Fårens vilda anförvanter

FAKTABLAD
Bilden visar det nordamerikanska tjockhornsfåret, som inte har lämnat någon
domesticerad avkomma, men är ett ståtligt vildfår. Tyvärr saknas bra bildmaterial
på våra tamfårs urfader, stäppfåret, men dess utseende ligger mycket nära
tjockhornsfåret. Foto: David McNew
Fårens vilda anförvanter
Fårens uppdelning i arter har länge varit omtvistad, men numera anses sex arter - amerikanskt
snöfår, argali, mufflon, sibiriskt snöfår, stäppfår och tjockhornsfår - urskiljbara
och de har alla sin hemvist inom bergsområden på norra halvklotet. Stäppfåret, även
kallat urial, anses vara den vilda stamformen för de flesta tamfår. En annan art, argalifåret,
anses vara stamform för de säregna fårtyperna fettstuss- och fettsvansfår.
Fåren hör till släktet getdjur, men skiljer sig från getterna genom att de har ögon-, klöv- och
ljumskkörtlar samt genom att baggarna saknar getabockarnas extremt kraftiga odör. Båda könen
har normalt horn, baggarna stora och spiralvridna, tackorna små och sabelformade.
De olika vildfåren härstammar från västra Centralasiens bergsområden, varifrån de för länge sedan
sökte sig västerut till Europa och österut till Nordamerika.
Släktskapet mellan vildfåren och de flera hundra fårraser människan skapat genom sin domesticering
är oklar.
Stäppfåret (urial), vars vetenskapliga namn är Ovis ammon vignei, är den troliga stamformen för de
flesta tamfår och alltså även våra svenska lantrasfår.
Årstidsbundna vandringar
De vilda fåren håller inga individuella näringsrevir, utan strövar i tämligen väl sammanhållna hjordar
långa sträckor för att hitta lämpliga, gemensamma betesmarker. Vandringarna är bundna till
årstiderna och sträcker sig ofta från vinterbeten i lägre regioner till fjällbeten under sommaren.
Födan utgörs huvudsakligen av gräs, örter och späda blad, men kan under vissa årstider även vara
bark och lavar.

8
1
2
Bilden ovan återger hornutvecklingen mellan olika
raser av asiatiska vildfår. Som jämförelse har medtagits
manfåret (1) av systematikerna placerat mellan
getter och får.
Av de återgivna vildfåren är
2 »Underras« till orientalis
3 Ovis ammon orientalis,
4 & 5 »Underraser« till vignei
6 Ovis ammon poloi,
7 »Underras« till poloi och
8 Ovis ammon ammon.
3
7
4
6
5
De nordamerikanska tjockhornsfåren delas upp i fem
olika raser. I samtliga raser bär baggarna kraftiga
hornuppsättningar och tackorna är behornade i
samma storleksförhållanden som hos gutefåren.
Bilden ovan. visar nedifrån snöfåret, Dall´s får
(vitt), Ston´s får (svart), Nelson´s får och överst
Rocky Mountain bighorn.
Bilderna är återgivna ur boken Mountain Sheep av
Valerius Geist.
Stäppfåret nära utrotning
Stäppfåren är numera sällsynta i vilt tillstånd. Det verkliga antalet är okänt, men deras ursprungliga
utbredning täckte en stor del av Himalaya och det tibetanska höglandets västliga sluttningar och
utlöpare in i Kashmir, Afgahnistan och Iran.
Under årens lopp har många försök gjorts att vetenskapligt beskriva de vilda fårens släktskap och
indelning. Omprövningarna har varit nära nog lika många och därför är varje litteraturgenomgång
fylld av namnförbistringar
Stäppfåret beskrevs första gången år 1841 av Blyth.
Säregna drag
Speciella drag skiljer de vilda fåren från deras tama ättlingar. Vilda får har alltid kort svans, i regel
endast 13 svanskotor och baggarna har alltid horn. Hos de domesticerade fåren kan svansen nå marken
och ha ända till 34 kotor.
Tamfårens baggar är hos många raser kulliga, d.v.s. hornlösa, hos ett fåtal raser försedda med två
horn. Sällsynt förekommer hos några raser månghornighet, som är att betrakta som en genetisk
defekt, 4 eller 6 par horn beskriver t.ex. Linné på 1700-talet bland gutefårens anfäder på Gotland och
finns än idag, bl.a. på korsningsdjur med engelskt Jacobfår.
Vilda fårens päls är kort
Mest förvånansvärt är hur de vilda fårens päls, med korta, raka täckhår och sparsam underull kunnat
övergå i tamfårens finfibriga, långa ull, som förekommer bl.a. hos merinofåren och svenska
ryafår.

Osäkra uppgifter
Få ämnesområden i den vetenskapliga zoologiska världen är så omstridda och förvirrande som vildfårens
inbördes släktskap och rastillhörighet.
Ett antal forskare har de senaste 40 åren försökt sig på att skapa en hållbar klassificering, men är i
vissa avseende fortfarande oense.
Asien och Amerika
Osäkerheten gäller främst de asiatiska fåren, våra tamfårs förfäder. När det gäller Nordamerikas
tjockhornsfår råder enighet om att de inte lämnat någon domesticerad avkomma.
I sammanställningen ”The Mammals of the Palaearctic Region: a taxonomic review”, utgiven av
British Museum (Natural History) 1978, anger G.B. Corbet en uppdelning av de asiatiska vildfåren
i 7 olika raser. Samtidigt hänvisar han till två författare, Heptner och Naumow, som 1961 angav ytterligare
ett antal raser.
Till släktet Ovis ammon för Corbet följande raser: ammon, poloi, hodgsoni, kozlovi, vignei, orientalis
och musimon.
Bland dessa urskiljer sig tamfårens urfader, stäppfåret (Ovis ammon vignei) med 58 kromosompar.
Raserna orientalis och musimon har 54 kromosompar samt poloi, hodgsoni och kozlovi 56.
Världens största får
Argalifåret är världens största vildfår, betydligt större än stäppfåret. Baggarna kan väga 115 - 125 kg
och ha en mankhöjd på 120 cm.
Vildfåren hotade ildfåren hotade
Samtliga vildfår i Asien och Europa är hotade till sin existens på grund av jakt. För jägarna är hornen,
troféerna, eftertraktade prydnader.
Särskilt utsatt är Marco Polos får, nr 6 på övre bilden till vänster, som har bland de största hornuppsättningarna
bland vildfåren. q
LITTERATURHÄNVISNING:
Valerius Geist Mountain Sheep
The University of Chicago Press 1971
G.B.Corbet
The Mammals of the Palaearctic Region
British Museum (Natural History) 1978
2013 Hemsida: www.gutefar.se E-post: info@gutefar.se