Fjällguiden 2010 - Publikationer Provisa Sverige AB

Fjällguiden 2010-2011
Hela denna bilaga är en annons från Provisa Sverige AB
Är det något i vattnet mån tro?
Ingen nordbo har väl missat att det svenska längdskidåkningslandslaget har haft en enorm framgång de senaste
åren. I resten av världen har man dock ännu inte kunnat enas om ett namn på vår älskade sport. Men
vem bryr sig. Svenska längdskidåkare tar allt fler och bättre pallplatser och våra barn och ungdomar snör
allt oftare på sig mormors gamla skidkängor innan de toppar med egenstickad luva. Längd är coolt.
Text: Henrik Lenngren
Illustration: Emma Hanquist
“Ögonen är sömndruckna och
håret växer i morgonens virvlar.
Förvirringen är total. Sommar
eller vinter? En strimma genom
persiennen levererar svaret.
Det är midsommarafton och sol och
löften om skärgårdsvindar och kanske
en kryddad stänkare på altanen.
Men den dröm jag nyss avslutat
innehöll någonting helt annat. Där
var det sista söndagen i mars, nyfallen
snö och löften om luftrökringar när
munnen sökte andhämtning i ett perfekt
preparerat spår.
Att vid ett enskilt tillfälle natt-
fantisera om skidåkning när sommaren
brinner är kanske ingenting att hetsa
upp sig för. Men hur skulle fröken
terapeut evaluera situationen om hon
kände till att jag drömde om Vasaloppet
i princip varje natt?
Men, ha, tro inte att jag själv vill
umgås med smittan. På två år har jag
med hjälp av smicker, övertalnings-
kampanjer och förtäckta hot (nåja)
infekterat ytterligare 19 byten. När
Vasaloppsveckan sparkar igång till
våren blir vi 20 nördar fördelade på
fyra lag i Stafettvasan. Samtliga i någon
slags skönt romantiserad längdbubbla.
En bubbla som
för övrigt halva
Sverige verkar
ha bosatt sig
i efter förra
vintern. Och
de vilda OSframgångarna,
med svenska
nationalsånger
som nätt och
jämnt tonat av
i Vancouver, har inte direkt fått vårt
intresse att sjunka.
Jag blev ofrivilligt passerad
av alla möjliga farbröder
(som föreföll sponsrade
av Duracell och drogade
av otillåtna preparat, men
som i själva verket bara
utklassade mig tekniskt)
men charmades av helheten.
I NOSTALGINS KÄLLARE hämtar
jag mina första längdminnen från
barndomen, då jag fick mammas och
pappas tillåtelse att själv åka iväg på en
tvåkilometersslinga i Myrflodammen,
under förutsättning att det var ljust.
Då kände jag mig alltid extra vuxen.
Jag var Torgny Mogren och på myrarna
spurtade jag om Vegard Ulvang
och Marja-Liisa
Kirvesniemi. Mest
för att finskans
namn lät så töntigt.
Men det var
2009 jag fastnade
med pjäxan i snön.
Det var då, efter ett
dimmigt Heinekeninfluerat
vad, jag
debuterade i fäders
spår. Jag blev ofrivilligt
passerad av alla möjliga farbröder
(som föreföll sponsrade av Duracell
och drogade av otillåtna preparat, men
som i själva verket bara utklassade mig
tekniskt) men charmades av helheten.
Numera äger jag vallaburkar i regn-
bågens, rastafarins och Bengt Grives
alla färger och läser facklitteratur om
skidåkning så pass aktivt att det snuddar
till mild extremism. Härom veckan
bokade jag, likt en ensamvarg, en
stuga mitt i ingenstans utanför Torsby
för att uppfylla drömmen om att åka
runtruntrunt tills huvudet får nog i
skidtunneln.
Även om tanken på ett tvåmilapass
monterar en latent grimas i mitt
ansikte längtar jag redan till skid-
säsongen.
I tanken är jag en olympisk Marcus
Hellner när jag kämpar mig uppför en
väggbrant backe.
I fantasin har jag Charlotte Kallas
psyke när vaderna ömmar, armarna
pulserar av trötthet och hjärnan suktar
efter en off-knapp.
Men i mardrömmen åker jag alltid
vilse. Och slår förvirrat efter svar i mitt
drömlexikon, med sömndruckna ögon
och håret i morgonens virvlar.”