en tids diskussion kommer 

jag med frågan 

– Lara borde inte du ha mer frihet 

än Martina? Du är trots allt två år 

äldre. Lara svarade snabbt på min 

fråga 

– För svenskar kommer friheten 

med åldern, ju äldre de blir desto 

friare får de det. Medan de fl esta 

invandrare får det strängare med 

åldern. Jag tror att det beror på att 

våra föräldrar tänker att ju äldre vi 

blir desto fl er ögon på oss och våra 

”Ungdomar blir 

uppdelade i två eftersom 

de lever i två 

olika kulturer” 

egna ögon öppnas för nya saker. De 

är rädda för dåliga rykten eftersom 

de sprids väldigt lätt bland oss. 

För en invandrar tjej är det viktigt 

att bevara oskulden, det kan vara 

mer än en personlig vilja. Kanske 

inte alltid men oftast har det med 

en tjejs kultur och familj att göra. 

Men en svensk tjej kan oftast till 

och med tala med sina föräldrar 

om att ha sex. 

– Om jag vill kan jag också 

vänta med att ha sex, det är upp till 

var och en. Det behöver inte vara 

så att alla svenska tjejer har sex 

och heller inte att alla invandrar 

tjejer är oskulder, sade Martina. 

Lara höll med på den punkten. 

Talar man om kulturkrockar är 

det viktigt att ta upp synen de 

olika kulturerna har på varandra. 

– Det verkar som om svenskar 

inte bryr sig lika mycket som 

våra föräldrar gör. Lara upplever 

personligen de fl esta svenskar som 

väldigt kalla mot sin omgivning 

och respekten mot föräldrarna är 

annorlunda. Hon vänder blicken 

mot Martina och påpekar att det 

inte gäller alla svenskar utan hon 

menar generellt. 

– Jag tycker att invandrare oftast 

har det för strängt och när det gäller 

beteende kan jag ibland känna 

att invandrar tjejer ofta ser ner på 

svenska tjejer, sade Martina om sin 

syn på invandrares beteenden. 

Ungdomar blir uppdelade i två 

eftersom de får leva i två kulturer. 

Förhoppningsvis kommer nästa 

generation av barn ha det lättare 

eftersom deras föräldrar kommer 

ha upplevt mer i det svenska 

samhället. Man kan kanske förstå 

invandrar föräldrarna. De kommer 

till ett nytt land med ett nytt samhälle 

som kanske skrämmer dem. 

Dem kanske inte vet hur saker och 

ting fungerar i Sverige och vågar 

kanske inte lita på samhället ännu. 

Men alla utvecklas med tiden. Det 

är bara vänta, hoppas och se. 

Text: Pinar Kilic

Vårt språk har alltid förändrats med nya 

ord, slang och uttryck som vi tagit från 

andra språk. Rinkebysvenskan är inget undantag. 

I Rinkebysvenskan använder man 

sig inte bara av ord från olika språk och 

bildar ett helt främmande språk utan man 

lägger in vissa ord från andra språk men 

har alltid svenskan som grund. Rinkebysvenskan 

förstör inte vår ”vanliga” svenska 

utan fyller bara ut den med ickesvenska 

ord. Det livar upp vårt svenska språk genom 

att tillföra den uttryck från andra kulturer. 

Rinkebysvenska är en svensk ungdomsdialekt med 

ord från många olika språk talade av invand- 

rare. Dialekten kallas även för invandrarsven- 

ska och förortssvenska. Språket har utvecklats och spridits 

över så gott som hela Stockholm. Situationen nu är inte så 

olik den vid sekelskiftet då ungdomarna skapade sig en ny 

sorts Stockholmska med det äldre Stockholmsspråket som 

grund men med nya uttal och framför allt med en mängd 

nya slangord från olika 

dialekter som vi har kvar 

än idag. Dialekterna var 

bland annat från finskan 

och från zigenarnas 

språk Romani. Många 

av dessa ord såsom ”kul 

tjej”, ”bussig”, ”stiliga”, 

ingår i vår vardagliga 

svenska vilket vi inte 

tänker på. Vi var säkert 

då lika skeptiska till att 

förändra språket. Det är 

ingen som idag klagar 

på vår svenska även fast 

förändringar skedde för ungefär hundra år sedan. Så vad sä- 

ger att denna förändring kommer att ge ett negativt resultat? 

Visserligen så ersätts ord från rikssvenskan så småningom 

av nya ord men det har de alltid gjort och detta är priset man 

får betala och alltid fått betala för utvecklingens framåtskri- 

dande. 

Heja Rinkebysvenskan! 

Många ungdomar uppväxta i invandrartäta områ- 

den har förmågan att skifta mellan kamratspråket (Rinke- 

bysvenskan) och ”vanlig” svenska. Det gäller även svenska 

ungdomar som växer upp bland invandrare. De anpassar sig 

dvs. de talar ”vanlig” svenska hemma men ändrar till rinke- 

bysvenska i kamraternas sällskap. Ungdomarna kan sålunda 

behärska de svenska språket men känner samhörighet med 

rinkebysvenskan. 

De ungdomar som är uppvuxna med endast rinkebysven- 

ska och inte lärt sig att behärska ”vanlig” svenska har nästan 

ingen chans att få jobb eller att komma in i vårt samhälle, 

påstås det. Är det verkligen så? Är det inte snarare så att det 

är ett misslyckande från samhällets sida och framför allt från 

skolornas sida? De har brustit i deras uppgift att ge eleverna 

”Motståndarna till 

denna dialekt anser 

att språket kommer 

att förstöras” 

tillräckliga kun- 

skaper för att klara 

sig och komma ut i 

arbetslivet. Språket 

i sig är alltså inget 

hinder för dem att in- 

tegreras i det övriga 

samhället. 

Motståndarna till denna dialekt anser att språket kommer 

att förstöras, det är de dem 

är mest rädda för. Hur kan 

den förstöras? Är det för att 

språket låter ”fulare”? 

Det tycker vi kanske 

nu innan förändringen skett, 

eftersom att vi inte vant oss 

men så fort vi har vant oss 

vid denna dialekt och kom- 

mit in i den så kommer det 

knappt att märkas. 

Så istället för att motarbeta 

rinkebysvenskan ge den en 

chans att smälta in i rikssvenskan så slipper invandrarungdo- 

mar stötas bort från det övriga samhället. 

Detta kan få en positiv betydelse inom språkets utveckling. 

Är det inte det vi alla vill? 

Ungdomar som växer upp i invandrartäta områden har 

naturligtvis samma behov som andra att med språket visa 

gemenskap och gruppidentitet. Men vilken är deras identi 

M 

U 

L 

T 

I 

K 

U 

L 

T 

I 

15

M 

U 

L 

T 

I 

K 

U 

L 

T 

I 

16 

tet? Har de samma identitet som sina föräldrar? Eller är 

de svenskar? Har dessa ungdomar, med föräldrar från olika 

länder, dubbel eller delad identitet? Svaret på detta är nog, att 

ungdomar i invandrartäta 

områden, ur denna mix av 

kulturer, skapar sig en ny 

och ganska enhetlig ung- 

domskultur. De visar sin 

samhörighet i musiksmak, 

klädsel, hobby och allt an- 

nat som ingår i ungdomskultur, men också i sitt språk. De 

använder sig av dels typiska svenska språkdrag, som visar att 

de bor i Sverige, men också ”språkfel” blandade med ord och 

uttryck hämtade från de många olika språken. Ibland talar de 

till och med fullt medvetet vissa fraser med en viss ”bryt- 

ning”. 

”De visar sin 

samhörighet 

i musiksmak, 

klädsel, hobby” 

Rinkebysvenskan har nu funnits i tjugofem år och ändå har 

vi starka fördomar mot den. Kan hända att språket kom till 

i kriminella kretsar i tidens begynnelse men idag är den så 

pass etablerad. Att förneka den vore som att förneka existen- 

sen av Stockholms många förorter där hundratals människor 

bor. Släpp fram rinkebysvenskan och låt språken harmoniseras 

med varandra! Bild och text av Alina Juma 

”Jag är bara 

en invandrare…” 

Jag är bara en invandrare 

Det hör jag som ett rullande band 

Jag kom hit med hopp om att få det lättare 

I detta så kallade fria land 

I min barndom, 

upplevde jag allt ont 

Nu i min ungdom, 

fi nns det rädsla för min egen mun 

Jag går mellan två länder 

Jag gungar mellan två kulturer 

Jag lever mellan två religioner 

Jag går igenom allt på två olika sätt 

Jag är en svartskalle, 

som tycker allt är svårt 

Förmodligen är jag en nalle, 

som inte kan ett språk 

Mitt försök att bli svensk, 

har misslyckats gång på gång 

Kanske för att jag inte är det 

eller för att jag har gjort det med tvång 

Text av: Alina Juma 

En fi lm som 

har allt 

Härlig komedi med lättsam handling. Påhittad 

och regisserad av media magneten Josef Fares 

som faktiskt gör sin första långfi lm: Jalla 

Jalla. Vi får bl.a stöta på illskna hundägare, giftemåls 

besatta släktingar, vodoo farbröder och en familjs helt 

galna bortgifting. 

Fares Fares och Torkel Petersson som spelar Roro och 

Måns är två sköna grabbar som är mycket bra vänner. 

De arbetar tillsammans på Parkförvaltningen och 

umgås även på fritiden. De minst angenäma arbetsuppgifterna 

får Roro och Måns ta hand om, såna saker som 

plocka upp efter hundar, städa upp allt skräp i alla parkers 

buskar och rensa ankdammar. Trots det här tycker 

ändå de båda killarna att de är skit grymma och coola. 

Deras tillvaro är lättsam och lugn fram till den dagen 

då Roros pappa tar hem halva släkten och en tjej som 

heter Yasmin som enligt han Rora ska gifta sig med. 

Vad Roros pappa inte vet är att hans son är dödsligt kär 

i hans underbara fl ickvän som spelas av Tuva Novotny. 

Måns förhållande till sin fl ickvän går rakt utför då han 

inte får upp dicken. Han gör allt han kan för att rädda 

förhållandet som han försöker fi xa genom att beöka 

porrbutiker, går till en vodooman som pysslar med naturmedeciner 

och studerar noga hundars ”package”. 

Det är en av de bästa svenska fi lmerna jag har sett. 

Den har allt som en fi lm ska ha: Romantik, äventyrliga 

jakter, spänning och komedi. En fi lm som jag helt klart 

rekomenderar till den som vill se en skön rulle helt 

enkelt. Det är inte massa tjaffs om poetiska livs funderingar 

och komplicerat innehåll utan bara en väldigt 

enkel och rolig fi lm. 

Text: Elin Lättman

Vadå Elfenbenskusten? 

Vilka skillnader fi nns det mellan den europeiska 

och afrikanska kulturen? Mark är född 

i det lilla landet Elfenbenskusten i Västafrika 

och han berättar skillnaden mellan Sverige 

och elfenbenskusten. Landet är uppbyggt av 

många etniska grupper som ursprungligen 

kommer från grannländerna runtomkring. 

När jag klev in i Marks lägenhet så kände jag 

en doft. En doft som kom från köket. Doften 

hade en stark men samtidigt stinkande lukt. 

Han lagade Elfenbenskustens nationalrätt, Acheke med fi sk, 

grönsaker och stark peppar. Acheke är en slags rotfrukt i 

elfenbenskusten som motsvarar våran potatis. Han tog sig en 

kopp kaffe i vardagsrummet där vi skulle sitta. Kaffet hade 

en ljuvlig doft som fi ck mig att tänka på något exotiskt. 

Jag är här för att intervjua Marc om skillnaden 

mellan Elfenbenskusten och Sverige, om bland an- 

nat kulturen och uppväxten i de båda länderna. 

Elfenbenskusten är ett litet land i Västafrika som blev kolo- 

niserat av fransmännen under 1800-talet. Elfenbenskusten är 

känt för sitt kaffe och kakaoproduktion. I Elfenbenskusten är 

familjesammanhållningen det viktigaste, sa Marc när jag frå- 

gade vad som var viktigast i Elfenbenskusten, och så drack 

”Kärleken till sin 

familj betyder väldigt 

mycket” 

han av sitt kaffe. 

Kärleken till 

familjen betyder 

väldigt mycket. 

Man tar oftast 

hand om dom 

gamla inom familjen eftersom man oftast bor tillsammans i 

ett stort hus. 

På väggarna hängde afrikanska masker som var dekore- 

rade med pärlor av olika färger. Han hade även hängt upp 

olika ”tygtavlor” med bilder på djur och människor som var 

på jakt. Han hade en liten elefantstaty på bordet som var 

landets nationaldjur. Den hade han köpt när han var nere i 

Elfenbenskusten på semester. Elfenbenskusten har fått sitt 

namn på grund av att landet var rikt på elfenben. 

- I Elfenbenskusten kan man köpa alkohol och ciga- 

retter överallt. Man har heller ingen åldersgräns på det. Men 

trots det så fi nns det inte så många ungdomar under arton år 

som röker och dricker. Men i Sverige fi nns det ganska många 

ungdomar som gör det fast man har åldersgräns på det. Sa 

Marc och höjde på ögonbrynen. 

- Det är nog på grund av att familjerna har så 

mycket strängare regler i elfenbenskusten än här i Sverige. 

Dom vuxna klär sig oftast i traditionella kläder. Det är 

ett speciellt tyg som är dekorerat i olika färger och mönster. 

”I Elfenbenskusten 

kan man köpa alkohol 

och cigaretter överallt” 

Tyget kallas för 

”paje Endigo”. 

Som man ger 

till en skräddare 

som syr allt. Det 

kan vara allt 

från klänning till kjolar och byxor.Dom största högtiderna i 

Elfenbenskusten är julen, påsken och generationsfester. Ge- 

nerations- festen är en fest som man håller vid påsken. Man 

fi rar olika generationer. Ex: man fi rar alla förstfödda i en 

familj alla som kommer tvåa, trea och så vidare. Och det gör 

man med hela släkten ibland kan man även bjuda in andra 

familjer. Man äter 

jättemycket, dricker palmvin som är en traditionell dryck och 

alla är glada. 

Jag frågade Marc vad han tyckte om giftermålen i elfen- 

benskusten. Han log länge och sa sedan. 

– Ja 

du, giftermål är en 

av dom roligaste 

stunderna. När 

man tänker på allt 

detta så får man en 

känsla av nostalgi. 

Jag iakttog 

honom länge under 

tiden han berät- 

tade. Det var som 

om han levde sig in 

i det förfl utna. Han hade glimten i ögat. Han var ivrig att be- 

rätta vad han visste. När två personer vill gifta sig så måste 

mannen ge kvinnans föräldrar gåvor. Det är ett sett att visa 

sin respekt till fl ickans föräldrar. Men man måste vara över 

arton år för att man ska kunna gifta sig lagligt. 

Text och bild: Melissa Aho 

M 

U 

L 

T 

I 

K 

U 

L 

T 

I 

17

M 

U 

L 

T 

I 

K 

U 

L 

T 

I 

18 

SkönhetsIdeal I 

Olika Kulturer 

Skönhetsideal är något 

som påverkar oss alla. 

Det börjar redan när vi är 

små. Man vill alltid leva upp 

till saker man inte kan uppnå. 

Från den första Barbiedockan 

man får som liten 

fl icka till alla skådespelare 

och pop-prinsessor man 

ser på TV som tonåring. 

Men existerar detta fenomen 

bara i Sverige?. 

På 50- och 60- talet var det 

blonda bomb nedslaget 

Marilyn Monroe ett ideal, 

vad få visste om henne var att hon 

var en storlek 42. Varför är det så 

stort krav på att kvinnor ska vara 

smala med stora bröst för? 

Jag sitter i köket och ser på Juliet 

Makafu medan hon lagar mat. I 

bakgrunden hör man Kongolesisk 

musik spela, det är musik som spelas 

mycket i mitt hemland Uganda. 

Hon slår sig ner mitt emot mig, 

tittar på mig med hennes stora ögon 

och dricker ur hennes kopp som är 

fylld med te. I luften känner jag lukten 

av curry, peppar och ett dussintal 

exotiska kryddor. Hon berättar 

hur en Ugandisk kvinna ska se ut. 

– En Ugandisk kvinna ska 

vara lång med en stor rumpa, kraftiga 

ben, små bröst, en lång hals, 

stora rena ögon, ett mörkt tandkött 

med en glugg mellan fram tänderna, 

lyxigt hår och en kurvig eller ganska 

mullig kropp. 

Ett mörkt tandkött? En kvinna 

som var född med ett rosa tandkött 

kunde ta ett par nålar (ca 10 

st) sätta ihop dem med ett gummi 

band och sedan slå mot tandköttet 

med nålarna tills det började blöda. 

Den här processen kunde pågå varje 

dag i en vecka eller tills tandköttet 

blev svart. Allt detta är den exakta 

motsatsen till hur en västerländsk 

kvinna ”ska” se ut. 

I de fl esta afrikanska länder är en 

kvinna vacker om hon har just dessa 

drag som Juliet Makafu berättar om. 

Att hon är stor, är bara ett tecken på 

att hon är frisk och att hon har nog 

med krafter att föda och uppfostra 

ett barn. 

Om vi lämnar Afrika och åker till 

Kina ungefär år 77-60 f.K kommer 

vi till den första skrivna förklaringen 

till vad skönhet defi nierades 

som. Lärarinnan Liu Xiang skrev 

nämligen att en vacker sak är något 

som är fröjdfullt för ögat. 

”I över ett tusen år 

var Kinesiska kvinnors 

skönhet dömda 

genom deras fotstorlek” 

Skönhetsidealen i Kina har 

förändrats mycket genom århundradena. 

Det fi nns tidigt material 

som målningar och skulpturer som 

bekräftar detta. Det värsta och 

mest omänskliga var att kvinnorna 

under den tiden band sina fötter i 

silkedukar tills benen i fötterna gick 

sönder. Detta skedde under Ch´ing 

Dynastin. 

I över ett tusen år var Kinesiska 

kvinnors skönhet dömda genom 

deras fotstorlek. Den idéella foten 

fi ck inte vara mer än 10 cm lång 

och formad som ett lotus blad. Över 

90% av kvinnorna i Kina band 

deras fötter, vare sig man var rik 

eller fattig. Vilken region man kom 

ifrån hade inte heller någon större 

betydelse. En kvinna kunde sitta 

fl era timmar för att sy och dekorera 

sina egna skor. Hon behövde ha 16 

par skor före hennes bröllop, och det 

gällde även skorna hon sov i och ett 

par röda skor som hon bar endast 

vid speciella tillfällen. 

Eftersom fötterna hela tiden 

var inlindade så stank de ganska 

mycket. För att minska stanken så 

parfymerade man fötterna med oljor 

och pulver som skulle dämpa lukten. 

Sedan hade de på sig fl era lager 

strumpor som täcktes med stora 

långa kjolar. 

I Iran sitter skönheten i en kvinnas 

ögon och hår där ska en kvinna 

helst ha långt fi nt hår med en lång 

& smal kroppsbyggnad. Det ser 

man inte kroppsideal på samma 

sätt som i västvärlden eftersom alla 

kvinnor som bor i Iran är täckta i 

sjal eller burka. Det här kan vara 

både en för och nackdel. Fördelen är 

att man slipper tänka på hur man ser 

ut hela tiden, och nackdelen att det 

kan vara tvång. Så är det i de fl esta 

muslimska stater, ansiktet är viktigast. 

Förutom i Somalia där kvinnor 

ska ha kraftiga ben och små bröst, 

men även där anser man att kvinnor 

som inte visar sin kropp är vackrare 

än en som gör det. 

I Indien så är ljus hy, långt hår och 

kurvor väldigt eftertraktade, det är 

det första en man prioriterar när det 

är dags att gifta sig. 

Oavsett vart man åker i världen så 

fi nns det nått ideal som man förmodligen 

inte kan leva upp till. 

Text och bild: Florence Abuin

De hårda nävarnas 

sport 

Jag går in i klubben, det första jag hör är 

smällarna från handskarna som med en 

enorm kraft träffar de försvarslösa säckarna. 

Det låter som ett ånglok i full fart och verkar 

aldrig stanna, men plötsligt skriker en röst. 

– Time! och ångloket stannar. Försiktigt tar 

jag av mig skorna och tar ett par steg, sedan 

hör jag samma röst skrika 

– Kör! och ångloket startas igen. Det är 

intervallträning på Bk dalen och tempot är 

högt. 

Väl inne i träningslokalen tittar jag mig 

försiktigt omkring. Det är en typisk 

boxningslokal, väggarna är prydda med stora 

speglar och affi scher med kända boxare som har 

världsmästarbälten runt midjorna. Ingen av boxarna 

bryr sig om mig, utan de ägnar all sin koncentration 

åt säckarna som fl yger hit och dit efter varje slag. 

Dom är som maskiner som stängs av och sätts på 

och utför alltid samma enformiga arbete om och 

om igen. 

Bk dalen som jag befi nner mig i är en 8 år gammal 

klubb vilket inte är så gammalt. Det har kommit 

in många duktiga boxare på en kort tid och två 

SM guld har hämtats hem inom senior boxningen. 

Proffsboxarna Aldo Colliander och Attila Levin är 

boxare som tränat i klubben och fl er kommer det. 

Nästa proffs blir förmodligen boxaren Modo Sallah 

som tre gånger varit Nordisk Junior- Mästare och 

dessutom placerat sig som 5:a i Junior VM som 

gick i Cuba 2002. Han har även vunnit 2 stora 

senior- turneringar och blivit EU- Mästare, kort 

sagt nästan allt som går. Nästa stora projekt blir 

OS han är nämligen uttagen i SOK:s talanggrupp 

inför OS 2004 – 08. Det är inga dåliga meriter och 

framtiden ser ljus ut för Modo Sallah. 

- Nu är det sparring för dem som vill eller 

styrketräning som gäller, säger den bestämda rösten 

Det är tränaren Harry Jansson. Sparring är som en 

boxnings match, skillnaden är bara att man kör med 

varandra istället för mot varandra och försöker visa 

bristerna i medspelarens stil för att sedan ändra 

det till det positiva. Harry J. är en F.D. boxare i 50 

årsåldern som nu ägnar stora delar av sin tid som 

boxningstränare. Han är en man med en vilja av 

stål och han ger aldrig upp. Boxarna som valt att 

sparras är redan inne i den rumsstora ringen. De 

är fyra stycken och ska köra två och två. Det är ett 

högt tempo 

Harry står med tidtagaruret i höger hand. Högra 

foten är på det mellersta ring repet, och lätt 

bakåtlutad mot ring hörnan. De hårda smällarna 

kommer då och då och varje gång känns det i 

magen. 

–Tänk på fötterna skriker Harry . 

När jag frågar om klubben säger Harry att det är 

bra sammanhållning och att det är ordning och reda 

i klubben och bra uppförande. Målen säger han är 

att få ungdomar att aktivera sig inom idrott och att 

träningen hjälper i det vardagliga livet, dessutom 

blir det svårare för ungdomarna att komma i 

kontakt med våld och kriminalitet eftersom det inte 

accepteras här på klubben. Frågan om våld och 

boxning skrattar han åt. 

– Det fi nns ingen koppling mellan boxning och 

våld. Det tar helt enkelt för lång tid att lära sig. 

Boxning är en sport inget annat. 

Jag nöjer mig så. Boxning är en sport och inget sätt 

att utöva våld. 

Text: Fredrik Jatta 

Bild: BK Dalen 

S 

P 

O 

R 

T 

19

S 

P 

O 

R 

T 

20 

Något som vi allt mer ser i vårt 

samhälle och inom fotbollen är ra- 

sism. I fotbollen var rasismen inte 

så stort till en början, men nu på 

senare år har det ökat, men dock 

vet man inte åt vilket håll det leder. 

I 

olika klackar hör vi rasistiska sånger medan man 

hyllar en utländsk spelare som just gjort mål för 

laget. Är det så att man bara vill att den utländske 

spelaren ska ösa in mål åt laget och sedan bli utbuad för 

att den gjort en så dålig match dagen därpå? 

Olika klackar är kända för sina klacksånger med 

rasistiska indrag, medan man i Hammarby nu har 

förbjudit rasistiska sånger överhuvudtaget. 

Just där ser vi en ändring, är det så att vi kanske lutar åt 

det rätta hållet? Kanske är Bajen det enda laget hittills 

som har äntligen förstått att invandrarna i laget gör 

mycket mer nytta än man tror. Jag är mycket säker på att 

man sett sådana indrag 

förekomma ofta och att 

hela Sveriges befolkning 

vet mycket väl om det. 

När en svensk spelare 

”Även om han är 

född i Sverige betraktas 

han dock 

som osvensk” 

är i likadan situation, är det inte så att man bara försöker 

dölja det och låtsas som om det aldrig hänt? Men det här 

händer inte bara i Sverige. Det fi nns stora bevis på att 

det har skett i andra europeiska länder. Det går bättre 

för länder som har en öppen syn mot invandrare när det 

gäller fotboll. Eftersom invandrarna för med sig ny stil på 

fotbollen vilket medför att spelarna lär sig av varandra. 

På så sätt ökar publikintresset. I Sverige är vi på väg åt 

samma håll, det kan vi se genom antalet utländska spelare 

i den inhemska ligan. Djurgården och Örgryte är bevis 

på sådana lag med många utländska spelare. Dessa två 

lag har insett att utländska spelare för med sig en ny stil 

till fotbollen och delvis uppskattar supporterna detta, 

eftersom antalet mål ökar och spelet blir vackrare. Detta 

har vi sett i Örgrytes brasilianska spelare, då de spelar 

underbar fotboll och antalet mål ökar. Djurgården har två 

utländska spelare Makondele Rene och Samuel Wowoah. 

Dessa två spelare har gjort bra ifrån sig under året, dom 

Samma spel 

oavsett 

nationalitet 

har även blivit hyllade av sina fans, främst för att Djurgården 

vunnit årets upplaga av Allsvenskan. 

Men det fi nns dock fortfarande rasistiska drag i den svenska 

fotbollen. Zlatan Ibrahimovic är en spelare som betraktas på 

många olika sätt. Även om han är född i Sverige betraktas 

han dock som “osvensk”. Tidningar som Sydsvenskan och 

DN har fokuserat på hans etniska ursprung och beskrivit 

om honom som “osvensk”. . Om en person som Zlatan 

spelar i det svenska landslaget, borde inte då vi betrakta den 

personen såsom en svensk och inte som en “osvensk” som 

journalisterna gärna skriver. 

Jag hoppas bara inte att rasismen får ett ordentligt fäste inom 

den svenska fotbollen, för då är vi i en kris som Sydafrika 

hade när apartheid styrde landet. Där fi ck man nämligen 

inte spela fotboll om man hade fel religion, nationalitet och 

hudfärg. I Sverige måste man ändra sin syn på samhället för 

fotbollen speglar trots allt dagens läge, och en negativ syn på 

samhället ger tyvärr samma resultat i fotbollen. 

Därför behöver den svenska fotbollen mer kaxighet, egon och 

mer fart, men framförallt spelare som Rivaldo och Zlatan! 

Trots allt är det väl det som fotbollen är till för, att vara rolig? 

Text: Abdi O.M 

Bild::Alina Juma

När jag steg 

in i kung fu-lokalen var det 

som att jag steg in i ett shaolintempel. 

Men nu var det inget tempel, det 

var bara en källare som låg under 

marken som de hade gjort om till en 

träningslokal. Hallgolvet var helt täckt 

av någon sorts gummimatta så att man 

inte skadar sig när man faller. Väggen 

som alla var vända mot var helt täckt av 

en spegel. 

Alla var klädda i svart t-shirt som 

var märkta med logotypen från 

Södermalms shaolin kung fu. 

Byxorna de hade på sig var också 

svarta och hade två vita ränder vid 

sidan. Alla hoppade och sparkade 

samtidigt efter instruktörens order. 

Tempot ökade och ökade efter varje 

sekund tills alla blev helt utmattade. 

Så här sker en vanlig uppvärmning i 

kung fu. 

Efter den tjugo minuters 

långa uppvärmningen fick alla 

snabbt skynda för att dricka vatten 

under pausen. Fem minuter senare 

valde varje person ut en motståndare 

som han/hon kunde träna på. Efter 

drygt fem minuter byter varje person 

motståndare. Anledningen till det är att 

han/hon kunde testa sina skickligheter 

mot någon som är större, mindre, 

starkare eller bara bättre. Efter ett 

skrik från instruktören sprang alla iväg 

och tog på sig benskydd. Nu skulle 

benen tränas hårt också. Det hände 

att någon var lite försenad. Som straff 

fick den personen göra cirka tjugo 

armhävningar och femtio sit-ups. När 

alla hade ställt sig i sina positioner sa 

Här tränar de kommande 

shaolin mästarna 

instruktören till alla elever att de ska 

börja med sparkar och blockeringar nu. 

Varje person valde ut 

en motståndare där han/hon kunde 

öva sin sparkteknik mot och den andra 

motståndaren skulle blockera slagen. 

En timme senare var det dags för 

nästa övning. Alla satte eller lade sig 

på marken för att vila innan nästa och 

slutliga övning för dagen kom. 

- Två och två nu, precisions övningar 

skrek instruktören. 

Alla valde ut varsin motståndare nu. 

Motståndaren hämtade någon sorts 

kudde som man ska öva på. Ena 

personen höll upp den i olika vinklar, 

sänkte och höjde och samtidigt måste 

den andra motståndaren träffa kudden 

antingen med en spark eller slag. Höjer 

han kudden så ska man sparka och om 

han sänker ner den i bröstnivå så ska 

man boxa, och så fortsätter det så här 

samtidigt som tempot bara ökar och 

ökar. 

Slutligen så ger instruktören en signal 

att det är slut nu och alla ställer sig i 

sina positioner, bugar och går. Några 

stannar kvar för att stretcha och 

några för att bara vila lite. 

Kung fu omfattar kinesiska 

stridstekniker med eller utan vapen. 

Armanj tränar med kung fu eliten. 

Han är född i Kurdistan och har bott 

här i Sverige i snart femton år nu. I tre 

år så har han tränat Shaolin kung fu 

och har lyckats under dessa år komma 

ända upp till en av de högsta graderna i 

Shaolin Kung fu. 

När han fick frågan om man måste 

vara noggrann med maten när man 

tränar svarade han: 

– Jag äter allt jag känner för. Bara 

maten är god 

Han går på Thorildsplans gymna- 

sium och heter Armanj Atroshi. 

– Boxning höll jag 

på med i ett år med det var bara inte 

min grej så jag la av. Jag började 

träna kung fu efter boxningen och 

kände mig mycket bättre då efter 

träningen, och så tränar Jackie Chan, 

Jet Li och Bruce Lee Kung fu, säger 

Armanj. 

– Kung fu är grunden 

för kampsport, säger Armanj. Man lär 

sig både sparka, boxa och fälla mot- 

ståndaren. Om man kan allt det där så 

kan man försvara sig själv. Man lär sig 

att slå med snabbhet och får väldigt 

bra och skarpa reflexer efter ett tag. 

Man lär sig också att rikta slagen mot 

specifika och de svagare kroppsdelarna 

t ex, solar plexus eller halsen. Om man 

själv vill försvara sig mot sparkarna 

och slagen så lär man sig självklart det 

också. Med dessa ord avslutar Armanj 

samtalet. Han bugar och går ut. 

Text: Saif Khalirl 

Bild: Dan Norå 

S 

P 

O 

R 

T 

21

S 

P 

O 

R 

T 

22 

Baseballen grundades i Amerika år 1838 och den 

första matchen spelades 1839 i Cooperstown. Sporten 

växte snabbt fram över stora delar av Amerika och blev 

snart oerhört känd. Några år senare under året 1912 

kom sporten ut till andra länder som Japan, Australien, 

Italien, Holland, England och Sverige. Sverige fick inte 

ihop något topplag och blev därför aldrig något intressant. 

Baseballen las ner i Sverige, men togs senare år 

1944 upp den igen av Stockholms Baseballklubb. Den 

växte sig stor och fick konkurrens av Leksand, Alby, 

Tranås, Skogås, Sundbyberg, Skövde och några fler. 

I flera år tävlade man runt om i Sverige och försökte 

få sporten att växa, men det lyckades den aldrig. 

Då och då kunde även Sverige åka till Japan, Australien 

eller England för att möta deras baseball lag men det 

var inte ofta svenska baseballs kapital räckte till för 

sådana utflykter. 

”Staten vågar helt enkelt inte 

satsa på baseball” 

Än idag är den inte så känd pga. ekonomiska skäl. 

De flesta baseball klubbar har svårt att få pengarna att 

räcka för att hålla klubben öppen. Pengarna ska räcka 

till en inomhus sal för vinterträningarna, baseballplan 

som ska vara välvårdad och måste därför ha massa redskap, 

nya utrustningar som t ex kläder, klubbor, handskar 

och annat och olika slag av maskiner. Det är bara 

några av kraven klubbarna måste uppnå för att få vara 

kvar. Tränarna får inte mycket i lön men fortsätter träna 

för intressets och spelarnas skull. 

Runt 60 miljoner spelare har lockats 

till sporten, 50 länder har infört 

den till sina länder och den drar in 

både miljontals kronor och åskådare 

varje år. Varför har inte Sverige 

som har en sådan god ekonomi gjort 

sporten stor som alla andra länder? 

Baseballklubbar i Sverige har det tufft! 

– Staten vågar helt enkelt inte satsa på baseball, säger 

Robert Classon, tränare för Stockholm Baseball Klubb. 

Det finns inte heller något stort intresse för baseball här 

i Sverige i över huvud taget, det är bara några få som 

spelar den i Sverige. 

I Europa är Italien och Holland dom största baseball 

länderna p.g.a. att stora delar av deras befolkning har 

mycket intresse för sporten. Dess kapital räcker gått 

och väl för att hålla igång ett flertal arenor runt om i 

länderna. Enligt en undersökning bland spelare i Stockholm 

Baseballklubb tycker 19 av 24 spelare att Sverige 

borde göra en undersökning bland folket i Sverige om 

deras åsikter samt intressen till baseball. Om en stor 

del av befolkningen skulle svara positivt så skulle nog 

staten ändra sig och börja titta över sporten mer, arenor 

samt ökade klubb kapital kanske skulle förekomma. 

Som sagt är det 50 länder som har infört sporten och 

fler länder på gång att utveckla den, Spanien och Indien 

är två av dom. Sporten tar in miljontals kronor och 

lockar publik från hela världen. – Om kostnaderna att 

bygga ett flertal arenor runt om i Sverige skulle kosta 

för mycket så skulle de ändå finnas pengar till att bygga 

några få som i sin tid skulle ta in en stor summa pengar 

varje år, säger Tomas Classon. Pengarna skulle kunna 

användas för att bygga ut arenorna eller bygga fler. 

Efter några år skulle sporten bli känd över hela Sverige 

och inte han några problem med ekonomin. Kostnaderna 

skulle täckas av inkomsterna från matcherna. 

Text: Simon Kemmer 

Bild: Tomas Cleasson

Djungelns lag speglar 

idrotten! 

Vad är vår hälsa och våra liv egentligen 

värda i idrottssammanhang? 

Jag har idrottat hela mitt liv. Redan vid 4års ålder 

tog jag på mig min gymnastikdräkt för att representera 

min trupp och nu ca 13år senare, efter att ha 

testat ett antal sporter och varit aktiv i stort sett hela 

mitt liv, drar jag nu av mig matchstället, troligtvis för 

sista gången. 

Inte har jag tröttnat, jag tröttnar aldrig. Inte har jag 

heller gett upp, inte ens blod, svett och tårar skulle få 

mig att tänka tanken. 

En skada, två operationer och en förlorad plats i laget 

är det som nu tvingar mig att sluta med något som mitt 

liv kretsat kring de senaste 8 åren. 

Inte slutade jag spela då min knäskål slet ur led, inte 

heller efter min första operation övervägde jag ens tanken 

på att lägga av med basket, sporten jag älskar. 

Men efter den dagen i slutet av sommaren förra året... 

Dagen då min kropp sa ifrån... 

Kan man inte köra på max, är det ingen ide att köra 

alls, allt eller inget, det är det sport handlar om idag. 

Den senaste tiden har dödsfall inom idrotten uppmärksammats, 

närmst berörd blir jag av den lettiske 

basketspelaren, Raimonds Jumikis, plötsliga död när 

hans Akropol mötte Jämtland i Basketligan tidigare i år. 

Trots att han känt sig trött och hängig innan matchen 

var han ändå en given spelare på plan. Om han hade 

stått över matchen hade han kanske varit med oss idag. 

Raimonds blev bara 23år. Dödsorsaken var ett medfött 

hjärtfel, ett fel som är livsfarligt för idrottare på elitnivå. 

Ca 1% av den svenska befolkningen födds med ett 

sådant hjärtfel och varje år dör mellan 50-100 personer 

av att idrotta. Men det är först då en elitspelare avlider 

som det uppmärksammas i media och får klubbarna att 

reagera. 

Jag tycker det är klubbarnas ansvar att, även om 

misstanke inte finns, göra regelbundna hälsokontroller 

av sina spelare. 

Konditionstest görs ju, 

men vem kan springa 

om man inte har hälsan i 

behåll? 

Spelare gallras bort 

så fort dom visar första 

tecken på svaghet, det är 

djungelns lag, starkast 

överlever, som gäller. Tränare vill utveckla sina spelare 

för att kunna stå emot konkurrensen och har inte 

samma tid att ägna sig åt spelarna på bänken. 

Då jag själv coachat olika lag i 4år vet jag vad jag 

pratar om. Jag kommer på mig själv med att uppmuntra 

och motivera spelarna som jag ser en framtid i mer än 

dem som gnäller och sätter sig på bänken så fort övningarna 

på träningen blir lite jobbigare. 

Som elitidrottare har man inte råd att vara skadad. 

Man biter ihop och står emot smärtorna. ”Suck it up 

and play” sa alltid min tränare och det var precis det jag 

gjorde. Det är precis det som många andra också gör, 

personer som borde lyssna på sina kroppar och lägga av, 

eller åtminstone dra ner på tempot. 

Vinna eller försvinna, det är det som gäller. Men är 

idrotten och det vi presterar verkligen mer värt en vår 

hälsa och våra liv? 

För vissa är idrotten ett yrke, t.ex. för Raimonds Jumikis, 

men inte finns det många lärare, kontorister eller 

läkare som riskerar att dö för sitt yrke. Idrotten måste 

ha bättre villkor för sina utövare, inte bara på elitnivå 

utan man måste börja tänka i förebyggande syfte redan 

på nybörjarnivå. 

Låt inte djungelns lag råda! Att sluta toppa lagen går 

inte, idrotts-Sverige kommer dö ut om vi gör så. Men 

skapa resurser och lag för dom som inte satsar! För 

dom som inte vill eller inte har möjlighet att nå högsta 

serien. Låt ungdomar och vuxna sporta bara för att det 

är så otroligt kul och ingen annat! 

Jag lever på drömmen att en dag kunna spela igen! 

Än har jag inte lagt skorna på hyllan! Och kom ihåg, 

oavsett om du idrottar eller gör något annat, lyssna på 

din kropp och ge aldrig upp drömmen och hoppet! Det 

kan ingen ta ifrån dig! 

Text och bild: Valeria Gleizer 

S 

P 

O 

R 

T 

23

K 

R 

I 

M 

I 

N 

A 

L 

I 

T 

E 

T 

24 

Från våldets Autobahn till Lugna Gatan 

Stämningsfullt, varma leenden och välfylld atmosfär av glädje. Det är några av de intryck 

jag möter när jag besöker Fryshusets lokaler. Väl framme träffar jag mitt intervjuobjekt 

Imran Ahmad som för mig vidare till Lugna Gatans kontor. Där får jag nöjet att 

ta del av hans berättelse om Lugna Gatans strävan att förebygga ungdomsbrottslighet. 

Imran Ahmad är en av de i Lugna Gatan som anser 

att ungdomsbrottslighet är en angelägen fråga 

i dagens samhälle. 

– Det är viktigt att alla i samhället samarbetar och tillsammans 

försöker skapa en säkrare tillvaro, säger han. 

Imran är en hängiven person som dagligen kommer i 

kontakt med ungdomar som behöver hjälp. I hans arbete 

möter han ungdomar med varierande problem. Det 

handlar främst om konflikter, tvister, droger och kulturkrockar. 

Hans känsla och kamp för att hjälpa de utsatta 

till en bättre tillvaro i det vardagliga livet smittar av sig 

även på ungdomarna han har kontakt med. Många av de 

ungdomar som blivit hjälpta har själva engagerat sig i 

Lugna Gatans arbete. 

På Imrans arbetsplats är det ljust och harmoniskt. 

En mysig och trevlig arbetsmiljö är det första intrycket 

man får när man går in genom dörren till Lugna Gatans 

huvudkontor. Rummen är målade i ljusa färger och har 

utsikt mot Fryshusets skolgård. Väggarna är dekorerade 

med tavlor och fotografier från olika aktiviteter 

som verksamheten anordnat. Det är välstädat i varenda 

arbetsrum och en doft av renhet når ens luktsinne. Man 

känner sig genast välkommen och blir på en gång intresserad 

av att få höra Imrans berättelse. Han slår sig ner i 

en av de purpurröda fåtöljerna och låter mig följa hans 

resa genom hans liv och Lugna Gatan. 

Från gatubarn till en av dagens hjältar 

Imran Ahmad berättar att han kom till Sverige som 

8-åring med sin mamma. Hans far var sedan flera år 

tillbaka bosatt i Stockholm. Hans familj bestämde sig 

för att flytta till Sverige på grund av fattigdom och hårt 

liv i deras hemland Pakistan. I samband med ankomsten 

till Sverige började nya problem uppträda, vilka 

han tidigare inte hade kommit i kontakt med. Familjen 

levde i utanförskap på grund av bristande språkkunskaper 

och kulturkrockar. Detta innebar att Imran 

fick klara sin skolgång på egen hand, någon hjälp med 

läxorna kunde han inte få hemifrån. Kompisarna och 

gatan blev hans trygghet och stöd i hans tillvaro. Efter 

avslutad gymnasieutbildning blev han arbetslös. Trots 

det gav han inte upp, utan fortsatte söka olika arbeten. 

Detta resulterade i att han blev anställd på Lugna Gatan 

där han fortfarande arbetar och är mycket engagerad 

i sin roll. Hans erfarenhet av hans uppväxttid i Stockholm 

har bidragit till att han lättare kan ta till sig och 

förstå andra ungdomars problem. 

– Min invandrarbakgrund förenklar mötet mellan 

mig och andra ungdomar med utländsk bakgrund. Den 

ömsesidiga respekten gör det möjligt att hjälpa dessa 

ungdomar i deras strävan om ett bättre liv och framtid i 

Sverige. Det är också viktigt att den som är engagerad 

i dessa frågor finns i direkt närhet till ungdomar med 

problem, berättar Imran. 

Verksamhetens uppbyggnad 

Lugna Gatan är en frivillig organisation som bildades 

år 1994. Ett samarbete mellan SL, Fryshuset och 

Vattenfestivalen påbörjadeh för att öka säkerheten i 

Stockholm. De fem grenar som Lugna Gatan bedriver 

idag är: Tunnelbaneverksamheten, som har till uppgift 

att skapa trygghet och säkerhet i och omkring tunnelbanan. 

Detta gör man genom att skapa kontakt med 

ungdomar och ingripa direkt när det behövs. Syftet med 

tunnelbaneverksamheten är att försöka hjälpa arbets-

lösa ungdomar att få en chans på arbetsmarknaden. 

Juniorverksamheten består av frivilligt engagerande 

ungdomar i åldern 14-19 år. Dessa vägleds och fostras 

av äldre värdar, att delta i aktiviteter t.ex. utbildningar, 

studiebesök, läger, idrott samt patrullering i sina egna 

bostadsområden. Skolverksamheten, består av värdar 

som arbetar med sociala frågor, elevstöd och konfliktlösningar 

på olika skolor. Hembesök utgörs av värdar 

som ger stöd till unga brottsoffer och ställer krav på 

gärningsmännen. ART, är en förkortning av Aggression 

Replacement Training. Det innebär att man använder en 

metod för att lära ut sociala färdighe- 

ter som t.ex. ilskekontroll och moral. 

Det är flera myndigheter inblandade i 

finansieringen av Lugna Gatans verksamhet. 

”Rikedom i mångfald” är deras 

slogan och Lugna Gatan har lyckats 

förena olikheter till en samlad kraft 

för gemensamma mål. Människor från 

olika kulturer och religioner jobbar 

numera ihop i det svenska samhället. Unga arbetslösa 

har fått utbildning och anställning. Många tonåringar i 

olika lokala grupper arbetar frivilligt. Man kan säga att 

Lugna Gatan slog två flugor i en smäll när de startade. 

Flertalet skolor har fått hjälp med konfliktlösning och 

elevstöd, även unga brottsoffer har kunnat få hjälp. De 

ger arbetslösa en chans att få ett arbete och de hjälper 

ungdomar genom att finnas till hands. Denna organisation 

skapar de förutsättningar vilka unga människor har 

stort behov av för att kunna utveckla en positiv identitet 

och roll i samhället. 

Är trygghet vakter eller kompisar? 

Enligt Imran Ahmad finns det två olika begrepp om 

vad trygghet egentligen innebär. Det beror helt enkelt 

på vem som efterfrågar tryggheten. 

– Vuxna efterfrågar fler vakter och poliser, de vill 

”Min invandrarbakgrund 

förenklar mötet 

mellan mig och 

andra ungdomar 

med utländsk 

bakgrund” 

även ha ordning och reda i sin omgivning. Vuxna oroas 

av folksamlingar och olika ungdomsgrupper. Medan 

ungdomar finner trygghet bland sina vänner och familjemedlemmar. 

Identitetsbegreppet är lika viktigt för 

ungdomarna. De vänder sig till kompisar eller familjemedlemmar 

som de kan identifiera sig med, säger 

Imran. 

Lugna Gatan för ingen egen brottsstatistik, men Imran 

förklarar att man har kommit på bättre sätt att lösa 

ungdomarnas problem. Man vill förebygga att ungdomar 

fortsätter sin brottsbana och begår 

allt grövre brott. Verksamheten hanterar 

problem på ett speciellt sätt men de bedriver 

även samarbete med bland annat polisen, 

röda korset, socialtjänsten, skolor, SL 

och samt olika bostadsområden. 

– Den taktik Lugna Gatan använder har 

gett resultat men det har inte gjorts någon 

statistik på om våldet minskat eller ökat, 

berättar Imran. 

Han påpekar även det faktum att våldet har ökat 

bland tjejer i samband med fester, krogbesök men även i 

skolan. Ungdomar berusar sig i allt större utsträckning. 

Tjejerna är snart ikapp killarna vad gäller alkoholförbrukning. 

För att försöka stävja våld bland tjejer skickar 

man ut kvinnliga värdar som förstår sig lättare på 

tjejkonflikter. Jag blir även upplyst om att killproblem 

skiljer sig från tjejproblemen på så sätt att killarna har 

större drogproblem, familjeproblem men även kulturkrocksproblem. 

Dessa problem förekommer även bland 

tjejer, kulturkrockskonflikter är dock dominerande. 

Massmedia framställer kulturkrockar som muslimska 

fenomen, när de i själva verket finns bland alla religioner. 

Dessa problem är i första hand kultur och traditionsbundna 

fenomen. 

Efter vårt mycket angenäma och intressanta samtal, 

kunde vi konstatera att vi kommit fram till flera viktiga 

slutsatser som berör ungdomsbrottslighet i dagens 

samhälle. Lugna Gatan har bidragit till en minskning 

av våldet bland ungdomar genom sina olika aktiviteter 

och engagemang. Imran är bara en vanlig person, som 

ändock åstadkommit mycket bara genom att finnas till 

som stöd för människor. Imran avslutar därför intervjun 

med att uppmana föräldrar att vuxna som finns i ungdomarnas 

närmiljö att finnas till hands och ge stöd till 

ungdomarna för att förebygga kriminalitet bland unga. 

Text Jasmina Sabaredzovic Bild Rebecka Allen 

K 

R 

I 

M 

I 

N 

A 

L 

I 

T 

E 

T 

25

K 

R 

I 

M 

I 

N 

A 

L 

I 

T 

E 

T 

26 

FULL OCH FLICKA 

– SKYLL DIG SJÄLV 

Dagens tankar och förvirringar kring våldtäkter 

är fruktansvärda. Som offer fasar du 

för att anmäla för du vet hur svårt det är 

att bli trodd. Offret vill inte bli kränkt ännu 

en gång. Fast den här gången i en rättssal 

full av vuxna män som egentligen bara ska 

sätta dit skitstöveln som gjort dig så illa. 

Våldtäkter har ökat de senaste åren och 

mörkertalet är stort. 

- Hon vet att hon faktiskt flörtade med honom 

och att hon var lite små berusad. Hon känner skuld och 

skam över att hon inte satte stopp för det hela innan han 

trängde sig fram, säger Zerrin Sarioglun personal på 

kvinnojouren Huddinge. 

Enligt BRÅs statistik så anmäldes år 2002 2078 stycken 

våldtäkter i hela landet varav 95 stycken ledde till fängelse. 

Hur kan vi ha ett rättsystem där offren i princip 

blir tvingade till rollen som evigt offer? Många tjejer får 

under rättegången frågor om sina tidigare relationer till 

killar. Har hon haft många killar så är det en klar fördel 

för våldtäktsmannen. I rätten utgår 

man lite luddigt från att har man 

haft tidigare sexuella relationer så 

tycker man om att bli påsatt av sex, 

sju stycken män i ett garage. Det jag 

tycker är så skrämmande är att man 

inte använder sig av samma teknik 

på våldtäktsförövaren. Eftersom 

det tydligen kan säga något om tjejen i fråga så borde 

det ju verkligen säga något om mannen i fråga. Under 

rättegången kommer det upp frågor om hur flickan var 

klädd under natten och om hon hade någon alkohol i 

kroppen. - Har hon varit full så får hon i princip skylla 

sig själv, men har han varit full så fungerar det som en 

ursäkt, säger Yvonne Ljungkvist som jobbar på kvinnojouren 

Anna. – Det ska inte spela någon roll om tjejen 

inte kunnat stå på benen. Ett nej är alltid ett nej. 

Våldtäkts mannen får inga frågor hur han har 

varit klädd under kvällen. Har en kille tajta byxor där 

man ser konturerna av hela apparaten och ett slappt 

nätlinne där man faktiskt kan skymta färgen av hans 

bröstvårta då är han bara snygg?! Jag skulle vilja se vad 

som sker om en man blir våldtagen av ett gäng män. 

Om man då fortfarande skulle utsätta, nu det manliga, 

offret för alla dessa förnedrande och kränkande frågor. 

”...har man haft tidigare 

sexuella relationer 

så tycker man om 

att bli påsatt av sex, 

sju stycken män i ett 

garage.” 

– Jasså du Lasse, du har haft många flickvänner du… 

hum… och du bar röda, tajta tangakalsonger under 

kvällen… ja du, det är ju en mycket utmanade klädsel. 

Enligt brottsbalken ska tvingat samlag genom våld och 

kränkningar klassas som våldtäkt och bestraffas med 

fängelse mellan 2-6 år. Ett rån är alltid ett rån och en 

misshandel är alltid en misshandel. Men en våldtäkt är 

inte alltid en våldtäkt. Vart går gränsen mellan ett självklart 

brott och ett ”icke brott”? För att våldtäkten ska dömas 

så måste flickan ha någon form av DNA på sig som 

kan koppla den misstänkte till våldtäkten. DNA kan man 

finna i blod, sperma och i hud rester 

o.s.v. Men för att detta ska fungera 

på måste offret gå till polisen direkt 

efter våldtäkten. Hon får alltså inte 

duscha eller ens tvätta av sig innan 

för då försvinner alla bevisen. Det 

krävs mod att ta steget till en anmälan 

och många gånger så har flickan 

duschat vid det laget. Hon har förmodligen skrubbat och 

fejat för att få bort alla hemska minnen från händelsen. 

Men tyvärr så som lagen ser ut i dag så har hon i och med 

detta skrubbat och fejat bort alla hennes chanser att få 

fast gärningsmannen. 

Regeringen har lagt fram ett lagändringsförslag 

som nu är ute på remiss. Förslaget går bland annat ut på 

att det som tidigare har dömts som sexualbrott nu skall 

dömas som våldtäkt. Remissinstanser har gett kritik för 

att förslaget kan innebära oklarheter och fallen blir svåra 

att döma. Precis så är det redan i dag. Den lag vi har mot 

våldtäkter kan verka klar och tydlig när man läser den 

rakt upp och ner, men tydligen så är den inte det när det 

kommer till praktiken. Vi behöver komma in på samma 

spår gällande vad en våldtäkt är och hur det ska behandlas. 

Men hur ska vi kunna bekämpa ondskan om vi inte 

är på det klara med vad ondska är för något? 

Text och bild: Olivia Wiklund

Ungdomsmissbruket ökar enligt Maria Ungdom 

Undersökningar som genomförts av Maria Ungdom visar att missbruket av alkohol 

och droger har ökat bland ungdomar. Undersökningar visar att antalet fall 

har ökat dubbelt så mycket under dem senaste 10 åren. Det är dags att vi gör någonting 

som vi borde ha gjort för flera år sen. Vi måste få ett stopp på detta! 

År 1990 och innan hade drygt 1000 ungdomar 

tagits in årligen på Maria Ungdom. 13 år 

senare visar det sig vara 2100 ungdomar. 

När jag kliver in i socialinspektör Sven-Erik Erikssons 

kontor så är min första tanke hur lugnt och tyst det är. 

Ett fönster visar bakgården av Maria Ungdom, en gräsplan 

med orörd snö. Bakom några papper sitter Sven- 

Erik och ler strålande mot mig. Hans glasögon 

sitter på hans nästipp och när han börjar 

svara på frågorna jag ställer mörknar 

hans isblåa ögon. 

- En oroande ökning, säger 

han nedstämt. Trots att vi 

endast tar in ungdomar under 

20 år, är det mycket skillnad 

mellan antalet missbrukare. 

Den yngsta vi har haft inne 

var en 11-årig pojke som hade 

druckit hembränt vin. 

- Alkohol är den vanligaste drogen 

som missbrukars. Särskilt bland 

ungdomar, men nu finns det även många som 

missbrukar narkotika. 

Vissa föräldrar ger ungdomarna alkohol hemma, i tron 

på att det kommer att minska med missbruket när dem 

går ut med sina vänner. Men det är tvärtom. Det har 

visats sig att de ungdomarna dricker mer än andra. Det 

finns människor över 20 år som köper ut åt ungdomarna, 

vare sig de känner dem eller inte. 

Att få tag i narkotika är en annan sak. Helst ska ungdomen 

känna själva langaren, eller ha en kompis som 

känner personen. 

Maria Ungdom är en mottagning som ligger vid St: 

Görans Sjukhus, Fridhemsplan. Den ljusa miljön och 

de trevliga människorna gör så att man får intrycket av 

ett tryggt och hemtrevligt ställe. Men det är långt ifrån 

hemtrevligt. Här har tusentals ungdomar satt sina spår 

av otrevliga möten med droger. 

- På helgerna får vi in runt 3-4 ungdomar, säger Sven- 

Erik Eriksson, men som mest är det när det är valborg, 

lucia m.m. Då får vi in runt 20 ungdomar. Men detta 

är bara en liten del av alla som använder droger. 

Nuförtiden höjer människor knappt på ögonbrynen, när 

de stöter på påverkade ungdomar, vissa orkar inte ens 

läsa mer om hur farligt det är att missbruka. 

- Det som förvärrar hela situationen är att det inte är 

dyrt att köpa. En amfetamintablett kostar t ex bara cirka 

100 kronor. Vissa stjäl sprit från föräldrarna, andra köper 

partydrogen Ecstasy för lika mycket pengar som en 

drink på krogen kostar. Dessutom talas det 

om att sänka alkoholskatten, då skulle 

ungdomar troligen strömma in här. 

Denna ökning av missbrukare 

är stor och oroväckande. Varför 

det har ökats kan bero på 

att det smugglas in mycket 

mer än vad det tidigare har 

gjort. Här i Sverige beslagtar 

vi några 100 kg amfetamin 

per år som importeras, 

men detta är bara brödsmulor. 

Möjligheterna är många på 

Maria Ungdom. Det har öppet 

dygnet runt, telefonrådgivning och 

här arbetar specialistläkare, psykologer, 

sjuksköterskor, mentalskötare och behandlare. Hit kommer 

ungdomar både frivillgit och ofrivilligt. Alkoholpåverkade 

ungdomar får avgiftning om det är i nöd, 

narkotikapåverkade är mer ett specialiserat arbete. 

- Pojkar missbrukar droger mer än flickor, medan 

flickorna missbrukar alkohol mer än pojkar. Människor 

tycks inte förstå allvaret i vad droger kan göra mot ens 

kropp och psyke. Vi måste få stopp på detta, inte längre 

fram utan det måste ske nu. Ungdomarna är framtiden, 

och ska framtiden vara full med droger och alkohol? 

Text och Bild: Diana Atanasijevic 

K 

R 

I 

M 

I 

N 

A 

L 

I 

T 

E 

T 

27

K 

R 

I 

M 

I 

N 

A 

L 

I 

T 

E 

T 

28 

B r i s t p å i n t r e s s e n - 

e t t s a m h ä l l s p r o b l e m 

Dagens sanning är den att våldet och brotten bland 

ungdomar på våra gator ökar. Orsaken till detta är en 

relativt ny trend där Ungdomar som inte har några spe- 

ciella intressen t.ex. Sporta, spela dator eller scouting, 

blir rastlösa och söker spänning och sysselsättning 

på annat håll och det blir oftast ute på gatan, i säll- 

skap med andra ungdomar som har samma problem. 

Ungdomar som inte är insatta i något speciellt intresse drar 

runt i gäng på gatorna, och deras rastlöshet utvecklas till en 

jakt på spänning och adrenalin som i sin tur leder till krimi- 

nella gärningar så som personrån, vandalism, snatteri mm. 

För att få bort ungdomarna från gatorna behöver vi flera 

fritidsgårdar och fler volontärer som kan jobba som fritids- 

ledare. Fritidsgårdarna behöver också få större bidrag av 

kommunen för att kunna underhålla lokalerna och få det hela 

att gå runt. 

En fritidsgård är ett ställe dit ungdomar kan komma istället 

för att dra runt på gatorna, där finns fritidsledare, andra ung- 

domar och massor av roliga aktiviteter. Där slipper ungdo- 

marna vara rastlösa och sysslolösa, vilket leder till färre brott 

på gatorna och ett lugnare Stockholm. 

En gammal vän till mig, vi kan kalla han Olle, som jag 

känt i över tio år började med brott redan när han var tret- 

ton år. Orsaken till detta är precis det jag talar om, brist på 

intressen. När han gick ut sexan var man tvungen att byta till 

en större skola här på Ekerö, där träffade han äldre personer 

som precis som han, hade lagt av med sina intressen. 

Tillsammans bildade dom ett stort gäng och åkte, trots att 

dom bara var 13-14 år, tillsammans ut på gatorna med mope- 

der, efter att fritidsgården stängt eller känts för tråkig. 

Brotten de gjorde var inte särskilt allvarliga eller ens nöd- 

vändiga till en början, det var mest snatteri, eller kanske tog 

dom sprayburkarna och målade grafitti någonstans. Efter ett 

tags klottrande och snattande så tröttnade dom på småbrot- 

ten och började istället utföra rån mot jämngamla ungdomar, 

dom tog deras mobiler, klockor och det dom tyckte var vikti- 

gast, deras pengar. En bra organisation som finns i Fryshuset 

är ”Lugna gatan”. 

Lugna gatan baseras på frivillig arbetskraft, oftast ungdo- 

mar, som patrullerar på gatorna och förebygger samt stoppar 

bråk, brott och andra tråkigheter. 

Vad Stockholm behöver är fler organisationer som Lugna 

gatan, och definitivt fler fritidsgårdar för att stoppa eller i 

alla fall minimera våldet och brotten bland ungdomar på våra 

gator. 

Text: Jens Debatin Bild: Jorge Cabrera

Alla har gjort 

”det” utom jag 

Vinden viner, snön ligger kvar och termometern visar en 

bra bit under noll strecket då jag och ett gäng niondeklassare 

från olika delar av Stockholm samlas på Café Wall på 

Södermalm.Ämnet för dagen är ungas allt tidigare sexdebut. 

Enligt RFSU så har medianålder 

för första samlaget sjunkit under de 

senaste 50 åren. För ett halvt sekel 

sedan så var kvinnornas genomsnitta 

ålder för den sexuella debuten 

19,1 år och för männen 18,1 år. 

Idag har denna siffra sjunkit och i 

åldrarna 18-24 noteras siffror på ca 

16år för båda könen. Denna statistik 

tar dock inte med den ökade mängden 

ungdomar som blir sexuellt 

aktiva redan i tidiga tonår och även 

innan dess. 

Enligt Gunn Åberg, barnmorska 

på Stockholms Skolors Ungdomsmottagning, 

så är dock detta inga 

oroande siffror. 

– Unga idag är informerade om 

sex på ett annat sätt än för några år 

sedan, men vi här på mottagningen 

ser ingen ökad mängd av yngre 

besökare, säger Gunn. 

Sex har blivit mer naturligt i vår 

vardag, det är inte längre tabu att 

prata öppet om det. Vi påverkas av 

media som exploaterar mer och mer 

av den mänskliga kroppen i reklamkampanjer 

och tv. Klart att detta 

även påverkar vår egen syn på sex. 

Det finns en mer avslappnad attityd 

idag när det gäller sex. Sex har 

blivit ett dagligt samtalsämne till 

och med i skolan. Sexualundervisningen 

som finns riktar mer in sig 

på känslorna runt omkring än på 

själva skeendet. 

När alla skaffat sig ett litet tilltugg 

och en kopp varmt kaffe, för att 

värma våra frusna kroppar, sätter vi 

igång. 

– Jag tror att dagens ungdomar 

har mer kunskap om sex än vad t.ex. 

våra föräldrar hade, säger Fabian 

och skruvar lite på sig. Han är en 

av killarna som ställt upp i diskussionen. 

De andra håller med men pekar 

också ut media som en av aktörerna 

till att unga ständigt kommer i kontakt 

med ämnet. 

– Media visar hur vi ska klä oss, 

vad vi ska gilla och vad vi ska göra. 

Hur ofta hittar man inte artiklar om 

sex och hur man kan förbättra och 

utveckla sin sexualitet i tidningar 

vars målgrupp inte är äldre än oss, 

säger Sofie 

Hon fortsätter att prata om att det 

faktiskt finns en viss press på att 

man ska ha gjort ”det”. Hon förklarar 

att man påverkas av bekanta och 

andra i ens närhet som storesyskon 

och äldre kompisar, inte bara media. 

– Det känns som om jag är ensam 

kvar, att alla har gjort det utom jag, 

avslutar hon. 

Meningarna är delade och de 

flesta menar att de styr över dem 

själva och inte låter sig påverkas av 

vare sig media eller bekanta. 

– Man känner när man är redo, 

och då gör man det bara, säger 

Carro. 

När är man redo då? Undrar jag. 

Vad menas egentligen med ”redo”? 

Alla pratar i munnen på varandra 

och vi låter ordet gå runt så att alla 

får säga sitt. 

– Allt handlar om tajming, man 

känner att det känns rätt bara, precis 

som Carro säger, och då gör man 

det bara! Säger Fredric och ler mot 

Carro. 

Igge har en helt annan synvinkel 

på det hela och menar att man kanske 

aldrig är redo, att man intalar 

sig att man är och att tillfället är 

ett bra valt sådant. Han förklarar 

sig ytterligare och menar att sex är 

människans ”förökningsmetod” och 

att man kanske inte ska utöva det i 

annat syfte än för att just föröka sig. 

K 

Ä 

N 

S 

L 

O 

R 

29

K 

Ä 

N 

S 

L 

O 

R 

30 

– Jag kan inte säga att jag ska 

vänta tills jag gifter mig och är 

redo att skaffa barn innan jag har 

sex. Men i nuläget känner jag inget 

behov av det, avslutar han. 

Vi börjar tala 

om hur man 

ser på sex 

och kärlek, 

om det ena 

kommer 

naturligt med 

det andra 

eller om man 

kan ha det ena och strunta i det 

andra. 

– I ett förhållande kommer man 

ju överens om att ha sex eller inte, 

klart det skulle funka med ett 

förhållande utan sex, men jag tror 

man utveckla det man har efter ett 

tag och föra förhållandet till en annan 

nivå, säger Sofi e. 

Alla andra nickar instämmande och 

vi börjar diskutera det motsatta, 

funkar sex utan kärlek? 

– Jag tror att om man bestämt sig 

för att det bara ska vara sex och 

inget annat så funkar det nog så 

länge båda parterna inte blandar in 

känslor i det hela, säger Fabian. 

Tankarna kring sex och det som 

hör därtill är många, vi kommer in 

på vem man pratar med, vem man 

frågar om råd. 

Det verkar som om äldre vänner 

och syskon är det bästa alternativet, 

inte många av dem som sitter runt 

bordet pratar med sina föräldrar. 

– Det är pinsamt att prata om sånt 

med mamma, säger Yasmina och 

ingen ser ut att ha något att invända. 

Vi avrundar diskussionen genom 

att tänka över det vi pratat om. Vad 

kunde vi hitta för anledningar till 

att ungdomar blir sexuellt aktiva i 

yngre ålder? Kanske fi nns det bara 

en mer avslappnad attityd som ger 

sken till att fl er är aktiva? 

Media och 

bekanta 

som står 

för ökad 

kunskap 

men som 

även 

utsätter 

för press 

verkar vara de största faktorerna till 

denna ökade kunskap i alla fall. Om 

ökad kunskap leder till tidigare debut 

eller mer medvetenhet att vänta 

vet vi inte. 

Jag tackar alla för att de ställde upp 

och är mer än nöjd med mina anteckningar 

som är täckta av tankar, 

funderingar och muffi nssmulor. 

Vi skiljs åt utanför caféet och jag 

tror att alla har fått sig en funderare 

idag som kommer att påverka åtminstone 

en del av deras kommande 

val i framtiden. 

Text och bild: Valeria Gleizer 

Älska och bli älskad 

Att älska är att ge bort en bit av 

sig själv 

Att öppna sig själv inför någon 

Och vara öppen för att bli sårad.. 

Att ge bort sin själ, sitt hjärta.. 

sitt liv 

Blir man sen sårad dör själen, 

hjärtat blir som en tung sten och 

livet tar slut.. 

Att bli älskad är en lycka... 

Att veta att någon älskar vart 

enda steg man tar.. 

Att någon kan se kärleksfullt på 

en.. 

Att ta emot kärlek ,ta emot nåns 

själ, ta emot nåns liv... 

Och för evigt hålla fast vid det... 

Att bli älskad är en ära.. En 

lycka.. 

Av: Rondek Zirari

Svartsjuka 

- kärleksförklaring eller idioti? 

– Du ska väl inte gå sådär snygg till skolan? 

Tänk om andra killar fl irtar med dig. 

Säger plötsligt din älskade en morgon. 

Visst, det har han kanske rätt i, tänker 

du. Men han behöver inte vara orolig. Du 

älskar ju honom. Vad bra, då är det ju 

bara att visa det och byta kläder! 

Känns det bekant? Kanske är det du som går och 

byter om, eller så är det du som kräver ombytet. I vilket 

fall som helst är du en del av ett förhållande där svartsjukan 

har tagit stor plats. För visst är vi alla svartsjuka. 

Men den får inte gå till överdrift. Många förhållanden 

har och kommer att ta slut pga. av den här känslan. Så 

se till att få ett stopp på det innan det är för sent! 

Men varför? Är det inte bara ett sätt att visa sin kärlek 

på? Jo, det tycker säkert en del människor. Men är det 

verkligen kärlek att kontrollera en annan människas liv? 

För det gör man om man bestämmer vad personen ska 

ha på sig, vem hon ska eller inte ska träffa eller vart hon 

ska gå. Är det verkligen kärlek att genom psykisk eller 

fysisk misshandel försätta en annan människa i mental 

misär? Låter det överdrivet? Visst, i början är det säkert 

inte så hemskt men det kan lätt utvecklas till en sådan 

situation. 

Det fi nns vissa små varningssignaler som man kan 

hålla utkik efter om man vill undvika ett förhållande 

med en extrtemt svartsjuk människa. Dessa är svåra att 

tyda eftersom de i början ser ut som små kärleksförklaringar. 

Det kan vara att han vill att du ska sluta med den 

sport som du utövar en gång i veckan. För han klarar 

sig faktiskt inte utan dig i de tre timmarna som du är 

på bandyn. Han vill att du ska vara hemma och laga en 

god middag med honom istället. Han krossar lätt ditt 

träningsargument med att ni två kan ta en romantisk 

promenad istället. Och dina kompisar kan du faktiskt 

träffa nästa helg. 

– Åh, vad kär han måste vara i mig. Tänker du lyckligt 

och slutar på bandyn. 

Exemplet kan ju tolkas som enbart kärleksfullt. Oftast 

handlar det om det. För är det så att du är ute varje 

helg men att din pojkvän vill att du ska vara hemma 

just ikväll för att det är er halvårsdag så är det ingen 

fara. Men när ”just ikväll” blir varje kväll är det dags 

att fundera lite. Då har det kärleksfulla ersatts med ett 

kontrollbehov. Det är inte längre för att han vill vara 

med dig. Utan för att han inte vill att någon annan ska 

vara det. 

Är du i den här situationen kan du antingen lämna 

förhållandet eller ge honom en chans att ändra sitt beteende. 

För du kan aldrig ändra på honom. 

Alla Kvinnors Hus är en organisation som hjälper 

kvinnor som blir förstryckta av sina män. Där är de väldigt 

noga med att betona en sak. Man kan aldrig ändra 

på en annan människa utan personen i fråga måste själv 

vilja ha en förändring. Däremot kan du rannsaka dig 

själv. Är hans svartsjuka obefogad eller fi nns det faktiskt 

en grund till den? I så fall får du ändra på det men 

du ska aldrig ta på dig en skuld som inte är din. 

Men det kanske är du som kräver ombytet? I så fall är 

det bara att göra allt för att lära dig att kontrollera din 

svartsjuka. Men det är inte lätt. Det krävs god motivation 

och ett enormt mod. Det fi nns bra ställen där man 

kan få hjälp. 

Är det inte din partners fel att du är så svartsjuk då? 

Skulle inte allt lösa sig om hon gjorde som du ville? 

Nej, det skulle det inte eftersom du hela tiden kommer 

att komma på nya och för din älskade ofattbara krav. 

För i grund och botten handlar det om rädsla som leder 

till ett kontrollbehov. Du är helt enkelt livrädd för att 

bli lämnad ensam. Kanske har du blivit sviken många 

gånger förut. Men kom ihåg, vad det än är så kan du alltid 

ändra på det. Man kan alltid ändra på sig själv! Det 

fi nns inget ”kan inte” eller ”jag har försökt”. Utan det är 

bara att försöka igen och igen. 

Text och bild: Evelina Hertz 

K 

Ä 

N 

S 

L 

O 

R 

31

K 

Ä 

N 

S 

L 

O 

R 

32 

Kärlek - lika för alla 

Kärlek – lika för alla. Sandra 12, Moa 16, 

Lotta 23, Anki 48 och Lennart 82 år, alla 

har de varit kära. Både Sandra och Lennart 

använder uttrycket ”fjärilar i magen” när 

de beskiver hur de känns att vara nykär. 

Djupt insjukna i den stora soffan sitter vi nu, en ovanlig 

skara som har samlats för att prata om kärlek. Både Sandra 

och Moa har på sig var sin röd kärleksfärgad tröja och 

dricker försiktigt av sin saft. Anki och Lennart sitter med 

var sin varm kopp kaffe i handen medan Lotta, som fortfarande 

känner sig lite för ung, tar en Latte. 

- Det finns ju flera sorters kärlek. Kärleken 

till en vän eller familjemedlem eller 

kärleken till en partner är ju så väldigt 

olika, börjar Lotta lite trevande och tar en 

klunk av sin Latte. 

-Ibland kan man ju känna mer kärlek till 

tv-sporten än till frugan där hemma, säger 

Lennart skämtsamt och klappar sig på ölmagen samtidigt 

som alla brister ut i skratt. De kommer överens om 

att den här gången är det kärlek till en partner vi ska 

rikta in oss på. 

Att beskriva ordet kärlek var en klurig uppgift och en 

fundersam tystnad sprider sig över rummet. En försiktig 

diskussion tar fart när Anki säger: 

-När man är kär förändras hela ens liv. Allting får en 

annan mening, plötsligt börjar alla ens tankar kretsa 

kring en annan person. 

Alla nickar instämmande och funderar vidare. Man 

blir glad och kan inte sluta le, det riktigt värmer i 

hjärtat när man tänker på personen, fjärilar i magen, 

man svävar på små rosa moln – det finns tusen sätt att 

förklara ordet kärlek på men vad som än sägs nickar 

alla instämmande och ler trots de stora skillnader i ålder 

som finns i gruppen. Moa som varit tyst ett tag släpper 

blicken från sitt glas och säger med ett stort leende på 

läpparna. Kärlek är som att blåsa bubblor i hallonsaft, 

man får aldrig nog! 

50 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Förr i tiden 

”Kärlek är 

som att blåsa 

bubblor i hallonsaft, 

man 

får aldrig 

nog!” 

gifte man sig av ekonomiska skäl. Då hade man kanske 

inte råd att skilja sig oavsett om man var kär eller inte. 

I dagens samhälle har kärleken fått en större roll. I den 

här gruppen har vi dock två bevis på att kärlek kan vara 

väldigt länge. Både Anki och Lennart har förhållanden 

som har varat i 33 år respektive 50 år. 

-Det var många år sen det kittlade i magen när jag tittar 

på min man, svarar Anki. 

- Självklart är skillnaden stor mellan gammal och ny. 

Jag har hittat någon att dela mitt liv med, 

min livskamrat. Nu förtiden är vi mer vänner 

än ett förälskat par men visst kan det 

fortfarande värma i hjärtat när jag ser min 

älskade, fyller Lennart i. 

Nya undersökningar visar på att hjärtesorg 

kan leda till döden, denna upptäckt 

väcker allas uppmärksamhet. När kärleken 

inte går som man tänkt sig leder de ofta 

till ökade stresseffekter men det kan faktiskt få mer 

ödesdigra konsekvenser än de. Personer som lider av 

hjärtesorg kan få sänkta nivåer av kroppens viktigaste 

antikropp vilket leder till att risken för sjukdomar ökar. 

- Att man mår dåligt när man har fått sitt hjärta krossat 

vet alla men att man skulle dö känns lite överdrivet, 

säger Moa med en aning tvekan i rösten. 

- Man har ju hört talas om många äldre människor 

som inte långt efter att sin partner har dött även dör 

själva. Extra känslig kanske man blir när man blir äldre 

men visst kan man dö av hjärtesorg även fast det inte är 

så vanligt, svarar Lotta. 

Det blir en charmig avslutning på vår lilla pratstund 

om kärlek.När vi tänker på ordet kärlek tror jag vi mest 

kopplar ihop det med glädje, för visst kan man aldrig 

vara så glad som när man är riktigt, riktigt kär? 

Text : Pernilla Högblom

Under Ytan 

alla är vi lika 

Vad är det första du tänker på när du ser en orakad 

man som håller på att råna en gumma? Och när du senare 

ser honom på plattan med en whisky flaska? 

Det finns olika svar till denna fråga och den bästa 

utav alla är att ”grunden till allt ond är att man 

inte får tillräckligt av kärlek, förståelse, kommu- 

nikation och tillit som barn /ungdom från sina föräldrar”. 

Enligt BRIS brukar puberteten vara den svåraste tiden 

i en människans liv. Det är då man behöver mer kärlek, 

förståelse och så vidare från sina föräldrar mer än någonsin. 

På grund av att man befinner sig någonstans mittemellan att 

vara vuxen och barn och det kan vara stressframkallande 

dessutom upptäcker man nya egenskaper hos sig själv, såna 

som att kroppen förändras och nya känslor uppkommer. 

Det är många ungdomar som söker tröst hos någon eller 

något när de inte får den kärlek de behöver från sina föräld- 

rar. Då kan det hända att de 

hamnar på av- vägar, genom 

att umgås med fel personer 

och använda droger. Det 

här leder till en ond cirkel 

som är svår att ta sig ur. Det 

finns ungdomar som skadar sig 

själva genom att skära sig 

och försöka ta självmord för 

att kunna visa sina föräldrar 

att de behöver deras hjälp . 

Det är värre att hamna i den onda cirkeln om de inte får 

den hjälp de behöver, för det kan leda till att de begår själv- 

mord, säger Martha Gidema som arbetar som kurator vid 

Tensta ungdomsmottagning. 

Javisst, det är så ni kommer att säga vilken jävel, jävla kriminell. Men 

det finns en sak som ni borde tänka på, och det är varför han gör det? 

Många ungdomar 

söker 

tröst hos någon 

när de 

inte får den 

kärlek de behöver 

från 

sina föräldrar 

Men å andra sidan så kan man inte skylla på en jobbig upp- 

växt och för lite kärlek från föräldrar. För att man själv avgör 

vilket liv man vill ha som vuxen. De ungdomar som har 

hamnat på fel spår, kan söka hjälp hos tex: någon psykolog, 

släkting, etc. Man kommer inte ifrån verkligheten och pro- 

blem genom att använda droger, eftersom de är dödsfarliga 

och bara för med sig mer bekymmer åt en. Eftersom man gör 

vad som helst för att bekosta sin dyra utväg från verkligheten 

så kan detta leda till olika sorts brott. 

Jag tror inte att alla får möjligheten att välja den sorts liv som 

man redan har! Och det beror främst på vilken typ av förhål- 

lande man har till sina föräldrar som barn / ungdom. 

Så länge som det finns föräldrar som är kärleksfulla och på- 

litliga så kan man förhindra såna händelser i framtiden som 

hos denna gumma i texten. 

Text och bild: Jorge Cabrera 

K 

Ä 

N 

S 

L 

O 

R 

33

N 

Ö 

J 

E 

34 

Våldspel -dagens syndabockar 

Dagens ungdomar tillbringar mycket 

tid framför datorn. Inte alla, men 

många. Spelen har utvecklats och blivit 

mer och mer våldsamma. Våld gör 

spelen roligare, anser många. Idag är 

spelindustrin större än filmindustrin. 

Det första våldspelet kom 1975. Det 

hette ”Death Race” och gick ut 

på att köra över så många människor 

som möjligt. Andra exempel på grova 

våldspel är Grand Theft Auto, Postal 2 och 

Soldier Of Fortune. Grand Theft Auto spelen 

går ut på att jobba för kriminella gäng eller 

personer. Dina uppgifter är tex att sno bilar 

och döda människor. Grand Theft Auto har 

sålt över hela världen och det sägs att det är 

ett mästerverk. Dock har det inträffat flera 

tragiska händelser i samband med att folk 

har spelat Grand Theft Auto. Ett exempel utspelade sig 

i Knoxville där två bröder, 14 och 16 år, bröts sig in i 

ett vapenskåp. De gick upp på ett berg och öppnade 

eld mot bilar. Pojkarna dödade en man och skadade en 

18 åring mycket svårt. De två 

pojkarna anhölls och deras förklaring 

var att de gjorde precis 

som i Grand Theft Auto 3. 

Deras anhöriga har nu anmält 

utvecklarna till Grand Theft 

Auto 3 (rockstargames) och 

Sony (playstation 2) på 246 miljoner dollar! 

Jag anser att detta är mycket larvigt. Problemet ligger 

inte i spelen, det ligger i ungarna och föräldrarna. Folk 

som begår brott söker ibland bekväma syndabockar, i 

det här fallet spelen. Spel och filmer blir mer och mer 

våldsamma, men man kan inte anklaga spelen den 

dag dina ungar känner för att skjuta ner någon. Folk 

får ta ansvar för sina egna 

handlingar. 

År 1999 var det en 

massaker i Columbine 

High School som utfördes 

av Eric Harris och Dylan 

Klebold. Då fick de gamla 

spelet Doom skulden. 

De två pojkarna sa att 

”Problemet ligger 

inte i spelen, det ligger 

i ungarna och 

föräldrarna.” 

de skulle förvandla skolan till ”ett jävla Doom”. 

Utvecklarna id Software är nu tvungna att anställa 

säkerhetspersonal för att skydda sig mot upprörda 

moralister. 

Jag har spelat hela Grand Theft Auto serien och den 

har inte påverkat mig. Jag anser inte att spelet bara 

innehåller sjuka saker, där finns humor också. Att göra 

något förbjudet är roligt och man får en ”kick” av det. 

Det är kul att köra över människor med en röd fräsig 

sportbil. Det finns ingen gräns för vad du kan göra. Det 

är det som gör spelen så populära. Är det inte bättre att 

göra olagliga saker i en virtuell värld än att göra det i 

verkligheten? 

Carsten Jessen som är barnkulturforskare 

i Danmark anser att våldsamma spel är en 

lek. 

– Barnen har en klar gräns mellan vad 

som är lek och allvar säger Carsten. När 

de vuxna spelar ett våldsamt spel så minns 

de krigslekarna som de lekte för fullt på 

bakgården. Spel är helt enkelt en lek. 

Ungdomarna som utförde massakerna mot skolorna var 

sinnesrubbade. Just nu sitter det flera miljoner ungdomar 

och spelar spel som Counter-Strike eller Grand Theft 

Auto. Varför är inte vi alla galna då? Någon måste få 

skulden och det blir spelindustrin. Det tycker jag är 

fel. Ett annat exempel där spelen får skulden är TV4:s 

dokumentär ”Dödligt spel”. 

Jag tycker dokumentären 

var partisk, de intervjuade 

bara gamla professorer 

som inte ens vet hur man 

använder en mus. Jag vill se 

lite mer av spelarnas åsikt. 

Text och bild: Gustaf 

Garnow

Kafé 44 

– inte vilket café 

som helst 

Cafélivet i Stockholm blomstrar verkligen. 

Idag finns det ställen för alla smaker 

och fler och fler lockas till caféerna. Det 

har nästan blivit en trend att gå och fika. 

Men inte till alla caféer. Kafé 44 i Stockholm 

är ett café med sin egen skara besökare. 

En kvav doft av gamla möbler och mat möter 

mig när jag kommer in genom den stora 

svarta järndörren. Det är som att kliva ned i 

en annan värld. Det är behagligt varmt. Det doftar gott. 

På dagens matsedel står det ”Lins och potatissoppa 

med bröd” och genom doften av gamla möbler kommer 

svaga brisar från potatissoppan och retar luktsinnet. 

Jag träffar Angelica Brandelius, som ofta brukar komma 

hit och ta en fika med någon vän, men idag sitter hon 

ensam. 

”Här kan nästan vem som 

helst komma in och känna 

sig som hemma.” 

– Ja, det var ingen som 

kunde hänga med. Jag 

hoppades på att träffa någon 

vän, men ingen verkar vara 

här. Det är än så länge glest 

mellan borden. 

– Det brukar vara det vid den här tiden på dagen, 

föklarar Angelica. 

– Annat är det på tisdag och torsdags kvällar. Då är det 

o f t a fullt här, fortsätter hon. På tisdagar och torsdagar 

är det öppen scen som gäller. Då kan vilket band som 

helst få spela i konsertrummet som rymmer uppemot 

200 personer. 

Angelica beställer en kaffe som hon brukar och 

kommer tillbaka till bordet. 

Det är skönt att vara här. Jag gissar att det är som på 

de flesta andra caféer förutom att det mesta är mer 

accepterat här. Här kan nästan vem som helst komma in 

och känna sig som hemma. 

För att höra vad hon säger måste man nästan spetsa 

öronen. Här spelas nämligen någon sorts fusion. 

Musiken som spelas här är lite mer alternativ om man 

jämför med andra caféer. Musiken är något hårdare än 

vad man är van vid att höra på andra caféer men det är 

ändå inte så pass hårt att man får svårt att koppla av. 

En kopp kaffe, den vanligaste drycken på caféer. 

Fler och fler strömmar in. Att kalla caféet för fullsatt 

skulle vara att ta i. Men helt tomt är det inte. De flesta 

är unga i åldrarna 16-22 men även en och annan äldre 

cafébesökare syns till. 

Vid bordet bredvid sitter två tjejer i 18-årsåldern och 

diskuterar någon konsert. Mittemot sitter en man i 25årsåldern 

och äter soppa och läser en tidning. 

Bakom disken står en kille med en så kallad 

truckerkeps och förkläde. När jag frågar honom om man 

kan få en intervju får jag ett nej som svar. Han förklarar 

för mig att det ringer ett antal tidningar och dylikt varje 

vecka som frågar efter intervjuer. 

– Vi har slutat ställa upp på sånt. Alla intervjuer handlar 

ändå bara om den unga vänster. 

Han får medhåll från Angelica. 

– Det är som sagt inte bara ung vänster som hänger här. 

Alla kan komma hit. Att det på 

konsertkvällarna är mycket ung 

vänster och anarkister är inte så 

konstigt eftersom en hel del av 

banden som spelar här är punkband 

eller band med anarkistiska 

budskap. 

Jag träffar även Tobias en 20-årig ljudtekniker från 

Leksand vid ett annat bord. Han har för tillfället 

lunchrast och äter någon sorts vegetarisk rätt. Han är 

ganska osäker på frågan varför folk brukar gå på café 

och varför det har blivit så populärt nu för tiden. 

– Det är en slags kreativ dödtid att gå på café. Istället 

för att sitta hemma och glo på tv så går man ned till 

något café och tar sig en fika. 

Han tror att en del följer trenden och går på café av den 

enkla anledningen. Dessa brukar dock inte dyka upp på 

Kafé 44. Kafé 44 sägs fungera som ett alternativ till de 

flashiga och trendiga caféerna. När jag frågar honom 

om varför folk kommer till Kafé 44 svarar han att det 

troligtvis beror på Kafé 44: s historia. 

– Kafé 44 är ett gammalt ”punkhak” och jag tror att de 

flesta som kommer hit känner en samhörighet och att 

det snarare är det som lockar än kaffet eller sopporna. 

Text och bild: Mats Carlsson 

N 

Ö 

J 

E 

35

N 

Ö 

J 

E 

36 

Klottrare hotar 

världsfreden! 

Graffi ti kostar samhället 

mycket pengar. Kanske inte 

så höga fantasisiffror som 

framställs i media, men 

ändå mycket. De pengarna 

hade kunnat gå till mycket 

viktiga saker som t.ex: lyxresor 

för kungen, strippklubbsbesök 

för folkpartister 

eller grisiga kräftskivor. 

I media 

framställs det som att 

graffi timålarna stjäl pengar 

från sjukvård 

och skola, men det är 

inget jag tror på. Om 

man prioriterar klotterborttagning 

från ett 

tunnelbanetåg istället 

för att sköta om 

en sjuk pensionär, då är det något i 

samhället som har gått fel. 

Kvällstidningarna försöker 

på många olika sätt 

smutskasta graffi timålare. 

Varför skulle de annars ha 

rubriker som ”Klottrare 

greps för misshandel”? 

Vad spelar det för roll vad 

personen i fråga sysslar 

med, inte står det ”Frimärkssamlare 

mördade 

sambo”. 

”Frimärkssamlare 

mördade 

sambo” 

Men smutskastning och lögner 

om klottrare har det alltid varit. 

Den dåvarande trygghetsansvariga 

chefen på SL, Kjell Hultman sa i en 

intervju att graffi timålare håller sig 

vakna i tunnlarna genom att röka 

heroin. Vilket säger emot sig själv 

eftersom heroin absolut inte är en 

drog som man blir pigg av. Det är 

därför en stor, ogenomtänkt lögn. 

Men att graffi ti är 

ett stort problem 

verkar de fl esta 

tycka, ett så stort 

problem att polisen 

nu fått rättigheten 

att visitera 

”misstänkta klottrare”. 

Misstänkta 

”.. graffi timålare 

håller 

sig vakna i 

tunnlarna genom 

att röka 

heroin.” 

klottrare, hur ser de ut? Stora pösiga 

byxor som hänger vid knävecken 

och en ACAB-tröja? 

Med de tuffa tagen mot 

klotter så är det nog inte så 

stor chans att Stockholm 

får några lagliga väggar där 

folk kan utöva sin konst. 

Argumenten mot att införa 

lagliga väggar, att ”klottrare” får 

öva sig innan de går och målar olagligt 

är enligt min åsikt, helt löjliga. 

En sprayburk använd på laglig vägg 

är en sprayburk mindre använd på 

en olaglig. Det är riktigt idiotiskt 

att ”tvinga” de som får intresset, att 

måla olagligt. Det har visat sig att 

kommuner som har lagliga väggar 

för graffi ti, på lång sikt fått mycket 

mindre olagligt klotter. Men det 

är något som politikerna verkar 

ignorera. 

”Jag skulle självklart måla 

lagligt om det gick.” säger 

graffi timålaren Rokie. 

”Jag har råd med ett visst 

antal sprayburkar i månaden, 

skulle jag kunna måla lagligt 

så skulle jag inte kunna måla 

lika mycket olagligt, det 

säger väl sig själv?” 

Något annat brott än skadegörelse 

har han inte begått. Något som gör 

mig ganska förvånad eftersom jag 

förväntade mig att han hade mördat 

minst två personer och var djupt 

nere i drogträsket, eftersom det är 

sånt som graffi timålare sysslar med, 

eller? 

Jag tycker inte att man ska legalisera 

graffi tin, absolut inte. Men det 

verkar inte som att den metod politikerna 

använder sig av nu 

fungerar särskilt bra. Vad 

skulle det skada med att 

tillåta folk att måla på ful 

grå vägg på några platser 

i Stockholm? Man skulle 

åtminstone kunna prova 

det och om klottret skulle 

stiga (vilket jag har väldigt 

svårt att tro), så är det bara 

att ”göra väggarna olagliga” 

igen. Jag säger, lagliga 

väggar i Stockholm och bort med 

smutskastningen i media! 

Jag väntar fortfarande på den dagen 

då det står: ”Klottrare räddade 

kattunge ur brinnande byggnad” på 

löpsedeln till Aftonbladet. 

Text och bild: Anton Forsberg

Hellsten skapar 

He l l s t onek ä n s l a 

Solen gassar över taken på Söder i Stockholm. 

Det är vår i luften men snön ligger fortfarande 

tjock på gatorna. Framför mig lyser 

det i röda neonbokstäver: ”Hellstone Music”. 

Med bestämda steg tar jag mig fram genom 

folkvimlet och trycker upp dörren till butiken. 

Sedan 20 år tillbaka har det legat flera 

musikaffärer i Hellstones lokal, dock med olika ägare 

och namn. På båda sidor om dörren finns skyltfönster 

och rakt fram ligger en liten trappa som leder ner i 

butiken. Skyltfönsterna är belamrade med musikinstru- 

ment, mestadels trummor men också 

ett par gitarrer och diverse andra 

småsaker. Nedanför trappan ligger 

en kort korridor. Där står pianon och 

syntar, allt från den nyaste tekniken 

till mer klassiska pianon i trä. 

Inifrån butiken hörs lösryckta melodier, 

gitarrsolon och trumljud. Dova 

mumlande röster diskuterar märken, 

priser och kändisar. Golvet är täckt av 

gammal parkett som knarrar när man 

rör sig över det. 

När man kommer in i affären är det 

första man möts av en disk i trä och glas. I den ligger 

diverse prylar, så som distpedaler, munspel och elektriska 

stämapparater. Väggen bakom disken är täckt av 

röd panel ned till golvet och där den slutar är väggen beklädd 

med mjuk stoppning i grön plast. Ovanpå stoppningen 

hänger gitarrer av alla former och storlekar. 

Bakom disken står Sven Hellsten och samtalar glatt 

med några medarbetare om något ohörbart samtidigt 

som de dricker en kopp kaffe. Sven Hellsten är butikens 

ägare och har givit butiken dess namn, samma 

som hans eget efternamn fast på engelska. Sven är en 

gammal batterist som sedan fem år tillbaka ägnar sig 

åt butiken. Kaffedoften har spridit sig i lokalen och 

blandas med doften av trä från instrumenten vilket 

ger en hemtrevlig känsla. När man blickar in i butiken 

ser man ett hav av instrument och bråte.Det finns små 

”- Vi har haft 

många artister här, 

allt från Clawfinger 

till Svante Turesson, 

säger Sven.Sedan 

räknar han upp 

några välkända 

svenska band så 

som Cardigans och 

Hives.” 

iordninggjorda vägar att gå på mellan alla instrumenten. 

Detta, att man får klämma sig fram mellan instrumenten 

och musikerna, bidrar till stämningen i affären. 

Direkt till höger i det stora rummet finns en hel vägg 

täckt med virveltrummor av alla slags märken. Längre 

ner i butiken till höger finns det ett par cymbalställ 

som är överfyllda med cymbaler. Längst ner i butiken 

vid bortre väggen skymtar jag gitarrhörnan från vilken 

musiken kommer. På en pelare i mitten av rummet sitter 

artistfoton med autografer 

- Vi har haft många artister här, allt från Clawfinger 

till Svante Turesson, säger Sven.Sedan räknar han upp 

några välkända svenska band så som 

Cardigans och Hives. 

Många svenska artister håller faktiskt 

fast vid de små musikaffärerna hemma 

i Sverige. Kanske beror det på den speciella 

stämningen. Musikerna nere vid 

bortre väggen kan provspela och känner 

på gitarrerna. Det är de som gör musikaffärer 

så speciella. Man får känna 

på allt och prova allt till skillnad från Internetbutiker. 

Därför blir det också lätt 

så att det är många som bara ”fönstershopar” 

när de är i butiken. Såklart finns 

det också stamkunder som handlar för otroliga summor. 

Musikaffärerna säljer inte så mycket per dag, men när 

de säljer något så brukar de vara ganska dyra produkter. 

Ett trumset kan kosta allt från tre tusen kronor till trettio 

tusen kronor och uppåt. 

- Det är inget som säljer mest, vi säljer mycket av allt, 

säger Sven. Men om jag måste säga något så säger jag 

gitarrer. Hellstone är en affär som både köper och säljer 

instrument, gamla som nya. Det är en ganska typisk 

musikaffär med massvis av instrument inklämda i en 

källarlokal. Den har hård konkurrens av alla de andra 

musikaffärerna på Söder. Affärer så som Slagverket, 

Birka musik och Estrad, men det känns ändå som att 

Hellstone Music är den affären som har mest själ och 

känsla. 

Text: Anton Österlund 

N 

Ö 

J 

E 

37

N 

Ö 

J 

E 

38 

Skön skidåkning i Österrike 

Vad tänker du på om någon säger 

”skönt avbrott”? Jag får en bild av spetsiga 

alptoppar med snö på toppen. Förmodligen 

beror det på att jag precis 

har vart och åkt skidor i Österrike. En 

upplevelse jag inte kommer att glömma. 

Lördagen den 13 mars anlände jag till den lilla 

byn Gashurn vid lunchtid. Vädret var halvklart 

och solen skymdes av ett svagt dis. I luften 

var det behagliga 10 grader. Vi hade då åkt i nästan 

sju timmar från dess att vi lämnat hemmet i Sverige. 

Från Arlanda tog vi flyget mot Zürich och därifrån åkte 

vi två och en halv timmas bilfärd för att komma fram 

till byn Gashurn. Från Zürich åkte vi 

österut mot Liechtenstein och efter ungefär 

en timme korsade vi floden Rhen, 

som utgör gränsen mellan Schweiz och 

Österrike. 

Vi åkte genom ett skiftande landskap. 

Först genom stora industristäder som 

blev glesare och som sedan övergick i 

mindre hålor. Utanför byarna tog jordbrukslandskap 

med böljande åkrar vid. Till sist kom vi fram till foten 

av det stora bergsmassivet. Vägen hade blivit mycket 

mindre och den slingrade sig uppåt. Även om det blev 

mer och mer snö på marken var det fortfarande skönt i 

luften. Byn Gashurn var liten och husen låg utspridda 

kring en kyrka längs ån. Hotellet var modernt men 

byggt i gammal stil med snedtak och synliga träbjälkar. 

Hotellrummen var fördelade på de två övre våningarna. 

När vi hade kommit fram och packat upp, tog vi en 

promenad genom byn. 

Nästa morgon klev vi upp och åt frukost klockan åtta. 

Vi tog skidorna och klev rätt i bindningarna. En 

”..en otrolig syn 

och topparna 

sträckte sig så 

långt man kunde 

se, i alla väderstreck.” 

liten backe ledde ner till kabinbanans basstation. Som 

ett lock låg ett dis över byn, men när vi hade åkt en 

stund med kabinen kom vi ovanför molntäcket. Det var 

en otrolig syn och topparna sträckte sig så långt man 

kunde se, i alla väderstreck. 

Backarna i skidområdet var bra och passade de allra 

flesta. Det var möjligt att bara åka blått om man ville 

det, men det fanns också några svarta pister. Det här är 

inte ett av alpernas mest extrema områden. I jämförelse 

med Sverige kan man säga att det är ett snäpp bättre 

än Åre. Backarna här är längre, fler och roligare. Det 

tyckte jag trots att jag bara då hade åkt i ett liftsystem 

av de fyra som fanns i dalen. Man kunde ta sig mellan 

dem gratis om man hade liftkort. 

När vi hade åkt ett tag och magen börjar 

säga ifrån fanns det flera restauranger 

i backarna. Maten som fanns att välja på 

var traditionell tysk-österrikisk husmans 

kost. Matställena var stora. Det fanns 

plats för över hundra gäster utomhus och 

det spelades alltid musik i de stora högtalarna. 

Musiken som spelades var bland det värsta jag 

har hört. Någon slags joddlande schlager med kraftig 

bas. 

Under våra sex dagar i Gashurn hann man gott och 

väl utforska alla backar utan att känna sig stressad. 

Om man inte hade lust att åka skidor utför fanns det 

fina preparerade promenadvägar uppe på bergen och 

längdskidspår. En dag kom det fram en man till oss och 

frågade varför vi kom hit från norr, där det finns mycket 

snö. En av oss svarade att det var för solen och de fina 

backarnas skull. Han nämnde däremot inget om maten 

eller musiken. 

Text och bild: Arvid Nordin

”Det allra viktigaste” 

Pjäsen jag har sett är en an- 

norlunda och medryckande 

föreställ- 

ning som både berör 

och roar. Den väcker 

många tankar om hur 

ensamhet och olycka 

påverkar oss. 

Jag pratar om 

Suzanne Ostens upp- 

sättning av ”Det allra 

viktigaste”. Det är en 

fascinerande historia 

som skrevs år 1919 

av Nikolaj Jevrei- 

novs. Den handlar 

om en man och hans 

idé, om vad som är 

lögn eller sanning 

och om lycka och olycka. Hur mycket 

är vi villiga att ge för att bli lyckliga? 

Dr. Fregoli (Ann Petrén) är en man 

med en unik idé som han till varje pris 

vill genomföra. Så gärna att han köper 

tre skådespelare som ska hjälpa honom. 

De ska ge några olyckliga personer 

det som de saknar i sina liv, nämligen 

kärlek. Genom att spela varsin roll ska 

de ge dessa människor en illusion av 

lycka. 

Låter det knäppt? Det är precis vad 

det är. Särskilt knäppt blir det i slutet. 

Då känns det som att skådespelarna 

blajar runt på scen, på ett sätt som först 

är roligt men tillslut blir lite jobbigt. 

Man vet inte riktigt om det är slut eller 

inte. Efter ett tag är det i alla fall en 

tant ur publiken som plötsligt reser sig 

och går fram till Ann Petrén. Hon säger 

att allt har varit mycket trevligt men att 

hon nu tyvärr måste gå till sin färd- 

tjänst. Det gör att vi i publiken 

förstår att det är upp till oss att inse 

att föreställningen är över. 

Men trots att det 

många gånger är stoj 

och skoj finns det även 

plats för allvar. Och det 

blir det i allra hög- 

sta grad i en av mina 

favoritscener. När 

maskinskriverskan 

(Victoria Olmarker) 

ska lära förste älskaren 

(Andreas Kundler) att 

skriva maskin. Lektio- 

nen går ut 

på att hon 

skriver 

medde- 

landen till 

honom som han får svara 

på. Hennes meddelanden 

består av sådant som hon egentligen 

inte vågar säga av rädsla för hans svar. 

Såndant som hon har gått och ruvat på 

så länge att hon helt enkelt måste ut 

med det. Hela hon utstrålar en bland- 

ning av nervositet, frustration och åtrå 

som verkligen fångar mig. 

Pjäsens längd, ca 4.5 timmar med två 

pauser, låter längre än vad det är. En 

av anledningarna 

till det är att roll 

prestationerna är 

så bra. Man vill 

helt enkelt inte 

att det ska ta slut. 

Dessutom utspelar 

sig föreställning- 

”Hur mycket 

är vi villiga att 

ge för att bli 

lyckliga?” 

ens tre akter på olika platser och på helt 

olika sätt. Speciellt den andra är riktigt 

rolig. Då får vi följa med på en repeti- 

tion på den teater som Dr. Fregoli köper 

sina skådespelare ifrån. Där råder totalt 

kaos vilket gör det hela väldigt roande 

att titta på. Regissören (Simon Norrt- 

skratt. 

hon) är helt nipprig och 

skådespelarna är kon- 

centrerade på allt utom 

att repetera. Det uppstår 

absurda situationer som 

är väldigt knasiga och 

lockar därför till många 

Trots att akterna skulle kunna ses 

som tre historier för sig binds ändå 

pjäsens personer och handling ihop på 

ett mycket spännande och överraskande 

sätt. Slutet var väldigt oväntat. 

Ja, pjäsen har gett mig en bild av vad 

det allra viktigaste inom teatern är. Att 

förbluffa oss och att skapa illusioner. 

Text: Evelina Hertz 

Bild: Stockholms Stadsteater 

N 

Ö 

J 

E 

39

Plugga Runka - Thorildsplans gymnasium

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?