LTU - HV - EX - - 04/12 - - SE - Luleå tekniska universitet

Handikappolitikens övergripande mål är att funktionshindrade ska få större del av
välfärden, och utifrån sina förutsättningar leva ett liv med goda livsvillkor
(Tideman, 1996). Boendet och bostaden är en väsentlig del av välfärden.
Institutionsvården var fram till 1990-talet en vanlig boendeform bland personer med
utvecklingsstörning och psykiska funktionshinder. I denna form av boende fanns
förhållanden som inskränkte de boendes fri- och rättigheter, vilket benämndes
dehumanisering (Bakk & Grunewald, 1998). Detta innebar att personer tvingades
bo ihop med människor som de inte själva valt. Det innebar även att de inte fick ta
emot besök på natten, inte bestämma när och vad man själv skulle äta och inte själv
hade möjligheten att välja sina dagliga aktiviteter. Fram till slutet av 1970-talet
levde flertalet utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade på institutioner där
självbestämmande och sysselsättning var lågt prioriterat (ibid.). I samband med
avinstitutionaliseringen under början av 1990-talet var tanken att man skulle komma
ifrån de frihetsinskränkningar som boendet på institution inneburit (Tideman, 1996).
Sedan 1944 har flera olika lagar stiftats som syftar till att förbättra villkoren för
denna utsatta grupp (Grunewald & Leczinsky, 1999) och den senaste är Lag (SFS
1993:387) om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS), vilken trädde i
kraft 1 januari, 1994 (Norström & Thunved, 2003). Lagen innebär att en människa
har rätt att få bland annat personlig assistans och särskilt boende om bedömning
görs att personen har dessa behov. Sedan LSS grundades har en debatt förts kring
lagens påverkan på kommunerna i Sverige. Lagen är förmånlig för de som beviljas
insatser och det kan vara lätt att dra slutsatsen att lagen är påfrestande för
kommunernas ekonomi. En kommun som dröjer länge med att verkställa ett beviljat
beslut med hänvisning till att kommunen saknar resurser kan tvingas betala en
straffavgift 1 till staten (ibid.). Detta medför att en kommun som har beviljat till
exempel särskilt boende, måste verkställa beslutet inom en viss tid. I ett sådant fall
gäller det för kommunen att tillse att det särskilda boendet finns tillgängligt,
eftersom det inte är tillåtet för kommunen att dröja med verkställigheten av olika
beslut med motiveringen att resurser saknas (ibid.). Samtidigt som kommunerna
måste arbeta i enlighet med LSS finns det mycket i samhället som dess ekonomi ska
täcka in. Naturligtvis uppstår problem när en i många fall snäv budget överskrids
och givetvis måste kommunerna vidta olika åtgärder för att förhindra uppkomsten
av dessa problem.
1 Avgiften fastställs till lägst tio tusen kronor och högst en miljon kronor (ibid.).
6