Läs mera. - och kommunalhögskolan

Lapporörelsens försök att tysta kritiken 

i Svenska Pressen 1930 

Ett skjutsningsförsök och chefredaktör Hanemanns avsked 

Kandidatavhandling i journalistik 

Svenska social- och kommunalhögskolan 

vid Helsingfors universitet 

hösten 2004 

Maija Hurme 

Handledare: Ullamaija Kivikuru

Innehåll 

1. Inledning och syfte ......................................................................................................3 

2. Historieforskning, metod och källkritik........................................................................4 

3. Grundbegrepp..............................................................................................................7 

4. Tidigare forskning och andra källor .............................................................................9 

5. Forskningsfrågor .......................................................................................................12 

6. Vem var Max Hanemann? .........................................................................................13 

7. Svenska Pressen och Amos Anderson........................................................................15 

8. Max Hanemann som journalist ..................................................................................16 

9. Hanemann blir chefredaktör på Svenska Pressen .......................................................18 

10. Bataljen i Lappo – den första kommentaren .............................................................19 

11. Lapporörelsen växer ................................................................................................24 

12. Estholmsaffären.......................................................................................................26 

13. Flygblad mot de finlandssvenska tidningarna...........................................................33 

14. Polisutredning med förhinder...................................................................................36 

15. Rättegången.............................................................................................................39 

16. Hanemann på fallrepet.............................................................................................41 

17. Tankar om fortsatt forskning....................................................................................46 

Källor............................................................................................................................47 

2

1. Inledning och syfte 

Max Hanemann, chefredaktör för aftontidningen Svenska Pressen, kritiserade skarpt den 

antikommunistiska Lapporörelsen från det rörelsen tog form i slutet av 1929. Lapporörelsen, 

som använde sig av hotelser, skjutsningar och andra utomparlamentariska 

metoder, hade anhängare även på svenskt håll. Ungefär en femtedel av de 12 500 

deltagarna i bondetåget (7.7.1930) var finlandssvenskar 1 och en del av finansieringen 

kom från svenskt håll 2 . Inställningen till Lapporörelsen ledde till en splittring av Svenska 

folkpartiet (Sfp) i en Lappogrupp (minoritet) och en Laglighetsflygel (majoriet). Medan 

de flesta finlandssvenska tidningar förhöll sig kritiska till rörelsen och följde härmed 

laglighetsflygelns linje, blev lappoanhängarna irriterade på att de inte fick fram sina 

åsikter. Speciellt Max Hanemanns ledare och kåserier i Svenska Pressen irriterade. 

Anhängarna utövade påtryckningar både på Hanemann och på tidningens ägare Amos 

Anderson. Några dagar före Lapporörelsens bondetåg till Helsingfors i juli 1930 försökte 

några anhängare utföra en skjutsning på Hanemann. Försöket misslyckades eftersom 

anhängarna inte fick tag på Haneman. För att få till stånd en skrämseleffekt skjutsade och 

misshandlade de en annonsförsäljare på Svenska Pressen i stället. Anhängarna fortsatte 

påtryckningarna genom att dela ut flygblad mot de svenskspråkiga tidningarna under 

bondetåget, och satte än mera press på Amos Anderson. I oktober 1930, före det så 

kallade Lappovalet, gav Anderson efter för lappomännens krav, och Hanemann blev 

avskedad från Svenska Pressen. 

Historien om skjutsningsförsöket på Max Hanemann natten till den 5.7. 1930 fyller alla 

kriterier för en spännande detektivroman. Den innehåller hotelser, hemliga överenskommelser, 

en nattlig expedition i skärgården, ett överraskningsmoment, misshandel, en 

polisutredning med förhinder, en enträgen komissarie och, naturligtvis, ett gripande av 

den skyldige. I den här kandidatavhandlingen kommer jag att med hjälp av historiska 

källor – tidningsartiklar, polisförhörs- och rättegångsprotokoll samt dagboksanteckningar 

– försöka rekonstruera händelseförloppet och analysera dess bakgrund och verkningar. 

En noggrann redogörelse av händelseförloppet visar hur långt de finlandssvenska 

lappoanhängarna var färdiga att gå för att tysta kritiken i Svenska Pressen. Eftersom 

materialet är bristfälligt, kommer berättelsen att ha luckor. Till exempel är det omöjligt 

att få reda på vem som gav order om och finansierade skjutsningen. Beställaren eller 

beställarna kan endast anas. 

1 Bonäs 2001, 4 

2 Siltala 1985, 32. Lapporörelsen finansierades enligt Siltala av bland andra Walden, Forsström, Serlachius, 

von Julin, Hackman och Fazer. 

3

2. Historieforskning, metod och källkritik 

Historieforskarens uppdrag skiljer sig inte mycket från journalistens. Journalistens 

idealistiska mål är att ta reda på hur något egentligen är, medan historieforskaren 

försöker reda ut hur något egentligen var. 3 Det är tidsperspektivet, arbetssättet och 

framför allt arbetstakten som skiljer de båda yrkeskårerna åt. Journalisten arbetar i nuet, i 

ett hektiskt tempo. Möjligheterna att noggrannt kontrollera källor, fakta och motiv 

begränsas av manusstopp och arbetsgivarens ekonomi. Journalisten har inte heller alltid 

tillgång till alla ursprungliga dokument, utan förlitar sig oftast till sammanfattningar, 

pressmeddelanden och intervjuer. Historikern samlar systematiskt de dokument som 

behövs för att svara på forskningsfrågorna, analyserar dem, jämför med andra dokument 

och tidigare forskning, och arbetar sig långsamt fram till sina slutsatser. 

Jag är intresserad av själva berättelsen och personerna, utgående från en journalistisk och 

presshistorisk synvinkel. Hanemann var en del av det politiska etablissemanget som 

chefredaktör på Svenska Pressen 4 , som medlem av Sfp:s centralstyrelse 5 och som 

ordförande för Finlands svenska publicistförbund. På grund av sina obekväma åsikter 

blev han ändå på ett sätt utstött ur detta etablissemang, en persona non grata. Efter 

avskedet fortsatte han som freelance-kåsör och politisk kommentator i landsortspressen, 

bland annat i Vasabladet. Hanemann dog redan 1945, och nu är han så gott som glömd. 

Hans samling på Brages pressarkiv samlar damm år efter år 6 . I Svenska folkpartiets 

historik nämns skjutsningsfallet inte alls, trots att Hanemann satt i partiets centralstyrelse. 

Enligt Juha Siltala, som har utrett hur skjutsningarna gick till och organiserades, är det 

inte ändamålsenligt att bara berätta spännande historier för deras underhållningsvärdes 

skull. Hans forskningsmetod går ut på att rekonstruera de här händelserna till ett mönster 

som leder till att hypoteserna om de bakomliggande aktörerna och motiven kan testas. 

När mer och mer fakta om de enskilda fallen kommer fram faller bitarna i pusslet på 

plats. 7 

3 

Kalela 2002, 51. En av grundreglerna i historieforskning är att försöka visa hur något egentligen var, till 

åtskillnad från hur något påstås ha varit eller tros ha varit. Min översättning och tolkning. 

4 

Steinby 1982, 310-317, Hanemann var Svenska Pressens chefredaktör från den 29.11.1928-3.10.1930 

5 

Svenska Folkpartiet III, 442. Max Hanemann satt i partiets centralstyrelse 1919-42, som viceordförande 

1920-21) 

6 

På Brages Pressarkiv berättade man för mig att jag var, förutom Landgrén, den enda som nånsin bett att få 

se på samlingen. 

7 

Siltala 1985, 16: “Tutkimuksen tehtävä on koetella hypoteesejaan ja täsementää keskuselua eikä vain 

kertoa jännittäviä juttuja pelkästään niiden eloisuuden vuoksi. (---) Tutkimus on lähtenyt yksittäisten 

tapausten selvittämisestä ja päätynyt palapelin kautta “iskujoukkoihin”, “etappiteihin”, “päämajaan” sekä 

“valkoiseen Suomeen”. 

4

Jag kommer att använda mig av en liknande rekonstruktionsmetod som Siltala. Det 

innebär att jag måste gå igenom en hel del material för att hitta de bitar som passar in i 

pusslet. Materialet till forskningen finns inte samlat på ett enda ställe, utan utspritt på 

flera olika arkiv. Som också Siltala märkte 8 , så gav nya arkivfynd ofta svar på någon 

fråga, men ledde oftast till ännu fler frågor, eller gav ideér om nya dokument som borde 

grävas fram. 

Siltala påpekar att Lapporörelsens historia är förlorarnas historia. Det här är viktigt att 

tänka på när man läser det som skrivits om rörelsen men det är också en förklaring till att 

en hel del källmaterial helt enkelt inte finns. Efteråt, när tankarna på en högerkupp gått 

upp i rök, var det få som ville att det skulle finnas bevis kvar för deras engagemang i 

rörelsen. Många kakelugnar och bastur har värmts med mötesprotokoll och andra viktiga 

bevis. 9 Trots att Lapporörelsen var en konspirativ och från laglighetssynpunkt tvivelaktig 

rörelse, är ändå en stor del av källmaterialet offentligt och ”lagligt”. 10 I det Matsonska 

skjutsningsfallet är det offentliga källmaterialet till och med häpnadsväckande stort. 

Polisförhörsprotokollet och rättegångsprotokollet var inte svåra att få tag på när jag visste 

vad jag sökte efter. Jag har utgått från tidningsrapporteringen av fallet och vartefter jag 

har stött på information om offentliga handlingar, har jag försökt få tag på dem för att 

verifiera informationen i rapporteringen. Jag har märkt att rapporteringen har varit 

mycket konsekvent, största delen av informationen i den första rapporteringen har jag 

kunnat styrka med information i t.ex. polisförhörsprotokollet. 

Källkritik innebär i historieforskninen det samma som i journalistiken. Man måste alltid 

tänka på i vilket syfte någon säger något eller för vilket ändamål en källa har 

uppkommit. 11 Människor har en benägenhet att utelämna pinsamma detaljer om sina 

göranden och låtanden, och överdriva sina bedrifter om de kan anses goda. 

Tidningsartiklar, som utgör en stor del av mitt forskningsmaterial, ska man vara speciellt 

noggrann med. Som alla som jobbat med journalistik vet, produceras texterna under 

tispress och fel slinker oundvikligen in i texterna. Ibland får journalisten felaktig 

information eller missförstår något. Tidningsartiklar baserar sig ofta på information som 

man har fått genom en intervju. Den personen kommer kanske ihåg något fel. Speciellt 

8 

Silatala 1985, 21: “Yksittäiset lähdelöydöt eivät ole antaneet valmiita vastauksia vaan avanneet uusia 

ongelmia – hermeneuttisen kehän laajetessa aikaisemmin käsitelty aineisto on jouduttu arvioimaan yhä 

uudelleen ja aiemmin erillisiltä tuntuneet asiat ovatkin yhdistyneet.” 

9 

Siltala 1985, 25. Som exempel nämner Siltala att P.E. Svinhufvud värmt bastun med sin privata samling, 

vilket en statsman sig bör. 

10 

Siltala 1985, 21 

11 

Kalela 2002, 88 – kapitel 4 om källor och källkritik 

5

siffror, datum och andra väldigt specifika fakta ska man vara aktsam med. En faktor som 

gör rapporteringen av Est-holmsaffären exakt, åtminstone i mina ögon, är att Svenska 

Pressen och modertidningen Hufvudstadsbladet hade offret, annonsackvisitören Evert 

Mattson, tillgänglig på redaktionen. Mattson var målsägande i fallet, och därför finns nog 

också risken att han skulle överdriva sina lidanden. Men eftersom Mattson är konsekvent 

i sin berättelse om skjutsningen 12 tror jag inte att han ljög, åtminstone inte om relevanta 

detaljer. 

Forskningen formas av olika valsituationer: val av forskningsobjekt, val av infallsvinkell 

och forskningsfrågor, val av källor. Användningen av källor innebär alltid en tolkning, 

och risken för feltolkning är alltid närvarande. 13 Jag ska försöka, i mån av möjlighet, att 

alltid förklara varför jag har tolkat en källa så som jag har tolkat den, och diskutera andra 

tolkningsalternativ. Jag ska också försöka hålla texten öppen för källkritik med 

noggranna källhänvisningar. 

Ingen framställning av ett skeende i det förgånga kan vara perfekt eller helt sanningsenlig. 

Som i all annan vetenskap kan forskningsresultaten i historia antas ”sanna” tills ny 

information (t.ex. nyöppnade arkiv) eller ny forskning (annan forskare, ny vinkel, nytt 

tänkande eller ny metod) leder till nya uppfattningar. Det är omöjligt att få fram all 

information om ett skeende, att tolka alla dokument rätt, att alltid dra de rätta slutsatserna. 

Enligt Jorma Kalela i Historiantutkimus ja historia är det viktigt att avsikten är att göra 

en rättvis bedömning av det skedda och att forskaren är medveten om sin egen bakgrund, 

sina förutfattade uppfattningar och antaganden som påverkar det sätt på vilket forskaren 

ser på historien. Det utopistiska idealet är att ”historien skriver sig själv” medan forskaren 

”släcker sig själv”. Det innebär att historien skulle vara objektiv, oberoende av forskarens 

egna intressen. Det är naturligtvis omöjligt. Lika omöjligt som tanken om objektiv 

journalistik. Så är även här strävan till objektivitet en hörnsten. Varje påstående ska 

kunna bevisas och hänvisas till källan, som i sin tur ska hålla för källkritiken. 14 

12 Polisförhörprotokollet, Rättegångsprotokollet och rapporteringen i Svenska Pressen 

13 Kalela 2002, 76 

14 Kalela 2002, 139- Kapitel 6 “Vaikea totuus” behandlar objektiviteten och sanninsproblematiken 

6

3. Grundbegrepp 

En del grundbegrepp förklaras kort i det här kapitlet. Av utrymmesskäl kommer den 

politiska bakgrunden till rörelsen och själva rörelsens historik att behandlas mycket 

kortfattat, vilket tyvärr leder till att en hel del nyanser faller bort. Jag måste utgå ifrån att 

läsaren inte är helt obekant med Finlands historia. Där ingen källa är angiven har Henrik 

Meinanders Finlands historia 4 och Eino Jutikkalas och Kauko Pirinens Suomen historia 

använts. 

Tidsperioden mellan Finlands självständighet och vinterkrigets utbrott (1917–1939) 

brukar allmänt kallas för den första republiken 15 eller mellankrigstiden. Tidsperioden 

karaktäriseras av stora motsättningar mellan vinnarna och förlorarna i inbördeskriget 

1918, av försoningspolitik, politiska reformer och kortlivade centerregeringar, av 

arbetsplatsterror, skyddskårsaktivitet och strejkbrytare, språkstrider och mot slutet av 

1920-talet av stora ekonomiska problem och hög arbetslöshet. De här omständigheterna 

var grogrunden för ytterlighetsrörelser, både på höger- och på vänsterkanten. Lapporörelsen 

ska inte ses som ett lösryckt och isolerat fenomen, utan som ett led i självständighetskampen. 

Unden tidsperioden sökte den unga republiken Finland sin form och 

det parlamentariska systemet utsattes för prövningar, varav Lapporörelsen var en av de 

största. Begreppet demokratins kris förknippas därför ofta med Lapporörelsen och det så 

kallade Lappovalet hösten 1930. Risken för en högerstatskupp var då överhängande 16 . 

Lapporörelsen var en högerradikal, antikommunistisk rörelse som fick sin början i den 

sydösterbottniska byn Lappo under hösten 1929 och fick ett brett stöd bland de borgerliga 

i Finland. Rörelsens korta historia från rivningen av rödskjortorna till skjutsningar, 

bondetåg, Lappoval och till slut Mäntsäläupproret 1932, varefter rörelsen upplöstes, är 

enligt historikern Juha Siltala ett nationellt trauma som delade folket i tu på högervänster-axeln 

och blotta minnet av rörelsen har pinat folkets samvete i övergången till 

den efterpolitiska, ”försonande” perioden. 17 

Skjutsning eller enlevering är en av de utomparlamentariska metoder Lapporörelsen 

använde sig av. Skjutsningarna utfördes av små grupper och offren var kommunister och 

andra politiska motståndare. Sammanlagt ufördes 254 skjutsningar 18 . Största delen av alla 

skjutsningar skedde under sommaren 1930. Tre skjutsningar ledde till att offret dog, de 

flesta skjutsade blev misshandlade. Skjutsningarna gick oftast till så att offret hämtades 

15 t.ex. Martti Ahti: Aktivisterna och Andersson 1991, 21 

16 T.ex. Ahti, 1999 

17 Siltala 1985, 13 

18 Siltala 1985, 93, statistik över alla skjutsningar 

7

och tvingades med i en bil och kördes sedan till Lappo för att förhöras eller direkt till 

östgränsen. 

En aktivist var en person som under förryskningstiden förespråkade våld som det 

effektivaste politiska kampmedlet mot förryskningsåtgärderna och senare understödde de 

vita ryssarna i inbördeskriget i Ryssland. Efter år 1919 kämpade aktivisterna mot den 

inhemska kommunismen 19 . Männen i lappoledningen var till en stor del aktivister. 20 

Skyddskårerna var en frivillig försvarsorganisation. Skyddskårernas livsåskådning var 

högervriden och antikommunistisk, men rörelsen blandade sig inte i partipolitiken. 

Skyddskårerna hade som bäst 100 000 medlemmar, och verksamhet i nästan varje by. 

Skyddskårerna fungerade tillsammans med kvinnoorganisationen Lotta Svärd, som hade 

som bäst ungefär 170 000 medlemmar. Skyddskårernas inställning till Lapporörelsen var 

kluven. Man kan säga att alla lappomän hörde till skyddskåren, men alla skyddskårister 

var inte lappomän. Skyddskårerna var det stora frågetecknet under Lappotiden, speciellt i 

Mäntsäläupproret. Statsmakten kunde inte vara säker på om skyddskårerna skulle vara på 

lappomännens, eller på regeringens sida. En stor del av landets poliser var rekryterade i 

skyddskårerna, och därför blev utredningen av skjutsningarna ofta bristfällig. 21 

Huruvida Lapporörelsen var fascistisk eller ”bara” högerradikal kan diskuteras. Johanna 

Bonäs skriver i sin pro gradu-avhandling att ”Finländska forskare har överlag varit 

mycket ovilliga att använda begreppet fascism. Utländska forskare, bland annat 

historikern Ernst Nolte, var den första att jämföra Lapporörelsen med fascistiska rörelser 

i Europa under mellankrigstiden.” 22 Vad är då fascism? Nolte, som Bonäs citerar, har 

noterat sex kännetecken på en fascistisk rörelse: den bör vara antikommunistisk, 

antiliberal, antikonservativ, hylla ledarprincipen, förespråka en stark partianknuten armé, 

samt vara totalitär. 23 ”Nolte ansåg att dessa kännetecken överensstämde med några av de 

högerradikala rörelser som verkade i Finand på 1920- och 1930-talen. Den första 

finländska forskaren som opererade med begreppet fascism i anknytning till 

Lapporörelsen var statsvetaren Lauri Karvonen. Enligt Karvonen är det helt berättigat att 

kalla Lapporörelsen för en fascistisk rörelse” 24 skriver Bonäs. 

19 

Bonäs 2001, 27 

20 

Definitionen är från Bonäs 2001 

21 

Meinander 1999, 107, Siltala 1985, 378- 

22 

Bonäs 2001, 14 

23 

Nolte enligt Bonäs 2001, 15 (Ernst Nolte, Die Krise des liberalen Systems und die Faschistishen 

Bewegungen, München 1968) 

24 

Bonäs 2001, 15, med fotnot till Karvonen: Lauri Karvonen, From white to blue and black: Finnish 

fascism in the Interwar Era, Helsinki 1988 

8

4. Tidigare forskning och andra källor 

I min presentation av den tidigare forskningen går jag från det allmänna mot det mer 

detaljerade, från Lapporörelsen i allmännhet till Max Hanemanns kamp mot rörelsen i 

synnerhet. 

Lapporörelsen och de andra högerradikala rörelserna i Finland på 1920- och 30-talen är 

väldokumenterade. Jag har här använt mig av Henrik Meinanders Finlands historia 4 

(Shildts Helsingfors 1999 sidorna 77-118) och Juha Siltalas Lapuan Liike ja muilutukset 

1930 (Helsingfors, 1985) samt Martti Ahtis Aktivsterna och ”Andersson” (Helsingfors, 

1991.) Förutom de här böckerna har jag också läst kapitlen om Lapporörelsen i Jussila, 

Hentilä, Nevakivis Suomen poliittinen historia 1809-1999 och Lapporörelsens ledares, 

Vihtori Kosolas memoarer Viimeistä piirtoa myöten (1935, tryckt 1986). Kosolas bok var 

ändå till föga nytta för mitt forskningsproblem. N-B. Storboms Edvin Sundqvist – 

tidningsman, ger i kapitlen om Lapporörelsen en intressant vinkel på rörelsen från 

finlandssvenskt håll. 

Henrik Shaumans och Patrik Lilius Svenska folkpartiet 1930-1939: från Lappo till 

Vinterkriget (1992) är nyttig som källa eftersom det finlandssvenska politiska engagemanget 

då liksom även nu kanaliserades genom partiet. En minoritet i riksdagsguppen 

1929-30 var lapposinnad, och rörelsen delade partiet i för och emot Lappo, eller laglighetsmän 

och lappomän. Den här delningen behandlas också i Christina Slottes pro graduavhandling 

Finlandssvenska synpunkter på Lapporörelsen från Lappo till Mäntsälä 

(Helsingfors universitet, statskunskap, 1956). Trots att hennes arbete är gammalt 

innehåller den ändå en del intressant information. 

Berndt Federleys artikel Opinionsbildning och tidningspress, Finlandssvenska 

meningsbrytningar vid tiden för äktfinskhetens framträdande och Lapporörelsens 

genombrott (Historiska och litteraturhistoriska studier nr 49, 1974, s. 245-275) ger en 

detaljerad bild av nylandssvenskarnas inställning till Lapporörelsen och om de konkreta 

försöken att få de lappovänliga svenska rösterna hörda i huvudstadsregionen. Johanna 

Bonäs pro gradu Från bondetåg till Lappoval: svenskösterbottningarna och 

Lapporörelsen 1930 (Åbo Akademi, historia 2001) har också varit till väldigt stor hjälp 

för att förstå finlanssvenskarnas engagemang i och hållning till Lapporörelsen. 

Päiviö Tommilas och Raimo Salokangas Sanomia kaikille – Suomen lehdistön historia 

(Helsingfors 1998) ger den presshistoriska bakgrunden till mitt forskningsproblem. Också 

det samlande verket Suomen lehdistön historia 7 har använts för bakgrundsinformation 

om tidningen Svenska Pressen. 

9

Torsten Steinby, författare av Amos Andersons biografi, behandlar Hanemanns tid på 

Svenska Pressen och händelserna 1930 i några kapitel i Amos Anderson Press och Kultur 

(Helsingfors 1982). Boken gav mej svar på många frågor i början och hjälpte mej framåt. 

Fil.dr, teol.mag Lars-Folke Landgrén, behandlar Hanemanns liv och kamp mot 

ytterlighetsrörelserna i en artikel publicerad i Laboratorium för Folk och Kultur 2/2002 

under rubriken Max Hanemann kontra bolsjeviker, lappomän och nazister. Artikeln ger 

en detaljerad bild av Hanemann som publicist och som privatperson. Birger Thölix 

Vasabladet-historik Alla våra gårdagar (Vasa 1996) innehåller några ytterst intressanta 

kapitel där Lapporörelsen, där de finlandssvenska tidningarna, Hanemann och Anderson 

behandlas. 

För att rekonsturera händelseförloppet har jag samlat och läst rapporteringen av 

skjutsningsförsöket främst i Svenska Pressen och i Hufvudstadsbladet. Svenska Pressen 

har jag skummat igenom från 7.7.1930 (första nyheten) till början av oktober 1930 

(Hanemanns avsked). Jag har valt ut de artiklar som rör fallet, men också en del andra 

artiklar som rör Lapporörelsen. De här artiklarna utgör en viktig del av mitt material. 

Fallet uppmärksammades också i den utlänska pressen. Efter skjutsningsförsöket åkte 

Hanemann till Köpenhamn, där han blev intervjuad i Politiken. 25 Den intervjun är 

speciellt intressant eftersom det är den enda artikel jag har hittat där Hanemann själv 

kommer till tals om skjutsningsfallet, en så kort tid efter incidenten. Artikeln fanns i en 

av klippböckerna i Max Hane-manns Samling, Brages Pressarkiv. I Amos Andersons 

samling finns Andersons personliga lager av lappopamlfetter, bland annat Lapporörelsen. 

Dess uppkomst och utveckling, dess syften och möjligheter. Finlands svenska befolkning 

och Lapporörelsen och ”Fria Ord” Artiklar och uttalanden i Hangö, Östra Nyland, 

Wasabladet, Kotka Nyheter, Borgå-Bladet, Åbo Underrättelser, Österbottningen och 

Nyland om Lapporörelsen, Bondetåget och den politiska ställningen i detta nu 26 . Dessa 

pamfletter gavs ut eftersom de lapposinnade finlandssvenskarna i huvudstadsregionen 

inte fick sin röst hörd i de finlandssvenska tidningarna. Pamfletterna har jag läst för att få 

en bild av de finlandssvenska lappoanhängarna, hur de såg på rörelsen och sig själv i den. 

I Amos Andersons samling finns även några andra intressanta dokument som jag kommer 

att använda, bland annat ett brev som Amos Anderson skrev till Thyra Hanemann 1956. 

25 Politiken 11. Juli 1930 

26 SLSA 900.2.6.16. Universitetsbiblioteket, Svenska Litteratursällskapets handskriftssamling, Amos 

Andersons samling 

10

För att verifiera de fakta som kommit fram i tidningsartiklarna har jag använt mej av de 

offentliga handlingar som rör fallet, främst polisförhörsprotokollet 27 och rättegångsprotokollet 

28 . 

Biografiska och publicistiska uppgifter om Hanemann finns i Max Hanemanns samling 

(54 klippböcker och 6 kuvert med bl.a. brev och ämbetsbetyg) på Brages pressarkiv. I 

samlingen finns alla ledare och kåserier som Hanemann skrivit samlade på ett ställe. Det 

är Hanemanns fru, Thyra Hanemann, som har samlat artiklarna. Thyra var också en flitigt 

dagboksskribent. Hon har skrivit 31 dagböcker, som finns samlade på Åbo Akademis 

bibliotek. Några av dagböckerna behandlar åren 1929-1930. Dagböckerna är subjektiva 

berättelser, och därför problematiska ur källkritisk synvinkel. Trots det är de mycket 

intressant läsning. Max Hanemanns samling är till stor hjälp eftersom det på den tiden 

inte var brukligt att skriva under ledande artiklar med eget namn. De ständigt 

återkommande kåserierna ”Dagens text” och ”I veckans marginal”, där den radikalaste 

kritiken av Lapporörelsen fanns, undertecknade Hanemann med signaturer som ”Lukas” 

eller ”Den godmodige”. Det var ändå allmännt kännt vem som stod bakom signaturerna. 29 

De arkiv jag har använt mig av är Brages pressarkiv, Universitetsbibliotekets 

tidningsarkiv, Svenska Centralarkivet (Publicistförbundets arkiv), Riksarkivet, Amos 

Andersons samling (Svenska Litteratursällskapets arkiv, Helsingfors universitetsbiblioteks 

handskriftssamling) och Handskriftssamlingen på Åbo Akademis bibliotek. 

27 

Riksarkivet, Espoon nimismiespiiri, 1926-30, Cc:1, Kuulustelupöytäkirja, heinäkuu 1930 

28 

Tavastehus landsarkiv, Hma, Helsingin tuomiokunnan arkisto, Espoon käräjäkunnan varsinaisten 

asioiden ptk 28.8.1930 § 67 liitteineen 

29 

Maija Hirvonen: Salanimet ja nimimerkit, Suomen kirjallisuuden seuran kirjasto, Jyväskylä 2000, 231. 

De män som skjutsade Mattson tvingade honom att “efter diktamen på papper nedskrifva en förbindelse, 

det han ser till att Haneman inte framledes kommer att skrifva dagens text i Svenska Pressen eller någon 

annan svensk tidning, skulle det dock ske får Hanemann och Mattsson utan vidare nedskjutas” 

(Polisförhörsprotokollet, Riksarkivet Cc:1, Espoon nimismiespiiri, 1926-30) 

11

5. Forskningsfrågor 

Att ställa upp forskningsfrågor var inte det lättaste uppdraget. Varje fråga leder till flera 

följdfrågor och en del frågor leder ingenvart. En klar precisering av frågorna har ändå 

varit till hjälp, och fått mej att hålla mej på rätt spår. Här har jag samlat de frågor som jag 

har haft i bakhuvudet medan jag har läst litteratur som behandlar temat och grävt i 

arkiven. 

Vem var Max Hanemann? På vilket sätt, och med vilka argument, kritiserade han 

Lapporörelsen i tidningen Svenska Pressen under åren 1929-1930? Den första frågan 

kräver en presentation av personen Max Hanemann, och den andra en analys av den 

journalistik han bedrev. Kapitlen 6-10 koncentrerar sig på de här frågorna. 

Hur gick skjutsningsförsöket på Max Hanemann/skjutsningen av Evert Matson till 

natten till den 5 juli 1930? Hur gick polisutredningen av skjutsningsfallet till? Och 

rättegången? Varför var polisen först ovillig att utreda fallet? De här frågorna rör en 

konkret händelse, och rekonstruktionen av händelsen visar på vilket sätt lappoanhängarna 

försökte påverka kritikerna. Det som gör fallet speciellt är att skjutsningarnas offer oftast 

var kommunister eller socialdemokrater, medan Hanemann var borgerligt liberal. 

Speciellt är också det att fallet blev utrett, och att en av de skyldiga dömdes. Kapitlen 12- 

15 behandlar förutom skjutsningsförsöket även några andra påtryckningsförsök. 

Varför blev Max Hanemann avskedad från Svenska Pressen? Vilka krafter låg 

bakom påtryckningarna på tidningsägaren Amos Anderson? Varför påstod Amos 

Anderson senare att det inte var Lapporörelsens påtryckningar som fått honom att 

avskeda Hanemann? Kapitel 16 behandlar omständigheterna kring Hanemanns avsked. 

Orsakerna till avskedet och Amos Andersons handlande diskuteras. 

12

Två bilder av Hanemann. Karikatyren är från Publicistförbundets jultidning Lucifer 

(1920-talet, Signe Hammarsten-Jansson) och fotografiet är taget på Estholmen 1931 

(Svenska Centralarkivet). 

6. Vem var Max Hanemann? 

Lars-Folke Landgrén har i sin artikel Max Hanemann kontra bolsjeviker, lappomän och 

nazister samlat uppgifter om Hanemanns bakgrund, utbildning och yrkeskarriär. 30 I det 

här kapitlet lånar jag Landgrén, om inte annat nämns i fotnoterna. Max Hanemanns 

bakgrund kan kanske ge ledtrådar till varför just han blev en symbol för den svenska anti- 

Lapporörelsen 31 . 

Max Wolfgang Hanemann (1881-1945) föddes i Helsingfors den 17 april 1881. Han var 

son till stilgjutaren Kristian Gotthard Franz Friedrich Hanemann (1843-1921) och Hilda 

Jakobina (f. Granberg, 1847-1922). Fadern hade invandrat från Jena i Tyskland som 

sjuttonåring tillsammans med sin far och sina två bröder. 1843 grundade de tillsammans 

Finlands första stilgjuteri, Hanemann & Söners stilgjuteri. 

Unge Hanemann blev student från Svenska reallyceum i Helsingfors 1899. Efter 

studenten började han studera vid universitetet. Studierna avbröt han efter några år, dels 

på grund av ofärdsåren, och dels eftersom han fått arbete som lärare vid Mellersta 

Nylands Folkhögskola (Finns) i Esbo. Han undervisade där åren 1901-1904. Under tiden 

på Finns blev han intresserad av att utveckla det fria folkbildningsarbetet, och han var en 

pionjär i arbetet att väcka den finlandssvenska ungdomen. Det arbetet utfördes genom 

30 Landgrén 2002 

31 Thyra Hanemann använder uttrycket “Symbol för…” i sina dagboksanteckningar från 1930. 

13

ungdomsföreningarna. Han var aktiv i Finlands svenska ungdomsförbund, Svenska 

ungdomsklubben i Helsingfors (ordf. 1912-1925) och Nylands svenska ungdomsförbund 

(ordf. 1918-1944). För att låna ett nyare begrepp, så kan Max Hanemann ses som den 

tidens ”politiska broiler”, en aktiv ung man som ville påverka samhället. Därifrån var 

steget till journalistiken inte så långt. 

Journalist blev Hanemann under ofärdsåren (1899-1905). Som ung student skrev han 

1902-1903 i den socialdemokratiska tidningen Arbetaren, med ett för tiden typiskt patos. 

Landgrén skriver att Hanemann inte senare berörde sitt engagemang i arbetarpressen och 

inte heller uppgav detta i Vem och vad eller i födelsedagsintervjuer. Hans skriverier i 

Arbetaren var dock talrika. Sommaren 1903 var han medarbetare vid den legendariska 

Helsingfors-Posten. Tidningen hade frisinnade ideal och var hemvist för de så kallade 

ungsvenskarna. Bland hans första uppdrag var att rapportera från socialdemokratiska 

arbetarrörelsens historiska möte i Forssa, där rörelsen antog sitt nya, radikala 

partiprogram. I en kommentar rubricerad ”Ögonblicksbilder från Forssa” använde han 

för första gången signaturen ”Lucas”. 

Våren 1905 erbjöds Hanemann redaktionssekreterarposten vid Veckobladet, som utkom i 

Helsingfors två gånger i veckan med Minna Forss som ansvarig utgivare. I samma 

tidning hade han orsakat uppståndelse redan 1904 med en insändare (12.10.1904) där han 

kritiserade några skrifter i Svenska Folkskolans Vänners (S.F.V.) skriftserie som helt 

misslyckade. S.F.V. tillbakavisade då kritiken mycket kraftigt. Först i S.F.V:s 75årshistorik 

som utkom 1957 erkändes brister i den ifrågavarande skriftserien, och 

Hanemann fick rätt i sin kritik. Orsaken till att Landgrén tar upp det här, i efterhand sett 

oansenliga meningsutbytet med S.F.V., är att den ”tydligt visade att den unge Max 

Hanemann inte bugade sig för auktorieteter”. 

Efter tiden på Veckobladet var Max Hanemann huvudredaktör vid Tammerfors Nyheter 

1907-1908, och för det nygrundade Hangö-Bladet 1908-10. Vid de här två tidningarna 

kom Hanemann i kontakt med lokalpolitiken på de respektive orterna, och blev 

intresserad av språk- och nationalitetsfrågor. Han anslöt sig till det nygrundade Svenska 

folkpartiet, där han bland annat deltog i arbetet med att göra upp utkastet till ett program 

för en vänstergrupp inom partiet inför valen till den första enkammarlantdagen 1906. 

Partiets första ordförande och huvudredaktör för tidningen Nya Pressen (senare Svenska 

Pressen), Axel Lille, fick upp ögonen för den unga journalisten. Lille försökte övertala 

Hanemann att börja arbeta på Nya Pressens redaktion. I Hangö var Hanemann enligt 

Landgrén hårt trängd mellan den lokala kommunalpolitiken och den konkurrerande 

tidningen Hangö och tvingades avgå hösten 1910. Efter avgången antog Hanemann Lilles 

erbjudande. På Nya Pressen arbetade han under de följande tjugo åren. 

14

7. Svenska Pressen och Amos Anderson 

Tidningen bar under Hanemanns tid fyra olika namn. Den hette Nya Pressen fram till år 

1914 och Dagens Press 1914-21. Efter fusionen med Svenska Tidningen togs det 

otympliga namnet Svenska Tidningen-Dagens Press 1921. Namnet ändrades slutligen till 

Svenska Pressen från och med 1922. 32 Namnbytena hade att göra med ägarförhållanden 

och sammanslagningar, som noggrannare redogörs för i Torsten Steinbys bok Amos 

Anderson Press och kultur. 

Tidningsförläggaren och affärsmannen Amos Anderson blev Svenska Pressens ägare 

eftersom tidningen inte gick särskilt bra ekonomiskt, och Hufvudstadsbladets bolag 

övertog tidningen. Amos Anderson hade blivit delägare i Hufvudstadsbladets Förlagsoch 

Tryckeri Aktiebolag 1920 tillsammans med chefredaktören Arthur Reinhold 

Frenckell och affärsmannen Gösta Tallqvist. 33 Då Amos Anderson i januari 1921 blev 

direktör för bolaget utredde han eftermiddagstidingens ekonomi, och det visade sig att 

utgifterna var mycket större än inkomsterna. Endast i förbindelse med en ekonomiskt 

stark morgontidning är det möjligt att upprätthålla en aftontidning, var en realitet som 

gällde under hela tidningens historia. 34 1928 hade Amos Anderson efter många 

invecklade vändor köpt ut Frenkell, och behärskade bolaget helt. 35 

Svenska Pressen var en aftontidning. På den tiden utkom aftontidningarna först på 

kvällen (inte på morgonen som nu). Tidningen kunde innehålla nyhetsmaterial från den 

gågna dagen. T.ex. kunde tidningen rapportera om bondetåget samma dag det inträffade. 

Svenska Pressen utkom sex dagar i veckan och hade 1930 en upplaga på 7 200 exemplar. 

Tidningen gick med förlust. Förlusten täcktes av Hufvudstadsbladets vinst. De två 

tidningarna verkade fram till början av1930-talet i samma redaktionslokaler. 36 Under 

namnet Svenska Pressen utkom tidningen ända till juni 1944 och under senhösten samma 

år. Från den 2 januari 1945 utgavs den under det ursprungliga namnet Nya Pressen, 

formellt av ett nytt bolag, men alltjämt med Amos Anderson som den verkligen ägaren. 37 

Nya Pressen lades ner 1974, eftersom Hufvudstadsbladet i det förändrade 

medielandskapet inte längre kunde täcka eftermiddagstidningens förluster. 38 

32 Landgrén, 2002, se även Suomen lehdistön historia 7, 171 

33 

Steinby 1982, 9 

34 

Steinby, 1982, 311 

35 

Steinby 1982, 21 

36 

Suomen lehdistön historia 7, 171 

37 

Steinby 1982, 309 

38 

Suomen lehdistön historia 7, 172 

15

8. Max Hanemann som journalist 

Max Hanemanns texter väckte starka känslor, och han trampade ofta auktoriteter på tårna. 

Amos Anderson fick flera gånger förklara för sina högt uppsatta vänner vars göranden 

och låtanden kritiserats av Hanemann, att han tog avstånd från skriverierna. 39 I det här 

kapitlet har jag samlat några beskrivningar av Max Hanemann som journalist. 

”Modig”, ”kritisk” och ”ironisk” är ord som dyker upp i texter som behandlar 

Hanemanns journalistiska alster. Dessutom nämns att han var mycket produktiv. Under 

sin karriär skrev han över 4 000 kåserier, drygt 2 600 artiklar och ca 1 300 översikter av 

olika slag, sammanlagt ungefär 8 000 nummer. 40 

”Med Max Hanemanns övergång till Nya Pressen (1910) inleddes ett stycke 

finlandssvensk tidningshistoria. Under följande tre och ett halvt decennium var han en av 

vårt lands mest produktiva tidningsmän, under tjugo år som yrkesjournalist vid tidningen 

och under de påföljande femton åren som fri journalist.” skriver Lars-Folke Landgrén. 41 

”Varje dag skrev Hanemann förutom den ledande artikeln ett politiskt kåseri under 

signaturen Lucas. I ledarna var han måttfull och formulerade sig försiktigt. Lucas 

däremot var skarpt kritisk, om han inte föredrog att slå ned på sina offer med blodig ironi 

eller godmodigt gyckel. Lucas var kanske mer hatad än älskad, men man läste honom”, 

skriver Torsten Steinby och fortsätter: ”Bland den gamla skolans tidningmän framträder 

Max Hanemann med en egen profil. Han var klarsynt och orädd och skulle i större 

förhållanden ha kunnat bli en betydande politisk kolumnist.” 42 

Hanemann skrev sina kåserier oftast under signaturen ”Lucas” i Dagens Press och 

Svenska Pressen, ”Den Godmodige” i Svenska Pressen och Vasabladet. Andra 

pseudonymer Hanenmann har använt är ”H-nn”, ”Didrik” och ”P:son”. 43 

”Många avskydde Henemann, som i Vbl skrev under signaturen Den godmodige”, 

skriver Birger Thölix i Vasabladets historik. ”Han uttryckte sig på en lika ledig som 

självsäker prosa, en helsingforssvenska som inte saknade spår av den klassiska 

39 Ett exempel på en sådan situation nämner Thyra Hanemann i sin dagbok den 29 december 1928. 

Hanemann hade skrivit i ett kåseri att politikern Hjalmar J. Procopé uppfört sig som “en ilsken piga”. 

Anderson bad Procopé om ursäkt och gav Hanemann en varnging, samt lät förstå att “om han (Hanemann) 

för sin ökade arbetsbörda i sin nya ställning ännu komma att skriva kåserier, skulle försöka moderera sina 

uttryck”. 



42 Steinby 1982, 310 

43 Hirvonen 2000, 231. 

16

ildningens snobberi. (---) Det sades att han inte kunde skriva ett stycke utan att få in 

åtminstone en sarkasm” 44 

Steinby skriver att Hanemann hade temperament och åsikter samt äver kurage att ge 

uttryck åt sina meningar vem det än gällde. 45 Landgrén skriver att Hanemann snabbt blev 

känd som en kvicktänkt, spydig och frän debattör, fruktad av sina motsåndare men älskad 

av meningsfränderna. ”Under de fyrtio år Max Hanemann verkade på den publicistiska 

banan skapade han sig ett aktat och samtidigt fruktat namn som politisk debattör, en 

orädd fiende till bl.a. äktfinskheten och Lapporörelsen och en vän till svenska 

kultursträvanden i Finland överhuvud. I dag, drygt ett halvt sekel efter sin bortgång är 

emellertid Hanemann i det närmaste bortglömd.” 46 

”Max är öppen, ärlig, rättfram, står för sina åsikter i alla livets skiften håller nästan 

halstarrigt troget vid sina fattade ståndpunkter i livets frågor. Han är så med liv och själ 

med i det han skriver.” 47 Så beskriver Thyra Hanemann sin mans sätt att förhålla sig till 

sitt arbete. 1919 hade Max Hanemann gift sig med Thyra Gahmberg (1879-1964). Thyra 

var inspektör för Helsingfors stads barnträdgårdar och en pionjär inom barnarbetet i 

Finland. Hustrun var en stor beundrare av sin mans publicistgärning och dokumenterade 

noggrannt alla hans artiklar och krönikor. 48 

Thyra Hanemann med sin man Max på Estholmen 1930. Estholmens fotoalbum. 

44 

Thölix 1996, 80 

45 

Steinby 1982, 310 

46 

Landgrén 2002 

47 

Thyra Hanemanns dagboksanteckning 29.12.1928 


17

9. Hanemann blir chefredaktör på Svenska Pressen 

Den 29.11.1928 utnämndes Max Hanemann till chefredaktör och ansvarig utgivare på 

Svenska pressen efter Edvin Rautell, som gick i pension. Hanemanns och ägaren Amos 

Andersons förhållande var problematiskt, skriver Steinby. De hörde politiskt till olika 

borgerliga svenska idériktningar. Hanemann var starkt engagerad i Sfp. Han företrädde 

en utpräglad svenskhet som stod i motsättning till Andersons mer moderata och 

kompromissvilliga hållning i språkfrågan. 49 Hanemann gav också svar på tal de gånger 

Amos Anderson försökte ingripa i publicistiska frågor. I ett sådant fall svarade 

Hanemann att Anderson är ägare och ansvarig redaktör för Hufvudstadsbladet, men 

endast ägare till Svenska Pressen. ”Man kan fömoda att AA som alltid hävdade att ägaren 

i sista hand ska bestämma över en tidnings innehåll, i själ och hjärta uppreste sig mot 

Hanemanns krav på självständighet”, skriver Steinby. 50 

Hanemanns engagemang i Sfp:s centralstyrelse i kombination med chefredaktörskapet på 

Svenska Pressen var inte något ovanligt på den tiden. Läget belyses i Suomen lehdistön 

historia 2: Sanomalehdistö suurlakosta talvisotaan. Förhållandet mellan de 

finlandssvenska tidningarna och Sfp:s partiorganisation var intimt. I boken räknas upp 

flera exempel. Ett av dem var Rafael Colliander, som före han blev partisekreterare 

arbetat som chefredaktör på Västra Finland och redaktionssekreterare på Åbo 

Underrättelser. Under sin partisekreterartid fortsatte han som ÅU:s 

Helsingforskorrespondent och styrde också annars tidningens politiska linje. Vasabladets 

ägare och chefredaktör Edvin Sundqvist hörde även han till partiets centralstyrelse. 

Västra Nylands Helsingforskorrespondent John Österholm var riksdagsman och satt i 

partistyrelsen. Riksdagsmannen och ministern Ernst von Born satt länge i Östra Nylands 

styrelse som ordförande, och han styrde tidningens politiska linje, trots att han sällan 

skrev inläggen själv. Borgåbladets chefredaktör Helmer J. Wahlroos höll flera 

förtroendeuppdrag i partiet. Ett helt eget kapitel för sig, skriver Nygård och Salokangas, 

var Hufvudstadsbladets och Svenska Pressens ägare Amos Anderson, som använde sina 

tidningar i politiken på samma sätt som Eljas Erkko. 51 

Andersons omsorg om bolagets aftontidning gällde mest ekonomi och finansiering, men 

han följde noga med vad som skrevs i Svenska Pressen, och samlade på iakttagelser som 

han vid lägligt tillfälle kunde utnyttja. Vilket, skriver Steinby, Hanemann skulle få 

erfara. 52 

49 Steinby 1982, 312 

50 Steinby 1982, 312 

51 Nygård & Salokangas 1987, 312-314 

52 Steinby 1982, 312 

18

10. Bataljen i Lappo – den första kommentaren 

Den 28.11.1929 skrev Max Hanemann i Svenska Pressen en ledare rubricerad ”Bataljen i 

Lappo” om rivningen av rödskjortorna, som ägt rum i Lappo den 23-24 november. Jag 

återger här hela ledaren för att visa på vilket sätt Hanemann behandlar händelsen, som 

blev startskottet för Lapporörelsen. 

”Uppe i Lappo har Österbottens stridbara allmoge kommit i handgemäng. 

Senaste lördag och söndag föranstaltade en förening vid nam Lapuan nuorten 

työläisten opintoyhdistys (Lappo unga arbetares studieförening) en större 

festlighet i Folkets hus, till vilken deltagare anlände även från Vasa. Dessa 

voro klädda i röda skjortor och kvinnorna buro röda huvudbonader. Därjämte 

buro deltagarna något slags kokarder med Rådsrysslands vapen. Fråga var 

alltså om en kommunistisk tillställning. Lappoborna, de icke-vänstersinnade, 

blevo högst upprörda, man kunde säga att de sågo rött för ögonen, och gingo 

till angrepp. Vad därvid egentligen skedde är ännu icke fullständigt utrett – 

polisundersökning pågår. Docks synes det tydligt, att det var 

kommunistfienderna, som öppnade bataljen och även att de avgingo med 

segern. Slutet blev nämligen, att länsmannen förbjöd fortsättandet av 

kommunisternas fest, sedan talrika deltagare i den berövats sina röda skjortor 

och prydnader, den röda flaggan från Folkets hus nedtagits och åtskilliga 

fönster i byggnaden blivit sönderslagna. / Många bybataljer ha förr levererats 

i Österbotten och i synnerhet, när utsocknebor var inblandade, sparades ej på 

krafttagen. Men länsmannen ville man hålla utanför, gentemot honom 

representerade båda parterna ett ”slutet sällskap”. Här tycks det ha gått 

annorlunda till. Här var länsmannen med, icke som deltagare i 

sammandrabbningen dock, men närvarande. Och det gör stor skillnad. Men 

tiden och förhållanden ha också förändrats. Icke skulle det förr blivit 

skriverier i tidningarna för ett slagsmål, fastän många voro med, då ingen 

torde vållats några nämnvärda kroppskador. Nu klagas överljutt med 

anledning av det våld, som övergått festdeltagarna och landshövdingen har 

lagt sig i saken. Det är ju förvånande att kommunisterna, som ringakta vår 

samhällsordning och vilja omstörta den, äro så färdiga att vädja till dess 

skydd, när de en gång utsättas för ”handlingens propaganda”, men sant är, att 

lagen, om man respekterar den eller icke, skall gälla för alla. / Mången lär 

tycka, att kommunisterna i Lappo blott fingo vad de behövde. Det hade dock 

icke begått något lagbrott. Deras fest var vederbörligen anmäld. Att de buro 

röda skjortor var ej olagligt. Vill de på detta vis känneteckna sig, så vare det 

deras ensak. Man kunde nästa säga dess bättre, ty då äro de lätt igenkända och 

19

man vet, med vad slags folk man har att göra. Om sinnet sedan rann på 

Lappoborna bör man icke heller upptaga det med synnerligt ogillande – ett 

hett blod behöver ej vara något dåligt blod. Men att länsman och poliser voro 

tillstädes utan att ordningn snart och effektivt återställdes, det är att beklaga. 

Ty huru man rent mänskligt vill se på det skedda, så kräver 

samhällsordningen, att man skall ha lag och ej slag med varandra. Det är 

ordningsmakten sak att sörja därför. Den som med tanke på 

sammandrabbningen i Lappo tycker att det ej var så farligt att de segrande 

fick hållas, eftersom det var kommunisterna som som fick på huden, 

uppmanas att besinna, att dessa en annan gång kan vara de starkare… Och 

alldeles på avväg kommer man, om vad som inträffade i Lappo skall 

betraktas som en vårdkase – i Karelen tänker man på att samlas i det tecknet. 

Ty lag ska gälla och ordningsmakten skall svara för deras säkerhet som icke 

överträda lagen. Det är därför ordningsmaktens förhållande under bataljen i 

Lappo, som främst bör bliva föremål för undersökning och utredning. Resten 

intresserar mindre.” 

Steinby tolkar Hanemanns ledare: ”Inledningen, då demonstrerande kommunistungdomar 

i Lappo fick sina röda skjortor avslitna, var han i sin första ledare om rörelsen, Bataljen i 

Lappo, benägen att betrakta som en bagatell, men han varnade för att ”vad som inträffade 

i Lappo skall betraktas som en vårdkase – i Karelen tänker man samlas i det tecknet” 

Varningen var berättigad, men verkningslös.” 53 En noggrann läsning av texten ger en 

annan bild. Steinby har citerat Hanemann fel. Hanemann skriver ju uttryckligen att man 

är ”alldeles på avvägar” om man betraktar händelsen som en vårdkase. Jag tolkar ledaren 

så, att Hanemann ansåg att händelsen var allvarlig, men att oroligheterna var lokala, och 

inte skulle sprida sig. Belägg för min tolkning får jag i en ledare som Hanemann skrev 

den 2.1.1930 under rubriken ”Lappo lagen”: ”När vi första gången uttalade oss om detta 

uppträde framhöllo vi att man ikce behövde taga det alltför gravallvarligt, men icke heller 

borde bagatellisera det för mycket.” 

Det Hanemann kritiserade starkast i ledaren Bataljen i Lappo, var att ordningsmakten inte 

skyddat kommunisterna mot lappobornas övergrepp. Redan i den här ledaren kommer 

Hanemanns mest använda argument i lapporfrågan fram, nämligen den att samma lag ska 

gälla för alla. I senare inlägg kommer tillägget att lagarna ska stiftas av riksdagen och inte 

av folkmöten. I det här tidiga skedet, när rörelsen inte ännu har uttalat sina anspråk att 

begränsa demokratin, är det naturligt att Hanemann inte tar upp en sådan självklarhet som 

argument. När Lapporörelsen organiserat sig och uttrycket ”Lappolag” fått ett innehåll, 

53 Steinby 1982, s.315 

20

lev det aktuellt att påminna om det parlamentariska statsskickets grundprinciper. 

Argumentet om lika lag för alla finns inbakat i ledarens budskap, men skrivs också ut två 

gånger, nämligen i meningarna ”Sant är, att lagen, om man respekterar den eller icke, 

skall gälla för alla” och ”Ty lag ska gälla och ordningsmakten skall svara för deras 

säkerhet som icke överträda lagen”. Typisk för Hanemanns stil är meningen ”Den som 

med tanke på sammandrabbningen i Lappo tycker att det ej var så farligt att de segrande 

fick hållas, eftersom det var kommunisterna som som fick på huden, uppmanas att 

besinna, att dessa en annan gång kan vara de starkare…”. Uttrycket sågs som ett bevis för 

att Hanemann hade kommunistsympatier och inte var tillräckligt fosterländsk. I ledaren 

tar Hanemann också upp det faktum, att det inte är olagligt att bära röda skjortor. Men 

inte länge till… Den 30.11.1929 skriver Hanemann under signaturen ”Den godmodige” i 

sin kolumn ”I veckans marginal”: ”Numera är situationen förändrad. Det är olagligt att 

bära röda skjortor, röda blusar också. Inrikesministern har så förordat. Han åberopar sig 

något slags guvernörsinstruktioner från gamla tider. Kanske har han laglig rätt därtill, 

men en inrikesminister borde, trots alla paragrafer, inte göra sig löjlig. För tillfället lär 

rött vara modefärg och modet har minsann ingenting att göra med borgerlig eller 

kommnistisk världsåskådning. Visserligen skulle, enligt inrikesministerns dekret, 

avgörande vara det sinnelag, i vilket de röda klädespersedlarna bäras, den avsikt som där 

röjes, men bästa lilla hr Linturi (inrikesminstern, min anm.), vem rannsakar hjärtan och 

njurar, när det är fråga om kläder?” 

Efter rödskjorterivningen började en intensiv period, under vilken Lapporörelsen 

organiserade sig. Endast några dagar efter rödskjorterivningen hölls ett medborgarmöte i 

skyddskårshuset i Lappo (1.12.1929) som lockade drygt 2 000 män och kvinnor från 

Lappo med omhejd, men även från övriga Finland. 54 Under mötet krävde man att 

statsmakten skulle ingripa kraftigare mot yttervänstern. De initativtagande 

agrarpolitikerna lyckades med möda parera de mest hätska förslagen om att man skulle ta 

lagen i egna händer och kväsa kommunismen med vapenmakt. I stället skickades en 

delegation till huvudstaden för att lämna en vädjan till landets politiska ledning om 

radikala åtgärder mot det kommunistiska partiet. 55 ”Om ej så skedde, lät man förstå att 

risk förelåg för ett utomparlamentariskt ingripande.” 56 Rödskjorterivningen hade 

mobiliserat landets antikommunistiska krafter och den lilla kyrkbyn Lappo och 

storbonden Vihtori Kosola stod plötsligt symbol för vad som skulle komma att bli den 

mäktigaste landsomfattande rörelsen mot kommunismen i Finland någonsin. 57 Inom 

54 Meinander 1999, 103 

55 Meinander 1999, 103 

56 Svenska folkpartiet III, 1992, 16 

57 Bonäs 2001, 22 

21

några veckor hade motsvarande sammankomster arrangerats på elva andra orter i landet. 

Från varje möte avsändes en delegation till Helsingfors för att kräva ett totalförbud mot 

all kommunistisk verksamhet. Statsmaktens respons var positiv, eftersom rörelsen 

framstod som ett instinktivt försvar av landets borgerliga parlamentarism och 

västerländska samhällsordning. 58 Den 3 december 1929 debatterades frågan om 

bekämpandet av kommunismen i riksdagen med anledning av en interpellation där 

kommunisterna (Arbetar- och småbrukarförbundet som partiet officiellt kallade sig) 

begärde besked av regeringen om dess inställning till intermezzot i Lappo. Regeringen 

konstaterade att kommunisterna genom sin samhällsfientliga agitation och genom 

missbruk av yttrande- och församlingsfrigheten själva hade vållat det inträffade och gett 

upphov till den oroliga sinnesstämningen som rådde i landet. 59 Därför fann regeringen det 

nödvändigt att åtgärder vidtogs mot kommunisterna, och vädjade till riksdagen om stöd 

för kommande lagförslag om begränsing av deras verksamhet. Regeringen fick 

förtroende med 165 röster mot 23. Det betydde att endast interpellanterna själva röstade 

mot, och den övriga vänstern för regeringen. 60 Den 20 december drev Kallios 

agrarregering igenom en skärpning av föreningslagen, som förhindrade att upplösta 

sammanslutningar återuppstod under nytt namn. 

I flera ledare och kåserier tog Max Hanemann skarpt avstånd från Lapporörelsen. Steinby 

skriver att Hanemann började en kampanj, öppnare och modigare än annan. ”Han ansåg 

att kommunistfaran inte var så stor som den utmålades av Lapporörelsens anhängare och 

sympatisörer, och framhöll bl a i artikeln Man vare på vakt (7/12 1929) att angreppen 

mot kommunisterna endast utgjorde reklam för dessa. Det var mycket bättre att de fick 

verka öppet och kunde övervakas, än att de förbjöds och tvingades arbeta underjordiskt. 

Han blev också tidigt på det klara med att Lapporörelsen hade andra syften som inte 

överensstämde med Finlands demokratiska samhällsodning. I varje fall, predikade han, 

skall den politiska frågan skötas av regering och riksdag, inte av folkmöten”. 61 Enligt 

Birger Thölix vägrade Hanemann se Lapporörelsen som en antikommunistisk folkrörelse 

utan betecknade den som chauvinism. ”Strecket måste enligt honom gå mellan dem som 

höll på lagens herravälde och varje medborgares plikt att respektera samhällsordningen 

och dem ’som under gudasända ledares ledning göra vad de vilja, visande förakt för 

landets lag och god sed.’” 62 

58 Meinander 1999, 103 

59 Svenska folkpartiet III, 1992, 17 

60 Storbom 1999, 148 

61 Steinby 1982, 315 

62 Thölix 1996, 81 

22

Av de svenskspråkiga tidningarna tog Hufvudstadsbladet, Svenska Pressen, Åbo 

Underrättelser, Vasabladet, Västra Nyland, Kotka Nyheter, Nya Argus, Österbottningen, 

JT och Björneborgs tidning en kritisk ställning till Lapporörelsen medan Hangö, 

Borgåbladet, Kotka Tidning och Östra Nyland var positiva till rörelsen. 63 I de 

Lappovänliga svenska kretsarna rådde ett starkt missnöje. De ansåg att de inte fick sina 

röster hörda i den svenskspråkiga tidningspressen, speciellt i huvudstaden. 64 

Påtryckningarna på Amos Anderson och Max Hanemann började. Sommaren 1930 fick 

Amos Anderson ett telegram från ett medborgarmöte i Esbo: ”200 medborgare från Esbo, 

Kykslätt och Grankulla, åsamlade till möte beklaga den hållning Hbl och i synnerhet 

Svenska Pressen intagit mot Lapporörelsen”. 65 

Thyra Hanemann skriver i sin dagbok sommaren 1930 66 : ”En upprörd tid som dessutom 

berör oss ganska personligt. Max är mitt i hela striden och har gjorts till någotslags 

symbol för den svenska antilapporörelsen. Han ser ut att formligen vara hatad av de 

svenska lappomännen och även av de finska naturligtvis. – Det är en underlig tingens 

ordning. De som hålla på laglighet och lagliga former för samhällsordningen, de stämplas 

som bolsjeviker om de så hela sitt föregående liv kämpat för lag och rätt och frihet i 

landet, suttit i fängelse i Ryssland, varit med om jägarrörelsen i striden mot 

upprorsmännen 1918 o.s.v. och de som nu tycka sig ’rädda landet’ tolerera olagligheter 

och våldsdåd och göra ingenting för att få dem fast och straffade, bara hjälpa till att hålla 

dem undan.” 67 

63 

Slotte 1953, 14 

64 

Federley 1974, 266 

65 

Slotte 1953, s. 14. Slotte skriver om telegrammet, men nämner tyvärr ingen källa. 

66 

Efter skjutsningsförsöket, men före domslutet 1930, skriver Thyra Hanemann ett långt odaterat kapitel i 

sin dagbok där hon berättar om allt det som har hänt. 

67 

Thyra Hanemanns dagbok, 1930 

23

11. Lapporörelsen växer 

Under våren och sommaren 1930 växte Lapporörelsen snabbt, och det började framgå att 

regeringen var kraftlös inför rörelsens krav och agerande. Det visade sig också att 

rörelsen inte skulle hålla sig till lagliga medel i kampen mot kommunismen. 68 Ett av 

kraven var en skärpt lagstiftning mot kommunismen. Lapporörelsen ansåg att Kallios 

regering inte var kapabel att tillfredställa rörelsens krav, och därför försökte rörelsen 

genom påtryckningar få ett regeringsskifte till stånd. Det radikala elementet inom 

rörelsen blev allt starkare. 

Natten mot den 28 mars 1930 demolerade en grupp Lappo-aktivister kommunisttidningen 

Työn Äänis tryckeri i Vasa. En av gärningsmännen arresterades men frigavs. 72 

lappomän anmälde sig som ansvariga för förstörelsen av tryckpressarna. Under 

rättegången rådde lynchstämning, och tryckeriets advokat, den kommunistiska 

riskdagmannen Asser Salo skjutsades från Vasa till Lappo. Skjutsningen av Salo var den 

första i sitt slag, och flera följde. Sammanlagt ufördes 254 skjutsningar 69 . Största delen av 

alla skjutsningar skedde under sommaren 1930. De flesta skjutsade var kommunister eller 

socialdemokrater, men så som skjutsningförsöket på Hanemann också visar, utsattes 

också andra som motsattes sig rörelsen och dess mål, för hot. 

I juni beslöt Lapporörelsens ledning påskynda det önskade regeringsskiftet och 

uppkomsten av en mer ”fosterländsk” ministär genom ett storstilat bondetåg till 

Helsingfors. Bondetåget skulle gå av stapeln den 7 juli. Massdemonstrationer av den 

typen hade haft sin speciella lockelse sedan Mussolinis fascister marscherat till Rom 

1922. I den Lapposinnade propagandan framhävde man att tåget var en uppföljning, eller 

kanske snarast en symbolisk återklang, av den vita bondehärens segertåg in i Helsingfors 

den 16 maj 1918. 70 

Syftet med bondetåget var att få till stånd en skrämseleffekt. Den urtima riksdagen 

sammanträdde en vecka före bondetåget. Hotet om att demonstrationen kunde utmynna i 

en statskupp kändes nästan handgripligt i Statsrådsborgen och under de två sista veckorna 

i juni hade landet i praktiken två maktcentra. 71 De brutala skjutsningarna av kommunister 

och socialdemokrater nådde sin klimax. Mellan den 21 och 30 juni 1930 utfördes 91 

skjutsningar. Under den här pressen föll den urtima riksdagen på flera punkter till föga 

för Lapporörelsens diktat . Den 1 juli meddelade regeringen att den hade varit tvungen att 

68 Meinander 1999, s. 105 

69 Siltala 1985, 93, statistik över alla skjutsningar 

70 Meinander 1999, 108 

71 Meinander 1999, 108. Med de två maktcentra menas den lagliga statsmakten och lappomännen 

24

utfärda de lagstridiga förbuden mot kommunistpressen för att stabilisera det kaotiska 

läget. Åtgärden godkändes av riksdagsmajoriteten. Samtidigt framlades en 

regeringsproposition genom vilken kommunisternas offentliga verksamhet 

kriminaliserades (de så kallade kommunistlagarna). Följande dag inlämnade Kallios 

regering sin avskedsansökan och den 4.7. utnämndes den av Lapporörlesen framförda 

samlingspartisten P.E.Svinhufvud till statsminister för en högeroirienterad regering. 

Förmiddagen den 5 juli stormade Lappoterrorister in på grundlagsutskottets sammanträde 

i Ständerhuset och kidnappade de kommunistiska riksdagsmännen Jalmari Rötkö och 

Eino Pekkala, som båda transporterades till Lappo. Svinhufvud meddelade att regeringen 

skulle bojkotta det snart förestående bondetåget om duon inte genast överlämnades till 

myndigheterna. Riksdagen reagerade denna gång snabbt och beslöt att dess 

kommunistiska ledamöter skulle fängslas, vilket ledde till att lappoledarna lät frige de två 

kommunisterna.Bondetåget kunde verkställas enligt planerna, och då regeringskskiftet 

redan var ett faktum, kunde demonstrationen gå lugnt till. 72 

72 Meinander 1999, 110 

25

T.v. Svenska Pressens annonsförsäljare Evert Matson, t.h. Publicistförbundets 

sommarhem Estholmen i Esbo skärgård. Bilderna är från Estholmens fotoablum 1930. 

12. Estholmsaffären 

Thyra Hanemann skriver i sin dagbok att Max Hanemann blivit varnad för att 

lappoanhängare var ute efter honom. Hans vänner hade antytt att han borde hålla sig 

undan, och att han borde vara försiktig. ”Men han tog det inte för öronen”, skriver Thyra. 

Slutligen hade journalisten Almar Fabritius kommit till Hanemann på redaktionen, och 

sagt att han från Lappobor närastående kretsar fått veta att de hade ont i sinnet mot 

honom. Hur överfallet skulle ske visste Fabritius inte. Efter det rörde sig Hanemann inte 

längre ensam. ”Han reste i bil mellan hemmet och redaktionen och så vidare”, skriver 

Thyra. 

Thyra skriver att oron egentligen gällt dagen för bondetåget, måndagen den 7 juli. Max’ 

vänner och kolleger hade anat att något kunde hända under bondetåget, och att det därför 

vore bäst att Max höll sig undan. Därför, åtminstone enligt Thyra, åkte Max till 

publicistförbundets sommarhem Estholmen i Esbo skärgård lördagen den 5.7. 

tillsammans med några kolleger från Svenska Pressen och Hufvudstadsbladet. Enligt 

Sven Rabe, Hbl:s reklam- och annonschef som har skrivit ner sina minnen om 

skjutsningen, var det han själv, Hbl:s redaktör Nikolaj ”Tschappen” Tschaplin, 

26

okhållaren Kalle Nyström och några andra med Hanemann på den resan. 73 När de kom 

till holmen fick de veta att fem män varit där föregående natt och frågat efter Hanemann, 

och i stället för honom skjutsat och misshandlat Svenska Pressens annonsförsäljare Evert 

Matson. Någon som ville Hanemann ont, hade tydligen vetat om att han skulle befinna 

sig på holmen, och gett order om att en skjutsning skulle verkställas. Skjutsarna hade 

missat Hanemann med en dag. 

Vad var det som egentligen hände natten till den 5 juli, endast två dagar före bondetåget? 

Utgående från tidningsrapporteringen, polisförhörsprotokollet och Thyra Hanemanns 

dagboksanteckningar kan man få en ganska detaljerad bild. 

Estholmen är en ö på ungefär en hektar, som hör till Sommaröarkipelagen i Esbo. På 

sjökortet heter ön Ärtholmen. Finlands svenska publicistförbund, som är en förening för 

finlandssvenska journalister, har haft sitt sommarhem på holmen sedan 1921. På holmen 

finns en villa med kök och matsal i nedre våningen och två rum på övre våningen, där 

gästerna övernattade. Max Hanemann, som på den tiden även var förbundets ordförande, 

hörde till ett sällskap publicister, som ofta semestrade på holmen. Sällskapet bestod av 

journalister och andra anställda främst på Hufvudstadsbladet och Svenska Pressen. 74 1930 

bestod sommarhemmets personal av föreståndaren Josefina Niklander (f. 14.5.1888) och 

hembiträdet Hulda Nurmi (f.3.1.1884). 75 

Fredagen den 4 juli hade sommarhemmet endast en gäst, Svenska Pressens 

annonsförsäljare Evert Matson (f. 3.6.1892) 76 . Enligt sommarhemmets gästbok hade 

Matson anlänt till holmen den 1.7. Om Matson skriver Rabe i sina Estholmsminnen att 

han var en genomsnäll och hjärtans obetydlig man. ”Han hade varit springpojke, 

förtullare m.m. och då han hade god sångröst sände någon donator honom till Odessa där 

han skulle utbildas till sångare. Men allt fick avbrytas då revolutionen bröt ut och efter 

diverse äventyr i Ukraina kom Matson hem och fick jobb vid Pressen som annonsman.” 77 

Något mer har jag inte lyckats få reda på om denna annonsman med god sångröst, som av 

ett ödets nyck råkade ut för en skjutsning en julinatt 1930. 

73 

Enligt sommarhemmets gästbok kom förutom de redan nämnda personerna även Ragnar Björk och Ole 

Finell till holmen den 5.7.1930 

74 

Sven Rabe har i sin Minnen från Estholmen färggrannt beskrivit sällskapet. 

75 

Personalens uppgifter finns i polisförhörsprotokollet. 

76 

I polisförhörprotokollet är Matson antagligen felaktigt namngiven som Ernst Algot, men i alla artiklar om 

fallet kallas mannen Evert 

77 

Sven Rabe: Några minnen från Estholmen 1929-1944, Publicistförbundets arkiv, Svenska centralarkivet 

27

Vid femtiden 78 på fredagseftermiddagen den 4 juli besökte några 79 män med en motorbåt 

holmen. De var iklädda marina skyddskårens uniform. Männen frågade om de kunde få 

vatten på holmen, och frågade sedan om de också kunde få kaffe. 80 De fyllde på en större 

mjölkflaska med vatten, och hemmets föreståndarinna Niklander serverade männen kaffe. 

Männen betalade för kaffet, och gick sedan ner till båten och åkte bort från holmen. Evert 

Matson befann sig i närheten av bryggan då båten lade till, och observerade att den bar en 

rektangulär grön vimpel med märket DB 1. 81 Matson hade redan på torsdagen med kikare 

sett en motorbåt lägga till vid den närliggande holmen Stor Aisarn. Han hade sett en av 

båtens besättning klättra nerför den klippa, som vetter mot Estholmen, och ägna holmen 

påfallande intresse medan han försökte dölja sig i ett buskage. 82 

Vid elvatiden samma kväll (4.7.1930) lade en motorbåt med fem män till vid Estholmens 

brygga. 83 Två av männen begav sig upp till villan. 84 Fru Niklander och Evert Matson hade 

redan lagt sig, men hembiträdet Hulda Nurmi satt vid köksfönstret och såg de två männen 

komma upp till villan. När hon såg att männen steg upp för yttertrapporna gick hon till 

dörren och öppnade den på glänt för att fråga vad männen hade för ärende. Hon förbjöd 

männen att komma in. Hulda höll fast i dörren, medan en av männen 85 , uppenbart 

sällskapets ledare, rev upp dörren. De båda männen gick in, medan Hulda blev kvar vid 

ytterdörren. 86 Männen skyndade omedelbart upp till andra våningen, där Evert Matson 

bodde. Sällskapets ledare trängde in i rummet och frågade med höjd Browning 87 efter 

Max Hanemann. Matson märkte att mannen luktade starkt av sprit. Även den andra 

mannen kom in i sovrummet. Då Matson förklarade att Hanemann inte befann sig på 

holmen tvingade männen honom att genast stiga upp och följa med. ”Medan jag klädde 

på mig sade en av männen på finska ‘Pistetään hänet säkkiin ja upotetaan mereen’” Sedan 

frågade männen om Matson var gift och då männen fått nekande svar hade den ena av 

dem yttrat ”det var tur”. Matson bad om att få klä på sig sin krage, men männen sade att 

det inte var nödvändigt för en person, som kommer att dränkas. 88 En stund senare såg 

78 Femtiden enligt Hbl 7.7.1930, men kl 15 enligt polisförhörsprotokollet 

79 Tre män enligt Hbl 7.7.1930, fem män enligt Hbl 9.7.1930 

80 Hbl 7.7.1930 

81 Hbl 9.7.1930 

82 Hbl 9.7. 1930 

83 

I polisförhörprotokollet berättar fru Niklander att männen anlände till holmen 23.10. 

84 

Hbl 7.7.1930 

85 

Senare igenkänd som marinlöjtnant Terä, polisförhörsprotokollet. 

86 

Polisförhörprotokollet, Hulda Nurmis berättelse. Berättelsen är skriven i tredje person (“Berättaren sade 

att..”), jag har skrivit om den till direkt citat. 

87 

Pistol. Under rättegången sade ledaren, marinlöjtnanten Esra Terä, att pistolen inte var en Browning utan 

en ofarlig gaspistol. Domstolen godtog Teräs förklaring. 

88 

Hbl 7.7.1930 

28

Hulda att männen kom ner från övre våningen släpande på Matson. ”Jag tog Matson i 

ärmen och försökte få dem att stanna, men männen skuffade undan mej. När jag hörde att 

ledaren beskyllde Matson för att skriva mot Lapporörelsen i Svenska Pressen sade jag 

flera gånger att det inte var frågan om samma person.” Fru Niklander, som också kommit 

ut, bedyrade det samma. En tredje man kom från stranden upp till villan, och Matson blev 

lättad eftersom han kände igen mannen, som han tidigare träffat på Kiffens skjutbana 

iklädd skyddkårsuniform. Matson hoppades att den bekanta personen skulle reda upp 

missförståndet och befria honom. Den bekanta mannen var inte till någon hjälp. Han sa: 

”Kom med nu bara”, berättade Matson i polisförhöret. 

Damernas enträgna klagande ledde till att ledaren lämnade Matson med sina kumpaner, 

och ledsagade fru Niklander tillbaka till villan. Han sköt fyra varningsskott. Därefter 

ledde mannen också Hulda till villan, och sköt några skott till. ”Om ni kommer till 

stranden blir ni skjutna”, hotade mannen innan han lämnade damerna vid villan. 89 Nere 

vid stranden tvingades Matson följa med i motorbåten, där han placerades på baksitsen 

med en man på vardera sidan. Männen höll sina Browningar i handen. Båten sattes sedan 

i gång och kursen ställdes mot södra udden av Stora Aisarn, en ö som ligger mycket nära 

Estholmen. Under färden försökte männen pumpa Matson på var Hanemann befann sig. 

Matson bedyrade flera gånger att han inte visste var Hanemann var. Till slut blev Matson 

irriterad på frågorna och sade i ”något skarpare ordalag 90 “ att han inte visste. Det ledde 

till att han blev slagen med något hårt föremål mot vänstra tinningen så att hans hatt föll 

över bord. Han fick ett sår i tinningen. Såret började blöda ymnigt. Männen tog fram en 

raveldukssäck och kommenderade Matson att krypa in i den. Matson vägrade och 

försökte övertyga männen om sin oskuld. Han blev sedan tillfrågad om han hade papper 

på sig och då han hade tagit fram ett häfte blev han tvingad att efter diktamen skriva en 

förbindelse, att han på heder och samvete svär att han ”Omedelbart afgår från tidningarna 

Hufvudstadsbladet och Svenska Pressen och ej heller arbetar i någon annan svensk 

tidning. Vidare, det han ansåg att Hufvudstadsbladet och Svenska Pressen ej voro 

fosterländska.” Medan Matson skrev, avlossade en av männen för att skrämma honom ett 

skott med sin Parabellum-pistol och ”utslungade hotelser”. Under tiden hade båten drivit 

i land vid Stora Aisarn, och Matson hade fått befallning att stiga i land. Där tvingades han 

ytterligare, efter diktamen, skriva ner en förbindelse, att han ser till att Hanemann inte 

framledes skriver dagens text i Svenska Pressen eller någon annan tidning. ”Skulle det 

dock ske får Hanemann och Matson utan vidare nedskjutas”, löd förbindelsen. Efter det 

att männen med hjälp av en lampa kontrollerat att allt blivit rätt nedskrivet hade de 

uppmanat Matson att stanna kvar på holmen över natten. Då hade Matson klagat över att 

89 Polisförhörsprotokollet, Hulda Nurmis och Josefina Niklanders vittnesmål 

90 Everts Matsons vitnesmål, polisförhörsprotokollet 

29

han var utan mössa och paletå, och skulle frysa. Männen svarade honom att han nog 

kunde lida så mycket. Matson hade sedan frågat om han skulle få signalera åt 

förbifarande båtar för att bli överförd till Estholmen. Männen hade samtyckt till hans 

förslag. Efter att ha rådslagit en stund, bestämde sig männen för att föra Matson tillbaka 

till Estholmen. Han blev uppmanad att tvätta bort blodet från ansiktet. Matson lydde 

uppmaningen. Därpå steg alla i båten igen och Matson blev uppmanad att följa med. 

Under överfarten uppfordrades Matson att avge ett löfte på att han inte skulle berätta för 

någon om nattens händelser. Matson påpekade, att Estholmens personal kände till 

händelsen och att såret i tinningen också tydde på misshandel. En av männen hade då 

antytt, att Matson ju stött sig sjäv och det måste han hålla med om för att slippa 

ytterligare misshandel. Före ankomsten till Estholmen hade det ännu diskuterats politik i 

båten. Männen talade om för Matson, att det nu är ”lappomännen som är de enda som 

skipar lag och rätt i riket”. Ungefär en timme efter att männen hämtat Matson från 

Estholmen, blev han förd tillbaka dit. 91 

Hemma hos Hanemanns på Myntgatan 3 B i Helsingfors ringde telefonen i ett hela 

lördagen (5.7.). Eftersom Thyra var på resa och Max på Estholmen, var (hembiträdet, 

släktingen?) Ida ensam hemma och svarade i telefon. En del av dem som ringde var 

Hanemanns vänner som hört rykten och var oroliga, men en del samtalen ringdes för att 

få reda på om han var hemma. De som planerat skjutsningen av Hanemann hade fått veta 

att försöket misslyckats, och planerade kanske ett nytt försök. Klockan tolv på natten 

ringde telefonen igen, och när Ida svarade, frågade en röst på finska efter ”se kommunisti 

Hanemann”. Ännu klockan ett på natten kom ett samtal, som inte besvarades. Ida 

berättade senare för Thyra att hon hade sökt upp polisens telefonnummer, och att hon inte 

alls hade kunnat sova. 92 

Max Hanemann, som anlänt till holmen på lördagen och hört vad som hade hänt under 

natten, stannade på holmen med sina vänner. ”De tyckte sig kunna vara ganska lugna då 

de voro 7-8 herrar”, skriver Thyra i sin dagbok och fortsätter: ”Emellertid kom ryktet till 

staden, det blev uppståndelse, vännerna här blevo mycket oroliga. De vände sig till 

landshövding Jalander, som sände polis dit ut med motorbåt. Så läge Max var där ute 

stannade poliskommandot också.” Sven Rabe har en lite annorlunda minnesbild av 

lördagen efter skjutsningen. ”Vi kom glada, det var just denna sommar vi skulle fira 

Estholmens 10-årsjubileum. Det var svårt att få stämningen i gång. Nog för att vi drack 

och försökte. På en närbelägen holme låg tydligen banditerna, pistolskott lossades och jag 

hörde någon ropa ”nu blir dom nog rädda där på holmen”. På söndag afton kom vi in till 

91 Berättelsen baserar sig på polisförhörsprotokollet, och på nyhetsartiklar i Hbl 7.7. och 9.7.1930 

92 Thyra Hanemanns dagbok. 

30

staden och gick väl de flesta till Hbl, där historien väckte uppståndelse. Max Hanemann 

och några andra stannade kvar och landshövdingen Bruno Jalander skickade två poliser 

med en båt dit för att vakta. ‘Herrat jatkavat harjoituksia vaan’, sa poliserna som inte 

brydde sig om att tydligen brott mot förbudslagen förekom.” 93 

På måndagen, som även var dagen för bondetåget, kom Max in till Helsingfors med 

privat motorbåt. Han fick inte mera röra sig ensam utan att någon av hans arbetskamrater 

följde med. ”Han uppvaktade justitieombudsman Lilius, som sade att saken var mycket 

ledsam, han var verkligen upprörd, och sade sig vilja göra vad han kan, men tycktes tycka 

att man just inte kan göra nåot för att få fast banditerna”, skriver Thyra i sin dagbok. I alla 

nyhetsartiklar som jag fått tag på som berättar om skjutsningen nämns att Hanemann i 

egenskap av publicistförbundets ordförande gjort en anmälan om fallet till riksdagens 

justitieombudsman. Intressant är att en sådan anmälan aldrig gjorts, åtminstone finns den 

inte arkiverad på riksdagens bibliotek. 94 

Svenska Pressen, Hufvudstadsbladet och många andra finländska tidningar (åtminstone 

Uusi Suomi, Arbetarbladet, Suomen Sosiaalidemokraatti) rapporterar om 

skjutsningsförsöket måndagen den 7.7.1930. Fallet når över nyhetströskeln även i 

utlandet. De svenska tidningarna Stockholms Dagblad, Stockholms-Tidningen, Dagens 

Nyheter och Svenska Dagbladet skriver om fallet. I de finländska tidningarna nämns 

Hanemann inte vid namn, men nog Matson. Skjutsningsfallet är en förstasidesnyhet, men 

drunknar bland tidpunktens större nyheter: bondetåget, den nya regeringens åtgärder, 

kommunistlagarna… Den uppföljande rapporteringen under sensommaren är kortfattad 

och placerad på sämre nyhetsplats. 

Efter besöket hos justitieombudsmannen bestämde sig Hanemann för att åka till 

Köpenhamn. Thyra Hanemann antyder att resan kom till på Amos Andersons önskan ”för 

att inte riskera tryckpressarnas förstörelse” 95 Väl framme i Köpenhamn ger Hanemann en 

intervju för den danska dagstidningen Politiken. Intervjun publiceras den 11 juli 1930 

under rubriken Forbitrelsens Baggrund. Enligt artikeln skulle Hanemann ha anlänt till 

Köpenhamn den 10 juli. Hanemann berättar då att han anser skjutsningsförsöket på 

honom är en bagatell, men att hans vänner varit oroliga för honom, och att han därför 

begett sig på en resa. Politikens reporter frågar Hanemann om finlandssvenskarna överlag 

är emot Lapporörelsen, och på det svarar Hanemann: ”Nej, det kan man inte säga. Till en 

93 Rabe 1973 

94 

I alla artiklar nämndes “riksdagens justitieombudsman”, men Thyra skriver om justitieombudsman 

Lilius. Jag har endast hört med riksdagens arkiv, inte med justitieombudsmannens. 

95 

Klippbok 31, marginalanteckning, Brages Pressarkiv 

31

örjan ställde vi svenskar oss avvisande till lappomännen, men förhållandet har ändrats. 

Många har nu gått med i rörelsen, och i Svinhufvuds regering sitter ju också två svenskar, 

Söderholm och Professor Witting. Man har sagt, att mellan Gud och Djävulen finns ingen 

mellanväg… därför valde man Gud och glömde alla andra hänsyn.” Reportern frågar om 

Hanemann också ser saken på det sättet nu. ”Nej, jag anser nog att man ska kunna finna 

en mellanväg” Vilken är den, frågar reportern. ”Vad man så än väljer, måste lag och rätt 

gälla för alla. Man kan inte lämna en del av befolkningen utanför lagen. Kommunismen i 

Finland måste bekämpas, det är en nödvändighet. Men det måste ske med lagliga medel.” 

Hanemann har ändå förhoppningar att läget i Finland ska lugna ner sig. Som goda 

signaler ser han det faktum att bondetåget gick lugnt till och att den nya statsministern 

Svinhufvud är en förkämpe för lag och rätt. Intressant i Politikens artikel är att Hanemann 

i meningen ”Mellan Gud och Djävulen finns ingen mellanväg…” citerar det flygblad, 

riktat mot de finlandssvenska tidningarna, som delades ut under bondetåget. Flygbladet 

var ödesdigert för Hanemann, och var en av de faktorer som ledde till hans avsked. 96 

Steinby skriver att ”AA vidhöll alltid att han hade varit utsatt för hård påtryckning då han 

avskedade Hanemann. ’Jag kunde inte annat’, sade han till Thyra Hanemann på en 

middag i mars 1931, ’därför att Max liv var i fara. Hade han fortsatt skriva, skulle han ha 

mördats. Hatet var så koncentrerat på honom. Gamla herrar ur bildade kretsar beklagade 

att Estholmsexpeditionen misslyckats, att de inte lyckats göra slut på Hanemann. 

Anonyma brev och telefonringningar till honom, Amos: Man var alldeles uppriven. Och 

måttet som rågade var det anonyma telegrammet mot Svenska Pressen spritt av 

uniformsklädda lottor.’” 

Vad var då detta flygblad som påverkade både Amos Andersons och Max Hanemanns 

liv? Hur var det formulerat, och vem stod bakom det? När jag först läste om flygbladet i 

Steinbys bok blev jag uppgiven: hur i hela världen skulle jag få tag på flygbladet? Sådana 

tryckalster finns knappast arkiverade någonstans. Men här kom Max Hanemann oväntat 

till hjälp. Han hade nämligen beslutat att publicera flygbladet i Svenska Pressen. Det var 

en tillfällighet att jag hittade texten, eftersom den var oansenligt rubricerad ”Till 

allmänheten”. 

96 Steinby 1982, 318 

32

13. Flygblad mot de finlandssvenska tidningarna 

De svenskspråkiga lappoanhängarna utnyttjade bondetågt till att få ut sin åsikt om de 

svenskpråkiga tidningarna. Svenska Pressen rapporterade (7.7.1930) att uniformsklädda 

lottor till deltagarna i bondetåget delat ut flygblad undertecknat ”Svenskspråkiga 

anhängare av Lapporörelsen”. I flygbladet kritiserades de svenskspråkiga tidningarnas 

och majoriteten av svenska riskdagsgruppens hållning gentemot Lapporörelsen. Svenska 

Pressen publicerade flygbladet i sin helhet på insändarplats den 7.7.1930. 

Till allmänheten: 

1. Då efter frihetskriget inom kort tid största delen av de röda upprorsmännen 

ställdes på fri fot innebar detta fröet till den situation som råder i dag. Dessa 

obestraffade rödas terror mot laglydiga vita arbetare, vilken tämligen ostört 

fått fortgå ända sedan dess, har yttermera bidragit till att tillspetsa läget. 

Kommunisterna ha sått vind, nu skörde de storm, men skriften säger: Med det 

mått som I mäten skall ock åt Eder mätet varda. Det är både fräckt och löjligt 

då dessa anhängare av proletariatets blodsdiktatur nu högt ropa på laglighet 

och laga normer. Själva äro de nog färdiga att liksom 1918 med tortyr, mord 

och plundring utrota både borgare, bönder och vita arbetare. 

2. Våra svenska tidningar ha på några undantag när hänsynslöst censurerat 

alla uttalanden i Lappofrågan som gå emot Svenska Folkpartiets 

riksdagsgrupps majoritets åsikt. Mot detta protestestera vi på det skarpaste. 

3. Dessa samma tidningar ha på ett par undantag när tävlat om att få beklaga 

sig över huru mycket Lapporörelsen skadar Finland i utlandet. De ha också 

tävlat om att giva utlandet de mest vilseledande svartmålningar av denna 

nödvändiga och fosterländska rörelse. Men det är inte Lapporörelsen utan 

nämnda tidningars tendentiösa svartmålningar som mest skadat Finland i 

utlandets ögon. 

4. Vi fördra press- och yttrandefrihet för de svenskar i landet som av rena och 

fosterländska motiv slutit sig till denna rörelse, och vilka anse att ett 

ställningstagande mot Lapporörelsen skulle innebära den svenska 

folkgruppens i Finland oåterkalleliga fördärv och undergång. 

Mellan Gud och Djävulen, mellan vitt och rött ges inga medelvägar. 

Ödesstunden är innne, det gäller att fatta position på den ena eller andra 

sidan. 

5. Vi äro övertygade om att en mycket stor del av Finlands svenskspråkiga 

befolkning delar våra åsikter. 

Svenskspråkiga anhängare av Lapporörelsen 

33

Det anonyma angreppet på tidningarna föranledde kommentarer på ledarplats i både 

Svenska Pressen och Hufvudstadsbladet. De två tidningarna var inte namngivna i 

flygbladet, men med tanke på att båda tagit ställning mot rörelsen, och med tanke på 

skjutsningsförsöket på Hanemann några dagar tidigare, var det klart att det var de båda 

tidningarna som kritiken i flygbladet riktades mot. I Hbl skriver ledarskribenten under 

rubriken Ett angrepp mot våra svenska tidningar den 10 juli ”Samma dags morgon 

(syftar på 7.7., bondetågets dag, min anm.) hade tidningarna vetat berätta om det brutala 

överfallet på de svenska tidningsmännens sommarhem, även detta överfall ett slags 

opinionsyttring mot vissa publicistiska principer. För egen del vilja vi tro, att den 

anonyma anklagelseskriftens upphovsmän och distributörer icke hade kännedom om 

detta överfall då aktstycket kom till. Vi nöja oss med att fastslå, att spridningen fortsattes 

även efter att nyheten om dådet på Estholmen blev känd.” I ledaren kritiseras främst det, 

att anklagelserna framförts anonymt. Den 12 juli infördes i Hbl senare en ny 

opinionsyttring i Lappofrågan undertecknad av 44 personer som ansåg sig kunna försäkra 

att största delen av landets svenskspråkiga befolkning inte delade de åsikter som 

omfattades av den svenska riksdagsgruppen. 97 Hufvudstadsbladets ledarskribent antyder i 

ledaren samma dag, att undertecknarna inte är de samma som står bakom flygbladet. 

”Förhåller det sig till äventyrs så, att det är vårt klander av anonymiteten i just detta 

aktstycke, som uppfodrat de aktade medborgarna av i dag att framträda öppet med sina 

namn och genomdriva detta vårt klander?”, frågar ledarskibenten. I samma ledare 

upprepas tidningens linje i lappofrågan på följande sätt: ”En ansvarsmedveten tidning kan 

icke engagera sig för staskuppsplaner och uppträda som försvarare av olagligheter. För 

övrigt ha vi ännu icke sett att någon tidning oreserverat skulle ha upptagit försvaret för 

olagligheterna”. 98 Intressant med opinionsyttringen den 12.7.1930 och dess undertecknare 

är att flera av undertecknarna även finns med på ett annat upprop i Hbl den 7.10.1941. Då 

är det inte längre Lapporörelsen som understöds. Denna gång är det nazityskland och det 

”rasbefryntade tyska folkets kraft” som hyllas av undertecknarna, som anser att deras 

uttalande motsvarar tänkesätten hos ”otaliga finlandssvenskar”. 

Vem som verkligen stod bakom flygbladet är svårt eller omöjligt att utreda. Den 

polemiska texten hade, enligt Hbl-ledaren den 12 juli, stor genomslagskraft, och den 

spreds också i de finskspråkiga tidningarna. Max Hanemann skriver i en ledare i Svenska 

Pressen den 19.7. att ”Man kan förstå att cirkuläret mottogs med jubel på svenskfientligt 

håll. Här förelåg ju ett uppenbart bevis på den svenska tidningens låga ståndpunkt, då den 

måste visas till rätta av sina egna”. I samma ledare berättar han att gruppen som stått 

bakom flygbladet i en insändare i Åbo Underrättelser 18.7. tar tillbaka sina påstående om 

97 Federley s. 266 

98 Hbl 12.7.1930 

34

att de svenska tidningarna censurerat lappovänliga uttalanden, gällande då endast 

landsortspressen. Beskyllningarna mot de ”stora svenska tidningarna i huvudstaden”, kan 

insändarskribenterna inte ta tillbaka, skriver de. Skribenterna upplyser dessutom ÅU:s 

läsare om att det bakom flygbladet står en kommitté utsedd av ett medborgarmöte i Borgå 

stad och socken. 99 Informationen om att flygbladsfabrikörerna har Borgåanknytning är 

intressant, och för misstankarna till Borgåbladet och den ”rabiata högermannen 100 “, 

skalden Bertel Gripenberg (1878–1947), som uttalat sig lappovänligt i tidningen. Han 

hade, enligt Sfp:s historik, tagit initiativ till att grunda en lokal svenskspråkig 

Lappoavdelning, den första i sitt slag. Som dess ordförande bedrev Gripenberg med stor 

iver propaganda för Lapporörelsen. 101 Något entydigt samband mellan Gripenberg och 

flygbladet kan jag inte bevisa. 

Hanemann svarar på påståendet att Svenska Pressen skulle ha censurerat lappovänliga 

alster med att tidningen ”endast ’undertryckt’ ett versförsök, t.o.m. två, av samma 

författare men gående i olika riktning. (Kan det igen vara frågan om skalden 

Gripenberg?) Annars inte en rad. Är det herranas i Borgå mening att alla skrapa poeter 

ska ha fritt fält i tidningspressen?” Därefter ger sig Hanemann in på en lektion i 

journalistik: ”Den tidning vore snart dömd till undergång, som utan hänsyn till läskretsen 

ginge efter sin egen linje. Men detta är en sak och en helt annan att en tidning skulle taga 

order av ena eller andra folkopinionen, huru stark den för ögonblicket må synas. En 

tidning kan icke, utan att fullständigt taga fel på sin uppgift vara en vindflöjel, som genast 

svänger, när en ny vind börjar blåsa. Det är en skam för en tidning, om den förvanskar 

fakta, om den framställer vad som sker i ett oriktigt ljus, men den rätt bör alltid 

förbehållas ett det fria ordets språkrör att det får hävda sin egen mening. Någon obetingad 

skyldighet att införa alla uttalanden, som tillsändas den, kan ingalunda erkännas.” 

99 

Svenska Pressen 19.7.1930 

100 

Steinby 1982, 294 

101 

Svenska folkpartiet III, 35 

35

Estholmens gästbok 1930. Den 1.7. anlände Evert Matson, den 5.7. Max Hanemann med 

följe, och den 8.7. överkonstapel Georg Sundström och en poliskonstapel. 

14. Polisutredning med förhinder 

Polisutredningen av skjutsningen på Evert Matson kom trögt igång. ”Ordningsmakten har 

tills vidare inte skridit till några åtgärder med anledning av överfallet”, skriver Svenska 

Pressen tisdagen den 8.7., fyra dagar efter överfallet. Länsmannen i Esbo, som Svenska 

Pressen talat med, hade inte hört om fallet, men hade överlämnad ärendet till biträdande 

länsman Nordberg. Nordberg i sin tur hänvisade till polisen i Köklax, som bekräftade 

uppgiften om att man på måndagen inlett undersökningen av fallet, och att polisen hade 

begett sig iväg till holmen på tisdag förmiddag. På eftermiddagen hade polisen inte hörts 

av på holmen, och ingen från polisen hade talat med Evert Matson. 102 Om anteckningarna 

i Estholmens gästbok stämmer, anlände två poliser till holmen den 8.7. för att förhöra 

Matson och personalen. Enligt polisförhörsprotokollet skulle förhöret ha skett först 

följande dag. 

Enligt Juha Siltala, som forskat Lapporörelsen och skjutsningarna, var det vanligt att 

polisundersökningar av skjutsningsfallen inte kom igång. Enligt hans beräkningar ledde 

två femtedelar av skjutsningsfallen under sommaren 1930 som polisen hade kännedom 

om, inte till några åtgärder. Tre femtedelar av fallen ledde till åtgärder, som i sin tur inte 

ledde någonvart. 103 Myndigheterna (polisutredning och åklagare) var i 134 skjutsningsfall 

lapposympatisörer eller kommunistfientliga. 104 För många poliser var Lapporörelsen både 

ideologiskt och socialt nära hjärtat. Polismyndigheterna hade rekryterats inom ”det vita 

102 Svenska Pressen 8.7.1930 

103 Siltala 1985, 378 

104 Siltala 1985, 383 

36

Finlands” trupper: Den som sökte en polistjänst behövde ett utlåtande från skyddskåren. 

Länsmännen och polisbefälet, till och med polismanskapet, hörde till den 

befolkninggrupp som under självständighetstiden blivit både relativt fattigare och tappat 

en del av sin auktoritet, och de hoppades att Lapporörelsen skulle förbättra deras 

ställning. 105 Endast fyra skjutsningsfall (av totalt 254) hade enligt Siltala nått 

domstolsnivån före den allmänna angivelsen i slutet av september 1930. Skjutsningen av 

Ever Matson var ett av dessa fyra fall. 106 

Mot den här bakgrunden är det mycket troligt, att polisutredningen även i Estholmsfallet 

skulle ha blivit ofullbordad. Svenska Pressens enträgna uppvaktande av både länsman 

och landshövding och rapportering om polisens ovilja att utreda fallet, kan ha varit 

faktorer som ledde till att ordningsmakten kände sig tvungen att ta sig an ärendet. Den 9 

juli anlände ett brev från landshövdigen i Nylands län, Bruno Jalander, till biträdande 

länsmannen i Esbo, Oskar Nordberg 107 . Brevet var daterat den 7.7. och innehöll en 

uppmaning att ”verkställa noggrann undersökning i ärendet och vidtaga därav påkallad 

åtgärd”. I brevet fanns bifogat en nyhetsartikel om fallet, som ingått i Uusi Suomi den 

7.7. Brevet satte fart på polismyndigheterna, och redan samma dag (9.7.1930) åkte 

överkonstapel Georg Sundström från polisen i Köklax till Estholmen, där han förhörde 

Evert Matson. 108 Sundström bekräftade för Svenska Pressen samma dag, att det skedda 

kan betraktas som ett Lappodåd. Den 10.7. rapporterade Svenska Pressen att 

överkonstapel Sundström anlänt till Helsingfors för att bedriva efterforskningar för att 

hitta de personer, som deltagit i överfallet. I ett samtal med Svenska Pressens reporter har 

Sundström berättat att han stött på en del motigheter när det gällt att identifiera 

gärningsmännen och deras båt. ”Den institution där han hoppades kunna få klarhet om 

våldsmännens identitet var stängd, emedan så gott som alla dess medlemmar för 

närvarande gästade Sverige.” I rapporteringen skrivs vagt om ”den istitution” och ”dess 

medlemmar” som är viktig för att gärningsmännen hittas. Att det är frågan om 

skyddskåren, sägs inte rakt ut. Thyra Hanemann däremot är inte lika diffus i sin 

dagboksrapportering. ”Våldsdåd utföras, myndigheterna stå maktlösa, våldsmännen 

gömma sig bakom varandras ryggar. Tangerar undersökningarna om överfall Lappo eller 

skyddskåren så finnes inget hopp om rättvisans gång. De motarbeta alla försök att få de 

skyldiga fast eller hjälpa inte det minsta. Så ock i Estholmshistorien. Spåren ledde 

mycket snart till skyddskåren, marinavdelningen, men där var det stopp. Polisen fick 

105 Siltala 1985, 384 

106 Siltala 1985, 378 

107 Nordberg var också åklagare i fallet, se rättegångsprotokollet 

108 Enligt sommarhemmets gästbok anlände den 8.7. Valdemar Andersson (poliskonstapel) och Georg 

Sundström (överkonstapel) till holmen. Enligt förhörsprotokollet skulle de ha kommit till holmen först 

följande dag. 

37

ingen handräckning såsom han bad om utan tvärt om, man försvårade arbetet, höll undan 

fotografier som bads om. 

Efter att skyddskåren satt käppar i hjulet på överkonstapel Sundströms efterforskningar i 

några veckor, fick han slutligen tag på ett fotografi av marinmanskapet. Matson kände 

igen tre av männen, men föreståndarinnan fru Niklander och hembiträdet Hulda Nurmi 

kände endast igen ledaren. Marinlöjtnant Estra Immanuel Terä, som igenkänts som 

skjutsningsgruppens ledare förhördes av Sundström och poliskonstapel Walter Nikander 

den 21.7. I förhöret nekade Terä att han skulle ha utfört skjutsningen. Han berättade att 

han i egenskap av skyddskårsmarinens befäl (suojeluskuntalaivueen päällikkö) 1.7.-7.7. 

1930 varit stationerad på Kytö, som ligger strax söder om Estholmen. På grund av 

vittnesmålen mot Terä blev han instämd till ting. Den 25.7. kan Svenska Pressen 

rapportera om saken under rubriken Skall dunklet kring Estholmsaffären lätta? En av de 

för dådet misstänkta instämd till ting. 

38

15. Rättegången 

Marinlöjtnant Esra Immanuel Terä (f. 23.10 1903) döndes till åtta månaders villkorligt 

fängelse vid hösttiget vid häradsrätten i Esbo Socken och Grankulla köping den 

28.8.1930. Brottsrubriceringen var hemfridsbrott, berövande av annan människas frihet 

och lindrig misshandel. Svenska Pressen rapporterade mycket noggrannt från hösttinget. 

Följande framställning av rättegången är ett referat av både Svenska Pressens 

nyhetsartikel och rättegångsprotokollet. 

Vid femtiden utropades fallet, och parterna infann sig. Rättens ordförande läste upp 

protokollen från polisförhören, i vilka protokoll tidningsurklipp och skrivelsen från 

landshövdingen var infogade. I protokollen redogjordes i detalj för händelseförloppet, 

och de åtgärder, som vidtagits. Efter det att åklagaren framfört sitt ansvarsyrkande, vände 

sig rättens ordförande till svaranden, löjtnant Terä. Terä, som i polisförhören envist hade 

bestridit sin delaktighet i dådet, avlade sin bekännelse: ”Enär Svenska Pressen, särskilt 

huvudredaktör Max Hanemann under märket Lucas skrivit i en sådan riktning att han 

skrivsätt väckt förargelse, beslöto vi avhämta honom från sommarhemmet på Estholmen 

för att ge honom en läxa. Jag ber att få påpeka att detta inträffade före Lappodelegationen 

förbjöd alla våldsgärningar…” Rättens ordförande frågade då: ”När ha de varit tillåtna?” 

Terä: ”Jag ber om ursäkt herr ordförande. – Jag vill emellertid erkänna riktigheten av de 

anklagelser som riktats mot mig. Jag ber även att få framhålla att båten D.B. 1, som 

dagen före dådet besökte Estholmen och som är en privat båt tillhörande 

skyddskårsmarinen, ingenting har att skaffa med dådet. Jag ber yttermera få framhålla att 

jag vid polisöfhören förnekat min skuld då jag var medveten om att jag skulle bli ställd 

inför rätta och beslutat att då avge en bekännelse i korthet.” 

Terä blev tillfrågad om vilka de övriga delaktiga var, men han vägrade svara. Evert 

Matson blev tillfrågad om han yrkade på någon ersättning. Matson gjorde anspråk på 450 

mark för en förlorad arbetsdag, sin hatt och diverse resekostnader. Terä hade ännu något 

på hjärtat. Han framhöll att han vid dådet inte använt en Browning utan endast en vanlig 

gaspistol, med vilken han hade avlossat skotten. “En sådan är ofarlig, och bedövar för 

blott 5 minuter”, sade han. Terä visade gaspistolen för rätten.. ”I båten fanns ej heller 

någon säck av ravenduk utan endast en presenning”, fortsatte Terä. Ordföranden frågade 

varför Terä misshandlat Matson, och Terä svarade att Matson enleverats (skjutsats) 

eftersom han var så nervös och det var också därför han hade blivit tillslagen. Terä sade 

ännu att en person med bättre nerver än Matson inte godvilligt skulle ha följt med 

männen. Han erkände att han och hans följeslagare ändå skulle ha brukat våld om den 

avhämtade gjort motstånd. Matsons referat av händelseförloppet fann han i sak vara 

riktig, men mycket överdriven och färgad. Matson bad ännu om att få det dokument han 

39

undertecknat på Stor-Aisarn, ”då detta för honom ägde kuriositetsintresse”. Terä sade att 

han redan förstört dokumentet. 

Terä dömdes som sagt till åtta månaders fängelse och att betala Matson 450 mark för ”en 

försvunnen hatt och förspilld arbetstid”. Domen blev villkorlig med två års prövotid, med 

tanke på ”svarandes tidigare klanderfria liv”. Innan prövotiden tog slut hann Terä delta i 

Mäntsäläupproret 1932, och satt därefter av sin dom. 

Trots att en av de skyldiga dömdes, var det klart att Terä inte var den som stod bakom 

skjutsningen. Hanemann lär, enligt Thölix, ha talat om de här ”ledarna” under 

samlingsbeteckningen ”bergsråden”. Det var de personer som finaniserade verksamheten, 

som aldrig trädde fram I offentligheten och skyddade dem som var medlemmar av ”det 

gode Selskab”. 109 

109 Thölix 1996, 81 

40

16. Hanemann på fallrepet 

Enligt Steinby var skjutsningsförsöket på Hanemann ”utan tvivel en faktor i AA:s beslut 

att avlägsna Hanemann från posten som ansvarig huvudredaktör på Svenska Pressen”. 

Steinby påpekar att Amos Anderson inte var någon lappoman. ” Som så många andra såg 

han gärna att kommunisterna förlorade sitt parlamentariska inflytande, men av fruktan för 

våldstendenserna inom Lapporörelsen ville han inte själv befatta sig med denna. Han var 

rädd för sina tidningar, för sina tryckerier, ja även för sitt liv.” Uppenbart blev också 

Hanemann bunden av Andersons rädsla för skadegörelse. 110 Lappomännen visade 

åtminstone inte brist på fantasi i sina påtryckningsförsök. Thyra skriver att Max fick 

hemskickat ett en slägga adresserad ”Bolsjeviken Hanemann” 111 . Det inbyggda hotet om 

tryckeridemolering som ”presenten” innebar, kan inte ha gått någon obemärkt. 

Den laddade politiska stämningen i landet tillspetsades efter att kommunistlagarna 112 

p.g.a. socialdemokraternas motstånd röstats över nyval i den avgörande behandlingen i 

riksdagen den 15 juli 1930. President Relander upplöste som väntat riksdagen, utlyste 

nyval till början av oktober 1930 och uppmanade medborgarna att välja en riksdag som 

kunde godkänna kommunistlagarna. 113 Skjutsningar och andra påtryckningar gav en 

hotfull prägel åt hela valkampanjen inför det så kallade Lappovalet. Hanemann hade 

under den här tiden, enligt Steinby, ”möjligen blivit mer aktsam i sitt ordval än annars, 

men sina åsikter uttryckte han lika klart som förut”. Thyra kännde på sig att ett hot låg i 

luften mot Max, och skrev att det var ”alldeles som om där skulle ligga gammalt agg 

bakom”. Inför valet krävde lappomännen i Sfp:s kretsstyrelse för Nyland att Hanemann 

borde lämna sin ordförandepost i styrelsen då han inte åtnjöt deras förtroende. Fru 

Hanemann tog illa vid sig av detta och andra liknande krav på ”politisk sanering” och 

fann att det inte var fråga om ”kommunismens bekämpande som det så vackert låtit utan 

om en revolution, en omläggning fast med våld av regeringsformen. I alla fall skaffar jag 

i morgon åt oss pass till utlandet- man vet inte huru det kan behövas…” skriver hon i 

dagboken den 30 augusti. 114 

110 Steinby 1982, 315 

111 

Enligt en dagboksanteckning “Misstänkar man Bertel Gripenberg”. Gripenberg var poet, och en 

lappoivrare som Hanemann spydigt kritiserat. 

112 

Kommunistlagarna bestod av tre delar: en skyddslag för republiken, en begränsing av den politiska och 

kommunala valbarheten och en skärpning av straffåtgärderna för brott mot tryck- och yttrandefriheten. 

Kommunistlagarna krävde en ändring av grundlagen och därmed behövdes en 5/6 majoritet i riksdagen, 

Svenska FolkpartietIII, 1992, 42 

113 

Meinander 1999, 111 

114 Steinby 1982, 316 

41

Oron steg inför riksdagsvalet. Till de oroligaste hörde, enligt Steinby, Amos Anderson. 

Hans oro gällde, som tidigare nämnts, hans tidningar, tryckerier, och hans person. Och 

han valde att offra Max Hanemann. Den 5 september 1930 sammankallades 

tidningsbolagets styrelse, som då bestod av , förutom Amos Anderson själv, av Gösta 

Söderholm (god vän till Hanemanns efterföljare) och P H Norrmén (en av partiets 

lappomän, som sedan gammalt var avog mot Hanemann). Vad som sades vid mötet 

berättar det korta protokollet inte. ”Efter föregången diskussion beslöt styrelsen befria 

redaktören Max Hanemann från befattningen såsom ansvarig redaktör för Svenska 

Pressen, räknat från och med den 3 oktober 1930”, så formulerade mötets sekreterare P H 

Norrmén förhandlingarnas resultat. Styrelsen önskade också ”tillika få antecknat till 

protokollet sin stora uppskattning och erkänsla för det långvariga, plikttrogna arbete Herr 

Haneman utfört i Svenska Pressens och dess föregångares tjänst.” Protokollet innehåller 

en kort paragraf till. Enligt den utsågs Fredrik Valros till ansvarig huvudredaktör för 

Svenska Pressen från och med den 3 oktober. 115 

Konstigt nog skriver Thyra Hanemann redan dagen före styrelsemötet, den 4 september 

1930: ”Nu har slaget kommit. Amos bad Max i dag in till sig, började med många 

krumbukter, ’det tyngsta uppdrag han i sitt liv har haft, vill inte något personligen, 

hoppas Max inte blir ledsen på honom etc’. Man tvingas att ställa om, Max har samlat allt 

hat. ’De äro alldelse tokiga’. Han, Amos, under ett sådant hot och tryck – kanske senare 

kunde Max skriva artiklar också i Hbl – Kanske någon tid borta. Kontentan var nog att 

Max inte skulle få bli kvar som chefredaktör för Pressen. Max hade frågat om Amos kan 

säga att Max inte lojalt följt hans anvisningar då han uttalat sig”. 

Enligt Steinby talade Amos Anderson med Hanemann först efter styrelsemötet. ”Men 

hans meddelande om uppsägningen var så tillkrånglat, att Hanemann inte förstod vad 

Anderson menade. Samtalet fortsatte följande dag, och då föreslog Hanemann att han 

skulle få köpa Svenska Pressen. Anderson svarade att han ville fundera på saken, men var 

negativt inställd. Hanemann fick vänta på slutligt besked ända till den 25 september, men 

då hade han redan ett par veckor tidigare av Valros fått veta att denne skulle efterträda 

honom. Han hade situationen klar för sig då Anderson meddelade att han inte kunde göra 

annat än bedja Max gå med motiveringen ”jag orkar inte motstå trycket längre, jag vill ha 

frid”. I Amos Andersons kalender, en liten sak med röda läderpärmar med texten 

”Tachenkalender 1930” på pärmen, finns en anteckning vid den 1 oktober. ”Hanemann 

115 Seinby 1982, 317 

42

avgår”. 116 Den 3 oktober ingår en notis i Svenska Pressen, där läsarna informeras om 

redaktörsskiftet. 

Något anställningsskydd fanns inte på den tiden, skriver Steinby. I ett hemligstämplat 

protokoll tackades den utan angiven motivering avskedade chefredaktören. Trots tjugo 

års trogen tjänst fick han ingen pension, endast lön till årets slut (vilket i praktiken 

innebar två månaders lön). ”Då AA dikterade styrelsens beslut”, skriver Steinby, ”tog han 

säkert med i räkningen att Hanemann tack vare ett förmöget giftermål inte blev ställd på 

bar backe. Att en av Finlands bästa journalister, ännu inte femtio år, berövades ett arbete 

som utgjorde hans livsinnehåll, tyckes inte ha bekymrat styrelsen eller AA.” 117 

”Amos Anderson sade gärna, med det mytologiska förakt för sanningen han enligt sina 

avundsmän var känd för, att han räddat livet på sin gode medarbetare, den kära Max. 

Lappo hade slagit ihjäl chefredaktören om han låtit honom sitta kvar”, skriver Birger 

Thölix. Vasabladets chefredaktör Edvin Sundqvist anställde Hanemann som 

huvudstadskorrespondent. Thölix beskriver situationenen: ”Sundqvist rörde knappt på 

läpparna när han talade och det lät som en självklarhet när han sade att såvitt det berodde 

på honom skulle Hanemann haen öppen kanal och ett språkrör”. 118 

Alla påståenden om Lapporörelsens påtryckningar och Amos Andersons rädsla var inte 

tagna ur luften. Under de följande åren, då Lapporörelsen var ett avslutat kapitel, fick 

Hanemanns enligt Thyras dagbok från olika håll bekräftelse på att planer på Max 

Hanemanns kidnappning och bortförande faktiskt hade smitts även av andra än 

deltagarna i den misslyckade motorbåtsexpeditionen, skriver Steinby. Vilka var dessa 

”gamla herrar från bildade kretsar”? Den frågan blir här obesvarad. Klart är ändå att de 

hade ett stort inflytande på Amos Anderson. Min gissning är att de ”gamla herrarna” 

hörde till Amos Andersons affärsbekanta eller vida bekantskapskrets. Personer, som hade 

både ekonomiskt och personligt samröre med tidningsägaren. Thyra Hanemann hade sina 

egna aningar: ”Inte skall man mycket misstaga sig om man antar att Lappoledningen har 

mycket nära kontakt med våldsverkarna och Max’ äventyr”, skrev hon sommaren 1930. 

Långt senare, när Amos Anderson inte längre vill erkänna att det var fruktan för Lappo 

som fick honom att avskeda Hanemann, hävdade han att orsaken var Hanemanns hårda 

svenskhetspolitik. Max Hanemann dog i Helsingfors 64 år gammal natten till den 30 juni 

116 SLSA 900.2.1.2. Amos Andersons almanackor, Helsingfors Universitetsbibliotek, Svenska 

Litteratursällskapets arkiv 

117 

Steinby 1982, 317 

118 

Thölix 1996, 80 

43

1945 119 , men hans hustru Thyra kunde inte glömma hur illa behandlad hennes man hade 

blivit. Fredagen den 20 juli 1956 talade hon i ett radioprogram, intervjuad av P.O. Barck, 

om sin man, Lapporörelsen och avskedet från Svenska Pressen. Thyra hade i intervjun 

beklagat sig över den korta uppsägningstiden (en vecka) och det att tidningsmännen inte 

hade något kollektivavtal samt att några närmare anställningsvilkor inte heller hade 

fixerats för Max Hanemann. Amos Anderson reagerade starkt på radiointervjun. I ett 

upprört brev till henne daterat den 23 augusti 1956 skriver han att Thyra genom sitt 

uttalande inför radiopubliken ställt hans bolag i ett ofördelaktigt ljus. Han påstår att de 

uppgifter hon gett är oriktiga, och ”måste bero på ett minnesfel”. ”Det var ingalunda 

redaktör Hanemanns inställning till Lapporörelsen som föranledde hans avsked. Denna 

inställning delades ju av alla vid Hufvudstadsbladet och Svenska Pressen – självfallet 

också vid bolagets direktion. Detta framgår också mycket tydligt av att redaktör 

Hanemann efterträddes av redaktör Fredrik Valros, som ju knappast kan anses ha varit 

mindre kritiskt inställd till Lapporörelsen än redaktör Hanemann. (---) Redaktör 

Hanemanns avsked var absolut inte avsett att leda in Svenska Pressen på en mindre 

lappokritisk linje”, skriver Anderson, som påperkar att Hanemann visste detta och själv 

inte lät ett ord av klander gå över sina läppar. ”Det hade enligt vår mening varit lyckligt 

om Fru Hanemann och dr Barck i detta avseende hade följt hans kloka föredöme”. 

Anderson skriver vidare i sitt brev, som nu tar en aningen hotfull ton, att Fru Hanemanns 

uttalande har försatt hans företag i en otrevlig situation, eftersom ”den stora 

radiopubliken” genom henne har getts ”oriktiga uppgifter av ett kränkande slag”, och att 

det vore bäst att Fru Hanemann ”vidtar åtgärder” för att rätta de felaktiga uppgifterna i 

samma forum där de gavs. Som en slutkläm meddelar Anderson att han underrättat 

rundradions chef, generaldirektör Einar Sundström om saken, eftersom han anser det av 

vikt att radioledningen vet om att intervjuuttalandet var ägnat att vilseleda lyssnarna. 120 

1957 lät Amos Anderson sin sekreterare Tor Weckström i Svenska Pressens liggare från 

1929 och 1930 leta upp exempel på hanemannskt hånfull och ironisk kritik särskilt av 

finskhet och den finska borgerligheten. Det blev en tjock lunta med ”prov på red. 

Hanemanns skrivsätt” som skulle styrka hans påstående om motivet för avskedandet. 

Enligt Steinby skiljer sig Hanemanns sätt att skriva om svenskhetsfrågan inte från den 

polemiska stil som ännu på trettiotalet var vanlig i finländsk press. ”I ingen händelse kan 

de betraktas som rimlig orsak till avskedande”, skriver Steinby. 121 Diskussionen om 

motiven för Hanemanns avsked dök upp igen i offentligheten i tryckfrihetsprocessen 

mellan Ölander och Ginström (s 368ff). I en inlaga till hovrätten den 25.1. 1957 säger 

119 Landgren 2000 

120 SLSA 900, mapp 17, Helsingofors Universitetsbibliotek 

121 Steinby 1982, 317 

44

Ginstöm att Ölanders påstående att Hanenann avskedades för sin Lappofientlighet är 

osant: ”Det var Hanemanns oförmåga och ovilja att vara saklig i språkfrågan som 

föranledde hans avsked. Han hade redan tidigare uppmärksamgjorts på det olämpliga i de 

ständigt återkommande uttrycken för hans inställning till majoriteten. Att han sedan 

hotades till livet av lappomän … påskyndade måhända i någon mån avskedet, men det är 

osanning att hans lappofientlighet som sådan skulle ha föranlett hans avskedande.” Detta 

är naturligtvis, skriver Steinby, skrivet efter Amos Andersons diktamen av Weckström 

som skötte alla de skriftliga inlagorna i processen. 

45

17. Tankar om fortsatt forskning 

Att följa med Max Hanemanns oroliga tider under åren 1929 och 1930 har varit 

spännande. Jag har lärt mig mycket om 1920- och 1930-talens Finland, om facism och 

motstånd, om rättvisa och orättvisa, mod, parlamentarism och fosterländskhet. Framför 

allt har jag lärt mej grunderna i historieforskning, vilket har visat sig vara mycket svårare 

än jag någonsin kunde tro. Det svåraste har varit att fatta att jag aldrig kan få reda på 

exakt vad som egentligen hände. Allt är bara en framställning av verkligheten, och 

dimridåer faller vart man än vänder sig. Om jag bara hade fått vara en fluga i taket när 

skjutsningsförsöket planerades av ”gamla herrar i bildade kretsar” eller i styrelserummet 

när Hanemanns avsked diskuterades! Thyra Hanemanns dagbok har lättat på ångesten, 

genom hennes vardagliga, lite ilskna och frustrerade berättelser har jag känt en närvaro 

som polisförhörsprotokoll och nyhetsartiklar saknar. 

En fortsättning på det här temat kommer kanske att bli aktuellt i något skede. Det finns 

ännu många oöppnade dörrar i den här historien. Intressant skulle också vara att utreda de 

finlandsvenska extremhögerkretsarna under första republiken och under andra 

världskriget. När jag märkte att några namn fanns både på en pro-lappoinsändare 1930 

och på en pro-naziinsändare 1941, kom jag att tänka på att jag kunde ta en titt åt det hållet 

också… 

Ett stort tack till professor Ullamaija Kivikuru för en uppmuntrande attityd, 

publicistförbundets historikskribent Göran Wallén för hjälp med arkivgömmor, Johanna 

Bonäs för att hon mailade mej sin gradu och till arkiv- och bibliotekspersonalen på 

Helsingfors Universitetsbibliotek, Riksarkivet och Åbo Akademis handskriftsavdelning. 

Ett speciellt tack till Katja som läste och uppmuntrade och Anssi som skötte 

markservicen. 

46

Källor 

Ahti, Martti Aktivsterna och ”Andersson”, Helsingfors, 1991. 

Bonäs, Johanna: Från bondetåg till Lappoval: svenskösterbottningarna och 

Lapporörelsen sommaren 1930, pro gradu-avhandling, Åbo Akademi, historia, 2001 

Federley, Berndt Opinionsbildning och tidningspress, Finlandssvenska meningsbrytningar 

vid tiden för äktfinskhetens framträdande och Lapporörelsens genombrott, 

Historiska och litteraturhistoriska studier nr 49, 1974, s. 245-275. 

Hirvonen, Maija: Salanimet ja nimimerkit, Suomen kirjallisuuden seuran kirjasto, 

Jyväskylä 2000 

Jutikkala, Eino & Pirinen, Kauko: Suomen historia, Juva 2002 (kuudes, uudistettu 

painos) 

Jussila, Hentilä, Nevakivi Suomen poliittinen historia 1809-1999, Borgå 1995. 

Kalela, Jorma: Historiantutkimus ja historia 2002 (2.painos, första 2000) 

Kosola, Vihtori Viimeistä piirtoa myöten (1935, tryckt 1986). 

Landgrén, Lars-Folke, Max Hanemann kontra bolsjeviker, lappomän och nazister, 

artikel i Laboatorium för folk och kultur 2/2002/Brages pressarkiv 

Meinander, Henrik Finlands historia 4, Shildts Helsingfors 1999 sidorna 77–118 

Steinby, Torsten, Amos Anderson Press och Kultur, 1982 

Nygård, Toivo & Salokangas, Raimo: Suomen lehdistön historia 2: Sanomalehdistö 

suuralkosta talvisotaan, Sanomalehtien liitto ry, Kuopio 1987 

Rabe, Sven: Några minnen från Estholmen 1929-1944 (skrivet1973), Publicistförbundets 

arkiv, Svenska Centralarkivet 

Shauman, Henrik – Lilius, Patrik, Från Lappo till Vinterkriget, Svenska folkpartiet III 

1930-1939, Ekenäs 1992 

Slotte, Christina Finlandssvenska synpunkter på Lapporörelsen från Lappo till 

Mäntsälä, pro gradu-avhandlingm Helsingfors universitet, statskunskap, 1956. 

Siltala, Juha Lapuan Liike ja muilutukset 1930, Helsingfors1985. 

Storbom, N-B: Edvin Sundqvist – tidningsman, 1999 

Suomen lehdistön historia 7 - uppslagsverk 

Thölix, Birger: Alla våra gårdagar. Tidningen som historia och efterglöd, Vasa 1996 

Tommila, Päiviö, Salokangas, Raimo Sanomia kaikille – Suomen lehdistön historia, 

Helsingfors 1998. 

Svenska Pressen tidningsartiklar: 28.11.1929-, speciellt 7.7.1930–5.10.1930, Brages 

pressarkiv/Helsingfors Universitetsbibliotek 

Hufvudstadsbladet tidningsartiklar: 7.7.1930–15.7.1930 Helsingfors 

Universitetsbibliotek 

Politiken 11.7.1930, Brages pressarkiv 

Polisförhörsprotokoll 21.7.1930, Espoon nimismiespiiri, 1929-30, Cc:1, Riksarkivet 

47

Rättegångsprotokoll 28.8.1930 § 67 liitteineen, Espoon tuomiokunnan varsinaisten 

asioiden ptk, HMA Tavastehus landsarkiv. 

Thyra Hanemanns dagböcker, Åbo Akademis bibliotek, handskriftssamlingen 

A.A.:s brev till Thyra Hanemann, SLSA 900, mapp 17. 

Amos Andersons almanackor, Helsingfors Universitetsbibliotek, Svenska 

Litteratursällskapets arkiv SLSA 900.2.1.2. 

Sommarhemmets gästbok 1921-1938, och fotoalbum 1926-1935, Estholmen 

48

Läs mera. - och kommunalhögskolan

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?