Gutefårens identitet - Föreningen Gutefåret

FAKTABLAD
Foto: Bibbi Kullsvik
Gutefårets identitet
Gutefåret är en unik svensk lantras med de nordeuropeiska kortsvansade fårens särdrag.
Rasens anor är uråldriga och utseendet överensstämmer med arkeologiska fynd från vikingatiden
(järnåldern). Hornform och färg erinrar om släktskapet såväl med den vilda
stamformen urial (stäppfåret) som med mufflonen och de primitiva engelska Soayfåren.
Hur gutefåret har påverkats av domesticeringen, andra fårraser och avelsurval under äldre tid i
sin allmänna utveckling är okänt. Omkr. 1940 var antalet gutefår reducerat till ett drygt dussin
djur. Av dessa var några med säkerhet påverkade av andra raser, men dessa korsningsinslag torde
vara försumbara.
Populationen
Bevarandearbetet påbörjades genom enskilda initiativ under 1940-talet. De nu levande gutefåren
antas härstamma från en population på Gotland med ett 30-tal individer, 3-4 bagglinjer och 15-20
tacklinjer. Bevarandearbetet fick sitt stora genombrott 1977 i och med bildandet av Föreningen Gutefåret,
den intresseorganisation som påtagit sig ansvaret att värna om gutefårens fortbestånd bland
de svenska husdjuren. Populationsökningen har under alla föreningens verksamhetsår varit kontinuerligt
positiv.

Populationen är idag stabil och svagt ökande. I Elitlamm finns cirka 4000 levande gutefår registrerade.
Information om gutefåren finns från 1800-talet och framåt. Inget av ursprungsdjuren finns i
Elitlamm men något av dessa kan förmodligen spåras med hjälp av gamla härstamningsbevis. Sedan
2008 har Föreningen Gutefåret arbetat med att upprätta en genbank för rasen. I genbanken finns nu
information insamlad om cirka 1500 djur i 60 besättningar.
De behornade fåren
Hos de nordeuropeiska kortsvansade fåren förefaller det som om baggarna alltid varit behornade,
medan det bland tackorna förekommit såväl kulliga som behornade individer. De ursprungliga
lantrasfåren, behornade såväl som kulliga, bevarades längst på Gotland och gick där under namnet
utegångsfår, ett namn som senare överförts att i huvudsak gälla pälsfåren. För att särskilja de sedan
1920-talet, genom intensivt avelsarbete skapade pälsfåren, kom namnet behornade gotländska utegångsfår
ofta till användning.
Nytt namn
År 1974 introducerades namnet GUTEFÅR som en sammandragning av begynnelsebokstäver i det
längre namnet, samtidigt som det innehåller en dubbelbetydelse i och med att gute betyder »den på
Gotland hemmahörande«.
Kroppsform
Gutefåret kännetecknas av att såväl bagge som tacka har två välutvecklade, svagt vridna, konvergerande
eller divergerande, till utformningen spegelvända horn med kraftig räffling och tydliga »årsringar«.
Baggarnas horn är stora och kraftiga, tackornas horn smalare och gracila.
Skelett och kroppsform är gracila, rygglinjen rak och korset måttligt sluttande, benen är smala, förhållandevis
långa och tätt ansatta med uttåade framben samt väl ställda bakben, djuret är kortsvansat,
svansens längd mätt på undersidan skall normalt vara 13 - 15 cm, men får tills vidare hos bagge
vara högst 18 cm och hos tacka högst 17 cm.
Mått
Mankens höjd: bagge 59 - 86 cm, tacka 65 – 71 cm.
Hornens längd: bagge 32 - 90 cm, tacka 21 – 43 cm.
Hornens basomkrets: bagge 20 - 29 cm, tacka 12 – 14 cm.
Öronens längd: bagge 8 - 10 cm, tacka 9 – 12 cm.
Uppgifterna är hämtade från den dokumentation föreningen samlar in i samband med baggbesiktningarna
och besiktning enskilda tackgrupper.
Vikterna
Normal lammvikt vid födseln varierar mellan 1,5 - 3,0 kg för tacklamm och 1,5 - 3,5 kg för bagglamm
med ytterlighetsvariationerna 1,0 - 4,2 kg. Fullväxta tackor brukar väga 45 - 60 kg och fullväxta
baggar 60 - 80 kg. Tyvärr har det hittills varit svårt att samla in ett större material rörande
gutefårens vikter.
Huvudet
Huvudet är hos båda könen långt och smalt med ibland svagt kilformad, ibland jämnbred nosrygg. Ögonbågarna
är väl markerade. Ull bör ej förekomma i pannan eller framom en linje lodrätt under ögats bakre
del. Huvudets färgsättning varierar från vitt till svart och ofta förekommer vita tecken i olika varianter, t ex
bläs eller stjärn. Ärftligheten för dessa särdrag är hög. Djuren har normalt ljus ring kring ögat.
Fällen
Gutefårens fäll består av bottenull, täckhår och märghår. Denna ull är rak eller vågig och fällen alltid
mycket tät. Lammens ull är mjuk och len, äldre djur får grövre ull, ofta fylld med märghår som viktig
funktion för fällens luftighet och värmehållande förmåga. Huvud, öron, ben och svansens nedre hälft
är alltid täckta av korta och raka stickelhår, ofta med »rådjursfärgade« (rödgula) hår mot ljus eller
mörk botten.

Manhår i varierande färg förekommer hos såväl baggar som tackor. Baggarna har ofta en kraftig
krage av manhår, där halsens undersida täcks av ett kraftigt »skägg«. Hos tackorna förekommer
manhåren i mindre utsträckning och halsman saknas som regel.
Ullens färg varierar över hela gråskalan och har ibland inslag i bruna nyanser. Mycket mörka grå
och svartgrå nyanser förekommer, medan helt svarta eller vita färger är sällsynta. Hos årslammen är
ullstaplarnas ytterdelar om hösten som regel »solbränt« bruna. Skäckiga och fläckiga (prickiga) djur
förekommer.
Byte av ullfäll är hårt årstidsbunden och sker vid midsommartid, då den gamla fällen släpper och
blir »undergrodd« genom att den nya fällen lyfter den gamla från kroppen, men med sina invuxna
toppar håller denna kvar en tid. På de flesta djur går ullen vid denna tid att dra av utan klippning, s k
lödjning.
Anomalier
Tre anomalier (missbildningar) har uppmärksammats hos gutefår: månghornighet, horntrånghet
och bredklövsanlag.
Månghornigheten har ofta uppmärksammats som kuriosa. Bland gutefårens anfäder på Gotland omtalar
Olaus Magnus under 1500-talet 8-hornade baggar och Linné under sin resa 1741 såväl 4-, som
6- och 8-hornade får. De sista av dessa »äkta« månghorniga utegångsfår slaktades under 1900-talets
första hälft. Under 1970-talet återinfördes månghornsanlaget med Jacobfår som utgångsras, vilket bl
a också medförde anlag för lång svans. Månghornighet förekommer alltså numera inte hos rasrena
gutefår.
Horntrånghet är ett problem endast för baggar, hos vilka ena eller båda hornen under utväxten kan
vrida sig inåt (konvergera) och nå kontakt med käke och kind. Horntrånghetens anledning är okänd.
Bredklövsanlaget består i extremt ökad, tjock tillväxt av framklövarnas ytterdelar, som antar formen
av ett halvt klöverblad. Klövförväxningen är ärftlig och leder till gångproblem.
Särdragen
Gutefåren är resliga, lättrörliga och hårt
flockbundna. Flockens ledare är som regel
en äldre och erfaren tacka. Fortplantningen
är årstidsbunden med brunst i oktober–
december och lamning i mars – maj.
Tackorna har som regel lätta lamningar, är
goda mödrar och visar ofta starka skyddsbeteenden.
Produkterna
Gutefåren producerar välsmakande kött,
ull i varierande kvalitéer samt hållbara
skinn. Köttet har fördelaktig, viltliknande
fettansättning. Ullen är utmärkt till hantverksändamål,
t ex tovning och framställning
av tyg eller plädar. Beredda skinn har
god isolerande och värmande förmåga. q
2013 Hemsida: www.gutefar.se E-post: info@gutefar.se