16.07.2013 Views

Bestämning av e/m - Umeå universitet

Bestämning av e/m - Umeå universitet

Bestämning av e/m - Umeå universitet

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

<strong>Umeå</strong> Universitet 2007-12-06<br />

Institutionen för fysik<br />

Daniel Eriksson/Leif Hassmyr<br />

<strong>Bestämning</strong> <strong>av</strong> e/m e<br />

1


Syfte<br />

Laborationens syfte är att ge ökad förståelse för hur laddade partiklars rörelse påverkas <strong>av</strong> yttre<br />

elektromagnetiska fält och hur kunskaper om detta kan användas för att få information om<br />

fundamentala egenskaper hos partiklarna Sekundärt syftar laborationen även till att ge en viss<br />

vana vid att använda elektrisk laborationsutrustning.<br />

Mål med laborationen<br />

- Att studera hur elektroner som rör sig i ett magnetfält böjs <strong>av</strong> och träder in i en cirkulär bana.<br />

- Att bestämma elektronens specifika laddning<br />

Innehållsförteckning<br />

e<br />

ε = .<br />

m<br />

Inledning 2<br />

Teori 2<br />

Utrustning - tekniska data 5<br />

Experimentutförande 5<br />

Inledning<br />

Joseph J. Thomson publicerade 1897 upptäckten <strong>av</strong> elektronen som partikel. I sina experiment<br />

studerade han negativa katodstrålar, dvs urladdningen mellan två ledare med olika potential som<br />

befinner sig i vakuum. Så småningom förstod han att strålarna bestod <strong>av</strong> små partiklar med en<br />

viss laddning, elektroner.<br />

Genom att studera laddade partiklars rörelse i elektromagnetiska fält kan viktig information om<br />

deras egenskaper erhållas. Thomson lyckades med hjälp <strong>av</strong> ett sådant experiment bestämma<br />

kvoten mellan elektronens laddning och massa.<br />

Teori<br />

Elektronens massa m e är svår att bestämma experimentellt. Det är betydligt enklare att bestämma<br />

elektronens specifika laddning<br />

e<br />

ε =<br />

me<br />

(1)<br />

från vilken massan me kan beräknas om laddningen e är känd.<br />

2<br />

e


I det här experimentet accelereras elektroner i en potential U och leds in i ett homogent<br />

magnetfält med fältstyrka B riktat vinkelrätt mot elektronernas hastighet. Elektronerna tvingas<br />

således in i en cirkulär bana <strong>av</strong> Lorentzkraften verkande som centripetalkraft. Situationen beskrivs<br />

i Fig.1.<br />

Fig.1 Avböjning <strong>av</strong> elektroner i ett magnetfält B till en cirkulär bana med radien r som resultat <strong>av</strong><br />

Lorentzkraften F.<br />

Steg 1:<br />

Härled ett teoretiskt uttryck för förhållandet mellan elektronens laddning och massa som<br />

funktion <strong>av</strong> den accelererande potentialen U, magnetfältets fältstyrka B och den cirkulära banans<br />

radie r. Fyll i de <strong>av</strong>siktligt utelämnade luckorna i återstoden <strong>av</strong> teorikapitlet.<br />

Anta att elektronerna rör sig med konstant fart v. Storleken <strong>av</strong> Lorentzkraften som verkar<br />

vinkelrätt mot både hastigheten och magnetfältet är<br />

F = (2)<br />

För cirkelrörelse gäller att centripetalkraften är<br />

F cp = (3)<br />

I experimentet accelereras elektronerna i ett vakuumrör <strong>av</strong> potentialen U. Genom att använda<br />

energikonservering kan elektronernas slutliga hastighet bestämmas.<br />

v = (4)<br />

Genom att kombinera (2), (3) och (4) kan elektronens specifika laddning uttryckas som<br />

ε = (5)<br />

Vakuumröret innehåller argonatomer vid lågt tryck som genom kollisioner med elektroner <strong>av</strong>ger<br />

ljus i det synliga våglängdsintervallet. Detta gör elektronernas bana indirekt synlig och<br />

cirkelbanans radie kan således mätas med en linjal.<br />

Direkt mätning <strong>av</strong> magnetfält med till exempel en gaussmeter är förknippat med dålig<br />

noggrannhet. Därför är det <strong>av</strong> intresse att hitta någon enkel metod att mäta magnetfältet indirekt.<br />

3


Steg 2:<br />

Bestäm fältstyrkan för magnetfältet som genereras <strong>av</strong> två identiska Helmholtzspolar placerade<br />

som i Fig.2 som funktion <strong>av</strong> strömmen genom spolarna.<br />

Fig.2 Två parallella Helmholtzspolar på <strong>av</strong>ståndet 2a<br />

Anta att Helmholtzspolarna har radie R, ström I, antal varv n (per spole) och är separerade med<br />

ett <strong>av</strong>stånd som är lika med deras radier (a=R/2). Biot-S<strong>av</strong>arts lag ger magnetfältet i punkten<br />

a=R/2 på z-axeln.<br />

R<br />

Bz= ( ) = (6)<br />

2<br />

Nära z-axeln i planet z=a, vilket är regionen där elektronstrålen befinner sig, är magnetfältet i det<br />

närmaste homogent. Genom att sätta in (6) i (5) fås det önskade uttrycket för elektronens<br />

specifika laddning.<br />

e<br />

m<br />

e<br />

= (7)<br />

Från (6) framgår att magnetfältet på z-axeln är proportionellt mot strömmen genom<br />

Helmholtzspolarna. Proportionalitetskonstanten kan beräknas från spolarnas radie R=200mm<br />

och antalet varv n=154 per spole<br />

4


Utrustning - tekniska data<br />

Fig.3 Utrustning som används för kvantitativ undersökning <strong>av</strong> elektronstrålar i elektriska och<br />

magnetiska fält, men även för bestämning <strong>av</strong> elektronens specifika laddning e/m e och<br />

hastighet.<br />

1. Vakuumrör<br />

Diameter: : ~ 170 mm<br />

Gasfyllning: argon, gastryck: ~0,1 Pa<br />

Katod, upphettning: 6.3 V AC,<br />

Anod, spänning U A: max +300 V DC<br />

2. Stativ för fixering <strong>av</strong> vakuumröret och Helmholzspolarna.<br />

3. Par <strong>av</strong> Helmholtzspolar<br />

Antal varv n: 154 per spole<br />

Maximalt tillåten ström I S: 5 A<br />

Resistans : 2,1 Ω per spole<br />

Radie: 200 mm<br />

Avstånd mellan spolarna: 200 mm<br />

1<br />

För att undvika att jordmagnetfältet ska påverka resultaten bör utrustningen ställas så att<br />

magnetfältet från Helmholtzspolarna är vinkelrätt mot jordmagnetfältet ( dvs. Helmholtzfältet<br />

ska vara riktat i öst-västlig riktning. )<br />

5<br />

2<br />

3


Experimentutförande<br />

Experimentuppställningen för bestämning <strong>av</strong> elektronens specifika laddning visas i Fig.3 och de<br />

elektriska kopplingarna i Fig.4 och 5.<br />

-50<br />

d<br />

b<br />

c<br />

+250 a<br />

a<br />

Fig.4 Kopplingsplatta ( I änden på vakuumröret )<br />

a. Anod<br />

b. Katod<br />

c. Katodupphettning<br />

d. Galler<br />

Fig.5 Kopplingsschema för Helmholtzspolar.<br />

- Koppla spänningsaggregatet ( PHYWE DC-Constanter) enligt kopplingsschema Fig.4. Slå på<br />

spänningsaggregatet. Vänta i 2-3 minuter så att uppvärmningen <strong>av</strong> katoden stabiliserats.<br />

- Ställ in gallerspänning till 30-50 V (så att man erhåller en väl kollimerad elektronstråle). Ställ in<br />

den totala accelerationsspänningen så att den blir 100 V och öka sedan accelerationsspänningen<br />

i steg om 20 V upp till 300 V.<br />

- Ställ in strömmen genom Helmholtzspolarna så att elektronstrålen böjs <strong>av</strong> till en sluten, cirkulär<br />

bana.<br />

6


- Om elektronerna rör sig längs en spiral istället för en sluten bana så är magnetfältet inte riktigt<br />

vinkelrätt mot elektronernas hastighet. Diskutera justeringsproceduren med din handledare.<br />

Notera att utrustningen kan behöva justeras när accelerationsspänningen ändras.<br />

- Ställ in strömmen genom Helmholtzspolarna så att elektronstrålens bana träffar den<br />

fluorescerande pinnen vid radien r=4,0 cm respektive r=5,0 cm..<br />

- Notera accelerationsspänningen och strömmen genom spolarna.<br />

r=4,0 cm r=5,0 cm<br />

U A /V I S e/m e I S e/m e<br />

100<br />

120<br />

140<br />

160<br />

180<br />

200<br />

220<br />

240<br />

260<br />

280<br />

300<br />

Fig.6 Tabell med mätdata.<br />

Utvärdera dina resultat.<br />

LYCKA TILL !<br />

7

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!