Bestämning av e/m - Umeå universitet
Bestämning av e/m - Umeå universitet
Bestämning av e/m - Umeå universitet
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Umeå</strong> Universitet 2007-12-06<br />
Institutionen för fysik<br />
Daniel Eriksson/Leif Hassmyr<br />
<strong>Bestämning</strong> <strong>av</strong> e/m e<br />
1
Syfte<br />
Laborationens syfte är att ge ökad förståelse för hur laddade partiklars rörelse påverkas <strong>av</strong> yttre<br />
elektromagnetiska fält och hur kunskaper om detta kan användas för att få information om<br />
fundamentala egenskaper hos partiklarna Sekundärt syftar laborationen även till att ge en viss<br />
vana vid att använda elektrisk laborationsutrustning.<br />
Mål med laborationen<br />
- Att studera hur elektroner som rör sig i ett magnetfält böjs <strong>av</strong> och träder in i en cirkulär bana.<br />
- Att bestämma elektronens specifika laddning<br />
Innehållsförteckning<br />
e<br />
ε = .<br />
m<br />
Inledning 2<br />
Teori 2<br />
Utrustning - tekniska data 5<br />
Experimentutförande 5<br />
Inledning<br />
Joseph J. Thomson publicerade 1897 upptäckten <strong>av</strong> elektronen som partikel. I sina experiment<br />
studerade han negativa katodstrålar, dvs urladdningen mellan två ledare med olika potential som<br />
befinner sig i vakuum. Så småningom förstod han att strålarna bestod <strong>av</strong> små partiklar med en<br />
viss laddning, elektroner.<br />
Genom att studera laddade partiklars rörelse i elektromagnetiska fält kan viktig information om<br />
deras egenskaper erhållas. Thomson lyckades med hjälp <strong>av</strong> ett sådant experiment bestämma<br />
kvoten mellan elektronens laddning och massa.<br />
Teori<br />
Elektronens massa m e är svår att bestämma experimentellt. Det är betydligt enklare att bestämma<br />
elektronens specifika laddning<br />
e<br />
ε =<br />
me<br />
(1)<br />
från vilken massan me kan beräknas om laddningen e är känd.<br />
2<br />
e
I det här experimentet accelereras elektroner i en potential U och leds in i ett homogent<br />
magnetfält med fältstyrka B riktat vinkelrätt mot elektronernas hastighet. Elektronerna tvingas<br />
således in i en cirkulär bana <strong>av</strong> Lorentzkraften verkande som centripetalkraft. Situationen beskrivs<br />
i Fig.1.<br />
Fig.1 Avböjning <strong>av</strong> elektroner i ett magnetfält B till en cirkulär bana med radien r som resultat <strong>av</strong><br />
Lorentzkraften F.<br />
Steg 1:<br />
Härled ett teoretiskt uttryck för förhållandet mellan elektronens laddning och massa som<br />
funktion <strong>av</strong> den accelererande potentialen U, magnetfältets fältstyrka B och den cirkulära banans<br />
radie r. Fyll i de <strong>av</strong>siktligt utelämnade luckorna i återstoden <strong>av</strong> teorikapitlet.<br />
Anta att elektronerna rör sig med konstant fart v. Storleken <strong>av</strong> Lorentzkraften som verkar<br />
vinkelrätt mot både hastigheten och magnetfältet är<br />
F = (2)<br />
För cirkelrörelse gäller att centripetalkraften är<br />
F cp = (3)<br />
I experimentet accelereras elektronerna i ett vakuumrör <strong>av</strong> potentialen U. Genom att använda<br />
energikonservering kan elektronernas slutliga hastighet bestämmas.<br />
v = (4)<br />
Genom att kombinera (2), (3) och (4) kan elektronens specifika laddning uttryckas som<br />
ε = (5)<br />
Vakuumröret innehåller argonatomer vid lågt tryck som genom kollisioner med elektroner <strong>av</strong>ger<br />
ljus i det synliga våglängdsintervallet. Detta gör elektronernas bana indirekt synlig och<br />
cirkelbanans radie kan således mätas med en linjal.<br />
Direkt mätning <strong>av</strong> magnetfält med till exempel en gaussmeter är förknippat med dålig<br />
noggrannhet. Därför är det <strong>av</strong> intresse att hitta någon enkel metod att mäta magnetfältet indirekt.<br />
3
Steg 2:<br />
Bestäm fältstyrkan för magnetfältet som genereras <strong>av</strong> två identiska Helmholtzspolar placerade<br />
som i Fig.2 som funktion <strong>av</strong> strömmen genom spolarna.<br />
Fig.2 Två parallella Helmholtzspolar på <strong>av</strong>ståndet 2a<br />
Anta att Helmholtzspolarna har radie R, ström I, antal varv n (per spole) och är separerade med<br />
ett <strong>av</strong>stånd som är lika med deras radier (a=R/2). Biot-S<strong>av</strong>arts lag ger magnetfältet i punkten<br />
a=R/2 på z-axeln.<br />
R<br />
Bz= ( ) = (6)<br />
2<br />
Nära z-axeln i planet z=a, vilket är regionen där elektronstrålen befinner sig, är magnetfältet i det<br />
närmaste homogent. Genom att sätta in (6) i (5) fås det önskade uttrycket för elektronens<br />
specifika laddning.<br />
e<br />
m<br />
e<br />
= (7)<br />
Från (6) framgår att magnetfältet på z-axeln är proportionellt mot strömmen genom<br />
Helmholtzspolarna. Proportionalitetskonstanten kan beräknas från spolarnas radie R=200mm<br />
och antalet varv n=154 per spole<br />
4
Utrustning - tekniska data<br />
Fig.3 Utrustning som används för kvantitativ undersökning <strong>av</strong> elektronstrålar i elektriska och<br />
magnetiska fält, men även för bestämning <strong>av</strong> elektronens specifika laddning e/m e och<br />
hastighet.<br />
1. Vakuumrör<br />
Diameter: : ~ 170 mm<br />
Gasfyllning: argon, gastryck: ~0,1 Pa<br />
Katod, upphettning: 6.3 V AC,<br />
Anod, spänning U A: max +300 V DC<br />
2. Stativ för fixering <strong>av</strong> vakuumröret och Helmholzspolarna.<br />
3. Par <strong>av</strong> Helmholtzspolar<br />
Antal varv n: 154 per spole<br />
Maximalt tillåten ström I S: 5 A<br />
Resistans : 2,1 Ω per spole<br />
Radie: 200 mm<br />
Avstånd mellan spolarna: 200 mm<br />
1<br />
För att undvika att jordmagnetfältet ska påverka resultaten bör utrustningen ställas så att<br />
magnetfältet från Helmholtzspolarna är vinkelrätt mot jordmagnetfältet ( dvs. Helmholtzfältet<br />
ska vara riktat i öst-västlig riktning. )<br />
5<br />
2<br />
3
Experimentutförande<br />
Experimentuppställningen för bestämning <strong>av</strong> elektronens specifika laddning visas i Fig.3 och de<br />
elektriska kopplingarna i Fig.4 och 5.<br />
-50<br />
d<br />
b<br />
c<br />
+250 a<br />
a<br />
Fig.4 Kopplingsplatta ( I änden på vakuumröret )<br />
a. Anod<br />
b. Katod<br />
c. Katodupphettning<br />
d. Galler<br />
Fig.5 Kopplingsschema för Helmholtzspolar.<br />
- Koppla spänningsaggregatet ( PHYWE DC-Constanter) enligt kopplingsschema Fig.4. Slå på<br />
spänningsaggregatet. Vänta i 2-3 minuter så att uppvärmningen <strong>av</strong> katoden stabiliserats.<br />
- Ställ in gallerspänning till 30-50 V (så att man erhåller en väl kollimerad elektronstråle). Ställ in<br />
den totala accelerationsspänningen så att den blir 100 V och öka sedan accelerationsspänningen<br />
i steg om 20 V upp till 300 V.<br />
- Ställ in strömmen genom Helmholtzspolarna så att elektronstrålen böjs <strong>av</strong> till en sluten, cirkulär<br />
bana.<br />
6
- Om elektronerna rör sig längs en spiral istället för en sluten bana så är magnetfältet inte riktigt<br />
vinkelrätt mot elektronernas hastighet. Diskutera justeringsproceduren med din handledare.<br />
Notera att utrustningen kan behöva justeras när accelerationsspänningen ändras.<br />
- Ställ in strömmen genom Helmholtzspolarna så att elektronstrålens bana träffar den<br />
fluorescerande pinnen vid radien r=4,0 cm respektive r=5,0 cm..<br />
- Notera accelerationsspänningen och strömmen genom spolarna.<br />
r=4,0 cm r=5,0 cm<br />
U A /V I S e/m e I S e/m e<br />
100<br />
120<br />
140<br />
160<br />
180<br />
200<br />
220<br />
240<br />
260<br />
280<br />
300<br />
Fig.6 Tabell med mätdata.<br />
Utvärdera dina resultat.<br />
LYCKA TILL !<br />
7